NJA 1997 s. 652

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Stigenberg) anförde i dom d 21 maj 1996: Domskäl. Bakgrund. Svenska Gasföreningen är branschorganisation för företag som producerar, distribuerar och säljer gasformiga bränslen som naturgas, gasol m m. Svenska Gasföreningen Service AB (bolaget) är dotterbolag till föreningen. Verkställande direktör i föreningen och bolaget är sedan d 1 okt 1990 G.M.

Stiftelsen för värmeteknisk forskning (Värmeforsk) delar lokaler med föreningen och bolaget på Norrtullsgatan i Stockholm. Värmeforsks ekonomi är åtskild från föreningens och bolagets, men förvaltningen och kassan är gemensam. Värmeforsk köper tjänster av föreningen. På ett avräkningskonto bokförs Värmeforsks kostnader för hyror, telefon, kopiering m m. Verkställande direktör i Värmeforsk var fram till d 1 juni 1995 A.S.

L.E. var under åren 1982-1992 kamrer och ekonomiansvarig hos ovan angivna organisationer, som tillsammans hade omkring 17 anställda, varav fyra på Värmeforsk. Kassan fanns i ett skrin, som normalt förvarades i ett kassaskåp, beläget omkring 15 meter från L.E:s arbetsrum. Till kassaskåpet hade L.E. och G.M var sin nyckel.

Åtalspunkten 1. L.E. har erkänt vad som lagts honom till last; dock har han hävdat att vad som lagts honom till last skall bedömas som förskingring och missbruk av urkund.

L.E. har tillagt: Vid den aktuella tiden rådde en kaotisk situation på arbetet. Han uppvisade stressymptom. På grund av ryggbesvär tog han starka mediciner tillsammans med alkohol. Han mådde inte bra. Han ansåg sig underbetald. Några skulder eller liknande hade han inte. A.S. har hörts i anledning av åtalet.

L.E:s erkännande vinner stöd av utredningen i målet. Vad L.E. förts till last skall på av åklagaren anförda skäl bedömas som hon gjort. Åtalspunkten 2. L.E. har förnekat brott.

Till utveckling av sin talan har åklagaren anfört: Enligt huvudboken per d 7 sept 1992, då ny ekonomiansvarig i organisationerna tillträdde, skulle kontantkassan ha innehållit 67 351 kr 97 öre, men befanns bara innehålla 6 939 kr 70 öre, dvs en differens på 60 412 kr 27 öre. Vid överlämnandet av kassan till den nye ekonomiansvarige antecknade L.E. på redovisningshandlingen följande: "biff kommer att bokas bort efter genomgång av kvarvarande material". Enligt en bokföringsorder d 11 sept 1992 har L.E. krediterat kontot portokostnader med 50 000 kr. Trots efterforskningar hos Postverket saknas fortfarande underlag för denna kreditering. - Vid utredningen har vidare framkommit sex icke verifierade checkar om sammanlagt 45 000 kr.

Närmare hörd har L.E. berättat: Under hans anställningstid gjordes inga kassakontroller, såvitt han vet. När han krediterade kontot portokostnader med 50 000 kr "levde han i den tron att det fanns underlag". Det hände att han lämnade pengar obevakade i sitt arbetsrum. Till kassaskrinet fanns ingen nyckel. Han har ingen förklaring till checkuttagen, men han utgår från att han med checkarna betalat olika utgifter för bolagets räkning. Han hade mycket att göra och låg efter med bokföringen. Sex checkar var bara en liten del av det totala antalet han hanterade. Det hände att han "plockade ut" pengar men bokförde transaktionerna först några månader senare. Att han inte kan förklara checkuttagen "vill han skriva på röran i bokföringen".

G.M. har hörts i anledning av åtalet och bl a uppgett: Vid utredningen har han förvånat sig över att betalningarna huvudsakligen gick över kassakontot. Det fanns inget skäl att använda kassan för sedvanliga räkningar när det fanns både postgiro och bankgiro. I kassan skulle bara finnas medel till kaffebröd och blomsteruppvaktningar. L.E. hade inte för mycket att göra. Hans arbete var väl avpassat för en person. Icke vid något tillfälle som han minns stod kassaskåpet öppet utan uppsikt eller stod kassaskrinet utan bevakning på L.E:s arbetsrum.

Det är ostridigt, att underlag saknas i bokföringen för kassabristen om 60 412 kr och för checkuttag om sammanlagt 45 000 kr. TR:n kan inte finna någon annan rimlig förklaring till bristen än att L.E. på sätt åklagaren gjort gällande tillgodogjort sig medlen. Vad han invänt till sitt försvar kan lämnas helt utan avseende. L.E. är därför övertygad om förskingring som på av åklagaren anförda skäl skall bedömas som grov.

Åtalspunkten 3. L.E har förnekat brott med avseende på ett belopp om 17 036 kr och erkänt brott i övrigt. Han har dock gjort gällande, att förskingringen icke skall bedömas vara grov.

I sin sakframställning har åklagaren närmare förklarat innebörden av transaktionerna med stöd av skisser över handlingar och betalningsströmmar (domsbilagor 2-5; återges ej här, red:s anm).

L.E. har bestritt brott, såvitt avser teleräkningen, domsbilaga 1, (17 036 kr; red:s anm) och därvid gjort gällande, att räkningen är korrekt betald men att det på grund av röran i relationerna mellan Värmeforsks och bolagets ekonomier blivit något fel, som han inte kan förklara. G.M:s uppgifter har relevans även i denna del av målet.

L.E:s erkännanden vinner stöd av utredningen i målet. När det gäller den bestridda delen av åtalet framgår av utredningen, att någon postväxel enligt beställningen inte utställts samt att någon dubbelbetalning till Televerket inte skett. På grund härav och då L.E. krediterat räkningen samtidigt som de andra under denna åtalspunkt avsedda räkningarna finner TR:n att L.E. inte kan undgå ansvar för att även beträffande denna räkning ha gjort sig skyldig till förskingring på sätt åklagaren gjort gällande. Vad L.E. under denna punkt förts till last skall bedömas som åklagaren gjort.

Påföljdsfrågan. L.E. förekommer inte i kriminalregistret. Sedan han sommaren 1992 fick sluta som kamrer hos organisationerna har han inte haft stadigvarande arbete. För närvarande har han tillfälligt arbete som skolvaktmästare.

Straffvärdet av L.E:s brottslighet motsvarar minst ett års fängelse. Villkorlig dom är sålunda inte aktuell som påföljd för L.E. Då övervakningsbehov för hans del saknas återstår att döma L.E. till fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde L.E. jämlikt 1.0 kap 1 och 3 §§ BrB för grov förskingring till fängelse ett år.

L.E. förpliktades utge skadestånd till stiftelsen med 62 000 kr jämte ränta och till bolaget med dels 105 412 kr jämte ränta, dels 77 132 kr 25 öre jämte ränta.

Domskäl

Domskäl. Åtalspunkten 1. I överensstämmelse med TR:ns i den delen inte överklagade dom skall L.E. dömas för förskingring. Med hänsyn främst till att han har framställt falska fakturor finner HovR:n att förskingringen är att bedöma som grov.

Åtalspunkten 2. Det är klarlagt i målet att det i bokföringsmaterialet saknas underlag för de två utgiftsposter om vardera 25 000 kr som har bokförts som "portokostnader". Det är tydligt att så stora belopp inte hör hemma i det konto på vilket kostnaden bokfördes och som avsåg en mindre handkassa, närmast en kaffe- och presentkassa. Bristen låter sig inte förklara på något annat sätt än att någon orättmätigt tillägnat sig medlen. L.E:s förklaring till att han som ekonomiansvarig signerade bokföringsordern - att han trodde att det fanns ett underlag för bokföringsposterna - är inte trovärdig. HovR:n anser sig kunna hålla för visst att det är L.E. som har försnillat pengarna och att han har försökt dölja förskingringen i den handkassa som få eller rent av ingen utöver L.E. själv hade intresse av. Åtalet är styrkt såvitt gäller beloppet 50 000 kr.

Vad sedan gäller den övriga kassabristen (60 412:27- 50 000=) 10 412 kr och checkuttagen om sammanlagt 45 000 kr saknas varje underlag i bokföringen. Detta talar onekligen för att L.E. har försnillat också dessa pengar. Emellertid framgår det av såväl L.E:s som G.M:s uppgifter att det vid den aktuella tiden rådde en betydande oreda i företagets bokföring och att man låg efter med denna. Till detta kommer att L.E. har här berättat att även rätt stora utgifter som t ex reseräkningar och kostnader för konferenser betalades kontant under den tid som det här är fråga om. Denna uppgift får som ej motbevisad godtas. Enligt HovR:ns mening kan det vid angivna förhållanden inte uteslutas helt att verifikationer kan ha förkommit eller att någon annan än L.E. olovandes har tillägnat sig bolagets medel. På den utredning som föreligger kan det alltså inte med tillräcklig grad av säkerhet sägas att L.E. har förskingrat de pengar som det här är fråga om eller någon del av dem. På denna punkt, som gäller ett belopp om (10 412:27 + 45 000=) 55 412 kr, kan åtalet inte vinna bifall.

Eftersom L.E. begagnat vilseledande bokföring för att dölja förskingringen av beloppet 50 000 kr, anser HovR:n att brottet är grovt. Åtalspunkten 3. HovR:n gör ingen annan bedömning än TR:n i fråga om gärningen. Av skäl som har redovisats under den förra åtalspunkten är även detta förskingringsbrott att bedöma som grovt.

Påföljden. Även med beaktande av att HovR:n ogillar åtalet i viss del är straffvärdet av de brott som L.E. skall dömas för klart över fängelse i ett år. Vid sådant förhållande kan villkorlig dom inte komma i fråga. Någon omständighet som talar för att skyddstillsyn bör väljas framför fängelse har inte framkommit. Påföljden skall därför bestämmas till fängelse. Vid straffmätningen beaktar HovR:n emellertid att L.E. frivilligt har betalat en del av det skadestånd som han dömts att betala, att längre tid förflutit mellan brotten och lagföringen än som ter sig motiverat med hänsyn till brottens art och omfattning samt att L.E. inte längre kan utöva sitt yrke som ekonomiansvarig. På grund av vad som har anförts bör det fängelsestraff som TR:n har bestämt nedsättas till tio månader.

Skadeståndet till Gasföreningen. Vid den angivna utgången av prövningen av åtalet enligt åtalspunkten 2 skall skadeståndet till Gasföreningen i den delen sättas ned till 50 000 kr. I övrigt skall L.E. betala skadestånd till Gasföreningen i enlighet med vad TR:n har bestämt.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade TR:ns domslut på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse 10 månader.

Skadeståndet till Svenska Gasföreningen Service AB i anslutning till åtalspunkten 2 nedsattes till 50 000 kr jämte ränta.

Referenten, tf hovrättsassessorn Schalin, med vilken nämndemannen Grebesjö-Sutton förenade sig, var skiljaktig och anförde: I ansvarsdelen gör jag samma bedömning som TR:n har gjort. I denna del bör därför TR:ns dom fastställas. Vad gäller påföljdsdelen så gör jag följande bedömning. I likhet med TR:n finner jag att den samlade brottslighetens straffvärde överstiger ett år och att påföljden bör bestämmas till fängelse. Vissa omständigheter gör emellertid att fängelsestraffet bör sättas ned något. L.E. kan på grund av brotten inte längre utöva sitt tidigare yrke. Han har frivilligt erlagt del av skadeståndet i anledning av brotten. En ovanligt lång tid har dessutom förflutit sedan brotten begicks. Mot bakgrund av de redovisade omständigheterna finner jag att fängelsestraffet bör bestämmas till tio månader. Överröstad i dessa frågor är jag i övrigt ense med majoriteten.

L.E. (offentlig försvarare advokaten H.H.) överklagade och yrkade, i första hand, att han skulle ådömas en icke frihetsberövande påföljd och, i andra hand, att fängelsestraffet skulle sättas ned väsentligt.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A.E.).

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

JustR Lars K Beckman var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Det saknas skäl att frångå HovR:ns bedömning att straffvärdet är klart över fängelse i ett år. Därmed föreligger en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. För villkorlig dom talar i och för sig att L.E. lever under ordnade förhållanden och att det saknas anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Vid valet av påföljd bör även beaktas att L.E. betalat de skadestånd han ålagts i målet. De omständigheter som talar för villkorlig dom kan dock inte anses ha den styrkan att det finns anledning att frångå presumtionen att påföljden med hänsyn till straffvärdet skall bestämmas till fängelse.

Beträffande fängelsestraffets längd saknas det skäl att frångå vad HovR:n bestämt.

Referenten, JustR Nyström, med vilken JustR Gregow instämde, var skiljaktig och anförde: Vid val av påföljd skall rätten enligt 30 kap 4 § BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får å andra sidan beaktas brottslighetens straffvärde och art och därjämte att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

L.E. är inte tidigare dömd för brott. Brottslighetens art är inte sådan att den oavsett straffvärdet bör föranleda fängelse. Fråga är om straffvärdet för brotten är så högt att fängelse skall ådömas.

L.E. har begått de nu ifrågavarande förskingringsbrotten under flera år med utnyttjande av sin förtroendeställning som bokförare och ekonomiansvarig. Det sammanlagda beloppet uppgår till omkring 189 000 kr.

I praxis har på senare tid förmögenhetsbrott, som bedömts som grova brott men likväl inte varit av speciellt allvarlig natur, föranlett villkorlig dom (se NJA 1989 s 810 och 1992 s 190 och 470). Brottslighetens straffvärde har i ett fall ansetts uppgå till i vart fall fängelse tio månader (NJA 1992 s 470).

Vid ett straffvärde för en brottslighet av fängelse i ett år eller mer anses det föreligga en presumtion för att fängelse skall ådömas. Detta bör dock inte hindra att påföljden för förmögenhetsbrott, i principiell överensstämmelse med den syn som kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1992 s 470, bestäms till villkorlig dom även när straffvärdet ligger omkring ett års fängelse, ifall det inte förekommer andra hinder mot en sådan påföljd.

Den brottslighet som L.E. gjort sig skyldig till utgör tämligen typiska förskingringsbrott i fall då en förtroendeställning har utnyttjats. L.E. har visserligen i ett fall använt falska fakturor och i övrigt vilseledande bokföring. Gärningarna präglas emellertid inte av förslagenhet eller av någon särskild hänsynslöshet utöver den som ligger i själva tillgodogörandet av medlen. L.E. har betalat det skadestånd som han blivit skyldig att utge. Straffvärdet för hans brottslighet får anses vara ungefär ett år.

Mot bakgrund av det sagda bör hinder mot villkorlig dom för L.E. inte föreligga på grund av straffvärdet av brottsligheten.

I HD har inhämtats yttrande från frivårdsmyndigheten om L.E:s personliga förhållanden. Av yttrandet och vad L.E. själv uppgett framgår följande. Han lever under ordnade förhållanden tillsammans med sin hustru. Efter uppsägningen från de anställningar där han begick de aktuella brotten har han under flera år varit arbetslös. Han har numera en fast anställning som assistent inom kommunal verksamhet. För betalningen av skadeståndet har han sålt visst bohag och tagit lån från släktingar och vänner.

Med hänsyn till vad som framkommit om L.E:s förhållanden saknas anledning befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

HD finner med hänvisning till det anförda att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom. Denna bör förenas med ett bötesstraff.

JustR Lind, med vilken JustR Lambe instämde, tillade för sin del: I målet uppkommer fråga vilken betydelse det kan ha vid valet mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd att L.E. numera har betalat de skadestånd jämte ränta som ålagts honom av TR:n och HovR:n. I den delen framgår följande av utredningen.

L.E. överklagade inte TR:ns dom i den del varigenom han i anslutning till åtalspunkten 1 ålades att betala skadestånd med 62 000 kr jämte ränta. Vid huvudförhandlingen i HovR:n upplyste han, att han hade betalat det skadeståndet inklusive upplupen ränta. L.E. överklagade vidare inte HovR:ns dom i fråga om de skadestånd jämte ränta som HovR:n ålade honom att betala i anslutning till åtalspunkterna 2 och 3. Dessa senare skadeståndsbelopp, inklusive upplupen ränta, har L.E. betalat under målets handläggning i HD.

Vad som sålunda förekommit innebär att L.E. har betalat i enlighet med lagakraftvunnen dom. Detta kan inte anses utgöra en sådan särskild omständighet som avses i 29 kap 5 § 1 st 2 BrB, jfr NJA II 1988 s 187 samt JustR:n Jermstens och Danelius skiljaktiga mening i NJA 1990 s 84 II.

I nyssnämnda rättsfall uttalade emellertid HD:s majoritet, att den omständigheten att den tilltalade efter TR:ns dom betalat det utdömda skadeståndet samt visat uppriktig ånger över det inträffade (en misshandel) inte kunde tilläggas någon självständig betydelse för valet av påföljd men dock kunde i viss mån beaktas inom ramen för den helhetsbedömning som alltid måste göras som underlag för påföljdsbestämningen i brottmål. Detta uttalande synes böra uppfattas så att det visserligen inte var fråga om en sådan situation som avses i 29 kap 5 § 1 st 2 BrB men att de angivna omständigheterna likväl kunde i någon mån räknas den tilltalade till godo vid påföljdsbestämningen.

Som jag ser saken måste det i princip vara ovidkommande vid valet mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd att en tilltalad, som har ekonomiska möjligheter till det, väljer att betala enligt en lagakraftvunnen dom och därmed undviker exekution. Saken kan under speciella omständigheter komma i ett annat läge; som ett exempel kan anges att en tilltalad just visar djup ånger och samtidigt vidtar särskilda ansträngningar för att göra rätt för sig.

I det aktuella fallet har L.E. valt att avyttra vissa tillgångar och ta lån av släktingar för att betala skadestånden. Tillfrågad om orsaken till sitt brottsliga handlande har han endast uttalat, att han inte kan förklara det inträffade och framhållit bl a att han hade högre inkomster innan han blev anställd hos Värmeforsk resp bolaget. Under sådana omständigheter kan betalningen av skadestånden inte räknas L.E. till godo vid påföljdsbestämningen.

HD:s dom meddelades d 9 okt 1997 (B 273/97).