NJA 1997 s. 781
Fråga om påföljd för grov förskingring m m.
TR:n
(Jfr 1989 s 810, 1992 s 190 och 470 samt 1997 s 652)
Allmän åklagare väckte vid Mora TR åtal mot J.P., född 1954, för grov förskingring, bokföringsbrott och trolöshet mot huvudman, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivningar.
Åtalet för grov förskingring (åtalspunkt l) : J.P. har varit ordförande och kassör i Häggbergets Vägsamfällighetsförening Särna, Älvdalens kommun. J.P. har i denna egenskap haft ansvaret och redovisningsskyldigheten för föreningens medel. J.P. har med åsidosättande av sina skyldigheter vid ett flertal tillfällen under tiden d 5 febr 1993-d 18 maj 1995 gjort obehöriga och oredovisade uttag från föreningens konto på Föreningsbanken om tillsammans 203 900 kr. Åtgärden har inneburit vinning för J.P. och skada för vägsamfallighetsföreningen.
Gärningen är att bedöma som grov enär den är satt i system, avsett betydande värde samt då J.P. missbrukat sin ställning i föreningen. Häggbergets Vägsamfällighetsförening yrkade i anslutning till åtalet för grov förskingring genom åklagaren förpliktande för J.P. att till föreningen utge ersättning med 203 900 kr motsvarande det förskingrade beloppet jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d 18 maj 1995 tills betalning sker.
Åtalet för bokföringsbrott: J.P. har i under åtalspunkt 1 nämnd egenskap varit ansvarig för Vägsamfällighetsföreningens bokföring. J.P. har uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt denna skyldighet genom att under tiden d 1 jan 1993d 2 okt 1995 underlåta bokföra i föreningen uppkomna affärshändelser. Till f6 4d härav har rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning ej i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen.
Åtalet för trolöshet mot huvudman: J.P. har som förvaltningschef vid Stiftelsen Särna-Idre Hyresbostäder haft att leda driften av Stiftelsens rörelse, handha den löpande förvaltningen och öva tillsyn över Stiftelsens anställda. J.P. har tillsammans med annan ägt teckna Stiftelsens firma. J.P. har missbrukat denna förtroendeställning genom att till skada för Stiftelsen i februari och mars 1995 låta Stiftelsen betala två fakturor om tillsammans 35 801 kr för köksinredning som i december 1994 och januari 1995 beställts av J.P. i Stiftelsens namn men som varit avsedd för och blivit inmonterad i en fastighet som J.P. ägt privat tillsammans med annan.
Gärningen är att bedöma som grov enär J.P. använt sig av vilseledande bokföring i samband med konteringen av en av de fakturor som anlänt till Stiftelsen för betalning och som avsett ett belopp om 34 161 kr.
Domskäl
TR:n (ordf tingsfiskalen Ragell, som var skiljaktig från nämndemännen beträffande påföljden) anförde i dom d 16 okt 1996:
Domskäl. Skuldfrågorna. Grov förskingring. J.P. har erkänt gärningen.
Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat en granskningsrapport jämte bilagor avseende förteckningar över uttag där underlag saknas samt uttagsblanketter.
J.P. har i huvudsak uppgett. Han har varit ordförande och kassör i Häggbergets Vägsamfallighetsförening sedan mitten av 1980-talet. Det administrativa arbetet i föreningen har bestått i att han hanterat fakturorna och gjort beställningar av arbete. I föreningen har det funnits två konton, dels ett sparkonto dels ett privatkonto. Han har själv kunnat sätta in och ta ut pengar från föreningens konton. Det är riktigt att han under den tid som åklagaren påstått har tagit ut pengarna från föreningens konto. Pengarna har använts till privata inköp av kapitalvaror och resor. Vid föreningens årsstämmor gick man inte närmare in på föreningens ekonomi. Vid dessa tillfällen frågade ingen särskilt om ekonomin. Föreningen har kunnat ombesörja normala sysslor trots hans uttag. Anledningen till att han tog föreningens pengar var att han fick ekonomiska problem. Vid tillfället drev han tillsammans med en vän, B.G., ett handelsbolag. Bolaget ägde en fastighet. Eftersom bolaget inte gick så bra tog B.G. över de lån som fanns. Vidare hade hans familj problem med en av sönerna. För att försöka lösa dessa problem köpte han presenter till sonen, bland annat en motorcykel, och familjen gjorde även resor inom landet som de normalt inte hade råd med. Han blev "fartblind" av hela situationen och han kan inte förklara närmare varför han använde föreningens pengar. Han har försökt att lösa sina privata problem på annat sätt. År 1993 sökte han hjälp hos distriktsläkaren i Särna och han erhöll medicin mot depression. Under den tid som han tog ut pengar mådde han fruktansvärt dåligt psykiskt. Varken hans fru eller B.G. har vetat om att han tagit pengar från föreningen. Han har för avsikt att på något sätt hitta en lösning så att han kan betala tillbaka pengarna som han förskingrat.
TR:n gör följande bedömning.
J.P:s erkännande stöds av övrig utredning i målet. Åtalet är därmed styrkt. Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren angett. Bokföringsbrott. J.P. har erkänt gärningen men ifrågasatt om inte bokföringsbrottet utgjort en del av den grova förskingringen.
Som skriftlig bevisning har åklagaren åberopat granskningsrapporten jämte förteckningar över uttag där underlag saknas.
J.P. har i huvudsak uppgett. Det är riktigt att han inte skött föreningens bokföring under tiden d 1 jan 1993 till d 2 okt 1995. Föreningens verifikationer har han emellertid satt in i en pärm men inte bokfört. Tidigare fick han hjälp med att föra över transaktionerna till grundboken. Under ett normalt år har föreningen kostnader som motsvarar ungefär 40 000-50 000 kr och intäkter motsvarande ungefär 100 000 kr. Han fick problem med att sköta bokföringen eftersom han tagit ut pengar från föreningen och använt dem för sitt eget bruk. TR:n gör följande bedömning.
J.P. har erkänt gärningen. Av hans erkännande och övrig utredning framgår att bokföringsbrottet skett uppsåtligen och på sätt åklagaren i övrigt påstått. Således framgår att nu aktuellt brott pågått både före och efter den tid som den grova förskingringen ägt rum. Av omständigheterna i målet har inte framgått att bokföringsbrottet i sig utgjort en del av annan brottslighet. Med hänsyn härtill finner TR:n att J.P. även skall dömas till ansvar för bokföringsbrott.
Trolöshet mot huvudman, grovt brott. J.P. har erkänt gärningen och medgett ansvar för trolöshet mot huvudman. Han har bestritt att brottet är att betrakta som grovt.
Som skriftlig bevisning har åklagaren åberopat två fakturor.
J.P. har i huvudsak uppgett. Som förvaltningschef ansvarade han för den löpande verksamheten. På arbetsplatsen fanns, förutom han själv, två vaktmästare och en kontorist. Han signerade och godkände fakturor som kom till stiftelsen. I samband med att B.G. själv skulle överta deras gemensamma fastighet och dess lån ingick i överenskommelsen dem emellan att han skulle köpa köksutrustning till en bostadslägenhet som fanns i fastigheten som B.G. övertog. Han betalade de beställda varorna med pengar som fanns på stiftelsens konton. Det är riktigt att det är han som signerat fakturorna och även på den ena fakturan skrivit att inventarierna gått till "gammal stiftelsen" och "gamla småskolan". Han har numera betalat tillbaka pengarna till stiftelsen. TR:n gör följande bedömning.
Genom J.P:s erkännande och övrig utredning i målet är åtalet styrkt. Med hänsyn till att J.P. begagnat sig av vilseledande bokföring är brottet att bedöma som grovt.
Påföljdsfrågan.
J.P. förekommer inte i kriminalregistret.
Av den särskilda personutredningen från Frivårdsmyndigheten i Borlänge framgår bland annat följande., J.P. bor tillsammans med sin hustru och tre barn. Han arbetar i Alvdalen på kommunalkontoret. Han har en bruttoinkomst motsvarande 15 600 kr per månad samt skulder om totalt 590 000 kr. Vidare betalar han 7 000 kr per månad avseende ränta och amortering. Problemet med en av sönerna resulterade i skuldkänslor hos J.P. vilka kompenserades med inköp av kapitalvaror. J.P. kom in i en ond cirkel. På grund av psykisk insufficiens har J.P. varit sjukskriven i olika perioder under åren 1994 och 1995. Han har haft kontakt med baspsykiatrin och psykiatrisk klinik. Under sjukdomsperioden har han utvecklat diabetes. Suicidtankar har förekommit och återkommer emellanåt. Han medicinerar mot oro och depression. J.P. är inte i behov av övervakning. Frivårdsmyndigheten har för sin del förordat en villkorlig dom.
Av inhämtat läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m m framgår bl a. J.P. har drabbats av såväl psykisk som kroppslig sjukdom, möjligen som en följd av gärningarna. Någon allvarlig psykisk störning föreligger inte. J.P. har medgivit tidigare suicidtankar vilka varit långt framåtskridna planer. Ett fängelsestraff riskerar att ytterligare försämra J.P:s hälsa. Som påföljd förordas en villkorlig dom förenat med böter.
TR:n gör följande bedömning.
J.P. lever under socialt välordnade förhållanden. Någon särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet föreligger inte. Således finns förutsättningar att meddela en villkorlig dom, såvida inte brottslighetens art eller samlade straffvärde är så högt att hinder för sådan påföljd föreligger. Med hänsyn till brottslighetens samlade straffvärde men även brottslighetens art - vad avser bokföringsbrottet - är förhållandena sådana vilka med styrka talar för att J.P. bör ådömas ett fängelsestraff. Mot bakgrund av vad som framkommit om J.P:s hälsotillstånd och att ett fängelsestraff kan påverka hans sjukdom i negativ riktning har TR:n emellertid, trots brottslighetens art och betydande straffvärde, funnit att det föreligger skäl att välja en lindrigare påföljd än fängelse. Påföljden skall därför bestämmas till villkorlig dom. Eftersom omfattande skadeståndsskyldighet åvilar J.P. samt att han därutöver har en betydande skuldbörda, föreligger förutsättningar att inte förena den villkorliga domen med böter.
Övrigt. Häggbergets Vägsamfällighetsförenings skadeståndsyrkande skall, såsom medgivet, bifallas.
Domslut
Domslut. TR:n dömde J.P. enligt 10 kap 1 och 3 §§, 10 kap 5 § 1 och 2 samt 11 kap 5 §, allt BrB, för grov förskingring, trolöshet mot huvudman, grovt brott samt bokföringsbrott till villkorlig dom. TR:n förpliktade också J.P. att utge skadestånd till Häggbergets Vägsamfällighetsförening med 203 900 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d 18 maj 1995 tills betalning sker.
Ordf, tingsfiskalen Ragell, var skiljaktig såvitt avsåg val av påföljd och anförde i stället för vad som i domskälen angivits under rubriken "Påföljdsfrågan" efter "TR:n gör följande bedömning.": J.P. lever under socialt välordnade förhållanden. Någon särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet föreligger inte. Den aktuella brottslighetens samlade straffvärde och även brottslighetens art - vad avser bokföringsbrottet - är emellertid sådana att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Vad som framkommit om J.P:s personliga förhållanden är inte så särpräglat att det föreligger särskilda skäl att ådöma lindrigare påföljd. Med hänsyn härtill skall påföljden för de brott J.P. befunnits skyldig till bestämmas till fängelse ett år och två månader.
I övrigt angav sig ordf vara ense med majoriteten.
Svea HovR
Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.
J.P. bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Urell och Adolfsson, referent, tf hovrättsassessorn Forsberg samt nämndemännen Boman och Fredriksson) anförde i dom d 13 febr 1997: HovR:ns domskäl. Enligt TR:ns dom, vilken inte överklagats i skuldfrågan, skall J.P. dömas för grov förskingring, trolöshet mot huvudman, grovt brott, och bokföringsbrott.
Även om J.P. inte tidigare är dömd för brott och anledning saknas att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet, så är den samlade brottslighetens straffvärde sådant att det bör föranleda fängelse. Vad som framkommit om J.P:s hälsa och personliga förhållanden innebär inte att det föreligger särskilda skäl att välja annan påföljd. Åklagarens yrkande skall därför bifallas. Strafftiden kan stanna vid ett år.
I enlighet med det sålunda anförda skall TR:ns dom ändras. HovR:ns domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns dom att påföljden bestäms till fängelse ett år.
HD
J.P. (offentlig försvarare advokaten G.L.) överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom eller, i andra hand, skyddstillsyn. Han yrkade i sista hand att fängelsestraffet skulle sättas ned.
Riksåklagaren bestred yrkandena. Riksåklagaren förklarade att åtalet för bokföringsbrott borde ogillas.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A.E.).
HD (JustR:n Gregow, Nyström, referent, och Munck) beslöt följande dom: Domskäl. J.P. har av HovR:n dömts för grov förskingring, trolöshet mot huvudman, grovt brott, och bokföringsbrott.
Av utredningen framgår, att Häggbergets Vägsamfallighetsförening inte är näringsidkare och inte heller på annan grund bokföringsskyldig enligt bokföringslagen. Detta förhållande skulle kunna utgöra grund för resning, vilket innebär att frågan om J.P. gjort sig skyldig till bokföringsbrott bör prövas utan hinder av att han inte överklagat HovR:ns dom i detta avseende. Åtalet skall alltså ogillas i den delen.
Det finns inte anledning att frångå HovR:ns rubricering av övriga brott.
Frågan i målet gäller vilken påföljd som skall ådömas för dessa brott. Vid val av påföljd skall rätten enligt 30 kap 4 § BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får å andra sidan beaktas brottslighetens straffvärde och art och därjämte att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. J.P. är inte tidigare dömd för brott. Brottslighetens art är inte sådan att den oavsett straffvärdet bör föranleda fängelse. Fråga är i första hand om straffvärdet för brottsligheten är så högt att fängelse bör ådömas.
Brotten avser tillsammantagna betydande belopp och innefattar båda missbruk av förtroendeställning. Förskingringsbrottet har pågått under en längre tid. Gärningarna präglas emellertid inte av förslagenhet och J.P. har beträffande förskingringen, som omfattar huvuddelen av beloppet, inte vidtagit någon åtgärd för att dölja sin brottslighet; upptäckten har varit oundviklig. Brottens straffvärde får anses motsvara ungefär fängelse ett år.
Vad nu sagts utgör skäl för att bestämma påföljden till fängelse. Frågan är då om det finns särskilda omständigheter med anknytning till J.P:s person som motiverar val av annan påföljd (jfr 29 kap 5 § BrB). J.P. har vid huvudförhandlingen i HD bekräftat de uppgifter om hans personliga förhållanden som återgetts i TR:ns dom från yttrandet av frivårdsmyndigheten och från intyget enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m m. Han har vidare uppgivit följande. Efter HovR:ns dom har hans familjeförhållanden förändrats. Han och hans hustru har ansökt om skilsmässa. Hans hustru bor kvar i makarnas villa i Särna med de två yngre barnen medan J.P., främst för att kunna ta hand om den äldste sonen, flyttat med denne till Mora. Han har kvar sitt arbete inom kommunen och pendlar under arbetsveckorna till Alvdalen. Socialvården i Mora har utarbetat en plan med bl a samtal en gång i veckan för att trygga J.P:s och sonens personliga förhållanden och deras relation. De har en kontaktman som stöd. J.P. drabbas återkommande av skuld- och skamkänslor och även suicidtankar förekommer men han är inte längre beroende av lugnande medicin och han kan kontrollera sin diabetes. Om J.P. skulle dömas till fängelse faller emellertid planen och sonen skulle på nytt placeras i familjehem.
Som framgår av läkarintyget har J.P. efter gärningarna drabbats av både psykisk och kroppslig sjukdom. Även om en stabiliserande utveckling förefaller ha inträtt på senare tid, finns inte underlag för annan bedömning än att den i läkarintyget konstaterade risken för att fängelsestraff skulle försämra hans hälsa såväl psykiskt som fysiskt kvarstår. Denna omständighet i förening med vad som i övrigt framkommit om hans personliga förhållanden får anses innefatta tillräckligt starka skäl att, trots vad som förut sagts om brottslighetens straffvärde, välja en icke frihetsberövande påföljd.
Anledning saknas befara att J.P. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom. På de skäl TR:n anfört bör denna ej förenas med ett bötesstraff.
Domslut
Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att åtalet för bokföringsbrott ogillas och påföljden bestäms till villkorlig dom.
JustR:n Lars K Beckman och Lambe var skiljaktiga beträffande påföljden och anförde: Straffvärdet av de brott för vilka J.P. skall dömas får anses motsvara ungefär fängelse ett år. Därmed föreligger en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. För villkorlig dom talar i och för sig att J.P. lever under ordnade förhållanden och att det saknas anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Även med beaktande av vad som i målet framkommit om J.P:s personliga förhållanden kan de omständigheter som talar för villkorlig dom dock inte anses ha den styrkan att det finns anledning att frångå presumtionen att påföljden med hänsyn till straffvärdet skall bestämmas till fängelse.
Det saknas skäl att frångå vad HovR:n bestämt beträffande fängelsestraffets längd.
HD:s dom meddelades d 19 nov 1997 (mål nr B 1044/97).