NJA 1990 s. 231

Domskäl

Domskäl. Dödsboet har anfört i huvudsak: Efter en tidigare överenskommelse inom kollegiet om uppsättande av kollegiets protokoll på TR:ns anslagstavlor har fr o m d 11 maj 1981 protokollen anslagits på TR:ns fem anslagstavlor. Så skedde även med det nu aktuella protokollet. De åtgärder J. vidtagit utgör inte förtal. Det påtalade yttrandet var inte ägnat att utsätta K. för andras missaktning. Detta var inte heller avsikten med yttrandet. J. hade inte sådan befattning med spridningen att han kan anses vara uppgiftslämnare. Han tillställde kollegiet promemorian innehållande yttrandet. Efter kollegiet justerade han protokollet, dvs bekräftade att återgivningen i protokollet var riktig. Sedan överlämnade han protokollet till chefen för administrativa enheten varefter protokollet anslogs i enlighet med vad som var föreskrivet vid TR:n. - Vidare lämnade J. inte uppgiften uppsåtligen. Ännu kort före sin död omtalade J. att han inte kunde minnas att han sett eller lagt märke till yttrandet förrän han delgavs stämning. J. antog att han kanske bara ögnat igenom promemorian och gjort den bedömningen att innehållet inte var av betydelse för vad som skulle avhandlas vid sammanträdet, nämligen K:s omplacering till en annan avdelning. Det är möjligt att han inte sett att yttrandet kunde ha den innebörd som senare påståtts. Promemorian berördes inte närmare vid sammanträdet. Det är oklart om bilagorna var fogade till protokollet vid justeringstillfället. En underlåtenhet att ur det fullständiga protokollet ta bort de citerade orden - om J. över huvud taget haft befogenhet därtill - kan rimligen inte medföra ansvar. De citerade orden innefattar inte uppgift ägnad att väcka missaktning mot K.. De uttrycker ett tämligen obestämt omdöme. Genom desamma - särskilt insatta i sitt sammanhang - har K. inte utpekats som mentalt sjuk. Sagesmannen har i sin egenskap av nämndeman uttalat allvarliga bekymmer över K:s svårförklarliga beteende vid förhandlingarna. Yttrandet var sålunda inte ägnat att väcka missaktning utan tvärtom medkänsla. - Anses J. uppsåtligen ha spritt uppgifter som var ägnade att väcka missaktning mot K. var åtgärden försvarlig och J. hade skälig grund för uppgiften. Vid prövningen av försvarligheten har man att utgå från att omdömet var sant. Det var ett allvarligt förhållande när en erfaren ledamot i rätten ifrågasatte ordförandens psykiska hälsa och rapporterade detta förhållande till hennes chef. Det hade inte varit försvarligt att dölja förhållandet, särskilt som ordföranden varit föremål för annan prövning. J. var skyldig att vidarebefordra yttrandet. Yttrandet togs in i protokollet och enligt antagen ordning vid TR:n skulle protokollet anslås. Kollegiet hade inte bestämt att något undantag från den antagna ordningen skulle göras. Dessutom hade K. offentligen framträtt som en kontroversiell person. Hon hade angripit myndigheter och personer. - Det förelåg skälig grund för att hålla nämndemannens yttrande för sant då likartade anmärkningar om K:s behandling av människor hade kommit från andra håll. Bl a hade nämndemannaföreningen i en skrivelse anfört att K. betett sig på ett olämpligt sätt. Skyddskonsulenter, advokater och andra hade framfört likartade omdömen. K. hade också gjort utfall i skrifter till TR:n, första gången i skrift dagtecknad d 9 dec 1981. Allt detta gjorde att det påtalade yttrandet inte krävde någon särskild kontroll. Det avvek inte från en spridd uppfattning. De inlagor som K. avfattat efter d 9 dec 1981 bekräftar denna uppfattning. - Dödsboet bestrider att det föreligger omständigheter som skulle berättiga till att bedöma ett eventuellt förtalsbrott som grovt. I det omfattande materialet hade yttrandet endast en undanskymd plats. Det har inte heller spritts till andra än initierade. - Dödsboet kan inte vitsorda att K. lidit skada enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen. Det yrkade beloppet är i allt fall oskäligt. Vidare har det som läggs J. till last skett vid myndighetsutövning. För skada som uppkommit till följd härav ansvarade han endast om synnerliga skäl förelåg. Så var inte fallet.

K. har anfört: Synnerliga skäl som avses i 4 kap 1 § skadeståndslagen föreligger med hänsyn till J:s ställning som chef för en stor domstol och till att han därför måste ha kunnat avgöra vad hans åtgärder skulle få för följder. Vidare är det i målet fråga om en uppsåtlig gärning. - I fråga om yttrandet föreligger ingen tvekan om att det inne fattade uppgift ägnad att utsätta K. för andras missaktning. Denna fråga är redan rättskraftigt avgjord genom HD:s beslut d 3 febr 1987 vari uttalas att det med åtalet avsedda yttrandet måste anses innefatta uppgift, som är ägnad att utsätta K. för andras missaktning. J. hade sådan befattning att han skall anses vara uppgiftslämnare. Det var han som disponerade över hela förfarandet. I vart fall föreligger eventuellt uppsåt. I fråga om det varit försvarligt att sprida yttrandet åligger det den som sprider ett sådant uttalande att visa vilka objektiva omständigheter som stöder det påstående som sprids. I detta fall finns inga objektiva omständigheter redovisade som gav J. rätt att sprida den kränkande uppgiften. Han har inte presterat andra fakta än att "personer klagat". J. borde ha avstått från att sprida yttrandet, i synnerhet som uttalandet vid tidpunkten för kollegiets sammanträde var ca åtta månader gammalt. Det förelåg ingen obligatorisk skyldighet att redovisa varje protokollsbilaga. Det förhållandet att protokollet skulle anslås utgjorde ett särskilt skäl till att avstå från att bilagera promemorian. Den omständigheten att K. riktat kritik mot vissa förhållanden vid TR:n gör inte att spridandet av yttrandet blir försvarligt. Tvärtom kan spridandet av yttrandet ses som ett led i ett försök att bli av med en systemkritiker, d v s att skilja K. från hennes tjänst. Även andra åtgärder vidtogs i den riktningen. Således blev genom olika manipulationer från TR:ns sida hennes arbetsbörda avsevärt större än den borde samtidigt som hon undanhölls sin del av biträdestjänsterna. - J. var väl medveten om att uppgiften skulle få en omfattande spridning. Sistnämnda förhållande är en försvårande omständighet.

Chefsrådmannen B.L. och avdelningsdirektören U.S. har hörts som vittnen. Dessutom har en omfattande skriftlig bevisning åberopats.

U.S. har uppgivit bl a: Vid den aktuella tiden tjänstgjorde hon som chef för den administrativa enheten. Hon var närvarande vid kollegiesammanträdet d 10 dec 1981 och tjänstgjorde som protokollförare. Hon hade läst den av B.L. författade promemorian före sammanträdet men har inget minne av att hon diskuterade den med någon. Hon fäste liten vikt vid yttrandet att K. inte föreföll psykiskt fullt frisk. Det var ett personligt tyckande av en lekman och inte en beskyllning om psykisk sjukdom. Hade hon uppfattat uttalandet på det senare sättet hade hon reagerat. Hon har inte något minne av att man på kollegiet berörde promemorian. Efter sammanträdet visade hon ett protokollskoncept för J.. Bilagorna var då inte med men så var däremot sannolikt fallet när protokollet justerades. - I början av år 1981 begärde JUSEK att TR:n skulle informera om vad som förekom i kollegiet. De möjligheter som stod till buds var att referera protokollens innehåll i personal tidningen Lagandan eller att anslå dem i deras helhet. J. valde det senare alternativet. Även det aktuella protokollet anslogs rutinmässigt. Det har aldrig förekommit att man uteslutit någon bilaga och det skulle ha väckt uppmärksamhet om så skett. Hon vet inte hur länge protokollet hängde uppe. Hon kände till att K. hade samarbetssvårigheter men har aldrig diskuterat henne med nämndemännen.

B.L. har redogjort för de kontroller han gjorde av att promemorian riktigt återspeglade vad H.H. ville säga. K. har också ingående förhört honom angående arbetsfördelningen på avdelningen, rutinerna vid TR:n och TR:ns kontakter med åklagarmyndigheten som styrde lottningen. Därutöver har B.L. uppgivit bla: Han tolkade H.H:s uttalande att K. inte verkade psykiskt frisk och att det gick mot en katastrof som ett uttryck för att K. var stressad och ur balans. Genom att begära exempel på händelser som låg till grund för bedömningen fick han sin tolkning styrkt. Den 24 april 1981 redogjorde han muntligen för J. för vad H.H. sagt. När han i början av dec 1981 överlämnade promemorian till J. träffade han såvitt han kan minnas inte denne. Promemorian diskuterades nog inte vid kollegiet. - K. hade ett besvärligt humör och var svår att samarbeta med. Klagomål inkom också utifrån. Vederbörande advokat klagade på handläggningen av det mål H.H. nämnde. Även andra advokater framförde klagomål men han kan nu inte minnas vad klagomålen gällde.

HovR:n gör följande bedömning.

Den av K. förda skadeståndstalan grundar sig på att J. gjort sig skyldig till förtalsbrott. Det påtalade yttrandet återfinns i en bilaga till ett protokoll från ett sammanträde med TR:ns kollegium. J. var ordförande vid sammanträdet och justerade protokollet. Han kände också till att protokollet skulle komma att anslås på TR:ns anslagstavlor. Mot bakgrund av det anförda måste enligt HovR:ns bedömning J. anses ha varit i straffrättsligt hänseende ansvarig för innehållet i protokollet och för att detta jämte bilagor anslogs på TR:ns anslagstavlor. Det har från dödsboets sida uttryckts tveksamhet om huruvida J. sett eller lagt märke till yttrandet, innan protokollet anslogs. B.L:s skrivelse och promemorian vari yttrandet återgavs var emellertid fogade vid J:s skrivelse till kollegiet och i denna framförde J. att han från olika håll, bl a från nämndemän, hade fått klagomål, som rörde K:s sätt att behandla personer som hon kom i kontakt med i tjänsten, och hänvisade till B.L:s skrivelse. Detta talar bestämt för att han före anslåendet tagit del av yttrandet. Den omständigheten att J. måhända inte satt sig närmare in i den aktuella bilagan eller underlåtit att överväga konsekvenserna av dess spridande kan i vart fall inte medföra att han skall anses ha handlat utan uppsåt.

Det av K. påtalade yttrandet vilket J. således spritt återfinns mitt på en textsida. Det kan förutsättas att den som läst yttrandet också läst återstoden av texten. H.H:s uttalanden kan, som K. gjort, tolkas som ett påstående om att den senare led av psykisk sjukdom. Ett påstående att någon "inte är psykiskt frisk" framstår emellertid som vagare och mera nyanserat än påståendet att han eller hon är "psykiskt sjuk". H.H:s uttalande kan lika väl tolkas tex så att H.H. velat utsäga endast att K. verkade psykiskt ur balans. Av promemorian framgår i varje fall att uttalandet om K:s psykiska status har fällts av en lekman och uttalandet kan - sett i sitt sammanhang - inte uppfattas som en sakkunnig medicinsk diagnos. Det i promemorian återgivna uttalandet kan således som dödsboet anfört inte ges en vidare tolkning än att det återspeglar H.H:s personliga bedömning av K:s tillstånd. Även med beaktande härav är emellertid uttalandet av allvarlig art och kränkande för K.. Det var därför ägnat att utsätta henne för andras missaktning.

Att lämna en uppgift som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning grundar inte ansvar för brott om uppgiftslämnaren var skyldig att uttala sig eller det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna denna och uppgiftslämnaren visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den.

Av utredningen, främst förhöret med U.S., framgår att det sedan maj 1981 vid TR:n tillämpades den ordningen att protokollet från kollegiesammanträdena anslogs i sin helhet på TR:ns anslagstavlor. På ett enkelt sätt kunde dock den bilaga vari H.H:s uttalande ingick ha uteslutits vid distributionen. Varken vad U.S. berättat eller vad i övrigt framkommit ger stöd för dödsboets påstående att J. var skyldig att sprida B.L:s promemoria med det där intagna yttrandet.

HovR:n övergår härefter till att pröva om det ändå var försvarligt att sprida uppgifterna. Denna fråga är att bedöma mot bakgrund av yttrandets karaktär, det sätt på vilket spridning skett och motiven för spridningen.

Den vid TR:n sedan våren 1981 tillämpade ordningen medförde att protokollen med eventuella bilagor blev tillgängliga i första hand för samtlig personal vid TR:n men också för den allmänhet som besökte TR:n. Med hänsyn till att den påtalade utsagan fanns inne i texten i en bilaga till en bilaga till protokollet och med hänsyn till dettas karaktär av en handling med närmast internt intresse vid TR:n kan det med fog förutsättas att spridningen i det aktuella fallet blev tämligen begränsad.

TR:n under J:s ledning synes konsekvent ha tillämpat den i maj 1981 antagna principen. Denna princip kan likväl självfallet inte tillämpas utan urskillning. Vid kollegiesammanträdena torde kunna förekomma såväl muntliga uppgifter som handlingar vilka inte bör spridas till en vidare krets. Detta gäller naturligtvis i första hand läkarintyg och andra handlingar som är sekretessbelagda men också andra fall är tänkbara. Enligt HovR:ns bedömning är det svårt att tänka sig situationer när det är försvarligt att på en arbetsplats sprida en uppgift att en anställd inte är psykiskt frisk. Något skäl att se annorlunda på det fall där - som i det föreliggande - uppgiften återspeglar en personlig bedömning snarare än en medicinsk verklighet föreligger inte. HovR:n finner att J:s spridande av den påtalade uppgiften inte var försvarlig och därför utgör förtal.

Grund för K:s skadeståndsyrkande föreligger således därigenom att J. gjort sig skyldig till förtal. K. har gjort gällande att förtalet är grovt och till stöd därför påstått bl a att spridandet syftade till att få bort henne från hennes tjänst. Till styrkande av påståendet har hon främst åberopat ett mycket omfattande skriftligt material angående rutinerna vid TR:n i vissa hänseenden, hennes syn på dessa samt hennes försök att ändra dem. Vad som förekommit i målet ger enligt HovR:ns mening inte fog för K:s påstående om orsaken till spridandet. Det förtal hon utsatts för kan således inte på denna grund bedömas som grovt. Inte heller vad K. i övrigt anfört motiverar en sådan bedömning.

Den skada K. måste anses ha lidit har emellertid orsakats av chefen för en stor domstol genom brottslig gärning. HovR:n finner därför att synnerliga skäl enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen skulle ha förelegat att ålägga J. skadeståndsskyldighet trots att skadan åsamkats av honom i tjänsten. Det förhållandet att han avlidit under målets handläggning föranleder inte att skadeståndsskyldigheten bortfaller. Dödsboet skall därför ersätta K. hennes skada.

Beräkningen av skadeståndets storlek kan knappast ske annat än genom en uppskattning. Åtskilliga omständigheter talar för att K:s lidande till följd av spridandet av den påtalade uppgiften har varit förhållandevis begränsat. Sålunda har spridandet av uppgiften inte varit omfattande. K. har inte försökt att hindra att uppgiften spreds trots att hon i förväg kände till uttalandet och de rutiner som tillämpades. Hon har heller inte begärt att protokollet skulle tas med eller att spridandet av uppgiften på annat sätt skulle begränsas. Först i en skrivelse till justitiekanslern d 14 maj 1982 har hon över huvud taget berört den påtalade uppgiften. I målet åberopade handlingar ger entydigt vid handen att hon i första hand reagerade mot förflyttningen från avdelningen, vilken hon upplevde som orättvis. HovR:n finner mot bakgrund av det anförda att K. tillkommande skadestånd skall bestämmas till 5 000 kr.

Domslut

Domslut. HovR:n förpliktar dödsboet efter J. att till K. genast utge 5 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 10 dec 1983 till dess betalning sker.

Rättens ordförande, fd hovrättspresidenten Erik Åqvist var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och ansåg att i HovR:ns dom under rubriken "HovR:n gör följande bedömning" andra - tionde styckena borde ersättas av följande: Det påtalade yttrandet innehöll uppgift, som var ägnad att utsätta K. för andras missaktning. Oberoende av om uppgiften var sann eller osann eller skälig grund fanns för uppgiften, och oavsett att uppgiften var mer än åtta månader gammal, var det enligt HovR:ns mening icke försvarligt att lämna ut den på sätt som skedde genom anslåendet på anslagstavlorna. Härigenom gjordes den tillgänglig icke blott för övrig personal vid TR:n utan även för allmänheten, bl a den rättssökande allmänhet som hade eller kunde få kontakt med K. i hennes egenskap av domare. Den bilaga, vari yttrandet med uppgiften ingick, kunde helt enkelt (med angivande av att så skett) ha uteslutits vid distributionen - låt vara att ett sådant, i andra sammanhang ej ovanligt förfarande icke tidigare praktiserats vid TR:n beträffande kollegieprotokollen. Vad nu sagts påverkas inte av det förhållandet att bilagan var en allmän och offentlig handling, som envar på begäran kunde få taga del av. Påståendet att J. var skyldig vidarebefordra yttrandet lämnar HovR:n utan avseende.

J. har således gjort sig skyldig till förtal av K..

Det ligger i sakens natur, att K. lidit skada genom förtalet.

För skadeståndsskyldighet i detta fall fordras enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen att synnerliga skäl föreligger. Därvid skall beaktas gärningens beskaffenhet, J:s ställning, K:s intresse och övriga omständigheter. Beträffande gärningens beskaffenhet inställer sig - låt vara att brottmålsdelen inte längre är aktuell - frågan om förtalet är att anse som grovt, en sak som också, i händelse av skadeståndsskyldighet, kan ha betydelse för skadeståndets storlek. J. har - även om han formellt haft uppsåt - icke själv fällt yttrandet och enligt HovR:ns mening uppenbart icke genom dess vidarebefordrande avsett att förtala K. eller på så sätt få bort henne från hennes tjänst eller syftat till att protokollet med bilagor skulle nå utöver den mera begränsade krets som normalt får förutsättas taga del av handlingarna. Det påtalade yttrandet är - sett i sitt sammanhang och i sammanhang med övriga uppgifter i protokollsbilagorna - icke sådant att förtalet skall anses som grovt. Inte heller i övrigt har förebragts omständigheter, som motiverar en sådan bedömning.

Även om förtalet sålunda inte är grovt, innebär det likväl en brottslig gärning. J. var chef för en stor TR och K:s högste administrative chef. K:s ställning som domare i TR:n innebar ett krav på integritet. Mot denna bakgrund finner HovR:n att synnerliga skäl skulle ha förelegat att ålägga J. skadeståndsskyldighet trots att skadan åsamkats av honom i tjänsten. Det förhållandet att J. avlidit föranleder inte att skadeståndsskyldigheten bortfaller. Dödsboet skall därför ersätta K. hennes skada.

HovR:n anser att skäligt skadestånd till K. är 5 000 kr.

Domskäl

Domskäl. K. har i HD åberopat samma grunder för sin skadeståndstalan som i HovR:n. Hon gör således gällande att J. gjort sig skyldig till grovt förtal jämlikt 5 kap 1 och 2 §§ BrB genom att han dels i december 1981 låtit såsom bilaga till kollegieprotokollet intaga B.L:s promemoria med H.H:s uttalande, dels i december 1981 låtit anslå protokollet med samtliga bilagor på fem för allmänheten tillgängliga anslagstavlor inom Göteborgs TR:s lokaler, dels ingivit dessa handlingar tilljustitiekanslern i januari 1982 och till arbetsgivarverket i februari samma år. Även om förtalet inte skulle bedömas som grovt brott är det yrkade skadeståndsbeloppet enligt K. skäligt.

Dödsboet har åberopat samma grunder för sitt bestridande som antecknats i HovR:ns dom.

Det ifrågavarande uttalandet innehöll ofördelaktiga uppgifter om K:s psykiska status och får, med hänsyn till det sammanhang vari det återgavs, anses även ha innefattat påstående om att hon inte förmådde fullgöra sina skyldigheter som domare. Uppgifterna måste anses ha varit ägnade att utsätta K. för andras missaktning.

Som HovR:n har funnit måste J. hållas straffrättsligt ansvarig för innehållet i protokollet och för att detta jämte bilagor anslogs på TR:ns anslagstavlor.

I J:s skrivelse, som skulle utgöra underlag för behandlingen vid kollegiets sammanträde d 10 dec 1981 av K:s tjänstgöringsförhållanden, hänvisades på tre ställen till B.L:s skrivelse, till vilken fanns fogad promemorian med H.H:s uttalande. Bl a med hänsyn härtill finns det inte anledning utgå från annat än att J. tagit del av uttalandet. Han måste alltså ha varit medveten om uttalandet och dess innebörd. Det får visserligen antas att han inte särskilt tänkt på uttalandet när han efter justering av protokollet lämnade ut detta för expeditionella åtgärder, däribland anslåendet av protokollet på anslagstavlorna. Något sådant fordras emellertid inte för att uppsåtskravet skall vara uppfyllt. På grund av det anförda måste J. anses ha handlat uppsåtligen vid lämnande av uppgifterna.

Lika med HovR:n finner HD att det inte var försvarligt av J. att låta H.H:s uttalande inflyta i protokollet och anslå detta.

Åtgärden att översända handlingarna till justitiekanslern och arbetsgivarverket är inte av beskaffenhet att föranleda straffansvar.

De åtgärder som enligt det anförda har inneburit förtal av K. har vidtagits av J. i hans tjänst som lagman för Göteborgs TR. För skada som arbetstagare vållat genom fel eller försummelse i tjänsten gäller särskilda bestämmelser. Enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen är arbetstagaren ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Sedan J. fått kännedom om de anmärkningar som förelåg mot K:s tjänsteutövning, bl a beträffande försenade expeditioner, ålåg det honom som en tjänsteplikt att vidta åtgärder för att söka åstadkomma ändring. Det finns inte anledning anta annat än att han härvid handlat med TR:ns och allmänhetens bästa för ögonen. Det påtalade uttalandet har inte fällts av J., och det var inte heller han som upptecknat uttalandet. Att protokollet med det däri återgivna uttalandet anslogs på TR:ns anslagstavlor hade uppenbarligen samband med att det förfors så med protokoll från kollegieärenden i allmänhet. Det har inte förekommit något i målet som ger fog för K:s påstående att protokollet anslagits i syfte att få bort henne från hennes tjänst på brottmålsavdelningen eller eljest med avsikt att "skada henne. J:s handlande kan i stället sägas präglas av att han inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt uttalandets innebörd och åt frågan om lämpligheten av att anslå protokollet med uttalandet. Med hänsyn till det anförda kan inte anses föreligga synnerliga skäl att ålägga dödsboet efter J. ansvar för den skada som genom förtalsbrottet har tillfogats K..

På grund av det anförda skall K:s skadeståndstalan ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom - - - lämnar HD K:s talan utan bifall.

Referenten, JustR Freyschuss, med vilken JustR Lambe instämde, var på så sätt skiljaktig beträffande motiveringen, att Freyschuss i stället för femte stycket i domskälen anförde: För avgörande av frågan om J. uppsåtligen gjort sig skyldig till förtal hade det varit av stor betydelse att kunna höra honom personligen inför domstolen, vilket dock inte kunnat ske på grund av hans dödsfall. Någon redogörelse av honom själv beträffande de närmare omständigheter under vilka han tagit befattning med B.L:s skrivelse och den därtill fogade promemorian finns inte. Den enda uppgift som föreligger är att han i ett brev d 10 jan 1984 till sin försvarare bl a meddelat: "Efter att ha talat med några av de andra ledamöterna i kollegiet kan jag med gott samvete säga följande. H:s yttrande diskuterades inte vid kollegiesammanträdet. Varken jag eller övriga kollegieledamöter hade en tanke på att det fanns. Under den fortsatta behandlingen av kollegieprotokollet - protokollsjustering, anslående etc - var jag inte på något sätt medveten om att H:s yttrande existerade och fanns som bilaga till protokollet. Hur skulle jag ha handlat om någon hade pekat på yttrandet? Det vet jag inte. Men det är inte omöjligt att vi hade exkluderat det, eftersom jag aldrig har haft någon önskan att chikanera K.. Vad jag eventuellt har gjort, det har skett av vårdslöshet, men något uppsåt föreligger inte. När detta skall framföras överlåter jag åt Dig att bedöma".

På grund av vad som framkommit i utredningen om J:s arbetsrutiner får det anses uteslutet att han inte skulle ha tagit del av samtliga handlingar däribland B.L:s skrivelse med därtill fogad promemoria som översändes till kollegiets ledamöter före sammanträdet d 10 dec 1981. Vilken grad av intresse J. ägnade åt promemorian är däremot svårare att avgöra. Beträffande frågan om han bara ögnade igenom promemorian eller mer noggrant penetrerade innehållet föreligger ingen närmare utredning. Någon utredning om hans arbetssituation vid denna tid föreligger inte heller. U.S. har i sitt vittnesmål förklarat att hon ej reagerat för H.H:s uttalande i promemorian eller funnit det särskilt anmärkningsvärt. Av protokollet från kollegiesammanträdet framgår att huvudfrågorna varit K:s omplacering, eventuella disciplinåtgärder mot henne och genomgång av en skrivelse från K. som gällde anmärkningar mot J. och B.L.. Vid en genomläsning av B.L:s promemoria skulle kanske den som läste igenom den särskilt fästa sig vid H.H:s påtalade uttalande. Från dödsboets sida har emellertid framhållits att J. haft uppfattningen att den kritik som riktades mot henne i H.H:s uttalande hade liten betydelse beträffande de frågor som behandlades på kollegiet. Både B.L. och U.S. har i sina vittnesmål förklarat att de ej har något minne av att promemorian över huvud taget behandlades vid kollegiesammanträdet. Enligt dödsboets uppfattning var J. van vid att mottaga kritik från många håll både angående K:s uppträdande i sin tjänsteutövning och beträffande hennes samarbetssvårigheter. Det kan därför inte uteslutas att J. när han läste igenom eller möjligen endast ögnade igenom B.L:s promemoria ej närmare fäste sig för H.H:s uttryckssätt och därför inte heller lade detta på minnet. När han således omkring en vecka efter det han fått del av promemorian justerade det femsidiga protokollet med 22 sidor bilagor från kollegiesammanträdet fanns det än mindre skäl för honom att påminna sig det påtalade uttalandet eller anledning att på nytt läsa igenom promemorian som sannolikt medföljde protokollet.

Med hänsyn till vad som sålunda angivits och med särskilt beaktande av den osäkerhet som råder om hur J. tagit del av promemorian kan det inte anses styrkt i målet att han varit medveten om det påtalade uttrycket när han justerade protokollet. Det är därför ej visat att han uppsåtligen gjort sig skyldig till förtal genom att bifoga promemorian till kollegieprotokollet och anslå detta på anslagstavlorna i TR:n. Inte heller kan anses styrkt att han haft eventuellt uppsåt att förtala K..

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.