Ljunga Kraft AB fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade att bolaget skulle befrias från skyldighet att för förlust av fallhöjd i Ljungans inlopp i Borgsjön utge ersättning till ägarna av Ede 2:16, Ede 2:17, Ede 2:47, Västernäset 4:16 och Västernäset 4:17.

Bolaget yrkade vidare, att vattendomstolens uppskovsbeslut beträffande rätten att utnyttja fallhöjd i Ljungans utlopp och om ersättning för förlust av fallhöjd skulle undanröjas, och framställde i anslutning därtill särskilda yrkanden.

L.M.A. såsom ägare till Ede 2:47 överlämnade till vattenöverdomstolens prövning om ersättning för förlust av fallhöjd skulle utgå.

A.K:s och H.D:s huvudmän bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (vattenrättsrådet Udén, hovrättsrådet Bolte, referent, och adj led Hallenberg) anförde i dom d 11 mars 1988:

Domskäl. Ersättning för fallhöjd i Ljungans inlopp i Borgsjön. Bolaget har i vattenöverdomstolen anfört bl a följande. Såsom vattendomstolen konstaterat i domskälen rör det sig i samtliga fall om mycket små fallhöjdsförluster, 1-16 mm vad gäller fastigheter för vilka ersättning utdömts och 1-35 mm för fastigheter beträffande vilka uppskovsbeslut meddelats. Den "skada" som fastigheterna åsamkats genom fallhöjdsförlusterna torde således vara enbart teoretisk och är under inga omständigheter av sådan betydenhet för någon av fastigheterna att den påverkar fastighetens marknadsvärde. Enligt 9 kap 4 § VL bör således särskild ersättning för förlorad fallhöjd inte utgå. Vattendomstolens skäl för att utdöma ersättning och förordna om uppskov är inte övertygande. Mot dessa har bolaget i huvudsak följande tre invändningar: Den första är att vattendomstolen uppenbarligen förbisett en väsentlig följd av 1974 års ändring av 9 kap VL, nämligen att fallhöjdsförluster är att anse som en skada, likvärdig med exempelvis skada på mark eller fiske. Detta förbiseende framgår av talet i domskälen om att bolaget "förvärvat" fallhöjderna i fråga, att "förvärvet" har varit en förutsättning för att dämningshöjningen vid Ljunga kraftverk skulle komma till stånd samt att förlusten av fallhöjderna är att betrakta som "frånhändande av nyttigheter", vilket enligt såväl grundlag som vattenlag inte får ske utan ersättning. Vattendomstolen har således inte beaktat att 1974 års lagändring innebar ett övergivande av tidigare gällande principer för bestämmande av ersättning för ianspråktagen vattenkraft enligt 2 kap 5 § VL. Tidigare var denna ersättningssituation särpräglad så till vida att ersättningen till skillnad från annan skadeersättning, exempelvis för mark eller fiske, skulle bestämmas med beaktande av utbyggarens nytta av tillgodogörandet och inte - utom då det gällde utnyttjad vattenkraft - med hänsyn till förlustens betydelse för den drabbade fastigheten. Enligt nuvarande regler däremot skall en skada på vattenkraft principiellt värderas på samma sätt som en skada på mark eller fiske, vilket klart utsäges i förarbetena. (Se prop 1974:83 s 174.) Följaktligen skall från ersättningssynpunkt inte göras någon skillnad mellan frånhändande av nyttigheter i form av fallhöjd genom tvångsförfarande enligt 2 kap 5 § VL och frånhändande av andra nyttigheter genom tvångsförfarande exempelvis enligt 2 kap 3 § VL. Därmed saknar resonemangen om "tvångsförvärv till nytta för sökanden" och "frånhändande av nyttigheten utan ersättning" relevans. Det kan emellertid tilläggas att vattendomstolens tal om "nyttigheter" skjuter vid sidan av målet även av det enkla skälet att en eller annan cm fallhöjd inte utgör någon reell nyttighet för den fastighet utanför vilken fallhöjden finns. Den omständigheten att man med hjälp av goda instrument anser sig kunna fastställa vattenståndsskillnader av millimeterstorlek kan inte ges ersättningsgrundande betydelse. För att det skall kunna bli fråga om en separat värdering av vattenkraften i enlighet med vad som avslutningsvis anförts i det förut återgivna uttalandet av vattenlagsutredningen måste det röra sig om fallhöjdsförändringar som har betydelse för erhållande av utbyggnadsvitsord. - Den andra invändningen avser vattendomstolens hänvisning till uttalanden av bl a lagrådet rörande marknadsvärdesprincipens innebörd vad gäller sammanvägning av olika skadeeffekter. Det är visserligen riktigt såsom vattendomstolen uttalat att de ersättningar som utdömts 1984 är tämligen blygsamma. Så är emellertid också fallet beträffande fallhöjdsförlusterna. Samman taget finns det inte anledning antaga att vederbörande fastighets marknadsvärde minskat i högre grad än som motsvaras av de utdömda ersättningarna. Ingenting talar för att dämningshöjningen förorsakat någon minskning alls av marknadsvärdena. Det måste anses oförsvarligt att låta ersättningsbedömningen ske utan något som helst beaktande av 1974 års lagändring. En tillämpning av ordalydelsen i 9 kap 4 § VL i de nu aktuella fallen hade bort leda till konstaterandet att ersättning till berörda fastigheter inte skall utgå utöver vad som redan erlagts. - Den tredje invändningen har avseende på att vattendomstolen i domskälen inte ens nämnt ett av bolaget åberopat avgörande av vattenöverdomstolen d 14 juni 1982, DT 20, i vilket ersättningsanspråk ogillats i ett fall där vattenkraft gått förlorad genom minskad vattenföring och som avsåg vattenkraft som var utnyttjad i befintlig anläggning. I förevarande fall är det fråga om förlust av fallhöjd vars framtida utnyttjande i annan anläggning än bolagets ter sig högst osannolik. Då vattenkraft utgör en produkt av fallhöjd och vattenföring borde ett avgörande av vattenöverdomstolen i ett fall med lindrigt minskad fallhöjd ha blivit detsamma som i fallet med minskad vattenföring. Bolaget vidhåller att domen d 14 juni 1982 utgör ett viktigt stöd för bolagets ståndpunkt att särskild ersättning för förlorad vattenkraft i förevarande fall inte skall utgå.

A.K:s huvudmän har anfört bland annat följande. Bolaget argumenterar för att fråga skulle vara endast om en skada och inte om ett tvångsförfogande över annan egendom. Ett ianspråktagande enligt 2 kap 5 § VL måste anses vara sådant ianspråktagande av annans egendom som anges i 9 kap 1 § 1 st VL. Även om fråga skulle anses vara om endast en skada på det sätt bolaget synes vilja göra gällande, skall ersättning dock utgå. Ytterst är här fråga om ett tvångsförfarande. Ett sådant har inte av lagstiftaren avsetts att förekomma utan att ersättning skall utgå för ianspråktagande av annans egendom eller för den skada, som eljest kan uppkomma. Vad lagstiftaren vänt sig mot genom expropriationslagens föreskrifter från 1972 och de nya föreskrifterna i vattenlagen från 1974 har varit en överkompensation, i vart fall vid tillämpning av äldre bestämmelser i vattenlagen.

H.D:s huvudmän har med åberopande av vattenöverdomstolens beslut d 22 dec 1986, STV 29, i mål om ersättning för fallhöjd vid Näs kraftstation i Dalälven anfört att den nu överklagade deldomen inte bör ändras.

En genomgång av motiven till 9 kap 4 § VL ger också vid handen att någon radikal brytning med tidigare ersättningsregler inte varit avsedd. En tolkning dithän att bestämmelsen i vissa fall skulle medge tvångsförfoganden eller andra fastighetsintrång utan ersättning tycks således vara alltför långtgående. En jämförelse mellan fastighetens marknadspris före och efter ingreppet kan med andra ord inte ensamt vara utslagsgivande för om ersättning skall utgå eller ej. Det får i stället förutsättas att även mindre skador liksom tidigare skall gottgöras marginell t, eventuellt efter särskild värderingsnorm.

Ersättning för förlorad vattenkraft skall, såsom nyss sagts, till undvikande av överkompensation vägas samman med ersättningar för andra förekommande skador. I nu förevarande fall har genom vattendomstolens deldom d 28 febr 1984 ersättningar för annan skada - på fiske och skog - på fastigheterna Ede 2:16, Ede 2:17, Ede 2:47, Västernäset 4:16 och Västernäset 4:17 utdömts med belopp varierande mellan 100 och 507 kr. Vattenöverdomstolen delar vattendomstolens bedömning att nu ifrågakommande ersättningar för fallhöjd inte kan anses försumbara i jämförelse med de ersättningar för fiske och skog som utgått enligt 1984 års dom samt att ersättningsnivån måste bestämmas efter skälighet.

Av det anförda följer att domslutet i vattendomstolens deldom i vad avser utdömda ersättningar för förlust av fallhöjd beträffande Ede 2:16, Ede 2:17, Ede 2:47, Västernäset 4:16 och Västernäset 4:17 skall fastställas.

Ersättning för fallhöjd i Ljungans utlopp ur Borgsjön. Vattenöverdomstolen fann att uppskovsbeslutet i vad avsåg rättsgrunden för utnyttjande av fallhöjd i Ljungans utlopp ur Borgsjön borde undanröjas men att anledning inte förelåg att ändra beslutet att uppskjuta frågorna om ersättning för sådan fallhöjd.

Ett av bolaget framställt yrkande i frågan skulle avvisas.

Bolaget (ombud advokaten O.B.) sökte revision och yrkade att HD skulle undanröja förpliktandet för bolaget att utge ersättning för ianspråktagen fallhöjd på fastigheterna Ede 2:16, 2:17 och 2:47 samt Västernäset 4:16 och 4:17.

P.S.L. (ombud advokaten A.K.) samt R.B., J.E.H., L.E.H. och S.L. (ombud för dessa förbundsjuristen H.D.) bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Vängby, Rydin, referent, Magnusson, Lind och Munck) beslöt följande dom: