NJA 2007 s. 695

Fråga om rätt till intrångsersättning vid upplåtelse av ledningsrätt för optokablar inom utrymme för befintliga kraftledningar.

Lantmäterimyndigheten i Uppsala län

Vattenfall Regionnät AB och Affärsverket svenska kraftnät äger och förvaltar kraftledningar för vilka de har ledningsrätt. I syfte att förbättra signalöverföring vid drift och övervakning av stamnätet arbetar såväl Vattenfall som Svenska kraftnät med att ersätta bärfrekvensteknik och radiolänkar med optofiberteknik. Tekniken innebär att en s.k. optokabel hängs upp i befintliga kraftledningsstolpar. Med anledning av att optokabeln även kan användas som teleledning ingående i telekommunikationssystem för allmänt ändamål ansökte Vattenfall och Svenska kraftnät i februari år 2000 hos Lantmäterimyndigheten i Uppsala län om ledningsrätt för optokabel som teleledning ingående i telekommunikationssystem för allmänt ändamål inom angivna fastigheter i länet.

Lantmäterimyndigheten beslöt i samband med förrättningar den 19 april 2000 om upplåtelse av ledningsrätt i enlighet med sökandenas yrkanden. Samtidigt bestämdes att förrättningarna skulle slutföras med ersättningsbeslut och avslutningsbeslut när optokablarna hade installerats.

Lantmäterimyndigheten (förrättningslantmätaren Pia Kihlström) anförde i två ersättningsbeslut i samband med att förrättningarna avslutades den 24 september 2001:

Skäl

Optokabeln har anbringats i en befintlig kraftledning och ryms inom det område som upplåtits med ledningsrätt för kraftledningen. Lantmäterimyndigheten bedömer att det inte uppstår någon minskning i upplåtande fastigheters marknadsvärde av att ledningsrätt för optokabeln upplåts inom samma utrymme som den befintliga kraftledningen.

Inga yrkanden om ersättning för marknadsvärdeminskning eller återstående skador har inkommit från berörda sakägare.

Upplåtelsen av ledningsrätt är väsentligen utan betydelse för fordringshavare och andra rättsägare.

Beslut

Ingen ersättning skall betalas.

Uppsala tingsrätt, fastighetsdomstolen

Den upplåtna ledningsrätten berörde bl.a. Håbo Skrikjädra S:1, som var en gemensam ägovidd för fastigheterna Håbo Skrikjädra 1:1 och 2:1, vilka fastigheter ägdes av U.A. och K.A. med hälften vardera. U.A. och K.A. överklagade lantmäterimyndighetens båda ersättningsbeslut i Uppsala tingsrätt, fastighetsdomstolen, och yrkade ersättning för upplåtelsen av ledningsrätt med 200 000 kr.

Vattenfall och Svenska kraftnät yrkade att överklagandena skulle lämnas utan bifall.

Fastighetsdomstolen (rådmännen Ann-Christine Lindblom och Erik Brattgård samt fastighetsrådet Christer Svensson) anförde i utslag den 9 april 2002:

Domskäl

Målen har handlagts gemensamt och har avgjorts efter huvudförhandling och syn på fastigheterna Håbo Skrikjädra 1:1 och 2:1.

U. och K.A. har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande. Ledningsrätt har tidigare upplåtits för ledning för överförande av elektrisk kraft och den ersättning som då har utgått kan inte anses innefatta upplåtelse för optokabel. Deras fastigheter belastas totalt av sex kraftledningar, vilket innebär en mycket stor minskning av fastigheternas marknadsvärde och optokabeln utgör ytterligare en belastning. En gasledning är projekterad att gå över fastigheterna och det finns även planer på att en mobiltelefonmast skall uppföras på platsen. De har uppfattat det som att kommunen hänvisar nya anläggningar till deras fastigheter eftersom det redan går så mycket ledningar där och eftersom fastigheterna därför inte är så värdefulla. De har ännu inte fått ersättning för den senaste kraftledningen som beviljades 1997. Innan ledningen för Banverkets kraftförsörjning byggdes hade de besök av en representant för Nutek, som menade att den ledning som berörs i mål F 3509-01 (målet mot Vattenfall; red:s anm.) skulle kunna tas bort när Banverkets ledning var byggd. När nu en optokabel har blivit uppsatt i kraftledningen minskar sannolikheten för att ledningen kommer att tas bort och deras fastighet kommer även fortsättningsvis att vara belastad med sex kraftledningar. Detta begränsar användningen av fastigheten avsevärt. Om den kraftledning som berörs i mål F 3509-01 togs bort skulle de kunna använda en större del av marken till skog och åker än vad de kan göra nu. Den försiktighet och rädsla för elektriska kraftfält som finns hos allmänheten gör att kretsen av presumtiva köpare begränsas och att de som kan tänka sig att köpa fastigheten vill ha en kraftig prisreduktion pga. kraftledningarna. De bedriver svinproduktion och har banklån med gården som säkerhet. Banken anser att gården minskar i värde för varje ny ledningsrätt, även för optokabel. Minskningen av fastigheternas marknadsvärde kan uppskattas till 200 000 kr.

Vattenfall har till stöd för sitt bestridande anfört i huvudsak följande. I målet förs endast talan om ersättning för upplåtelse av ledningsrätt för optoledning. Det är således fråga om att pröva den tillkommande värdeförändring som upplåtelsen av ledningsrätt för optoledningen medför för fastigheterna Håbo Skrikjädra 1:1 och 2:1. Någon prövning av ersättningarna för tidigare ledningsrätter är inte processuellt möjlig. Den aktuella ledningsrätten ryms helt och hållet inom det område, som upplåtits med ledningsrätt för kraftledningen. Det innebär att ledningsrätten för optoledningen inte medfört något ytterligare hinder med avseende på brukandet av fastigheterna. Någon mätbar värdeförändring har rimligen därför inte heller uppkommit. Optoledningen är uppsatt runt en av faslinorna i kraftledningen och den är synlig om man befinner sig alldeles i närheten av kraftledningen. Vad klagandena har anfört om att beakta frågan om elektriska och magnetiska fält är inte relevant vid prövningen av ersättningsfrågan, då angivna fält endast uppträder i samband med att en kraftledning är i drift och sådana fält förekommer över huvud taget inte hos optoledningen. Då inverkan från befintliga kraftledningen inte är föremål för prövning i målet och fälten i fråga inte uppträder hos optoledningen kan rädsla för elektriska och magnetiska fält inte beaktas i målet. Den enda företagsinverkan som är aktuell i målet är den estetiska inverkan som optoledningen medför. Ledningen är dock endast synlig om man står direkt i anslutning till kraftledningen, varför dess inverkan på fastigheternas marknadsvärden inte torde vara mätbar och därmed inte heller vara av någon betydelse.

Svenska kraftnät har till stöd för sitt bestridande anfört i huvudsak följande. I fråga om ersättning för upplåtelse av ledningsrätt hänvisar ledningsrättslagen till bestämmelserna i 4 kap.expropriationslagen. En grundläggande förutsättning för rätt till ersättning enligt dessa bestämmelser är att det har uppstått ekonomisk skada. Att kraftledningen har kompletterats med en optokabel medför inte något tillkommande intrång på fastigheterna och optokabelns användning som teleledning innebär heller ingen olägenhet för fastigheterna. Ledningsrättsupplåtelse för optokabel som teleledning för allmänt ändamål innebär ingen tillkommande belastning eller någon annan skada som kan föranleda ersättning enligt ovan nämnda regler. Klagandena har anfört att optokablarna medför minskad sannolikhet att kraftledningarna tas bort. I båda ledningsrättsbesluten för optokabel anges att ledningsrätten för optokabel kan omprövas enligt 33 § ledningsrättslagen om koncession för starkströmsledningen upphör att gälla. Det är således inte fråga om att göra kraftledningarna permanenta i och med att ledningsrätt beviljas för optokabel. Frågan om rätten till ersättning vid motsvarande optoinstallation i kraftledning har prövats av ett antal olika domstolar och dessa har ansett att det varit uppenbart att fastigheterna i fråga inte drabbades av vare sig ökat intrång eller annan skada på grund av den ledningsrätt som upplåtits.

Fastighetsdomstolens bedömning

I målet är fråga om att pröva om besluten om ledningsrätt för optokabel har inneburit värdeminskning för fastigheterna. Det är således endast den tillkommande belastning som ledningsrätten för optokabel medför som skall beaktas. Någon prövning av de intrång som tidigare ledningar förorsakat eller storleken av den eventuella ersättning som utgått för dessa kan inte göras i detta mål.

Ledningsrätterna för optokabel är upplåtna inom ledningsrättsområdet för respektive befintlig kraftledning. De senare rättigheterna är inte tidsbegränsade och eventuell ersättning som utgått har avsett all framtid. Det som fastighetsägarna framfört om att den södra ledningen eventuellt skulle komma att försvinna innebär därför inte att ersättning nu kan utgå som om fastighetsägarna återfått eller kommer att återfå dispositionsrätten till ledningsrättsområdet för kraftledningen.

Optokabeln alstrar inga elektriska eller magnetiska fält. Den enda inverkan som kan tänkas från ledningsföretaget är den estetiska inverkan som optokabeln medför. Kabeln kan endast med svårighet iakttas från marken när man befinner sig under ledningen. Det är osannolikt att denna inverkan påverkar marknadsvärdet.

Enligt 13 § ledningsrättslagen (1973:1144) skall ersättning för upplåtelse av ledningsrätt bestämmas enligt reglerna i 4 kap.expropriationslagen (1972:719). Ersättning skall således utgå för den minskning av fastighetens marknadsvärde som upplåtelsen förorsakar. Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom upplåtelsen skall även sådan skada ersättas.

Ersättningens storlek vid expropriation av del av fastighet skall i första hand bestämmas genom en jämförelse mellan fastighetens värde före och efter expropriationen. Vid små ingrepp kan det vara svårt att påvisa någon skillnad i dessa värden. I förarbetena till expropriationslagen (prop. 1971:122 s. 189) berördes frågan, varvid exemplet att en expropriation omfattade endast en ringa del av en hel fastighet användes. Departementschefen anförde därvid: ”Som regel torde man dock med visst fog kunna räkna med att en viss skillnad föreligger åtminstone så till vida att en köpare inte skulle vara beredd att avstå någon del av fastigheten utan reduktion av priset. Mot bakgrund härav synes det motiverat att i sådana fall döma ut ersättning bestämd exempelvis till visst belopp per kvadratmeter.”

I förevarande fall medför optokablarna inte något tillkommande fysiskt intrång. Markanvändningen inom ledningsområdet kan fortgå som tidigare. Att samma område nu blir belastat med ledningsrätt för två ändamål istället för tidigare ett, medför knappast någon ytterligare marknadsvärdesminskning.

I enlighet med vad som nu anförts föreligger inte förutsättningar att förplikta Vattenfall eller Svenska kraftnät betala ersättning. Överklagandena skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Fastighetsdomstolens avgörande

Överklagandena lämnas utan bifall.

Svea hovrätt

U.A. och K.A. överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin talan vid fastighetsdomstolen.

Vattenfall och Svenska kraftnät bestred ändring.

Hovrätten (hovrättslagmannen Ulf Bjällås och fastighetsrådet Anders Dahlsjö) anförde i utslag den 4 juli 2003:

Utredningen i hovrätten

Parterna har i hovrätten i allt väsentligt fört sin talan på samma sätt som vid fastighetsdomstolen som det är antecknat i fastighetsdomstolens utslag. U.A. och K.A. har anfört att den belastning av sex kraftledningar som finns på fastigheten och som blir permanent i och med uppsättningen av optokablarna påverkar marknadsvärdet avsevärt.

Ingen av parterna har åberopat någon bevisning.

Hovrättens skäl

Aktuella lagrum

Som fastighetsdomstolen konstaterat är det endast ersättning för de ekonomiska skador som hänför sig till nu aktuell ledningsrättsupplåtelse som skall prövas i målet.

I fråga om ersättning för upplåtelse av mark eller annat utrymme på fastighet enligt ledningsrättslagen skall enligt 13 § ledningsrättslagen ersättningsreglerna i 4 kap.expropriationslagen tillämpas.

Enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen skall ersättning för skada till följd av ledningsrättsupplåtelsen utgå för den ianspråktagna fastighetens marknadsvärdeminskning (intrångsersättning). Medför upplåtelsen även ekonomisk skada i övrigt för fastighetsägaren skall denna ersättas (annan ersättning). Även obetydliga ekonomiska skador skall ersättas. Avgörande för skadebedömningen enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen är de rättigheter (för ledningshavaren) och restriktioner (för fastighetsägaren) som följer av ledningsbeslutet.

Enligt 4 kap. 2 § expropriationslagen kan ersättningen vid ledningsrättsupplåtelse även utgå för den negativa inverkan som själva ledningsföretaget - s.k. företagsskada - har på restfastighetens marknadsvärde. I detta fall är det fråga om inverkan av de upphängda optokablarna. För att ersättning skall utgå krävs att företagsskadan är av någon betydelse samt att den inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Den inverkan från ledningsföretaget som aktualiseras vid upplåtelse för luftledningar och som även påtalats i detta mål hänför sig till estetiska störningar - förfulning av landskapet - och psykiska störningar - befarade hälsorisker på grund av strömförande ledningar. Det är tydligt att det enligt lagen krävs en viss omfattning av värdeminskningen för att ersättning skall utgå. Av vad fastighetsdomstolen anfört framgår att störningarna av de aktuella optokablarna inte kan ha en omfattning som berättigar till ersättning enligt 4 kap. 2 § expropriationslagen.

Skada till följd av upplåtelsen (intrångsersättning)

Ökad fysisk belastning

Beträffande ersättningen för själva markupplåtelsen måste först fastställas om belastningen ökat på U. och K.A:s fastighet på grund av upplåtelsen. Det är en förutsättning för att ersättning överhuvudtaget skall utgå.

Av ledningsbeslutet framgår att ledningshavarna ges rätt (ledningsrätt) att, inom område som redan tidigare upplåtits för kraftledning, för all framtid bibehålla optokabel som teleledning för allmänt ändamål. I ledningsrätten ingår rätt för ledningshavarna att beträda U. och K.A:s fastighet för tillsyn, underhåll, reparation och ombyggnad samt även viss rätt att ta väg. Skada som därvid uppkommer skall åtgärdas eller ersättas av ledningsägaren vid resp. skadetillfälle och regleras således inte i den aktuella förrättningen.

Ledningsbeslutet innebär vidare vissa restriktioner. Fastighetsägaren får inte ändra markanvändningen i ledningens närhet så att ledningens bibehållande äventyras och inte heller utan att inhämta medgivande från ledningsägaren spränga, fälla träd, schakta eller på annat sätt ändra marknivån eller vidta åtgärd som kan medföra fara för ledningen eller medföra att ledningen kan vålla skada på person eller egendom.

Nya rättigheter för ett nytt ändamål kommer sålunda att belasta fastigheten inom redan tidigare upplåtet utrymme. Det blir även möjligt att överlåta ledningarna med ledningsrätterna till nya ledningsägare. Dessa båda omständigheter leder typiskt sett till ett ökat behov att ta fastigheten i anspråk för tillsyns-, underhålls-, reparations- och ombyggnadsåtgärder samt för vägändamål något som orsakar fastighetsägaren ökat besvär och merarbete. Ett utnyttjande av rättigheten innebär sålunda, förutom att produktionen kan hindras, att fastighetsägaren måste kontrollera om eventuella skador uppkommit och anmäla detta. Det finns en risk att man inte kan enas om skadeersättningarna eller att det föreligger olika uppfattningar om en skada överhuvudtaget har inträffat eller vad som orsakat denna.

En överlåtelse av ledningen leder också till att fastighetsägaren får fler ledningsägare att samråda med vid trädfällning, sprängning och de andra åtgärder som kräver ledningsägares medgivande enligt ledningsbeslutet. Även detta innebär besvär och merarbete för fastighetsägaren.

Om behovet av ledningsrätten för kraftledningen skulle upphöra i framtiden kommer ledningsrätten för optokabeln att finnas kvar och hindra att marken helt frigörs från belastningen. Även detta är att anse som en ökad belastning för fastigheten. De nya ledningsrätterna medför även visst administrativt merarbete vid den fastighetsbildning som i framtiden kan beröra fastigheten. Vid avstyckning bör t.ex. de rättigheter som inte berör styckningslotterna intygas bort från dessa. Den rättsliga belastningen i sig kan vidare ha en avhållande effekt på presumtiva köpare av fastigheten vid en eventuell försäljning.

Sammantaget kommer sålunda U. och K.A. att åsamkas besvär, merarbete och andra olägenheter genom de nya ledningsrätterna som kommer att öka kostnaderna för förvaltning av deras fastighet. Någon nytta som skall beaktas i sammanhanget uppkommer inte. Ledningsrättsupplåtelserna innebär därmed en ökad fysisk belastning på deras fastighet. Med hänsyn till olägenheternas karaktär kan å andra sidan konstateras att belastningsökningen eller intrånget är av mindre omfattning.

Påverkan på marknadsvärdet

Nästa fråga är om det konstaterade intrånget med hänsyn till dess karaktär och ringa omfattning även kan medföra ersättning, eller närmare bestämt, eftersom det uppenbart inte är fråga om s.k. annan ersättning, om intrånget skall anses påverka fastighetens marknadsvärde.

Vid intrångsvärdering är det som regel inte möjligt att direkt mäta påverkan på en fastighets marknadsvärde via ett ortsprismaterial. Ersättningar bestäms istället med hjälp av t.ex. avkastnings- eller kostnadskalkyler, vedertagna s.k. ersättningsnormer (jfr prop. 1973:157 s. 138 och NJA 1959 s. 354) eller domstolsavgöranden. I praktiken tillåts en hög grad av schablonisering. Bevisbördan för den drabbade fastighetsägaren kan inte sättas alltför högt annars riskerar äganderättsskyddet att bli helt illusoriskt.

Marknadsvärdet definieras i ersättningssammanhang som det pris som fastigheten sannolikt skulle betinga vid försäljning i den allmänna marknaden (prop. 1971:122 s. 171). Den teoretiska utgångspunkten är tydligen att den drabbade fastigheten skall antas försäljas i oskadat skick samt i skadat skick ett stort antal gånger vid den aktuella värdetidpunkten. Även ett visst mindre intrång i något avseende på en fastighet kan därmed antas komma att noteras av fastighetsmarknaden i ett antal enstaka försäljningspriser, vilket därmed rent statistiskt kommer att ge ett visst utslag på det sannolika priset eller marknadsvärdet.

Frågan om ersättning för små intrång berördes av departementschefen i förarbetena till expropriationslagen (prop. 1971:122 s. 189). Han anför: ”Det kan givetvis ibland, t.ex. när det exproprierade området utgör endast en ringa del av hela fastigheten, vara svårt att påvisa någon skillnad i marknadsvärde mellan den odelade fastigheten och restfastigheten. Som regel torde man dock med fog kunna räkna med att viss skillnad föreligger åtminstone såtillvida att en köpare inte skulle vara beredd att avstå från någon del av fastigheten utan reduktion av priset. Mot bakgrund härav synes det motiverat att i sådana fall döma ut ersättning bestämd exempelvis till visst belopp per kvm.”

Departementschefen tar i och för sig i sitt uttalande som exempel upp värderingsproblem vid avstående av äganderätt till mark. Uttalandet får dock även anses ge vägledning för ersättningsberäkning vid rättighetsexpropriation där värderingsproblemet är av samma art (jfr även här prop. 1973:157 s. 138). En rättighetsbelastning kan även innebära ett avsevärt större intrång än avstående av ett obetydligt markområde. Möjligheterna att påvisa skillnader i marknadsvärde mellan skadad respektive oskadad fastighet är definitivt inte heller större vid rättighetsexpropriation än vid äganderättsexpropriation.

Enligt 3 a § ledningsrättslagen har den som innehar ledningsrätt avseende starkströmsledning även rätt att inom det redan ianspråktagna utrymmet dra fram och begagna bl.a. teleledningar för allmänt ändamål utan ny förrättning. I ersättningsfrågan uttalades i förarbetena (prop. 1999/2000:86 s. 76) bl.a. att detta som regel inte innebar något ytterligare intrång i fastighetsägarens rätt och att ersättning för intrång torde bli aktuell endast i undantagsfall när det är fråga om luftledningar. Eftersom det nu är fråga om nyupplåtelse av ledningsrätt, vilket innebär en annan intrångssituation och med möjlighet för ledningsrättsinnehavaren att överlåta ledningen och därmed rättigheten, ger uttalandet ingen närmare ledning. Någon djupare analys av ersättningsfrågan synes inte heller ha företagits i lagstiftningsärendet. Det är t.ex. oklart vad som åsyftas när det anges att ersättning skall utgå i undantagsfall.

När det gäller praxis är målet NJA 1973 s. 70 av intresse. Målet gällde ersättning till kommun för nyttjanderättsupplåtelse av utrymme i gatumark för teleledningar. HD anförde bl.a. att vid fastställande av ersättningen skulle avsevärd betydelse tillmätas det förhållandet att teleledningarna tjänade ett allmänt ändamål som utgjorde ett viktigt intresse för kommunen själv. Vidare måste stort avseende fästas vid den begränsning i nyttjanderätten som innebar skyldighet för televerket att på kommunens begäran och på egen bekostnad flytta eller ändra ledningen. Därefter anfördes. ”Tydligt är emellertid att nyttjanderätten, trots denna begränsning, åsamkar kommunen såsom ansvarig för gatuhållningen visst besvär och arbete. Detta intrång bör i skälig omfattning kompenseras.”

Det kan anmärkas att det i det nu aktuella målet inte kan komma ifråga att beakta eventuell nytta eller intresse för fastighetsägarna av optokablarna. Det kan också anföras att det typiskt sett bör föreligga mindre skäl för ersättningsfri upplåtelse av privatägd mark jämfört med kommunal gatumark. I övrigt synes intrångssituationen jämförbar.

NJA 1990 s. 296 är även av intresse. I målet bestred sökande till ett vattenkraftsföretag att utge ersättning till ett antal fastighetsägare för förlust av fallhöjd. Fallhöjdsförlusterna varierade mellan 1-16 mm. Grunden för bestridandet var att fallhöjdsförlusterna ansågs sakna betydelse för berörda fastigheters marknadsvärde. HD fann i sitt avgörande att fallhöjdsförlusterna visserligen var obetydliga men att ersättning likväl skulle utgå.

I litteraturen har frågan uppmärksammats av bl.a. Bertil Bengtsson. I boken Ersättning vid offentliga ingrepp 2, Stockholm 1991 s. 243 anförs beträffande intrångsersättning att ”också oväsentliga förluster ersätts ju enligt svensk expropriationsrätt”. I en relativt nyligen framlagd doktorsavhandling (Richard Hager, Värderingsrätt, Särskilt om ersättning och värdering vid expropriation, Stockholm 1998 s. 434-435) ges också uttryck för samma uppfattning.

Lantmäteriverket ger ut rekommendationer för officialvärdering avseende vissa frekventa förrättningsåtgärder bl.a. på grund av att det i intrångssituationer allt som oftast inte låter sig fastställas några säkra marknadsvärdeskillnader. Rekommendationerna har stor betydelse för tillämpningen såväl vid frivilliga uppgörelser som vid förrättningsbeslut men även i domstol vid rättens bedömningar. I skriften ”Ersättningsprinciper för intrång av mobilmaster och optokablar på lantbruksfastigheter” (senast reviderad 2002-10-14) ges rekommendationer bl.a. för den nu aktuella situationen. Efter en rättslig analys konstaterar Lantmäteriverket att ersättning bör utgå i fall som är jämförbara med det nu aktuella. Ersättningen föreslås beräknad med utgångspunkt i ett grundbelopp per fastighet om 500 kr plus 100 kr per varje helt 100-tal löpmeter ledning över fastighet. Som ett alternativ förslås att endast ett schablonbelopp om 1 000 kr utgår. Detta gäller för en ledningsrättsupplåtelse. Överfört på det aktuella fallet skulle det innebära en intrångsersättning på 1 200 kr för vardera optokabeln och totalt 2 400 kr i ersättning till U. och K.A. Det alternativa rekommenderade förfarandet skulle ge 1 000 kr i ersättning från resp. ledningshavare och totalt 2 000 kr.

Mot bakgrund av ovanstående redovisning finner hovrätten att viss ersättning bör utgå även vid en sådan mindre skada som det är fråga om i detta fall.

Sammanfattningsvis bedömer hovrätten att marknadsvärdet för U. och K.A:s fastighet, i den betydelse som marknadsvärdet skall tilläggas i förevarande sammanhang, har påverkats av upplåtelserna och att ersättning följaktligen skall utgå. Storleken på ersättningen kan endast skönsmässigt bestämmas. Ett belopp om 1 000 kr per ledningsrätt är skäligt.

Domslut

Hovrättens avgörande

Med ändring av lantmäterimyndighetens beslut och fastighetsdomstolens utslag förordnade hovrätten att Vattenfall Regionnät AB och Affärsverket svenska kraftnät skulle betala vardera 500 kr till U.A. och samma belopp till K.A. i deras egenskap av ägare till Skrikjädra 1:1 och 2:1.

Hovrättsråden Rose Thorsén, referent, och Liselotte Rågmark var skiljaktiga och anförde:

Ersättning för upplåtelse av ledningsrätt bestäms enligt reglerna i 4 kap.expropriationslagen. En grundläggande förutsättning för rätt till ersättning är att upplåtelsen inneburit en ekonomisk skada för fastighetsägaren. Intrångsersättning skall betalas med ett belopp som motsvarar den minskning i fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom upplåtelsen. Syftet med ersättningen är att ge fastighetsägaren möjlighet att bibehålla det ekonomiska läge som skulle ha förelegat om någon upplåtelse inte hade ägt rum.

De upplåtna ledningsrätterna innebär inget annat än att Skrikjädra S:1 får ytterligare rättslig belastning. Enligt vår mening medför dock denna belastning inte någon minskning i fastighetens marknadsvärde. Någon ersättning skall därför inte dömas ut.

Högsta domstolen

Vattenfall och Svenska kraftnät överklagade och fick anses ha yrkat att det inte skulle utgå någon ersättning för den upplåtna ledningsrätten.

U.A. och K.A. bestred ändring.

Omfattande utredning förebragtes i målet. Vattenfall åberopade bl.a. ett utlåtande av f.d. fastighetsrådet Bertil Hall. U.A. och K.A. åberopade ett utlåtande av universitetslektorn Richard Hager.

I HD upplystes att all mark från Håbo Skrikjädra S:1 och till Håbo Skrikjädra 2:1 hörande andelar i samfälligheter genom beslut om fastighetsbildning den 13 februari 2007 hade överförts till Håbo Skrikjädra 1:1 samt att Håbo Skrikjädra S:1 och Håbo Skrikjädra 2:1 hade avregistrerats.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Ann- Christine Lindeblad, referent, och Gudmund Toijer) meddelade den 18 oktober 2007 följande utslag:

Skäl

Svenska kraftnät och Vattenfall har genom beslut den 19 april 2000 erhållit ledningsrätt för optokabel som teleledning ingående i telekommunikationssystem för allmänt ändamål enligt 2 § 1 ledningsrättslagen (1973:1144) i den då gällande lydelsen. Ledningsrätten har upplåtits inom bl.a. fastigheten Håbo Skrikjädra 1:1, vilken ägs av K.A. och U.A. Optokablarna har anbringats runt befintliga kraftledningar och ryms inom det område som tidigare upplåtits med ledningsrätt för kraftledningarna till förmån för Svenska kraftnät och Vattenfall.

Frågan i målet gäller om upplåtelserna av ledningsrätt för de nya optokablarna kan medföra rätt till ersättning för fastighetsägarna.

Enligt 13 § ledningsrättslagen skall i fråga om ersättning för upplåtelse av mark eller annat utrymme på fastighet ersättningsreglerna i 4 kap.expropriationslagen (1972:719) tillämpas. Upplåtelse av utrymme för ledningsrätt är i ersättningshänseende att jämställa med inlösen av del av fastighet (se prop. 1973:157 s. 102 och 137).

Enligt 4 kap. 1 § första stycket expropriationslagen skall vid expropriation av en del av en fastighet intrångsersättning betalas med ett belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom expropriationen. Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom expropriationen skall även sådan skada ersättas, s.k. annan ersättning. Enligt motiven till expropriationslagen är det inte meningen att ersättningsposterna skall vara alternativa, dvs. en skada som inte ersätts genom intrångsersättning, trots att den är av en typ som hänförs till denna ersättningsart, skall inte heller kunna kompenseras genom annan ersättning (se prop. 1971:122 s. 171). Enligt 4 kap. 2 § kan under vissa förutsättningar ersättning även utgå för den negativa inverkan som ledningsföretaget - i detta fall de upphängda optokablarna - har på fastighetens marknadsvärde, s.k. företagsskada.

Hovrätten har funnit att det i förevarande fall inte finns förutsättningar för ersättning för s.k. företagsskada och att det inte är fråga om s.k. annan ersättning. Vad HD nu har att ta ställning till är om intrångsersättning skall utgå. En förutsättning härför är att de upplåtna ledningsrätterna medfört en sådan ökad belastning på fastigheten att marknadsvärdet har påverkats i negativ riktning.

Lika med hovrätten finner HD att det förhållandet att en fastighet som i detta fall har belastats med nya rättigheter för ett nytt ändamål och att det blir möjligt att överlåta ledningarna med ledningsrätterna typiskt sett leder till ett ökat behov av att ta fastigheten i anspråk för underhållsåtgärder m.m., vilket innebär en ökad fysisk belastning på fastigheten genom att fastighetsägaren kommer att i viss utsträckning åsamkas besvär, merarbete och andra olägenheter som kommer att öka kostnaderna för hans förvaltning av fastigheten. Frågan är då om ett sådant intrång, som i detta fall får bedömas som marginellt, kan anses ha påverkat marknadsvärdet på fastigheten.

Innan HD behandlar denna fråga finns det anledning att något beröra den grundlagsfästa bestämmelsen om skydd för egendom. Bestämmelsen, som fick sin nuvarande lydelse genom lagändring år 1994, återfinns i 2 kap. 18 § RF. Enligt paragrafens första stycke är varje medborgares egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. I andra stycket finns bestämmelser om rätten till ersättning för ingrepp i äganderätten. Enligt första meningen skall den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. I andra meningen föreskrivs att sådan ersättning också skall vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten (rådighetsinskränkningar). I båda fallen skall enligt tredje meningen ersättningen bestämmas enligt grunder som anges i lag.

Före lagändringen år 1994 reglerades rådighetsinskränkningar inte särskilt. Paragrafen hade då följande lydelse. ”Varje medborgare vilkens egendom tages i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestämmes i lag.” Med den formuleringen får det anses stå klart att en sådan upplåtelse av ledningsrätt varom är fråga faller in under tilllämpningsområdet. När uttrycket ”tages i anspråk” år 1994 ersattes med uttrycket ”tvingas avstå” angavs i förarbetena att uttrycken är identiska och att någon ändring av tillämpningsområdet inte var avsedd (se SOU 1993:40 del A s. 234 och prop. 1993/94:117 s. 49). Slutsatsen blir att den i målet aktuella upplåtelsen är att hänföra till sådant avstående av egendom som avses i 2 kap. 18 § andra stycket första meningen RF. Det innebär att varje förlust skall ersättas - om än inte alltid fullt ut - även om den är helt obetydlig.

Ersättningen skall alltså bestämmas enligt grunder som anges i lag. För fall då den aktuella lagbestämmelsen inte når upp till den nivå som grundlagen kan anses kräva har det i den juridiska litteraturen ansetts att den naturliga konsekvensen är att ingreppet tillåts men, trots den alltför begränsade eller obefintliga lagbestämmelsen, medför ersättningsskyldighet till det belopp grundlagsregeln får anses minst kräva (jfr Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 1, 1986 s. 59 och Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2 uppl. 2006 s. 172).

Frågan är då om expropriationslagens ersättningsbestämmelser i ett fall som det förevarande uppfyller grundlagens krav. Som tidigare nämnts är det enligt ordalydelsen i 4 kap. 1 § expropriationslagen en förutsättning för intrångsersättning att fastighetens marknadsvärde har minskat. Det står klart att det skall vara fråga om en ekonomisk förlust men att också obetydliga förluster skall ersättas (se bl.a. Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991 s. 243; jfr också NJA 1990 s. 296). Vilka metoder som skall användas för att bestämma marknadsvärdet framgår inte av expropriationslagens ersättningsbestämmelser utan domstolarna har fått frihet att för varje särskilt fall utnyttja de värderingsmetoder som med största sannolikhet leder till ett rättvisande resultat (se prop. 1971:122 s. 171 f.). Utgångspunkten, oavsett värderingsmetod, är emellertid att marknadsvärdeminskningen bör bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före respektive efter intrånget (se a. prop. s. 189 och SOU 1969:50 s. 175). Det kan emellertid vara svårt att tillämpa ett sådant sätt att bestämma marknadsvärdeminskningen vid små, marginella intrång. I ett fall som det förevarande, där den tillkommande belastningen på fastigheten enbart avser ytterligare rättigheter, torde det endast med svårighet eller kanske inte alls kunna konstateras en faktisk minskning av fastighetens marknadsvärde, även om en ekonomisk förlust kan konstateras. Det kan därför förefalla tveksamt om 4 kap. 1 § expropriationslagen medger ersättning för intrånget.

När det gäller frågan om marknadsvärdet kan påverkas även vid små intrång uttalas följande i motiven. ”Det kan givetvis ibland, t.ex. när det exproprierade området utgör endast en ringa del av hela fastigheten, vara svårt att påvisa någon skillnad i marknadsvärde mellan den odelade fastigheten och restfastigheten. Som regel torde man dock med fog kunna räkna med att en viss skillnad föreligger åtminstone såtillvida att en köpare inte skulle vara beredd att avstå från någon del av fastigheten utan reduktion av priset. Mot bakgrund härav synes det motiverat att i sådana fall döma ut ersättning bestämd exempelvis till visst belopp per kvadratmeter.” (A. prop. s. 189.)

Som hovrätten anfört får uttalandet, även om det i första hand synes ta sikte på värdering vid avstående av äganderätt till mark, anses ge vägledning också då ersättning skall bestämmas vid rättighetsexpropriation. I förarbetena till ledningsrättslagen sägs med hänvisning till det ovan citerade motivuttalandet att, i sådana fall då det är svårt att påvisa någon skillnad i fastighetens marknadsvärde före och efter ledningsrättsupplåtelsen, det kan vara motiverat att bestämma ersättningen på grundval av en separat värdering av den avstådda marken (se prop. 1973:157 s. 102).

Lantmäteriverket har i rekommendationer den 5 juni 2002, reviderade den 14 oktober 2002, redovisat ersättningsprinciper för intrång av mobiltelemaster och optokablar på lantbruksfastigheter. I rekommendationerna anges, under hänvisning till LMV-Rapporten 2001:11 och uttalandet i motiven till expropriationslagen angående ringa intrång, att marknadsvärdebegreppet vid intrång bör ges en annan innebörd än den strikt ekonomiska och att små intrång i princip alltid bör leda till en viss intrångsersättning även om det inte går att med gängse värderingsmetoder visa på att fastighetens marknadsvärde minskar. I rekommendationerna anges vidare att denna princip kan vid exempelvis upplåtelse av ny ledningsrätt för optokabel i befintlig kraftledning leda till att det bör utgå en viss ersättning för den ”rättsliga” marknadsvärdeminskningen.

Det kan anmärkas att det i förarbetena till 3 a § ledningsrättslagen, som ger en ledningsrättshavare avseende starkströmsledning rätt att utan ny förrättning inom befintligt ledningsutrymme även dra fram och begagna bl.a. teleledningar för allmänt ändamål, uttalas att detta som regel inte innebär något ytterligare intrång och att ersättning för intrång torde bli aktuell endast i undantagsfall när det är fråga om luftledningar (se prop. 1999/2000:86 s. 75 f.). Detta uttalande synes emellertid för framtiden i viss mån överspelat av uttalanden som gjordes i samband med tillkomsten av 2 a § om ledningsrätt för kanalisation i vilken ingår rätt att dra fram och använda bl.a. teleledningar. I författningskommentaren (prop. 2004/05:175 s. 302 f.) uttalas sålunda att det i ledningsbeslutet för kanalisationen skall anges antalet och typ av ledningar som får dras fram i denna och att detta är betydelsefullt eftersom intrånget för fastighetsägaren får anses vara beroende av t.ex. antalet ledningar, då kravet på underhållsåtgärder m.m. därmed normalt ökar och att detta har direkt betydelse för den ersättning som skall fastställas för intrånget.

I förevarande fall har det inte kunnat påvisas att någon minskning har skett i fastighetens marknadsvärde i den mening detta uttryck normalt brukar användas. Emellertid får de tidigare citerade motivuttalandena om påverkan på marknadsvärdet vid små intrång läsas i belysning av den grundlagsfästa rätt till ersättning som numera kommer till uttryck i 2 kap. 18 § andra stycket första meningen RF. Det står då klart att ersättning för intrång skall utgå även vid en sådan mindre skada där en skillnad i marknadsvärdet före och efter intrånget inte kan fastställas men en ekonomisk skada, om än obetydlig, kan konstateras. Bestämmelsen om ersättning i 4 kap. 1 § expropriationslagen vid expropriation av en del av en fastighet får därmed anses nå upp till grundlagens krav.

Viss ersättning enligt expropriationslagen bör således utgå till fastighetsägarna för de ökade kostnader för förvaltning av fastigheten som det konstaterade intrånget kan anses innebära.

Vattenfall har i HD åberopat en omfattande utredning angående intrångets inverkan, bl.a. kalkyler med hypotetiskt underlag. Som hovrätten anfört kan emellertid storleken på den ersättning som i förevarande fall skall utgå endast bestämmas skönsmässigt. HD finner därvid inte anledning att göra någon annan bedömning av vad som är ett skäligt belopp än den hovrätten gjort. Hovrättens avgörande skall därför fastställas.

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens avgörande.

HD:s utslag meddelat: den 18 oktober 2007.

Mål nr: Ö 3091-03.

Lagrum: 2 kap. 18 § RF, 13 § ledningsrättslagen (1973:1144) samt 4 kap.1 och 2 §§expropriationslagen (1972:719).

Rättsfall: NJA 1990 s. 296.