NJA 1990 s. 370

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Bladh) meddelade dom d 20 okt 1989. I domskälen anförde TR:n till en början följande:

Bakgrund. J.H. och V.H. träffades i Finland år 1982. År 1983 gifte de sig och hon flyttade till honom i Tierp. De skildes år 1986 men fortsatte att vara sambor. J.H. var resemontör till yrket och var anställd som svetsare på Matfors Svets AB. På hösten 1988 började han ett arbete vid Ovako Steel AB i Hofors. Han bodde under arbetsveckorna i sin husvagn vid Tolvens stugby strax utanför Hofors. Ett par av hans arbetskamrater, som skall höras som vittnen, bodde i en husvagn strax intill.

Den 17 mars 1989 omkring kl 10 upptäcktes en förbränd kropp på en enslig skogsväg mellan Eriksbergsvägen och Åglappsvägen i Hofors. Kroppen kunde senare med hjälp av brandrester och rättsodontologisk undersökning identifieras som J.H:s.

V.H:s berättelse. Hon har berättat: Hon träffade J.H. i Finland år 1982. Hon var då bara 18 år gammal. J.H. var 16 år äldre. När de träffades hade hon ett barn, T., som nu är nio år gammalt. Hon och J.H. blev kära i varandra och de gifte sig år 1983 i Finland. Tillsammans fick de sonen P., som nu är sex år gammal.

Den 25 nov 1984 fick hon arbets- och uppehållstillstånd i Sverige och hon flyttade då till Västland. J.H. bodde redan där. J.H. drack för mycket sprit och när han var berusad var han bråkig. Det förekom att han misshandlade henne och hon anmälde honom till polisen. Hon hade också kontakt med socialkontoret och med kvinnojouren. J.H. behandlade också pojkarna på skilda sätt. Han var snällare mot P. än mot T.. Han var hård mot T., och vid ett tillfälle i januari eller februari i år sa han till T. att han "skulle skära skallen av honom". När J.H. sa så var han berusad. När han var nykter var han världens underbaraste man.

År 1986 skildes hon och J.H.. Anledningen till skilsmässan var att hon trodde att J.H. skulle bli bättre med spriten. Även efter skilsmässan har de bott tillsammans i Västland. Under senare tid har J.H. arbetat som resemontör. Han har bara varit hemma under veckosluten. Även efter skilsmässan hade de gemensam ekonomi. V.H. tjänade mellan 4 000-5 000 kr netto i månaden. J.H:s ekonomi har varierat. När han arbetade i Forsmark tjänade han nog 25 000 kr i månaden. Det senaste arbetet han hade gav honom 12 000-14 000 kr i månaden efter skatt. De delade på kostnaderna för hemmet och J.H. betalade henne omkring 3 000 kr varje månad.

Hon arbetade på Kardells i Tierp med att göra moppar och svampar. Hon hade länge ett arbete som innebar tunga lyft. Hon fick ryggskott av det arbetet. Under det senaste året har hon arbetat som sömmerska. Hon har sytt bomull, nylon, plast etc. Hon tog ofta med arbete hem och tog då materiel i bilen.

Hon har flera gånger besökt J.H. i husvagnen vid Tolvens stugby i Hofors. Kanske har hon varit där sammanlagt tio gånger. Hon var där tillsammans med pojkarna d 3 mars. Det var bra under dagen men på kvällen började J.H. att dricka och det blev bråk. Hon tog barnen med sig och åkte hem.

Under vecka elva - måndagen d 13 till fredagen d 17 mars - besökte hon Hofors flera gånger. Hon hade tänkt åka dit redan på måndagen, då J.H. ringde, men det blev inte av eftersom hon fick besök av en väninna. På tisdagen ringde han igen och hon åkte då till honom. På onsdagen d 15 mars ringde J.H. på kvällen - det kan ha varit vid 20-tiden - och ville att hon skulle komma till honom igen därför att han behövde pengar. Hon åkte dit och satt hos honom i husvagnen en stund. Sedan åkte hon hem igen.

På torsdagen d 16 mars ringde J.H. två gånger, första gången vid 14-15-tiden. Han var då berusad och hon frågade varför han drack i veckan. Han sa att det inte angick henne men de blev inte osams. På kvällen ringde han igen. Hon har sagt till polisen att det var vid 19-20-tiden och hon angav den tiden för barnen tittade på TV- programmet Läderlappen och Robin. Det var dock tidigare än så för barnen såg inte programmet på TV utan på video. Hon har vid den första huvudförhandlingen sagt att hon har funderat närmare på tidpunkten - bl a med hänsyn till förhållandet till barnens kvällsmat - och kommit fram till att samtalet borde ha varit någon gång mellan 17.30 och 19.00. Vid den andra huvudförhandlingen uppgav hon att J.H. ringde kl 19.15 eller mellan kl 19 och 20. J.H. var berusad och frågade henne om hon kunde hämta honom. Hon lovade att göra det.

Barnen gick till sängs utan att hon sa något till dem att hon skulle åka till Hofors. Hon skulle inte stanna länge i Hofors och ansåg därför att hon kunde lämna barnen ensamma, utan barnvakt. Hon tog bilen och for den vanliga vägen till Hofors. Dessförinnan tog hon ut 200 kr på Minuten och tankade för 100 kr på OK. Hon åkte riksväg 80 och genom de båda rondellerna i Hofors till stugbyn.

När hon kom fram parkerade hon som hon brukade vid husvagnen. Klockan var då omkring 22.30. Hon såg att ljuset var tänt i vagnen. Hon öppnade dörren och tittade in. Dörren var olåst. J.H:s säng var tom. På en annan säng låg en annan man. Det var en okänd man och hon väckte honom inte. I stället gick hon tillbaka till bilen och åkte därifrån. Hon letade inte efter J.H..

Hon åkte från Hofors mot Sandviken. Vid rondellen med tidningskiosken gick två personer. Hon såg bakifrån att den ene var J.H.. Den andra var en kvinna. Hon talade inte med kvinnan men såg att hon hade långbyxor, var ljushårig och hade kort hår. Kvinnan var berusad. Hon gick ur bilen och frågade varför J.H. var tillsammans med en annan kvinna när han ringt efter henne. Därefter gick hon tillbaka till bilen. J.H. följde efter och satte sig också han i bilen. När hon kommit till rondellen vid polishuset slog J.H. henne med knytnäven i ansiktet. Hon körde en bit till men stannade sedan bilen i närheten av Ovako och gick ur. Hon trodde att J.H. skulle lugna ner sig. J.H. gick också ur bilen och han misshandlade henne ännu mer med slag och sparkar. Han gick sedan tillbaka mot Hofors. Hon satt kvar i bilen och rökte en cigarrett för att lugna sig. Sedan körde hon därifrån. Hon vet inte vart han tog vägen. Klockan var då omkring 22.45. Hon var hemma igen kl 00.33.

Hon tänkte inte närmare på vad det var för väder den aktuella kvällen. Hon vet inte heller vad hon hade för däck på bilen. Hon brukar byta från vinter till sommardäck "när man måste".

Hon berättade inte vid det första polisförhöret att hon varit i Hofors på torsdagskvällen. Anledningen till det var att hon var rädd för att bli misstänkt om hon skulle ha berättat att hon var där. Hon har ändrat sina uppgifter några gånger. Det beror på att polisen pressat henne. Hon har tänkt erkänna - trots att hon är oskyldig - för att slippa de pressande förhören.

J.H. hade ofta mycket pengar på sig. Han kunde ta ut 5 000 kr en fredag men ändå vara utan pengar kommande vecka. Han hade ett konto i PK-banken med omkring 70 000 kr på. Hon har svårt att förstå att han kunde ha så mycket pengar för han gjorde av med mycket pengar. Han har lånat pengar av V.H. och av hennes syster Anna. Det har han gjort trots att han haft pengar på banken.

J.H. berättade för henne att han innan han träffade henne levde med en annan kvinna. Den kvinnan skall ha varit narkotikamissbrukare och hon dog. J.H. berättade också att han kände andra missbrukare och att man kunde tjäna stora pengar på narkotikaaffärer. Han gjorde också flera resor till Thailand.

Hon visste att J.H. hade en försäkring till förmån för P.. Hon visste dock inte i detalj hur mycket som skulle falla ut.

I domskälen redovisades härefter bevisningen i målet - teknisk utredning, vittnesförhör med åtskilliga personer, redogörelse för V.H:s ändrade uppgifter under förundersökningen m m. Av denna utredning återges här följande av obducenten biträdande överläkaren

Håkan S vid sakkunnigförhör lämnade uppgifter: Han har varit verksam som obducent i 14 år och haft en tjänst som biträdande överläkare i åtta år. Han har varit med om att skriva läroböcker där effekterna av brännskador behandlas. Det är alltid komplicerat att bedöma brännskador. Det förekommer bara några fall av brännskador med dödlig utgång varje år och varje fall är unikt.

I detta fall blev han uppringd från fyndplatsen av teknikerna. Man konstaterade gemensamt att kroppen utan men kunde föras till rättsläkarstationen. Han gjorde sina undersökningar där i närvaro av bl a kriminalinspektören Ö..

Vid förrättningen var identiteten på den döde inte helt säker. Förrättningen avsåg kroppen av en brandskadad mansperson som återfunnits i ett övergivet skogsparti. Brännskadorna var omfattande och ungefär 80 procent av hudkostymen hade skador. En del kläder var intakta. På kroppen fanns lindelar kring handleder och hals. Brännskadorna var av olika grader från relativt ytliga till ganska djupa. Kroppen hade en del intakta hudpartier, t ex fötterna. Vid den yttre undersökningen funderade man mycket kring linorna. Det troliga var inte strypning med linorna utan förbränning. Det framgick inte så väl vid förrättningen hur linorna suttit utan detta syntes bättre på teknikernas fotografier. Linorna var nog inte särskilt hårt åtdragna utan "luckert" applicerade. Vissa tecken tydde på att brännskadorna varit dödande.

Den inre undersökningen visade inget särskilt frånsett förekomsten av rodnade luftvägar som var tecken på inandning av het luft. Några tecken på yttre våld kunde inte iakttas, t ex tecken på misshandel eller en trafikolycka. Det framgick att mannen varit alkoholpåverkad. Låga nivåer av kolmonoxid och cyanid, som bildas vid förbränning, kunde iakttas. En omfattande kemisk analys avseende vanliga läkemedel, narkotika och lösningsmedel t ex i hjärnan, undersöktes men alla prov var negativa. En mikroskopisk undersökning verifierade luftvägspåverkan. Det tydde på en vital reaktion dvs en reaktion i livet och talade för att brännskadan förorsakat dödsfallet.

Ögonen undersöktes särskilt. Det hade förekommit blödningar i ögonen och det fanns tecken på blödningar i ögonens bindhinnor. Men frånsett de yttre brännskadorna gav obduktionen inte många objektiva fynd. Förändringar i bindhinnorna (punkt 37, 81 och 82 i obduktionsprotokollet) förekommer ofta i samband med strypning. Blod iakttogs också i ögonens muskelfästen. Blödningarna i ögonens bindhinnor kan också bero på ett ökat tryck i ögonen och kan iakttas t ex i samband med upphettning.

Iakttagelsen i punkt 57 i protokollet visar inte på blod utan på att muskeln har koagulerat. Det beror på att muskeln varit upphettad. Därvid har muskeln, som innehåller äggviteämnen, fått ett kokt utseende. Blödningen från näsan, som antecknats i protokollet från fyndplatsen, beror på att näsans slemhinnor innehåller många blodkärl. Eftersom näsan var lägsta punkt är det troligt att det förekommit en rinning från näsan då kärlen brustit.

Det är komplicerat att bedöma tidpunkten för när döden inträtt. Eftersom kroppen hade stora brännskador är det svårt att bedöma likstelheten. Den mikroskopiska undersökningen ger en viss fingervisning om tidpunkten. De intakta mikroskopiskt undersökta huddelarna antyder att mannen varit död ett - två dygn vid förrättningen. Rectaltemperaturen uppmättes till 18,7 grader d 17 mars kl 18.20 och en timme senare till 18 grader. Yttertemperaturen var omkring noll och sedan minus fem grader. Avkylningen är 0,7-0,8 grader per timme i rumstemperatur. Kroppen har tillförts värme genom förbränningen och förlorat värme genom blåst och minusgrader. Eftersom det således inte blir fråga om ett lineärt förlopp är det särskilt svårt att göra en bedömning. Om man antar att värmetillskott och värmeförlust tar ut varandra och konstaterar att kroppen förlorat 20 grader vid mättidpunkten kan man gå bakåt ett dygn och alltså räkna med att döden inträtt d 16 mars vid 19-tiden. Också vätskan i ögonkamrarna visar på att döden inträtt ett - två dygn före undersökningen. Någon säker slutsats om tidpunkten går det dock inte att dra.

När det gäller dödsorsaken är det inte sannolikt att döden inträffat genom strypning men strypning är inte utesluten. Iakttagelserna på tungan och munslemhinnorna är ospecifika - sådana skador förekommer vid strypning men i detta fall kan hettan ha gjort att slemhinnorna krympt. Döden har inträtt snabbt. Några tecken på yttre våld fanns inte t ex från en trafikolycka men han kan inte utesluta att sådana fanns i de förkolnade partierna. Luftvägsbrännskadorna och skadorna på hudkostymen tyder på att brännskadorna lett till döden och han har i sitt utlåtande angivit den dödsorsaken som sannolikast. Vid den bedömningen har hela tiden skett en avvägning mellan förbränning och strypning. En annan specialist kan mycket väl komma till en annan slutsats.

TR:ns överväganden.

Dödsorsaken. Åklagaren har påstått att J.H. antingen strypts till döds av att den lina som lagts om halsen på honom stramats åt eller avlidit av den brand som uppkom då hans bensinindränkta kropp antändes.

Obducenten, biträdande överläkare Håkan S, har i sitt obduktionsutlåtande angivit att döden sannolikast varit en följd av hastig förbränning. Vid förhöret med S. inför TR:n har han uppgivit att det är luftvägsbrännskadorna och skadorna på hudkostymen som tytt på att brännskadorna lett till döden men att det inte kan uteslutas att döden inträffat genom strypning.

Professor L.R. har i ett utlåtande över obduktionen d 15 sept 1989 uttalat bl a att dödsorsaken ej framgår av obduktionsfynden, att J.H. kan ha avlidit av förbränning men att det inte kan uteslutas att han avlidit av strypning av snara eller av att han lämnats med en hårt åtdragen snara kring halsen.

Socialstyrelsen, rättsliga rådet, har i yttrande d 26 sept 1989 anslutit sig till Rammers yttrande samt gjort tillägget att orsaken till J.H:s död inte kan härledas av obduktionsfynden och de i anslutning därtill före tagna undersökningarna, att fynden dock inte talar emot uppfattningen att han avlidit till följd av en snabbt förlöpande brand, t ex bensinbrand, men att branden likväl kan ha uppkommit efter hans död, att det dock förtjänar påpekas, att det inte framgår av handlingarna om en kemisk undersökning på rester efter bensin eller annan lättantändlig substans på kvarvarande klädesplagg genomförts, att det är vanskligt att avgöra, om de i J.H:s bindehinnor iakttagna blödningarna varit s k kvävningsblödningar - dvs en följd av t ex stryptag eller åtstramning av ett kring halsen liggande redskap - eller om det uppkommit på annat sätt, att det inte kan uteslutas att J.H. avlidit till följd av åtstramning av den på hans hals påträffade linan.

Något fullständigt klarläggande av dödsorsaken ger alltså inte obduktionsfynden. Att döden kan ha orsakats av något sjukdomstillstånd, av en olycka eller av oaktsamhet betraktar TR:n som uteslutet. Någon annan orsak till J.H:s död än - som obducenten uttryckt det - annans handaverkan är inte tänkbar. Det finns ingenting som antyder att det skulle kunna vara fråga om annat än en ensam gärningsman.

Det har inte gått att utröna om det är strypning eller förbränning som lett till J.H:s död. Det kan alltså förhålla sig så att J.H. först stryptes till döds och därefter dränktes in med bensin och antändes eller att han antändes medan han var i livet. Det kan heller inte uteslutas att gärningsmannen lagt linan runt J.H:s hals för att lättare få med sig honom och döda honom genom antändning men att J.H. så att säga strypt sig själv genom att linan kommit att dras åt kring hans hals. Gärningsmannens åtgärder med linan och antändningen måste emellertid ha ett så nära samband att de i ansvarshänseende inte skall ses som olika gärningar utan som skilda led i en enda gärning. Gärningsmannen skall således dömas för att uppsåtligen ha orsakat J.H:s död vare sig döden inträffat på grund av strypning eller brand.

Sedan TR:n härefter prövat bevisningen och vad som i övrigt förekommit i målet anförde TR:n följande under rubriken

Sammanfattande bedömning i skuldfrågan. Som TR:n redan konstaterat talar starka skäl för att det är en kvinna som är J.H:s baneman. Ingenting har framkommit om att det skulle vara en okänd person som har begått gärningen, tvärtom pekar åtskilliga omständigheter på att gärningsmannen är en kvinna som J.H. känt igen. Den tekniska bevisningen - skoavtrycken, fordonsspåren, lindelarna - ger var för sig inget entydigt svar på vem som är gärningsman. Sammantagen pekar dock den tekniska bevisningen med betydande styrka på V.H.. Hennes under förundersökningen och rättegången ändrade uppgifter pekar i samma riktning. Det är, som TR:n konstaterat i avsnittet Alternativhypoteser, i allra högsta grad osannolikt att någon annan än V.H. kan ha begått gärningen. V.H. har haft möjligheten att döda J.H. och hon har haft motiv. Den sammanlagda bevisningen för att V.H. har berövat J.H. livet har således en sådan styrka att det är ställt utom varje rimligt tvivel att hon är gärningsman. TR:n finner således V.H. skyldig till att ha berövat J.H. livet.

Gärningens rubricering. Den som berövar annan livet skall enligt 3 kap 1 § BrB dömas för mord eller, om brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grovt, enligt 3 kap 2 § BrB för dråp.

Vid bedömningen av om brottet skall bedömas som mord eller dråp skall samtliga omständigheter vid gärningen beaktas. Det grymma och hänsynslösa sätt som V.H. dödat på och den utsatta och skyddslösa ställning som J.H. befunnit sig i på grund av berusning och trötthet talar med betydande styrka för att brottet skall bedömas som mord. För den bedömningen talar också förhållandet att V.H. måste antas ha planerat gärningen - hennes resor till Hofors och att hon tagit med sig linan kan inte förstås på annat sätt.

För att bedöma brottet som dråp talar särskilt den omständigheten att J.H. under en längre tid har plågat V.H. och att hon inte sett någon annan möjlighet att ta sig ur sitt förhållande än att döda honom. Detta är emellertid inte tillräckligt för att bedöma brottet som mindre grovt.

På grund av det anförda skall V.H. dömas för mord.

Påföljd. V.H. har genomgått rättspsykiatrisk undersökning. I utlåtande, daterat d 16 aug 1989, har den undersökande läkaren intygat att hon inte har begått den gärning som hon har till talats för under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställbar abnormitet samt att hon inte är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård. TR:n delar denna bedömning.

Eftersom V.H. således inte skall särbehandlas i påföljdshänseende kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Straffet för mord är fängelse i 10 år eller på livstid. Av HD:s avgörande NJA 1985 s 510 framgår att det inte är regel att straffet skall bestämmas till fängelse på livstid utan att domstolarna kan göra en mer fri bedömning vid valet av påföljd. Särskilt det förhållandet att J.H. under en lång tid plågat V.H. föranleder den bedömningen att hon skall dömas till ett tidsbestämt straff. Straffet bör bestämmas till fängelse 10 år.

TR:ns domslut. TR:n dömde V.H. jämlikt 3 kap 1 § BrB för mord till fängelse 10 år.

Straffet skulle till en tid av 199 dagar anses verkställt i anstalt.

V.H. full följde talan i HovR:n för Nedre Norrland. Hon yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att gärningen skulle bedömas som misshandel och vållande till annans död.

V.H. erkände i HovR:n att hon orsakat J.H:s död men gjorde gällande att hon handlat i nödvärn utan att bruka mer våld än nöden krävt eller, om så ej skulle anses vara fallet, att omständigheterna varit sådana att hon svårligen kunnat besinna sig. För det fall att hon skulle dömas till ansvar för uppsåtligt dödande hemställde hon att bestämmelsen i 29 kap 3 § 1 st i BrB skulle beaktas vid straffmätningen.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Englund och Grefberg, referent, adj led f d rådmannen Lindahl samt nämndemännen Näsström och Granström) meddelade dom d 2 febr 1990.

HovR:ns domskäl. V.H:s berättelse i HovR:n. V.H. har med ändring av tidigare lämnade uppgifter lämnat i huvudsak följande redogörelse: J.H. hade under äktenskapet och tiden därefter i samband med tilltagande spritmissbruk mycket ofta utsatt henne för misshandel, sexuellt våld och andra övergrepp. Hon hade vid flera tillfällen förgäves sökt hjälp för sig och barnen hos bl a socialförvaltningen och kvinnojouren. I oktober 1988 gjorde hon en polisanmälan, som hon sedan återkallade. En gång efter skilsmässan dömdes J.H. till böter för att ha misshandlat henne. När hon ville ta ut skilsmässa hade han sagt att det bara skulle bli värre och att hon inte hade några rättigheter. - Tisdagen d 14 mars och onsdagen d 15 mars 1989 "beordrade" J.H. henne att besöka honom i husvagnen vid Tolvens stugby för att ha samlag med honom. Gick hon inte med på detta, hotade han att misshandla henne i hemmet på fredagskvällen. Hon underkastade sig hans önskemål med förbehållet att han inte fick utsätta henne för någon smitta. Han bad henne även om pengar för att slippa låna av sina kamrater. Hon gav honom därför 5 000 kr vid ett av besöken. Hon gjorde också inköp på systembolaget för hans räkning. - Torsdagen d 16 mars 1989 fick hon stA.H.emma från arbetet, eftersom en av hennes pojkar hade blivit förkyld. Mellan kl 13.00 och 14.00 På torsdagen ringde J.H. till henne. Han var onykter och sade att hon under eftermiddagen skulle göra ett nytt besök hos honom. Det visade sig dock att hon för barnens skull inte kunde göra detta. Framåt kvällen for hon till en bensinstation och köpte cigaretter. Härefter ringde hennes arbetsgivare hem till henne och förklarade att hon inte heller behövde arbeta nästa dag. Någon gång mellan kl 17.30 och 20.00 ringde J.H. på nytt. Han var nu mera onykter än förra gången och förargad över att hon inte kommit till honom tidigare under dagen. Hon uppfattade honom på det sättet att hon var utsatt för samma hot som under de båda föregående dagarna. Hon förklarade att hon skulle komma så fort hon hade lagt barnen. Sedan barnen hade somnat körde hon med sin bil till Tierp, där hon tog ut 100 kr, varefter hon tankade på en OK-mack och for vidare mot Hofors via Gävle. När hon kom till campingområdet parkerade hon sin bil mellan J.H:s bil och husvagn. I husvagnen påträffade hon endast Lennart N, som sov. Då det var tyst överallt i området, fann hon för gott att inte väcka någon utan i stället återvända hem. I närheten av en kiosk i Hofors såg hon J.H. och en kvinna gående mot ett byggnadsområde. Som hon uppfattade situationen var de i sällskap. Båda var berusade. Hon stannade, varpå han klev in i bilen medan kvinnan fortsatte rakt fram. Hon sade till honom: "Vad håller du på med? Först ringer du, sedan är du med en annan kvinna". Hon svängde till höger i den närmsta av två rondeller och fortsatte mot en kyrka, där hon vände tillbaka. I närheten av den andra rondellen slog han henne i tinningen. Då hon kom ut på stora vägen mot Gävle stannade hon och gick ur bilen för att undvika ytterligare misshandel. Han kom också ut. Hon försökte springa ifrån honom men snubblade. När hon rest sig igen sparkade han henne mot ena låret och slog henne. Hon sprang då tillbaka till bilen med honom efter sig. Hon bad honom att inte vara så elak och sade att han skulle få allt han ville om han bara lugnade sig. Hon fortsatte inte mot stugbyn, eftersom J.H. ville ha samlag med henne i husvagnen, utan körde tills hon kom fram till en mindre väg, där hon på hans tillsägelse tvärt svängde in. Sedan hon kört en kort sträcka uppmanade han henne att stanna vid en parkeringsficka. Det var tät skog och mörkt på platsen. Hon gjorde en sväng in på parkeringsfickan samt körde fram bilen 3-4 m och stannade. J.H., som satt på den främre passagerarplatsen, tände någon mindre belysning i bilen. Han vevade ner sitt ryggstöd och drog henne intill sig så att hon kom att ligga snett med ryggen mot den uppdragna handbromsen och med fötterna vid gaspedalen. Hon låg trångt, eftersom förarsätet var framskjutet för att passa hennes körställning. Han lade sin överkropp över hennes överkropp samt öppnade dragkedjan till hennes långbyxor och förde in sin hand innanför byxorna. Till en början gjorde hon inget motstånd. Hon trycktes emellertid mot handbromsen så att det gjorde mycket ont i ryggen. Hon bad honom därför att lugna sig men han brydde sig inte om att hon hade ont utan försökte slita av henne kläderna och ta henne med våld. Hon råkade i panik och skrek allt högre, men det hjälpte inte. Hon försökte skjuta honom ifrån sig med händerna mot hans axlar. Det lyckades ej, eftersom han var större och tyngre än hon. Han fortsatte att slita i hennes kläder. Hon tyckte det var äckligt och kände att hon inte orkade mer. Hon tog ett grepp med fingrarna runt hans hals. (V.H. har här demonstrerat greppet på ett sätt som visar att tummarna placerades mot struphuvudet; HovR:ns anmärkning.) Hon kan inte säga hur länge hon höll kvar greppet. Hon vet inte heller om hon klämde åt, men det är möjligt. Det enda hon tänkte var att hon ville lugna honom eller befria sig från honom. Plötsligt utstötte han ett rosslande läte och föll ihop mot henne. Hon försökte därpå knuffa honom åt sidan för att få vara ifred. Hon satte sig sedan upp och tände en cigarett. Hon tittade mot J.H. och det föreföll, konstigt nog, som att han hade somnat. Hon försökte röra på honom och sedan ta hans puls genom att känna på halsen. Hon fick inget livstecken och kände ingen puls. Hon kunde inte bilda sig någon uppfattning huruvida han levde. Det hade inte alls varit hennes mening att döda honom. Hon greps av panik. Hon backade bilen och körde sedan fram igen en liten bit. Hon gick ut ur bilen och runt denna. Härpå tog hon J.H., som vägde 85 kg och var 178 cm lång, under armarna och släpade honom en liten bit från bilen med fötterna släpande mot marken. Sedan släppte hon honom och kände återigen efter hans puls utan att finna någon. Hon funderade på vad hon skulle göra och kom fram till att hon varken kunde åka hem med kroppen eller uppsöka polisen. Hon kände bara att hon måste komma hem till sina barn. Hon befann sig i ett paniktillstånd och kan inte förklara sitt fortsatta handlande. Detta gick till på följande sätt. Hon drog kroppen ytterligare ett stycke från bilen, högst 5 m. Bakom handbromsen i bilen låg ett par vita snören, 3-4 m långa, som hennes pojkar hade använt som hopprep. Hon hade lagt märke till dessa snören när hon drog ut J.H. ur bilen. Med dessa snören band hon hans händer fram på magen. Hon gjorde det inte särskilt hårt utan snurrade bara snöret runt handlederna. Resterna av repet slängde hon löst på honom. Hon tyckte det var otäckt att se hans ansikte och vände kroppen på sidan eller magen. Hon tog fram en plastdunk, fylld med 5 l bensin, som förvarades på golvet framför baksätet i bilen eftersom bensintanken läckte och hon ville hålla bagageutrymmet rent för transport av textilier. Utan att reflektera närmare över det hällde hon bensin över kroppen. Hon tände återigen en cigarett. Sedan hon dragit några bloss slängde hon den osläckta fimpen på kroppen, varvid det "puffade till". Hon körde därifrån och såg då i backspegeln att eld flammade upp. Hon kastade bort bensindunken på vägen hem, då hennes tankar hade klarnat. - Vid flyttningen från Finland till Sverige hade hon observerat narkotikatabletter i en låda. Hon vet att J.H. smugglat narkotika, men hon har aldrig sett honom använda det. I efterhand tänkte hon att arrangemanget med kroppen skulle kunna förklaras som en hämndåtgärd i samband med narkotikaaffärer. Hon bestämde sig för att neka när hon i en tidning läste att J.H. hade blivit "levande bränd". Enligt tidningarna hade han bränts i sovande tillstånd och det lät för hemskt. Hon slängde därför sina skor. Att hon lämnat andra uppgifter vid tidigare förhör beror på att hon var rädd för att berätta allt och inte ville skada sina pojkar. Hon bestämde sig för att säga sanningen när hon fick höra om HovR:ns dom angående det s k Viamordet, där en man dömdes mot sitt nekande.

Sakkunnigförhör med Håkan S jämte övrig medicinsk utredning.

Biträdande överläkaren Håkan S har hörts på nytt såsom sakkunnig i HovR:n. Han har härvid förevisat diabilder och redogjort för de objektiva obduktionsfynden på i huvudsak samma sätt som vid TR:n. Ställd inför valet mellan tre alternativa dödsorsaker - förbränning, strypning med lina eller strypning medelst strupgrepp - har han yttrat: Han anser fortfarande det vara mest sannolikt att döden inträffat genom hastig förbränning. Härför talar den kraftiga blodstasen i luftröret och tecken på mikrosprängning i lungorna. Huden uppvisade blåsbildning, som normalt är ett vitalt tecken, dvs personen levde när han brann eller dog i nära anslutning till branden. Om en bensinindränkt kropp antänds blir förloppet mycket hastigt. - Han kan dock absolut inte utesluta möjligheten av strypning såsom ensam eller konkurrerande dödsorsak. Både strypning och kvävning kan ge punktformade blödningar i ögonens bindehinnor. Detta är ett välkänt fynd. Även sprängningen i lungorna kan ha samband med kvävning. Rodnaden på luftvägarnas slemhinnor kan ha uppkommit genom inströmmande luft. - Av linorna återstod bara fragment och någon avsättning av dem kunde inte konstateras. Linorna var löst anlagda eller i vart fall inte hårt åtdragna, eftersom de inte hunnit avsätta några synliga tecken på huden. Linan låg i två varv runt halsen och det var inte fråga om någon "klassisk" strypsnara. Håkan S fann inget spår efter nackskada och hittade inte heller några knutar. Med den anläggning linorna hade kan möjligheten till strypning dock inte uteslutas. Linan kan ha blivit olika hårt åtdragen genom offrets rörelser efter bindningen. - Vid strupgrepp med tummarna mot struphuvudet, liksom vid tryck av en lina mot struphuvudet, kan ett kompressionsmoment uppkomma som leder till att offret hastigt tappar medvetandet. Så kan ske vid kraftig alkohol påverkan, som medför nedsatt spontanandningsfunktion och försämring av muskelförsvaret. En kraftigt berusad person har s a s mindre marginal vid kvävning. Medvetslösheten kan finnas kvar i upp till fem minuter men det finns också exempel på snabba dödseffekter av grepp mot halsen. Man rör sig i en gränszon, där det är svårt att fastställa dödsmekanismen. Det är för en lekman fullt möjligt att missta sig på dödens inträde vid strupgrepp. I detta fall gick det inte att påvisa skador på struphuvudet eller tungbenet.

I HovR:n har vidare förebragts samma skriftliga utredning som vid TR:n i denna del, nämligen Håkan S:s obduktionsutlåtande, professorn L.R:s utlåtande och yttrandet från socialstyrelsens rättsliga råd.

Efter en redovisning av utredningen i övrigt i HovR:n anförde HovR:n härefter följande.

HovR:ns bedömanden.

Utgångspunkter för ansvarsfrågans prövning. V.H. har i HovR:n erkänt att hon orsakat J.H:s död på tid och plats som angivits i åklagarens gärningsbeskrivning. Mot bakgrund av allt som förekommit i målet måste dessa grundfakta anses klarlagda. HovR:n har fortsättningsvis att ta ställning till frågorna om vad som utgjort den direkta orsaken till dödens inträde och vilket handlande av V.H. som skall sättas i samband härmed.

Åklagaren har drivit åtalet utifrån en hypotes om planlagt mord med två alternativa sätt för gärningens utförande. V.H. har i HovR:n lämnat en redogörelse som i fråga om handlingssätt och övriga omständigheter vid gärningen skiljer sig från vad åklagaren gjort gällande. Det åligger vid sådant förhållande åklagaren att på varje punkt övertyga rätten om riktigheten av sina påståenden. I den mån åklagaren inte lyckas härmed skall V.H:s berättelse godtas. Vid två (eller flera) konkurrerande alternativ i händelsekedjan, där det ena inte utesluter det andra, skall det för V.H. förmånligaste alternativet väljas. För att V.H. skall kunna dömas för mord begånget under de omständigheter som åklagaren hävdat måste utredningen vid den slutliga bedömningen med sådan styrka tala för åklagarens linje, att något rimligt tvivel härom inte kan hysas.

Dödsorsaken. Åklagaren har hävdat att J.H. avlidit till följd av förbränning genom bensinantändning eller strypning genom en runt halsen anbringad lina. V.H:s berättelse innefattar att döden orsakats av strypning medelst strupgrepp.

Obducenten Håkan S har i HovR:n vidhållit sin uppfattning att en hastig förbränning varit den mest sannolika orsaken till dödsfallet. Han har emellertid fortfarande inte kunnat utesluta att döden inträffat genom strypning, vare sig såsom ensam eller konkurrerande dödsorsak. Av hans uttalanden framgår att ett strupgrepp med tummarna mot struphuvudet skulle ha gett samma effekt som trycket av en lina mot struphuvudet. Han har vidare förklarat att förloppet kan bli snabbt och att en kraftigt berusad person har ett nedsatt försvar mot kvävning. Det skall här framhållas att etylalkohol påvisades hos J.H. i en koncentration av 2,1 promille i hjärtblod och 3,3 promille i urin. Håkan S:s iakttagelser av linfragmenten och frånvaron av spår efter nackskada betyder att en eventuell strypning inte kan sägas med högre grad av sannolikhet ha skett med lina än genom strupgrepp.

L.R. har i sitt utlåtande bl a anfört, att det ej är styrkt men möjligt att J.H. avlidit av förbränning samt generellt förklarat att förekomsten av blödningar i ögonens bindehinnor och i ögonmusklerna ej förklaras av förbränning men är ett regelmässigt fynd vid strypning och kvävning. Socialstyrelsens rättsliga råd har i sitt yttrande över obduktionsutlåtandet uttalat bl a att branden kan ha uppkommit efter J.H:s död samt att det är vanskligt att avgöra om blödningarna i bindehinnorna varit s k kvävningsblödningar - dvs en följd av t ex stryptag eller åtstramning av ett kring halsen liggande redskap - eller om de uppkommit på annat sätt.

Den medicinska utredningen har således inte heller i HovR:n kunnat klarlägga om förbränning eller strypning lett till J.H:s död. Vid valet mellan de båda strypningsalternativen saknas i samma utredning stöd för att bortse från möjligheten av att döden inträtt till följd av ett strupgrepp.

V.H:s uppgifter rörande dödsorsaken skall därför godtas så länge inte utredningen i övrigt entydigt pekar mot något av åklagarens alternativ eller en kombination av dessa.

Bakgrund och motiv. I HovR:n har förebragts utredning som format en tydlig bild av J.H:s karaktär och förhållande till V.H.. Särskilt har denna bild konkretiserats i sina detaljer genom A.H:s vittnesmål. J.H. har sålunda såväl under äktenskapet som efter skilsmässan vid ständigt återkommande tillfällen utsatt V.H. för en behandling som demonstrerat en avsevärd brutalitet och en ytterst förnedrande kvinnosyn. Det har visats att han i berusat tillstånd var kapabel att när som helst och utan hänsyn till V.H. eller omgivningen tilltvinga sig samlag med henne genom ett våldsamt tillvägagångssätt.

Det nu anförda skulle i och för sig kunna tas till intäkt för att V.H. haft ett starkt motiv för att en gång för alla bli fri från sin plågoande och uppnå detta syfte genom ett planlagt mord. Vad som omvittnats angående J.H:s beteendemönster stämmer emellertid väl överens med V.H:s beskrivning av hur han uppträdde mot henne kvällen d 16 mars 1989 och kan därför lika gärna anses utgöra ett stöd för att hennes version av vad som föregick dödsfallet är riktig.

HovR:n behandlade härefter under särskilda rubriker frågorna om händelseförloppet fram till gärningstillfället och handlingssättet vid gärningstillfället. HovR:ns slutsats av de gjorda övervägandena blev att åklagaren inte förmått styrka sina påståenden om hur gärningen utförts. Vid detta förhållande var det V.H:s uppgifter som skulle läggas till grund för en bedömning av frågan huruvida ansvar skulle utdömas.

HovR:ns avslutande bedömning. När HovR:n nu kommit fram till att ansvarsfrågan skall bedömas på grundval av V.H:s berättelse och inte enligt åklagarens gärningshypotes har HovR:n att ta ställning till spörsmålet huruvida prövningen kan ske inom den ram som uppdragits genom åtalet eller faller utanför denna. Utgångspunkterna i målet är härvid följande.

Åklagaren yrkade vid TR:n ansvar å V.H. enligt 3 kap 1 § BrB för mord. Gärningsbeskrivningen fick efter åtalsjustering denna lydelse: V.H. har d 16 mars 1989 på en väg mellan Eriksbergsvägen och Åglappsvägen i Hofors berövat J.H. livet genom att binda honom om handleder och hals, varefter hon hällt bensin över honom och antänt honom. Till följd härav har J.H. antingen strypts till döds av att linan om halsen stramats åt eller avlidit av den brand som uppkommit genom antändningen av den bensinindränkta kroppen.

Under rättegången i HovR:n har åklagaren vidhållit samma gärningsbeskrivning och inte gjort någon ytterligare åtalsjustering.

V.H:s uppgifter i HovR:n innebär att hon på tid och plats som åklagaren påstått, i syfte att avvärja ett påbörjat våldtäktsförsök, tagit ett strupgrepp på J.H. som orsakat dennes död.

En brottmålsdom får enligt 30 kap 3 § RB inte avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar förts i behörig ordning. Rätten är dock inte bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum.

I motiven till lagrummet (NJA II 1943 s 392) sägs att det ankommer på åklagaren att ange det händelseförlopp som den tilltalade enligt hans mening bör fällas till ansvar för. Härmed avses såväl de yttre faktiska omständigheterna som de subjektiva moment, vilka ingår i gärningen. Rätten får inte utsträcka prövningen till att avse något annat än vad som innefattas i åklagarens gärningsbeskrivning men är oförhindrad att beakta bl a omständigheter som är av betydelse för den åtalade gärningens straffbarhet, exempelvis nödvärn. Rätten får vidare inte döma över i åtalet icke åberopade gärningsmoment, trots att dessa omfattas av rättskraften. Som sådana gärningsmoment betraktas det subjektiva rekvisitet, olika delar av den brottsliga verksamheten och dennas effekt. Vad domstolen sålunda äger pröva kommer i allt väsentligt att sammanfalla med vad åklagaren uttryckligen underställt dess bedömande. (Se bl a Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I:2, s 30:5 ff och Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, s 108 och 117; jfr även rättsfallet NJA 1988 s 665.)

I vilken mån rätten skall vara verksam för att avhjälpa oklarheter i gärningsbeskrivningen, dvs för att få åklagaren att justera eller precisera denna beskrivning, framgår av reglerna om materiell processledning. Ett i allmänhet sämre alternativ är att söka intolka olika gärningsmoment i åklagarens gärningsbeskrivning. Helt uteslutet torde det dock inte vara att man i vissa fall behöver tolka en gärningsbeskrivning mot bakgrund av vad som i åtalet anförts angående t ex tillämpligt lagrum och brottsbeteckning. En utsträckning ex officio av domstolens prövning att avse mer än som direkt omfattas av åtalet synes vara befogad endast när det gäller en bagatellartad avvikelse. Domstolens prövningsrätt bör alltså vara mycket snävt begränsad i förhållande till åklagarens precisering av sin talan. Samtidigt bör befogenheten till åtalsjustering omfatta samtliga omständigheter som inverkar på att en riktig dom ges över åtalet. (Se Gullnäs m fl, a a s 30:8 f och Welamson, a a s 111 ff.)

Åtalet mot V.H. är preciserat till att avse mord, dvs uppsåtligt dödande, som med avseende på handlingen inrymmer två alternativa konstruktioner av det händelseförlopp som lett fram till brottsresultatet, nämligen strypning med lina eller förbränning.

HovR:n har tidigare i domen funnit att åklagaren inte förmått styrka dessa påståenden om sättet för gärningens utförande. HovR:n har i stället godtagit V.H:s uppgifter om att hon i ett tidigare skede av händelseförloppet tagit ett strupgrepp på J.H. som orsakat dennes död.

V.H:s redogörelse överensstämmer med åklagarens gärningsbeskrivning i fråga om tid, plats och brottsresultat. Däremot innefattar uppgifterna om strupgreppet ett nytt gärningsmoment bestående i en tredje konstruktion av handlingsförloppet. Detta gärningsmoment, som är förknippat med frågeställningar om det subjektiva rekvisitet och om nödvärnsrätt, täcks alltså inte av åklagarens gärningsbeskrivning. Åklagaren hade emellertid varit befogad att i HovR:n justera åtalet med anledning av V.H:s uppgifter genom att exempelvis framställa ett andrahandsyrkande med åtföljande tillägg till gärningsbeskrivningen. Åklagaren har dock uttryckligen avstått från åtalsjustering.

Med hänsyn till det sätt på vilket åklagaren bestämt sin talan är HovR:n följaktligen enligt 30 kap 3 § RB förhindrad att pröva frågan om V.H. genom det strupgrepp som lett till J.H:s död gjort sig skyldig till brottslig gärning. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

HovR:ns domslut. Med ändring av överklagade domen ogillar HovR:n åtalet.

Domskäl

Domskäl. V.H. har hörts på nytt i HD och har därvid lämnat samma uppgifter som antecknats i HovR:ns dom med följande förtydliganden: När hon grep om strupen på J.H. gjorde hon det för att få honom att sluta "kladda" på henne och för att komma bort från handbromsspaken som stack upp mot ryggen på henne. Det var inte meningen att ta livet av honom, och hon skulle inte ha fattat greppet om halsen om hon hade förstått att han skulle dö av det. Greppet innebar att hon lade tummarna mot framsidan av halsen medan de övriga fingrarna trycktes mot halsens sidor samtidigt som hon pressade honom bakåt. Hon vet inte hur länge hon höll detta grepp eller om han gjorde något motstånd. Hela tiden medan hon höll sitt grepp om hans hals höll han på med sina sexuella närmanden. Plötsligt blev han emellertid slapp i kroppen och föll ihop mot henne. Hon släppte då genast greppet om halsen och började kämpa för att få bort honom. Hon lyckades skjuta honom mot bildörren på passagerarsidan där han blev sittande, lutad mot dörren, orörlig. Hon tände en cigarrett och rökte ungefär hälften av den. J.H. rörde sig fortfarande inte. Hon tyckte det var konstigt att han skulle ha somnat mitt i allt bråk. Hon försökte känna efter pulsen på hans handled två eller tre gånger men kände ingen. Hon greps av panik. Hon backade ut bilen, vände och körde 5-6 m i den riktning varifrån de kommit. Hon stannade fordonet, steg ur och gick runt till passagerarsidan, öppnade bildörren och kände på nytt efter J.H:s puls, nu på hans hals. Hon kunde inte känna någon puls. Hon drog då ut honom och släpade honom 4-5 m bakåt från bilen in på parkeringsfickan. V.H. var övertygad om att han var död när hon band och antände honom.

I HD har obducenten, biträdande överläkaren Håkan S, d 19 april 1990 avgivit ett yttrande över ett bildmaterial från brottsplatsen. I yttrandet sägs bl a att bilderna visar blåsbildningar i vänster tumgrepp och att sådana blåsbildningar ses vid brännskador som uppkommit i livet. Med anledning av detta yttrande har ett kompletterande yttrande inhämtats från socialstyrelsens rättsliga råd. Rådets yttrande, som avgivits d 21 maj 1990, innehåller bl a att det möter svårigheter att på fotografier avgöra om blåsbildningarna på vänstra handryggen uppkommit medan J.H. varit vid liv eller efter hans död samt att blåsbildningarnas storlek dock kan tala för att de uppkommit medan han levde.

I HD har nytt sakkunnigförhör hållits med Håkan S. Han har uppgivit bl a: För teorin att J.H. strypts till döds talar de blödningar i ögonens bindhinnor som framkommit vid obduktionen. Blödningarna kan tolkas som att ett visst tryck utövats på J.H:s vener i halsen. - Mot strypning som dödsorsak talar avsaknaden av andra objektiva fynd än de nyssnämnda blödningarna i ögats bindhinna, så var t ex struphuvudet, tungbenet, kärlen och övriga undersökta delar av halsen oskadade. Några blödningar bak i halsmuskulaturen kunde inte heller iakttas. Enligt Håkan S:s mening borde det vid obduktionen ha framkommit fler objektiva fynd på strypning om det gått till så att J.H. lyfts mot vindrutan genom ett grepp mot halsen. Det kan emellertid inte uteslutas att han blivit medvetslös eller t o m avlidit genom ett sådant grepp utan att det har avsatt spår som kunnat iakttas vid obduktionen. - Om V.H. skjutit J.H. ifrån sig mot bilrutan, har artärerna i hans hals sannolikt komprimerats, medan blodkärlen i vertebra bör ha kvarstått öppna. Greppet bör ha lett till ett ganska snabbt blodtrycksfall, som inträtt inom 20 eller 30 sekunder och lett till medvetslöshet. Därefter bör det ha tagit 2- 3 minuter från det V.H. släppte greppet och till dess J.H. återfått sitt tidigare blodtryck och kommit till medvetande. Under den tiden kan det ha varit omöjligt för henne att registrera något blodtryck hos honom. Om strupgreppet släppts inom en minut från det greppet anbringades skulle emellertid blodtrycket så småningom ha återkommit till J.H. och han skulle inte ha fått några hjärnskador. - Det är möjligt att ett strupgrepp kan leda till döden genom kompression av vissa nerver i halsområdet; kompressionen kan leda till hjärtstillestånd. Risken för ett sådant reflektoriskt hjärtstillestånd är utomordentligt liten och kan uppskattas till 0,1 %. - J.H. var alkoholpåverkad vid tillfället. Alkoholen sätter ner muskelförsvaret och gör det lättare att med ett strupgrepp helt komprimera blodkärlen i halsen. Håkan S kan inte uttala sig om huruvida alkoholen dessutom kan ha påverkat möjligheterna för J.H. att, om andningen upphört efter ett strupgrepp, återfå den s k spontanandningen. - I likhet med socialstyrelsens rättsliga råd kan Håkan S inte utesluta att J.H. avlidit genom strypning. För Håkan S framstår det emellertid som mest sannolikt att han avlidit på grund av hastig förbränning. För detta talar obduktionsfynden samt de brännskador på hans händer som dokumenterats genom fotografier från brottsplatsen. För att brännskador skall uppstå krävs i princip att blodcirkulationen är i gång. Håkan S kan inte uttala sig om möjligheten av att brännskador uppstår när en kropp utsätts för eld endast en eller ett par minuter efter det att blodcirkulationen upphört.

Den version om händelseförloppet som V.H. lämnat i HovR:n och i HD framstår inte i alla delar som övertygande eller ens som särskilt sannolik. Omständigheterna är dock inte sådana att hennes uppgifter i några väsentliga hänseenden kan anses vederlagda. Som också riksåklagaren har vitsordat bör därför hennes berättelse i huvudsak godtas vid bedömningen av åtalet. I den mån oklarheter alltjämt råder om V.H:s handlande får den version som framstår som lindrigast för henne läggas till grund för den straffrättsliga bedömningen.

Genom V.H:s berättelse om vad som utspelat sig på parkeringsplatsen är utrett att J.H. trots hennes protester knäppt upp hennes kläder och gjort förberedelser för att ha samlag med henne, varvid hon kom att ligga mot parkeringsbromsen på ett mycket smärtsamt sätt. V.H. har haft rätt att värja sig mot detta våldtäktsförsök genom att pressa sina händer inte bara mot hans axlar och bröst utan också mot hans hals på det sätt som hon har beskrivit. Denna nödvärnsrätt har emellertid upphört när J.H. blev medvetslös. Därefter skulle det ha varit uppenbart oförsvarligt att hålla kvar strupgreppet, något som hon också förnekat.

V.H:s ståndpunkt i målet innebär att hon visserligen orsakat J.H:s död genom det beskrivna strupgreppet men att greppet omfattats av hennes nödvärnsrätt. En första fråga är då om redan det kortvariga strupgrepp, som V.H. erkänt, lett till J.H:s död, antingen genom att greppet orsakat ett sådant reflektoriskt hjärtstillestånd som Håkan S berört eller genom att den s k spontanandningen uteblivit på grund av J.H:s alkoholpåverkan eller genom en kombination av dessa båda medicinska komplikationer. Dessa förklaringar till dödsfallet framstår emellertid med hänsyn bl a till den medicinska utredningen som så osannolika i jämförelse med andra alternativ, att de måste lämnas utan avseende.

Ett sådant annat alternativ är att V.H., i strid med vad hon uppgett, dödat J.H. genom ett mera långvarigt strupgrepp eller med lina. Om hon emellertid skulle ha hållit fast strupgreppet på den medvetslöse J.H. till dess han dött eller strypt honom med lina skulle det, i förening med hennes fortsatta handlande, innebära åtminstone eventuellt uppsåt att ta livet av honom. Detta skulle leda till en strängare bedömning än om hennes uppgift godtas om att hon släppt strupgreppet omedelbart när J.H. blev medvetslös och antänt honom i tro att han redan var död.

Bedömningen får därför utgå ifrån att J.H. genom strupgreppet försatts i medvetslöshet men att han, om han lämnats i fred, skulle ha återvunnit medvetandet. För detta alternativ talar också den omständigheten att enligt den medicinska utredningen J.H. med stor sannolikhet avlidit genom hastig förbränning.

V.H. har förnekat att, hon haft för avsikt att ta livet av J.H.. Även om detta motsägs både av hennes åtgärder med kroppen och de starka motiv till en sådan gärning som framgår av hennes berättelse, kan det som redan antytts inte uteslutas att hon handlat som hon gjort i tro att han dött redan i bilen. Åtalet för uppsåtligt mord eller dråp kan därför inte vinna bifall, Uppenbarligen har hon emellertid trots sina försök att känna efter J.H:s puls inte säkert kunnat veta att han inte var bara medvetslös. Hennes förfarande att tända eld på J.H. efter att ha bundit honom framstår - oavsett motiven för detta - som helt oförsvarligt. Hon har härigenom vållat J.H:s död. Vållandet är att bedöma som grovt.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD V.H. enligt 3 kap 7 § 2 st BrB för grovt vållande till annans död till 2 års fängelse.

Fängelsestraffet skall till en tid av 255 dagar anses verkställt i anstalt.

JustR:n Gregow och Nilsson var skiljaktiga och yttrade: Den version om händelseförloppet som V.H. lämnat i HovR:n och i HD framstår inte i alla delar som övertygande eller ens som särskilt sannolik. Omständigheterna är dock inte sådana att hennes uppgifter i några väsentliga hänseenden kan anses vederlagda. Som också riksåklagaren har vitsordat bör därför hennes berättelse i huvudsak godtas vid bedömningen av åtalet. I den mån oklarheter alltjämt råder om det närmare händelseförloppet får det alternativ som framstår som lindrigast för henne läggas till grund för den straffrättsliga bedömningen.

Av avgörande betydelse i målet är vad som omedelbart orsakat J.H:s död. Av den medicinska utredning som har förebragts i målet framgår att övervägande sannolikhet föreligger för att J.H. inte avlidit till följd av det strupgrepp som V.H. tog på honom i bilen utan att han dött av hastig förbränning sedan V.H. tänt eld på honom. Det kvarstår dock viss osäkerhet om dödsorsaken, särskilt som närmare utredning saknas om betydelsen i detta hänseende av J.H:s alkoholpåverkan. Man får därför även räkna med möjligheten att han avlidit till följd av strupgreppet. Det synes däremot kunna bortses från att döden inträtt på grund av att en lina knutits kring hans hals. I enlighet med vad som nyss sagts skall oklarheten i fråga om dödsorsaken leda till att det för V.H. lindrigaste alternativet läggs till grund för bedömningen.

Av V.H:s berättelse om händelseförloppet efter det att hon kört in på parkeringsfickan framgår att J.H. med våld försökte tvinga henne till samlag i bilen, varvid hon kom att halvligga med ryggen mot den uppdragna handbromsspaken. Hon har haft rätt att försvara sig mot detta våldtäktsförsök, som på grund av hennes ställning dessutom vållade henne kraftig smärta.

Av V.H:s egna uppgifter framgår att hon härvid försökte skjuta J.H. ifrån sig genom att pressa sina händer mot hans axlar och bröst. Det är förståeligt att hon, när detta inte lyckades, inte såg någon annan möjlighet att värja sig än att ta ett grepp om hans hals och trycka honom bakåt. Trots att ett sådant handlande kunde medföra livsfara, kan det i den föreliggande situationen inte anses uppenbart oförsvarligt. Det är inte visat att V.H. haft uppsåt att döda J.H.; enligt hennes egna uppgifter har hon släppt strupgreppet så snart hon märkt att han slappnat av och skulle inte ha tagit ett sådant grepp, om hon insett att detta skulle medföra hans död. Om J.H. avlidit till följd av strupgreppet, kan hans död därför inte läggas V.H. till last annat än som oaktsamhet.

Det för V.H. förmånligaste alternativet beträffande orsaken till J.H:s död är att denne avlidit till följd av hennes strupgrepp. Som framgår av det nyss sagda kan hon inte fällas till ansvar för detta handlande, eftersom det utgjort en tillåten nödvärnshandling. Inte heller hennes förfarande att därefter binda en lina kring halsen och tända eld på kroppen kan enligt detta alternativ, som innebär att J.H. då redan var död, föranleda ansvar enligt åtalet.

Åtalet skall alltså ogillas.

JustR Bengtsson tillade för egen del: I målet uppkommer den principiella frågan om beviskravet, när en tilltalad företagit avsiktliga åtgärder med en annan person, vilka med säkerhet skulle ha lett till döden om denne varit vid liv, men invänder att den andre vid den tidpunkten redan var död. Skall man ogilla åtal för mord eller vållande till annans död så snart det föreligger den minsta teoretiska osäkerhet om tidpunkten för dödsfallet? En sådan ståndpunkt innebär bl a att det skulle bli nära nog omöjligt att styrka uppsåtligt dödande, när den misstänkte behandlat kroppen så att dödsorsaken inte med absolut visshet kan fastställas; han skulle alltid kunna åberopa möjligheten att döden redan hade inträtt t ex på grund av någon svårkonstaterbar medicinsk anomali. Allmänna principer om beviskravet i brottmål kan inte anses medföra ett så strängt beviskrav; det gäller ju här varken frågan om den tilltalade företagit den åtalade handlingen eller frågan om de subjektiva rekvisiten är uppfyllda, och hans rättssäkerhet står inte på spel på samma sätt. (Jfr om dessa frågor Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl 1982 s 126 f, L Heuman i Festskrift till Lars Welamson s 263 ff och även NJA 1975 s 594, som dock inte rör helt samma problem.) Det måste räcka för fällande dom med en så stark sannolikhet som föreligger i detta mål att offret var vid liv när gärningen företogs.

I det aktuella fallet förekommer den speciella komplikationen, att den tilltalade medger att hon själv orsakat dödsfallet, fast innan hon antände kroppen och under sådana omständigheter att hon skulle gå fri från straff. Detta motiverar emellertid inte att man skulle skärpa beviskravet rörande tiden för dödens inträde. (Angående beviskravet i fråga om själva nödvärnsinvändningen,jfr HD:s dom d 11 april 1990, DB 8. (* NJA 1990 s 210 *) )