NJA 1985 s. 510

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Lundgren) anförde i dom d 24 jan 1985:

Domskäl.

Åtalspunkt 1

K.L:s erkännande av gärningen vinner stöd av hans egna uppgifter och övrig utredning i målet. Brottet är på skäl åklagaren anfört att bedöma som grovt.

Åtalspunkt 2

K.L. har medgivit att han på tid och plats som anges i gärningsbeskrivningen bl a avlossat de av åklagaren angivna 2 skotten. Han har vidare vitsordat att skotten träffat L.L. och förorsakat de av åklagaren påstådda skadorna å L.L. samt att ett av skotten förorsakat L.L:s död. K.L. har dock bestritt ansvar för mord under påstående att det inte var hans avsikt att döda eller skada L.L.. Han har medgett ansvar för vållande till annans död.

Åklagaren har utvecklat åtalet i anslutning till skisser och fotografier över gärningsplatsen och anfört bl a: K.L. är född i Holland. Han kom till Sverige första gången 1961 och bosatte sig då i Arbrå. I två olika perioder om vardera ca 3 år bodde och arbetade K.L. utomlands men bosatte sig sedan för gott i Sverige 1977. K.L. gifte sig 1980 med A.L.. I äktenskapet finns en 3-årig son och K.L. hade dessutom vårdnaden om en 9-årig son. Makarna L. bosatte sig i Koldemo utanför Arbrå. K.L. lärde känna L.L. i mitten av 1960- talet. De hade affärer ihop och L.L. skötte sedan 1977 bokföringen i den åkerirörelse K.L. drev. L.L. var en av K.L:s bästa vänner. I slutet av febr 1984 blev K.L. misstänkt för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling. K.L. anhölls d 20 febr 1984. På huvudförhandlingens sista dag d 12 april 1984 försattes K.L. på fri fot. Åtalet mot K.L. ogillades. Domen har vunnit laga kraft. Under tiden som K.L. var häktad hjälpte L.L. A.L. med att driva K.L:s åkeri. Tycke uppstod mellan A.L. och L.L. och de inledde ett intimt förhållande under K.L:s häktningstid. Någon dag efter det att K.L. blivit försatt på fri fot fick han klart för sig att hans hustru och L.L. hade inlett ett intimt förhållande. K.L. blev arg och nedstämd. Makarna L. kom dock överens om att försöka fortsätta äktenskapet. Trots det misstänkte K.L. att förhållandet mellan hans hustru och L.L. ej var slut. Förhållandet mellan makarna L. blev allt sämre. En period av stor osäkerhet för K.L., A.L. och L.L. inleddes eftersom A.L. inte kunde bestämma sig för om hon skulle stanna kvar hos sin man eller flytta hem till L.L.. Den 10 juni 1984 fick K.L:s svartsjuka ny näring vilket bl a ledde till handgripligheter. Makarna L. kom överens om att de skulle skiljas. Den 11 juni 1984 reste A.L. ned till Holland. K.L. stannade kvar i Sverige och vidtog åtgärder för en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Därefter begav han sig till Holland för att få hustruns underskrift på ansökan. Trots att ansökan om äktenskapsskillnad lämnats in till TR:n gjorde makarna L. flera försök att lappa ihop sitt äktenskap. Deras problem löstes emellertid ej. K.L. hade uppfattningen att L.L. försökte ta hans hustru ifrån honom. K.L. hotade vid flera tillfällen att han skulle skjuta L.L.. Hotelserna framfördes såväl till L.L. som till utomstående personer. I sin dagbok har L.L. d 10 juni 1984 skrivit att "han (K.L.) skall ha ihjäl mig". Den 20 juni 1984 har L.L. i sin dagbok skrivit "K.L. ringde och hotar mig, skulle skjuta mig om jag pratar med A. igen. K.L. ringt 6 gånger och bönat och hotat". Den 21 juni 1984 besökte L.L. B.E., som dömts till 6 års fängelse för grovt narkotikabrott i det mål K.L. frikänts. L.L. skrev på begäran av B.E. ut ett intyg i vilket det bl a står att "han har vid flera tillfällen senast d 20 juni 1984, per tel från Holland, av K.L. blivit hotad till livet. Gårdagens telefonhotelser bedömde jag som så pass allvarliga att jag kontaktat polisen i Bollnäs (S.J., kriminalinspektör) för att diskutera skyddsåtgärder". Den i intyget omnämnda kontakten med S.J. tog L.L. också i verkligheten. Den 14 aug 1984 var en artikel införd i lokal tidningen enligt vilken B.E. uppgivit att K.L. var huvudman för den narkotikabrottslighet B.E. dömts för. K.L. fick veta att L.L. besökt B.E. på häktet och misstänkte ett samarbete dem emellan för att sätta dit honom. Den 20 aug 1984 har L.L. skrivit i sin dagbok "K. är heltokig nu skall han skjuta mig". Samma dag tog L.L. på nytt telefonkontakt med kriminalinspektören S.J.. I slutet av aug 1984 bestämde A.L. sig för att flytta hem till L.L.. Den 8 sept hämtade hon sina saker hos K.L. och tog dem till L.L:s fastighet. Först nu stod det klart för de inblandade att A.L. skulle hålla sig till L.L.. Makarna L. kom överens om att de inte skulle prata med varandra utan all kontakt dem emellan skulle ske via en gemensam bekant. Det göms gällande att K.L. hatade L.L. för att denne berövat honom hans fru och familj och för att K.L. var övertygad om att B.E. och L.L. sökte få fast K.L. för grovt narkotikabrott. På förmiddagen d 16 sept 1984 fick K.L. av några grannar veta att L.L. och A.L. planerade att resa till USA. Lite senare samma dag ringde A.L. till K.L. för att fråga hur hon skulle göra för att K.L. skulle få träffa sin son E. innan K.L. reste till Göteborg för att arbeta. K.L. blev arg över samtalet och hetsade upp sig alltmer. Flera samtal förekom mellan makarna. K.L. blev alltmer uppretad. K.L. tog en revolver som enligt honom själv var laddad med 4 skott, och for hem till L.L:s bostad. Avståndet till L.L:s bostad är 20,5 km så det fanns tid för K.L. att besinna sig. Det hävdas att K.L. från det att han lämnade sin bostad med revolvern till dess gärningen var utförd haft uppsåt att döda L.L.. K.L. är rasande när han kommer till L.L:s bostad. L.L. hann låsa in sig i badrummet innan K.L. fick tag i honom. Först försökte K.L. bryta upp dörren men då detta misslyckades sköt han 2 skott genom badrumsdörren. Inget av skotten träffade L.L.. K.L. gjorde ytterligare försök att spränga dörren men då detta misslyckades sprang han ut och runt om huset till badrumsfönstret. K.L. slog sönder fönstret med revolvern. Eftersom avståndet från marken till fönsterrutans nedre kant är 170-172 cm hävdas på grund av K.L:s längd, att K.L. haft full sikt in i badrummet. K.L. avlossar därefter åtminstone 2 skott in i badrummet. Det görs gällande att K.L. avsiktligt riktade skotten mot L.L:s överkropp. L.L. träffades av skotten, det ena tog i vänster överarm och det andra gick in i L.L:s kropp strax ovanför vänster bröstvårta. Trots att L.L. var svårt skadad lyckades han ta sig ut ur badrummet. L.L. tog sig till sin bil och körde några hundra meter till några grannar. På gårdsplanen föll L.L. ihop och avled sedan. K.L., som inte visste vart L.L. tagit vägen, är fortfarande på jakt efter L.L. och slår med stor kraft sönder en altandörr. Glassplitter påträffas sedan i hela vardagsrummet. Först när K.L. insåg att L.L. kört därifrån kommer han till besinning. K.L. pratar med sina söner utanför huset och tömmer ut tompatronerna ur revolvern. K.L. far därefter hem till sin bostad varifrån han ringer till polisen.

Utöver den bevisning som angivits och åberopats vid utvecklandet av åtalet har åklagaren åberopat ett av underläkaren Herman Högstorp, Statens rättsläkarstation i Uppsala, d 26 sept 1984 utfärdat utlåtande efter företagen rättsmedicinsk undersökning av L.L:s kropp, utlåtanden från Statens kriminaltekniska laboratorium, dagtecknade d 8 okt och d 7 nov 1984 samt rekonstruktionsprotokoll med fotografier från d 3 okt 1984.

K.L. har närmare hörd över åtalet berättat bl a: Tidigare var han och L.L. mycket goda vänner. Deras familjer umgicks. Han kände inte till vad som pågick mellan L.L. och hans hustru A. under tiden han satt häktad. K.L. och hans hustru blev osams över vad som hänt men de bestämde sig för att fortsätta sitt äktenskap. A.L. ringde L.L. och sade att det var slut mellan dem. K.L. kom dock på henne med att "smussla" med L.L.. K.L. blev allt osäkrare på om äktenskapet skulle hålla eller ej. Den 10 juni 1984 blev de osams igen. A.L. berättade då att L.L. ville ha tillbaka henne och att han ringde och skrev brev till henne. Hon fick inte vara ifred för L.L.. Vid ett tillfälle berättade hon också att hon inte ville bo hos L.L. och att denne inte tyckte om henne. Hon sade också att hon inte vågade lämna L.L. och att hon måste tillbaka till denne. K.L. ville skiljas vilket A.L. emellertid inte gick med på till en början. Den 10 juni 1984 ringde han upp L.L. och sade till honom att han förstört K.L:s äktenskap och att denne nu fick ta hand om A.L.. Några hotelser uttalade han inte. Han har aldrig sagt till L.L. personligen att han skulle skjuta denne. Däremot har han till andra personer uttalat att han "kunde skjuta karldjävulen". Detta har sedan vänts till att han skulle skjuta honom. A.L. bodde hos L.L. under två kortare perioder under sommaren 1984. Hon reste också ned till Holland för att tänka över sin situation. Han och A.L. pratade om att flytta till Afrika så att hon fick vara ifred för L.L.. I månadsskiftet aug-sept flyttade A.L. till L.L. för gott. K.L. tyckte alltmer illa om L.L. och blev mer och mer hatisk mot denne. L.L. tog ifrån honom hans fru och söner. Detta medförde att han inte kunde ha kvar sitt hus. Hela K.L:s tillvaro förstördes. L.L:s försök att få fast honom för narkotikabrott har inget med K.L:s känslor för L.L. att göra. Det väsentliga var hans familj. När A.L. ringde honom på förmiddagen d 16 sept och frågade om han ville träffa sina söner innan han reste bort under 14 dagar blev han arg. Hon slängde också på telefonen innan han fått prata till punkt. K.L. blev argare och argare. Han tyckte att det var ett lämpligt tillfälle att ge igen mot L.L.. Det var hans avsikt att ge L.L. en omgång och att skrämma honom. Om han velat skjuta L.L. hade han tagit med sig en studsare och inte en finkalibrig revolver. För ett tiotal år sedan hade K.L. på grund av L.L:s handlande blivit hotad med ett laddat hagelgevär. Hans avsikt var att L.L. nu skulle få känna på hur det kändes att ha ett laddat vapen riktat mot magen. Revolvern han tog med sig var laddad med 4 skott. Det fanns också 2 tompatroner i magasinet. Dessa hade han avlossat mot en duvhök ett par veckor tidigare. Han förvarar alltid vapnet laddat i sin bostad. Färden hem till L.L:s hus tog 20-25 min eftersom han stannade och tankade i Vallsta. K.L. blev argare och argare under färden och inte blev han lättare till sinnet när han såg sina söner utanför L.L:s hus. K.L. rusade in i huset. Han upptäckte L.L. inne i badrummet. Denne hann smälla igen dörren och låsa den innan K.L. var framme vid den. A.L. stod framför badrumsdörren och försökte hindra honom. Exakt vad hon gjorde minns han inte. Efter det att han skrikit att han skulle skjuta avlossade han två skott genom badrumsdörren. Avsiktligt riktade han skotten till höger för att inte träffa L.L.. Om han velat träffa L.L. skulle han ha skjutit mitt i dörren. Han gjorde två försök att bryta upp dörren. Under tiden han var ute och letade efter en kofot passade A.L. på att låsa ytterdörren. Han sprang sedan runt huset fram till badrumsfönstret vilket han slog sönder med revolvern. Omedelbart därefter avlossade han ett skott in i badrummet. Även om han är 192 cm lång kunde han inte se om L.L. fortfarande var kvar i badrummet, eftersom det satt en stor glasbit med vattrat glas i vägen. Det enda han kunde se var badrumstaket och en bit av översta delen av dörren. Han höll revolvern över huvudet och riktade den ned mot golvet när skottet avlossades. Om han siktat lägre kunde A.L., som var utanför badrumsdörren, ha träffats. L.L. måste ha suttit på huk nedanför fönstret eftersom han träffades. Med detsamma efter det att skottet avlossats såg han badrumsdörren öppnas. Han avlossade då ytterligare ett skott. Skottet tog i badrumsdörrens karm efter att först ha passerat genom några handdukar. Det var ren otur att L.L. träffades. Skotten in genom badrumsfönstret slängdes iväg helt slumpartat. Han försökte ta sig in i huset på nytt genom att slå sönder en fönsterruta vid entrén. Då fönstret låg för högt upp slog han i stället sönder rutan i en altandörr på husets baksida. Han kände då vanmakt över att han inte kunde få tag på L.L.. Sedan han kommit in i huset började han leta efter L.L.. Det fanns blodspår på golvet och han förstod att han träffat L.L.. Han upptäckte att L.L. lämnat huset och kört därifrån i sin bil. K.L. har aldrig hatat någon så mycket som han hatade L.L.. Han visste inte heller att man kunde hata någon så mycket. Hans känslor mot L.L. hade dock avtagit något när skotten avlossades d 16 sept. Han hade accepterat situationen sådan som den var och att A.L. lämnat honom för gott. Han skulle dock gärna ha velat hämnas på L.L. så att denne fick lida lika mycket som han gjort. L.L. kom för lätt undan. Han ångrar dock att L.L. dog för på så sätt har han inte kunnat "djävlas med honom". Det var hans avsikt att i framtiden hämnas på något sätt.

På åklagarens begäran har kriminalinspektörerna S.J. och G.O. hörts såsom vittnen. De har berättat bl a.

S.J.: Han kände L.L. sedan slutet av 1960-talet. Några dagar före midsommar 1984 kom L.L. upp på hans tjänsterum och berättade att K.L. ringt från Holland och hotat att skjuta honom. Det skulle även ha förekommit hotelser tidigare. S.J. fick uppfattningen att L.L. tog mycket allvarligt på hotelserna. I annat fall skulle han aldrig ha uppsökt S.J.. Orsaken till hotelserna gick L.L. inte in på. S.J. frågade inte heller därom eftersom L.L. inte ville göra någon anmälan vid detta tillfälle. I aug ringde L.L. honom två gånger. Vid båda tillfällena sade L.L. att han blivit hotad av K.L.. L.L. sade även nu att det fick bero med anmälan tills vidare. Han skulle ta kontakt med advokaten K-G.M., K.L:s advokat, och be denne säga till K.L. att sluta med hotelserna. L.L. sade också att om du hittar mig död så vet du vem du skall söka. L.L. ville ha polisbevakning. Vid det sista telefonsamtalet fick han uppfattningen att L.L. var mycket uppskärrad. Han har inte uppfattningen att L.L. var lättskrämd. S.J. fick uppfattningen att hotelserna kom direkt från K.L..

G.O.: Han har kriminalteknisk utbildning och har arbetat som kriminaltekniker i 20 år. Brottsplatsundersökningen av L.L:s hus leddes av honom och utfördes d 17 sept 1984. På gårdsplanen nedanför trappan till huvudentrén påträffades 6 tomhylsor. Dörrhandtaget till ytterdörren var deformerat. Det krävs ett kraftigt våld för att dörrhandtaget, som var stabilt, skall bli så deformerat. På baksidan av huset var fönstret till altandörren krossat. Rutan hade krossats med väldig kraft eftersom glassplittret var fint och även hamnat på andra sidan av rummet. Badrumsfönstret var också sönderslaget. Det fanns ett oregelbundet hål med omkring 50 cm diameter i det. På fönsterblecket påträffades spår efter fyra fingrar. Fingeravtryck har ej gått att få fram då fönsterblecket var fullt med damm. I nedre delen av den sönderslagna fönsterrutan fanns en kraftig beläggning av grå krutsvärtning. Av foto framgår att det fanns två i stort sett parallella brottytor som går i 90 graders vinkel nere från fönsterkarmen snett upp mot vänster. Det fanns krutsvärtning på båda brottytorna dvs även på undersidan av den kvarsittande glasskärvan på den högra sidan. Detta innebär att revolvern bör ha hållits i mellanrummet mellan de båda kvarsittande glasskärvorna när den avlossades. Även om någon laboratorieundersökning ej skett av att det verkligen var krutstänk på brottytorna är G.O. med sin erfarenhet helt säker på att det verkligen var fråga om krutstänk. Något damm kan ej ha fastnat på undersidan av den högra glasskärvan. Höjden från fönsterbågens nedre kant till marken var 170-172 cm. Marken nedanför badrumsfönstret sluttar svagt ut från huset. Han, som är 184 cm lång, kunde genom hålet i fönsterrutan se in i badrummet men ej ner på golvet. Hans synfält in i badrummet var ungefär detsamma som fotografiet utvisar, dvs horisontellt in i rummet. Han skulle inte ha behövt hålla vapnet över huvudet för att skjuta in i badrummet. De kulor som träffat L.L. har avlossats genom badrumsfönstret. Om kulorna först gått genom badrumsdörren skulle kulorna ha varit deformerade och ingångsöppningarna i L.L:s kropp skulle ha varit större. Troligen stod L.L. ej upprätt när han träffades i bröstet eftersom kulan gått snett nedåt i hans kropp. Han kan också ha stått något framåtlutad. Inne i huset fanns blodliknande dropp i hallen. Telefonen var blodbesudlad. Bad rummets dörrhandtag var kraftigt böjt. I badrumsdörren fanns två skotthål. Ett av skotthålen hade gått horisontellt genom badrumsdörren på en höjd av ca 114 cm över golvet. Kulan påträffades i fönsterbågen. Den andra kulan hade passerat genom dörren och sedan efter att ha rikoschetterat mot utsidan av duschkabinens vägg stoppats upp av badrummets södra vägg.

TR:ns bedömning.

Genom K.L:s egna uppgifter och den förebragta utredningen finner rätten styrkt, att K.L. vid tillfället avlossat åtminstone två skott genom det sönderslagna badrumsfönstret, att båda kulorna träffat L.L. samt att den ena kulan förorsakat dennes död.

Av utredningen framgår vidare att K.L. hatade L.L. och på något sätt ville hämnas för att denne, såsom K.L. uppfattade det, tagit hans fru och barn ifrån honom, att K.L. såväl till L.L. som andra personer framfört hotelser att han skulle skjuta L.L., att K.L. var mycket uppretad vid tillfället efter några telefonsamtal med hustrun, att han inte blev lugnare av att se sina barn hemma hos L.L., att han av lossade två skott genom den badrumsdörr bakom vilken L.L. förskansat sig, att han på olika sätt sökt bryta upp badrumsdörren för att komma åt L.L., att han - då försöket att forcera dörren misslyckats - rusat runt huset och slagit sönder rutan till badrummet, att han omedelbart därefter avlossat ytterligare två skott in i badrummet samt att han även därefter med stor våldsamhet på nytt försökt komma in i huset för att komma åt L.L.. Genom nämnda omständigheter och vad i övrigt framkommit finner rätten K.L:s påstående att det inte var hans avsikt att döda L.L. utan endast att skrämma denne vederlagt.

Av brottsplatsundersökningen och vittnet G.O:s uppgifter är utrett, att K.L. stod omedelbart nedanför badrumsfönstret när de två skotten som träffade L.L. avlossades, att revolvern hölls omedelbart över fönsterbågen samt att K.L. då på grund av sin längd hade i stort full insyn in i badrummet genom den sönderslagna rutan. Någon möjlighet för L.L. att gömma sig eller söka skydd har ej förelegat. K.L. kan därför ej ha undgått att se L.L.. Det kan därför hållas för visst att K.L. avsiktligt riktade och avlossade de två skotten mot L.L. i avsikt att döda denne. Åtalet är alltså styrkt.

Ett uppsåtligt berövande av en annans liv skall normalt bedömas som mord, såvida inte brottet med hänsyn till samtliga omständigheter framstår såsom mindre grovt. Även om K.L. känt sig förorättad av L.L. och enligt rättspsykiatrisk undersökning begått gärningen under själslig abnormitet kan gärningen, med beaktande av samtliga omständigheter, ej anses såsom mindre grov. K.L. är således förfallen till ansvar för mord.

Åtalspunkt 3

K.L:s erkännande av gärningen vinner stöd av övrig utredning. Åtalet är således styrkt.

Påföljdsfrågan

K.L. förekommer i kriminalregistret under ett avsnitt. Den 28 april 1981 dömdes han för häleri till villkorlig dom.

Av i målet utförd personundersökning framgår att K.L. levt under välordnade förhållanden men att han under senaste halvåret levt under hård psykisk press på grund av hustruns relationer till L.L..

I målet har dessutom få läkarintyg enligt 7 § lagen om person undersökning i brottmål inhämtats. Undersökningen har utförts av bitr överläkaren V.L., psykiatriska kliniken, Gävle sjukhus. Av intyget framgår sammanfattningsvis följande. K.L. har ej tidigare vårdats för psykiska problem. Gärningen har enligt Lius ej begåtts under inflytande av sinnessjukdom. Däremot har K.L. varit i ett psykiskt stresstillstånd, beroende på pågående svartsjukeproblematik med reell grund. Detta psykiska stresstillstånd kan ha varit orsak till impulsgenombrottet och att normala spärrar ej fungerat. Skäl för rättspsykiatrisk undersökning föreligger.

K.L. har i målet genomgått rättspsykiatrisk undersökning. I utlåtande d 5 dec 1984 har bitr överläkaren H.K. vid Statens rättspsykiatriska klinik i Uppsala uttalat, att K.L. begått den åtalade gärningen under inflytande av själslig abnormitet som dock ej är av så djupgående natur att den kan anses jämställd med sinnessjukdom samt att han ej är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård.

Socialstyrelsens rättsliga råd har i yttrande över den verkställda rättspsykiatriska undersökningen dagtecknat d 8 jan 1985 kommit till samma slutsats som K.

Enär K.L. enligt den rättspsykiatriska undersökningen begått mordet under inflytande av själslig abnormitet och då K.L. vid gärningens begående ej ådagalagt någon särskild grymhet bör påföljden bestämmas till fängelse i 10 år.

Domslut

Domslut. TR:n dömde K.L. jämlikt 3 kap 1 § BrB, 9 § 1 st valutalagen (1939:350) och 37 § 1 st vapenlagen (1973:1176) för mord, valutabrott som var att bedöma som grovt samt olaga vapeninnehav till fängelse 10 år.

Domskäl

Domskäl. Ansvarsfrågorna

Åtalspunkterna 1 och 3

Lika med TR:n finner HovR:n K.L. skyldig till valutabrott och olaga vapen innehav.

Ålalspunkten 2

K.L. har i HovR:n lämnat i huvudsak samma berättelse som finns antecknad i TR:ns dom.

Åklagaren har i HovR:n åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n. Därjämte har han åberopat undersökningsprotokoll med utlåtande, dagtecknat d 15 febr 1985, från statens kriminaltekniska laboratorium. Av undersökningsprotokollet framgår att ändamålet med undersökningen var att utröna om befintlig sotliknande beläggning på brottytor till den sönderslagna glasrutan i toalettfönstret utgjordes av krutsvärtning. Utlåtandet har följande lydelse: "Med ledning av de vid undersökningen erhållna resultaten kan utsägas att den iakttagna beläggningen måste anses med visshet utgöras av en sk krutsvärtning, som uppkommit till följd av att skjutvapen avlossats helt nära glasbiten."

I HovR:n har förnyade vittnesförhör ägt rum med S.J. och G.O.. De har i huvudsak lämnat samma uppgifter som har antecknats i TR:ns dom. G.O. har tillagt följande: Den glasbit (B) som undersöktes vid kriminaltekniska laboratoriet och på vilken krutsvärtning har konstaterats utgörs av det vänstra glasbrottstycket på foto 5 i förundersökningsprotokollet. Revolvertrumman bör ha varit i jämnhöjd med de kvarvarande glasbitarna och mycket nära biten B när skotten avlossades. Vid platsundersökningen försökte han pussla ihop glasbitarna till fönsterrutan och lyckades passa ihop det mesta av dess nedre del. K.L. kan omöjligtvis ha stått och skjutit på det sätt han uppgivit med revolvern över huvudet. Efter platsundersökningen upphittades ytterligare en kula. Den påträffades i hallen utanför toalettutrymmet. Det kan mycket väl vara den kulan som träffade L.L. i armen. Eventuellt kan den ha fastnat i kläderna och sedan fallit ut i hallen.

Vad sålunda och i övrigt förekommit visar, som TR:n också funnit, att K.L. avsiktligt dödat L.L.. I likhet med TR:n anser HovR:n att sådana omständigheter ej föreligger som medför att gärningen kan bedömas på annat sätt än som mord.

Påföljdsfrågan

Straffet för mord skall i regel vara fängelse på livstid. Denna regel kan frångås när gärningen med hänsyn till omständigheterna vid brottet visserligen bör betecknas som mord men där livstidsstraff det oaktat framstår såsom alltför strängt (NJA II 1962 s 94). Det behöver således inte konstateras att gärningsmannen ådagalagt särskild grymhet eller att omständigheterna på annat sätt varit försvårande för att påföljden skall kunna bestämmas till livstids fängelse. Den aktuella gärningen har begåtts efter det att L.L. vid flera tillfällen utsatts för hotelser som innebar att K.L. skulle beröva honom livet. K.L. har visserligen enligt den rättspsykiatriska undersökningen begått mordet under inflytande av själslig abnormitet. Av utredningen i målet framgår emellertid att K.L. vid själva gärningstillfället inte var utsatt för någon psykisk press eller provokation. Han hade dessutom god tid på sig att besinna sig. K.L. har vidare befunnits skyldig till valutabrott och olaga vapeninnehav på vilka brott fängelse kan följa. Med hänsyn till samtliga omständigheter finner HovR:n därför att det inte finns skäl att frångå normalpåföljden för mord. Påföljden skall därmed bestämmas till fängelse på livstid.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt överklagade domen att HovR:n bestämmer påföljden till fängelse på livstid.

Referenten, adj led Eriksson, med vilken nämndemannen Fält instämde, var i påföljdsfrågan av skiljaktig mening och anförde: Lika med majoriteten finner jag utrett, att K.L. dels uppsåtligt berövat L.L. livet och att detta brott skall bedömas som mord, dels gjort sig skyldig till valuta brott och olaga vapeninnehav.

Det är riktigt, att förarbetena till BrB anvisar livstidsstraff såsom normal på följd för mord. Enligt Rättsstatistisk årsbok för 1982 (s 126) har under åren 1965 till och med 1981, dvs 17 år, totalt utdömts 25 livstidsdomar. Härav kan man mot bakgrund av att det i Sverige under samma tidrymd förekommit mellan 50 och 100 avdömda fall av mord eller dråp varje år säkert våga dra den slutsatsen, att praxis inte har följt den i förarbetena anvisade måttstocken. Jag har härvid beaktat, dels att det givetvis ofta förekommer överlämnande till sluten psykiatrisk vård i dessa fall, men dels att även andra brott såsom t ex grovt spioneri kan förskylla livstidsstraff.

Enligt min mening vore det ett avsteg ifrån gällande praxis att döma K.L. till livstids fängelse. Han har begått mordet under inflytande av själslig abnormitet och varit utsatt för en långvarig psykisk press, som har varit mycket kraftig. Det förhållandet, att det förflutit tid från hans insikt om L.L:s kontakter med hustrun och gärningen, är enligt min uppfattning snarare mildrande än försvårande. Dådet i sig kan inte heller betraktas såsom särskilt grymt om man närmare betänker under vilka objektiva förutsättningar det begicks. Övrig brottslighet, som K.L. övertygats om, är inte av sådan art att påföljdsvalet bör påverkas.

Sammanfattningsvis finner jag, att K.L. gjort sig skyldig till mord, valutabrott och olaga vapeninnehav och att han för dessa brott skall dömas till 10 års fängelse. I övriga frågor är jag ense med majoriteten.

Domskäl

Domskäl.

Som TR:n och HovR:n funnit är K.L. förfallen till ansvar förvaluta brott, som är att bedöma som grovt, och för olaga vapeninnehav.

Vad avser åtalet för mord har K.L. i HD lämnat i huvudsak samma berättelse som finns antecknad i TR:ns dom, dock med följande ändringar och tillägg. Vid ett telefonsamtal med L.L. d 20 juni 1984 sade K.L. att L.L:s liv inte skulle vara "värt ett lingon" om han inte få lämnade K.L:s hustru i fred. Anledningen till att han for till Nordsjö d 16 sept var antagligen att telefonsamtalen på morgonen väckte till liv tankarna på alla oförrätter som L.L. hade utsatt honom för. Han är het av sig och har aldrig kunnat behärska sig. Han kände att han måste göra upp räkningen med L.L.. När han tog revolvern med sig visste han att den var laddad men inte med hur många skott. Det var dock inte meningen att använda den på annat sätt än att trycka den i magen på L.L.. När han sedan sköt var det inte i avsikt att döda L.L. utan för att få ut honom ur toalettrummet.

I HD har upplysts att K.L. är 188 cm lång och inte 192 cm som antecknats i TR:ns dom samt att hans ögonhöld är 175 cm.

Vad sålunda och i övrigt förekommit leder ej till annan bedömning än att såsom TR:n och HovR:n funnit K.L. avsiktligt berövat L.L. livet.

Den som berövar annan livet skall enligt 3 kap f § BrB dömas för mord. Om brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grovt skall enligt 3 kap 2 § samma balk dömas för dråp.

I den föreliggande brottsbilden kan visserligen som förmildrande framhållas, att K.L. ända sedan han d 14 april 1984 frisläpptes ur häktet och fram till dagen för brottet d 16 sept plågats av en mer eller mindre stark psykisk press till följd av osäkerheten för framtiden i anledning av den splittring av familjen som förorsakats av relationen mellan hans hustru och L.L.. Förmildrande är även att K.L., såsom framgår bl a av socialstyrelsens utlåtande d 8 jan 1985, begått brottet under inflytande av själslig abnormitet, som dock inte är av så djupående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.

Å andra sidan har K.L. vid brottets förövande genom sitt hänsynslösa skjutande mot L.L., som var instängd i ett trångt utrymme helt utan möjlighet att försvara sig, visat en grymhet som varit ägnad att inge L.L. svår dödsångest.

Vid övervägande av vad sålunda framhållits och omständigheterna i övrigt finner HD att brottet inte är att anse som mindre grovt. K.L. är således, såsom TR:n och HovR:n funnit, förfallen till ansvar för mord.

Straffet för mord är fängelse i 10 år eller på livstid. Under förarbetena till BrB uttalade straffrättskommittén att straffet för mord enligt dess mening i regel borde vara fängelse på livstid. Det är emellertid att märka att kommittén i sitt förslag i 1 § angav att den som berövade annan livet skulle dömas för dråp och i denna paragraf tog med fängelse på livstid i straffskalan. Beteckningen mord var enligt 2 § i förslaget förbehållen dråp som var att anse som grovt, och påföljden var fängelse på livstid eller i tio år (NJA II 1962 s 92 ff). Den omkastning av systematiken som innebär att mord blivit den normala rubriceringen när någon berövar annan livet, medan beteckningen dråp förbehållits de mindre grova brotten, bör medge domstolarna större frihet vid valet av påföljden för mord än vad kommitténs uttalande ger vid handen.

I förevarande fall talar, trots den grymhet som förföljelsen av L.L. inneburit, det långvariga psykiska stresstillstånd som K.L. utsatts för samt det förhållandet att brottet begåtts under inflytande av psykisk abnormitet för ett tidsbestämt straff. Även med beaktande av att K.L. också gjort sig skyldig till valutabrott och olaga vapen innehav bör straffet, såsom TR:n funnit, stanna vid fängelse 10 år.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns domslut att påföljden bestäms till fängelse 10 år.