NJA 1990 s. 734

Domskäl

TR:n (rådmännen Prom och Berzins) anförde i dom d 10 nov 1987: Bakgrund. R.M., som är medborgare i Förbundsrepubliken Tyskland, skadades d 29 juli 1983 i Sverige vid en kollision mellan en tyskregistrerad motorcykel och en svenskregistrerad bil. R.M. var passagerare på motorcykeln. Skandia reglerade - härtill utsett enligt 30 § trafikskadelagen - R.M:s skada som kontaktbolag för det tyska försäkringsbolaget Gerling-Konzern. Bilisten, som ensam vållade olyckan, var försäkrad i ett annat, svenskt försäkringsbolag.

I Tyskland gällande Reichversicherungsordnung (RVO) innehåller bestämmelser bl a om obligatorisk sjukförsäkring. Den som är skyldig att ha sådan försäkring har rätt att byta ut sitt medlemskap i den obligatoriska sjukkassan (Pflichtskasse) mot medlemskap i Ersatzkasse. R.M. var medlem i Barmer Ersatzkasse (Barmer). Med anledning av hennes ovannämnda skada utbetalade Barmer till henne bl a ersättning för inkomstförlust med DEM 3 893:30.

Yrkanden m m. Barmer har efter stämning å Skandia anfört: Enligt 1542 § RVO övergick R.M:s skadeståndsanspråk i och med att skadan inträffade till hennes försäkringsgivare, Barmer. Denna av Barmer förvärvade rättighet, som inte begränsas av annan tysk lag, utgör grund för att Skandia är ersättningsskyldigt mot Barmer för vad Barmer utgivit i skadeersättning till R.M.. Barmer gör således gällande att tysk lag skall tillämpas vid prövning av Barmers ersättningsanspråk mot Skandia. Av särskild betydelse i denna fråga är att R.M. är tysk medborgare och att hennes försäkringsgivare har säte i Tyskland. Även om svensk lag skulle vara tillämplig är Barmer enligt 19 § 2 st trafikskadelagen berättigad att av Skandia utfå det belopp Barmer sålunda utgivit i skadeersättning. Denna regressrätt är en följd av fordringsövergång från den skadelidande till utländskt rättsobjekt. Svensk lag - då avses närmast 5 kap 3 § 1 skadeståndslagen som även tillämpas för trafikskadeersättning - ger ej utrymme för begränsning av regressrätten då det gäller andra rättsobjekt än sådana som omfattas av bl a lagen (1962:381) om allmän försäkring. I förevarande fall är också att beakta att regeln inte har avseende på regressrätten utan har till syfte att genom samordningsreglerna motverka överkompensation i förhållandet skadelidande/skadevållande. Av betydelse är även vad som upptages i konventionen (1977:740) mellan Konunga. riket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland om social trygghet, slutprotokollet p 10, nämligen att vid regresskrav den utländska lag. stiftningen skall följas. För det fall TR:n ändå finner att 5 kap 3 § 1 skadeståndslagen kan tillämpas beträffande utländskt rättsobjekt göres gällande att försäkring i Barmer inte är att jämställa med obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Ersatzkassen är visserligen offentligrättsligt organiserade korporationer men är tillkomna på privat initiativ. Medlemskapet är frivilligt och erhålls genom tecknande av försäkringsavtal. Ersatzkassen har delvis annan, mera varierad avgiftsfinansiering än Pflichtskassen och kan erbjuda förmåner utöver dem som Pflichtskassen kan tillhandahålla.

På grund av det anförda har Barmer yrkat förpliktande för Skandia att till Barmer utge DEM 3 893:30 eller motsvarande belopp i SEK enligt högsta på betalningsdagen gällande säljkurs jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 3 mars 1983 tills betalning sker.

Skandia har bestritt käromålet samt vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat belopp och fordrad ränta.

Skandia har anfört: Skandia vitsordar att Barmer enligt tysk lag har regressrätt beträffande skadeersättning Barmer utgivit. Dessa regler är tillämpliga endast i Tyskland. Enligt huvudregeln skall lex loci delicti tillämpas dvs svensk lag. Skadan har inträffat i Sverige vid kollision mellan tysk motorcykel och svensk bil. Vållandefrågan har bedömts enligt svenska regler. Enligt 8 § trafikskadelagen skall person. eller sakskada som uppkommit i följd av trafik här i landet utgå enligt vad som stadgas i trafikskadelagen. Hela rättsförhållandet i följd av skadan skall således bedömas enligt svensk lag. Barmers rätt till ersättning rörande inkomstförlust är en subrogationsrätt på så sätt att Barmer inträtt i R.M:s rätt till trafikskadeersättning enligt 8 § och 9 §trafikskadelagen. I 9 § hänvisas till bl a 5 kapskadeståndslagen. Enligt 5 kap 3 § skall samordningsförmåner avräknas. Vad Barmer utgivit till R.M. för inkomstförlust är att hänföra till det i sistnämnda lagrum angivna uttrycket "annan likartad förmån". Barmer är ett offentligrättsligt organ. Försäkring som tecknas hos Barmer är att jämställa med allmän försäkring dvs genom försäkringen, som är en socialförsäkring, fullföljs väsentligen det ändamål som tillgodoses genom allmän försäkring. R.M. har varit tvungen att ha försäkring i Pflichtskasse men har valt att utnyttja sin lagliga rätt att ansluta sig till Ersatzkasse. Hon har härigenom fått samma förmåner som hon skulle ha haft i Pflichtskasse med tillägg för vissa ytterligare förmåner. Då det gäller inkomstförlust är det ingen skillnad mellan förmånerna i de båda kassorna dvs ersättning utgår för den faktiska inkomstförlusten.

Domskäl. Parterna har å ömse sidor åberopat skriftlig bevisning rörande innehållet i tysk rätt.

I målet är frågan om ersättning på grund av i Sveige inträffad trafikskada vilken vållats av förare i svenskregistrerad bil och talan förs i Sverige mot svensk försäkringsanstalt som i följd av trafikskadelagens bestämmelser haft att reglera skadan. TR:n finner övervägande skäl föreligga för att regressfrågan bör bedömas enligt svensk lag.

Av 5 kap 3 § skadeståndslagen följer att ersättning för inkomstförlust som utgår på grund av allmän svensk försäkring eller annan likartad förmån är utesluten från regressrätt enligt 19 § 2 st trafikskadelagen. I förarbetena till 5 kap 3 § skadeståndslagen (prop 1975:12 s 166) uttalas att när skadestånd bestäms enligt svensk rätt och den skadelidande är berttigad till socialförsäkringsförmån enligt utländsk lag bör samordning ske med sådana utlälndska förmåner som utgårenligt i huvudsak samma grunder som förmåner som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Det sägs vidare att vid bedömande av om grunderna är i huvudsak desamma bör framförallt beaktas sådana omständigheterna som finansiering av ersättningssystem och förutsättningarna för ersättning.

R.M. var enligt 165 § RVO skyldig att ha sjukförsäkring men hade den lagliga möjligheten att byta ut medlemskapet i den obligatoriska sjukkassan mot medlemskap i Ersatzkasse. R.M. hade sådeles inte kunnat välja att stå utan försäkringsskdd. Verksamheten i Ersatzkassen är offentligrättsligt reglerad och synes ha utpräglat social karaktär. Annat har ej framkommit än att försäkring i Ersatzkassen har i huvudsak samma ändamål som svensk allmän försäkring. Mot bakgrund av det anförda finner TR:n att den ersättning som Barmer utgivit till R.M. för inkomstförlust inte är sådan att den kan återkrävas enligt 19 § 2 st trafikförsäkringslagen. Käromålet kall därför ogillas.

Domslut

Domslut.

Käromålet ogillas.

Tingsfiskalen Brolin var skiljaktig och anförde: Barmer har begärt ersättning av Skandia för vad Barmer har betalt till dess försäkringstagare R.M. i anledning av personskada som uppstod vid en trafikolycka i Sverige.Det är ostridigt att Skandia skall betala trafikskadeersättning. Barmer har gjort gällande att lagen i Förbundsrepubliken Tyskland skall tillämpas på dess regressfodran, medan Skandia haa gjort gällande att svensk lag skall tillämpas.

TR:n har att först ta ställning till frågan om tillämplig lag. Svenska domstolar tillämpar normalt svensk lag. I förevarande fall har olyckan inträffat i Sverige, det skadevållande fordonet har varit svenskt och föraren svensk medborgare. Vidare väcks talan mot svenskt bolag. Det kan synas som om anknytningarna till Sverige härigenom är stora. Sett ur Barmers ögon blir bilden en annan. Kassan skall i egenskap av personförsäkringsgivare primärt betala ersättning till R.M. för de skador hon ådrog sig vid olyckan. Parterna är vidare överens om att det svenska bolaget skall ersätta den uppkomna skadan. Det kan i ett sådant läge synas märkligt att regler i det land där olyckan inträffade skall kunna medföra att regressrätten går förlorad.

Frågan om lagval vid regresstalan har tagits upp i SOU 1975:103 Skadestånd VI, Försäkringsgivares regressrätt m m. På s 32 säger utredningen om gällande rätt följande: "I detta sammanhang bör nämnas att enligt svensk internationell privaträtt det inte är fullt klart hur man ser på frågan om tillämplig lag, när utländsk försäkringsgivare för regresstalan på grund av skada orsakad i Sverige. Som framgår av fortsättningen (1.2) är rättsläget också ganska oklart utomlands, men i många länder har domstolarna varit benägna att tillämpa den lag som reglerar försäkringsavtalet, inte den lag som gäller för (utomobligatoriska) skadeståndstvister ('lex loci delicti'). Man får räkna med att en liknande regel kan anses tillämplig också för Sveriges del." I övrigt har lagvalsfrågan inte direkt berörts i litteraturen och frågan torde heller inte ha lösts i rättspraxis.

Frågan i målet gäller inte vem som primärt är skyldig att betala ersättning för personskadan. Målet gäller i stället vem som slutligen skall stå för kostnaderna. Denna fråga har enligt min mening inte någon direkt anknytning till var olyckan har inträffat. Om lagen på olycksplatsen skulle tillämpas på regresstalan skulle detta få märkliga konsekvenser tex då två svenska bilar kolliderar utomlands. Det kan vid bedömningen av vållande och liknande vara naturligt att frågan bedöms enligt lagen på olycksplatsen, men detta har ingen bäring på avgörandet i detta mål. Avgörande är däremot det avtal som har träffats mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. I målet är ostridigt att lagen i Förbundsrepubliken Tyskland skall tillämpas på detta avtal. Jag anser därför att denna lag skall tillämpas på den i målet förda regresstalan.

Skandia har vitsordat att regressrätt föreligger enligt lagen i Förbundsrepubliken Tyskland. Av den utredning som framlagts om denna lag framgår vidare att regressrätt föreligger för de kostnader som målet gäller. Eftersom lagen i Förbundsrepubliken Tyskland skall tillämpas på det i målet aktuella rättsförhållandet, har Barmer således rätt till ersättning av Skandia för vad det har betalt till R.M.. Jag förpliktar därför Skandia att till Barmer betala DEM 3 893:30 eller motsvarande belopp i SEK enligt högsta på betalningsdagen gällande säljkurs jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 3 mars 1983 tills betalning sker.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma omständigheter som vid TR:n.

Barmer har i fråga om sin ställning i det tyska sjukförsäkringssystemet tillagt bl a följande. Barmer Ersatzkasse är öppen för privatanställda tjänstemän, som önskar byta ut sitt medlemskap i en "allgemeine Ortskrankenkasse". Verksamheten finansieras dels genom arbetsgivaravgifter, dels genom premier från de försäkrade. Ersatzkassen är offentligrättsligt reglerade men ägs av medlemmarna. - Barmer har vidare vitsordat att, såsom Skandia gjort gällande, den ersättning för inkomstförlust, som R.M. erhållit från Barmer, motsvarar vad hon skulle ha erhållit om hon varit medlem i den obligatoriska sjukkassan.

Vad först gäller frågan om vilken lag - svensk eller tysk - som skall vinna tillämpning gör HovR:n följande bedömning. Enligt svensk internationell privaträtt anses den allmänna regeln gälla, att frågan om skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden bedöms i överensstämmelse med lagen i det land, där den skadegörande handlingen företogs. Denna princip har slagits fast av HD i rättsfallet NJA 1969 s 163. - I förevarande mål rör det sig om en kollision i Sverige mellan en svenskregistrerad bil förd av en svensk medborgare samt en tyskregistrerad motorcykel, på vilken tyska medborgaren R.M. medföljt som passagerare. Den skadevållande svenska bilföraren var försäkrad i ett svenskt försäkringsbolag. Mot den nu angivna bakgrunden kan det inte anses föreligga sådana omständigheter att det i detta fall finns anledning att frångå den förut angivna huvudregeln, dvs att svensk lag skall tillämpas.

En ytterligare fråga som uppkommer är om det finns anledning att, när ett utländskt försäkringsbolag har utgett ersättning i enlighet med en i utlandet tecknad försäkring, bedöma detta bolags regressrätt mot skadevållaren eller den som är i stället för denne enligt en annan lag än den som primärt gäller för bedömning av själva trafikskadeersättningen och eventuella skadeståndsanspråk. Som framgår av 19 § 2 st trafikskadelagen inträder försäkringsgivaren i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning. Regressrätten är alltså en s k subrogationsrätt, vilket innebär att försäkringsgivaren inte regressvis kan få bättre rätt till ersättning från skadevållaren än den som försäkringshavaren hade. Detta talar starkt mot att tillämpa annan lag vid bedömning av regressfrågan än den som gäller för det ursprungliga skadeståndsrättsliga förhållandet. I likhet med TR:n finner HovR:n övervägande skäl tala för att svensk lag skall tillämpas även vid bedömningen av Barmers regressrätt.

Vad därefter angår frågan om försäkringen i Barmer Ersatzkasse är att jämställa med allmän svensk försäkring eller "annan likartad förmån", gör HovR:n ingen annan bedöming än TR:n.

I enlighet med det anförda finner HovR:n att TR:ns domslut skall fastställas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Barmer (ombud jur kand R.H.) sökte revision och yrkade bifall till sin i TR:n och HovR:n förda talan.

Skandia (ombud chefsjuristen G.L.) bestred ändring.

HD förordnade att försäkringsinspektionen skulle avge och att Svenska Försäkringsbolags Riksförbund skulle beredas tillfälle att avge yttrande i målet.

Försäkringsinspektionen anförde i yttrande d 22 dec 1989 bl a: Försäkringsinspektionen behandlar i yttrandet endast frågan om regressrätt.

I målet hävdar Barmer Ersatzkasse (BE) att BE har regressrätt mot Skandia för det belopp som BE utgett till den skadelidande (R.M.) för inkomstförlust på grund av en av den skadelidande tecknad sjukförsäkring i BE. Skandia gör gällande att regressrätt inte föreligger eftersom R.M:s försäkring enligt Skandia är att jämställa med allmän försäkring.

Av 5 kap 3 § skadeståndslagen, som även tillämpas när det gäller trafikskadeersättning, följer att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräknas ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller annan likartad förmån. Någon skadeståndsskyldighet föreligger inte för belopp som skall avräknas enligt 5:3 skadeståndslagen, varför ett sådant belopp inte kan bli föremål för regressrätt (prop 1975:12 s 164).

I förarbetena till 5 kap 3 § skadeståndslagen uttalas att, när skadestånd bestäms enligt svensk rätt och den skadelidande är berättigad till socialförsäkringsförmån enligt utländsk lag, en samordning bör ske med sådana utländska förmåner som utgår enligt i huvudsak samma grunder som förmåner som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring. Vidare sägs det att vid bedömande av om grunderna är i huvudsak desamma bör framför allt beaktas sådana omständigheter som finansieringen av ersättningssystemet och förutsättningarna för ersättning (prop 1975:12 s 166).

R.M. var enligt lag skyldig att ha sjukförsäkring men hon hade möjlighet att byta ut medlemskapet i den obligatoriska sjukkassan (Pflichtskassen) mot medlemskap i BE. R.M. kunde således inte välja att stå utan försäkringsskydd.

Verksamheten i BE finansieras dels genom arbetsgivaravgifter och dels genom premier från de försäkrade. Vidare är verksamheten offentligrättsligt reglerad.

Den sjukförsäkring som R.M. var berättigad till enligt västtysk lag är genom sin finansiering och sina förutsättningar för ersättning att betrakta som annan "likartad förmån" enligt 5 kap 3 § skadeståndslagen. Någon regressrätt enligt 19 § 2 st trafikskadelagen föreligger därför inte enligt inspektionens mening.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anförde i yttrande d 25 jan 1990, som avsåg två mål med likartade frågeställningar, såvitt gällde förevarande mål bl a: I båda målen är det - - - fråga om ersättning på grund av trafikolyckor som inträffat i Sverige. En sådan fråga bör avgöras med tillämpning av svensk lag (lex loci delicti).

De regler som skall tillämpas finns i första hand i trafikskadelagen (TSL). Se 8 § TSL. Av 19 § 2 st TSL följer att försäkringsgivare, som enligt försäkringsavtal gett ut ersättning för skada i följd av trafik, kan återkräva ersättningen av den som är skyldig att utge trafikskadeeersättning. Försäkringsgivaren inträder emellertid bara i försäkringshavarens rätt. Det är alltså fråga om en subrogationsrätt och försäkringsgivaren kan inte kräva mera än vad försäkringshavaren kan ha rätt till i form av trafikskadeersättning. (Något annat följer förmodligen inte heller av västtysk rätt, om man begränsar bedömningen till frågan om själva regressrätten.)

När det gäller trafikskadeersättningens bestämmande hänvisar 9 § TSL till reglerna om skadeståndets bestämmande i 5 kapskadeståndslagen.

Av 5 kap 1 § skadeståndslagen följer att skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar ersättning bl a för sjukvårdskostnad och för inkomstförlust. När det gäller att bestämma ersättning för inkomstförlust - vilket det är fråga om i målet mellan Barmer och Skandia - är dessutom 5 kap 3 § skadeståndslagen av direkt betydelse.

Av sistnämnda paragraf följer att man vid bestämmande av ersättning för inkomst förlust skall avräkna förmån som den skadelidande har rätt till i form av bl a ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller på grund av lagen om arbetsskadeförsäkring "eller annan likartad förmån". Av lagtexten framgår att de nämnda samordningsförmånerna skall avräknas vid skadeståndets bestämmande. Det innebär att någon skadeståndsskyldighet inte föreligger för belopp som skall avräknas (prop 1975:12 s 164).

Nyckelfrågan i målet mellan Barmer och Skandia är om den ersättning för inkomstförlust som Barmer gett ut på grund av försäkringsavtalet med den skadade R.M. skall anses som en "annan likartad förmån".

Möjligheten att samordna skadestånd med utländska förmåner togs upp av föredragande statsrådet under förarbetena till 1975 års ändringar i skadeståndslagen (prop 1975:12 s 127). I specialmotiveringen till 5 kap 3 § (s 166) sägs att samordning bör ske med sådana utländska förmåner som utgår enligt i huvudsak samma grunder som förmåner som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring och lagen om yrkesskadeförsäkring. Vid bedömande om grunderna är i huvudsak desamma - sägs det vidare - bör framför allt beaktas sådana omständigheter som finansieringen av ersättningssystemet och förutsättningarna för ersättning.

Enligt riksförbundets mening står det klart att ersättningen från Barmer utgått enligt i huvudsak samma grunder som den svenska allmänna försäkringen. Som framhålls i TR:ns av HovR:n fastställda dom var den skadelidande enligt lag skyldig att ha sjukförsäkring. Hon kunde visserligen byta ut medlemskapet i Pflichtskasse mot medlemskap i Barmer men hon kunde inte ställa sig utan försäkringsskydd. Ersättningen från Barmer skall alltså anses utgöra en sådan förmån som enligt 5 kap 3 § skadeståndslagen skall avräknas vid skadeståndets bestämmande.

Detta innebär att R.M:s rätt till trafikskadeersättning inte omfattar den försäkringsersättning som hon uppburit från Barmer. Därmed saknar Barmer rätt att från Skandia kräva åter vad man gett ut till R.M..

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Dufwa, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Skadeståndskommittén säger i sitt betänkande angående försäkringsgivares regressrätt m m (SOU 1975:103 s 32), att det enligt svensk internationell privaträtt inte är fullt klart hur man ser på frågan om tillämplig lag, när utländsk försäkringsgivare för regresstalan på grund av skada orsakad i Sverige, och att rättsläget också är ganska oklart utomlands. Kommittén fastslår dock, att domstolarna i många länder varit benägna att tillämpa den lag som reglerar försäkringsavtalet, inte den lag som gäller för utomobligatoriska skadeståndstvister, och anser att man får räkna med att en liknande regel kan anses tillämplig också för Sveriges del.

Flera skäl talar för att frågan om försäkringsgivares återkrav bör bedömas enligt den rätt som reglerar försäkringsavtalet. Försakringsavtalet mellan Barmer och R.M. regleras av tysk rätt. Enligt 1542 § Reichsversicherungsordnung har Barmer rätt till återkrav. Där föreskrivs att anspråk på ersättning för skada på grund av olycksfall som försäkrad har enligt annan lag övergår på försäkringsgivaren i den utsträckning denne har att utge ersättning enligt Reichsversicherungsordnung. Om tysk rätt skall tillämpas, bör Barmer följaktligen anses berättigad att erhålla den ersättning som tillkommer R.M. enligt trafikskadelagen i den mån den motsvarar ersättning som Barmer betalat till R.M. enligt Reichsversicherungsordnung. Huruvida den ersättning som Barmer betalat till R.M. är sådan som enligt 9 § trafikskadelagen och 5 kap 3 § 1 skadeståndslagen skall avräknas, är i så fall utan betydelse för Barmers rätt mot Skandia. Barmer skall insättas i den rätt till trafikskadeersättning som R.M. skulle haft, om hon inte fått någon ersättning från Barmer, och hon skulle då haft rätt till trafikskadeersättning för den förlust som Barmer ersatt med det yrkade beloppet.

Frågan måste emellertid ställas, om 9 § trafikskadelagen och 5 kap 3 § 1 skadeståndslagen skall anses vara även internationellt privaträttsliga bestämmelser och som sådana hindra tillämpning av tysk rätt i frågan om återkrav. I motiven till 5 kap 3 § skadeståndslagen (proposition 1975:12 s 128 f) framhålls, att paragrafens föreskrift, att avräkning från skadeståndet skall göras redan när detta bestäms, förutsätter att man upphäver den regressrätt som förut fanns beträffande vissa förmåner. Återkrav skall alltså inte kunna ske för de förmåner denna paragraf avser. I motiven sägs också (s 166) att avräkning bör ske även i de fall då skadestånd bestäms enligt svensk rätt och den skadelidande är berättigad till utländska förmåner som utgår enligt i huvudsak samma grunder som förmåner på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Motiven får följaktligen förstås så, att paragrafen skall förhindra återkrav även för sådan utländsk förmån. Avgörande för frågan om Barmers talan skall bifallas måste därför anses vara om talan avser dylik förmån.

Vid bedömande, om utländsk försäkringsförmån skall anses utgå enligt i huvudsak samma grunder som förmån på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring, bör enligt motiven framför allt beaktas sådana omständigheter som finansieringen av ersättningssystemet och förutsättningarna för ersättning. I målet är ostridigt att R.M. enligt lag var skyldig att ha sjukförsäkring men begagnat sig av rätten att byta ut medlemskapet i en obligatorisk sjukkassa mot medlemskap i Barmer, vars verksamhet är offentligrättsligt reglerad och finansieras av arbetsgivaravgifter och premier från de försäkrade. Det är vidare ostridigt i målet att den ersättning för inkomstförlust som Barmers talan avser motsvarar vad R.M. skulle ha fått för sådan förlust om hon varit medlem i obligatorisk sjukkassa. Med hänsyn härtill får anses att denna ersättning utgått enligt i huvudsak samma grunder som förmån på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Återkrav skall därför inte tillåtas.

På grund av det anförda skall Barmers talan ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Frågan om tillämplig lag när utländsk försäkringsgivare för regresstalan på grund av skada orsakad i Sverige är inte reglerad i svensk internationell privaträttslig lagstiftning och är heller inte löst i rättspraxis. Parterna i ett försäkringsavtal av förevarande slag torde i allmänhet utgå från att försäkringsgivarens regressrätt skall bedömas enligt den lag som reglerar avtalet. Det får vidare antas att försäkringspremierna bestäms med detta som utgångspunkt. Att låta den lag som gäller för försäkringsavtalet vara avgörande för regressrätten skulle också stå i överensstämmelse med domstolarnas lagval i många länder. Det överensstämmer fö också med vad som för regressanspråk i kontraktsförhållanden stadgas i artikel 13 i EG-konventionen d 19 juni 1980 om tillämplig lag för kontraktsförpliktelser. Övervägande skäl talar alltså för att frågan huruvida försäkringsgivaren har regressrätt bör bedömas enligt den lag som reglerar försäkringsavtalet.

Försäkringsavtalet mellan Barmer Ersatzkasse och R.M. regleras av tysk rätt. Enligt § 1542 Reichsversicherungsordnung har Barmer Ersatzkasse rätt till återkrav. I lagrummet föreskrivs att anspråk på ersättning för skada på grund av olycksfall som försäkrad har enligt annan lag övergår på försäkringsgivaren i den utsträckning denne har att utge ersättning till den försäkrade enligt Reichsversicherungsordnung.

Som domstolarna funnit skall frågan om R.M:s rätt till ersättning för trafikolyckan prövas enligt svensk rätt. Barmer Ersatzkasse är alltså berättigad att erhålla den ersättning som tillkommer R.M. enligt 8 och 9 §§trafikskadelagen, i den mån den motsvarar ersättning som hon enligt Reichsversicherungsordnung erhållit från Barmer Ersatzkasse.

Fråga uppkommer då om den ersättning som Barmer Ersatzkasse betalat till R.M. är sådan att den enligt 5 kap 3 § 1 skadeståndslagen, till vilken 9 § trafikskadelagen hänvisar, skall avräknas vid bestämmandet av trafikskadeersättningen och återkrav på den grunden är uteslutet.

Innebörden av 5 kap 3 § skadeståndslagen är att rätten till skadestånd begränsas genom föreskriften att vissa förmåner, som den skadelidande är berättigad erhålla från annan än den skadeståndsskyldige, skall avräknas. Till dessa förmåner hör bl a enligt punkt 1 de som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller andra likartade förmåner. Av motiven till bestämmelsen (prop 1975:12 s 166) framgår att hit är att hänföra sådana utländska förmåner som utgår enligt i huvudsak samma grunder som förmåner på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Vid bedömningen av om grunderna är i huvudsak desamma bör enligt motiven framför allt beaktas sådana omständigheter som finansieringen av ersättningssystemet och förutsättningarna för ersättning.

I målet är ostridigt att R.M. enligt tysk lag var skyldig att ha sjukförsäkring men hade begagnat sig av rätten att byta ut medlemskapet i en allmän sjukkassa mot medlemskap i Barmer Ersatzkasse, vars verksamhet är offentligrättsligt reglerad och finansieras av arbetsgivaravgifter och premier från de försäkrade. Det är vidare ostridigt i målet att den ersättning för inkomstförlust, som Barmer Ersatzkasses talan i målet avser, motsvarar vad R.M. skulle ha fått för sådan förlust om hon varit medlem i en allmän sjukkassa. Med hänsyn härtill får denna ersättning anses ha utgått enligt i huvudsak samma grunder som förmån på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Härav följer att R.M:s rätt till trafikskadeersättning inte omfattar belopp motsvarande den försäkringsersättning som hon varit berättigad erhålla från Barmer Ersatzkasse. Eftersom Barmer Ersatzkasses regressrätt inte kan omfatta mera än vad R.M. hade rätt att erhålla i trafikskadeersättning, kan Barmer Ersatzkasse inte återkräva den utbetalade ersättningen från Skandia.

På grund av det anförda skall Barmer Ersatzkasses talan i målet ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.