NJA 1999 s. 673

CA överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle hänvisa tvisten till Kalmar TR eller den TR som enligt HovR:n var behörig.

Vastint bestred bifall till CA:s yrkande. Vastint anförde: Svensk domstol saknar behörighet att pröva tvisten och hänvisning kan därför inte ske. Utöver vad Vastint anfört vid TR:n om bristande svensk domsrätt gör Vastint gällande att parterna - oberoende av att någon uttrycklig överenskommelse därom inte har träffats - har avsett att överlämnandet av andelarna skulle ske inför holländsk notarie i Holland, eftersom överlämnande i denna ordning är den enda möjligheten att fullfölja rättshandlingen.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekstedt, hovrättsrådet le Grand, referent, adj led fd rådmannen Håkansson och tf hovrättsassessorn Nordquist) anförde i beslut d 8 maj 1998: Skäl.

CA:s hänvisningsyrkande kan prövas. CA har godtagit TR:ns ståndpunkt att TR:n inte är behörig att ta upp tvisten och enbart yrkat att HovR:n skall hänvisa tvisten till Kalmar TR eller annan behörig svensk domstol. Som HD angett i NJA 1993 s 331 kan ett sådant yrkande om hänvisning enligt 10 kap 20 § RB i och för sig tas upp.

Forumreglerna i 10 kap RB är inte direkt tillämpliga när det gäller att avgöra om svensk domsrätt föreligger. Tvärtom träder Luganokonventionens bestämmelser inom konventionens tillämpningsområde i stället för forumreglerna i 10 kap RB i de delar dessa också anses ge uttryck för principer om svensk domstols behörighet i mål med internationell anknytning. Detta hindrar enligt HovR:ns mening inte hänvisning enligt 10 kap 20 § 1 st RB.

Med hänsyn till det sätt på vilket CA utformat sina yrkanden i HovR:n kan HovR:n inte återförvisa tvisten till Helsingborgs TR.

CA:s yrkande i saken går primärt ut på att Vastint skall förpliktas att fullfölja ett förvärv av aktier i ett nederländskt bolag i enlighet med ett påstått avtal. Vastint har gjort gällande att CA:s yrkande i saken är oklart eftersom det inte anger på vilket sätt och på vilka villkor i övrigt förvärvet skall fullföljas. Vastint har med hänvisning härtill hävdat att prövning av forumfrågan inte kan ske förrän CA preciserat yrkandet. HovR:n anser att forumfrågan kan prövas utan en sådan precisering.

Luganokonventionen är tillämplig. CA:s yrkande innebär också att förpliktandet för Vastint skall förenas med ett vitesföreläggande om 40 mkr. I de fall en förpliktelse inte är av direkt ekonomisk art kan kronofogdemyndighet förelägga vite för verkställighetens genomförande enligt 2 kap 15 § UB. I vissa fall kan även domstolen själv förelägga vite för fullgörandet av den omstämda förpliktelsen (jfr Fitger, Rättegångsbalken I, s 13:3 med hänvisningar samt NJA 1994 s 130). Försummas förpliktelsen får en särskild talan föras om att vitet skall dömas ut, se 7 § 2 p viteslagen (1985:206). Utdömt vite tillfaller staten enligt 25 kap 7 § och 9 § BrB (jfr prop 1990/91:68 s 124 f).

Luganokonventionen är enligt artikel 1 tillämplig inom "privaträttens område". Oavsett att parterna är ense om att frågan om behörig domstol skall prövas med tillämpning av konventionen uppkommer frågan om CA:s talan om vitessanktionerad dom kan anses falla inom konventionens tillämpningsområde. Konventionen innehåller i artikel 43 en specialregel om verkställighet av vitesdomar. Artikeln tar sikte på privaträttsliga viten. Enligt Peter Schlosser (Official journal 5 mars 1979, C 59, vol 22 s 71 ff; se avsnitt 213 in fine) lämnar konventionen öppet om domar avseende viten som tillfaller staten men för säkerställande av en borgenärs anspråk kan verkställas (jfr dock prop 1991/92:128 s 212x). Däremot ifrågasätter han inte att en sådan dom kan ha avsett en tvist som faller inom privaträttens område i konventionens mening.

CA:s talan avser primärt en fråga som omfattas av konventionen. Den omständigheten att CA kombinerat sin fullgörelsetalan med ett yrkande om vitesföreläggande bör enligt HovR:ns mening inte utesluta konventionens tillämpning; ett vitesföreläggande är i detta fall att se som ett förstadium till verkställighet.

Mot denna bakgrund och på de skäl TR:n anfört i övrigt delar HovR:n TR:ns uppfattning att Luganokonventionen är tillämplig. Prövning i forumfrågan begränsas av vad parterna anfört. De alternativ som HovR:n har att överväga är hänvisning till Kalmar TR eller Stockholms TR. Stockholms TR är enligt 2 § lagen (1992:749) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen allmänt reservforum.

Vid sidan av viss exklusiv behörighet som föreskrivs i konventionen artikel 16 disponerar parterna över behörighetsfrågan. Detta framgår av artikel 17 (prorogationsavtal) och artikel 18 (tyst prorogation). Sistnämnda artikel motsvarar i huvudsak vad som föreskrivs i 10 kap 18 § RB för det fall svaranden ingår i svaromål utan att göra invändning om bristande behörighet. CA har i HovR:n till stöd för svensk domsrätt endast anfört att den förpliktelse som dess talan avser skall uppfyllas hos CA i Sverige. CA har således inte påstått att uppfyllelse skulle ske någon annanstans än hos bolaget i Kalmar. CA:s talan i HovR:n kan därför redan av detta skäl inte bifallas såvitt avser hänvisning annat än till Kalmar TR.

Artikel 16 utesluter inte svensk domsrätt. Som TR:n angett ankommer enligt konventionens artikel 16 punkt 1 tvister om sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom med exklusiv behörighet på domstolarna i den konventionsstat där egendomen är belägen. Bristande behörighet skall enligt artikel 19 i sådant fall beaktas ex officio. HovR:n delar emellertid TR:ns uppfattning att tvisten inte avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom i konventionens mening.

Svensk domstol är inte behörig enligt artikel 5 punkt 1.

Som TR:n angett kan en talan som avser avtal enligt den i målet ostridigt tillämpliga artikel 5 punkt 1 i konventionen väckas vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas, forum solutionis. I frågan om Kalmar TR är forum solutionis gör HovR:n följande överväganden.

Betydelsen av Vastints förnekande av det påstådda avtalet. Vastint förnekar att det av CA påstådda avtalet har ingåtts. Som TR:n angett har EGdomstolen i fallet Effer v Kantner slagit fast att artikel 5 punkt 1 gäller även i det fall svaranden bestrider giltigheten eller existensen av det avtal som käranden åberopar till stöd för sitt anspråk. jämför RH 1997:96.

Hur det förhåller sig om svaranden skulle lyckas styrka sin invändning kan i avsaknad av närmare tolkningsbesked från EG-domstolen inte besvaras säkert (jämför Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna, s 77). När svarandens invändningar mot avtalets giltighet eller existens inte får så starkt stöd av bevisning har emellertid huvudregeln enligt Efter v Kantner stått sig också i nationell praxis vid tillämpning av Bryssel- och Luganokonventionerna. Något större krav på stöd för avtalets existens synes dock ha ställts i det norska avgörandet refererat i Information au titre du protocolle n:o 2 annexe a la convention de Lugano n:o 1997/33.

Vastints påstående om parternas avsikt beträffande fullgörelseort. Vastint har i HovR:n påstått att parterna måste anses ha avsett att avtalet skulle fullgöras i Nederländerna. Vastint har grundat detta på att rättshandlingens genomförande innebär att äganderätten till aktierna skall överföras till Vastint och att detta enligt tvingande holländsk lag endast kan ske inför notarie. Även om parterna inte haft detta klart för sig måste deras avsikt enligt Vastint därför ha varit att avtalet i dess helhet skulle fullföljas i Nederländerna.

Vastints påstående skulle kunna förstås så att parterna har avtalat om var fullgörelsen skall ske. Frågan om vad som kommit att utgöra en del av avtalet skall enligt svenska kollisionsnormer bedömas enligt avtalsstatutet. Parterna har olika uppfattning om huruvida svensk eller nederländsk rätt är avtalsstatut.

Det är emellertid inte nödvändigt att enbart på grund av Vastints påstående ta ställning till frågan om tillämpligt avtalsstatut. Som HovR:n angett tidigare har svaranden ganska små möjligheter att vid prövning av behörighet enligt konventionen artikel 5 punkt 1 göra invändningar beträffande det av käranden påstådda avtalets giltighet eller existens. Ett avgörande skäl för EG-domstolens ståndpunkt i det nyss nämnda fallet Effer v Kantner var att bestämmelsen alltför lätt skulle kunna sättas ur spel om det för att utesluta dess tillämpning var tillräckligt att svaranden förnekar avtalet. Motsvarande synsätt skulle kunna anläggas på ett påstående från svaranden om att parterna avtalat om en annan uppfyllelseort än den som följer av vad käranden påstår. Man skulle alltså vid prövning av behörighetsfrågan i de fall käranden hävdar att avtalet saknar villkor beträffande uppfyllelseort och att denna i stället får bestämmas enligt avtalsstatutets regler bortse från svarandens påstående om avtal beträffande uppfyllelseorten. Vastints påstående bygger emellertid på samma omständighet som Vastint anför till stöd för att principen om samtidigt utbyte av avtalsprestationerna på grund av tvingande regler i nederländsk rätt förutsätter att köpeskillingen betalas i Nederländerna. Det saknar därför självständig betydelse vid prövning av om svensk domsrätt föreligger.

Det påstådda avtalets betydelse för bestämmande av uppfyllelseorten. Frågan om uppfyllelseort skall vid tillämpning av artikel 5 punkt 1 konventionen bestämmas enligt det avtalsstatut som pekas ut av den internationella privaträtten i det land där talan väckts. Om avtalsstatutets regler tillåter avtal om uppfyllelseort blir en överenskommelse mellan parterna bestämmande. Har parterna inte träffat någon överenskommelse om var fullgörelsen skall ske eller denna strider mot tvingande regler i avtalsstatutet blir i stället avtalsstatutets regler om uppfyllelseort avgörande. Detta följer av det av TR:n nämnda avgörandet i målet Tessini v Dunlop samt av Zelger v Salinitri (1980 ECR 89) och Custom Made Commercial v Stawa (1994 ECR-12913).

När det gäller ömsesidigt förpliktande avtal kan det bli frågan om flera olika uppfyllelseorter. Som TR:n angett är den för forumfrågan relevanta förpliktelsen den i vars uppfyllelse svaranden påstås ha brustit och därigenom gett upphov till kärandens anspråk. Att CA till sitt yrkande om förpliktande för Vastint knutit ett yrkande om vitesföreläggande innebär - som HovR:n angett tidigare - inte att frågan vad som är forum solutionis skall prövas med beaktande av vitessanktionen. Avgörande för behörigheten är närmare bestämt i stället den primära förpliktelse i vilken käranden påstår att svaranden brustit. Detta följer av EG- domstolens avgörande i fallet De Bloos v Bouyer (1976 ECR 1497). CA:s talan i huvudsaken går, som HovR:n nämnt i det föregående, ut på att Vastint skall förpliktas att fullfölja ett avtal om förvärv av aktier. Den för forumfrågans bedömning relevanta uppfyllelsen är enligt HovR:ns mening köparens (Vastint) betalning av köpeskilling. HovR:n anmärker därvid att CA gör gällande i målet att ett överlåtelseavtal träffats. CA:s yrkande i saken kan således inte förstås på annat sätt än att ett redan ingånget avtal skall fullgöras av Vastint.

Var skall uppfyllelsen ske? Det är ostridigt mellan parterna att ett samtidigt utbyte av avtalsprestationerna skall ske ("Zug um Zug"). CA gör numera inte gällande att betalning skall ske i Helsingborg utan har godtagit TR:ns bedömning att betalningen - med tillämpning av 6 och 48 § köplagen - skall erläggas hos bolaget i Kalmar. Vastint gör däremot gällande att avtalsstatutet är nederländsk rätt men att utväxlingen av avtalsprestationerna måste ske i Nederländerna även om svensk rätt skulle vara avtalsstatut.

TR:n har vid sin bedömning haft att utgå från det underlag parterna lämnat där, innebärande bl a att säljaren av aktier skulle överlämna aktiebrev till köparen. I HovR:n har parterna emellertid upplyst att det inte finns några aktiebrev i det nederländska bolaget utan att hanteringen i stället sker genom registrering liknande vad som gäller för avstämningsbolag enligt den svenska aktiekontolagen (1989:827).

CA har vidare anfört följande om förfarandet inför nederländsk notarie. Det föreligger inte någon fysisk lös egendom att tillhandahålla köparen av aktierna. Ett normalt privaträttsligt avtal mellan säljare och köpare är också i Nederländerna under gängse avtalsrättsliga förutsättningar bindande för parterna. Söker t ex köparen undandra sig de avtalsrättsliga skyldigheterna att fullfölja ett avtalat förvärv av aktier kan säljaren, obeaktat det faktum att någon notarisering ännu inte skett, väcka talan mot köparen rörande dennes skyldighet att fullfölja aktieförvärvet. Detta framgår av ett utlåtande av C.G., Amsterdam. Vastints påstående att en aktieöverlåtelse för sin giltighet förutsätter att överlåtelsen notariseras är inte sakligt underbyggt. - På samma sätt som i Sverige är även i Nederländerna ett avtal om aktieöverlåtelse normalt mycket omfattande. Ofta fogas ett stort antal bilagor till avtalet. Det är emellertid inte detta avtal som blir föremål för notarisering, vilket framgår av det av Vastint åberopade utlåtandet av J.C.J., Amsterdam. Det är endast ett begränsat antal uppgifter som behöver anges i den handling som blir föremål för notarisering. - Förfarandet inför notarien går inte heller till så att juridiska personer tvingas inställa sig genom sin legala ställföreträdare. I stället företes den handling som skall bli föremål för notarisering inför notarien av befullmäktigade ombud. Så snart notarien funnit den företedda handlingen vara i sin ordning ger notarien klartecken till köparen att erlägga betalning till säljaren. Eftersom CA inte har någon som helst anknytning till Nederländerna är det uppenbart att Vastint efter ett sådant klartecken från notarien hade låtit överföra köpeskillingen till ett av CA anvisat bankkonto i Sverige.

Vastint har häremot framhållit följande. Den enda frågan av intresse är var det eventuella avtalet skall fullföljas, oberoende av om fullföljd skall ske genom överlämnande av aktier eller - såsom i det aktuella fallet - genom registrering av äganderättsövergången.

Av den utredning som förebringats om innehållet i nederländsk rätt framgår att enligt tvingande nederländsk lag överförande av äganderätten i sakrättslig mening till aktier endast kan ske genom att säljare och köpare (eller representanter för dessa) infinner sig hos en notarie i Nederländerna och där företer ett särskilt dokument. Med anledning av vad CA anfört om vilka krav nederländsk rätt ställer för att ett bindande avtal skall komma till stånd framhåller HovR:n återigen att CA:s talan i saken avser fullföljd av ett redan ingånget avtal.

Vad som framkommit i HovR:n innebär att förfarandet hos en nederländsk notarie får en annan betydelse än den TR:n haft att utgå från. Det träder i stället för överlämnande (tradition) av aktiebrev.

Samtidigt utbyte av avtalsprestationer ("Zug um Zug") innebär enligt svensk köprätt i sin mest renodlade form att säljaren avskärs från rådigheten över det sålda i samma ögonblick som köparen avskärs från rådigheten över köpeskillingen, se 10 § och 49 § 1 st andra meningenköplagen (1990:931). Av 48 § 1 st köplagen följer att om betalning skall erläggas mot överlämnande av dokument, betalningen skall ske där överlämnandet äger rum. Applicerat på det påstådda avtalet leder det således till att betalningen - den för behörighetsfrågan relevanta förpliktelsen - skall erläggas i Nederländerna, eftersom dokumentet som innebär att säljaren avskärs från rådigheten över aktierna skall presteras där.

Det har inte förebringats någon närmare utredning om innebörden i nederländsk rätt av principen om "Zug um Zug". Att denna "inom alla rättssystem rådande grundsats" (Almen-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl, s 135) skulle ha en annan innebörd än i svensk rätt är inte sannolikt. Även vad CA anfört innebär att betalning skall erläggas först efter notariens klartecken. HovR:n lägger därför till grund att "Zug um Zug" i nederländsk rätt innebär ett sådant samtidigt rådighetsavskärande som angetts i det föregående.

Vid anförda förhållanden finner HovR:n - liksom M.B. i ett av Vastint åberopat utlåtande i målet - inte att det är nödvändigt att ta ställning till frågan om svensk eller nederländsk rätt är avtalsstatut. Oavsett vilket lands lag som reglerar avtalsförhållandet blir resultatet att utbytet av prestationer (det i nederländsk rätt föreskrivna dokumentet avseende överlåtelse mot köpeskilling) skall ske i Nederländerna.

Sammanfattningsvis har HovR:n således kommit fram till att den relevanta förpliktelsen vid tillämpningen av Luganokonventionen artikel 5 punkt 1 skall uppfyllas i Nederländerna. Svensk domstol är därför inte behörig att ta upp målet. CA:s yrkande om hänvisning kan inte bifallas.

HovR:ns avgörande.

HovR:n lämnar CA:s yrkande om hänvisning enligt 10 kap 20 § RB utan bifall.

Claesson 8c Anderzen Aktiebolag (CA), tidigare CA Bygg och Fastigheter i Kalmar Aktiebolag, (ombud advokaten P.S.) överklagade och yrkade att HD skulle hänvisa tvisten till Kalmar TR eller den TR som enligt HD var behörig att pröva tvisten.

Vastint (ombud advokaten K.A.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderberg föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. CA har i TR:n yrkat att Vastint vid vite av 40 miljoner kr skall förpliktas att fullfölja ett köp avseende samtliga aktier i det nederländska bolaget Hennington B.V. Till stöd för sitt påstående att aktierna förvärvats av Vastint har CA i TR:n åberopat ett av parterna d 10 maj 1993 undertecknat handskrivet protokoll avseende överlåtelsen. Av protokollet framgår att köpeskillingen uppgick till 300 miljoner BEF men att avräkning skulle ske med visst belopp på transaktionsdagen. Förutom priset och vissa överenskommelser avseende bl a skatter och avgifter har parterna inte reglerat frågan om betalningen av köpeskillingen i protokollet. Vastint har bestritt att något giltigt avtal har träffats mellan parterna.

Frågan om svensk domstol är behörig att pröva den av CA vid TR:n väckta talan skall avgöras enligt bestämmelserna i Luganokonventionen. De tvister som faller under konventionens tillämpningsområde skall som regel prövas i den stat där svaranden har sin hemvist. Enligt Luganokonventionen artikel 5.1 får talan som avser avtal också väckas vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas. Till skillnad från de flesta andra behörighetsreglerna i konventionen anges i denna artikel inte bara i vilken konventionsstat som talan får väckas utan också vid vilken domstol i den staten som talan skall prövas. Den omständighet att ett avtals existens är föremål för tvist mellan parterna hindrar enligt EG- domstolens praxis inte att denna behörighetsgrund åberopas och tillämpas av domstolen.

Ett avtal innehåller normalt två eller flera ömsesidiga förpliktelser som ofta har skilda uppfyllelseorter. Med uttrycket förpliktelse i artikel 5.1 avses enligt EG-domstolens praxis den förpliktelse som utgör grunden för kärandens talan (prop 1991/92:128 s 111 och 172, Lennart Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna, 1995 s 78).

CA:s talan att köpet skall fullföljas av Vastint måste förstås så att CA i första hand vill förmå Vastint att betala köpeskillingen. Den förpliktelse som utgör grunden för CA:s talan måste därför vara betalningen av köpeskillingen.

Uppfyllelseorten för den förpliktelse som utgör grunden för kärandens talan, i detta fall betalningen, pekar ut den domstol som är behörig att pröva tvisten. Den ort där förpliktelsen skall uppfyllas skall bestämmas enligt den lag som enligt rättegångsstatens internationella privaträtt är tillämplig på avtalet, det s k avtalsstatutet. Om parterna har kommit överens om uppfyllelseorten är domstolen på denna ort behörig att pröva målet, om denna överenskommelse är giltig enligt den på avtalet tillämpliga lagen. Domstolen där talan väcks måste således i allmänhet först avgöra vilken lag som är tillämplig på avtalet.

Frågan vilket lands lag som utgör avtalsstatut avgörs numer i första hand av Romkonventionen, som sedan d 1 juli 1998 gäller som lag här i landet. Vissa avtal och rättsfrågor faller dock alltjämt utanför konventionens tillämpningsområde. Konventionen är inte heller tillämplig på avtal som ingåtts före ikraftträdandet.

I de fall där varken lagstiftningen eller parterna själva i avtalet pekar ut vilket lands lag som skall tillämpas har i den svenska internationella privaträtten sedan länge ansetts att avtalsstatutet bör vara det rättssystem som uppvisar den starkaste och mest relevanta anknytningen till avtalet. För att fastställa detta använder domstolarna den av TR:n redovisade individualiserande metoden och vissa in dubio- regler eller presumtionsregler. En sådan regel är att säljarens lag skall tillämpas på köpeavtal avseende köp av lösa saker som inte omfattas av lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker. Internationella köp av värdepapper är enligt 1 § nämnda lag ett sådant köpeavtal som är undantaget från lagens tillämpningsområde. Enligt denna in dubio-regel skulle således svensk lag reglera avtalsförhållandet. Att svensk lag skall reglera avtalsförhållandet överensstämmer också med bestämmelsen i Romkonventionen artikel 4. 2.

Av den utredning som parterna har förebringat om innehållet i nederländsk rätt framgår att överförande av äganderätt till aktier i ett nederländskt bolag endast kan ske genom ett registreringsförfarande. Säljaren och köparen eller representanter för parterna måste infinna sig inför en notarie i Nederländerna och för denne uppvisa köpehandlingen eller ett annat för registreringsförfarandet särskilt upprättat dokument avseende överlåtelsen. Detta för aktieöverlåtelser i Nederländerna obligatoriska förfarande inför notarien utgör ett mycket betydelsefullt anknytningsmoment till den nederländska rätten.

Av utredningen angående nederländsk rätt framgår vidare att det står parterna fritt att träffa överenskommelser angående betalningen av köpeskillingen. Köpeskillingen kan betalas före eller efter registreringen men också samtidigt som registreringen äger rum.

Det är ostridigt i målet att utbytet av parternas avtalsprestationer skall ske samtidigt, Zug um Zug. Detta innebär enligt svensk rätt att säljaren inte behöver lämna ut varan eller genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt frånhända sig förfoganderätten över varan förrän köparen betalt köpeskillingen. Köparen å andra sidan behöver inte betala förrän varan hålls honom tillhanda eller ställs till hans förfogande enligt avtalet. Köparen är således inte skyldig att betala i förskott och säljaren inte skyldig att ge kredit om parterna inte avtalat om detta (NJA II 1990 s 221 och 306). Som HovR:n uttalat måste principen om Zug um Zug antas ha samma innebörd i den nederländska rätten som i den svenska.

I det nu föreliggande målet måste ett samtida utbyte av avtalsprestationerna innebära att köpeskillingen skall betalas samtidigt eller i vart fall i omedelbar anslutning till att notarien låter registrera aktieöverlåtelsen. Registreringen kan enbart ske i Nederländerna. Denna mellan parterna ostridiga förutsättning kan i brist på varje annan överenskommelse angående betalningen inte leda till någon annan slutsats än att betalningen också skall ske i Nederländerna. Det är därmed inte nödvändigt för svensk domstol att för behörighetsfrågans prövning slutligen ta ställning till vilket lands lag som skall reglera avtalsförhållandet.

Då den förpliktelse som utgör grunden för kärandens talan enligt Luganokonventionen artikel 5.1 skall fullgöras i Nederländerna är svensk domstol inte behörig att ta upp den av CA vid TR:n väckta talan till prövning. HovR:ns beslut skall därför fastställas.

Slut. HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Nyström, Svensson, Nilsson, Victor, referent, och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I en stämningsansökan som kom in till Helsingborgs TR d 12 sept 1994 yrkade CA, som är ett svenskt aktiebolag med säte i Kalmar, att Vastint, som är ett nederländskt bolag, skulle förpliktas att fullfölja ett avtal om förvärv av samtliga aktier i det nederländska bolaget Hennington BV. Frågan är nu om svensk domstol är behörig att pröva den av CA väckta talan.

Bestämmelser om svensk domstols internationella behörighet

I förhållande till Nederländerna gäller numera att frågor om domstols internationella behörighet skall prövas enligt Brysselkonventionen, se 1 § lagen (1998:358) om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Brysselkonventionen samt SFS 1998:1322 och 1998:1689. Enligt artikel 54 i Brysselkonventionen skall emellertid bestämmelserna i den konventionen tillämpas endast på rättsliga förfaranden som inletts efter konventionens ikraftträdande i ursprungslandet.

När CA väckte talan hade Brysselkonventionen inte trätt ikraft i Sverige. Vid den tidpunkten gällde däremot Luganokonventionen som svensk lag i förhållande till Nederländerna, jfr lagen (1992:794) om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Luganokonventionen. Frågan skall därför i stället prövas enligt bestämmelserna i denna konvention.

Bestämmelserna i Bryssel- och Luganokonventionerna har, i de hänseenden som nu är aktuella, samma lydelse. Vad gäller tillämpningen av konventionerna föreligger dock den skillnaden att EG-domstolen är behörig att avgöra frågor om tolkningen av Brysselkonventionen men inte har någon behörighet i förhållande till Luganokonventionen. I preambeln till det till Luganokonventionen fogade protokollet nr 2 om en enhetlig tolkning av konventionen betonas emellertid att förhandlingarna om Luganokonventionen baserat sig på Brysselkonventionen i belysning av EG- domstolens tolkningsavgöranden. Av detta får anses följa att EG- domstolens tolkningsavgöranden före Luganokonventionens undertecknande i september 1988 är vägledande även för tolkningen av Luganokonventionen. Även om det i det nyssnämnda protokollet beträffande tiden därefter endast sägs att konventionsstaternas domstolar skall ta tillbörlig hänsyn till de principer som har fastställts i relevanta avgöranden från övriga konventionsstaters domstolar, är det naturligt att Luganokonventionen tolkas med beaktande av även sådana relevanta tolkningsavgöranden angående Brysselkonventionen som EG-domstolen meddelat efter Luganokonventionens undertecknande.

Enligt artikel 2 i Luganokonventionen gäller som huvudregel att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat skall väckas vid domstol i den staten (jfr även artikel 53). Enligt den regeln skulle CA således ha väckt sin talan vid domstol i Nederländerna.

I artikel 5.1 finns emellertid en särskild behörighetsregel enligt vilken en talan som avser avtal kan väckas även vid domstol i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas. Vad CA gjort gällande är att Vastint skulle vara skyldigt att uppfylla den förpliktelse som avtalet avser där CA har sitt hemvist och att därför domstolen på den orten är behörig att pröva tvisten.

Vilken är den relevanta förpliktelsen?

Enligt vad EG-domstolen uttalat i de Bloos v Bouyer (1976 ECR 1497), vilket senare bekräftats i flera fall, avses med uttrycket förpliktelse i artikel 5.1 inte vilken förpliktelse som helst som följer av avtalet utan endast den avtalsenliga förpliktelse som ligger till grund för talan.

Vad CA yrkat är att Vastint skall fullfölja ett avtal om förvärv av aktier. Ett bifall till talan skulle innebära skyldighet för Vastint att betala priset för aktierna men också att ta emot det köpta genom att medverka till att aktierna förs över till Vastint. Till grund för CA:s talan ligger alltså två olika förpliktelser som följer av det åberopade avtalet. EG-domstolen har i Shenavai v Kreischer (1987 ECR 239) för detta fall uttalat att den domstol vid vilken talan anhängiggjorts får, vid bedömningen av om den är behörig, hämta vägledning från principen accessorium sequitur principale; med andra ord, när det handlar om flera förpliktelser kommer det att vara den huvudsakliga förpliktelsen som är avgörande för domstolens behörighet. Principen har senare bekräftats i Mulox v Geels (1993 ECR 1-4075).

I fall som avser fullföljande av köp får det anses stå klart att köparens huvudsakliga förpliktelse är att betala priset för varan (jfr Hertz, jurisdiction in Contract and Tort under the Brussels Convention, Köpenhamn 1998, s 121 ff där även viss nationell praxis redovisas). Frågan om svensk domstols behörighet skall alltså avgöras med utgångspunkt i på vilken ort Vastint skulle vara skyldigt att betala för aktierna.

Hur skall uppfyllelseorten bestämmas?

I Tessili v Dunlop (1976 ECR 1473) har EG-domstolen slagit fast att när den domstol där talan väckts skall avgöra om uppfyllelseorten ligger inom dess territoriella behörighet så skall den först avgöra vilken lag som enligt dess egna kollisionsnormer skall tillämpas på den ifrågavarande tvisten och därefter enligt den lagen bestämma uppfyllelseorten för den omtvistade förpliktelsen. Principen har därefter bekräftats i åtskilliga senare fall.

Svenska kollisionsnormer

I svensk rätt finns kollisionsrättsliga normer i bl a lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker. Köp av värdepapper, varmed också aktier avses, är emellertid enligt 1 § undantaget från lagens tillämpningsområde. Något motsvarande undantag finns däremot inte i de bestämmelser i Romkonventionen som enligt lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser numera gäller som lag här i landet. Inte heller dessa bestämmelser är emellertid tillämpliga eftersom de inte gäller för avtal som ingåtts före d 1 juli 1998.

Frågan om tillämplig lag skall i stället bestämmas utifrån de allmänna principer som anses gälla för bedömningen av det s k avtalsstatutet. I överensstämmelse med artikel 4.1 i Romkonventionen anses detta, i avsaknad av överenskommelse mellan parterna, i princip vara lagen i det land som avtalet har sin närmaste anknytning till. På motsvarande sätt som enligt Romkonventionen avgörs dock anknytningsfrågan normalt med stöd av olika presumtionsregler som endast frångås om rättsförhållandet har en klart starkare anknytning till ett annat land än det som pekas ut enligt presumtionsregeln (jfr NJA 1990 s 734 och 1992 s 823 samt Göransson, A Swedish Centre of Gravity Test? - Law, Fact and Fiction on the "Individualizing Method" i Festskrift till Pålsson s 47 ff).

En sådan presumtion har ansetts vara att även vid köp av lös egendom som inte omfattas av den nyssnämnda lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker så skall som huvudregel säljarens lag tillämpas. Detta överensstämmer också i princip med bestämmelsen i Romkonventionen artikel 4.2 om att ett avtal skall antas ha närmast anknytning till det land där den part som skall utföra den prestation som är karaktäristisk för avtalet har sin vanliga vistelseort eller, om det gäller ett bolag, en förening eller en annan juridisk person, sin centrala förvaltning. Vid tillämpning av Romkonventionen anses vid köp regelmässigt säljaren, som den som skall svara för naturaprestationen, vara den som skall utföra den för avtalet karaktäristiska prestationen.

En presumtion får således anses gälla för att svensk lag är tillämplig på avtalsförhållandet. Som redovisats i TR:ns dom finns det också flera andra anknytningsmoment till svensk rätt än den omständigheten att säljaren har sitt hemvist i Sverige. Frågan är då om det finns några särskilda förhållanden som med tillräcklig styrka kan anses tala för att något annat lands lag skulle tillämpas.

Vad som närmast kan anses tala för att nederländsk rätt skall tillämpas är den omständigheten att köpet avser aktier i ett nederländskt aktiebolag som i en rad olika hänseenden är underkastat tvingande nationella regler (jfr Romkonventionen artikel 1.2x). Enbart den omständigheten kan emellertid inte anses vara tillräcklig för att köp av aktier i ett utländskt bolag mer generellt skulle vara underkastat lagen i det land där bolaget har sitt säte (jfr Hertz, a a s 125). Inte heller i övrigt kan det anses föreligga några sådana omständigheter som gör att det finns tillräckliga skäl för att gå ifrån presumtionen att säljarens lag skall tillämpas på avtalsförhållandet. Frågan om uppfyllelseorten för Vastints betalningsskyldighet skall alltså avgöras med tillämpning av svensk lag.

Uppfyllelseorten enligt svensk lag

Enligt 1 § i lagen (1987:822) om internationella köp skall vissa artiklar i Förenta nationernas konvention d 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor (CISG) i originaltexternas lydelse gälla som lag här i landet. Konventionen gäller i förhållande till bl a Nederländerna. (Jfr Custom Made Commercial v Stawa 1994 ECR 1-2913.) Köp av värdepapper, varmed också aktier avses, är emellertid enligt artikel 2. d) undantaget från konventionens tillämpningsområde. Svensk tillämplig lag är i stället köplagen (1990:931), se 5 § denna lag.

Av 3 § köplagen framgår att lagens bestämmelser inte skall tillämpas i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Det har i målet inte påståtts att någon överenskommelse har träffats mellan parterna angående uppfyllelseorten för prestationerna enligt avtalet. Det är emellertid ostridigt mellan parterna att prestationerna skall utväxlas Zug rim Zug. Av den utredning om innehållet i nederländsk rätt som parterna förebringat framgår vidare att överförandet av aktierna kan ske endast genom ett registreringsförfarande i Nederländerna under medverkan av en nederländsk notarie och med säljaren och köparen eller företrädare för dessa närvarande. Härav måste också anses följa att uppfylleseorten för överlåtelsen av själva aktierna enligt avtalet är belägen i Nederländerna (jfr Romkonventionen artikel 7). Frågan blir då om uppfyllelseorten för betalningen trots detta kan vara belägen i Sverige.

Enligt 48 § 1 st första meningen köplagen skall betalning som huvudregel ske hos säljaren. Om betalning skall ske mot överlämnande av varan eller dokument avseende varan skall emellertid enligt andra meningen betalning ske där överlämnandet äger rum (jfr ang aktieköp Hultmark, Kontraktsbrott vid köp av aktie s 50). Den senare bestämmelsen har nära samband med föreskriften i 49 § om att köparen inte är skyldig att betala förrän varan hålls honom till handa eller ställs till hans förfogande enligt avtalet och syftar till att inte någon av parterna samtidigt skall kunna förfoga över såväl varan som betalningen för denna. De dokument som avses får således antas vara sådana som avskär säljaren från dispositionsrätten över varan. Såvitt gäller de i målet aktuella aktierna är det genom registreringen som säljaren avskärs från dispositionsrätten. Att det i samband med registreringen inte upprättas eller överlämnas något dokument som är självständig bärare av rätten till aktierna kan inte anses utgöra tillräckligt skäl för att inte tillämpa bestämmelsen i 48 § 1 st andra meningen.

Mot en tillämpning av bestämmelsen har i målet dock anförts att köpeskillingen uppgår till betydande belopp och att betalning i sådana fall erläggs genom att köparen genom s k bokbetalning låter överföra köpeskillingen från sitt eget bankkonto till säljarens bank. Det skulle därför ankomma på Vastint att efter klartecken från notarien låta överföra köpeskillingen till CA:s konto i CA:s bank i Kalmar.

Frågan om uppfyllelseort för betalningsskyldighet har efterhand fått en allt mindre praktisk betydelse genom de ökade möjligheterna att snabbt föra över pengar mellan olika konton och länder. Dessa möjligheter utesluter emellertid inte att frågan om var betalning skall ske kan vara av avgörande betydelse för bedömningen när tvister uppkommer. Detta gäller inte minst beträffande frågor om domstols behörighet. (Jfr Hertz, a a s 165 och 171.) Vid större internationella affärer torde parterna i allmänhet komma överens om att betalning skall ske genom s k bokbetalning. Hur en sådan arrangeras kan emellertid växla väsentligt mellan olika tillfällen. Något underlag finns inte för att sluta sig till att det såvitt nu är i fråga skulle föreligga något sådant handelsbruk eller annan sedvänja som gör att köplagens bestämmelser om uppfyllelseort för betalning inte skall tillämpas.

Sammanfattning

Frågan om svensk domstols behörighet i målet skall avgöras enligt Luganokonventionen. Uppfyllelseorten enligt artikel 5.1 är den ort där Vastint enligt avtalet skall erlägga betalning. Enligt svenska kollisionsnormer skall svensk rätt tillämpas på tvisten. Enligt svensk rätt skall betalningen erläggas i Nederländerna. Eftersom uppfyllelseorten inte är i Sverige ger artikel 5.1 inte stöd för svensk domstols behörighet. HovR:ns beslut skall därför fastställas.