NJA 1990 s. 814

Allmänningsskogen 1:1 bildades vid avvittringen inom Jokkmokks socken på 1890-talet. Fastigheten, som totalt omfattar ca 70 000 ha, ingår i Jokkmokks sockenallmänning, som förvaltas av en allmänningsstyrelse. Till Allmänningsskogen 1:1 hör ett s k block, beläget intill gränsen mot Gällivare kommun, omkring 35 km nordost om Jokkmokks samhälle. Inom blocket finns ett flertal ägor, s k ströängar, vilka disponeras av fastigheter inom byarna Högträsk, Kuoka, Nietsavare, Sarkavare och Sotaure. Dessa ägor, mestadels av karaktären myrslåtter, omfattades ej av avvittringen.

Efter ansökan från Jokkmokks sockenallmänning om "ströängsindragning" påbörjade fastighetsbildningsmyndigheten, specialenhet nr 1 i Norrbottens län (FBM) fastighetsreglering av ströängar berörande Högträsk 1:2 m fl fastigheter i Jokkmokks kommun.

Sedan frågan diskuterats med parterna vid ett första sammanträde, antecknade fastighetsbildningsmyndigheten i förrättningsprotokollet:

Ifrågavarande ströängar är belägna inom mark tillhörig Jokkmokks sockenallmänning och har ej varit föremål för någon ströängsindragning. Ströängarna utgörs således av s k oreglerade ströängar belägna nedanför odlingsgränsen.

Oreglerade ströängar anses inte innehas med äganderätt. Trots detta är deras areal i jordregistret ihoplagd med innehavarfastighetens övriga areal. Ströängsrätten innebär, enligt omfattande expertutredningar i andra sammanhang, ej annat än rätt att till stöd för jordbruket på fastigheten tillgodogöra sig höskörden samt i samband härmed tillvarata virke för hässjor, inhägnader o d. Med tanke på rättighetens art bör ströängsinnehavet jämställas med servitut.

De nu aktuella ströängarna, som är belägna på mark som förvaltas av Jokkmokks sockenallmänning, är upplåtna av kronan innan avvittringen kom till stånd.

I det utredningsarbete som låg till grund för 1957 års förslag om ströängsindragning har det bl a konstaterats att avvittringen måste anses vara uppskjuten vad det gäller ströängarna inom allmänningsskogarna. Ströängen utgör således oavvittrad kronomark till vilken kronan har äganderätt.

Innehavarna av ströängsrätten ifrågasatte ovanstående, men liksom vid diskussion vid föregående sammanträde erhölls inget formellt yrkande om fastighetsbestämning. Något officialinitiativ om fastighetsbestämning bedöms inte heller vara nödvändigt för fastighetsregleringens genomförande.

Fastighetsbildningsmyndigheten meddelade fastighetsbildningsbeslut innebärande att ströängar utgörande icke tidigare avvittrad kronomark med en sammanlagd areal av 166,7260 ha skulle överföras till Allmänningsskogen 1:1. Samtidigt upphävdes servituten å dessa ströängar, som gällt till förmån för fastigheterna Högträsk 1:1, 2:3, 3:2, samfälligheten Högträsk s:1 (samfälld för Högträsk 3:4, 3:5 och 3:6), Kuoka 4:8, Nietsavare 1:4, 2:2, 2:3, 3:1, 4:1, Sotaure 1:1, 2:1 samt Sarkavare 1:2.

Fastighetsbildningsmyndigheten bestämde att sockenallmänningen skulle betala ersättning med 50 kr/ha till ströängsinnehavarna och 50 kr/ha till kronan.

Till grund för beslutet antecknade fastighetsbildningsmyndigheten följande:

Under de i vart fall senaste 20 åren har ströängarna inte nyttjats för det ändamål varmed de blivit upplåtna. Med tanke på den höga arbetsinsats som krävs för att tillvarata det ringa produktionsutfallet på ströängarna torde det ur jordbrukssynpunkt inte heller vara ekonomiskt försvarbart att i framtiden bruka dem.

En överföring av ströängsmarken till Allmänningsskogen 1:1 och upphävande av servitutsrätterna innebär att en mera ändamålsenlig markanvändning och förbättrad fastighetsindelning åstadkommes.

Fördelarna av regleringen överstiger de kostnader och olägenheter som åtgärden medför.

Regleringen uppfyller villkoren i 5 kap 8 § och kan inte anses medföra några olägenheter för de i fastighetsregleringen ingående fastigheterna.

Med anledning av den ringa nyttan för de härskande fastigheterna i förhållande till belastningen på de tjänande fastigheterna samt de ändrade förhållanden som inträtt sedan rättigheternas tillkomst är villkoren i 7 kap 5 § FBL uppfyllda.

Förrättningen avslutades d 17 febr 1982.

A.J. och ytterligare 25 ströängsinnehavare anförde besvär hos Luleå TR, fastighetsdomstolen, och yrkade att fastighetsbildningsbeslutet skulle undanröjas.

Förklaring infordrades från Jokkmokks sockenallmänning, staten genom domänverket och Svenska Cellulosa AB (SCA), innehavare av fastigheten Högträsk 2:3.

Sockenallmänningen, förrättningssökanden, återkallade sin ansökan om fastighetsreglering.

Domänverket påfördrade att besvären skulle prövas och bestred ändring i förrättningen.

Delägarna i samfälligheten Högträsk s:1 anförde bl a: De anser att FBL inte kan anses vara tillämplig på ströängar och att dessa ej kan jämställas med servitut. De kan ej dela uppfattningen att domänverket skulle ha äganderätt till ströängarna. Med åberopande av 14 kap 5 § och 20 kap JB samt 2 § gravationsbeviskungörelsen hävdas att de enskilda fastigheternas lagfart även avser äganderätt till ströängarna. Stat och kommun har uppburit skatt från fastighetsägarna bl a med hänsyn till innehavet av dessa. Även reglerna om hävd till fast egendom i 16 kap 1 § JB åberopas.

Domänverket anförde bl a: Med stöd av 1749 års lappmarksreglemente uppläts rättigheter att nyttja ströängar för slåtter. Att upplåtelserna skedde till enskilda nybyggare behöver inte betyda att rättigheterna var att avse som nyttjanderätter. Slåtterrättigheten kom i praktiken att följa nybyggesrätten och kan anses ha blivit bekräftad som servitut i samband med att nybyggesrätten övergick till äganderätt. Det är i varje fall helt klart att ströängarna vid avvittringen enligt 1873 års avvittringsstadga ansågs tillhöra hemmanen och därmed fick sin rättsliga status befäst. Ströängar, som vid förrättningar enligt 1921 års lag om ströängsindragning fått behållas till hemmanen, innehas från denna tidpunkt med äganderätt. Ströängar i de trakter, som ej berörts av ströängsindragning, har bibehållit sin rättsliga ställning som servitut. - Allmänningarna har ej berörts av ströängsindragning enligt 1921 års lag. I målet är fråga om ströängar inom sådan allmänning,. Ströängarna innehas alltså med en rätt, som är att betrakta som servitut. Den servitutsbelastade marken utgör oavvittrad kronomark med staten som ägare och domänverket som förvaltare. - FBL:s bestämmelser om fastighetsreglering får tillämpas beträffande servitut. Det överklagade fastighetsbildningsbeslutet vilar därmed på formellt korrekt grund.

Lantbruksnämnden och överlantmätaren avgav yttranden.

TR:n (lagmannen Brännström, rådmannen Ekman och fastighetsrådet Heijer) anförde i utslag d 12 okt 1984.

Skäl. Domstolen, som avgjort målet utan huvudförhandling, gör följande bedömning.

Enligt 1749 års lappmarksreglemente skulle ströängarna få nyttjas av nybyggare så länge avkastningen behövdes för brukandet av nybygget. Denna rätt stärktes genom avvittringen på så sätt att staten icke kunde återta ströäng utan att vederlag i mark lämnades. Varken avvittringsförfattningarnas innehåll eller förhållandena i övrigt vid avvittringens genomförande ger emellertid stöd för antagande, att enskilda fastighetsägare förvärvat äganderätt till de ströängar som tilldelades fastigheterna. De ströängar som varit föremål för tilläggsavvittring enligt 1916 års kungörelse och därvid förklarats skola bibehållas vid fastigheten får däremot anses med full äganderätt tillhöra fastighetens ägare (NJA 1944 s 133). På samma sätt förhåller det sig med de ströängar som vid förrättning enligt 1921 års lag bibehållits vid fastigheten, eftersom i lagens 51 § stadgades att sådana ströängar sedermera ej skulle vara underkastade indragning. De i målet aktuella ströängarna omfattas inte av vare sig 1916 års kungörelse eller 1921 års lag och utgör alltså s k oreglerade ströängar. Ängarnas rättsliga status får därför bedömas närmast med utgångspunkt från det genom avvittringen uppkomna rättsläget. Detta innefattar som ovan nämnts inte äganderätt till ströängarna för den enskilda fastighetsägaren; skillnaden mellan den rätt som avvittringen medförde för denne och äganderätt måste dock bedömas som liten med hänsyn till statens skyldighet att vid inlösen lämna vederlag. En klar skillnad föreligger dock och för att äganderätt till de i målet aktuella ströängarna skall uppkomma måste krävas att staten avhänder sig äganderätten. Detta kan ske genom överlåtelse eller genom någon lagstiftningsåtgärd men inte genom passivitet från statens sida eller beskattningsåtgärder. Genom rättsfallet NJA 1964 s 346 får det numera anses fastslaget att oreglerade ströängar inte innehas med äganderätt av ägaren till det hemman som tilldelats ströängen.

Klagandena har åberopat att de skall anses som ägare enligt bestämmelsen om hävd i 16 kap 1 § JB. Vid tillämpningen av den där angivna hävdetiden 20 år skall dock - enligt 55 § lagen om införande av nya jordabalken - inte tid före nya JB:s ikraftträdande, d 1 jan 1972, medräknas. Bestämmelsen kan därför ej föranleda annan bedömning av äganderätten än ovan sagts. De tidigare gällande bestämmelserna i 1881 års förordning om tjugoårig hävd förutsätter att egendomen åtkommits i god tro. Genom att ströängarnas areal undantagits i avvittringshandlingarna framgår tydligt att någon äganderättsöverlåtelse ej var avsedd. Varken den ursprungliga ströängsinnehavaren eller dennes rättsinnehavare kan därför anses ha förvärvat ströängarna i god tro angående sin äganderätt till ströängarna. Inte heller på grund av 1881 års lagregler kan därför lagfarten medföra att klagandena skall anses som ägare till ströängarna.

Det är således enligt domstolens mening klart att klagandena ej innehar ströängarna med äganderätt. Härav följer att staten är sakägare och domänverket berättigat att jämlikt 16 kap 12 § 2 st FBL få frågan om ströängsrättigheternas upphävande prövad.

TR:n fann härefter på anförda skäl, att ströängarna fick anses onyttiga för den härskande fastigheten och fick upphävas enligt 7 kap 5 § 2 st FBL. TR:n fann vidare att villkoren i 5 kap 4 § och förutsättningarna i 5 kap 5 och 8 §§ FBL var uppfyllda.

TR:ns avgörande. Domstolen lämnar besvären utan bifall.

A.J. och två andra ströängsinnehavare anförde besvär i HovR:n för Övre Norrland och yrkade undanröjande av förrättningen.

Sockenallmänningen och domänverket bestred bifall till besvären.

Lantmäteriverket avgav yttrande.

HovR:n (hovrättsråden Meurling och Gerdin, fastighetsrådet Hultdin samt adj led fd hovrättslagmannen Ohlsson, referent) anförde i utslag d 15 okt 1987:

Skäl. Frågan om ströängsrättens innehåll har belysts i HD:s dom d 25 mars 1986 (NJA 1986 s 165) i ett brottmål ang ifrågasatt olovligt utnyttjande av oreglerade ströängar till det ovan odlingsgränsen belägna hemmanet Ladnivaara 1:1 i Gällivare kommun. I domskälen anför HD - efter att ha konstaterat bl a att till grund för avvittringen av detta hemman låg, jämte avvittringsstadgan d 30 maj 1873, ett kungl brev d 22 juni 1883 "angående de å kronoparkerna i Gellivare socken belägna, hemman och nybyggen tillhöriga ängar m m" - följande: På grund av vad som här har upptagits och i övrigt förekommit får den rätt som tillkommer innehavare av oreglerad ströäng i ett fall som det förevarande anses vara en ursprungligen på lappmarksreglementet grundad och, efter medgivande enligt 1883 års och motsvarande övriga brev, närmast med äganderätt jämförlig rätt, som emellertid begränsas, förutom av skyldigheten att när det påfordras frånträda ängen mot vederlag i ersättningsmark (jfr SOU 1957:30 s 30 och där i not 26 anmärkt rättsfall), också av vad som kan anses följa av villkoret om frånträdande.

Vad HD sålunda yttrat får anses vara ett auktoritativt uttalande om gällande rätts ståndpunkt beträffande den rätt, med vilken ströängar av samma typ som de under Ladnivaara 1:1 innehaves. Fråga är då om någon skillnad i rättsligt hänseende föreligger mellan ströängarna under Ladnivaara 1:1 och de i detta mål förevarande ströängarna.

Att sistnämnda ströängar ligger nedanför odlingsgränsen, medan Ladnivaara 1:1 ligger ovanför samma gräns, saknar uppenbarligen betydelse.

Till grund för avvittringen av nu förevarande ströängar låg, förutom avvittringsstadgan, ett kungl brev d 5 april 1889 ang "skogsmarks avsättande till allmänningar vid afvittringen inom Jockmocks och Arjepluogs socknar samt angående de å kronoparkerna inom dessa socknar belägna, hemman och nybyggen tillhöriga ängar m m". Detta brev innehåller samma bestämmelser om ströängarnas behandling som brevet d 22 juni 1883.

Ströängarna till Ladnivaara 1:1 ligger på kronoöverloppsmark och de i målet förevarande ströängarna på mark, som vid avvittringen avsattes till allmänning. De medgivanden till ströängars bibehållande, som gjordes i ovanupptagna kungl brev, avsåg enligt ordalagen i breven ströängar på kronoparker men kom i praktiken att tillämpas även beträffande ängar på kronoöverloppsmark och allmänningar, ja även på enskild mark (jfr SOU 1957:30 s 74 ff). Den omständigheten att en ströäng låg på mark, som vid avvittringen bibehölls som kronomark, eller på mark, som avsattes till allmänning, kan inte rimligen ha medfört någon skillnad i ströängens rättsläge.

Till följd av det anförda finner HovR:n att rätten till de i målet ifrågakomna ströängarna bör bedömas på det sätt som HD lagt till grund för bedömningen av rätten till ströängarna under Ladnivaara 1:1.

HovR:n övergår nu till frågan om vilken rätt staten kan ha till ströängarna. (Att allmänningen inte har någon rätt till dem framgår av rättsfallet NJA 1946 s 497.)

Sedan länge anses staten äga all mark, som icke bevisligen tillhör någon annan (tex NJA 1981 s 228). Avvittringen hade till huvudsyfte att skilja enskildas mark från kronans. I samband med avvittringen enligt 1873 års stadga avsattes, på grund av bestämmelserna i kungl brevet d 5 april 1889 och andra brev av motsvarande innehåll, en fjärdedel av det skogsanslag, som kom att tilldelas byar, hemman och nybyggen, till allmänningar. Vidare föreskrevs i samma brev, att "de flera eller färre inom kronoparks område belägna spridda ängslägenheter, vilka tillhöra hemman eller nybygge inom berörda socknar" finge, "innan de kunna mot annan mark utbytas tills vidare under hemmanet eller nybygget" bibehållas.

Staten kan icke anses ha härigenom helt avstått från sin äganderätt till ströängsmarken, detta vare sig den ängarna omgivande marken bibehölls som kronomark eller utlades till allmänning. Vad A.J. och medparter anfört om att de på grund av hävd skulle vara ensamägare till ängarna lämnas av HovR:n utan avseende. Icke heller i övrigt har i målet förekommit något som visar att staten helt avstått från äganderätten.

I detta sammanhang kan nämnas HovR:ns dom d 6 juni 1983, DT 2027, i mål mellan en hemmansägare i Loholm, Arjeplogs kommun å ena, och staten å andra sidan. Genom domen ogillades en av hemmansägaren förd talan om bättre rätt än staten till vissa inom Arjeplogs kronoöverloppsmark belägna oreglerade ströängar. Genom beslut d 25 mars 1986 avslog HD hemmansägarens begäran om prövningstillstånd beträffande domen.

Staten har alltså beträffande ströängarna kvar vissa av de befogenheter, som ingår i begreppet äganderätt, medan andra tillkommer ströängsinnehavaren. Även om begreppet delad äganderätt icke längre förekommer i svensk rätt annat än i fråga om några ålderdomliga institut, finner HovR:n det lämpligt och ändamålsenligt att i fråga om ströängar tillämpa detta begrepp; staten är bärare av vissa i äganderätten ingående befogenheter och ströängsinnehavaren av andra. (Undén, Svensk sakrätt II förra avd, 6 uppl, § 7 slutet, märk not 10.)

Såsom ägare - om än jämte ströängsinnehavarna - till ängarna har staten haft rätt att påkalla förevarande fastighetsreglering. Då staten icke samtyckt till allmänningens återkallande av ansökningen om fastighetsreglering, skall, såsom fastighetsdomstolen upptagit, ansökningen prövas.

HovR:n fann därefter att ströängarna fick anses vara en sådan del av fastigheten, som kan undergå fastighetsreglering, och att hinder inte mötte mot att pröva sockenallmänningens yrkande. Med hänsyn till att frågan om ströängarnas rättsliga natur genom HD:s dom i NJA 1986 s 165 kommit i ett annat läge än det, varifrån fastighetsbildningsmyndigheten och fastighetsdomstolen utgått, borde prövningen i första hand ske vid fortsatt förrättning.

HovR:ns avgörande. Med upphävande av fastighetsdomstolens utslag och undanröjande av överklagade förrättningen visar HovR:n förrättningen åter till fastighetsbildningsmyndigheten, som har att, med beaktande av vad HovR:n anför i detta utslag under rubriken skäl, fortsätta handläggningen av förrättningen.

A.J. och ytterligare 24 ströängsinnehvare (ombud för samtliga advokaten G.H.M.) och domänverket (ombud chefsjuristen K-E.W.) anförde besvär.

A.J. och medparter yrkade att HD med ändring av HovR:ns utslag skulle undanröja förrättningen utan återförvisning.

Domänverket yrkade att HD skulle fastställa TR:ns utslag.

Sockenallmänningen förklarade att dess uppfattning i stort sett överensstämde med de grunder domänverket åberopat till stöd för sin talan.

Övriga parter lät sig inte avhöra.

Betänkande

HD (JustR:n Vängby, Jensten, referent, Gregow, Lars Å Beckman och Törnell) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.