NJA 1992 s. 108
Fråga om tillämpningen av 1 eller 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) samt om påföljden för ringa narkotikabrott.
Solna TR
Allmän åklagare yrkade vid Solna TR ansvar å W.A., född 1967, för narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivningar:
W.A. har d 27 okt 1989 vid T-centralen i Stockholm olovligen innehaft 0,5 g cannabisharts som är narkotika. Gärningen är ringa.
W.A. har d 10 jan 1990 på T-banestationen Hallonbergen i Sundbyberg olovligen innehaft 23 g cannabisharts som är narkotika.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Åström) anförde i dom d 10 okt 1990:
Domskäl. Ansvarsdelen. W.A. har erkänt gärningarna. Han har närmare hörd uppgivit. Han är född i Irak och kom i jan 1987 som politisk flykting till Sverige. Han har sedan han kom hit under långa perioder haft problem med såväl bostad som arbete. Det har lett till att han tid efter annan varit deprimerad och mått dåligt. Det har då hänt att han använt hasch, som han röker. Den narkotika, som d 27 okt 1989 påträffats i hans jeansficka, hade legat där en längre tid. Den narkotika, som han hade på sig när han d 10 jan i år greps i Sundbyberg, hade han köpt samma dag inne i Stockholm för 1 100 kr, som han erhållit från arbetslöshetskassan. Narkotikan var avsedd för eget bruk. Att han var i Sundbyberg berodde på att han skulle köpa en kassettbandspelare.
W.A.:s erkännande stöds av utredningen. Åtalet för brott enligt 1 § och 2 §narkotikastrafflagen är därför styrkt.
Påföljden. W.A. förekommer inte i rikspolisstyrelsens kriminalregister. I målet är upplyst att W.A. genom strafföreläggande ålagts 30 dagsböter för narkotikabrott d 31 dec 1988.
W.A:s narkotikabrott utgör återfall i brott mot narkotikastrafflagen. Främst med hänsyn härtill finner rätten att W.A. nu bör ådömas fängelse.
Domslut
Domslut. TR:n dömde W.A. enligt 1 och 2 §§narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott till fängelse 14 dagar.
Svea HovR
W.A. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Karle och Jender, referent, t f hovrättsassessorn Saxton samt nämndemännen Carlsson och Göpel) anförde i dom d 9 juli 1991:
HovR:ns domskä W.A. har gjort sig skyldig till narkotikabrott vid två tillfällen. Det ena brottet är att bedöma som ringa medan det andra utgör brott av normalgraden. I målet är vidare upplyst att W.A. tidigare gjort sig skyldig till narkotikabrott. Brottslighetens art och i viss mån den omständigheten att W.A. återfallit talar för fängelsestraff.
W.A. har berättat att han känner ett starkt behov av övervakare och därför vill underkasta sig skyddstillsyn. Han slutade använda narkotika hösten 1989 och han går nu på Grundvux. Det skulle enligt W.A. vara olämpligt att med ett fängelsestraff bryta denna. positiva utveckling. I en i målet företagen personundersökning föreslås skyddstillsyn som påföljd eftersom W.A. är i behov av stöd och hjälp.
I målet har visserligen framkommit omständigheter som i viss mån talar för att W.A. bör dömas till skyddstillsyn. HovR:n har emellertid fått det intrycket att W.A. lever ett relativt normalt liv samt att hans situation förefaller stabil. Vid en samlad bedömning av omständigheterna, däribland brottets art, finner HovR:n att övervägande skäl talar för att W.A. bör ådömas ett kort fängelsestraff. TR:ns domslut skall därför fastställas.
HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
HD
W.A. (offentlig försvarare advokaten J.F.) sökte revision och yrkade att HD skulle bestämma påföljden i första hand till böter och i andra hand till skyddstillsyn.
Riksåklagaren bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Lars Lindström).
HD (JustR:n Gregow, Lind, Sterzel, Svensson och Danelius, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Såvitt avser åtalet för narkotikabrott d 27 okt 1989 har riksåklagaren i HD begränsat ansvarsyrkandet till att avse innehav av 0,15 g cannabisharts.
I enlighet med HovR:ns dom har W.A. gjort sig skyldig till narkotikabrott d 27 okt 1989 och d 10 jan 1990. Brotten bestod i olovligt innehav av cannabisharts, vid det första tillfället 0,15 g och vid det andra tillfället 23 g. Båda gärningarna är - såsom också riksåklagaren anfört i HD - att bedöma som ringa brott enligt 2 § narkotikastrafflagen.
I målet är upplyst att W.A. d 26 april 1989 godkände ett strafföreläggande avseende ringa narkotikabrott, begånget d 31 dec 1988. Brottet bestod i olovligt innehav av 3,5 g cannabisharts och påföljden blev 30 dagsböter.
De nu aktuella brottens straffvärde är inte sådant att det motiverar en strängare påföljd än böter. Inte heller det förhållandet att W.A. tidigare straffats för innehav av en mindre mängd cannabisharts utgör tillräckligt skäl för att nu döma honom till annan påföljd. Vid bestämmandet av antalet dagsböter skall dock hänsyn tas till att det är fråga om återfall i narkotikabrott.
Av 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av BrB följer att bötesstraffet skall bestämmas med tillämpning av 25 kap BrB i dess lydelse före d 1 jan 1992.
Domslut
Domslut. HD ändrar HovR:ns dom i ansvarsdelen på så sätt att
W.A. döms enligt 2 § narkotikastrafflagen för narkotikabrott som är att anse som ringa till 60 dagsböter å 25 kr.