SOU 1984:25
Ny konsumentköplag
% Konsument
kö la__
SUBetönonekdo kptdg
Ny Konsument köplag
SUBeönoneotkd kptdg
WWE
mt & Statens offentliga utredningar ggg 1984125 & Justitiedepartementet
Ny konsumentköplag
Betänkande av lionsumentköpsutredningen Stockholm 1984
Omslag: Johan Ogden ISBN 9l-38-08172-5 ISSN 0375-250X Liber Tryck Stockholm 1984 3I90|2
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Enligt regeringens bemyndigande den 30 juni 1977 till— kallade t.f. chefen för justitiedepartementet statsrå— det Mundebo genom beslut den 24 augusti 1977 justitie- rådet Anders Knutsson att som särskild utredare göra en översyn av lagstiftningen om konsumentköp. Utredaren arbe— tade under namnet konsumentköpsutredningen.
Genom tilläggsdirektiv den 7 december 1978 utvidgade rege— ringen utredningsuppdraget till att också omfatta frågan om hur en utvidgning av konsumenternas rättigheter påver— kar förhållandet mellan olika led på näringsidkarsidan samt en översyn av de mindre företagens rättsliga. ställ— ning. I samband härmed beslöts att utredningen skulle om— bildas till en kommitté, och chefen för justitiedeparte— mentet bemyndigades att tillkalla högst två ledamöter att jämte Knutsson ingå i kommittén. Med stöd av detta bemyn— digande tillkallades den 15 januari 1979 dåvarande riks— dagsledamöterna Ingegärd Fraenkel och Anna Lisa Lewén— Eliasson som ledamöter i kommittén varjämte Knutsson ut— sågs till kommitténs ordförande. Även kommittén har arbe— tat under namnet konsumentköpsutredningen.
Som sakkunniga åt utredningen förordnades den 26 september 1977 numera justitierådet Bo Broomé, ställföreträdande konsumentombudsmannen Axel Edling, direktören Lars Erik Fyrberg, civilekonomen Lars Hillbom, utredningssekretera— ren Yngve Hjalmarsson samt direktörerna Gustav Persson, Åke Sundquist och Lennart Wiberg. Den 12 januari 1979 ent- ledigades Fyrberg och förordnades i stället direktören Ernst Olaf Holm som sakkunnig. Direktören Knut—Elis Berg— ström förordnades den 19 januari 1979 till sakkunnig. Den 30 augusti 1979 entledigades Broomé och förordnades numera hovrättsrådet Jörgen Beck—Friis till sakkunnig i hans ställe. Denne entledigades den 12 september 1980 och i stället förordnades numera kanslirådet Olov Hertzman som sakkunnig. Fr.o.m. den 1 oktober 1980 t.o.m. den 50 juni 1981 , då Edling ej kunde delta i utredningarbetet, var byråchefen Lars Viklund förordnad som sakkunnig. Den 26 april 1982 entledigades Edling och förordnades i stället avdelningschefen Thomas Utterström som sakkunnig. Samma dag entledigades Hjalmarsson och förordnades utrednings— sekreteraren Jan—Erik Nyberg som sakkunnig. Den 20 januari
1983 entledigades Sundquist och förordnades direktören Lars Lindahl som sakkunnig.
Hovrättsassessorn Leif Carbell förordnades som expert åt utredningen den 26 september 1977.
Som sekreterare åt utredningen har tjänstgjort revisions— sekreteraren Marianne Adolfsson (fr.o.m. den 24 augusti 1977 t.o.m. den 26 augusti 1981 och fr.o.m. den 1 april 1985) samt numera hovrättsrådet Göran Olsson (fr.o.m. den 1 maj 1979 t.o.m. den 31 maj 1983). Olsson förordnades den 16 maj 1983 med verkan från den 1 juni samma år som expert åt utredningen.
I delbetänkandet (SOU 1981 :31) Avtalsvillkor mellan nä— ringsidkare redovisades det uppdrag utredningen fått genom tilläggsdirektiven. På grundval av betänkandet har lagts fram prop. 1983/84:92 om avtalsvillkor mellan närings— idkare.
Utredningen har sedan delbetänkandet överlämnades avgett yttranden över varuprovningskommi/tténs betänkande (SOU 1982:38) Fakta för konsumenter och konsumentverkets rap— port (Rapport 1982z7—01) Information på säljstället samt över riktlinjekommitténs betänkande (SOU 1983:40) Kon— sumentpolitiska styrmedel - utvärdering och förslag.
Utredningen får härmed överlämna betänkandet Ny konsument— köplag. Under utredningsarbetet har samråd skett med be— redningen inom justitiedepartementet av konsumenttjänst— utredningens förslag till konsumenttjänstlag och med den nordiska arbetsgrupp som utarbetar förslag till nya all— männa köplagar.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av de sakkunniga Bergström och Holm samt ett särskilt yttrande av de sakkunniga Lindahl och Wiberg.
Konsumentköpsutredningen har härigenom slutfört sitt uppdrag.
Stockholm i april 1984. Anders Knutsson Ingegärd Fraenkel Anna Lisa. Lewén—Eliasson
/Marianne Adolfsson
INNEHÅLL
SAMMANFATTNING .................. ....... ...........9
SUMMARY ............................... ..... ......19
FÖRSLAG TILL KONSUMENTKÖPLAG .....................29
1 1.1 1.2 2 2.1
mm
3.2
5-3
3.4
INLEDNING ..................................41 Utredningens uppdrag .......................41 Utredningens arbete ........................50
BAKGRUND ...................................55 Gällande rätt ..............................55 2.1.1 Köplagen ............................55 2J.2 Kmswmmmmdawn..”.u.n.n.u._56 2.1.3 Viss annan lagstiftning ........ ..... 60 2.1.4 Metoder för konfliktlösning .........7O Föreliggande lagförslag .. ..... .............73 2.2.1 Förslag till ny köplag ......;.......73 2.2.2 Förslag till konsumenttjänstlag .....73 Pågående utredningsarbete ..................78 Köprättsliga och konsumentköprättsliga regler i Danmark, Finland och Norge ........79 2.4.1 Köplagarna ..........................79 2.4.2 Reglerna om konsumentköp ....80
UTREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN ..................89 Allmänt om lagstiftningens uppläggning .....89 3.1.1 En särskild konsumentköplag eller konsumentköpsregler i den allmänna köplagen? ...........................89 3.1.2 Förhållandet till den allmänna köplagen ............................92 3.1.3 "Normalregler" och tvingande "minimiregler" ......................93 'lämpningsområdet ........................95 1 Parterna ............................95 2 Köpeobjektet ........................95 .3 Avtal om byte .......................98 4 5
|__-.
NNNNNH
Avgränsning mot tjänster ............98 . Förmedling ..........................99 ämnande och faran för godset ...........103 .1 Avlämnande .........................103 .2 Faran för godset ...................11O sets beskaffenhet ......................113 .1 Allmänna krav på godset ............113 2 Farligt gods m.m. ..................117 .3 Säljarens ansvar för uppgifter
om godset ..........................120 "Befintligt skick" .................128
PWUWWWH
..(3 WWF—'
O.. O
f>l>->
&» UUWQWW
is .p.
3.4.5 Köparens skyldighet att undersöka godset före köpet ..................129 3.4.6 Den för felbedömningen avgörande tidpunkten, verkan av garanti ......131 3.4.7 Rättsliga fel ......................137 3.5 Påföljder av säljarens dröjsmål med avlämnandet ...............................139 3.6 Påföljder av fel i godset .................146 3.6.1 Inledning ..........................146 3.6.2 Reklamation m.m. ...................146 3.6.3 Allmänt om påföljderna .............153 3.6.4 Avhjälpande av fel och omleverans ..154 3.6.5 Övriga påföljder ...................164 3.6.6 Rättsliga fel ............ .......... 168 3.7 Säljarens skadeståndsskyldighet ...........168 3.7.1 Inledning ..........................168 3.7.2 Gällande rätt och föreliggande lagförslag .........................168 3.7.3 Skadeståndsskyldighetens ons
fattning ...........................172 3.7.4 Förutsättningarna för skadestånds— ansvar .............................179 3.7.5 Skadeståndets beräkning ............183 3.8 Produktansvar .............................185 3.8.1 Inledning ..........................185 3.8.2 Gällande rätt och föreliggande lagförslag .........................186 3.8.3 Överväganden.......................191 Betalning av priset .......................199 0 Avbeställning .............................202 3.10.1 Gällande rätt och föreliggande lagförslag .........................202 3.10.2 Rätt att avbeställa ................205 3.10.3 Säljarens rätt till ersättning vid avbeställning ..................210 3.11 Påföljder av köparens avtalsbrott .........217 3.12 Andra frågor om förhållandet mellan säljaren och köparen ......................224 3.12.1 Vissa speciella frågor om avtalsbrott ........................224 3.12.2 Vissa frågor rörande hävning och omleverans .....................227 3.12.3 Ränta ..............................231 3.12.4 Godsets vård .......................233 3.12.5 Godsets avkastning m.m. ............235 3.13 Köparens förhållande till tidigare led i säljkedjan ..........................237 3.13.1 Inledning ..........................237 13.2 Gällande rätt m.m. .................238 13.3 Direktkrav mot tidigare led ........240 13.4 Andra frågor om förhållandet till tidigare led ..................247
MNW *kO
3. 3. 3
3.14 Kostnadseffekter ..252 5.15 Ikraftträdande 255 4 SPECIAIMOTIVERING ...... ...............255 SÄRSKILDA YTTRANDEN ..... 557
Bilaga Utkast (1983-09—15) till köplag ..........345
SAMMANFATTNING
Särskilda lagregler om förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter vid köp av varor finns f.n. i konsument— köplagen (1975:877), vilken trädde i kraft den 1 januari 1974. I detta betänkande läggs fram förslag till en ny konsumentköplag. Förslaget ansluter i stora delar till det förslag till ny allmän köplag som f.n. utarbetas inom en nordisk arbetsgrupp på grundval av bl.a. köplagsutred— ningens betänkande (SOU 1976:66) Köplag. Hänsyn har också tagits till innehållet i det förslag till konsumenttjänst— lag som remitterades till lagrådet den 29 mars 1984. En redogörelse för utredningsarbetets uppläggning lämnas i avsnitt 1 .2.
Den gällande konsumentköplagen behandlar ett antal frågor som är av central betydelse från konsumentskyddssynpunkt men innehåller inte någon fullständig reglering rörande konsumentköp. Vid sidan av konsumentköplagen är också den allmänna köplagen tillämplig på konsumentköp. Bestämmel— serna i denna lag är dispositiva, dvs. de tillämpas bara om inte parterna har kömmit överens om något annat. Reg- lerna i konsumentköplagen däremot är tvingande till kon- sumenternas förmån. Detta innebär att avtalsvillkor som begränsar de befogenheter lagen ger konsumenten är ogil— tiga. Lagen garanterar härigenom konsumenterna ett minimi— skydd.
Nuvarande system med två delvis parallella lagar som gäl— ler förhållandet mellan säljare och köpare vid konsument— köp har kritiserats som svårt att förstå och överblicka. Vi föreslår att lagreglerna om konsumentköp samlas i en fristående konsumentköplg och att den allmänna köplagen inte skall gälla sådana köp. För att inte konsumentköp— lagen skall bli alltför omfattande och svåröverskådlig har vi emellertid avstått från att där behandla vissa särskil- da frågor som mera sällan får aktualitet vid konsumentköp. I den mån sådana frågor uppkommer bör de kunna lösas genom att reglerna för allmänna köp tillämpas analogt.
Även om konsumentköpen skall regleras i en särskild lag är det värdefullt om regleringen så nära som möjligt an— knyter till vad som gäller om köp i allmänhet. Vi har därför som nämnt utformat vårt förslag i nära anslutning till det förslag till ny allmän köplag som f.n. är under utarbetande. Eftersom detta arbete ännu inte är slutfört har vi fått bygga på ett inom den nordiska arbetsgruppen upprättat preliminärt utkast till köplag. Vi räknar emel— lertid inte med att arbetsgruppens slutliga förslag skall i någon mera betydande mån avvika från detta utkast. Vi utgår också från att den samordning med köplagsförslaget som vi av tidsskäl inte har kunnat fullfölja skall kunna komma till stånd vid den fortsatta beredningen av vårt
Ett väsentligt syfte med en särskild konsumentköplag är att skydda konsumenterna mot att säljarna genom kontrakts- formulär och på annat sätt betingar sig förmåner som oskä— ligt missgynnar köparen. För att detta syfte skall till— godoses föreslår vi att reglerna i konsumentköplagen i princip skall vara tvinga_nde till konsumentens förmån. På några punkter lämnas dock utrymme för avtal som avviker från lagen, även om konsumenten därigenom får en mindre förmånlig ställning än lagen ger honom.
I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för den föreslagna lagens huvudsakliga innehåll.
Lagen skall gälla köp mellan en säljare som är närings— idkare och en köpare som är konsument. Köpeobjektet skall vara lös egendom — enligt gängse köprättslig terminologi betecknat gods. Detta innebär att lagen får ett något vi- dare tillämpningområde än gällande konsumentköplag, som är begränsad till köp av varor. Bl.a. kommer lagen att om- fatta vissa husköp, t.ex. köp av hus på arrenderad mark och köp av monteringsfärdiga hus. Frågan om särskild lag— reglering för sådana köp övervägs emellertid f.n. av 1983 års småhusköpsutredning.
I likhet med den anande konsumentköplagen föreslås den nya lagen bli tillämplig även på köp med en privatperson som säljare, såvida köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare. Till skillnad från vad som nu gäller före- slås att den förmedlande näringsidkaren i så fall skall vara ansvarig jämte säljaren för de förpliktelser som på grund av köpet åvilar denne. Konsumenten skall alltså alltid kunna vända sig till förmedlaren med sina krav i anledning av köpet.
Huvuddelen av lagens innehåll utgörs av regler om de skyl— digheter som åvilar säljaren och de befogenheter som till— kommer köparen ifall säljaren åsidosätter sina förpliktel— ser.
Vid de flesta konsumentköp överlämnas godset till köparen i samband med att köpeavtalet träffas. För de fall då leverans skall ske senare innehåller lagförslaget vissa regler om tid och plats för avlämnandet.
Om inte annat får anses avtalat gäller att köparen skall hämta godset hos säljaren. Till dess godset hämtas är det säljaren som står faran, dvs. han bär risken för att det kommer bort eller förstörs. Detta gäller även om köparen underlåter att hämta godset enligt vad som har överenskom— mits. I så fall är dock säljaren inte ansvarig för en för— sämring av godset som beror enbart på dettas egen beskaf— fenhet.
Om parterna har kommit överens om att säljaren skall ordna med en transgrt av godset, anses detta enligt förslaget avlämnat först när det kommer fram. Denna regel, vilken avviker från vad som gäller om köp i allmänhet, medför bl.a. att säljaren får bära risken för eventuella skador och förluster under transporten. Det är också säljaren som har att svara för transportkostnaderna. Denna regel 'är dock inte tvingande. Parterna kan alltså komma överens om att köparen skall betala dessa kostnader.
Beträffande tidpunkten för leveransen gäller i första hand vad parterna har kommit överens om. Har någon bestämd tidpunkt inte avtalats — säljaren har t.ex. åtagit sig att leverera så snart godset är färdigt eller så snart han har fått leverans från fabriken — giller att godset skall av— lämnas inom skälig tid. Köparen är alltså inte skyldig att finna sig i att leveransen dröjer längre än vad som är skäligt.
Om säljaren inte avlämnar godset i rätt tid och detta inte beror på köparen, exempelvis på att denne inte har betalat vad han är skyldig, föreligger ett dröjsmål med avlämnan— dei. Köparen kan i detta läge hålla fast vid sitt krav på leverans, och säljaren är alltjämt leveransskyldig. Detta gäller dock inte om det skulle vara omöjligt att leverera godset, exempelvis därför att det har gått förlorat, eller leveransen skulle kräva orimliga uppoffringar från sälja— rens sida. I avvaktan på att säljaren avlämnar godset får köparen hålla inne betalning som skulle erläggas vid eller efter tidpunkten för avlämnandet. Om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för köparen eller om säljaren inte levererar inom skälig tid efter det att köparen har krävt leverans har köparen rätt att häva köpet. Beträffande gods som skall tillverkas eller anskaffas särskilt för köparens räkning gäller vissa inskränkningar i hävningsrätten. Vare sig leveransen försenas eller helt uteblir kan köparen vi— dare ha rätt till skadestånd av säljaren. Skadeståndsreg— lerna redovisas närmare längre fram.
En fråga av central betydelse är vilka krav köparen har rätt att ställa & det sålda godset eller, med andra ord, hur detta skall vara beskaffat för att inte vara att anse som felaktigt. Avgörande är härvid i första hand vad som får anses avtalat mellan parterna. Vi har övervägt om man i lagen bör ange vissa allmänna normer för bedömningen i fall då avtalet inte ger särskild ledning men stannat för att inte föreslå några bestämmelser av detta slag. Däremot föreslår vi vissa Specialregler, vilka delvis har motsva— righeter i gällande konsumentköplag och köplagsförslaget.
En sådan regel gäller gods som inte är tillförlitligt från säkerhetssgptåkt. Den omfattar dels gods som säljs i
strid mot ett försäljningsförbud enligt 4 Ö marknadsfö— ringslagen eller mot ett annat försäljningsförbud som motiveras av säkerhetshänsyn dels annat gods som är så bristfälligt att dess användning medför allvarliga risker för liv och hälsa. Sådant gods skall alltid anses felak— tigt, även om köparen har haft godsets beskaffenhet klar för sig. En sådan regel är ägnad att utmönstra farliga varor från konsumentmarknaden. Regeln motsvarar i huvudsak vad som redan nu gäller enligt konsumentköplagen.
En annan regel föreskriver att godset skall var åtföljt
av erforderliga monteriwföreskrifterz bruksanvisnipgr och skötselråd. Ett ant krav torde få anses gälla redan nu, men någon uttrycklig bestämmelse härom finns inte i gällande lag.
Förslaget innehåller vidare, liksom den anande konsu— mentköplagen, bestämmelser om säljarens ansvar för uppgif— 3 som har lämnats om godset i samband med köpet eller marknadsföringen, t.ex. i annonser eller annan reklam. Ansvaret sträcker sig i vissa avseenden längre än enligt gällande lag. Det omfattar endast uppgifter som rör god— sets egenskaper eller användning, inte exempelvis uppgif— ter om prisets förmånlighet. Om godset inte överensstämer med lämnade uppgifter skall det anses felaktigt, såvida uppgiften kan antas ha inverkat på köpet. Detta gäller även om uppgiften har lämnats av någon annan än säljaren, under förutsättning att detta har skett som led i mark— nadsföringen av godset. Säljaren blir sålunda ansvarig exempelvis för felaktigheter i tillverkarens reklam, om han inte gör konsumenten uppmärksam på felaktigheten.
Även underlåtenhet från säljarens sida att lämna infor— mation om godset kan medföra att detta blir att anse som felaktigt. Säljaren åläggs med andra ord en viss upplys— niggplikt mot köparen. Har säljaren underlåtit att upp— lysa köparen om något förhållande rörande godsets egen— skaper eller användning som han själv kände till eller borde ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om, skall godset sålunda anses fel— aktigt, såvida säljarens underlåtenhet kan antas ha in— verkat på köpet.
Liksom gllande konsumentköplag innehåller lagförslaget en särskild bestämmelse som inskränker säljarens möjlighe— ter att friskriva sig från ansvar för godsets beskaffenhet genom en allmän klausul om att godset säljs i befintligt skick eller liknande. Även om en sådan klausul har använts skall godset anses felaktigt, om det är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till priset och övriga omstän— digheter har haft anledning att förutsätta.
Vid köp av framför allt kapitalvaror av olika slag är det vanligt att säljaren lämnar en äganti för viss tid. Inne-— börden och räckvidden av sådana garantier är inte alltid klar. Konsumenterna uppfattar nog 1 regel garantin som en utfästelse att godset skall vara fullt funktionsdugligt under hela garantitiden. I lagen föreslås nu en regel som slår fast att en tidsbegränsad garanti som har lämnats av säljaren eller av någon annan, t.ex. tillverkaren, för säljarens räkning skall anses ha denna innebörd. Om säl- jaren inte är beredd att ta ett sådant ansvar för alla detaljer eller alla egenskaper hos godset, får han se till att garantin begränsas i enlighet härmed. Den föreslagna bestämmelsen innebär vidare att en avvikelse från vad som har garanterats skall betraktas som ett fel. i godset och alltså ge köparen alla de befogenheter som lagen ger honom i ett sådant fall. Garantin kan sålunda inte begränsas exempelvis till en rätt att få eventuella. fel reparerade. Säljaren är dock inte ansvarig för en försämring av godset under garantitiden, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse, felaktig behandling från kö— parens sida eller liknande.
Om godset är felaktigt står enligt lagförslaget olika möj— ligheter köparen till buds. En nyhet i förhållande till gällande lag är att köparen ges en rätt att kräva att säl— jaren avhjälmr fele . En motsvarande regel finns i köp— lagsförslaget. Säljaren är skyldig att tillmötesgå en såå—- dan begäran, om inte detta skulle medföra oskäliga kost= nader eller olägenheter för honom.
I praktiken är det redan nu mycket vanligt att säljaren eller någon annan, exempelvis tillverkaren, åtar sig att avhjälpa eventuella fel i sålt gods. De konsumentgarantier som förekommer tillförsäkrar regelmässigt garantigivaren en sådan befogenhet. Vi har funnit att detta system har fördelar av bl.a. ekonomisk art. Vi föreslår därför att säljaren ges befogenhet att avhjälpa fel och därigenom undgå andra påföljder på grund av felet, även om konsu— menten inte själv begär att få felet avhjälpt utan kräver exempelvis att få häva köpet eller att få annat gods.
Vare sig det är köparen eller säljaren som tar initiativ till ett avhjälpande krävs att felet avhjälps inom skälig tid och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köpar ren. Denne skall inte behöva finna sig i att säljaren upp—. repade gånger tar tillbaka godset för att reparera samma fel. Han kan få ta på sig visst besvär i sammanhanget, exempelvis för att lämna in godset för reparation, men han skall ha rätt till ersättning för eventuella utlägg och inte vara skyldig att betala något för reparationen.
Om felet är av väsentlig betydelse för köparen kan han, i stället för att begära att få felet avhjälpt, kräva att få godset utbytt, s.k. omleverans. Säljaren har också rätt att första omleverans i stället för att avhjälpa felet. Även här gäller att rättelsen skall ske inom skälig tid och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
Om varken felet avhjälps eller omleverans sker har köparen rätt att kräva en prisnedsättning som svarar mot felet el— ler ersättning för vad det kostar att avhjälpa detta, i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög. Är felet av väsentlig betydelse för honom kan han häva köpet, med vissa begränsningar för fall då godset har tillverkats eller anskaffats särskilt för hans räkning. Liksom vid säljarens dröjsmål kan köparen hålla inne betalningen till säkerhet för sitt krav, och vidare kan han ha rätt till skadestånd.
En förutsättning för att köparen skall få göra ett fel gällande är att han har reklamerat. Reklamation skall ske inom skälig tid från det köparen märkt eller borde ha märkt felet. Alltför stränga krav i detta hänseende bör dock inte ställas på en köpare som är konsument. Det bör sålunda inte krävas att han omgående efter köpet gör en noggrann genomgång av godset för att förvissa sig om att det är felfritt.
I gällande lag föreskrivs att reklamation måste ha skett inom ett år från köpet. Vi föreslår, i överensstämmelse med köplageförslaget, att denna tid sträcks ut till två år. Det kan givetvis med en sådan regel inte undvikas att i enstaka fall köparen går miste om sin rätt att göra ett fel gällande därför att felet kommer till synes först se— den mer än två år har förflutit. Vi har dock ansett att fördelarna med en klar regel överväger dessa olägenheter. Ifall säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller felet består i att godset inte är tillförlitligt från sä— kerhetssynpunkt skall dock bristande reklamation inte kun— na åberopas mot köparen.
Ett dröjsmål med avlämnandet eller ett fel i godset kan vålla köparen ekonomiska förluster av olika slag, vilka inte kompenseras genom en hävning av köpet eller andra påföljder av de slag som hittills har behandlats. Ersätt— ning för sådana förluster kan utgå i form av skadestånd. Den gällande allmänna köplagens dispositiva regler om ska— destånd är ganska gynnsamma för köparen. De sätts emeller— tid i stor omfattning ur spel genom friskrivningsklausuler i avtalen, och konsumentköplagen ger f.n. ett ganska svagt skydd mot sådana klausuler. Vi föreslår att köparens ställning i skadeståndshänseende förstärks. Med hänsyn till bl.a. risken för kostnadskrävande utredningar och
svårlöstä tvister har vi emellertid ansett att säljarna alltjämt bör kunna friskriva sig från skadeståndsansvar i viss omfattning.
Vårt förslag innebär att konsumenterna i första hand till— försäkras en rätt till ersättning för sådana skador som typiskt sett blir en följd av säljarens kontraktsbrott och som köparen därför normalt inte kan undgå. En typ av sådan skada är den förlust som kan uppstå om priset på godset har stigit efter köpet och köparen därför måste betala ett högre pris, om han efter en hävning av köpet skall skaffa sig annat likvärdigt gods genom s.k. täcknigäköp. Hit hör vidare direkta utgifter som köparen får, t.ex. för resor och transporter eller för hyra av en ersättningsvara medan det köpta godset repareras, samt inkomstförlust som beror exempelvis på att köparen måste stanna hemma för att ta emot en reparatör. När det gäller förluster av nu nämnda slag skall skadeståndsreglerna vara tvingande och alltså inte medge friskrivning från säljarens sida.
Beträffande s.k. följdskador ger lagförslaget däremot säljaren möjlighet att friskriva sig från skadestånds— ansvar. Som exempel på en sådan skada kan nämnas att köparen på grund av ett fel i en bil inte kan utnyttja redan betalda biljetter för en resa med bilfärja. Hit hör också sådant som att köparen går miste om avsett utbyte av sin semester därför att en segelbåt inte levereras i tid. Följdskadorna har i allmänhet samband med särskilda för— hållanden på köparens sida och är därför svåra att förut— se för säljaren. Det förhållandet att friskrivningsklau— suler i och för sig är tillåtna innebär inte att en sådan klausul alltid skall godtas. Klausulen kan av särskilda skäl vara att betrakta som oskälig och därför sättas åt sidan med stöd av allmänna regler om oskäliga avtalsvill— kor.
Säljarens skadeståndsansvar är inte betingat av att det har förekommit någon vårdslöshet på hans sida. Efter möns— ter av köplagsförslaget föreskrivs dock att säljaren går fri från skadeståndsansvar, om dröjsmålet eller underlå— tenheten att avlämna felfritt gods beror på ett oförutsett hinder utanför såväl hans egen som i förekommande fall hans leverantörs kontroll, vars följder de varken har kun—- nat undvika eller övervinna.
Varken köplagens eller konsumentköplagens regler om skade— stånd vid fel i godset är i dag i princip tillämpliga på s.k. produktskador. Härmed avses skador som godset orsakar på person eller annan egendom. I produktansvarskommitténs betänkande (SOU 19'79z79) Produktansvar II har föreslagits en lagstiftning om skadeståndsansvar för produktskador. Förslaget lägger i första hand ansvaret på godsets till— verkare eller importör. Det omfattar emellertid endast
skador som drabbar person. Vi föreslår att detta komplet— teras med regler i konsumentköplagen om skadestånd för produktskador som drabbar egendom.
Enligt vårt förslag skall konsumentköplagens bestämnelser om skadestånd på grund av fel i godset täcka också skador som det felaktiga godset orsakar på annan egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av hans hushåll och är avsedd för enskilt ändamål. Ett typiskt exempel är att ett klädesplagg färgar av sig i samband med tvätt. För pro— duktskador som drabbar egendom blir alltså säljaren ansva— rig mot konsumenten, men vi förutsätter att han i sin tur skall kunna föra ansvaret tillbaka till tillverkaren eller importören, om det är fråga om ett tillverkningsfel. Re— geln föreslås bli tvingande och alltså inte möjliggöra friskrivning. I stor omfattning torde ansvaret komna att täckas av försäkring.
Den huvudsakliga skyldighet som åvilar köparen är att betala priset. I regel framgår priset av parternas avtal. I lagförslaget upptas en särskild regel för det fall att något bestämt pris inte får anses avtalat — säljaren har exempelvis förbehållit sig att debitera efter leverans— dagens pris. Köparen skall då betala vad som är skäligt med hänsyn bl.a. till vad som är gängse pris för sådant gods som köpet avser.
Om köparen inte betalar i rätt tid har säljaren i princip rätt att hålla inne godset. Vid väsentligt dröjsmål med betalningen eller om betalning dröjer utöver en av säl— jaren utsatt skälig tilläggstid får säljaren häva köpet. Om godset redan har kommit i köparens besittning får dock säljaren häva bara om han har förbehållit sig rätt till detta, exempelvis genom ett återtagandeförbehåll vid avbetalningsköp, eller om köparen har avvisat godset. Efter det att köparen har betalat hela priset kan säljaren inte häva på grund av att betalningen var försenad. Enligt bestämmelser 1 räntelagen kan säljaren ha rätt att debi— tera köparen dröjsmålsränta. Vi föreslår att han vid häv— ning av köpet dessutom skall kunna kräva skadestånd för förlust på grund av hävningen.
När ett köpeavtal har slutits är parterna på ömse sidor skydliga att fullfölja avtalet. Avtalet kan emellertid ha karaktären av ett öppet köp och köparen har då rätt att inom viss tid lämna tillbaka godset och få igen betal- ningen. Det är numera vanligt att säljarna går med på att återta sålt gods även utan att öppet köp uttryckligen har avtalats. Vi har inte ansett oss böra föreslå några all— männa regler om en sådan återlämningsrätt. Däremot före— slår vi en bestämmelse som ger köparen rätt att avbeställa ett köp innan leverans har skett. Säljaren skall alltså
inte kunna påfordra att få fullfölja leveransen, om köpa— ren deklarerar att han inte längre vill stå fast vid sitt köp. Däremot skall säljaren ha rätt till viss ersättning av köparen vid dennes avbeställning. Ersättningen skall täcka säljarens särskilda kostnader för köpet och en del av den förlust som han gör genom avbeställningen. För att underlätta den ekonomiska uppgörelsen i händelse av en avbeställning ges i lagförslaget parterna möjlighet att på förhand avtala om ersättningens beräkning.
En grundläggande tanke i vårt lagförslag är att en kon— sument alltid skall kunna vända sig med sina anspråk i anledning av ett köp mot den som har sålt godset till honom. Han skall inte av denne kurma hänvisas att i stäl— let rikta sina anspråk mot någon annan. I vissa fall kan det emellertid vara omöjligt att få någon rättelse hos säljaren därför att denne är på obestånd eller har upphört med sin rörelse eller inte går att anträffa. För sådana situationer föreslår vi en regel som ger konsumenten rätt att rikta anspråk på grund av fel i godset mot tillver— karen eller något annat bakre led i säljkedjan. Härvid förutsätts dock att felet förelåg redan när godset lämnade det bakre ledet. Även i vissa andra hänseenden blir konsu- mentens rättsställning mot det bakre ledet något svagare än mot säljaren. Den föreslagna möjligheten till s.k. direktkrav innebär en principiell nyhet för svensk rätt.
Vi anser det önskvärt att den föreslagna nya konsument— köplagen träder i kraft så snart som möjligt. Det är i och för sig lämpligt att lagen träder i kraft samtidigt med den nya köplag som f.n. utarbetas. Skulle arbetet med köp— lagsförslaget dra ut på tiden kan dock en ny konsumentköp— lag på grundval av vårt förslag genomföras utan att slut— resultatet av detta arbete avvaktas.
SUMMARY
Special rules governing the relation between tradesmen and consumers in the sale of goods are at present contained in the Consumer Sales Act (1975:877) which entered into force on 1 January 1974. This report presents a proposal for a new consumer sales act. The proposal largely follows the draft of a new general sale of goods act that is being drawn up by a Nordic working group established by the Mi— nistries of Justice of the Nordic countries, on the basis, inter alia, of the commission report "Sale of Goods Act" (SOU 1976:66) and of the 1980 UN Convention on Contracts for the International Sale of Goods. Attention has also been paid to the draft of a consumer services act which was submitted to the Law Council on 29 March 1984.
The present Consumer Sales Act deals with a number of issues that are of vital importance from the consumer protection aspect, but does not contain complete regular tions governing sales to consumers. In addition to the Consumer Sales Act the general Sale of Goods Act is appli— cable to sales to consumers. The regulations in the latter Act apply only if the parties have not made any other agreement. The rules of the Consumer Sales Act, on the other hand, are mandatory in favour of consumers. Contract conditions which limit the consumer's right as provided by law are therefore invalid. The Act thus guarantees consu- mers a minimum protection.
The present system with two partly parallel acts governing the relation between seller and buyer in consumer sales has been criticized as difficult to understand and get a grasp of. We propose that the rules governing consumer sales be brought together in a sepgpate consumer sales 293 and that the Sale of Goods Act should not apply to such sales. In order that the consumer sales act shall not be too comprehensive and complicated, however, we have re— frained from including in it certain special issues which seldom arise in conjunction with consumer sales. Insofar as such issues do arise, they should be resolvable by anar logous application of the rules for sales of goods in general.
Even if consumer sales are to be regulated in a separate act, it is of value if the legislation is linked as clo— sely as possible to the rules governing sales in general. We have therefore, as noted, formulated our proposal so as to comply closely with the draft of the new general sale of goods act that is being drawn up. As this work has not yet been completed we have had to base our proposals on a preliminary draft drawn up by the Nordic working group. We do not, however, expect that the working group's final
proposal will to any significant extent deviate from this draft.
An essential object of a separate consumer sales act is to protect consumers against sellers who, through standard contracts or otherwise, stipulate for benefits which un— duly misfavour the buyer. To ensure this object we pro— pose that the rules of the consumer sales act be in prin— ciple mandatopy in favour of consumers. In some respects, however, scope is allowed for contracts which deviate from the act, even if the consumer's situation is thereby ren— dered less favourable than under the act.
A summary account is presented below of the main contents of the proposed act.
The act shall relate to sales of goods by a seller who is a tradesman and a buyer who is a consumer. The field of application will include certain sales of houses, e.g. houses on leased ground and prefabricated houses. The question of special legislation governing such sales is, however, at present being considered by a special commis— Sion.
Like the present Consumer Sales Act, it is suggested that the new act be applicable also to sales by a private person provided that the sale is mediated by a tradesman as agent for the seller. In contradistinction to the present regulations it is suggested that the intermediary tradesman in such case be liable, in addition to the seller, for the obligations the latter incurs by reason of the sale. The consumer shall thus always be able to address his claims to the intermediary.
The greater part of the contents of the act consists of rules governing the obligations incumbent upon the seller and the rights accruing to the buyer in the event that the seller disregards his obligations.
In most consumer sales the goods are delivered to the buyer in conjunction with the conclusion of the contract. For cases when delivery is to be made later, the draft act contains certain rules concerning the time and place for
the delivery.
Unless it may be considered otherwise agreed, the buyer shall collect the goods from the seller. Until the goods are collected, it is the seller who bears the risk, i.e. of disappearance or destruction of the goods. This applies also if the buyer fails to collect the goods as agreed. In such case, however, the seller is not liable for deterioration due solely to the nature of the goods.
If the parties have agreed that the seller shall arrange transport of the goods, the goods are not considered to have been delivered until their arrival. This rule, which differs from that applying to sales in general, implies, among other things, that the seller bears the risk of any damage and loss in transport. It is also the seller who stands for the transport cost. This rule, however, is not mandatory. The parties may thus agree that the buyer shall pay this cost.
As regards the time for delivery, the primary factor is what the parties have agreed upon. If no specific date has been agreed upon — if, for example, the seller has under— taken to deliver as soon as the goods are ready or have been received from the factory — the rule is that they shall be delivered within a reasonable time. The buyer is thus not obliged to accept that delivery is delayed beyond a reasonable time.
If the seller does not deliver the goods at the proper time and this is not due to default of the buyer, e.g. that he has not paid what he owes, a delay in delivepy exists. In such case the buyer can uphold his claim for delivery and the seller is still under an obligation to deliver. This does not apply, however, if it is impossible to deliver the goods, for example because they have been lost, or if delivery would entail unreasonable sacrifices on the part of the seller. Pending delivery by the seller the buyer may suspend payment which would be due at or after the time of delivery. If delay in delivery is of fundamental importance to the buyer or if the seller does not deliver within a reasonable time after demand by the buyer, the buyer is entitled to declare the contract avoi- ded. Certain restrictions in the right of avoidance exist in the case of goods that are to be specially manufactured or procured for the buyer's account. Whether the delivery is delayed or does not take place at all, the buyer may furthermore be entitled to damages from the seller. The rules governing damages are presented later on.
An issue of vital importance is what the guality of the goods should be in order that they shall not be regarded as defective. The decisive point is what must be consi— dered to have been agreed upon between the parties. We have considered whether the act should indicate certain general norms regarding the quality of the goods in cases when the contract provides no special guidance, but de— cided to propose no provisions of this kind. On the other hand we propose certain special rules which to some extent have counterparts in the present Consumer Sales Act and in the draft sale of goods act.
One such rule relates to goods which are undependable from the safepy aspect. It applies to goods which are sold con— trary to a prohibition of sale due to considerations of safety, and to other goods so defective that their use involves serious risks to life and health. Such goods shall always be regarded as defective even if the buyer has been aware of their nature. This rule is calculated to eliminate hazardous goods from the consumer market. The rule is essentially similar to that now in force under the Consumer Sales Act.
Another rule stipulates that the goods shall be accompar nied by the neccessary instructions for assembly and in— stallationz directions for use, and maintenance instruc— tions. Such requirements may be regarded as already app— lying, but no express provision to this effect exists in present legislation.
Like the present Consumer Sales Act, the proposal also contains regulations governing the seller's responsibilipy for correctness of information delivered about the goods in connection with sale or marketing, e.g. in advertise— ments or other publicity. The responsibility extends further in some respects than under current legislation. It relates solely to information concerning the properties or use of the goods, not for example concerning the favour rableness of the price. If the goods do not comply with the information given, they shall be considered defective insofar as the information may be considered to have in— fluenced the purchase. This applies also if the informar tion was delivered by a person other than the seller pro— vided that this was done as a step in the marketing of the goods. The seller is thus responsible, for example, for errors in the manufacturer's publicity if he does not draw the consumer's attention thereto.
Failure on the part of the seller to deliver information about the goods may also have the result that they are considered defective. Thus a certain obligation to dis— olose information to the buyer is imposed on the seller. If the seller has neglected to inform the buyer about some fact relating to use or properties of the goods which he himself knew or should have known, and which the buyer could reasonably count on being informed of, the goods shall thus be considered defective insofar as the seller's neglect may be assumed to have influenced the purchase.
Like the present Consumer Sales Act, the draft act con— tains a special regulation limiting the seller's possi— bility to exonerate himself of responsibility for the quality of the goods through & general clause to the effect that the goods are sold in existent state
("as is") or the like. Even if such a clause has been used, the goods shall be considered defective if in essentially worse state than the buyer, having regard to the price and other circumstances, had reason to suppose.
ln conjunction with the sale of, in particular, capital goods of different kinds it is usual that the seller furnishes a guapantee for a certain period. The purport of such guarantees is not always clear. Consumers usually consider the guarantee as an engagement that the goods will be fully serviceable during the entire guarantee period. The draft act now proposes a rule which estab— lishes that a guarantee of restricted duration furnished by the seller or any other, e.g. the manufacturer, on the seller's behalf shall be considered to have this purport. If the seller is not prepared to take such responsibility for all components or all properties of the goods, he must ensure that the guarantee is limited accordingly. The pro— posed rule also entails that a deviation from what has been guaranteed shall be regarded as a defect in the goods and thus give the buyer all the rights furnished him by law in such a case. The guarantee can thus not be limited, for example, to a right to have any defects repaired. The seller is, however, not responsible for deterioration of the goods during the guarantee period if it is likely that the deterioration is due to an accident, wrong handling by the buyer, or the like.
If the goods are defective, the draft act offers different remedies to the buyer. An innovation in relation to cur— rent legislation is that the buyer is entitled to demand that the seller remedy the defect by repgiripg the goods. A corresponding rule exists in the draft sale of goods act. The seller is obliged to comply with such a request unless this would entail unreasonable costs and inconvenience to him.
In practice it is already very common that the seller or someone else, e.g. the manufacturer, undertakes to repair defective goods. The existing consumer guarantees regular— ly assure the guarantor such a right. We have found this system to have advantages of an economic nature. We there— fore propose that the seller be entitled to repair the goods and thus avoid other remedies by reason of the de— fect, even if the consumer does not himself request a re— paration but wishes, for example, to declare the contract avoided or to receive other goods in exchange.
Whether it is the buyer or seller who takes the initiative to rectification, the goods must be repaired within a reasonable time and without cost or essential inconve- nience to the buyer. The latter shall not need to put up
with the seller repeatedly taking back the goods for re— pair of the same defect. He may have to accept some trouble in the context, e.g. for delivering the goods for repair, but he shall be entitled to compensation for any expenditure he incurs and shall not be obliged to pay anything for the repair.
If the defect is of fundamental importance to the buyer he may, instead of requesting to have it repaired, demand to have the goods replaced, so—called redelivery. The seller is also entitled to make redelivery instead of repairing the goods. Here, again, the redress shall be effected within a reasonable time and without cost or essential inconvenience to the buyer.
If the defect is neither repaired nor redelivery takes place, the buyer is entitled to demand a price reduction, corresponding to the defect, or compensation for the cost of repairing the goods, provided that this cost is not unreasonably high. If the defect is of fundamental impor— tance to him he may declare the contract avoided, with certain restrictions for cases when the goods have been manufactured or procured especially for his account. As in the case of seller's delay, the buyer may suspend payment as security for his claim and he may also be entitled to
damages.
A condition for the buyer's right to claim by reason of a defect is that he has given notice to the seller. This shall be done within a reasonable time after he has or should have discovered the defect. Too strict requirements in this respect should, however, not be placed on a buyer who is a consumer. It should accordingly not be required of him that he immediately make a thorough examination of the goods to ensure that they are free from defects.
In current legislation it is stipulated that notice of a defect must have been given within a year after the purchase. We propose, in accordance with the draft sale of goods act, that this period be extended to two years. With such a rule it is, of course, unavoidable that a buyer occasionally loses his right of claim if a defect becomes apparent only after more than two years have elapsed. But we have considered that the advantages of a clear rule outweigh this disadvantage. In the event that the seller has not acted in good faith or if the goods are undependable from the safety aspect, however, the failure to give notice may not be held against the buyer.
Delay in delivery or a defect in the goods may cause the buyer lossas of various kinds that are not compensated for
by avoidance of the contract or other remedies considered hitherto. Compensation for such losses may be paid in the form av dgpggp_. The rules of the present Sale of Goods Act concerning damages are fairly favourable to the buyer. They are, however, rendered ineffective to a large extent by exoneration clauses in contracts, and the Consumer Sales Act at present provides rather weak protection against such clauses. We suggest that the buyer's position with regard to damages be reinforced. Having regard, among other things, to the risk of costly investigations and difficultly resolved disputes, however, we have considered that the seller should still be able to exonerate himself of liability to some extent.
Our proposal entails that consumers are primarily ensured a right to compensation for such losses as typically re— sult from a seller's breach of contract and which the buyer, therefore, can normally not avoid. One type of such loss is that which may occur if the price of the goods has risen after the sale and the buyer must therefore pay a higher price if, after declaring the contract avoided, he is to acquire other equivalent goods by coveripg purchase. Other such losses are direct egpenditure incurred by the buyer on, for example, travel and transport or for leasing a substitute product during repair of the purchased goods, and loss of earnipgp due, for example, to his having to stay at home to receive a repairman. In the case of such losses the rules governing damages shall be mandatory and thus not allow exoneration on the part of the seller.
As regards so—called consequential loss, however, the draft act permits the seller to exonerate himself of liability for damages. An example of such loss is that, owing to a defect in a car, the buyer cannot utilize already paid tickets for & journey by car-ferry. Another such loss is that the buyer misses the benefit of his holidays because a sailing boat is not delivered in time. Consequential losses generally relate to special circum— stances affecting the buyer and are therefore difficult for the seller to foresee. The fact that exoneration claur ses are allowed does not mean that such a clause shall always be accepted. For special reasons the clause may be considered unreasonable and therefore be set aside by virtue of general rules governing unreasonable contract conditions.
The seller's liability for damages is not conditional on negligence on his part. On the pattern of the draft sale of goods act, however, it is stipulated that the seller shall be free from liability if the delay in delivery or
failure to deliver non—defective goods is due to an unforeseen impediment beyond both his own and, if per- tinent, his supplier's control, the consequences of which could neither have been avoided nor overcome.
The rules neither of the Sale of Goods Act nor of the Con— sumer Sales Act governing damages are today, in prin— ciple, applicable to so—called products liability. By this is meant liability for personal injury or damage to property caused by defective goods. In the report (SOU 1979:79) of the Products Liability Committee, "Products liability, II", legislation is suggested governing such liability. The proposal places the liability in the first place on the manufacturer or importer of the product. But the proposal relates solely to personal injury. We suggest that this be supplemented by rules in the Consumer Sales Act concerning damage to property.
According to our proposal the provisions of the Consumers Sales Act concerning damages will cover also compensation for damage caused by the defective goods to other private property belonging to the buyer or to a member of his household. A typical example is that an article of clo- thing gives off its colour when being laundered. For dar mage to property, accordingly, the seller is liable to the consumer, but we assume that he in turn can convey the responsibility back to the manufacturer or importer in the event of a fault in manufacture. It is proposed that the rule be mandatory and thus not permit exoneration. To a large extent the liability should be coverable by insu— rance.
The chief obligation resting upon the buyer is to pay the price. The price is usually apparent from the parties' contract. In the draft act a special rule is incorporated for the event that no specific price can be considered to have been agreed upon - the seller has, for example, re- served the right to charge the price ruling on the de— livery date. The buyer shall then pay a reasonable price having regard, among other factors, to what is the current price for goods of the kind to which the contract relar tes.
If the buyer does not pay at the proper time, the seller is in principle entitled to withhold the goods. In the event of substantial delay in paymen , or if payment is not made within a reasonable additional time determined by the seller, the seller may declare the contract avoi— ded. If the goods have already come into the buyer's pos— session, however, the seller may declare the contract avoided only if he has reserved the right thereto, for example by a reservation of title clause in a hire
purchase contract, or if the buyer has rejected the goods. Once the buyer has paid the full price, the seller may not declare the contract avoided on the grounds of delay in payment. Under the Interest on Debts Act the seller is entitled to charge the buyer interest. We propose that, in the event of avoidance of the contract, he also be entit— led to claim damages for loss by reason of the avoidance.
When a contract of sale has been concluded, each party is bound to abide by it. The contract may, however, be on a sale—and—return basis, the buyer being entitled within a given time to return the goods and obtain repayment. It is now common that a seller agrees to take back sold goods even when no sale—and—return clause exists. We have not considered that we should propose any general rules con- cerning such right of return. On the other hand we suggest a rule entitling the buyer to cancel a contract before de— livery has been made. The seller may thus not demand per— formance of a contract if the buyer declares that he no longer wishes to stand by it. On the other hand the sel— ler shall be entitled to some compensation from the buyer for the cancellation. The compensation shall cover the seller's special costs for the sale and part of the loss he incurs through the cancellation. To facilitate the fi— nancial settlement in the event of cancellation the draft act gives the parties the possibility to agree in advance on the calculation of the compensation.
A basic idea in our draft is that a consumer having a claim by reason of a purchase shall always be able to address it to the person who sold the goods to him. The latter may not direct him to have recourse instead to another. In some cases, however, it may be impossible to obtain redress from the seller because he is insolvent or has closed down his business or is inaccessible. For such situations we propose a rule which entitles the consumer to direct claims by reason of defective goods against the manufacturer or some other person in the sales chain. In such case, however, the defect must have existed at the time when the goods left this person. In certain other respects as well the consumer's legal status will be some— what weaker than in relation to the seller. The proposed possibility of so—called direct claim is a new principle in Swedish law.
We consider it desirable that the proposed new consumer sales act enter into force as soon as possible. It is ad— visable that the act enter into force concurrently with the new sale of goods act that is at present under prepa— ration. In the event, however, that the work on the draft sale of goods act becomes protracted, a new consumer sales act based on our proposal is realizable without waiting for the final result of that work.
t-u _. ( ' 'v ,. , 1 , ,1 l , v. x 1. ' * .. , , *
Förslag till KONSLHVENTKÖPLAG
Inledande bestämmelser
1 5
Denna lag gäller köp av lös egendom, som är avsedd huvud- sakligen för enskilt ändamål, om köparen är konsument och säljaren en näringidkare som säljer godset i sin yrkes— mässiga verksamhet.
Lagen gäller även om säljaren inte är en närinäidkare som avses i första stycket, såvida köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare 1 dennes yrkesmässiga verk- samhet. I sådana fall svarar näringsidkaren jämte sälja- ren för de skyldigheter som enligt lagen vilar på denna och meddelanden som enligt 18 eller 20 5 skall lämnas till säljaren kan i stället lämnas till näringsidkaren.
Lagen gäller i tillämpliga delar även byte. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.
25
Beställning av gods som skall tillverkas anses som köp, om inte beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Avtal om uppförande av en byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten anses dock aldrig som köp.
Ett avtal enligt vilket den som skall leverera. gods även skall utföra arbete eller någon mum tjänst anses inte som köp, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse .
35
Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.
45
Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon annan enligt 16, 18, 20, 22 eller 41 9' avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får köparen åberopa meddelandet, även om det försenas, förvanskas eller inte komer fram. Motsvarande gäller ett sådant krav på betalning från säl- jarens sida som avses i 34 och 35 95.
Avlämnande 5 Så
Godset skall hållas tillgängligt för avhämtning hos säl— jaren, om inte annat får anses avtalat.
Godset är avlämnat när det har tagits om hand av köparen eller av någon för hans räkning eller på annat sätt har överlämnats till köparen.
65
Om det inte får anses avtalat att godset skall avlämnas vid en bestämd tidpunkt eller utan uppskov, skall det av— lämnas inom skälig tid.
Säljaren är inte skyldig att lämna ut godset förrän kö- paren betalar priset. Detta gäller dock inte vid kredit— köp eller om köparen har fått anstånd med betalningen och inte heller i den mån köparen har rätt att hålla inne be— talningen enligt 29 $").
75
Säljaren svarar för kostnaderna för godset tills det är avlämnat, om inte annat får anses avtalat.
Faran för godset 8 55
Står köparen faran för godset, skall han betala priset även om godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda.
Faran för godset går över på köparen när godset avläm— nas.
Har öppet köp avtalats och godset avlämnats, står köparen faran för godset tills det lämnas tillbaka.
Godsets beskaffenhet 9 9
Godset skall med hänsyn till art, mängd, kvalitet och andra egenskaper samt förpackning överensstämma med vad som får anses avtalat. Det skall vara åtföljt av de an— visningar som behövs för dess montering, användning och skötsel.
Godset är felaktigt, om det avviker från vad som sägs i första stycket.
10 & Godset är felaktigt, om det
1. säljs i strid mot ett förbud enligt 4 5 marknadsfö— ringslagen (1975z1418) eller mot ett annat försäljnings— förbud, som har meddelats i författning eller av en myn— dighet väsentligen i syfte att förebygga att den som an— vänder godset drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av gods som inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller
2. är så bristfälligt att dess användning medför all— varlig fara för köparens eller någon annans liv eller hälsa.
11 å Godset är även felaktigt,
1. om det inte överensstämmer med en uppgift om godsets egenskaper eller användning, som säljaren har lämnat vid köpet, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet, eller
2. om säljaren före köpet har underlåtit att lämna upp— lysning om något förhållande rörande godsets egenskaper eller användning, som han kände till eller borde ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om, samt underlåtenheten kan antas ha inverkat på
köpet .
Vad som sägs i första stycket 1 gäller även en uppgift som säljaren eller någon annan, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av godset före köpet, om inte uppgiften har rättats i tid på ett tydligt sätt.
Godset är också felaktigt, om någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, vid mark—- nadsföringen av godset har underlåtit att lämna informa- tion om godsets egenskaper eller användning, som han en— ligt 3 5 marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna, och denna underlåtenhet kan antas ha inverkat på köpet.
129
Har godset sålts i befintligt skick eller med ett liknan- de allmänt förbehåll, anses det trots detta felaktigt, om
det är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till dess pris och övriga omständigheter har haft anled— ning att förutsätta.
När begagnat gods säljs på auktion skall det anses sålt i befintligt skick.
135
Godset skall vara felfritt när det avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.
Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot gods som hålls tillgängligt för hans räkning, svarar säl— jaren dock inte för försämring, som inträder därefter och som beror enbart på godsets egen beskaffenhet.
Uppkommer en försämring av godset efter avlämnandet, skall fel anses föreligga, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.
149
Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för godset eller en del därav eller för en egenskap hos godset, skall fel anses föreligga, om godset under den angivna tiden försämras i det avseende som ut— fästelsen omfattar. Detta gäller dock inte, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse el— ler på felaktig behandling eller något liknande förhål- lande på köparens sida.
Påföljder av dröjsmål med avlämnandet 15 &
Avlämnas inte godset eller avlämnas det för sent och be- ror detta inte på köparen eller på ett förhållande på hans sida, får köparen enligt vad som sägs i 16-18 55 kräva att godset avlämnas eller häva köpet. Dessutom har han rätt till skadestånd enligt 26 och 28 59. Han får hålla inne betalningen enligt 29 $$.
165
Har godset inte avlämnats, får köparen kräva att det av— lämnas. Säljaren är dock inte skyldig att avlämna godset så länge det föreligger ett hinder som han inte kan över— vinna eller avlämnandet skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren avlämnar godset.
175
Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av vä— sentlig betydelse för honom. Detsamma gäller, om köpa— ren har krävt avlämnande enligt 16 5 men godset inte av— lämnas inom en av köparen utsatt skälig tilläggstid el- ler, om någon sådan tid inte har satts ut, inom skälig tid efter det att kravet framställdes.
Har godset tillverkats efter köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så att säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva köpet endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.
185
Har säljaren avlämnat godset men har detta skett för sent, får köparen häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet endast om han inom skälig tid efter det han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han vill åberopa dröjsmålet.
Påföljder av fel i godset 19 5
Är godset felaktigt, får köparen enligt vad som sägs i 20—25 95 kräva avhjälpande av felet, omleverans, prisav— drag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom har han rätt till skadestånd enligt 26— 28 åå. Han får hålla inne betalningen enligt 29 5.
209
Vill köparen åberopa att godset är felaktigt, skall han lämna säljaren meddelande om felet (reklamera). Reklame— rar köparen inte inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, får han inte åberopa felet.
Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i godset, kan reklamationen i stäl- let göras hos honom.
Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har mottagit godset, förlorar han rätten att åberopa fel i godset, såvida inte annat följer av en garanti eller lik- nande utfästelse.
21å
Utan hinder av vad som sägs i 20 () får köparen åberopa fel i godset, om säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 10 5.
225
Köparen får kräva att säljaren avhjälper felet, om det kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för sälja— ren. Är felet av väsentlig betydelse för köparen, får han i stället kräva omleverans.
Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig tid efter det att köparen framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.
239
Även om köparen inte kräver det, får säljaren avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen rekla— merar genast erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
245
Om varken felet avhjälpa eller omleverans sker enligt 22 eller 23 5, får köparen kräva prisavdrag som svarar mot felet eller enligt vad som sägs i 25 5 häva köpet.
I stället för prisavdrag får köparen kräva ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, i den mån denna kost— nad inte är oskäligt hög.
255
Köparen får häva köpet, om felet är av väsentlig bety— delse för honom.
Har godset tillverkats efter köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så att säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva köpet endast om felet medför att hans syfte med köpet är väsentligen förfelat.
Säljarens skadeståndsskvldighet 26 å
Lider köparen skada genom säljarens dröjsmål med avläm— nandet eller genom att godset är felaktigt, har han rätt
till Skadestånd av säljaren. Sådan rätt föreligger dock inte i den mån dröjsmålet eller underlåtenheten att av— lämna felfritt gods beror på ett hinder utanför säljer rens kontroll, som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror dröjsmålet eller underlåtenheten att avlämna fel— fritt gods på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet eller på säljarens leverantör eller någon annan i tidigare säljled, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den andre skulle vara fri enligt första stycket.
275
Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 26 5 på grund av fel i godset omfattar även skada, som till följd av felet uppkommer på annan egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och är avsedd huvudsakli— gen för enskilt ändamål.
Lägen är inte tillämplig på personskada. 28 9
Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel i godset omfattar ersättning för
1. utgifter och inkomstförlust som beror på dröjsmålet eller felet,
2. sådan prisskillnad som avses i andra stycket samt,
3. i fall som avses i 27 5 första stycket, egendomens värde eller reparationskostnäd och värdeminskning.
Här köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för pris— skillnaden mellan de båda köpen. Har något täckningsköp inte gjorts och överstiger gängse pris för sådant gods som köpet avser vid tiden för hävningen priset enligt köpet, omfattar skadeståndet denna prisskillnad.
Om inte annat har avtalats, omfattar skadeståndet även annan förlust till följd av dröjsmålet eller felet än sådan som avses i första och andra styckena.
Rätt att hålla inne betalningen 29 5
Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att godset är felaktigt och skall priset helt eller delvis betalas vid eller efter tiden för avlämnan— det, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet.
Betalnng av priset 30 5
Om bestämt pris inte får anses avtalat, skall köparen be— tala vad som är skäligt med hänsyn till godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt om— ständigheterna i övrigt.
Om inte annat får anses avtalat, skall priset betalas vid anfordran, dock inte förrän godset hålls köparen till handa.
Avbeställnng 31 5
Intill dess godset avlämnas eller eljest hålls tillgäng— ligt för köparen har denna rätt att avbeställa köpet.
325
Om köparen avbeställer köpet enligt 31 5, har säljaren rätt till ersättning för de särskilda kostnader han har haft för att ingå och fullgöra avtalet, i den mån han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt, samt för sina särskilda kostnader till följd av avbeställningen.
Säljaren har vidare rätt till ersättning för sin förlust i övrigt på grund av avbeställningen med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset för godset, tidpunkten för avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.
555
Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersätt— ning vid avbeställning (avbeställningsavgift), om den är skälig med hänsyn till vad som vid avbeställning normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt 32 5.
Påföljder av dröjsmål med betalningen 34 å
Betalar inte köparen priset i rätt tid och beror detta inte på säljaren eller på ett förhållande på hans sida, får säljaren kräva betalning eller enligt vad som sägs i 55-57 55 häva köpet och kräva skadestånd. Han får hålla inne godset enligt 6 5.
555
Säljaren får häva köpet, om köparens dröjsmål är vä— sentligt. Detsamma gäller, om säljaren har krävt betal—— ning men köparen inte betalar inom en av säljaren utsatt skälig tilläggstid.
Har godset kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen aWisar godset. Är priset i sin hel— het betalt, får säljaren inte häva köpet.
365
Häver säljaren köpet och lider han skada genom köparens dröjsmål med betalningen, har han rätt till skadestånd av köparen. Sådan rätt föreligger dock inte i den mån dröjs- målet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller något annat liknande hinder, som köparen inte skä- ligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Har avtal träffats om avbeställningsavgift enligt 33 9, får säljaren i stället för skadestånd kräva att köparen betalar denna avgift.
375
Skadestånd på grund av köparens dröjsmål med betalningen omfattar ersättning för säljarens utgifter, förlorad vinst och annan förlust med anledning av dröjsmålet. Om köparen vid tiden för hävningen hade kunnat avbeställa köpet, får skadeståndet dock inte överstiga den ersätt- ning som säljaren skulle ha varit berättigad till vid en avbeställning.
Skadeståndet kan jämkas i den mån det är oskäligt högt med hänsyn till den förlust som vanligen uppkommer i liknande fall och köparens möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt till omständigheterna i övrigt.
Gemensamma bestämmelser om hävnig och omleverans 38 5
Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att avlämna godset och köparens skyldighet att betala priset.
I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot tills den andre ger ifrån sig vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.
Kräver köparen omleverans, får han hålla inne vad han har tagit emot tills omleverans sker.
395
Om köpet hävs eller omleverans sker, skall köparen lämna ifrån sig den avkastning han har fått och betala skälig ersättning för annan nytta som han har haft av godset.
405
Köparen förlorar rätten att häva köpet eller kräva omle— verans, om han inte kan lämna tillbaka godset väsentli- gen oförändrat och oförminskat.
Första stycket gäller inte,
1. om godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda, endast genom sin egen beskaffenhet eller till följd av något annat förhållande som inte beror på köparen, eller
2. om godset har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd, som har varit nödvändig för att un- dersöka godset, eller till följd av att det har använts av köparen för avsett bruk innan han insåg eller borde ha insett att det förelåg ett fel, som ger honom rätt att häva köpet eller kräva omleverans.
Har godset försämrats eller minskat av annan anledning än som sägs i andra stycket, förlorar köparen inte rätten att häva köpet eller kräva omleverans, om han ersätter säljaren för minskningen i godsets värde.
Anspråk mot närigäidkare i tidigge säljled 41 5
Om säljaren är på obestånd, har upphört med sin närings— verksamhet eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk på grund av fel i godset mot en näringsid- kare i tidigare säljled.
Vad som sägs i första stycket gäller endast i den mån motsvarande anspråk på grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som har förvärvat godset från honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande ver— kan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bris— tande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.
Vill köparen rikta anspråk enligt denna paragraf mot en näringsidkare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 20 & göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlo— rar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar honom om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket.
Denna lag träder i kraft den Genom lagen upphävs konsumentköplagen (1975:877). I fråga om köp som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
SOU 1984:25 1 INLEDNING 1 .1 Utredningens uppdrag
1 lagen (190558 5. 1) om köp och byte av lös egendom (köplagen) regleras rättsförhållandet mellan säljare och köpare. Lagen tar främst sikte på de frågor som uppstår när någon av parterna inte fullgör sina skyldigheter. Lagens bestämmelser gäller endast i den mån inte annat är eller får anses avtalat eller följer av handelsbruk eller annan sedvänja. De är sålunda dispositiva.
Reglerna i 1905 års köplag kompletteras sedan 1974 av konsumentköplagen (1973:877)- Denna lag innehåller be— stämmelser om köp av varor där säljaren är en närings— idkare och köparen en konsument. Lagen ger inte någon fullständig reglering för konsumentköp. Den upptar be— stämmelser i ett antal frågor där det har ansetts vik— tigt att skapa ett skydd för konsumenterna. Reglerna är tvingande till köparens förmån. Vid sidan av konsu- mentköplagen är också reglerna i "den allmänna köplagen tillämpliga på konsumentköp. Detta gäller inte bara frå- gor som är oreglerade i konsumentköplagen utan också frågor som behandlas i båda lagarna.
I december 1976 lämnade köplagsutredningen ett slutbetän— kande (SOU 1976:66) med förslag till ny allmän köplag. Förslaget bygger på samma grundsatser och systematik som 1905 års lag. Det innehåller dock i sakligt hänseende flera principiella nyheter och åtskilliga detaljänd— ringar. Köplagsutredningen utgick från att de tvingande köprättsliga reglerna till skydd för konsumenterna även i framtiden skall bilda en fristående lag och ansåg det falla utanför utredningens uppdrag att föreslå andra änd— ringar i konsumentköplagen än sådana som var en direkt konsekvens av förslaget till ny allmän köplag. Utred- ningen fäste emellertid i sitt betänkande uppmärksamheten på vissa andra ändringar beträffande konsumentköpen som kunde tänkas komma i fråga.
I anförande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1977 (Dir 1977:83) anförde dåvarande chefen för justitiedepar— tementet, statsrådet Romanus bl.a. följande:
För Sveriges del förestår nu att ta ställning till förslaget till ny allmän köplag. Som nämnts här köp— lagsutredningen utgått från att de tvingande köp— rättsliga reglerna till skydd för konsumenterna även för framtiden skall bilda en fristående lag. Utred— ningen har ansett det falla utanför sitt uppdrag att föreslå andra ändringar i konsumentköplagen än såda— na som är en direkt konsekvens av förslaget till ny
allmän köplag. Enellertid är det enligt utredningen motiverat att göra mera djupgående överväganden an— gående det konsumenträttsliga minimiskyddets utform— ning i förhållande till det delvis nya dispositiva regelsystemet. Utredningen har i sitt betänkande fäst uppmärksamheten på vissa ändringar beträffande konsumentköpen som sålunda kan tänkas komma i fråga (se särskilt s. 135, 353 och 354).
Som utredningen framhåller finns det även andra skäl att göra en översyn av de särskilda bestämmelserna om konsumentköp. Det kan sålunda finnas anledning att beakta innehållet i genomförd och planerad lag— stiftning på området i de andra nordiska länderna. Vidare kan erinras om det arbete med en konsument— tjänstlag som bedrivs inom konsumenttjänstutred— ningen (Ju 1972z07). Avsikten är att denna lag skall innehålla till stor del tvingande bestämmelser om avtal om bl.a. arbete på lös sak som näringsidkare har åtagit sig att utföra åt konsument. Likheterna mellan köp och avtal om tjänst är betydande, och det kan inte sällan vara tveksamt huruvida ett avtal är att hänföra till den ena eller den andra avtalsty— pen. Bl.a. med hänsyn härtill är det uppenbarligen lämpligt att eftersträva så likartade regler som möjligt på. köp— och tjänsteområdena.
Ytterst är det givetvis intresset av att stödja kon— sumenterna och förbättra deras ställning på markna— den som utgör motivet för en revision av konsument— köprätten. Det bör vara möjligt att som led i en aktiv konsumentpolitik ytterligare förstärka det civilrättsliga skyddet för konsumenterna vid köp.
Efter samråd med chefen för handelsdepartementet, som inom regeringen är huvudansvarig för konsument- politiken, föreslår jag att en särskild utredare tillkallas för att se över lagstiftningen om konsu— mentköp. I och för sig kunde det synas naturligt att låta utredningsarbetet anstå i avvaktan på statsmak— ternas ställningstagande till förslaget till allmän köplag. Övervägande skäl talar emellertid för att reformerna av den allmänna köprätten och av konsu— mentköprätten genomförs i ett sammanhang. För att detta skall bli möjligt och för att onödig tidsut— dräkt inte skall uppkomma, bör utredningsarbetet be— träffande konsumentköprätten sättas igång redan nu.
Den särskilda regleringen av konsumentköpen bör i huvudsak ha samma rättsliga karaktär som f.n. Be— stämmelserna bör alltså i allmänhet vara tvingande till köparens förmån. Det kan emellertid inte ute—
slutas att också dispositiva regler som speciellt gäller konsumentköp skulle kunna vara berättigade. Enligt min mening bör man vid utformningen av det skydd för konsumenten, som inte skall kunna rubbas genom avtalsvillkor i säljarens intresse, i första hand överväga lämpligheten av att göra de allmänna dispositiva bestämmelserna om köp tvingande vid kon— sumentköp. Som framhölls vid tillkomsten av konsu— mentköplagen bör emellertid tvingande regler införas bara i den mån erfarenheten visar att det finns ett klart behov av sådana regler.
Vad härefter gäller det sakliga innehållet i den på konsumentköp inriktade regleringen bör utredarens uppgift vara att närmare överväga vilka förstärk— ningar av konsumenternas skydd i förhållande till gällande rätt som är påkallade. Därvid bör utredaren i första hand kunna hämta ledning i de uppslag som har förts fram i köplagsutredningens slutbetänkande. I det följande skall jag, delvis i anslutning till vad som har anförts i betänkandet, peka på några punkter där reformer kan vara motiverade. Det bör emellertid stå utredaren fritt att överväga även andra ändringar.
Av central betydelse för konsumenterna är vilka anspråk de kan ställa på den köpta varan och vilka befogenheter de kan göra gällande om varan inte motsvarar kraven.
Varken den allmänna köplagen eller konsumentköplagen innehåller någon allmän definition av begreppet fel i godset. I 7-10 55 konsumentköplagen finns dock specialbestämmelser som på vissa punkter anger när en vara skall "anses behäftad med fel". Utredaren bör pröva om inte ytterligare stadga kan ges åt fel— begreppet. Härvid torde det ligga närmast till hands att fortsätta på den inslagna vägen med specialbe— stämmelser av angivet slag. Särskild uppmärksamhet bör härvid ägnas näringsidkarnas ansvar för uppgif— ter som har lämnats om varan och för underlåtenhet att lämna information om denna. Det kan hävdas att de bestämmelser härom som nu finns i 7 5 är alltför snävt inriktade och behöver byggas ut. Även före— skrifterna i 8 5 om ansvar för brister i produktsä— kerheten m.m. kan behöva ses över. Utredaren bör emellertid också vara oförhindrad att föreslå mera generellt hållna föreskrifter om hur godset skall vara beskaffat. Mycket talar dock för att allmänna definitioner av felbegreppet skulle bli av begränsat värde.
Som nämnts har köplagsutredningen föreslagit allmän- na regler om rätt för köpare att kräva att säljaren på egen bekostnad avhjälper fel i godset. Sådan rätt föreligger enligt förslaget om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet. Utredaren bör överväga om och i vad mån säljarens skyldighet att avhjälpa fel kan göras tvingande i fråga om konsu— , mentköp.
Även när det gäller rätten att kräva skadestånd vid fel i godset - liksom f.ö. vid säljarens dröjsmål med leveransen - synes en förstärkning av köparens ställning ha fog för sig. Enligt den nuvarande be— stämmelsen i 6 5 konsumentköplagen är rätten till skadestånd tämligen begränsad. Säljaren kan sålunda friskriva sig från skyldighet att ersätta annat än "utgift" som köparen har ådragit sig. Inte heller rätten till ersättning för utgift är för alla fall obetingad. Utredaren bör bl.a. överväga om inte konsumenten, sedan han har hävt köpet och gjort täckningsköp till högre pris, i princip bör, oav— sett friskrivning från säljarens sida, vara berätti— gad till ersättning för prisskillnad mellan de båda köpen, dvs. för vad som enligt köplagsutredningens förslag betecknas som direkt förlust. Själva befo— genheten att häva köpet kan nämligen vara ett otill- räckligt vapen för att tvinga fram en riktig presta— tion, särskilt i tider då prisökningar förekommer som gör det omöjligt för konsumenten att efter häv— ning köpa motsvarande vara till samma pris som ur— sprungligen hade avtalats.
Såväl enligt köplagen som enligt konsumentköplagen (11 9) skall köpare som vill göra gällande befogen— het på grund av fel i varan lämna säljaren underrät— telse senast ett år efter det att köparen har tagit emot varan. Denna tid föreslås av köplagsutredningen förlängd till två år. Det kan för konsumentköpens del ifrågasättas om inte även en tvåårsfrist i Vissa fall kan vara för kort när fråga är om dolda fel som inte visar sig förrän efter förhållandevis lång tid.
I belysning av den tvingande reglering som utredaren kan komma att föreslå beträffande skyldighet att av— hjälpa fel, rätt för köparen till ersättning i sam— band därmed och tid inom vilken fel senast skall på— talas bör utredaren överväga behovet av särskilda regler om garantiutfästelser. Innebörden av en ga— ranti kan ofta vara oklar. Inte sällan bibringas köparen den oriktiga föreställningen att han genom "garanti" tillerkänns förmåner som går utöver hans
rättigheter enligt lag. En tanke som bör prövas är att en garantiutfästelse när inte annat uttryckligen anges i avtalet skall ha den innebörden att säljaren svarar inte bara för s.k. ursprungliga fel, dvs. fel som omfattas av det legala ansvaret, utan också för andra brister i varans funktionsduglighet som har uppkommit under garantitiden.
Enligt 19 & konsumentköplagen är lagen inte tillämp— lig på ersättning för förlust som köparen lider ge— nom personskada eller skada på annan egendom än den sålda varan. Också för framtiden synes lämpligast att frågan om ansvar för s.k. skadebringande egen— skaper i sålt gods i huvudsak behandlas inom den allmänna skadeståndsrätten, låt vara att sambandet med köprätten är påtagligt. Jag avser att senare i dag föreslå att uppdrag ges åt produktensvarskomnit- tén (Ju 1973:08) att pröva om det är lämpligt att genom lag införa ett allmänt objektivt produktensvar för tillverkare och andra näringsidkare i fråga om skador som åsamkas enskilda konsumenter. Avsikten är att produktensvarskommittén skäll bedriva sitt arbe— te inom konsumentområdet i nära samråd med den utre— dare som får i uppdrag att se över konsumentköprät— ten.
En viktig fråga inom köprätten är när en vara skall anses avlämnad av säljaren. Nära samband härmed har bl.a. spörsmålet om vid vilken tidpunkt faran för att godset av våda förstörs eller kommer bort m.m. går över från säljaren till köparen. Utredaren bör pröva om inte speciella regler i dessa hänseenden behövs vid konsumentköp. Särskilt bör övervägas om inte godset, även när det skall sändas till köparen från en ort till en annan, skall anses avlämnat först när det har kommit i köparens besittning, med verkan bl.a. att säljaren fram till dess står faran för godset.
Utredaren bör också närmare undersöka i vad mån särskilda regler för konsumentköp erfordras beträf— fande prisets bestämmande. Jag tänker främst på de fall där priset inte framgår av avtalet. Inte minst i denna fråga kan det finnas anledning till nära samråd med konsumenttjänstutredningen.
De särskilda bestämmelserna om konsumentköp gäller f.n. endast vid köp av vara eller vad som ibland kallas lösöre. Tillämpningsområdet är således snä— vare än den allmänna köplagens som omfattar även annan lös egendom, exempelvis byggnad på annans mark, värdepapper och rättigheter av olika slag.
Utredaren bör vara oförhindrad att pröva i vad mån det är lämpligt att utvidga konsumentreglernas tillämpningsområde .
Konsumentköpsreglerna är i visst fall tillämpliga även vid köp från annan än näringsidkare, nämligen om köpet förmedlas av näringsidkare. Köparen kan i sådant fall åberopa reglerna mot den privatperson som är säljare. Han kan dock inte under åberopande av dessa regler göra gällande några befogenheter mot den förmedlande näringsidkaren. Den nuvarande ord— ningen ger ofta köparen ett otillfredsställande skydd. Utredaren bör därför överväga i vad mån det är rimligt och tekniskt möjligt att införa särskilda lagregler om förmedlarens ansvar för säljarens pres— tation.
I direktiven tog statsrådet också upp frågan om en sam— ordning mellan den allmänna lagstiftningen på köprättens område och den konsumenträttsliga. Han förklarade emel— lertid att han för dagen inte var beredd att ta ställning till vilken lagteknik som var den lämpligaste utan ville i denna fråga avvakta bl.a. den då pågående remissbehand— lingen av förslaget till ny allmän köplag. Vidare skulle nordiska överläggningar om det köprättsliga reformarbetet äga rum.
Sedan nämnda remissbehandling avslutats och nordiska överläggningar skett återkom statsrådet till samord— ningsfrågan. Om denna fråga anförde han i tilläggsdirek— tiv till konsumentköpsutredningen den 7 december 1978 (Dir 1978z98) bl.a. att man både i Finland och i Norge övervägde att på den allmänna köprättens område gå ifrån den systematik på vilken de gällande skandinaviska köplagarna bygger och i stället anknyta till en planerad konvention rörande internationella köp som förberetts av Förenta nationernas kommission för internationell handelsrätt (UNCITRAL).
Statsrådet pekade vidare på att de nordiska länderna redan i viss mån hade valt olika vägar vad gällde kon— sumentköp. I Sverige fanns särskilda bestämmelser i ämnet i konsumentköplagen. I Norge hade regler om konsumentköp tagits in i den allmänna köplagen i anslutning till la— gens olika paragrafer varvid i princip de allmänna be— stämmelserna om säljarens dröjsmål och om felaktigt gods gjorts tvingande till konsumentens förmån. I Danmark fanns ett kommittéförslag om att föra in konsumentregler i den allmänna köplagen varvid vissa av reglerna fick bilda ett särskilt avsnitt i lagen. I Finland hade vissa regler om konsumentköp tagits in i en konsumentskyddslag innehållande såväl civilrättsliga som näringsrättsliga
och processuella bestämmelser på konsumentområdet.
Statsrådet upplyste att det svenska köplagsförslaget hade fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen och fortsatte därefter:
Vid överläggningar mellan företrädare för de danska, finländska, norska och svenska justitiedepartementen har nåtts enighet om att man i Danmark, Norge och Sverige inte nu bör göra några ändringar i den all- männa köprätten. Jag ansluter mig till denna bedöm— ning. Det får anses lämpligt att awakta den plane— rade konventionen om internationella köp och utveck- lingen på konsumentköpsområdet innan frågan om 're— former av de allmänna reglerna tas upp på nytt. Fin— land fullföljer dock sina planer på en allmän köp— lag. Samråd äger härvid rum med de övriga nordiska länderna.
En metod för samordning av konsumentköprätten med köprätten i övrigt är, som har framgått, att föra in bestämmelser om konsumentköp i den allmänna köplagen och att därvid ange att vissa av lagens bestämnelser är tvingande vid konsumentköp. I-Erigenom vinner man bl.a. den fördelen att de köprättsliga reglerna blir samlade på ett ställe. Denna teknik, som alltså har begagnats i Norge och som övervägs även i Danmark, kan från systematisk synpunkt te sig tilltalande också för svensk del. Den har fått stöd av några av de instanser som har yttrat sig över förslaget till ny allmän köplag.
Det finns dock skäl som talar emot en sådan lösning och som kan motivera att konsumentköpen åtminstone t.v. behandlas i en särskild lag. Om man, som jag nyss förordade, uppskjuter reformarbetet när det gäller den allmänna köprätten, innebär det att det för en tid framåt förblir osäkert hur den allmänna köplagen i ett längre perspektiv kommer att vara uppbyggd och vilka sakliga förändringar som kommer att göras i normalregleringen. Att under sådana för— hållanden söka inarbeta konsumentköpsregler i den allmänna köplagen får anses mindre lämpligt. Vidare är att beakta att under remissbehandlingen av för— slaget till allmän köplag åtskilliga remissinstanser har hävdat att bestämmelserna om kommersiella köp och konsumentköp bör hållas isär. De har härvid för— ordat en fullständig lagteknisk åtskillnad med en dispositiv köplag för köp mellan näringsidkare och en särskild, i princip uttömmande, reglering av kon— sumentköpen.
Enligt min mening talar övervägande skäl för att man inte nu frångår tekniken med en särskild konsument— köplag. Skulle det i framtiden visa sig ändamålsen— ligt att ta in konstmentköpsreglerna i en reviderad allmänn köplag, kan frågan tas upp på nytt. Konsu— mentköpsutredningen bör emellertid i och för sig va— ra oförhindrad att redan nu pröva en lösning som innebär att reglerna placeras i den allmänna köp— lagen.
Stannar utredningen för alternativet med en särskild konsumentköplag ligger det nära till hands att söka åstadkomma en mera fullständig reglering av förhål— landet mellan konsument och säljare än som innefat— tas i den nuvarande konsumentköplagen, även om det skulle innebära att en del av den allmänna köplagens bestämmelser upprepas ,i konsumentköplagen. Målet bör vara att parterna i allmänhet inte skall behöva söka ledning i annan lag än konsumentköplagen. Som exem— pel på spörsmål som inte nu regleras i konsumentköp— lagen men som utredningen bör överväga att behandla där kan jag nämna frågorna om prisets bestämmande, tid och plats för varans avlämnande till konsumen— ten, vem som står risken för att varan förstörs av våda eller liknande och hur det går till att häva köpet. Däremot bör inte mera speciella frågor som endast i undantagsfall aktualiseras vid konsumentköp tas upp.
Erfarenheterna av nuvarande förhållanden visar att olika nivåer på rättskyddet i dispositiv resp. tvingande lagstiftning gör köprätten svårtillgänglig och oklar. Sålunda uppfattas ofta rättsläget felak— tigt så, att konsumentköplagen gäller även vid köp där konsumenten har möjlighet att åberopa regler i 1905 års köplag som är fördelaktigare för honom. Vi— dare vill jag peka på att med nuvarande system säl— jarsidan i sina kontrakt frestas att hänvisa till minimireglerna. Detta kan innebära att man på konsu— mentområdet allmänt sett får en sänkning av den nivå på köparens rättsskydd som den dispositiva normal— regleringen ger uttryck för.
När man skall skapa en ny och mera fullständig kon— sumentköplag är det därför viktigt att man väljer en sådan teknik att olägenheter av nu berört slag und— viks. Det kan vara lämpligt att gå till väga så att man först fastställer vilka normalregler som bör gälla mellan parterna för att balans skall råda i rättsförhållandet. Därefter får övervägas om och i vad mån man kan tillåta avtalsvillkor som innebär avvikelse från normalbestämmelserna till nackdel för
konsumenten, eller med andra ord i vilken utsträck— ning bestämmelserna bör vara dispositiva. Arbetet bör även helt allmänt inriktas på att få fram så klara och lättillgängliga. regler som möjligt.
Statsrådet tog härefter i tilläggsdirektiven upp frågor om hur en utvidgning av konsumenternas rättigheter påver— kar förhållandet mellan olika led på näringsidkarsidan och om de mindre företagens rättsliga ställning. Dessa frågor har vi behandlat i delbetänkandet (SOU 1981 :51) Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Vidare diskuterades i tilläggsdirektiven konsumentens förhållande till en nä— ringsidkare i ett bakre led. Statsrådet erinrade om att man i svensk rätt utgår från att ett ingånget avtal ger upphov till ett rättsförhållande endast mellan de parter som har ingått avtalet och att konsumenten alltså i prin— cip har att hålla sig till den näringsidkare som är hans avtalspart, om han exempelvis vill göra gällande påfölj— der på grund av fel i en köpt vara. Härefter fortsatte statsrådet.
Konsumentköplagen innehåller emellertid ett par be- stämmelser som ålägger näringsidkare i bakre led ett direkt ansvar mot konsumenten. Har varans tillverka— re eller annan för säljarens räkning åtagit sig att avhjälpa ett fel i varan och visar han försummelse när han skall fullgöra åtagandet, skall han sålunda ersätta konsumentens skada, om denna inte är ringa (12 9). Vidare kan tillverkaren eller annan som i tidigare säljled har tagit befattning med en vara bli Skadeståndsskyldig mot konsumenten, om han har lämnat vilseledande uppgift om varan (14 å).
I norsk rätt har man gått längre på denna punkt. En- ligt 49 a ?) norska köplagen kan sålunda konsumenten oberoende av garanti göra gällande krav på grund av att en vara är felaktig också mot producent, impor— tör eller annan i tidigare säjled, dock i princip endast under förutsättning att den som har sålt va— ran till konsumenten kan göra gällande motsvarande krav.
Enligt min mening bör det övervägas om inte också enligt svensk rätt tillverkare och andra närings— idkare i tidigare säljled bör ha ett ansvar mot kon— sumenterna som är mera direkt och oberoende av ga— rantier än vad som f.n. är fallet. För detta talar att det är tillverkaren som har det avgörande infly— tandet på produktens utformning. Också importörer och grossister torde i många fall ha väl så goda möjligheter att påverka och kontrollera kvaliteten
hos masstillverkade industrivaror som en enskild de— taljist. Särskilt när det gäller tekniskt mer komp— licerade produkter torde resurserna att avhjälpa fel ofta vara större i ett bakre led än i detaljistle— det. Till detta kommer att köparen får ökad trygghet för den händelse detaljisten — som naturligtvis kö— paren liksom nu alltid skall kunna vända sig mot — inte vill eller kan fullgöra sitt ansvar, exempelvis på grund av insolvens.
Det får anses ingå i konsumentköpsutredningens upp- drag att pröva frågan om vilket ansvar mot konsumen— terna som bör läggas på tidigare led i distributio— nen.
Avslutningsvis framhöll statsrådet, vilket också anförts i de ursprungliga direktiven, att utredningen borde med uppmärksamhet följa rättsutvecklingen i övriga nordiska länder beträffande konsumentköp. färvid borde utredningen enligt statsrådet sträva efter att så långt möjligt uppnå rättslikhet.
Till utredningen har för övervägande inom ramen för ut— redningsuppdraget överlämnats konsumentverkets rapport (KOV 1977z8-O4) Att minska antalet reklamationer.
1 . 2 Utredningens arbete
Konsumentköpsutredningen inledde sitt arbete hösten 1977. Utredningen bestod då av Knutsson som särskild utrednings- man. I januari 1979 ombildades utredningen till en kommit— té med tre ledamöter. I utredningsarbetet har alltsedan begynnelsen såsom sakkunniga deltagit företrädare för kon— sument— och näringsidkarintressen.
Ett väsentligt motiv för att utredningen tillsattes var önskemålet att få till stånd en samordning mellan lag— stiftningen om konsumentköp samt dels den nya lagstift— ning om köp i allmänhet som köplagsutredningens nyligen framlagda förslag väntades leda till dels den lagstiftning om konsumenttjänster som konsumenttjänstutredningen höll på att utarbeta. Dessa båda samordningfrågor har i hög grad präglat utredningsarbetet.
Under det första skedet av utredningsarbetet gjordes en genomgång av olika reformfrågor inom konsumentköprätten mot bakgrund av köplagautredningens förslag till ny allmän köplag. Fortlöpande kontakter hölls också med konsument— tjänstutredningen. Någon egentlig samordning mellan de bå— da utredningarnas arbete kunde dock inte genomföras, ef— tersom konsumenttjänstutredningen när konsumentköpsutred— ningen inledde sin verksamhet redan hade kommit så långt i sitt arbete att slutlig ställning tagits i de flesta
Genom tilläggsdirektiven ändrades förutsättningarna för utredningsarbetet på olika sätt. Förutom att utredningen ombildades till en kommitté och att uppdraget utvidgades till nya frågor klargjordes att tanken på revidering av den allmänna köprätten hade ställts på framtiden. Någon samordning med en ny allmän köplag var därför inte längre aktuell utan vårt arbete fick i stället inriktas på en me— ra fristående översyn av konsumentköpslagitiftningen.
Konsumenttjänstutredningen lade i juni 1979 fram betän— kande (SOU 1979:36) med förslag till konsumenttjänstlag. Under hösten 1979 ägnade vi åtskilligt arbete åt att ut— forma ett remissyttrande över detta förslag. Härvid fick vi anledning att ta preliminär ståndpunkt till en rad frå— gor inom ramen för vårt eget utredningsarbete.
Sedan remissbehandlingen av konsumenttjänstutredningens förslag avslutats valde vi efter samråd med företrädare för justitiedepartementet att något avvakta med vårt fort— satta arbete på konsumentköpsområdet för att om möjligt få till stånd en samordning med departementets beredning av förslaget till konsumenttjänstlag. Vi bedömde inte reform— behovet på konsumentköpsområdet som så angeläget att det talade emot en sådan ordning. Under år 1980 och första halvåret 1981 ägnade vi oss därför huvudsakligen åt de särskilda utredningsuppgifter vi hade fått genom tilläggs— direktiven. Resultatet av vårt arbete i denna del redovi— sades i betänkandet (SOU 1981 :31) Avtalsvillkor mellan näringsidkare. På. grundval av detta betänkande har seder- mera lagts fram prop. 1983/84:92 med förslag till lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare.
Under år 1980 återupptogs arbetet på den allmänna köprät- tens område. Bakgrunden härtill var att en konvention om avtal rörande internationella köp av gods, grundad på det i tilläggsdirektiven berörda arbetet av UNCITRAL, hade an- tagits vid en av Förenta nationerna anordnad diplomatisk konferens i Wien i april 1980. Konventionen, som enligt en uttrycklig undantagsregel inte omfattar konsumentköp, har sedermera undertecknats av Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Efter beslut av de nordiska justitieministrarna tillsattes senare under år 1980 en särskild arbetsgrupp med företrä— dare för Danmark, Finland, Norge och Sverige, som fick i uppdrag att bedöma de nordiska ländernas inställning till konventionen och undersöka möjligheterna att åstadkomma gemensamma köplagar. Den senare delen av uppdraget preci— serades sedermera till att arbetsgruppen skulle utarbeta förslag till nya köplagar för de fyra länderna. Island deltar i gruppens arbete genom observatörer.
Sedan arbetet på den allmänna köprättens område återupp- tagits förelåg återigen förutsättningar för en samordning mellan vårt arbete och arbetet på en ny allmän köplag. Vi har fortlöpande tagit del av de lagutkast som arbetats fram inom den nordiska köplagsgruppen och — framför allt genom vår sakkunnige Hertzman, som tillhör gruppen — under hand fått information om gruppens arbete. Vi har av skäl som kommer att redovisas närmare i det följande (5.1) stannat för att föreslå att konsumentköpen i princip ut- tömmande regleras i en särskild lag och sålunda utesluts från den allmänna köplagens område. Vi har emellertid sam— tidigt ansett det angeläget att reglerna om konsumentköp och allmänna köp inte onödigtvis skiljer sig åt. Vårt för— slag har därför utformats i nära anslutning till det inom den nordiska köplagsgruppen utarbetade förslaget till ny svensk köplag.
Vi har tidigare varit inriktade på att lägga fram vårt förslag efter det att den nordiska köplagsgruppen slutfört sitt arbete. Enligt den tidsplan för köplagsgruppen som angavs vid ett nordiskt justitieministermöte i november 1982 beräknades ett betänkande med förslag till nya all—- männa köplagar kunna föreligga i september 1983, och vi räknade för vår del med att kunna avsluta vårt arbete un— gefär ett halvår därefter. Köplagsarbetet har emellertid tagit längre tid än beräknat. Vid ett nordiskt justitie- ministermöte i juni 1985 anmäldes att förslaget kunde fö— religga först vid årsskiftet 1985/84 och härefter har yt— terligare förskjutning skett. F.n. räknar man med att ar— betet skall kunna avslutas i början av hösten 1984.
I samband med att vi i juni 1985 fick besked om att köp— lagsgruppens arbete hade försenats uttrycktes från justi— tiedepartementets sida önskemålet att vi skulle slutföra vårt arbete så snart som möjligt. Vi beslöt därför att färdigställa vårt förslag utan att avvakta det slutliga förslaget till ny köplag. Vi har därvid byggt på det ut— kast till köplag som förelåg inom den nordiska köplags— gruppen i september 1983. Utkastet fogas till betänkandet som bila. Vi har emellertid fortlöpande tagit del av senare revideringar av lagtexten och på vissa punkter an— passat vårt eget lagförslag efter dem. Revideringarna har inte innefattat några sakliga ändringar av större betydel— se, och inte heller det fortsatta arbetet inom köplags- gruppen väntas medföra några sådana ändringar.
Ett särskilt problem som uppläggningen av arbetet har fört med sig är att vi inte som underlag för vårt förslag har haft tillgång till några av köplagsgruppen antagna motiv till köplagsförslaget. När det gäller förslagets närmare innebörd har vi därför i huvudsak fått bygga på upplys— ningar som vi har inhämtat under hand. Tidsutdräkten med
det nordiska köplagsarbetet har gjort det omöjligt för oss att fullfölja den samordning med köplagsförslaget som i och för sig hade varit önskvärd. Vi utgår emellertid från att en sådan samordning skall kunna komma till stånd vid den fortsatta beredningen av vårt lagförslag.
När det gäller lagstiftningen om konsumenttjänster har be— redningsarbetet inom justitiedepartementet fortsatt under den tid som vårt utredningsarbete har pågått. Vi har fort— löpande följt även detta arbete och på olika punkter tagit hänsyn till vad som har framkommit där. Arbetet har nu re— sulterat i en den 29 mars 1984 beslutad remiss till lagrå— det med förslag till konsumenttjänstlag.
Beträffande vårt arbete kan i detta sammanhang i övrigt nämnas följande.
Från den gällande konsumentköplagens tillämpningsområde utesluts genom en uttrycklig bestämmelse i 19 5 s.k. pro— duktskador, dvs. skador på person eller egendom som den köpta varan förorsakar. I våra direktiv sägs att det också för framtiden synes lämpligast att frågan om ansvar för skadebringande egenskaper i sålt gods i huvudsak behandlas inom den allmänna skadeståndsrätten. Frågor om ersättning för produktskador har utretts av produktansvarskommittén. I sitt slutbetänkande (SOU 1979:79) Produktansvar II. Pro— duktansvarslag har kommittén kommit till uppfattningen att produktansvaret såvitt rör skador på egendom lämpligen kan regleras i konsumentköplagen. Vi har såväl vid samråd med produktanvarskommittén som vid remissbehandlingen av kom— mitténs betänkande ansett oss kunna godta denna stånd— punkt. Vi har därför utarbetat ett förslag till reglering inom konsumentköplagens ram av ansvaret för sakskador som orsakats av defekta produkter.
Till belysning av frågor om produktskador och vissa andra frågor där försäkringsförhållanden är av intresse har ord— föranden och sekreteraren haft vissa kontakter med före— trädare för försäkringsbranschen.
I juni 1982 höll vi överläggningar med representanter för ett antal konsumentvarubranscher, varvid främst frågor om avhjälpande av fel i sålt gods behandlades.
Något utredningsarbete motsvarande vårt har inte bedrivits i de andra nordiska länderna. Inom ramen för den nordiska köplagsgruppen har emellertid vissa frågor om konsumentköp aktualiserats. Ordföranden och sekreteraren har deltagit i ett sammanträde med den nordiska köplagsgruppen i Köpen— hamn i oktober 1985. Härvid redovisades innehållet i vårt då föreliggande lagutkast och inhämtades synpunkter på detta. Från de andra ländernas sida. redogjordes för där föreliggande planer för det fortsatta arbetet på konsu— mentköpsområdet .
2 BAKGRUND
2.1 Gällande rätt 2.1 .1 Köplagen
De grundläggande bestämmelserna om köp av lös egendom är meddelade i lagen (1905:58 s. 1) om köp och byte av lös egendom (köplagen). Denna lag gäller i princip alla slag av köp och omfattar således både köp som sluts mellan köpmän i och för deras rörelse (handelsköp) och andra köp (s.k. civila köp). Den innehåller inte några regler som tar sikte direkt på konsumentköp. Sådana köp hänförs en— ligt lagens systematik under den mera vidsträckta kate— gorin civila köp.
Köplagen syftar inte till att ge en uttömmande reglering av alla spörsmål rörande köp av lös egendom. Utanför la— gen faller t.ex. frågor om ingående av köp och om verkan av vissa kontraktsbrott. Lagen reglerar vidare endast kö— parens förhållande till säljaren. Frågor om köparens för- hållande till tillverkaren av den sålda varan — om denne är en annan än säljaren - är att bedöma enligt andra reg— ler. Lagen gäller såväl kontantköp som kreditköp. (Dess- utom finns särskilda regler för kreditköp som konsument gör från näringsidkare i konsumentkreditlagen.) Köplagens bestämmelser är dispositiva, dvs. de gäller endast om parterna inte har avtalat annat.
Någon definition av begreppet "köp" ges inte i lagen. Av 2 Så framgår emellertid att även s.k. beställningsavtal är att räkna som köp. Ett sådant avtal föreligger när någon av annan har betingat sig att denne skall mot vederlag i pengar förfärdiga något och bestå ämnet därtill själv. Undantag görs dock beträffande uppförande av byggnad. Vad som innefattas i begreppet "lös egendom" preciseras inte heller i lagen. Allmänt kan sägas att begreppet täcker all slags egendom som inte är att räkna som fast egendom (jfr 1 kap. 2 45 och 2 kap. jordabalken). Lagen är således tillämplig på både köp av lösöre och överlåtelse av vär- depapper, rättigheter, byggnad på ofri grund m.m. Det kan tilläggas att lagen utöver köp även avser byte av lös egendom.
Köplagen skiljer mellan köp av bestämt gods (speciesköp) och leveransavtal (genusköp eller generiskt köp). Till den senare kategorin räknas enligt 3 5 första stycket köp som inte avser bestämt gods utan endast viss myckenhet av angivet slag. För speciesköp och leveransavtal meddelas i Viss utsträckning skilda regler i lagen, t.ex. i fråga om farans övergång (17 5) och säljarens skadeståndsskyldig— het vid dröjsmål (23 och 24 55) eller fel i godset (42 och 43 95)-
Utöver det inledande avsnittet om lagens tillämpninga- område m.m. (1—4 95) består köplagen grovt sett av tre huvuddelar. I en första del ges utfyllande regler om för— hållandet mellan parterna i följande hänseenden, nämligen i fråga om köpeskillingens bestämmande i vissa fall (5- 8 55), platsen för godsets avlämnande (9—11 99), tiden för köpets fullgörande (12—15 59), rätten att innehålla godset eller köpeskillingen (14—16 55), faran för godset (17 å) och godsets avkastning (18—20 55). I den andra hu— vuddelen meddelas främst regler om påföljder av kon— traktsbrott från endera partens sida. Här regleras sålun— da frågor om dröjsmål på säljarens (21 —27 55) eller köpa— rens sida (28-57 åå), ränta på köpeskillingen (58 5), verkan av köparens obestånd (39—41 95), fel eller brist i godset (42—54 55), avvisande av gods och hävande av köp (55—58 55) samt säljarens skadeståndsskyldighet mot kö— paren när godset vid köpet tillhörde någon annan än säl— jaren (59 5). Efter ett par bestämmelser om öppet köp (60 å) och om ansvaret för vissa meddelanden som beford— ras med post eller telegraf m.m. (61 5) innehåller lagen i en avslutande del föreskrifter om betydelsen av vissa vid köp brukliga uttryck (62-71 59), bl.a. transportklau— suler.
2.1 .2 Konsumentköplagen
Trots att man vid köplagens tillkomst inte var särskilt inriktad på att tillgodose konsumenters intresse och be— hov av skydd kan köplagens regler i stort sett anses tillfredsställande även för konsumentköp. Avvägningen mellan rättigheter och skyldigheter för köpare och säl— jare avser nämligen att ge vardera parten tillräckliga befogenheter i händelse av kontraktsbrott från den andra partens sida. Det förhållande som framför andra gjorde att det så småningom framstod som önskvärt med särskilda lagregler i syfte att stärka konsumenternas rättsskydd var att köplagen är dispositiv och att detta förde med sig att det i näringslivet i stor omfattning användes standardiserade säljvillkor intagna i olika slag av stan— dardkontrakt som i mycket gav andra lösningar än köpla— gen. Man talar ibland om en "formulärrätt" vid sidan av köplagen. Före konsumentköplagens tillkomst var det inte ovanligt att standardformUlärens villkor hade slagsida till förmån för säljaren. I stället för att vara en bätt— re lösning än köplagens dispositiva regelsystem kunde då standardvillkoren bli en fara för den svagare parten —
konsumenten.1 Denna fara med standardiserade villkor var ett av skälen till att särskilda regler till köpa- rens skydd vid konsumentköp ansågs behövliga.2 Att köplagen år 1974 kompletterades med en särskild konsu— mentköplag (1975:877, ändrad senast 1977:985) berodde förutom på nyss nämnda skyddsbehov också på det förhål— landet att vissa för konsumenten viktiga frågor över hu— vud taget inte reglerades i lag, exempelvis konsumentens förhållande till tillverkare eller annan tredje man som lämnat garanti för varan. Ett tredje väsentligt skäl var att tydliga regler saknades för det fallet att köparen förmåtts köpa varan genom vilseledande uppgifter i reklam eller på annat sätt.
Konsumentköplgens tillämpnigsområde och karaktär av minimiskydd (1-2 55)
Konsumentköplagen garanterar konsumenten ett minimiskydd som han alltid skall ha när han för enskilt bruk köper varor från en näringsidkare. Alla regler i konsument— köplagen är tvingande till köparens förmån, dvs. de kan inte sättas ur spel genom avtal som berövar köparen hans rättigheter enligt lagen. På åtskilliga punkter är kon— sumentköpreglerna emellertid mindre förmånliga för kö— paren än den allmänna köplagens dispositiva regler. Kon— sumentköplagen innehåller inte heller någon fullständig reglering av alla frågor som kan uppkomma vid konsument— köp. Man ansåg vid lagens tillkomst att en del frågor liksom dittills borde kunna bedömas med stöd av den all— männa köplagen eller principer som hade utbildats i pra- xis. Exempel på detta är spörsmål om successiv leverans och om verkningarna av att ett köp hävs, om platsen och tiden för avlämnande av varan och om vem som står faran för att varan skadats genom olyckshändelse.
I lagen avses med konsumentköp köp av vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, när köparen är en konsu— ment och säljaren en näringsidkare som handlar i sin yr— kesmässiga verksamhet. Med köp från en näringsidkare
1 I SOU 1972:28 Bilaga 5 redovisas en undersökning av vissa villkor i standardformulär insamlade under åren 1968—1970. Information om standardvillkor som i dag används i olika branscher vid konsumentköp finns i ett särstryck ur nr 5/80 — 6/82 av konsumentverkets tidskrift Konsumenträtt & Ekonomi, som innehåller en översikt över konsumentverkets förhandlingsverksamhet enligt avtals-— villkorslagen. (Se vidare härom i avsnitt 2.1.5.)
2 SOU 1972:28 s. 51 och prop. 1975z158 s. 115.
jämställer lagen köp från en privatperson, vilket sker genom förmedling av en näringsidkare.
Köwens förhållande till säljaren (3—11 %)
Lagen ger i princip köparen omedelbar hävningsrätt vid väsentligt dröjsmål från säljaren med leverans av varan, om dröjsmålet inte beror av köparen eller av omständighe— ter som han svarar för (5 5). Det krävs dessutom att kö— paren har uppmanat säljaren att leverera men leverans in— te har skett inom skälig tid därefter eller att det måste ha stått klart för säljaren att dröjsmålet är av väsent— lig (ej ringa) betydelse för köparen. Vid köp av special— tillverkad vara eller vara som säljaren annars inte kan antas ha möjlighet att sälja på rimliga villkor till an— nan kan hävningsrätten begränsas genom avtal. Köparen har rätt att hålla inne betalningen tills varan hålls honom till handa. Sistnämnda befogenhet har köparen oavsett om dröjsmålet är av ringa betydelse eller inte. Regeln gäl— ler dock inte vid köp som slutits på villkor att priset skall betalas i förskott.
Det centrala avsnittet i lagen rör köparens ställning när en vara är behäftad med &. Konsumentköplagen innehåller inte någon allmän regel om när en vara skall anses felak— tig.
Vissa speciella felregler finns dock upptagna i lagen. Sålunda gäller enligt 7 5 att en vara anses felaktig, om säljaren vid köpet eller på förpackning eller annars vid marknadsföringen har lämnat en vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning, vilken inte seder— mera har rättats, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet. Även uppgifter som vid marknadsföringen har läm— nats av någon i tidigare säljled kan medföra att varan anses felaktig. Härför krävs att säljaren har åberopat uppgiften eller att han har underlåtit att rätta den, fastän han insett eller uppenbarligen bort inse att den var vilseledande. 7 5 innehåller också en regel om att varan är felaktig, om åläggande enligt marknadsförings— lagen att lämna information om varan har åsidosatts. En vara skall också anses felaktig, om den säljs i strid mot förbud enligt 4 9" marknadsföringslagen (avser vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller vara som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål) eller mot för— säljningsförbud meddelat i författning eller av myndig— het väsentligen i syfte att skydda mot ohälsa, olycksfall m.m. eller om varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för liv eller hälsa (8 5).
Köparen har också tillförsäkrats skydd vid köp av en vara "i befintligt skick", "som den är" eller med liknande förbehåll. Skyddsregeln (9 5) innebär att varan anses felaktig om den inte är sådan som köparen har haft an— ledning att räkna med samt säljaren måste ha insett detta men underlåtit att upplysa köparen om rätta förhållandet. Detsamma gäller om varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till priset och övriga omständigheter hade skäl att räkna med.
Någon rätt att kräva att säljaren skall avhjälpa ett fel i en vara ger inte lagen, utan en sådan rätt förutsätter att säljaren eller annan för hans räkning har åtgit sig att avhjälpa fel. Om avhjälpningsskyldighet föreligger enligt åtagande i avtal men felet inte avhjälps inom skälig tid (med avhjälpande likställs leverans av felfri ersättningsvara) från det köparen påtalade felet, har köparen rätt till hävning, prisnedsättning eller ersätt- ning för avhjälpningskostnad (4 5). Det markeras i lag— texten att det endast är fråga om skälig ersättning för avhjälpande. Om felet är ringa föreligger dock inte hävningsrätt. Vidare gäller att hävningsrätten får in— skränkas genom avtal, om betydande skada skulle åsamkas säljaren genom hävning och säljaren erbjuder köparen skälig ersättning för felet samt det inte är uppenbart att varan inte kan användas för sitt ändamål.
Om någon skyldighet att avhjälpa fel inte föreligger har köparen rätt till prisavdrag eller hävning (5 5). För rätt till hävning krävs att felet är väsentligt. Häv— ningsratten begränsas vidare vid beställningsköp och liknande på samma sätt som i 4 5 vid avhjälpningsåta— gande.
Även om avhjälpninäskyldignet inte föreligger kan säl— jaren undgå hävning eller prisavdrag genom att avhjälpa felet eller leverera felfri vara. Det krävs då att sådan rättelse sker genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
Köparen har rätt att innehålla köpesumman till dess ett fel har blivit avhjälpt. Om det är uppenbart att felet är av endast ringa betydelse för köparen, får han dock innehålla högst vad som kan antas motsvara dubbla kostna— den för felets avhjälpande.
För utlägg som föranleds av dröjsmål eller fel har köpa— ren rätt till skälig ersättning (6 5). Säljaren kan undgå ansvar härför genom att visa att någon försummelse inte ligger honom till last.
Konsumentköplagen innehåller i 10 & regler om verkan av tidsbegränsade garantier eller liknande utfästelser. Reg— lerna innebär att en avvikelse från vad som följer av ga— rantin presumeras utgöra fel i varan. För att undgå fel— ansvar måste säljaren göra sannolikt att avvikelsen beror på en olyckshändelse eller på en omständighet som är att hänföra till köparen.
Reklamation skall vid fel i princip göras inom skälig tid från det köparen märkt eller bort märka felet. Endast neutral reklamation krävs. Köparen behöver sålunda inte tala om vilken påföljd han önskar göra gällande. Köparens rätt att göra gällande befogenhet på grund av fel pre— skriberas om reklamation inte har skett inom ett år från mottagande av varan (11 5).
Köggens rättigheter mot bl.a. tillverkare av varan (12-14 så)
Vad angår förhållandet mellan köparen och tidigare sälj— led så har köparen rätt att göra gillande avhjälpnings— åtagande av varans tillverkare eller annan, om han har fullgjort sin reklamationsplikt enligt vad som gäller i förhållande till säljaren (15 9). Lagen innehåller också regler om skadeståndsrätt för köparen då annan än sälja— ren har försummat att fullgöra ett avhjälpningsåtagande (12 9"). Härför krävs att skadan inte är ringa. Vidare finns regler om skadeståndsansvar för tidigare säljled som vid marknadsföringen uppsåtligen eller av vårdslöshet har lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning, om uppgiften kan antas ha inverkat på köpet (14 5 ). Motsvarande skadeståndsskyldighet gäller vid underlåtenhet att fullgöra informationsskyldighet som har ålagts enligt marknadsföringslagen.
Avslutningsvis ges i konsumentköplagen en bestämmelse om att vissa underrättelser går på mottagarens risk (18 5) och en regel som från lagens tillämpningsområde undantar ersättning för förlust på grund av skadebringande egen— skaper i såld vara (19 'g').
2.1.5 Viss annan lagstiftning
Under 1970—talet har i syfte att stärka konsumenternas ställning i förhållande till näringsidkarna tillkommit ett flertal lagar förutom konsumentköplagen. Konsument— lagstiftningen är i huvudsak av antingen näringsrättslig eller civilrättslig natur. Den näringsrättsliga lagstift— ningen är avsedd att stärka hela konsumentkollektivets ställning och reglerar förhållandet mellan näringsidkarna och det allmänna. Hit hör främst lagen (1971 :112) om för— bud mot oskäliga avtalsvillkor och marknadsföringslagen
(1975z1418). Till den civilrättsliga lagstiftning som är inriktad på att stärka enskilda konsumenters ställning hör generalklausulen i 56 5 lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (av— talslagen) och konsumentförsäkringslagen (198058). Av både näringsrättslig och civilrättslig karaktär är kon— sumentkreditlagen (1977:981) och hemförsäljnlngslagen (1981z1561). Vid sidan av den näringsrättsliga och civil- rättsliga lagstiftningen finns lagar av processrättslig natur som har särskild betydelse just på konsumentområ- det. Hit hör lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (den s.k. småmålslagen) och rättshjälpsla— gen (1972:429; lagen omtryckt 1985:487 ).
I det följande skall i första hand den lagstiftning som har mer direkt betydelse för det lagförslag vi lägger fram beröras.
Lagen (1971 :112) om förbud mot oskälig avtalsvillkor
(avtalsvillkorslgen) och marknadsförigälggen (1975zl418)
Huvudsyftet med avtalsvillkorslgg en är att ge underlag för en förbättrad avvägning mellan konsment— och före— tagarintressen vid utformningen av kontraktsformulär inom olika branscher. Lagen innehåller i detta syfte i 1 så en s.k. generalklausul, enligt vilken marknadsdomstolen vid vite kan förbjuda en näringsidkare att vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till. konsumenter en— vända avtalsvillkor som han tidigare har använt men som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäligt mot konsumenten. För att förbud skall kunna meddelas förutsätts att det är påkallat från allmän synpunkt. Detta innebär att ingripande med stöd av lagen inte bör ske mot villkor som används av ett företag i enstaka fall, om inte saken har principiell betydelse.
Vid avgörandet av om visst &VtålSvillkor är att anse som oskäligt förutsattes i förarbetena1 att dispositiva rättsregler, bl.a. köplagens regler, skulle ha en vägle-v dande funktion. Nar konsumentköplagen kom till diskutera— des denna lags förhållande till avtalsvillkorslagen. Kon— sumentombudsmannen anförde i sitt remissyttrande över lagförslaget2 att det kunde bli svårt att ingripa mot avtalsvillkor som visserligen formellt uppfyller minimi— kraven i konsumentköplagen men vid en bedömning enligt avtalsvillkorslagens general.-Kläm ändå är att betrakta som otillbörliga (i lagens dåvarande lydelse talades om "otillbörliga" avtalsvillkor, vilket uttryck i samband
1 Prop. 1971:15 s. 71. 2 Prop. 1975z158 s. 117.
med konsumentköplagens tillkomst ändrades till "oskäli— ga") i ett köpeavtal av viss typ. I propositionen5 till konsumentköplagen uttalade föredragande statsrådet att de tvingande civilrättsliga reglerna självfallet inte fick lägga hinder i vägen när det gällde att med stöd av av— talsvillkorslagen genomdriva kontraktsvillkor som gav konsumenterna en starkare ställning än dessa regler inne— bar. Ett avtalsvillkor som uppfyllde de minimikrav som den tvingande civilrättsliga lagstiftningen uppställde kunde ändå vara att betrakta som oskäligt i avtalsvill— korslagens mening med hänsyn till exempelvis den särskil— da branschens förhållanden, den sålda varans art eller den begagnade försäljningsmetoden.
Marknadsförinålgen, liksom dess föregångare lagen
(1970:412) om otillbörlig marknadsföring, har till ända— mål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare (1 5).
Marknadsföringslagens centrala bestämmelser utgörs av tre s.k. generalklausulen Redan i 1970 års lag fanns en ge— neralklausul mot otillbörlig marknadsföring. Denna klau— sul utgör nu 2 5 marknadsföringslagen. Klausulen ger marknadsdomstolen möjlighet att vid vite förbjuda en nä— ringsidkare att företa reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Härefter följer en generalklausul om informationsskyldig— het (3 5) som möjliggör för marknadsdomstolen att vid vi— te ålägga en näringsidkare att vid marknadsföring lämna information som har särskild betydelse från konsumentsyn— punkt. Åläggande får innehålla att informationen skall "1 . lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe, 2. lämnas 1 annonser eller and— ra framställningar som näringsidkaren använder vid mark— nadsföringen, 3. i viss form lämnas till konsument som begär det". Lagen ger alltså numera möjlighet inte bara att stävja otillbörliga positiva reklamåtgärder i säl— jande syfte utan även att komma till rätta med närings- idkare som vid marknadsföring underlåter att lämna infor— mation som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Beträffande annonser och andra framställningar märks att informationsskyldigheten är relativ i den meningen att den får betydelse endast i den mån näringsidkaren väljer att använda sig av sådana marknadsföringsmetoder.4 Han kan alltså inte åläggas att i sin marknadsföring en—
3 Prop. 1973:138 3. 118. 4 Prop. 1975/76:34 s. 127.
vända annons eller annan framställning med ett av dom— stolen bestämt innehåll. Uttrycket "andra framställ— ningar" har en vidsträckt innebörd. Även om därmed i första hand avses framställningar som riktas till en större krets — t.ex. affischer eller massdistribuerad di— rektreklam — kan det också tänkas att föreskrifter medde— las rörande innehållet i personliga säljbrev eller munt— lig argumentation vid försäljning i hemmen eller per te— lefon. Genom möjligheten att ålägga näringsidkare att i viss form lämna information till konsument som begär det uppnås att en konsument, i fall då näringsidkaren avstår från annonsering, ändå kan få tillgång till den åsyftade informationen utan att behöva besöka säljstället.
Den tredje generalklausulen handlar om produktsäkerhet (4 9). Enligt denna bestämmelse kan marknadsdomstolen vid vite förbjuda näringsidkare att till konsument för en— skilt bruk saluhålla eller hyra ut vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Detsamma gäller om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.
Marknadsföringslagen innehåller vidare bl.a. straffba— stäimlelser som riktar sig mot speciella marknadsförings— å'tgärder, nämligen uppsåtlig användning av vilseledande framställning, erbjudande av vissa slag av rabattmärken och köpbevis samt vissa kombinerade erbjudanden av varor eller tjänster (6—8 55).
Tillämpningen av avtalsvillkorslagen och marknadsförings- lagen är anför-trodd marknadsdomstolen och konsumentom- budsmannen (KO).
Marknadsdomstolen är en Specialdomstol för bl.a. ärenden om konkurrensbegränsning, marknadsföring och oskäliga av— talsvillkor. Domstolen består enligt lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. av jurister, ekonomer samt företrä— dare för företagarintressen och konsument— och löntagar— intressen. Den är i nyss nämnda frågor den enda dömande instansen. Dess beslut vinner dock inte rättskraft på samma sätt som en dom av allmän domstol. När ändrade för— hållanden eller något annat särskilt skäl ger orsak där- till kan samma fråga prövas på nytt av marknadsdomstolen.
Förfarandet i marknadsdomstolen följer i stort sett all- männa domstolsmässiga former. Fråga om förbud eller åläg— gande tas upp efter ansökan. I ärenden enligt marknads— föringslagen eller avtalsvillkorslgen har KO primärt ex— klusiv talerätt. Först om denne för visst fall beslutar att inte göra ansökan får ansökan göras av annan, dock i
allmänhet endast sammanslutning av näringsidkare, konsu— menter eller löntagare.
Konsumentombudsmannen och konsumentverket sammanfördes den 1 juli 1976 till en myndighet, konsumentverket, vars chef samtidigt är KO. Konsumentverket är central förvalt— ningsmyndighet för konsumentfrågor och har enligt sin instruktion (SFS 1976:429, ändrad senast 1981z494) till uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på— marknaden.
För den formella rättsbildningen enligt avtalsvillkorsla- gen och marknadsföringslagen står marknadsdomstolen. Till grund för både avtalsvillkorslagen och marknadsföringsla— gen ligger emellertid tanken att en förstärkning av kon— sumenternas ställning i första hand skall ske på frivil— lighetens väg efter informella förhandlingar mellan kon— sumentverket/KO och näringslivssidan. De maktmedel som har ställts till förfogande kan sägas utgöra basen för dessa förhandlingar. Nar marknadsföringslagen utformades år 1975 konstaterades5 att den verksamhet som bedrivits inom ramen för lagen om otillbörlig marknadsföring samt avtalsvillkorslagen till stor del utgjorts av förhand— lingar mellan K0 och berörda företag eller branschorgani— sationer. Flertalet ärenden hade klarats av genom att fö— retagen eller organisationerna inför KO frivilligt utfäst sig att ändra marknadsföringen eller avtalsvillkoren. Be— tydelsen av de allmänna riktlinjer rörande produktutform— ning och produktinformation som kommit att utformas av KO framhölls, liksom det produktpåverkande arbetet i övrigt av K0 och konsumentverket.
Den nya marknadsföringslagen grundades på att riktlinjer m.m. också i fortsättningen skulle vara ett av de främsta medlen för samhällets påverkan på marknadsföringen. Den valda lösningen bygger på att de flesta fall som kunde tänkas komma under marknadsdomstolens prövning antogs bli sådana där ett företag inte följt riktlinjer som konsu— mentverket lämnat för ett visst område. Utgångspunkten blev därför att meddelade riktlinjer normalt skulle komma att ligga till grund för marknadsdomstolens "bedömning. Det underströks dock i förarbetena att avgörandet helt skulle ligga hos domstolen.6
Riktlinjerna har inte fått någon uttrycklig författnings— mässig reglering utöver vad som framgår av 5 ?) instruk— tionen för konsumentverket, vari bl.a. sägs: "Det åligger
5 PrOp. 1975/76:34 s. 93 f. 6 Prop. 1975/76:34 s. 108 och 126.
verket särskilt att utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och utformning av varor, tjänster och and— ra nytttigheter samt för företagens tillämpning av konsu— mentkreditlagen." Vissa grundläggande principer för ver— kets arbete med riktlinjer fastställdes av dess styrelse den 21 april 1977. Dessa principer finns intagna i en särskild skrift som verket har gett ut. Av konsumentver- ket antagna riktlinjer utfärdas i konsumentverkets för— fattningssamling (KOVFS).
Frågan om riktlinjernas rättsliga ställning berördes inte närmare under förarbetena till marknadsföringslagen. Frå— gan togs emellertid upp av lagrådet vid dess granskning av förslaget till konsumentkreditlag. Genom uttalanden av lagrådet och föredragande departementschefen klargjor— des att riktlinjer har karaktären av rekommendationer. Formellt sett, framhöll departementschefen, kan riktlin— jerna inte tvinga en enskild näringsidkare att handla på ett visst sätt eller binda marknadsdomstolens prövning av t.ex. huruvida ett visst förfarande skall anses lagstri— digt och därför förbjudas. Såväl lagrådet som departe— mentschefen påpekade emellertid att enligt sakens natur en riktlinje ofta måste få en väsentlig betydelse eller en särskild auktoritet när den återspeglar även en berörd branschorganisations uppfattning eller när den i övrigt, t.ex. genom att den faktiskt blivit normbildande i bran— schen, ger uttryck för vad som får anses vara god sed på marknaden.7 Frågan om riktlinjernas rättsliga ställning har också berörts i departementspromemorian (Ds Ju 1982z11) Större klarhet i fråga om olika reglers rätts— liga karaktär och syfte samt i den därpå grundade prop. 1985/84z119.
En granskning och utvärdering av systemet med riktlinjer har utförts av riktlinjekommittén i betänkandet (SOU 1983:40) Konsumentpolitiska styrmedel — utvärdering och förslag. Kommittén anför sammanfattningsvis bl.a. att den inte kunnat finna några grundläggande brister i den nuva- rande ordningen och föreslår att denna behålls samtidigt som näringsidkarna och deras organisationer stimuleras att mera aktivt engagera sig i arbetet att förbättra kon— sumenternas ställning. Såsom ett kompletterande styrme— del vid sidan av riktlinjerna anser kommittén det önsk— värt att näringslivets organisationer ges möjlighet till en självreglering genom att i vissa fall själva ta fram normer och svara för normövervakning under överinseende av konsumentverket. Kommittén har särskilt övervägt om riktlinjerna om produktsäkerhet bör ersättas med formellt bindande regler. Kommittén har stannat för att riktlinjer
7 Prop. 1976/77:123 s. 349 ff och 370 f.
bör vara förstahandsalternativet även i dessa fall. En minoritet i kommittén anser att det därutöver bör finnas en möjlighet för regeringen att utfärda bindande före— skrifter när det gäller produktsäkerhetsfrågor. Betänkan— det har remissbehandlats och övervägs för närvarande 1 f inansdepar tementet .
En redogörelse för den tidigare nämnda förhandlingsverk— samhet som med stöd av avtalsvillkorslagen äger rum mel— lan konsumentverket/KO och näringslivssidan har lämnats i en serie artiklar i konsumentverkets tidskrift Konsument— rätt & Ekonomi under åren 1980—1982. Av redogörelserna framgår bl.a. följande.8
I de flesta fall tas ärendena upp på initiativ av myndig— heten. Verket samlar systematiskt in och granskar order— sedlar, avbetalningskontrakt , garantisedlar, leverans— villkor, kvittensformulär, inlämningsbevis och andra handlingar, som företag använder i sina avtal med kon-— sumenter. Det händer också att enskilda konsumenter be— gär att konsumentverket skall pröva om ett visst avtals— villkor är förenligt med avtalsvillkorslagen. Det är inte heller ovanligt att näringsidkare vänder sig till verket för att få synpunkter på villkoren i formulär som de tän— ker trycka upp. Av alla ärenden hos verket är det bara ett litet antal som förs vidare till marknadsdomstolen. De ärenden som underkastas domstolens prövning gäller främst viktiga prejudikatfrågor eller sådana där en positiv lösning inte kunnat uppnås vid förhandlingar.
Många ärenden som verket handlägger med stöd av avtals— villkorslagen gäller de individuella villkor som används av olika företag. Förnandlingsverksamheten har dock ofta en vidare inriktning. Genom överläggningar med samtliga företag i en viss bransch eller företagens branschorga— nisationer försöker verket uppnå att de formulär som an— vänds i hela branschen är utformade på ett välavvägt sätt. De uppgörelser som träffas med näringslivets bran— schorganisationer innebär ofta att parterna enas om ett helt regelkomplex. Branchorganisationerna åtar sig också att rekommendera sina medlemmar att vid viss tidpunkt börja använda de överenskomna avtalsvillkoren. Enligt verkets erfarenheter har medlemsföretagen lojalt brukat följa sådana rekommendationer. När en uppgörelse har träffats försöker verket se till att den slår igenom i hela branschen. Verket tar därför upp förhandlingar med
8 Särtryck ur nr 5/80 — 6/82 av konsumentverkets tid— skrift Konsumenträtt & Ekonomi, s. 1-5 och 60—63.
företag som står utanför organisationerna och som inte omfattas av uppgörelsen. Sådana överläggningar har lett till ett stort antal överenskommelser med enskilda före—
tag.
Verkets bedömning av om ett avtalsvillkor kan godtas görs i första hand med utgångspunkt i marknadsdomstolens pra— x1s. Om ett visst villkor inte har prövats av marknads— domstolen, kan granskningen ibland ske efter principer för oskälighetsbedömningen som fastslagits av domstolen. I annat fall tar man ledning av vad som sagts om bedöm— ningen i förarbetena till avtalsvillkorslagen. Detta innebär, att villkor som strider mot tvingande lagstift— ning eller allmänna rättsprinciper anses oskäliga. Här har konsumentköplagen, konsumentkreditlagen och hemför— säljningslagen särskilt stort intresse. Också annan lag— stiftning, såsom jordabalken, kan få betydelse. En annan jämförelsenorm är den dispositiva rätten. Ett avtalsvill— kor som väsentligt inskränker eller t.o.m. helt tar ifrån konsumenten någon av de rättigheter, som han har enligt dispositiv rätt, bedöms ofta som oförenligt med avtals- villkorslagen. Vid sidan om köplagen spelar jordabalken stor roll också här. Många gånger grundar sig bedömningen på rena skälighetsavvägningar, där bl.a. sociala hänsyn kan spela in. På vissa områden finns ingen lagstiftning. Så är det t.ex. i fråga om tjänster. Vid villkorsgransk— ningen hämtas då jämförelsenormerna ofta från angränsan— de rättsområden. SärSkilt vanligt är det att bedömningen sker efter de principer som uttrycks i köplagstiftningen — både den tvingande och den dispositiva.
Verket försöker också utmönstra villkor som till sin in— nebörd inte är oskäliga, men som har en sådan utformning att de kan vilseleda konsumenterna om vad de innebär. Man försöker över huvud taget få till stånd en så klar och lättillgänglig språklig presentation av avtalsvillkoren som möjligt. Ofta försöker verket också påverka den re- daktionella utformningen (t.ex. i fråga om lay—out och stilstorlek) så att formulären blir överskådliga.
Avtalsvillkor som genomgående ägnas uppmärksamnet vid förhandlingarna är de som handlar om när parterna blir bundna vid avtalet, om den avtalade varans (tjänstens, nyttighetens) beskaffenhet och om konsumentens rättig— heter vid fel och brist. Andra sådana villkor är de som reglerar hur priset skall bestämmas och hur och när be— talning skall ske. Hit hör också villkor som handlar om leveranstiden och konsumentens rättigheter vid försening, liksom om tid och sätt för reklamation. Den skyddsnivå som kommer till uttryck i uppgörelserna är i sådana frå— gor, där konsumenternas rättigheter och skyldigheter på
området regleras av tvingande lagstiftning, många gång— er densamma som i lagstiftningen. Förhandlingsresulta— tet består normalt inte heller bara i att man får en an— passning av avtalsvillkoren till den tvingande lagstift— ningen utan sträcker sig ofta mycket längre.
Mer än 70 standardavtalsformulär för särskilda branscher har utformats efter förhandlingar mellan konsumentver— ket/KO och skilda branschorganisationer. De flesta över— enskommelserna gäller villkoren vid försäljning av varor och tjänster. Men det finns också uppgörelser om villko— ren vid t.ex. uthyrning av egendom (bl.a. av bilar och båtar). Förhandlingarna har inte varit begränsade till den privata sektorn. Villkoren har också granskats på avtalsområden där staten eller en kommun är eller kan vara konsumentens motpart. Det gäller t.ex. SJ:s villkor och televerkets, liksom de leveransbestämmelser som an— vänds av el— och värmeverken.
56 &" avtalslgen
Genom den s.k. generalklausulen i 36 5 avtalslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1976 (SFS 1976:185), har dom— stolarna fått ökade möjligheter att jämka eller sätta åt sidan oskäliga avtalsvillkor. Enligt paragrafen får av— talsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, om vill— koret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, om— ständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat in— nehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid skälighetsprövningen skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en under— lägsen ställning i avtalsförhållandet. I samband med att paragrafen infördes i avtalslagen upphävdes en rad be— stämmelser av motsvarande innebörd i lagar om särskilda avtalstyper. I motiven anfördes att man rent principiellt borde undvika särskilda jämkningsregler i andra lagar än avtalslagen.9
Generalklausulen kan tillämpas inom hela förmögenhets— rätten. Klausulen ger således domstolarna möjlighet att komma tillrätta med oskäliga avtalsvillkor inte bara i konsumentförhållanden utan också när avtal träffats mel— lan näringsidkare eller mellan privatpersoner. I avtals— förhållanden mellan näringsidkare förutsätts den emeller— tid komma till användning mer återhållsamt än i konsu- mentförhållanden. Särskilt gäller detta i fall då ett
9 SOU 1974:83 s. 126.
medvetet risktagande måste antas ligga bakom det träffade avtalet.10
Konsumentkreditlgen (1 977 : 981 )
Konsumentkreditlagen trädde i kraft den 1 juli 1979. Den ersätter lagen om avbetalningsköp när det gäller kredit— köp som konsumenter gör från näringsidkare. Lagen gäller emellertid inte bara avbetalningsköp i traditionell me— ning, dvs. köp där säljaren ger konsumenten anstånd med betalningen. Den omfattar också köp där konsumenten till någon del betalar säljaren med belopp, som han har lånat av denne eller av annan kreditgivare på grund av överens— kommelse mellan kreditgivaren och säljaren. Hit hör t.ex. köp med användande av olika typer av kontokort. Lagen in— nehåller bl.a. bestämmelser om den lägsta kontantinsats som säljaren skall ta ut vid kreditköp, om köparens be— fogenheter mot annan kreditgivare än säljaren samt om förbud mot användning av växlar och vissa andra ford— ringsbevis. Vidare finns regler om förutsättningarna för att säljaren skall ha rätt att återta en vara som har sålts på kredit och om förfarandet vid sådant återtagan— de. Lagen ger också vissa allmänna föreskrifter om den information som en näringsidkare skall lämna vid mark— nadsföring av kredit till konsumenter.
Hemförsäljninälgen (1981 :1361 )
Den 1 juli 1982 trädde en ny hemförsäljningelag i kraft som ersatte en tidigare lag från år 1971 . Lagen gäller vid yrkesmässig försäljning av lös egendom för enskilt bruk samt vid avtal om vissa periodiskt utförda tjänster. En förutsättning för lagens tillämplighet är att försälj— ningen sker vid besök i konsumentens bostad, på dennes arbetsplats eller på annan plats där konsumenten inte en— dast för stunden befinner sig, eller vid telefonsamtal som utgör led i telefonförsäljningsverksamhet. Lagen gäl— ler såväl kontant- som kreditköp under förutsättning att det sammanlagda pris konsumenten skall betala ej under— stiger 200 kr. Lagen gäller inte försäljning av livs— medel.
Konsumenten ges i lagen rätt att inom en vecka, den s.k. ångerveckan, frånträda ett bindande avtal genom ett skriftligt meddelande om detta till näringsidkaren. Ängerveckan börjar i regel löpa den dag då konsumenten fick tillfälle att undersöka den vara han köpt eller en likadan vara. Säljaren är skyldig att lämna konsumenten
10 Prop. 1975/76:81 s. 105, 119.
skriftlig information om innehållet i lagen samt en ång— erblankett för utnyttjande av ångerrätten. Dessa hand— lingar skall överlämnas vid besöket. Vid telefonförsälj— ning skall de, tillsammans med en bekräftelse på vad som avtalats per telefon, översändas inom tre dagar. Hand— lingarna skall vara utformade i enlighet med av konsu— mentverket fastställda formulär. Överlämnas inte hand— lingarna inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt är konsumenten inte bunden av avtalet.
2.1.4 Metoder för konfliktlösning
Genomslagskraften hos den civilrättsliga lagstiftning som vuxit fram för att stärka enskilda konsumenters ställning är naturligen ytterst beroende av att konsumenten på ett snabbt, enkelt och billigt sätt kan klara upp eventuella tvister med sin motpart. Under senare år har genomförts vissa reformer på rättegångsområdet för att bl.a. till— godose detta syfte.
Tvister i anledning av konsumentköp kan självfallet lik— som varje annan civilrättslig tvist bli föremål för rät— tegång vid allmän domstol. De höga kostnader som en pro— cess vid domstol kan föra med sig har emellertid varit ett problem för enskilda människor som velat få sin sak rättsligt prövad. En väsentlig reform på detta område in- nebar därför antagandet av rättshjälpslagen (1972z429), vilken ger enskild person eller dödsbo rätt att erhålla allmän rättshjälp i rättsliga angelägenheter där sådant bistånd behövs. Hjälpen består i att kostnaderna för ad— vokathjälp, ersättningar till vittnen och sakkunniga samt vissa andra kostnader som kan uppkomma i anledning av en tvist betalas av det allmänna. Den som får allmän rätts— hjälp skall själv bidra till kostnaderna för rättshjäl— pen genom att betala en rättshjälpsavgift, vars storlek beror på sökandens ekonomiska förhållanden, och i vissa fall dessutom en tilläggsavgift. Den allmänna rättshjäl— pen omfattar inte kostnader som en part av domstol kan åläggas att betala sin motpart om han förlorar en rätte— gång. Inte heller ersätts motparts kostnader som sökanden frivilligt åtagit sig att betala vid en uppgörelse utom rätta.
För den som på grund av sina inkomstförhållanden inte är berättigad till allmän rättshjälp eller som ett komplet— terande stöd när rättshjälp utgår är rättsskyddsförsäk— riggen av stor praktisk betydelse. Rättssde ingår re— gelmässigt som ett moment i hem— eller villaförsäkring och även i t.ex. motorfordons— eller båtförsäkring, var— för de flesta enskilda personer i någon form torde åtnju— ta detta försäkringsskydd. Rättsskydd innebär att försäk— ringsbolaget med vissa undantag efter avdrag för själv—
risk betalar nödvändiga och skäliga advokat— och rätte— gångakostnader vid domstol, även i högre instanser, i den mån den försäkrade inte kan få kostnaderna ersatta av statsverket eller av motpart. Till skillnad från den all— männa rättshjälpen betalas genom rättsskyddet även mot— partens kosmader om den försäkrade förlorar ett mål och därför ådöms utge rättegångskostnadsersättning till mot— parten.
Ett ytterligare steg på vägen att eliminera kostnadsris— ken som ett hinder för den enskilde att få sin sak prövad rättsligt utgör lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslggen). Denna lag är tillämplig då tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän för—— säkring. Lagen får tillämpas även i andra fall, om tvis— ten huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivits av allmänna reklamationsnämnden eller om parterna kommit överens om att lagen skall tillämpas och rätten finner detta lämpligt. Förfarandet är utformat så att den en— skilde skall kunna föra sin talan utan rättegångsombud. Domaren skall aktivt leda processen för att få tviste— frågorna klarlagda och målet utrett. Han skall ookså för— söka förlika parterna. Det finns ett stort utrymme för valfrihet mellan skriftlighet och muntlighet i processen. Mer än ett sammanträde skall förekomma endast i undan— tagsfall. En part som har svårt att själv upprätta. erfor— derliga rättegångsskrifter m.m. kan få viss hjälp från domstolen. I fråga om rättegångskostnaderna gäller även vid småmål att förlorande part skall ersätta motparten dennes kostnader. Emellertid begränsas ersättningsskyl— digbeten kraftigt. Sålunda ersätts biträdeskostnad endast i mycket begränsad utsträckning. Mål som avgjorts i tingsrätt genom förenklat förfarande får prövas av hov— rätt endast efter särskild tillståndsprövning.
Om en tvist mellan en konsument och en näringsidkare rör ett mindre belopp och därför skulle kunna handläggas en— ligt småmålslagen, får enligt 5 a 5 lagen (1929:145) om skiljemän en skiljeklausul i princip inte göras gällande. Detta för att vid konsumenttvister förhindra att de tan— kar som ligger bakom småmålslagen sätts åt sidan. Ett skiljeförfarande är ju ofta förenat med avsevärda kost— nader för parterna eftersom även skiljemännen skall arvo- deras och dessa kostnader inte täcks av vare sig allmän rättshjälp eller rättsskyddsförsäkring. I detta samman— hang kan nämnas att såväl marknadsdomstolen som högsta domstolen har bedömt skiljeklansuler i avtal mellan näringsidkare och konsumenter som oskäliga i fall då
konsumenten skulle bära fullt ansvar för skiljedoms— kostnaderna. 1
Som ett alternativ till domstolsprövning kan konsumenten vända sig till allmänna reklamationsnämnden (ARN). Denna inrättades år 1968 av dåvarande statens konsumentråd, som hade samordnande uppgifter rå konsumentområdet. Redan dessförinnan hade man inom vissa branschorganisationer inrättat reklamationsorgan. ARN bedrevs från början på försök. De redan verksamma branschreklamationsnämnder som uppfyllde vissa minimikrav — bl.a. innehöll konsumentre— presentation — fick fortsätta sin verksamhet med statligt stöd. När konsumentverket inrättades 1973 och tog över huvudmannaskapet för ARN uppgick emellertid flertalet av de särskilda branschreklamationsnämnderna i ARN.
År 1980 beslöt riksdagen att ARN skulle få en stadigva- rande karaktär och bli en från konsumentverket fristående myndighet.2 Enligt den instruktion som sedan den 1 ja— nuari 1981 gäller för verksamheten (SFS 1980:872) har nämnden till uppgift att på begäran av konsument pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande va— ror, tjänster eller andra nyttigheter samt att ge rekom— mendationer om hur tvisterna bör lösas. Dess beslut kan inte överklagas. Eftersom avgörandena endast är rekom— mendationer till parterna om hur en tvist bör lösas kan besluten inte verkställas tvångsvis på samma sätt som en dom från allmän domstol. I allmänhet följer företagen nämndens rekommendationer, men graden av följsamhet väx— lar mellan olika branscher.
Nämnden är numera uppdelad på elva avdelningar, var och en med högst åtta ledamöter jämte ordförande. Ledamöterna representerar till lika delar konsumenter och näringsliv. Som opartisk ordförande fungerar en jurist med domarkom— petens.Allmänhetens kontakt med nämnden sker genom ARN :s kansli. Kanslipersonalen bereder och föredrar de ärenden som behandlas av nämnden. Kansliet lämnar också i bety- dande omfattning råd åt allmänheten. Under år 1982 kom det in ca 7 700 skriftliga anmälningar till de olika nämndavdelningarna. Nämnden avgjorde närmare 4 000 åren— den genom beslut, medan drygt 3 400 ärenden avslutades på annat sätt. Det totala antalet telefonsamtal i nya och pågående ärenden uppskattas till drygt 32 000 per år.
1 Se t.ex. Marknadsdomstolens avgöranden 1979:17 och NJA 1981 s. 711; i rättsfallet NJA 1985 s. 510 godtogs en skiljeklausul som bl.a. innebar att det sattes ett ganska lågt tak för konsumentens kostnadsansvar.
2 Prop. 1979/son 14.
2.2 Föreliggande lagförslag 2.2.1 Förslag till ny köplag
Som nämnts i avsnitt 1.2 arbetar sedan 1980 en särskild arbetsgrupp med företrädare för Danmark, Finland, Norge och Sverige på att i nordisk samverkan utforma ett för- slag till ny allmän köplag. Ett utkast till svensk lag- text är fogad som bilaga till vårt betänkande.
Enligt förslaget kommer den nya köplagens systematik att aWika från systematiken i 1905 års köplag. Liksom i sistnämnda lag är bestämmelserna i förslaget dispositiva och på satmna sätt som den gällande köplagen inleds för— slaget med bestämmelser om tillämpningsområdet m.m. I 4 ?) anges t.ex. att köplagen gäller konsumentköp endast i den mån annat inte följer av konsumentköplagen (19731877) el- ler i övrigt är särskilt föreskrivet. Efter inledningsav— snittet följer sedan i köplagsförslaget bestämmelser om säljarens förpliktelser. I särskilda avsnitt behandlas godsets avlämnande (8—13 59), faran för godset (14—18 55) och godsets beskaffenhet (19-25 55). Härefter följer tre avsnitt vari meddelas regler om kontraktsbrott från säl— jarens sida. I det förs ta av dessa avsnitt regleras på— följder av dröjsmål med avlämnandet (26—32 €£$), i det andra påföljder av fel i godset (53—48 99) och i det tredje avsnittet har sammanförts vissa gemensamma bestäm— melser om påföljder av säljarens avtalsbrott (49—51 55). Härefter följer bestämmelser om köparens skyldigheter, nämligen fem paragrafer om betalning av priset (52-56 åå) och en paragraf om godsets mottagande (57 Så), samt ett avsnitt om påföljder av köparens dröjsmål (58—65 såå). De två därpå följande avsnitten innehåller för parterna ge— mensamma bestämmelser dels om befarat avtalsbrott (66— 68 55) dels om hävning och omleverans (69—71 åå). Häref- ter följer ett särskilt avsnitt om skadeståndets beräk- ning (72—76 59") följt av en bestämmelse om ränta (77 5). Avslutningsvis regleras i köplagsförslaget frågor om god— sets vård (78—84 59) och godsets avkastning m.m. (85— 87 Såå)-
Det materiella innehållet i köplagsförslagets regler be— handlas i det följande i anslutning till övervägandena av sakfrågorna i avsnitt 3 och i specialmotiveringen.
2.2.2 Förslag till konsumenttjänstlag m.m.
Enligt beslut den 29 mars 1984 överlämnade regeringen till lagrådet för yttrande ett förslag till konsument— tjänstlag, vilket bygger på konsumenttjänstutredningens betänkande SOU 1979:56. Lagrådsremissen innehåller också förslag till ändringar i 54 5 köplagen och 11 $$ konsu— mentköplagen samt i konsumentkreditlagen och marknads— föringslagen.
Konsumenttjänstlågens tillämpningsområde och karaktär av
minimiskydd (1—5 55)
Konsumenttjänstlagen skall gälla tjänster som näringsid— kare i sin yrkesmässiga verksamhet utför åt konsumenter. Lagen är med vissa undantag tillämplig på avtal som avser dels arbete på lösa saker, dels arbete på fast egendom eller byggnad m.m. (1—2 åå). Som huvudprincip är reglerna i lagen tvingande till konsumenternas förmån. I vissa av— seenden ges dock parterna frihet att avtala även om sämre villkor än lagens bestämmelser anvisar (3 5).
Kraven häri idkarens restation (4—8 (55)
I konsumenttjänstlagen tas in vissa uttryckliga bestäm— melser om standarden på näringsidkarens prestation. Den grundläggande regeln är att näringsidkaren skall utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfredsställande sätt. Vi— dare skall näringsidkaren med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen samt vid behov samråda med konsumenten (4- å). Ett utflöde av denna omsorgsplikt är bl.a. att näringsidkaren i vissa fall skall avråda konsu— menten från att låta utföra tjänsten (6 5) och att nä— ringsidkaren i andra fall skall rådgöra med konsumenten om behovet av att utföra tilläggsarbete (8 5). I tjänsten ingår, om inte annat får anses avtalat, att näringsidka— ren skall tillhandahålla behövligt material av normalt god beskaffenhet (4 5). Det uppställs också ett särskilt krav att meddelade säkerhetsföreskrifter skall iakttas
(5 5)- Fel hos tjänsten (9—15 55)
Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet av tjänsten avviker från vad som får anses avtalat eller från vad konsumenten annars har rätt att begära med hänsyn till de uppställda kraven på näringsidkarens prestation (9 9). Vidare skall tjänsten anses felaktig, om resultatet inte överensstämmer med sådana uppgifter av betydelse för be— dömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlig— het som näringsidkaren har lämnat vid marknadsföring. Detsamma skall gälla, om uppgifterna har lämnats av annan näringsidkare eller av branschorganisation e.d. för nä— ringsidkarens räkning eller av materialleverantör eller annan i tidigare led (10 å). Tjänsten skall också anses felaktig, om näringsidkaren har underlåtit att lämna kon— sumenten upplysning om ett sådant förhållande rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som nä— ringsidkaren kände till eller borde ha känt till och som konsumenten rimligen kunde räkna med att bli upplyst om (11 5). Slutligen skall tjänsten också anses felaktig om näringsidkaren har lämnat en tidsbestämd garanti beträf-
fande tjänsten och resultatet av tjänsten försämras under garantitiden. Näringsidkaren är dock fri från ansvar en— ligt garantin, om han gör sannolikt att försämringen be— ror på en olyckshändelse eller på vanvård e.d. (14 5).
Frågan om tjänsten är felaktig skall — bortsett från ga— rantifall — bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades eller, om det har in— träffat en försening på grund av något förhållande på konsumentens sida, då uppdraget annars skulle ha avslu- tats (12 5).
Är tjänsten felaktig kan konsumenten kräva kostnadsfritt avhjälpande av felet, om det inte medför olägenheter el— ler kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsumenten. Nä— ringsidkaren får, även om konsumenten inte kräver det, avhjälpa felet för att undgå eller begränsa andra påfölj— der (20 5). I stället för att kräva avhjälpande kan kon— sumenten göra prisavdrag eller, vid väsentliga fel, häva avtalet helt eller för återstående del (21 å). Prisavdra— get skall i princip motsvara vad det kostar att få felet avhjälpt (22 5). Konsumenten kan hålla inne betalning till säkerhet för sina anspråk på grund av felet (19 5). Om konsumenten vill åberopa att tjänsten är felaktig, skall han reklamera inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet (17 5 första stycket). Gör konsumenten inte det, förlorar han rätten att åberopa fe— let. Detta gäller dock ej, om näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder (18 å). Konsumentens rätt att åberopa att tjänsten är felaktig går förlorad (preskri— beras), om han inte har reklamerat inom två år eller, om näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder, in— om tio år från den tidpunkt som är avgörande för felbe— dömningen. Vid byggnadsarbeten o.d. skall dock alltid gälla en preskriptionstid av tio år (17 S') andra stycket och 18 å).
Dröjsmål & näriggidkarens sida (24—50 55)
Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger, om uppdraget inte har avslutats inom den tid som följer av avtalet el— ler, om någon tid inte har avtalats, inom den tid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en tjänst av ifrågavarande art och omfattning. Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger också, om han inte iakt— tar överenskommen tid för påbörjande av tjänsten eller för arbetets framstcridande (24 5).
Vid dröjsmål på näringsidkarens sida kan konsumenten väl— ja mellan att kräva att näringsidkaren utför tjänsten och att häva avtalet helt eller för återstående del. För rät—
ten att häva fordras dock att dröjsmålet är väsentligt (29 å), och för rätten att kräva utförande av tjänsten fordras att det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs (28 5). Konsumenten kan vidare hålla inne betalning till säkerhet för sina anspråk på grund av dröjsmålet (27 5). Om konsumenten vill åberopa ett dröjsmål på näringsidka— rens sida för att häva (eller fordra Skadestånd, se ne— dan), måste han reklamera inom skälig tid efter det att näringsidkaren har slutfört tjänsten (26 5). Innan tjäns— ten har slutförts giller däremot inte någon sådan rekla— mati onsskyldighet .
Näriggsidkarens skadeståndssgldiået m.m. (31-35 59)
Näringsidkaren skall ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inte" nä— ringsidkaren kan visa att skadan ej beror på försummel- se på hans sida, s.k. presumtionsansvar. Skadeståndsskyl— digheten omfattar även skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller medlem av hans hushåll (31 å). Skadas konsumentens egendom av annan anledning än fel eller dröjsmål, medan den är i nä— ringsidkarens besittning eller annars under dennes kon- troll, är näringsidkaren skyldig att ersätta konsumenten dennes skada. ÄVen för detta fall gäller att Skadestånds— skyldighet inte föreligger om näringsidkaren kan visa att skadan inte beror på försummelse på hans sida. Tillfogas konsumenten i övrigt skada av annan anledning än fel el— ler dröjsmål, är näringsidkaren skyldig att ersätta ska— dan om den har vållats genom försummelse på hans sida (32 5). Ersättningsslqldigheten omfattar i princip all skada. Skadeståndet kan dock jämkas, om skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle vara oskäligt betungande
(34 5).
En materialleverantör eller en branschorganisation e.d. som vid marknadsföring uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnar vilseledande uppgifter av betydelse för bedöm— ningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet skall ersätta konsumenten skada som denne därigenom till— fogas. Detsamma skall gälla, om en materialleverantör el— ler en branschorganisation e.d. vid marknadsföring under— låter att lämna sådan information av betydelse för bedöm— ningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som vederbörande enligt marknadsföringslagen har ålagts att lämna (33 9").
Konsumentens betalninäskxldighet (36—41 95)
Om inte annat följer av avtalet, är konsumenten skyldig att betala vid anfordran sedan näringsidkaren har slut—
fört tjänsten. Har konsumenten i tid begärt en specifice— rad räkning, är han inte skyldig att betala förrän räk— ningen har kommit honom till handa (41 9').
Om inte priset för tjänsten följer av avtalet, är konsu— menten skyldig att betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfattning och utförande, gängse pris eller prisberäkningssätt för motsvarande tjänster vid av— talstillfället samt omständigheterna i övrigt. Har nä— ringsidkaren lämnat en ungefärlig prisuppgift får det en— givna priset inte överskridas med mer än 15 procent, om inte någon annan prisgräns har avtalats (36 5). Närings— idkaren har rätt till pristillägg för vissa tilläggsarbe— ten samt för fördyringar av tjänsten som näringsidkaren inte bort förutse här avtalet träffades och som beror på omständigheter som är att hänföra till konsumenten (38 å). Konsumenten är inte skyldig att betala för arbete eller material som försämras eller går förlorat genom olyckshändelse som inträffar innan uppdraget har avslu— tats eller, om uppdragets avslutande har försenats på, grund av något förhållande på. konsumentens sida, innan uppdraget annars skulle ha avslutats (59 5).
Avbeställning (42—44 95)
Avbeställer konsumenten en tjänst innan den har slut-' förts, har näringsidkaren rätt till ersättning för utfört arbete och för förluster som han gör på grund av att han har inrättat sig efter uppdraget. Ersättning för sådana, förluster skall dock inte utgå, om konsumentens syfte med tjänsten har förfelats på grund av vissa omständigheter som konsumenten inte kan lastas för (42 $$). Genom en sär— skild bestämmelse (43 ?) möjliggörs att parterna på för— hand träffar särskild överenskommelse om vilken ersätt— ning köparen skall erlägga vid avbeställning.
Ovrigt
Utöver de områden som ovan i sina huvuddrag redovisats innehåller förslaget till konsumenttjänStläg vissa regler- om verkan av konsumentens dröjsmål (45951 55). Vidare skall lagen gälla också avtal mellan näringsidkare och konsumenter om förvaring av egendom. De särskilda regler som behövs beträffande förvaringsavtalen tas in i de avsnitt av lagen där de sakligtwhör hemma.
Av lagrådsremissen framgår att avsikten är att frågan om näringsidkarnas möjligheter att göra. sig av med egendom, som kunden har lämnat in för reparation eller förvaring och som sedan inte hämtats, inom kort skall tas upp i en särskild lagrådsremiss på grundval av departementsprome— morian (Ds Ju 1981:2) Rätt att sälja kvarlämnat gods.
De ändringar som föreslås i köplgen och konsumentköpla- & innebär att preskriptionstiden för anspråk på grund av fel förlängs från ett till två år.
2 . 3 Pågående utredningsarbete
Enligt beslut av regeringen i början av 1983 skall konsu— mentpolitikens roll och uppgifter i samhället nu ses över samtidigt som konsumenternas skydd skall kompletteras. Arbetet med översynen av konsumentpolitikeh bedrivs av en kommitté (Dir. 1983:15), vars uppgift är att överväga hur konsumentpolitiken skall kunna anpassas till de förändra— de förutsättningar som gäller för konsumenterna beroende på dels en kärvare ekonomisk situation, dels ett ökat va— ruutbyte med utlandet, introduktion av nya reklammedia, marknadsföring över gränserna m.m. En utgångspunkt enligt direktiven är att det inte är realistiskt att räkna med att verksamheten totalt sett skall kunna. tilldelas större resurser än f.n. Förutom de avvägningar mellan olika kon— sumentpolitiska medel som skall göras har kommittén till uppgift att pröva förhållandet mellan de insatser som görs och kan göras från det allmännas sida och vad som bör ankomma på frivilliga initiativ, exempelvis inom oli— ka folkrörelseorganisationer. På marknadsföringsområdet finns frågor som varit föremål för åtskillig debatt under senare år. Det gäller bl.a. behovet av särskilda regler rörande marknadsföring som är riktad till barn och ungdom och av åtgärder mot könsdiskriminerande reklam. Också det ökande inslaget av s.k. livsstilsreklam och andra reklam— budskap som har ringa eller inget samband med den vara eller tjänst som reklamen avser har väckt debatt. Kommit- tén skall ta ställning till om de etiska kraven på mark— nadsföringsområdet kan och bör skärpas och om detta krä— ver lagstiftning. Bland de mer avgränsade frågor kommit— tén har att pröva märks också standardiserad konsument— information, den snabbt ökande användningen av datateknik och datakommunikation i handeln samt allmänna reklama— tionsnämndens verksamhetsområde.
I början av år 1983 tillsattes en kommitté (Dir. 1983:O1) med uppgift att utreda frågan om vilka lagregler som be— hövs vid förvärv av småhus. Kommittén arbetar under nam— net 1983 års småhusköpsutredning. Kommitténs främsta upp— gift är att åstadkomma en ändamålsenlig reglering av kon— sumenters förvärv av nybyggda småhus från näringsidkare.
Kontokortskommittén (Dir. 1980:24 och 1983z8) överväger vissa konsumentpolitiska och sociala frågor rörande kg— tokortshandeln.
År 1982 beslutade regeringen att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda frågan om återkallelse av farliga
varor. Kommittén bör enligt direktiven (Dir. 1982:60) ta ställning till om den nuvarande ordningen behöver kom— pletteras med någon form av lagstadgad återkallelse av sålda varor som har visat sig vara. farliga.
Enligt beslut den 1 mars 1984 har en särskild utredare tillkallats för att se över räntelgen. I uppdraget (Dir 1984:12) ingår bl.a. att överväga om lagens regler kan göras tvingande till förmån för konsumenterna och om reglerna kan förenklas för konsumentförhållanden.
2.4 Köprättsliga och konsumentköprättsliga regler i Danmark, Finland och Norge
2 . 4 . 1 Köplagarna
De danska och norska köplagarna har kommit till i nordiskt samarbete och har samma uppbyggnad och i allt väsentligt samma innehåll som den svenska. Den danska köplagen trädde i kraft 1906 och den norska 1907. Finland har inte någon särskild köplag, men de regler som komit till uttryck i de skandinaviska köplagarna har i praktiken 1 stor ut- sträCkning blivit gällande rätt också i Finland. År 1961 började man i Finland arbeta med att utforma en köplag efter samma linjer som de gällande skandinaviska. Utred— ningar tillsattes sedermera ungefär samtidigt i Danmark, Norge och Sverige med uppdrag att göra en begränsad över- syn av köplagarna. Utredningarnas uppdrag omfattade dess— utom vissa andra frågor. Utredningarna skulle i samverkan söka bevara den rättslikhet på köprättens område som hit— tills varit rådande. Utredningarna lyckades i allt väsent- ligt nå enighet. Ungefär samtidigt som köplagsutredningen i Sverige i slutbetänkande (SOU 1976:66) lade fram förslag till ny köplag avgav kjapslovutvalget i Norge ett förslag (NOU 1976z34) Lov om kjap, medan i Danmark något förslag ännu inte lagts fram. En väsentlig olikhet mellan det svenska och det norska förslaget ligger i att det norska förslaget innehåller stadganden om konsumentköp. Den fin- ländska kommittén avlämnade år 1972 ett betänkande med utkast till köplag (Kommittébetänkande 1973z12). En ar— betsgrupp tillsatt av justitieministeriet utarbetade se— nare ett reviderat förslag till en finländsk köplag (Ju- stitieministeriets lagstiftningsavdelnings publikation 15/1977). Förslaget motsvarade i huvudsak de norska och svenska förslagen bortsett från att det följde en annan systematik. De avgivna förslagen ledde inte till lagstift— ning i något av länderna.
Som nämnts tidigare (1 .2) tillsatte de nordiska justitie— ministrarna år 1980 en arbetsgrupp med uppdrag att under— söka möjligheterna att åstadkomma gemensamma köplagar. Ar— betsgruppen skall också bedöma de nordiska ländernas in—
ställning till FN:s i april 1980 antagna konvention om av— tal rörande internationella köp av gods. Arbetsgruppens uppdrag har senare preciserats så, att gruppen skall göra upp förslag till köplagar. Detta arbete pågår alltjämt och beräknas kunna slutföras under år 1984.
2 .4 .2 Reglerna om konsumentköp
Numera finns särskilda regler om konsumentköp i både Dan— mark, Finland och Norge. I Finland utgör konsumentköpe— reglerna ett kapitel i en konsumentskyddslag, som behand— lar också andra ämnen. Lagen trädde i kraft den 1 septem— ber 1976. Reglerna är tvingande till köparens förmån. De norska reglerna, som trädde i kraft den 1 januari 1975, är inarbetade i köplagen. Till stor del görs lagens all-— männa dispositiva bestämmelser tvingande till köparens förmån. Dessutom finns vissa regler som bara gäller konsu— mentköp. Dessa är placerade i lagen där de systematiskt hör hemma. Även de danska reglerna är inarbetade i köpla— gen. Specialbestämmelserna om konsumentköp är dock här samlade i en särskild avdelning i slutet av lagen. Vissa av reglerna för köp i allmänhet görs tvingande vid konsu— mentköp men inte lika många som i den norska lagen. Reg— lerna trädde i kraft den 1 januari 1980.
I det följande lämnas en jämförande översikt över de nor— diska ländernas lagregler om konsumentköp.
Begrepmt konsumentköp
I samtliga lagar avses med konsumentköp köp av vara avsedd huvudsakligen för privat bruk när köparen är konsument och säljaren näringsidkare som handlar i sin yrkesmässiga verksamhet. Definitionerna är något olika formulerade, men den sakliga innebörden torde vara i stort sett densamma. Den danska regeln täcker dock även vissa fall där juridisk person är köpare, nämligen när varan inte är avsedd att användas i förvärvsverksamhet. Vidare omfattar de danska reglerna —- till skillnad från de två andra lagarna — också annan lös egendom än varor. I Danmark åläggs dessutom säl— jaren bevisbördan för att köpet inte är ett konsumentköp.
Samtliga lagar jämställer med köp från näringsidkare köp från privatpersoner som sker genom förmedling av närings- idkare.
Enligt den norska lagen omfattar konsumentköpsbegreppet också övriga fall där säljaren inte är näringsidkare. I dessa fall är dock regleringen inte tvingande, och vissa av specialbestämmelserna om konsumentköp gäller inte denna grupp av köp.
Varans pris
Den danska lagen innehåller en dispositiv särregel om be— stämmande av varans pris då detta inte framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt. Köparen skall då betala vad som är skäligt med hänsyn till varans beskaffenhet, gängse pris vid avtalstillfället och omständigheterna i övrigt. I övriga länder finns ingen sådan regel. För norsk del gäller därför 5 5 köplagen även vid konsumentköp (det pris säljaren begär, om det inte är oskäligt).
Avlämnande, faran m.m.
I den danska lagen föreskrivs att, om säljaren skall sända varan, avlämnande anses ha skett när varan har kommit i köparens besittning. Denna regel, som bl.a. innebär att säljaren skall svara för transportkostnaden, är disposi— tiv. I övriga länder finns ingen motsvarande särregel. För Norge innebär detta enligt 10 och 11 55 köplagen att varan anses avlämnad vid distansköp när den har omhändertagits av självständig fraktförare (resp. bragts innanför farty— gets sida) och vid platsköp när den har kommit i köparens besittning.
Enligt den finländska lagen skall, om varan inte avlämnas vid köpet och inte heller tid för avlämnandet har avta- lats, avlämnande ske inom skälig tid från köpet. I övriga länder saknas motsvarighet till denna regel. Där gäller i stället enligt 12 5 köplagen att avlämnande i sådant fall skall ske vid anfordran.
Om priset skall erläggas i samband med eller efter avläm— nandet, har köparen enligt de finländska och norska lagar— na rätt att innehålla betalningen tills varan har avläm— nats. Den danska lagen innehåller ingen motsvarande re— gel.
Enligt den norska lagen är också bestämmelserna om faran i 17 55 köplagen tvingande till köparens förmån. Enligt den danska lagen gäller 17 5 2 st. köplagen inte vid konsu— mentköp. Den åsyftade regeln innebär att faran vid köp av bestämt gods som skall hämtas av köparen under vissa för— utsättningar övergår redan före avlämnandet.
Hävningrätt vid säljarens dröjsmål
Samtliga lagar ger i princip köparen omedelbar hävninge— rätt vid dröjsmål som inte beror av köparen eller av om— ständighet som han svarar för. Vidare finns bestämmelser om verkan av att köparen vid dröjsmål kräver säljaren på leverans. Samtliga lagar torde innebära att säljaren kan undgå hävning genom att leverera inom skälig tid efter le— veransuppmaning.
Enligt den finländska lagen får köparen häva dels om säl— jaren inte avlämnar varan inom en av köparen förelagd skä— lig tilläggsfrist, dels omedelbart om dröjsmålet medför väsentlig olägenhet för köparen.
Enligt den norska lagen har köparen hävningrätt dels om han har betingat sig noggrant iakttagande av leveransti- den, dels i övrigt om inte dröjsmålet är av ringa bety—— delse för honom eller säljaren har grundad anledning att anta det. Har köparen efter dröjsmålets inträde krävt le— verans, får han dock inte häva, om varan avlämnas inom av honom utsatt tid eller, om någon tid inte har satts ut, inom skälig tid.
Enligt den danska lagen kan köparen häva dels om han sedan dröjsmålet har inträtt kräver leverans men sådan inte äger rum inom av honom utsatt tid eller, om någon tid inte har satts ut, inom skälig tid, dels om det av annan anledning måste stå klart för säljaren att dröjsmålet är av väsent— lig betydelse för köparen.
Enligt den finländska lagen kan hävningsrätt begränsas ge— nom avtal vid köp av specialtillverkad vara eller vara som säljaren eljest inte kan antas ha möjlighet att sälja på rimliga villkor till annan. Den norska lagen har en undan— tagsregel av motsvarande innehåll, men den fordrar inte att särskilt avtal har träffats om begränsning av häv— ningsrätten. Vidare gäller enligt den norska lagen inte sådan begränsning, om det är uppenbart att köparens syfte med avtalet skulle väsentligen förfelas genom dröjsmålet. I Danmark har någon motsvarighet till dessa regler inte ansetts behövlig, eftersom vederbörlig hänsyn till sälja— rens särskilda svårigheter kan tas vid tillämpningen av de allmänna reglerna.
Den danska lagen förutsätter att säljaren genom avtal kan förbehålla sig rätt att flytta fram leveranstiden. Har säljaren utnyttjat denna rätt kan köparen häva köpet, om säljaren inte levererar inom skälig tid efter krav från köparens sida. Någon motsvarande regel finns inte i övriga lagar.
FelbeggepEt
Den norska lagen innehåller inte någon allmän definition av fel. Inte heller den finländska lagen ger någon allmän sådan definition. Den innehåller emellertid en bestämmelse som säger att lagens felregler är tillämpliga, om varan av annan orsak än fel inte är sådan som köparen i allmänhet har skäl att förmoda vid köp av sådan vara. Den danska la— gen upptar däremot en föreskrift av innehåll att varan är felaktig, om den är av annan eller sämre beskaffenhet el—
ler användbarhet än den enligt avtalet eller omständig— heterna i övrigt skulle vara.
Enligt samtliga lagar gäller att varan anses felaktig, om säljaren vid köpet eller på förpackningen eller eljest vid marknadsföringen har lämnat oriktig eller vilseledande uppgift om varan eller dess användning, vilken inte seder— mera har rättats, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet. Den danska lagen omfattar även uppgifter om annat än varans beskaffenhet eller användning, t.ex. prisförhål— landen.
Även uppgifter som vid marknadsföringen har lämnats av någon i tidigare säljled kan medföra att varan anses fel— aktig. Säljaren ansvarar här för uppgifter av tidigare säljled som om han hade lämnat dem själv, även om han inte har medverkat till att sprida dem. Säljaren undgår dock skadeståndsskyldighet, enligt den norska lagen om det får antas att han inte har känt till att uppgiften lämnades och enligt den finländska lagen om han inte har varit vårdslös. Skadeståndsreglerna i den danska lagen är utformade på sådant sätt att skadestånd endast sällan kommer i fråga i fall av detta slag.
I den danska lagen finns en regel om säljarens "lojala upplysningsplikt". Enligt regeln, som är dispositiv, är varan felaktig om säljaren har underlåtit att upplysa köparen om ett förhållande som är av betydelse för köpa- rens bedömning av varan och som säljaren kände eller borde känna till.
Enligt den finländska lagen skall en vara anses felaktig, om den inte överensstämmer med föreskrifter, som har med- delats till skydd för hälsan, eller om den är så brist—- fällig eller eljest till sin kvalitet sådan att den inte kan användas på åsyftat sätt utan att äventyra hälsan. Regeln ger köparen obetingad hävningsrätt i dessa fall. I Norge och Danmark har någon särregel om farliga varor inte ansetts behövlig.
Samtliga lagar innehåller bestämmelser till köparens skydd vid försäljning av vara "i befintligt skic ", "som den är". De innebär bl.a. att varan anses felaktig om säljaren har underlåtit att lämna köparen upplysningar om förhål- landen rörande varan, som han kände till och som det var av betydelse för köparen att få del av, samt om varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till priset och övriga omständigheter hade skäl att räkna med. Det förstnämnda rekvisitet är något olika formulerat i de olika texterna. Sakligt sett torde dock skillnaden vara obetydlig.
Påföljder vid fel (utom skadestånd)
Enligt den danska lagen har köparen rätt att kräva att säljaren avhjälper fel, om inte detta skulle medföra oskälig kostnad eller väsentlig olägenhet för säljaren. Säljaren är skyldig att svara för eventuella transport— kostnader i samband med avhjälpandet. Någon motsvarande rätt att kräva avhjälpande föreligger inte enligt de finländska och norska lagarna. Dessa innehåller dock sär— bestämmelser för det fall att säljaren eller annan för hans räkning har åtagit sig att avhjälpa fel.
Om avhjälpningsskyldighet föreligger (i Danmark enligt lag, i övriga länder enligt avtal) men felet inte avhjälps inom skälig tid (med avhjälpande likställs leverans av felfri ersättningsvara) från det köparen påtalade felet (enligt den norska lagen dessutom utan oskälig kostnad eller olägenhet för köparen), har köparen rätt till häv— ning, prisnedsättning (nämns ej i den danska lagen men däremot i motiven) eller ersättning för avhjälpningskost— nad. I samtliga texter utom den finländska markeras att avhjälpningskostnaden inte får vara oskäligt stor. Enligt en särbestämmelse i den norska lagen har köparen i visst fall rätt till ersättning för avhjälpningskostnad även om han inte har hänvänt sig till säljaren och påtalat felet. Förutsättning härför är dels att skadeståndsrätt förelig— ger enligt 42 eller 43 å köplagen dels att det med hänsyn till omständigheterna skulle ha varit oskäligt att fordra sådan hänvändelse. Hävningsrätt föreligger enligt den norska lagen inte om felet är ringa. Vidare gäller enligt den norska lagen att köparen vid köp av specialtillverkad eller specialbeställd vara som säljaren inte kan sälja till annan utan väsentlig förlust har hävningsrätt bara om hans syfte med köpet skulle bli väsentligen förfelat genom felet i varan. Den danska lagen innehåller inte något mot— svarande undantag. Hänsyn till säljarens speciella problem skall emellertid kunna tas vid bedömningen av vad som är skälig tid för avhjälpande.
Om någon Skyldighet att avhjälpa fel inte föreligger har köparen rätt till prisavdrag eller hävning. För rätt till hävning krävs enligt de norska och danska lagarna i prin— cip att felet är väsentligt. Hävningsrätten begränsas vi— dare enligt den norska lagen vid beställningsköp och lik— nande på samma sätt som vid avhjälpningsåtagande. Enligt den finländska lagen krävs för rätt till hävning att inte annan påföljd med hänsyn till omständigheterna kan anses skälig mot köparen.
Även om avhjälpningsskyldighet inte föreligger kan sälja— ren undgå hävning eller prisavdrag genom att avhjälpa fe— let eller leverera felfri vara. Enligt den finländska la—
gen (som bara nämner avhjälpande) skall rättelsen ske på säljarens bekostnad, utan dröjsmål, utan att varans värde minskas och utan väsentlig olägenhet för köparen. Enligt den norska lagen skall rättelse ske innan det har gått så lång tid att köparen kan häva på grund av dröjsmål samt utan oskälig kostnad eller olägenhet för köparen. Den norska lagen innehåller också en regel för den situationen att köparen har begärt rättelse eller satt ut en frist för rättelse. Han får då inte häva eller göra prisavdrag, om rättelse sker inom fristen eller, om någon frist inte har satts ut, inom skälig tid. Vidare ger den norska lagen säljaren rätt att fråga köparen om denne godtar rättelse eller meddela köparen att han komer att företa rättelse inom viss tid. Om köparen inte protesterar inom skälig tid har säljaren då rätt att företa rättelsen inom den angivna tiden eller, om någon tid inte har angetts, inom skälig tid. Enligt den danska lagen kan säljaren undgå hävning eller prisavdrag genom att avhjälpa felet eller leverera ny vara. Detta gäller dock bara om rättelsen sker inom skälig tid och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
Samtliga lagar ger köparen rätt att innehålla köpesumman till dess ett fel har blivit avhjälpt. Enligt den norska lagen får dock köparen inte innehålla mer än vad man kan räkna med att det skulle kosta att avhjälpa felet jämte vad som ger betryggande säkerhet för vad köparen i övrigt har att fordra enligt avtalet.
Skadestånd vid säljarens kontraktsbrott
Enligt den finländska lagen har köparen rätt till ersätt- ning för utlägg. Dessa skall avse erforderliga åtgärder till följd av dröjsmål eller fel eller sådana åtgärder som har blivit onyttiga till följd av dröjsmål eller fel. Ansvaret synes vara strikt. Säljaren är ansvarig även för annan köparens skada, om han inte visar att han har för— farit med omsorg. Anses en vara felaktig på grund av att den inte överensstämmer med någon uppgift som har lämnats av någon annan än säljaren, svarar dock säljaren bara om det visas att han har förfarit vårdslöst. Lagen gör undan— tag för personskada och skada på annan egendom än den sålda varan.
Enligt den norska lagen är köplagens regler om skadestånd vid dröjsmål och fel tvingande vid konsumentköp. Säljaren får dock friskriva sig från ansvar dels för skada som uppstår genom avsaknad av den sålda varan dels för skada på egendom som används i förvärvsverksamhet och förlust som föranleds av sådan skada.
Den danska lagen innehåller Specialregler om skadestånd bara vid fel. Skadestånd skall då utgå, om säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller gett köparen vil— seledande upplysningar, som han inte hade fog för att anse korrekta, eller har försummat att upplysa köparen om ett fel som han kände till eller borde känna till. Detsamma gäller om varan saknar en egenskap som får anses tillför— säkrad eller felet har uppkommit efter köpet genom sälja- rens försummelse. Det är inte avsett att ansvaret skall omfatta produktskador.
Garanti
Den finländska lagen innehåller regler om verkan av garan— ti eller liknande utfästelse. Reglerna innebär att en av— vikelse från vad som följer av garantin presumeras utgöra fel i varan. För att undgå felansvar måste säljaren visa att avvikelsen beror på en olyckshändelse eller på en om— ständighet som är att hänföra till köparen. I de norska och danska texterna finns inga. motsvarigheter till dessa regler.
Reklamation
Enligt samtliga lagar gäller att reklamation vid fel i princip skall göras inom skälig tid från det köparen märkt eller bort märka felet.
Den finländska lagen innehåller en föreskrift om att köpa— ren så snabbt som möjligt skall anmäla sina krav på grund av fel eller dröjsmål och grunden för dem. Enligt den norska lagen krävs särskilt meddelande inom skälig tid, om köparen på grund av fel vill häva köpet eller fordra leve— rans av felfri vara. Den danska lagen kräver endast neu— tral reklamation.
Reklamation kan enligt samtliga lagar ska även hos den som för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel. En— ligt den danska lagen kan reklamation också ske hos nä— ringsidkare som har förmedlat försäljning från privatper— son.
Köparens rätt att göra gällande påföljd på grund av fel preskriberas i princip, om reklamation inte har skett in— om ett år från mottagandet av varan enligt den danska la— gen och inom två år enligt den norska lagen. Den finländs— Q lagen innehåller inte någon motsvarande preskriptions— regel. Detta innebär att den allmänna preskriptionstiden på tio år blir tillämplig.
Förhållandet till tidiga säljled
Enligt en regel i den norska lagen ges köparen rätt att rikta anspråk på grund av fel mot säljarens "hemulsman" i tidigare säljled ("hoppande regress"). En förutsättning härför är att de förhållanden på vilka kravet grundas ger säljaren motsvarande anspråk mot hemulsmannen. Eventuella friskrivningar i det tidigare säljledet gäller inte mot konsumenten i vidare mån än de hade kunnat avtalas mellan säljaren och honom. Vill köparen utnyttja denna regress— rätt, skall hemulsmannen underrättas så snart det finns skäl till det och senast inom två år från det köparen mot— tog varan. Motsvarighet till denna regel saknas i övri— ga lagar. I Danmark finns dock visst stöd i rättspraxis för en befogenhet för köparen att inträda i säljarens rätt mot tidigare säljled.
Enligt samtliga lagar har köparen rätt att göra gällande avhjälpningsåtagande av tredje man, om han har fullgjort sin reklamationsplikt enligt vad som gäller i förhållande till säljaren.
Den finländska lagen innehåller regler om skadeståndsrätt för köparen då annan än säljaren har försummat att full— göra ett avhjälpningsåtagande. Regeln hänvisar till vad som gäller om säljarens skadeståndsansvar.
De finländska och norska lagarna innehåller regler om ska— deståndsansvar för tidigare säljled som vid marknadsfö— ringen har lämnat en oriktig eller vilseledande uppgift om varan eller dess användning, om uppgiften kan antas ha in— verkat på köpet. I båda lagarna hänvisas till vad som gäl- ler om säljarens skadeståndsskyldighet vid fel. I Danmark finns ingen motsvarande skadeståndsregel. Där finns emel— lertid visst stöd i rättspraxis för att köparen enligt allmänna skadeståndsregler kan rikta ersättningskrav mot tidigare säljled som har handlat uppsåtligt eller vårds— löst.
SOU 1984:25 Lagstiftningens uppläggning 3 UTREDNINGENS ÖVERVÄGANDEIV
3.1 Allmänt om lagstiftningens uppläggning
3.1.1 En särskild konsumentköplag eller konsument—
köpsregler i den allmänna köplagen?
Den gillande konsumentköplagen innehåller inte någon fullständig reglering rörande konsumentköp. Lagen upptar bestämmelser i ett antal frågor där det har ansetts sär— skilt viktigt att skapa ett skydd för konsumenterna. Så- lunda anges bl.a. vilka grundläggande befogenheter köpa— ren skall ha när varan är felaktig eller leveransen är försenad. Lagens regler är tvingande till köparens för- mån, vilket innebär att avtalsvillkor som inskränker den— nes befogenheter enligt lagen blir ogiltiga. Däremot är det ingenting som hindrar att parterna avtalar om villkor som är gynnsammare för köparen. Lagen ger med andra ord konsumenten ett minimiskydd.
Vid sidan av konsumentköplagen är också reglerna i den allmänna köplagen tillämpliga på konsumentköp. Detta gäl- ler inte bara frågor som är oreglerade i konsumentköpla- gen utan också frågor som behandlas i båda lagarna. Den allmänna köplagens bestämmelser är dispositiva, dvs. de gäller endast när inte något annat har avtalats. I vissa avseenden är den allmänna köplagens dispositiva regler förmånligare för köparen än konsumentköplagens bestämmel— ser. I sådana fall blir den allmänna köplagens regler tillämpliga även på konsumentköp. I princip innebär allt- så den gällande ordningen följande. I första hand är par— ternas avtal bestämmande för deras ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Om avtalet innehåller någon föreskrift som är oförmånligare för köparen än konsumentköplagens regler gäller emellertid inte den föreskriften. Då tar nämligen lagens regler över. Beträffande frågor där par— terna inte har kommit överens om någon särskild reglering i avtalet har man att hålla sig till vad lagen föreskri— ver. I första hand blir härvid den allmänna köplagen tillämplig, men om konsumentköplagen innehåller en be— stämmelse i ämnet som är förmånligare för köparen till—- lämpas i stället den bestämmelsen.
I Danmark och Norge har man valt en annan lagstiftninge— teknik än i Sverige. Särregler om konsumentköp har där placerats in i de allmänna köplagarna. De danska och norska reglerna skiljer sig emellertid åt inbördes. I Norge har den allmänna köplagens dispositiva bestämnelser till stor del gjorts tvingande till köparens förmån vid konsumentköp, och dessutom finns vissa Specialregler för sådana köp inplacerade i anslutning till de paragrafer i lagen där de systematiskt hör hemma. I Danmark har spe—
cialbestämmelser om konsumentköp samlats i ett särskilt avsnitt i lagen, och reglerna för allmänna köp har inte gjorts tvingande i samma omfattning som i Norge. I Fin— land, som saknar motsvarighet till de andra nordiska län— dernas köplagar, har man i 1978 års konsumentskyddslag samlat en rad olika bestämmelser om konsumentskydd, där- ibland regler om konsumentköp.
Det system som nu gäller i Sverige och som innebär att både den allmänna köplagen och konsumentköplagen är till— l'a'mpliga på konsumentköp och att vissa frågor regleras bara i den ena lagen, medan andra frågor behandlas i båda lagarna, har kritiserats som svårt att förstå och över— blicka. Även om de praktiska olägenheterna med nuvarande ordning kanske inte har varit särskilt framträdande, an— ser vi att man i fortsättningen bör inrikta sig på en an— nan lösning. En möjlighet är att den allmänna köplagen får gälla också för konsumentköp och att de Specialregler som behövs för sådana köp tas upp i den lagen och inte i en särskild lag. En annan möjlighet är att konsumentköpen undantas från den allmänna köplagen och regleras uteslu— tande i en särskild lag om konsumentköp. En mellanlös— ning, innebärande att vissa frågor behandlas uttömmande i en separat konsumentköplag medan andra frågor regleras i köplagen, är också tänkbar. Den torde dock knappast ha några avgörande fördelar framför de två huvudalternati— ven.
I våra ursprungliga direktiv berörde departementschefen något frågan om lagstiftningstekniken. Han förklarade sig emellertid då inte beredd att ta ställning till vilken ordning som var den lämpligaste. Frågan togs upp på nytt i tilläggsdirektiven. När dessa utfärdades hade frågan om en revision av den allmänna köplagen skjutits på framti— den och valet stod därför närmast mellan att inarbeta konsumentköpsreglerna i den gällande 1905 års köplag el— ler att behålla tekniken med en särskild konsumentköplag. I detta läge ansåg departementschefen övervägande skäl tala för det senare alternativet. Skulle det i framtiden visa sig ändamålsenligt att ta in konsumentköpsreglerna i en reviderad allmän köplag kunde frågan tas upp på nytt. Departementschefen tillade dock att utredningen i och för sig borde vara oförhindrad att redan nu pröva en lösning som innebar att reglerna placerades i den allmänna köp— lagen. Sedan arbetet på en revision av den allmänna köp— lagen har återupptagits väger de skäl som talar för den av departementschefen i första hand anvisade lösningen med en fristående konsumentköplag inte längre lika tungt. Vi har därför inte ansett oss av direktiven bundna att ge företräde åt denna lösning.
Både alternativet med en inarbetning i den allmänna köp— lagen och alternativet med en fristående konsumentköplag har såväl fördelar som nackdelar.
En fördel med att inarbeta konsumentköpsreglerna i den allmänna köplagen är att man därmed får en komplett reg- lering även för konsumentköp. En nackdel är att det blir ganska svårt att överblicka vad som gäller för sådana köp. Detta beror dels på att lagen kommer att innehålla åtskilligt som är av mycket ringa. intresse för konsument— köp dels på att vissa modifikationer, tillägg och undan— tag kommer att behövas i förhållande till de allmänna reglerna.
En särskild konsumentköplag har den fördelen att regle— ringen kan begränsas till vad som är av mera central be— tydelse för konsumentköp. Även i övrigt kan vissa för- enklingar göras som underlättar läsningen av lagtexten. Lagen lär dock knappast kunna göras helt lättillgänglig. Vidare innebär en sådan lagteknisk lösning att man får vissa luckor, som får fyllas ut genom en analog tillämp- ning av de regler som gäller för köp i allmänhet. Detta kan leda till vissa otydligheter. Om konsumentköplagen saknar motsvarighet till en regel i den allmänna köplagen, kan ju detta bero på att köplagsregeln har ansetts inte böra gälla vid konsumentköp. I så fall skall givetvis in— te någon analog tillämpning komma i fråga.
Med en särskild konsumentköplag blir det lättare att med aWikelse från köplagsförslaget införa lösningar som sär— skilt tar hänsyn till konsumenternas förhållanden. Sålun— da kan det t.ex. på vissa punkter vara motiverat att låta konsumentköpsreglerna följa förslaget till konsument— tjänstlag i stället för köplagsförslaget. Det kan också vara lättare att i framtiden genomföra reformer i konsu— mentskyddet vid köp, om detta inte kräver ingrepp i den allmänna köplagen. En annan synpunkt som har förts fram är att den allmänna köplagen kan ges en bättre anpassning till näringslivets behov, om man inte där behöver ta hän— syn till särskilda konswnentskyddsaspekter.
Ett skäl som i viss mån talar emot alternativet med en särskild konsumentköplag är att man i de andra nordiska länderna åtminstone f.n. räknar med att låta den allmänna köplagen omfatta också konsumentköp. Någon enhetlig reg— lering blir det dock inte fråga om. Planerna i Danmark och Norge går ut på att konsumentköp skall regleras ut— tömmande i köplagen, och de förslag till ny köplag som utarbetas där upptar vissa särbestämmelser för sådana köp. Det finländska förslaget bygger däremot på att de särskilda bestämmelserna om konsumentköp i konsument— skyddslagen skall bibehållas och att konsumentköpen allt— så — i likhet med vad som nu gäller i Sverige — skall regleras av båda lagarna. Det är dock möjligt att fort- satta överväganden i Finland kan leda till att konsument— skyddslagens reglering byggs ut så att konsumentköpen kan lämnas utanför den allmänna köplagen. Oavsett vilken lös-
ning man väljer i Sverige förefaller det alltså inte möjligt att nå fram till ett enhetligt nordiskt system.
Vi har, efter att ha övervägt de skäl som talar i olika riktningar, slutligt stannat för att förorda alternativet med en fristående konsumentköplgg.
3.1.2 Förhållandet till den allmänna köplagen
Även om man, som vi föreslår, väljer att införa en fri— stående konsumentköplag, bör utgångspunkten vara att i möjligaste mån samma regler skall gälla för konsumentköp och andra köp. Köplagsförslaget tar visserligen i första hand sikte på köp mellan näringsidkare, men det är inte begränsat till sådana köp. Även om konsumentköpen undan— tas, skall lagen omfatta exempelvis fall där säljaren är en privatperson och köparen en näringsidkare, fall där bägge parter är privatpersoner och fall där köparen är en juridisk person som inte driver näring, t.ex. en ideell förening. Man bör kunna räkna med att lagregler som ut— formas för ett sådant giltighetsområde i väsentliga delar blir godtagbara för konsumentköp.
Det finns också andra argument som talar för att lagreg— lerna om konsumentköp och andra köp i möjligaste mån bör stämma överens. För säljare som avtalar ömsom med konsu— menter ömsom med näringsidkare är det givetvis en för— del att ha enhetliga lagregler att rätta sig efter. Vida— re har köplagen av gammalt legat till grund för analogier på andra, icke detaljreglerade avtalsområden. Sådana ana— logier kompliceras om det finns två alternativa rättsord— ningar för köp. Det kan också bli svårare att utnyttja domstolsprejudikat och förarbetsuttalanden som hänför sig till det ena området, när det gäller att belysa lagstift— ningens innebörd på det andra området. Över huvud taget är det angeläget att man inte onödigtvis komplicerar den rättsliga regleringen utan försöker få. till stånd ett nå— gotsånär enhetligt system. De skyddssynpunkter som ligger till grund för särregler om konsumentavtal gör sig i viss mån gällande också för andra avtalsparter, t.ex. närings— idkare i underlägsen ställning. Vi har visserligen inte anledning att ta ställning till i Vilken mån de särskilda reglerna om konsumentköp bör kunna influera på lagtill— lämpningen i sådana fall. Vi vill emellertid framhålla att det blir svårare att göra jämförelser, om man väljer ett mycket avvikande system för konsumentköp.
Av betydelse är också vad som föreslås för konsument— köpens del i de andra nordiska länderna. Även om den redaktionella utformningen inte blir enhetlig är det önskvärt att de nordiska ländernas konsumentköpsregler i fråga om det sakliga innehållet ligger så nära varandra som möjligt.
Vi anser att konsumentköplagen bör ges den omfattningen att den fristående reglerar alla i praktiken vanligen förekommande problem. Det är emellertid också angeläget att inte lagen görs onödigt omfattande. Med hänsyn här—- till bör mera udda företeelser som endast sällan uppkom— mer i konsumentköpssammanhang inte tas med i lagen. När sådana frågor någon gång ändå blir aktuella bör de kunna lösas genom en analog tillämpning av allmänna köprätts— liga regler. Härvid måste emellertid beaktas att särskil— da hänsyn gör sig gällande när säljaren är en näringsid— kare och köparen är en konsument. Man bör sålunda exem— pelvis vara försiktig med att kräva att en konsument skall iaktta ett visst handlingsmönster i olika situa— tioner med risk för att annars gå förlustig sin rätt.
Av skäl som framgår av det förut anförda har vi i vårt lagförslag anpassat oss efter köplagsförslagets systema- tik och i stor utsträckning också anslutit oss till dess formuleringar. Vi har disponerat betänkandet så att vi i det följande går igenom köplagsförslagets regler avsnitt för avsnitt. Vid denna genomgång tar vi också upp frågor om i vilken mån köplagsregler som vi inte föreslår intag— na i konsumentköplagen bör kunna ges analog tillämpning på konsumentköp. Huvuddelen av de regler vi föreslår för konsumentköp har motsvarigheter i köplagsförslaget. Kon— sumentköplagen bör emellertid också ta upp vissa frågor som inte behandlas där. Vi återkommer härtill i det föl- jande.
3.1.5 "Normalregler" och tvingande "minimiregler"
Ett väsentligt syfte med särskilda konsumentköpsregler är att motverka de olägenheter som kan uppstå för enskilda konsumenter genom att säljare i kontraktsforuxulär använu der villkor som inskränker köparens rättigheter enligt köplagen eller på annat sätt missgynnar köparen. För att detta syfte skall tillgodoses bör lagens regler i stor utsträckning vara tvinggniiä . e till köparens förmån. En an.- nan ordning skulle'för' övrigt innebära en försämring för konsumenterna i förhållande till vad som nu äller.
Syftet med en dispositiv lagstiftning sådan som den all- männa köplagen är att tillhåndahålla regler som skall fylla ut "luckor" i parternas avtal. Vid utformningen av sådana regler gäller det att finna en lösning som för normala fall innebär en rimlig avvägning mellan parternas motstående intressen. Det ligger i sakens natur att så— dana "normalregler" kan leda till mindre lämpliga resul— tat i mera särpräglade situationer, Tvingande lagregler av den typ konsumentköplagen f.n. innehåller fyller i
viss mån en annan funktion. De skall tjäna till skydd för den typiskt sett svagare parten och förhindra avtal som oskäligt missgynnar den parten. Sådana regler får en ka— raktär av "minimiregler" representerande en skyddsnivå som aldrig får underskridas.
En betydelsefull fråga vid utformningen av en fristående konsumentköplag är om de dispositiva normalregler som skall gälla om inte annat är avtalat också kan göras till tvingande minimiregler. Det har hävdats att detta kan medföra svårigheter; normalreglerna skulle ge köparen en så stark ställning att det inte är rimligt att de görs till minimiregler ens för konsumentköp. Ett system med olika "nivåer" på normalregler och tvingande minimiregler har emellertid klara nackdelar. Det gör regelsystemet komplicerat och svårtillgängligt och medför en påtaglig risk att minimireglerna utvecklas till normalregler, bl.a. genom slentrianmässiga hänvisningar till dem i av— talsvillkor. Erfarenheten har också visat att det är svårt att med stöd av avtalsvillkorslagen genomföra av— talsvillkor som ger köparen en bättre ställning än kon— sumentköplagens minimiskydd. Man bör därför i möjligaste mån undvika ett sådant dubbelt regelsystem. I detta sam— manhang kan också nämnas att förslaget till konsument— tjänstlag jämställer normalregler med minimiregler och att man i Danmark och Norge arbetar efter förutsättningen att köplagens normalregler på viktiga punkter också kan tjäna som minimiregler för konsumentköp.
Enligt vår uppfattning bör huvudprincipen vara att konsu— mentköplagens regler är tvingande till konsumenternas förmån. Detta innebär att villkor som är sämre för konsu— menterna än lagens regler blir ogiltiga. Däremot är det naturligtvis ingenting som hindrar att parterna kommer överens om villkor som är mera förmånliga för konsumen— terna. I vissa avseenden bör dock parterna ges frihet att avtala även om sämre villkor än lagens bestämmelser anvi— sar. Sådana avsteg från huvudprincipen får komma till ut- tryck i lagtexten.
Reglerna i köplagsförslaget är — liksom gällande köplag — i sin helhet dispositiva eller med andra ord normal— regler som skall gälla om inte annat är avtalat. Detta kommer till uttryck i förslagets 3 5. Där föreskrivs att lagen inte skall tillämpas i den mån annat får anses av— talat. Med avtal jämställs handelsbruk och annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Inte bara avtal utan också sedvänja kan alltså sätta lagens regler ur spel. Det kan tänkas att sedvänjor kan ha viss betydelse även vid konsumentköp i den mån lagens bestämmelser är dispositiva. Utrymmet härför blir dock mycket begränsat och vi har därför inte ansett det motiverat att i konsu— mentköplagen ta upp någon bestämmelse härom.
3 . 2 Tillämpningeområdet 3 . 2 . 1 Parterna
Den nuvarande konsumentköplagen är enligt 1 5 första stycket tillämplig när en konsument av en näringgidkare köper en vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs i näringsidkarens yrkesmässiga verk— samhet. Detta överensstämmer i princip med vad som gäller enligt avtalsvillkorslagen, konsumentkreditlagen och hem— försäljningslagen. Även i förslaget till konsumenttjänst— lag görs en motsvarande avgränsning av tillämpningsområ— det.
I de danska och norska köplagsförslagen, som skall gälla också vid konsumentköp, görs i sak samma avgränsning av tillämpningsområdet. Den danska definitionen är dock nå— got vidare och täcker även fall då köparen är en juridisk person, exempelvis en ideell förening, som inte handlar i förvärvssyfte.1 I de danska och norska förslagen anges vidare uttryckligt att säljaren skall ha insett eller bort inse att det var fråga om ett köp för enskilt bruk. Också i svensk rätt gäller krav på en viss synbarhet, även om detta inte kommer till direkt uttryck i lagtex— ten.2 Den finländska konsumentskyddslagens tillämp— ningsområde är likaledes i huvudsak detsama som den svenska konsumentköplagens .
Avgränsningen av tillämpningsområdet till att omfatta transaktioner mellan näringsidkare och konsumenter över— ensstämmer sålunda med vad som allmänt gäller inom lag— stiftningen på konsumentskyddsområdet. Vi anser att en motsvarande bestämning bör göras beträffande de regler som i fortsättningen skall gälla för konsumentköp. Vi vill i detta sammanhang erinra om att vi i vårt delbe— tänkande Avtalsvillkor mellan närinåidkare diskuterade frågan om införande av civilrättsliga regler som jäm— ställer vissa näringsidkare med konsumenter.3 Vi fann då inte skäl att förorda sådana lagregler vid sidan av den lagstiftning om skydd mot oskäliga avtalsvillkor mel— lan näringsidkare som vi föreslog. Vi har inte funnit nå— gon anledning att nu inta en annan ståndpunkt.
3 . 2 . 2 Köpeobjektet Den nuvarande konsumentköplagen är tillämplig på en kon— suments köp från en näringsidkare av en vara. I förarbe— tena till konsumentköplagen4 framhöll köplagsutredning-
1 deelovudvalget, Betaenkning nr 845/1978 5. 57. 2 Prop. 1973z138 s. 161 f. 3 SOU 1981:31 s. 125 ff. 4 SOU 1972:28 s. 88.
en att behovet av särskilda köprättsliga regler till skydd för konsumenterna främst gör sig gällande beträf— fande köp av s.k. varaktiga konsumtionsvaror, t.ex. bilar, båtar, hushållsmaskiner, televisions— och radio— apparater, möbler, sportredskap etc. Även kläder, skor och textilier borde enligt utredningen omfattas av lagen. Särskilt med tanke på lagens bestämmelser om säljarens och tillverkarens ansvar för oriktiga uppgifter om en vara borde lagen i princip också gälla köp av s.k. dag— ligvaror, t.ex. livsmedel. Den borde dock enligt utred— ningen inte ges samma vidsträckta tillämpningsområde som köplagen, vilken omfattar köp av allt slags lös egendom, dvs. allt som inte är att räkna som fast egendom, utan föremålet för köpet borde i stället betecknas som "vara". Med "vara" åsyftade utredningen då vad som enligt juri— diskt språkbruk vanligen betecknas som "lösöre". Detta innebär att den gällande konsumentköplagen är tillämplig på köp av fysiska föremål eller saker — härunder inbe— gripet levande djur.
Det ligger i sakens natur att lagregler av det slag det här är fråga om, vilka rör awecklingen av enskilda tran— saktioner, får sin största betydelse för köp av mera dyr— bara produkter. Lagen gäller emellertid som nämnts också vid köp av s.k. dagligvaror. Konsumenternas behov av skydd vid sådana köp, vilka för de flesta hushåll har en dominerande ekonomisk betydelse, tillgodoses dock i högre grad genom annan lagstiftning, som tar sikte mera på va— ruutbudet i stort än på enskilda köpeavtal. Hit hör exem— pelvis regler om varuinformation och produktkontroll samt om prisförhålladen.
Utanför den gällande konsumentköplagens giltighetsområde faller förvärv av byggnad på annans mark och av rättig- heter av olika slag, t.ex. bostadsrätt och andra nytt— janderätter. Detsamma gäller köp av aktier, obligationer och andra värdepapper. Den allmänna köplagen har således vad aller objektet för köpet ett mera vidsträckt till— lämpningsområde än konsumentköplagen och i detta avse— ende ansluter köplagsförslaget helt till gällande köplag. Enligt vår bedömning är det nu motiverat att anpassa kon— sumentköpsreglerna till vad som gäller för allmänna köp. En utvidgning av konsumentköpsreglerna från att gälla köp av varor till att gälla köp av lös egendom torde i och för sig endast få begränsad praktisk betydelse, men det är också svårt att finns några egentliga skäl mot en så— dan reform. Det finns knappast anledning att, om man in— för en fristående konsumentköplag, likväl låta vissa kon— sumentköp av lös egendom regleras av den allmänna köp- lagen. Vi föreslår alltså att de nya konsumentköpsreg— lerna skall vara tillämpliga vid köp av lös egendom.
Som beteckning för köpeobjektet används liksom i köplags- förslaget uttrycket "gods".
Teoretiskt är tomträtt att räkna till lös egendom. Enligt 13 kap. 7 & jordabalken skall emellertid balkens bestäm— melser om fast egendom tillämpas i fråga om bl.a. överlå- telse av tomträtt, om inte annat följer av särskilda be- stämmelser rörande tomträtt. Av 13 kap. 9 €) andra stycket jämfört med 2 kap. jordabalken framgår vidare att byggna— der m.m. som tillhör tomträttshavaren skall behandlas som tillbehör till tomträtten. Tomträtt har alltså i väsent— liga hänseenden likställts med fast egendom. I konsekvens härmed föreskrivs i 1 5 tredje stycket köplagsförslaget att detta inte skall gälla vid överlåtelse av tomträtt. Ett motsvarande undantag bör göras i konsumentköplagen.
Köplagsförslaget omfattar liksom köplagen också försälj— ning av byggda & annans mark, exempelvis fritidshus som har uppförts på. arrenderad mark, eftersom dessa rättstekniskt är att hänföra till lös egendom. Motsvaran— de kommer att gälla för konsumentköpsreglerna om dessa, som vi föreslår, utsträcks till att gälla lös egendom, såvida man inte gör något särskilt undantag. De problem som aktualiseras vid köp av hus är i stor utsträckning desamma vare sig marken skall innehas med äganderätt el— ler någon form av nyttjanderätt. Från konsumentskyddssyn— punkt framstår det därför som naturligt att likartade regler skall gälla för köp av byggnader på annans mark som för köp av fast egendom. Regeringen har under våren 1983 tillsatt en särskild kommitté med uppdrag att utreda frågor om förbättrat konsumentskydd vid förvärv av småhus m.m. (1983 års småhusköpsutredning). Enligt direktiven (Dir 1983z1) har utredningen bl.a. att överväga om inte reglerna om överlåtelse av byggnad på annans mark kan bringas i närmare överensstämmelse med dem som gäller för fastighetsöverlåtelse. Det blir sålunda en uppgift för småhusköpsutredningen att överväga behovet av konsument— skyddsregler vid köp av byggnader på annans mark och att lägga fram förslag till erforderlig lagstiftning härom. Vad vi närmast har att överväga är om de konsumentköps— regler vi föreslår — i avvaktan på resultatet av småhus— köpsutredningens arbete — bör göras tillämpliga också när en privatperson köper en byggnad på annans mark från en näringsidkare eller genom förmedling av en näringsidkare. Undantas sådana överlåtelser från konsumentköplagens tillämpningsområde medför detta att de i stället kommer att följa den allmänna köplagen. Enligt vår uppfattning är det inte motiverat att utforma regleringen på detta sätt. Vi föreslår därför inte något särskilt undantag för byggnader på annans mark. Med hänsyn till att frågor om konsumentsde vid köp av småhus utreds i särskild ord— ning har vi emellertid inte ansett oss ha anledning att överväga några särregler i detta ämne. Vi behandlar där—
för i fortsättningen inte särskilt de problem som är förenade med konsumenters köp av byggnader på annans mark. Vi vill emellertid framhålla att, såsom framgår av högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1977 s. 138, kö— peobjektets speciella karaktär kan motivera avsteg från de regler som gäller i fråga om köp av lös egendom i allmänhet.
Vad nu sagts gäller åtminstone i viss mån också köp av monteringsfärdiå hus (byggsatser) . Sådana köp omfattas f.n. av konsumentköplagen. Enligt vad vi har inhämtat överväger småhusköpsutredningen att föreslå en lagstift— ning som omfattar också köp av detta slag. Förslaget tor— de dock endast komma att gälla hus för bostadsändamål. Fristående köp av exempelvis garage— och uthusbyggnader kan alltså antas även i fortsättningen komma att regleras av lagstiftning om köp av lös egendom.
3.2 .3 Avtal om byte
I köplagen och köplagsförslaget anges uttryckligt att la— gen i tillämpliga delar gäller även byte av lös egendom (1 SS andra stycket köplagsförslaget). Den gällande konsu— mentköplagen är däremot inte direkt tillämplig på bytes— avtal. I förarbetena uttalas att renodlade bytesavtal mellan näringsidkare och privatpersoner är sällsynta och i varje fall så särpräglade att de inte bör falla in un— der lagen.5 Den omständigheten att en person vid köp av t.ex. en ny bil lämnar sin gamla bil som dellikvid hind— rar dock inte att köparens förvärv från bilhandlaren om— fattas av lagen.
Ställningstagandet vid konsumentköplagens tillkomst bör ses i samband med att man då endast avsåg att genom vissa kompletterande regler tillförsäkra konsumenterna ett mi— nimiskydd vid köp. När det nu är fråga om att skapa mera heltäckande regler för konsumentköp bör dessa — på samma sätt som den allmänna köplagen— i tillämpliga delar gäl— la även byte.
3 .2 .4 Avgränsning mot tjänster
Ett avtal kan innehålla moment av såväl köp som utförande av ett visst arbete, en tjänst. Detta gäller exempelvis ett avtal om att gods skall tillverkas eller framställas. I dessa fall anses enligt 2 5 köplagen avtalet utgöra ett köpeavtal, ifall den som tillverkar godset skall bestå materialet. Om material skall tillhandahållas både av tillverkaren och av beställaren anses avtalet som köp, såvida tillverkaren består den huvudsakliga delen.6 — Av-
5 Prop. 1973:138 s. 160 f. 6 Almén—Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl., 1960, s. 56.
tal om uppförande av hus, vattenverk eller armen byggnad skall dock aldrig anses som köp. — På detta sätt dras gränsen mellan s.k. tillverknigäavtal (beställningsköp) och arbetsbeting. En liknande regel tas upp i 2 (5 första stycket köplagsförslaget, där det anges att avtalet anses som köp, om inte beställaren skall tillhandahålla en vä- sentlig del av materialet. Förslaget till konsument— tjänstlag innehåller i 2 5 första stycket 1 en korrespon— derande regel, som föreskriver att den lagen inte gäller tillverkning av lösa saker, såvida inte konsumenten skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet.
En annan situation är den där man avtalat att den som skall tillhandahålla godset även skall utföra en tjänst, t.ex. montera in en såld diskmaskin. För detta fall före— skrivs i 2 5 andra stycket köplagsförslaget att avtalet inte skall anses som köp, om tjänsten utgör den övervä— gande delen av förpliktelsen. Detta motsvaras i förslaget till konsumenttjänstlag av en bestämmelse där det anges att lagen inte gäller installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för att fullgöra ett avtal om köp av en lös sak. I 2 5 första stycket 3 kon— sumenttjänstlagen anges därutöver att lagen inte blir tillämplig på ett arbete som en näringsidkare utför för att sätta såld egendom i avtalsenligt skick (avhjälpande av fel) .
Det kan alltså konstateras att de i 2 5 köplagsförslaget intagna reglerna är väl anpassade till det tillämpnings— område konsumenttjänstlagen är avsedd att få. Vi föreslår att vad som föreskrivs i 2 5 köplagsförslaget får gälla också för konsumentköp.
3 . 2 . 5 Förmedling
Konsumentköplagen är enligt 1 5 andra stycket tillämplig också när en konsument köper egendom från någon som inte är näringsidkare men köpet förmedlas av en näringsidkare som ombud för säljaren. Liknande regler gäller i de andra nordiska länderna. Bestämmelsen har främst till syfte att hindra att lagen kringgås vid försäljning av begagnat gods. Det förekommer inte sällan att begagnat gods säljs av privatpersoner genom förmedling av näringsidkare. Om alla köp av detta slag föll utanför lagen skulle denna lätt kunna kringgås. Den som sysslar med försäljning av t.ex. begagnade båtar skulle sålunda, i stället för att köpa in båtarna och sälja dem i eget namn, kunna uppträda som ombud för den enskilde säljaren. I de fall då nä— ringsidkaren aktivt handhar försäljningen av en vara tor— de köparen sällan uppmärksamma, att näringsidkaren inte uppträder i eget namn utan bara som ombud för en privat- person. Genom den gällande regeln motverkas också risken att en näringsidkare kringgår konsumentköplagen genom
att anlita en privatperson som bulvan och framställa sig själv som ombud för denne.
Den gällande bestämmelsen blir tillämplig om förmedlaren uppträder som fullmäktig för säljaren, dvs. i dennes namn och för dennes räkning. Det är emellertid inte nödvändigt att köpeavtalet har slutits av näringsidkaren. Regeln in— nefattar också fall då säljaren själv har deltagit t.ex. genom att underteckna avtalet men en förmedlande närings— idkare aktivt medverkat vid köpet och exempelvis ställt ett kontraktsformulär till förfogande. Om näringsidkaren endast satt köpare och säljare i förbindelse med varandra utan att direkt ha deltagit i förhandlingarna om köpet, är regeln däremot inte tillämplig.7 — Handlar närings— idkaren som kommissionär föreligger inte något förmed— lingsfall. Näringsidkaren är då att betrakta som säljare, och konsumentköplagen blir tillämplig redan på grund av huvudregeln i första stycket.
Vid en reformering av konsumentköpsreglerna kan det knaph past komma i fråga att inskränka reglernas tillämpnings— område i förmedlingsfallen. Däremot finns det anledning att överväga om inte konsumentens ställning bör stärkas i de situationer där säljaren är en privatperson men köpet förmedlas av en näringsidkare. Enligt gällande rätt kan köparen i sådana fall åberopa lagens regler mot den pri— vatperson som är säljare, men han kan inte göra gällande några köprättsliga befogenheter mot den förmedlande när ringsidkaren. Vi har enligt våra direktiv att överväga i vad mån det är rimligt och tekniskt möjligt att införa särskilda lagregler om förmedlarens ansvar för säljarens prestation.
Den ordning som närmast bör övervägas är att den närings— idkare som har förmedlat ett köp mellan privatpersoner får svara solidariskt med säljaren för dennes förplik- telser mot köparen. Om det vid ett sådant köp skulle fö— religga dröjsmål med avlämnandet eller fel i godset skul— le således köparen kunna välja om han vill vända sig mot den privata säljaren eller näringsidkaren/förmedlaren med sina krav på grund av avtalsbrottet. För säljaren — som är en privatperson — skulle ansvaret mot köparen bli det— samma som det är i dag. Anlitar han en näringsidkare för att genomföra försäljningen får han finna sig i att an— svara enligt konsumentköplagen. Från hans sida sett blir nyheten att näringsidkaren blir ansvarig jämte honom. Om köparen gör krav gällande mot näringsidkaren/förmedlaren får säljaren räkna med att denne i sin tur regressvis riktar krav mot honom. Om köparen t.ex. häver köpet på grund av ett väsentligt fel, och näringsidkaren betalar tillbaka priset, kan alltså näringsidkaren i sin tur
7 Prop. 1975:138 s. 163.
vända sig mot den private säljaren med ett krav på er— sättning. I praktiken kan man nog räkna med att regress mot säljaren skulle vara utesluten i huvudsak endast i sådana fall då ett avtalsbrott föreligger på grund av en utfästelse från näringsidkaren som inte har täckning i förhållandet till säljaren. Frågorna om regress kan na— turligtvis regleras i ett uttryckligt avtal mellan den private säljaren och förmedlaren.
Några särskilda lagtekniska svårigheter medför en sådan ordning som den skisserade knappast. I en bestämmelse motsvarande 1 å andra stycket konsumentköplagen kan man tillfoga att näringsidkaren i förmedlingsfallen svarar jämte säljaren för de skyldigheter som enligt lagen åvi— lar denne. Åläggs förmedlaren ett med säljaren solida— riskt ansvar bör rimligen köparen också kunna reklamera direkt till förmedlaren. I lagen bör därför anges att reklamation kan framföras, förutom till säljaren, också till den näringsidkare som har förmedlat köpet.
Om man förutsätter att förmedlaren i allmänhet har re— gressrätt mot den privatperson som är säljare, medför de aktuella påföljdernas konstruktion knappast några större problem. Detta gäller även om man som i köplagsförslaget inför en legal rätt för köparen att få ett fel avhjälpt. Den näringsidkare som förmedlat köpet torde i de flesta fall ha betydligt bättre möjligheter än den privatperson som är säljare att avhjälpa fel. Enligt köplagsförslaget föreligger vidare inte någon skyldighet att avhjälpa fel, om detta skulle medföra oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Motsvarande skulle gälla om köparen riktar sina krav mot förmedlaren i stället för mot säljaren. Man kan alltså konstatera att det rent tekniskt går väl för sig att låta den näringsidkare som förmedlat ett köp från en privat säljare svara solidariskt med säljaren.
För förmedlaren skulle en sådan skärpning av ansvaret som den beskrivna naturligtvis medföra nackdelar, trots att han som regel har regressrätt mot säljaren. Förflyter det en tid innan påföljd görs gällande mot förmedlaren, inne— bär den skisserade regeln att förmedlaren kommer att bära risken för den private säljarens insolvens. Man kan exem— pelvis tänka sig att en privatperson säljer en båt genom en förmedlare men underlåter att upplysa denne och köpa— ren om att båten har ett väsentligt fel, som inte upp— täcks vid en vanlig undersökning. Efter en tid upptäcks felet, och köparen kräver avhjälpande eller häver köpet. Om säljaren då har försvunnit eller saknar pengar kommer förlusten att stanna på förmedlaren. Den ökade risk för förmedlaren som en ändrad ordning skulle medföra kan göra det svårare att få näringsidkare att åta sig att förmedla försäljning av begagnade varor för privatpersoners räk—
ning. Det är emellertid i och för sig ett konsumentin— tresse att ha tillgång till sådana försäljningskanaler.
Mot de nu berörda negativa konsekvenserna får ställas de fördelar reformen skulle medföra för köparna. Ofta är kö— paren inte medveten om att den näringsidkare som han har kontakt med inte är säljare, och även om så skulle vara fallet inser han ofta inte att den omständigheten att säljaren är en privatperson försämrar hans rättsliga ställning i förhållande till den näringsidkare han har att göra med. En skärpning av den förmedlande närings- idkarens ansvar kan vidare föranleda denne att visa stör— re försiktighet vid granskning av varan och återgivande av uppgifter som säljaren har lämnat om den, något som är ägnat att minska risken för att konsumenten skall bli vilseledd. Vi har kommit till den uppfattningen att den ökade trygghet som den ifrågasatta regeln skulle ge kon— sumenterna uppväger de olägenheter för dem som skulle kunna uppstå genom minskade möjligheter att anlita för— medlare för att få till stånd avtal.
I allmänna reklamationsnämnden förekommer förmedlings— fallen på bil— och båtavdelningarna. För att godta en invändning om att närinäidkaren endast förmedlat köpet kräver nämnden att detta klart har kommit till uttryck före avtalsslutet; enbart det förhållandet att en kvit— tens eller en köpehandling undertecknats för annans räk— ning anses inte tillräckligt. Detta innebär att förmed— laren redan i dag enligt reklamationsnämndens praxis i viss utsträckning får svara framför allt för fel i god— set. Det är därför inte säkert att nya regler om de för— medlingsfall den gällande bestämmelsen närmast tar sikte på skulle innebära någon särskilt stor förändring.
I det danska kobelovudvalgets förslag till regler om kon— sumentköp upptogs en bestämmelse om att den förmedlande näringsidkaren skulle svara jämte säljaren för dennes förpliktelser enligt lagen. Efter remisskritik fick dock denna regel utgå.8 Vi anser emellertid för vår del att de fördelar som är förenade med en sådan regel överväger nackdelarna och föreslår därför att ett ansvar av denna innebörd införs.
Vi har övervägt om det skulle finnas behov av att begrän— sa regelns räckvidd och utesluta vissa fall där de all- männa skäl som ligger till grund för den inte gör sig så starkt gällande. Vi har härvid haft i tankarna sådana fall då köpeobjektet är av en typ som normalt endast överlåts från en privatperson till en annan och alltså
8 Justitsmin. L.A. 1978-46002—8. Lovforslag, s. 11.
inte säljs som led i näringsverksamhet men där det å and— ra sidan är ganska vanligt att en yrkesmässig förmedlare medverkar. Som exempel kan nämnas överlåtelse av bostads- rätt och liknande. Efter vad vi har kunnat inhämta är det emellertid mycket sällsynt att frågor om köprättsliga på— följder aktualiseras vid sådana överlåtelser, och vi har därför stannat för att inte föreslå något särskilt undan- tag härför.
55 Avlämnande och faran för godset 5.3.1 Avlämnande
Begreppet avlämnande har betydelse inom köprätten i flera olika avseenden. Om godset inte avlämnas i rätt tid inne— bär det som regel att säljaren är i dröjsmål, vilket ger köparen rätt att göra gällande olika påföljder. Vid av- lämnandet övergår i princip faran för godset från sälja— ren till köparen, dvs. i fortsättningen är det denna som får stå risken för att godset förstörs genom en olycks— händelse etc. Vidare är det godsets beskaffenhet vid av— lämnandet som är avgörande för om det föreligger fel i godset.
Avlämnande sker i princip genom att godset tas om hand av köparen eller någon som företräder honom. Den gällande konsumentköplagen innehåller inte några bestämmelser om tid och plats för avlämnandet. I köplagen finns emeller- tid vissa regler härom. Köplagsförslaget behandlar avläm— nande av godset i 8—13 55. Dessa regler är relativt om— fattande och en fråga är i vilken utsträckning de kan förenklas för konsumentköpens del. I övrigt är det fram— för allt tre problem beträffande avlämnande som behöver behandlas närmare: var skall avlämnande ske och bör man därvid skilja mellan platsköp och distansköp, här skall godset avlämnas samt vem skall svara för kostnaderna för avlämnandet.
I fråga om platsen för avlämnandet gäller som huvudregel att godset, om inte annat har avtalats, avlämnas genom att köparen hämtar eller låter hämta det hos säljaren. I 8 5") första stycket första meningen köplagsförslaget före— skrivs att godset skall hållas tillgängligt för avhämt— ning hos säljaren. Av 6 5 i förslaget framgår var hos säljaren godset skall hämtas. Om säljaren har ett affärs- ställe skall avlämnandet ske där, och i annat fall skall det ske där säljaren har sitt hemvist. I 8 & första stycket andra meningen upptas ett undantag från huvud- regeln att godset skall hållas tillgängligt hos säljaren. Om godset eller det varuparti som godset skall tas från vid köpet fanns på en annan plats än hos säljaren och parterna kände till detta, skall godset hållas tillgäng— ligt för avhämtning där det fanns. Regeln blir tillämplig
även om godset skall tillverkas eller framställas på en annan plats. För konsumentköpens del bör man kunna nöja sig med en enklare reglering och endast föreskriva att godset skall avhämtas hos säljaren, om inte annat får an— ses avtalat. Definitionsmässigt har konsumentköpen sam— band med säljarens rörelse och konsumenten bör kunna utgå från att han kan hämta godset i säljarens butik eller liknande, om man inte har kommit överens om att det skall hämtas någon annanstans. I 8 5 andra stycket köplagsför— slaget anges vilka krav som ställs på säljaren när köpa— ren skall hämta godset utan dennes medverkan. Han skall då se till att godset finns tillgängligt för avhämtning och underrätta köparen om när det kan hämtas. Några ut— tryckliga regler härom torde inte behövas i konsument— köplagen. Situationen är föga praktisk för konsumentkö— pens del. Skulle den någon gång aktualiseras — det kan t.ex. gälla köp av egendom som förvaras hos tredje man — bör köplagsförslagets regel kunna tillämpas analogt.
Även om huvudregeln är att köparen skall hämta godset hos säljaren kan skyldighet för säljaren att sända godset till köparen följa av avtalet eller av sedvänja eller handelsbruk. I 9 5 köplagsförslaget ges regler om när av— lämnande skall anses ha skett i ett sådant fall. Regler— na, som i huvudsak överensstämmer med gällande rätt, gör skillnad mellan platsköp, då godset bara skall transpor— teras inom samma ort eller inom ett område där säljaren vanligen ombesörjer transport av liknande gods, och d_i— stansköp, då godset skall sändas från en ort till en an— nan. Vid platsköp sker avlämnandet genom att godset över— lämnas till köparen, medan det vid distansköp sker genom att godset lämnas till en fristående fraktförare, som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. Om säljaren utför hela transporten själv och alltså inte anlitar nå— gon fristående fraktförare blir sistnämnda regel inte ak— tuell, utan då sker avlämnandet först när godset överläm— nas till köparen.
Det kan vara svårt att avgöra när det är fråga om försän— delse inom en ort resp. från en ort till en annan. Kom— mungränser eller andra liknande gränser har ingen ut— slagsgivande betydelse. Avgörande torde snarare vara om avståndet är större än att säljare inom branschen i all— mänhet brukar utföra transporter med eget folk.1 Det ligger i sakens natur att variationerna mellan olika fö— retag är stora och att det därför kan vara svårt att säga vad som "i allmänhet" tillämpas. Över huvud taget före— ligger stora olikheter i det sätt på vilket företagen
1 Almén—Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl., 1960, s. 119.
organiserar sina kundleveranser. Detta gäller både vid kortare och längre avstånd. Inom många branscher torde det vara ovanligt att säljaren utför ens rent lokala transporter själv. När det gäller föga skrymmande varor, t.ex. böcker, anlitas nog regelmässigt postverket också för transporter inom orten. På andra områden torde säl- jarna utföra även långväga transporter själva. Som exem— pel kan nämnas monteringsfärdiga hus. Varuhus och större detaljhandelsföretag i exempelvis möbelbranschen upprätt- håller ofta en transportservice inom ett ganska vid— sträckt område kring den ort där företaget har sitt af— färsställe. Det förekommer härvid både att transporterna utförs av säljaren själv med egna fordon och egen per— sonal och att fristående transportföretag anlitas. Det sagda visar dels att det kan vara. svårt att dra gränsen mellan platsköp och distansköp, dels att det kan bero på från köparens synpunkt ganska ovidkommande omständigheter om en transport mellan två orter utförs av säljaren själv eller av ett fristående transportföretag. För vissa typer av försäljningsverksamhet, såsom hemförsäljning och post— orderförsäljning, framstår gränsdragningen mellan plats— köp och distansköp som mycket konstlad. Nu berörda olä— genheter skulle undgås om man hade enhetliga regler för alla köp där säljaren skall sända godset till köparen.
Även om nu gällande regler om avlämnande, som i detta av— seende överensstämmer med vad som skall gälla enligt köp- lagsförslaget, i stort sett synes ha fungerat utan större problem, kan det ifrågasättas om den i 9 5 köplagsförsla— get intagna regeln om distansköp skall ges en motsvarig— het i konsumentköplagen. Med bibehållande av principen att faran för godset övergår på köparen vid avlämnandet leder en sådan regel till att transporten sker på köpa— rens risk. En konsument som köpt gods av en säljare, vil— ken har åtagit sig att ombesörja transport av godset, torde emellertid inte räkna med att det förhåller sig på detta sätt och att han därför har anledning att teckna försäkring för transporten, om denna skall utföras av ett fristående transportföretag. Skulle godset skadas eller gå förlorat under transporten är risken därför stor för att köparen blir helt utan ersättning för sin förlust. Om reglerna om avlämnande vid konsumentköp utformades så att transporten även vid distansköp gick på säljarens risk, skulle konsumenterna skyddas mot följder av detta slag.
Från försäkringssynpunkt synes goda skäl tala för att lå— ta säljaren vid konsumentköp stå risken för transporten också vid distansköp. Det är regelmässigt lättare för ho— nom att ordna försäkringsfrågan, och de ekonomiska vill- koren för en eventuell försäkring av godset under trans— porten torde också kunna bli gynnsammare för säljaren
än för köparen. De vanliga företags— och hemförsäkringar— na innehåller i allmänhet inte något inbyggt försäkrings— skydd för den risk som en part eventuth står för skada på gods under transport. Det behövs sålunda en särskild transportförsäkring för att man skall vara skyddad. De transportförsäkringar som i dag tecknas av företagare är i allmänhet uppbyggda så, att försäkringsavtalet innehål— ler de principiella grunderna för premieberäkningen och för hur ersättning skall utgå vid skada under transporter av viss typ och av visst slag av gods. Försäkringstagaren rapporterar i efterhand för viss tidsperiod vilka trans— porter som företagits och vilka eventuella skador som uppstått. Detta system har stora administrativa fördelar och premierna kan bl.a. därför hållas nere. Enligt vad vi erfarit skulle en eventuell försäkring, som säljaren skulle behöva teckna, om faran för godset under trans— porten lades på honom, kunna utformas efter modell av da- gens transportförsäkring för företagare. Den skulle där— för inte behöva bli dyrbar eller medföra nämnvärda pro— blem. Skulle faran för godset under transporten läggas på köparen blev denna tvungen att teckna försäkring för den enstaka transport det för hans del vanligtvis är fråga om. Detta skulle vara ganska krångligt och bli förhållan— devis dyrt. Därtill kommer att säljaren vanligtvis är bättre rustad att förhandla med ett försäkringsbolag, om förhandlingar blir aktuella efter ett inträffat skade— fall.
Nu anförda synpunkter motiverar enligt vår uppfattning att vid konsumentköp godset, även då det genom säljarens försorg skall sändas från en ort till en annan, bör anses avlämnat först då det överlämnas till köparen. En regel av denna innebörd finns redan i den danska köplagen (& 73) och ingår i de finländska och norska förslagen till ny köplag, vilka till skillnad från det svenska om- fattar också konsumentköp. Det norska köplagsförslaget gör dock undantag för en speciell situation, nämligen att köparen efter transporten är skyldig att hämta godset på bestämmelseorten. Avlämnande anses då ske senast när den— na skyldiglet inträder. Vi har inte ansett det påkallat att föreslå en särskild regel för denna ganska speciella situation. Slutligen kan i detta sammanhang nämnas att den av oss föreslagna regeln också motsvarar vad som fö— reslås gälla för konsumenttjänster (12 5 första stycket andra meningen förslaget till konsumenttjänstlag).
En särskild fråga är om regeln att gods som skall av säl— jaren sändas till köparen anses avlämnat först när godset överlämnas till köparen bör göras tvingande vid konsu— mentköp. Om regeln inte är tvingande kan den sättas ur spel genom en leveransklausul eller en annan uttrycklig avtalsbestämmelse. Det enda nordiska land som för närva— rande har särregler om avlämnande vid konsumentköp är
Danmark. Den där gällande regeln om att avlämnande vid distansköp sker först när varan kommer i köparens besitt— ning är inte tvingande. Motivet för denna ordning synes framför allt ha varit att man velat tillåta avtalsfrihet beträffande transportkostnaderna.2 Detta argument sak— nar för oss betydelse, eftersom vi vill föreslå att frå— gan om transportkostnaderna regleras särskilt på ett sätt som ger parterna avtalsfrihet. Andra argument kan emel- lertid anföras såväl för som emot att göra regeln tving— ande.
Även om säljaren ges rätt att genom avtal förebehålla sig att debitera köparen kostnader för transporten, inklusive transportförsäkring, kan det tänkas att en tvingande reg— lering gör denne obenägen att åta sig att sända godset till köparen. Ett sådant åtagande medför ju bl.a. att säljaren blir ansvarig för eventuella förseningar under transporten. Om en avsevärd sådan försening inträffar riskerar han att köparen häver köpet på grund av väsent— ligt dröjsmål. En försening kan vidare leda till att gods med begränsad hållbarhet är i väsentligt sämre skick vid framkomsten än vad parterna haft anledning att räkna med. Eftersom frågan om fel i godset skall bedömas med hänsyn till dettas beskaffenhet när faran övergår, dvs. i prin— cip vid avlämnandet, blir säljaren ansvarig för en sådan försämring. Trots vad som sålunda kan anföras för en möj— lighet att avtala om avvikelser från den föreslagna reg— leringen har vi kommit till den uppfattningen att övervä— gande skäl talar för att regleringen bör vara tvingande. Om säljaren inte är beredd att ta ansvaret för förse— ningar under transporten får han avstå från att åta sig hemsändning av godset. Detta hindrar inte att han bistår konsumenten genom att förmedla kontakt med en transpor— tör, men han måste då göra klart för konsumenten att det är denne som har att träffa avtal med transportören.
Beträffande tidpunkten för avlämnandet finns vissa regler i 11 & köplagsförslaget. Om det inte får anses avtalat att godset skall avlämnas vid en viss tidpunkt eller först efter anfordran, skall det avlämnas utan uppskov. Gällande köplag (12 5) innebär i stället att godset, om ej annat framgår, skall avlämnas först efter anfordran. Om en viss tidrymd för godsets avlämnande har avtalats ankommer det enligt köplagsförslaget på säljaren att när— mare bestämma tidpunkten för avlämnandet, såvida det inte framgår av omständigheterna att denna befogenhet skall tillkomma köparen. Detta motsvarar vad som nu gäller.
2 Kobelovudvalget, Betaenkning nr 845/19'78 s. 22.
I och för sig ger de angivna reglerna säljaren möjlighet att undandra sig ansvar för dröjsmål genom oprecisa åta— ganden beträffande leveranstiden, t.ex. genom att i av— talet förbehålla sig rätt att skjuta fram tidpunkten för avlämnandet eller göra denna beroende av när en viss hän— delse inträffar i framtiden, exempelvis genom att åta sig att leverera så snart han har fått varan från sin leve— rantör. I den danska köplagen har man på detta område be— gränsat avtalsfriheten vid konsumentköp genom att införa en särskild regel i 75 5. Om säljaren har skjutit upp av— lämnandet med stöd av en klausul i avtalet, ger denna lagregel konsumenten rätt att kräva avlämnande samt att häva köpet, om leverans inte sker inom skälig tid efter det att kravet framställdes. Regeln är avsedd att för— hindra en urholkning av köparens rättigheter vid dröjs— mål. Dess värde förefaller emellertid ganska begränsat. Den lägger sålunda inte hinder i vägen för avtal som fö— reskriver en mycket lång leveranstid eller anger tiden för avlämnandet på ett mycket obestämt sätt.
Såvitt vi har kunnat utröna är det numera sällsynt att säljare utnyttjar avtalsfriheten genom att betinga sig avtalsvillkor som på antytt sätt oskäligt missgynnar kö— paren. Skulle det någon gång förekomma att en säljare an— vänder oskäliga villkor är det möjligt att komma till rätta härmed med stöd av avtalsvillkorslagen och 56 5 av— talslagen. Så har t.ex. marknadsdomstolen (Beslut 2/1974) förbjudit ett förlag, som vid försäljning av bokverk an— gett att leverans av boken skulle ske "när den färdig-— ställts", att använda detta eller väsentligen samma vill— kor.
Mot bakgrund av det nu anförda synes det tveksamt om kon— sumentköplagen behöver innehålla någon särskild regel en— gående tidpunkten för avlämnandet. Vi har emellertid stannat för att en sådan regel bör tas upp i lagen. Den bör utgå från att parterna i princip har frihet att själ— va bestämma när godset skall avlämnas och sålunda i förs— ta hand ta sikte på sådana fall då tidpunkten för avläm— nandet har lämnats öppen i avtalet. Regeln bör emellertid också ge köparen ett skydd mot att säljaren betingar sig full frihet att avgöra när godset skall levereras. För att köparen skall få ett sådant skydd bör regeln vara tvingande inom det område den täcker. En tvingande regel att godset skall avlämnas utan uppskov eller efter an— fordran, om tiden för avlämnandet inte är bestämd i av— talet, kan emellertid leda till oacceptabla konsekvenser för säljaren, exempelvis om anledningen till att leve— ranstidpunkten har lämnats obestämd är att han själv är beroende av leverans från annan. Med hänsyn härtill anser vi att regeln bör ges den utformningen att avlämnande skall ske inom skälig tid. En sådan formulering anknyter
till 24 5 förslaget till konsumenttjänstlag, av vilken bestämnelse framgår att uppdraget, om avtal inte har träffats om tiden för slutförandet, skall vara avslutat inom den tid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en tjänst av ifrågavarande art och om— fattning.
Enligt 12 5 köplagsförslaget är säljaren normalt inte skyldig att lämna ut godset utan att köparen betalar pri- set. Regeln överensstämmer med vad som nu gäller enligt 14 $$ köplagen. En bestämmelse av motsvarande innehåll bör tas upp i konsumentköplagen. Den bör dock kunna. ges en enklare utformning där än i köplagsförslaget.
I 15 ?) köplagsförslaget anges att säljaren svarar för kostnaderna för godset till dess det är avlämnat. Vi fö— reslår att en motsvarande regel tas upp i konsumentköpla— gen. Eftersom enligt vårt förslag gods som säljaren har åtagit sig att sända till köparen inte skall anses avläm— nat förrän det har kommit fram till köparen leder regeln till att det blir säljaren som får stå för transportkost— naden. Detta framstår som en lämplig ordning om inte an— nat har avtalats mellan parterna. Däremot finns det inte anledning att göra regeln tvingande. Dels skulle en tvingande regel sannolikt leda till att säljarna i många fall avstod från att ombesörja hemtransport av varor, dels är det från konsumentsynpunkt föga motiverat att på detta sätt gynna de konsumenter som vill ha godset hem— sänt på bekostnad av dem som är villiga att själva hämta det. Det bör med andra ord vara tillåtet för säljaren att debitera särskilt för hemtransport av godset. I köplags— förslaget anges uttryckligen att säljaren inte svarar för kostnader på grund av att avlämnandet har försenats till följd av förhållanden på köparens sida. Regeln, som förutsätter att köparen är i dröjsmål, torde inte ha nå- gon större betydelse vid konsumentköp. Vi har därför inte ansett det påkallat att ta in någon motsvarighet till den i konsumentköplagen. Principen bör dock kunna tillämpas analogt vid konsumentköp.
Sammanfattninävis föreslår vi alltså att i konsumentköp— lagen intas regler om avlämnande med följande innehåll. Godset skall anses avlämnat först då det har tagits om hand av köparen eller någon för hans räkning eller på annat sätt har överlämnats till köparen. Om inte annat får anses avtalat skall godset avhämtas hos säljaren. Framgår tidpunkten för avlämnandet inte av avtalet skall godset avlämnas inom skälig tid. Vid andra köp än kredit- köp är säljaren i princip inte skyldig att lämna ut god-— set utan att köparen betalar priset. Säljaren svarar för kostnaderna för godset till dess det är avlämnat, om inte annat får anses avtalat.
5 .3 . 2 Faran för godset
Innebörden av att en part står faran för godset framgår av 14 ?) köplagsförslaget. Där föreskrivs att köparen, om han står faran för godset, är skyldig att betala priset trots att godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda. Motsatsvis kan utläsas att köparen inte behöver betala priset om godset förstörs eller kom— mer bort när säljaren står faran. Om vådahändelsen inne— bär att godset kommer fram i felaktigt skick är köparen berättigad att göra felpåföljder gällande. Denna bestäm— ning av begreppet överensstämmer med den nuvarande och bör gälla också vid konsumentköp.
Enligt 15 5 första stycket köplagsförslaget gäller som huvudregel att faran för godset går över på köparen vid avlämnandet. Detta bör enligt vår uppfattning gälla också vid konsumentköp. Med de regler om avlämnande som vi fö— reslår innebär detta att säljaren vid konsumentköp kom— mer att stå faran för gods, som han har åtagit sig att sända till en köpare på annan ort, ända till dess godset kommer fram till denne.
I 15 5 andra stycket köplagsförslaget finns ett undantag från huvudregeln om farans övergång. Undantagsregeln gäl— ler det fallet att köparen inte hämtar eller tar emot godset i rätt tid eller detta inte avlämnas till följd av något annat förhållande på köparens sida, t.ex. att han inte betalar priset. Faran går då över på köparen vid tidpunkten för dennes dröjsmål. Det krävs dock att godset är avskilt för köparens räkning (16 å). Förslaget över— ensstämmer med vad som nu gäller enligt 57 5 köplagen men går inte lika långt som 17 å andra meningen samma lag, där det föreskrivs att faran vid köp av bestämt gods som skall hämtas av köparen går över på denne så snart han kan kräva att få ut godset och detta hålls redo för hans räkning.
Köplagsutredningen3 - vars förslag i sak överensstämde med det nu föreliggande köplagsförslaget - ansåg att det kunde ifrågasättas om regeln anående farans övergång vid köparens dröjsmål med mottagandet borde gälla vid konsu— mentköp. Enligt utredningen kunde det vara väl strängt att låta en konsument, som dröjer något utöver vad som är överenskommet med att hämta eller motta godset, därigenom belastas med faran för godset. Utredningen framhöll emel— lertid också dels att säljaren, även om köparen skulle vara i dröjsmål, ansvarar för vållande dels att, om god- set är försäkrat, köparen vanligen åtnjuter skydd enligt 54 & försäkringsavtalslagen. I denna paragraf föreskrivs att försäkring på gods i princip gäller till förmån för
var och en som har en rättighet till godset eller står faran för detta.
Det finns goda möjligheter att försäkra sig mot olycks— händelser och liknande. Enligt de villkor som tillämpas för företagsförsäkring täcker försäkringen också egendom som tillhör en kund men förvaras hos företagaren. Enligt uppgift håller sig de allra flesta detaljhandlare med fö— retagsförsäkring.
I det norska kapslovutvalgets förslag till köplag anför— des att det visserligen kunde vara väl hårt mot en konsu- ment att låta honom stå faran för att godset förstörs ge— nom t.ex. en brand eller för att det blir stulet när han är sent ute med att hämta godset.4 Utvalget stannade dock för att det inte fanns tillräcklig grund för att fö— reslå någon undantagsregel vid konsumentköp. I de gällan— de danska reglerna om konsumentköp görs undantag från 17 å andra meningen köplagen men inte från regeln i 57 5. I de nu föreliggande danska och norska köplagsförslagen, som också omfattar konsumentköp, görs inte något undantag från den föreslagna regeln i 15 å andra stycket för kon— sumentköp. - Även den reglering som föreslås för konsu— menttjänsternas del innebär att faran går över på konsu— menten före avlämnandet, om detta försenas på grund av omständigheter som är att hänföra till konsumenten (59 å jämförd med 12 5).
En regel motsvarande 15 å andra stycket köplagsförslaget skulle troligen inte få så stor praktisk betydelse vid konsumentköp. Bl.a. kan pekas på att det inte är så van- ligt att avtalet ålägger köparen att hämta godset vid en viss tidpunkt. Vidare kan erinras om att regeln gäller endast om godset avskilts för köparens räkning. Vi in— stämmer emellertid med köplagsutredningen i att regeln framstår som sträng mot konsumenterna, även om dess ver- kan mildras av vanligt förekommande försäkringar. Från säljarsynpunkt är regeln - bl.a. med hänsyn till försäk— ringsförnållandena — knappast särskilt angelägen. Vi an— ser mot bakgrund härav att någon motsvarighet till 15 5 andra stycket köplagsförslaget inte bör tas in i konsu— mentköplagen. Inte heller bör köplagsförslagets regel tillämpas analogt vid sådana köp. I stället får principen att faran för godset går över på köparen när godset av— lämnas gälla utan undantag. Den skillnad som härigenom uppstår mellan konsumentköp och konsumenttjänster kan sakligt motiveras. Vid konsumentköp är det oftast fråga om leveransavtal och säljaren har i allmänhet möjlighet att häva köpet och sälja godset till någon annan inom
4 NOU1976:34 s. 55.
rimlig tid. När det gäller saker som lämnats för repara— tion kan däremot näringsidkaren vara tvungen att behålla dem under lång tid innan han kan sälja dem enligt lagen (1950:104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtas eller på annat sätt kan avsluta affären.
Enligt köplagsförslaget har tidpunkten för farans över— gång betydelse också för felbedömningen. I 24 5 första stycket föreskrivs sålunda att godset skall vara felfritt vid den tidpunkt då faran för godset går över på köparen. Om faran aldrig kan gå över på köparen förrän denne fak- tiskt har mottagit godset, blir alltså konsekvensen att säljaren får svara för en försämring av godset som beror på dettas egen beskaffenhet och som inträder efter det att köparen underlåtit att i rätt tid hämta godset. En sådan ordning skulle kunna medföra betydande problem för t.ex. handeln med färskvaror och bör undvikas. Vi före— slår därför att det bland felreglerna i konsumentköplagen tas upp en särskild regel som befriar säljaren från an— svar i detta fall. Vårt förslag innebär alltså att en kö— pare, som underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot gods som hålls tillgängligt för hans räkning, själv får stå risken för att godset försämras genom sin egen be— skaffenhet, medan säljaren står risken för att godset kommer bort eller skadas genom olyckshändelse.
I 15 å tredje stycket köplagsförslaget finns en särregel om farans övergång när godset skall hämtas av köparen på en annan plats än hos säljaren och utan dennes medverkan. I dessa situationer går faran över på köparen när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att godset finns tillgängligt för avhämtning. Samma principi- ella invändningar som mot undantagsregeln i andra stycket kan resas mot regeln i tredje stycket. Den här behandlade situationen, att godset skall hämtas av köparen utan säl— jarens medverkan, torde också vara mycket ovanlig vid konsumentköp. Någon mot 15 å tredje stycket svarande be— stämmelse synes inte behöva införas i konsumentköplagen.
Om det för konsumentköp generellt föreskrivs att faran inte går över på köparen förrän godset avlämnas, behövs i konsumentköplagen inte någon motsvarighet till 16 5 köp— lagsförslaget, där det anges att faran inte går över förrän godset har skilts av för köparens räkning.
I 17 5 köplagsförslaget behandlas den situationen att godset vid köpet befinner sig under transport. Som huvud— regel gäller då att faran går över på köparen vid köpet. Regeln saknar praktisk betydelse för konsumentköp och nå- gon anledning att ta in en motsvarande bestämmelse i kön— sumentköplagen föreligger inte.
Slutligen ges i 18 å köplagsförslaget en specialregel om farans övergång vid öppet köp. Sådant köp innebär att kö— paren får en viss tid på sig för att överväga om han vill stå fast vid köpet. Han kan alltså inom den tiden ångra sitt köp. Mot återlämnande av varan får han då tillbaka det belopp han har betalat för denna. Den i förslaget in— tagna regeln innebär att, om öppet köp har avtalats och godset avlämnats, köparen står faran för godset till dess det lämnas tillbaka. Detta motsvarar vad som nu gäller enligt köplagen. Enligt hemförsäljningslagen är det där— emot säljaren som står faran så länge köparen har rätt att ångra sitt köp.
Det finns vid annan försäljning än hemförsäljning inte någon lagstadgad rätt till öppet köp. Vi föreslår inte någon ändring härvidlag utan utgår från att tillämpningen av öppet köp även i fortsättningen skall bygga på frivil— liga åtaganden (se avsnitt 3.10.1). Med hänsyn härtill är det inte motiverat att i konsumentköplagen införa sträng— are regler än den i 18 5 köplagsförslaget intagna bestäm— melsen så att det i stället blir säljaren som står faran under den tid köparen har rätt att lämna tillbaka godset. Det är troligt att säljarnas vilja att medge öppet köp då skulle minska betydligt. Principen att den som har godset i sin besittning står faran för det kan också vara prak— tisk. Motparten har ju ingen kontroll över hur godset förvaras och hanteras och har i allmänhet små möjligheter att utreda hur en skada har uppkommit. Det skall här vi— dare nämnas att, om en konsument förvärvat en vara genom öppet köp och tar hem den, hemförsäkringen normalt omfat— tar varan.
Sammanfattnigävis föreslår vi alltså följande beträffan— de faran för godset. I konsumentköplagen intas en defini— tion av begreppet att stå faran för godset som överens— stämmer med den som ges i köplagsförslaget. Vidare före— skrivs att faran för godset går över på köparen först när godset avlämnas. Har öppet köp avtalats står köparen fa— ran från avlämnandet till dess godset har lämnats till— baka. Någon anledning att avvika från grundprincipen att de i konsumentköplagen intagna reglerna är tvingande finns inte.
3.4 Godsets beskaffenhet 3.4.1 Allmänna krav på godset
En central fråga för både köpare och säljare är givetvis vilka krav köparen har rätt att ställa på det sålda god— set eller, med andra ord, hur detta skall vara beskaffat för att inte vara att anse som felaktigt. Det kan därför ligga nära till hands att lagen bör innehålla vissa all— männa bestämmelser härom.
Vid den nuvarande konsumentköplagens tillkomst övervägdes om man i lagen skulle införa tvingande regler av generell natur om godsets beskaffenhet. Det skulle alltså vara fråga om att i lagen ange en viss minimistandard som god— set alltid måste uppfylla. Föredragande statsrådet fram— höll emellertid att det är mycket svårt att utforma en sådan reglering på ett sätt som innebär en reell förbätt— ring av konsumenternas ställning. Eftersom konsumentköp— lagen skulle gälla en mångfald olika varor och köpsitua— tioner torde det enligt hans bedömning knappast vara möj— ligt att ange kraven på godsets beskaffenhet annat än ge— nom en mycket allmänt hållen formulering. Någon allmän regel om vilka krav som kan ställas på godset vid konsu— mentköp kom därför inte att inflyta i konsumentköpla— gen.
Vi delar den uppfattning som kom till uttryck vid den nu— varande lagens tillkomst. Parterna bör ges stor avtals— frihet när det gäller kraven på godsets beskaffenhet. Den som önskar köpa en vara av låg kvalitet till ett billigt pris bör inte genom lagens utformning hindras från att göra detta och tvingas att välja en bättre men också dy— rare vara. Endast när det gäller varor som är farliga för liv och hälsa finns det anledning att överväga en regle— ring i konsumentköplagen som ingriper styrande på varuut- budet. Vi återkommer till detta i det följande (3.4.2). En annan sak är att det givetvis är viktigt att konsumen— terna får erforderlig information om olika inköpsalter- nativ så att de kan träffa ett rationellt val. Detta in— tresse tillgodoses genom olika former av konsumentupplys— ning samt genom åtgärder inom ramen för marknadsförings— lagstiftningen.
Konsumentköplagen bör alltså inte heller i fortsättningen genom generella tvingande regler ange vissa minimikrav på godset som alltid skall vara uppfyllda, oavsett vad par— ternas avtal innehåller. En annan fråga är om lagen bör innehålla några allmänna dispositiva regler till ledning för bedömningen av vad som skall anses utgöra fel i god- set. I den gällande köplagen finns inte några sådana reg— ler. Bedömningen får därför ske på grundval av allmänna oskrivna rättsprinciper. Utgångspunkten är härvid givet— vis parternas avtal. Om godset inte har de egenskaper som parterna har kommit överens om är det felaktigt. Man bru— kar då säga att det föreligger ett "konkret" fel. Ofta ger emellertid avtalet inte något klart besked om hur godset i olika avseenden närmare skall vara beskaffat.
1 Prop. 1973z138 s. 127.
Man kommer då in på en "abstrakt" bedömning. I princip anses köparen ha rätt att kräva att godset är av "normal" beskaffenhet. Inom ramen för vad som är normalt ryms gi- vetvis rätt stora variationer. Även vid en bedömning av detta slag måste man dock ta hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet. Godsets pris och andra omständig— heter kan leda till att köparen har befogade anspråk på särskilt hög kvalitet eller att han inte har rätt att förvänta sig mer än en minimistandard. Över huvud taget är det svårt att dra en skarp gräns mellan den konkreta och den abstrakta bedömningen. Man torde också kunna ut— trycka den allmänna principen så, att avtalet, om inte annat framgår av omständigheterna, får anses innebära att köparen är berättigad att erhålla gods av normalgod be— skaffenhet.
Enligt vår bedömning föreligger det inte något mera på— tagligt behov av allmänna lagregler om godsets beskaf— fenhet. Hittillsvarande erfarenheter tyder inte på att avsaknaden av sådana regler skulle ha. skapat några spe— ciella svårigheter i den praktiska tillämpningen. Domsto— larnas och allmänna reklamationsnämndens praxis ger ut- tryck åt en nyanserad bedömning av olika fall och kan ge god ledning för prövningen av nya situationer. Förslaget till ny köplag upptar emellertid en allmän bestämmelse om godsets beskaffenhet i 19 9. Där anges att godset skall med hänsyn till ert, mängd, kvalitet och andra egenskaper samt förpackning överensstämma med vad som får anses avtalat. I annat fall är godset felaktigt. Denna regel stämmer väl överens med vad som får anses vara gällande rätt också på konsumentköpsområdet, och om en bestämmelse av detta innehåll införs i den allmänna köplagen synes det oss naturligt att en motsvarighet därtill tas upp i konsumentköplagen .
I tidigare utkast till allmän köplag innehöll den nu be— rörda paragrafen ett andra stycke av följande lydelse:
Om inte annat får anses avtalat skall godset
1. vara ägnat för ändamål till vilket motsvarande gods i allmänhet används,
2. vara ägnat för det särskilda ändamål till vilket godset enligt vad säljaren vid köpet måste ha insett var avsett att användas, såvida köparen i detta av— seende har haft rimlig anledning att lita på sälja— ren,
3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till ge— nom att lägga fram prov eller modell,
4. vara förpackat på brukligt sätt eller, om sådant bruk saknas, på ett försvarligt sätt.
Dessa regler, som har sin förebild i den internationella köplagen, har fått utgå ur det senaste förslaget till svensk köplag. De har däremot bibehållits i det norska köplagsförslaget .
Vi har övervägt om det finns skäl att ta upp regler av detta slag i konsumentköplagen, även om någon motsvarig— het till dem inte införs i den allmänna köplagen. Till förmån för en sådan ordning skulle kunna anföras att det kan vara av visst psykologiskt värde att lagen uttryck— ligen anger att godset skall uppfylla vissa krav på an— vändbarhet. Reglerna kan emellertid också vara förenade med vissa nackdelar. De kan ge upphov till tolkningspro— blem och skulle kunna försvåra en nyanserad tillämpning. Man kan inte heller bortse från risken att en lagbestäm— melse av ifrågasatt innehåll skulle kunna tas till intäkt för att godset är att betrakta som felfritt så snart det uppfyller vissa minimikrav på användbarhet. Som förut be— rörts är det emellertid ingalunda givet att en sådan be— dömning är försvarlig i det enskilda fallet. Stundom kan köparen med hänsyn till omständigheterna, bl.a. godsets pris, ha rätt att räkna med att detta skall uppfylla sär— skilt höga krav på precision och hållbarhet. Vidare inne— håller den citerade bestämmelsen inte någon uttömmande uppräkning av de olika faktorer som är att beakta vid felbedömningen. Som exempel på andra sådana faktorer kan nämnas godsets utseende och yttre skick.
Mot bakgrund av det nu anförda har vi kommit till den uppfattningen att det inte finns tillräcklig anledning att i konsumentköplagen införa särskilda regler om god— sets beskaffenhet motsvarande det förut citerade stycke som har fått utgå ur köplagsförslaget. De där angivna kraven torde för övrigt normalt kunna anses följa redan av den allmänna regeln att godset skall överensstämma med vad som får anses avtalat.
I ett särskilt avseende finns det emellertid skäl att överväga om inte en allmän bestämmelse om vilka krav som kan ställas på godset bör göras något mera omfattande för konsumentköpens del. -— I allmänna reklamationsnämndens praxis har brist på instruktion för godsets handhavande, eller en oriktig sådan, ofta lett till att godset ansetts felaktigt. Detta har t.ex. gällt när ett klädesplagg ska— dats på grund av att en felaktig tvättanvisning har läm— nats eller tvättanvisningar i plagget saknats. Det är ett angeläget önskemål att varor som säljs till konsumenter åtföljs av erforderliga instruktioner för montering, skötsel etc. En föreskrift härom bör tas upp i konsument—
köplagen som en särskild punkt i en mot 19 5 köplagsför— slaget svarande bestämmelse. Konsekvensen av en sådan re— gel blir att godset anses felaktigt om behövliga instruk— tioner saknas, oavsett om bristen har lett till att god— set skadats eller inte. I fall där godset ännu inte hun— nit skadas kan felet i allmänhet lätt avhjälpas genom att en bruksanvisning lämnas.
3.4.2 Farligt gods m.m.
En särskild fråga är om de nyss behandlade dispositiva reglerna behöver kompletteras med en tvingande bestäm— melse motsvarande 8 ? konsumentköplagen. Där föreskrivs att gods skall anses felaktigt om det säljs i strid mot ett förbud enligt 4 & marlmadsföringslagen eller annars i strid mot ett försäljningsförbud, som har meddelats i författning eller av myndighet i syfte att tillse att gods är tillförlitligt från hälso— eller säkerhetssyn— punkt. Detsamma skall gälla när något förbud visserligen inte har meddelats men godset är så bristfälligt att det inte kan användas utan uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.
Enligt 4 5 marknadsföringslagen är det möjligt att för- bjuda. försäljning till konsumenter av gods som har skade— bringande egenskaper. Något skadefall behöver inte ha in— träffat för att stadgandet skall kunna tillämpas, utan det riktar sig direkt mot den risk för skador som är för— bunden med godsets konstruktion. Stadgandet tar framför allt sikte på gods som medför risker för människors liv och hälsa. Som exempel kan nämnas säkerhetsutrustning som har dålig skyddseffekt, t.ex. utlösningsbindningar för skidor som inte ger erforderligt skydd eller barnbilsto— lar som inte fyller tillräckliga trafiksäkerhetskrav. Stadgandet inbegriper emellertid även konsumentvaror som medför särskild risk för skada på egendom. Ett exempel är diskmaskiner med otillfredsställande översvämningsskydd. Hit hör också bl.a. varor som kan skada konsumenternas husdjur såsom hundar, katter och burfåglar. Generalklau— sulen i 4 6 marknadsföringslagen gör det vidare möjligt att ingripa inte bara mot skadebringande gods utan också mot gods som är uppenbart otjänligt för sitt huvudsakliga ändamål. Syftet härmed är att man skall kunna förbjuda saluhållandet av en "bottensats" av uppenbart otjänliga produkter.
När förhållandena är sådana att 8 5 i den gällande konsu— mentköplagen är tillämplig skulle i de flesta fall godset vara att anse som felaktigt redan enligt de allmänna principer som har behandlats under föregående rubrik. Pa— ragrafen har emellertid ändå en viss betydelse. Den är sålunda ägnad att bidra till att farliga varor utmönstras
från konsumentmarknaden, vilket är ett allmänt intresse. Vidare blir den tillämplig, även om köparen kände till försäljningsförbudet eller varans farliga egenskaper. Konsumenten behöver alltså i regel inte bemöta invänd— ningar om att exempelvis en vara som köpts till starkt nedsatt pris har godtagits, trots att den inte uppfyller normala säkerhetskrav. Av lagens förarbeten framgår emel— lertid att det inte under alla omständigheter skall be— traktas som fel i godset att dettas användning kan med— föra fara för köparens eller annans person. I speciella situationer kan det vara helt klart mellan parterna, att godset inte i föreliggande skick skall användas på något sådant sätt. Som exempel har nämnts att köpet gäller en bil, som konsumenten inte avser att använda i trafik som den är, därför att den är trafikfarlig. Säljaren måste dock för att kunna undgå påföljder för fel i godset ha grundad anledning att räkna med att detta inte skall kom- ma till användning i föreliggande skick.2
Vi anser att 8 5 i gällande konsumentköplag fyller en viktig uppgift och att en motsvarande bestämmelse bör ingå i en ny lag. I våra direktiv nämns att föreskrif— terna i paragrafen kan behöva ses över. Det ligger härvid nära till hands att överväga en närmare samordning mellan den köprättsliga felregeln och 4 (5 marknadsföringslagen. En sådan samordning skulle nås om samma rekvisit angavs för att godset skall anses felaktigt som för att ett förbud skall kunna meddelas av marknadsdomstolen, dvs. att godset på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller är uppenbart otjänligt för sitt huvudsakliga ändamål.
En närmare samordning mellan de civilrättsliga och de marknadsrättsliga reglerna kan givetvis framstå som önskvärd genom att den främjar enhetlighet och överskåd— lighet i regelsystemet. Man måste emellertid också ta hänsyn till att de olika kategorierna av regler fyller delvis olikartade funktioner. De marknadsrättsliga reg— lerna syftar till att skydda konsumenterna som kollektiv, medan de civilrättsliga reglerna skall tillämpas på för— hållandet mellan enskilda säljare och köpare och, i den mån de har karaktären av skyddsregler, stärka köparens ställning i denna relation.
Ett förbud enligt marknadsföringslagen tar sikte på fram— tiden och innebär att varan inte längre får saluföras på konsumentmarknaden. Det inverkar alltså, till skillnad från de köprättsliga reglerna, inte på redan ingångna av—
2 Prop. 1973z138 s. 230.
tal. Till förbudet är knutet ett vite, och dessutom kan enligt 8 $ 1 den gällande konsumentköplagen civilrätts— liga påföljder komma i fråga om förbudet överträds. For— mellt riktar sig förbudet bara mot en viss säljare, men i praktiken kan man räkna med att det kommer att respekte— ras även av andra. säljare.
En tillämpning av de allmänna regler om godsets beskaf- fenhet som gäller inom köprätten leder normalt till att en vara som inte uppfyller kraven enligt 4 5 marknadsfö— ringslagen också är att anse som felaktig i köprättslig mening. En vara som objektivt sett är av undermålig be— skaffenhet blir dock att betrakta som kontraktsenlig, om den överensstämmer med vad som är avtalat mellan parter— na. Bevisbördan för att avtalet har sådant innehåll torde få anses åvila säljaren. Särskilt gäller detta om varan inte uppfyller krav som har ställts upp i ett mot en annan säljare meddelat förbud enligt 4 (& marknadsförings— lagen eller i konsumentverkets riktlinjer.
Den fråga vi nu har att ta ställning till är i vilken mån lagen bör ge en konsument, som med öppna ögon har avtalat om köp av en farlig eller otjänlig vara, rätt att göra gällande att varan är felaktig. Enligt vår mening bör man åtminstone i princip vara försiktig med att införa regler som på detta sätt begränsar parternas avtalsbundenhet. Det kan i det enskilda fallet finnas goda skäl för konsu— menten att godta den vara det är fråga om. Priset kan vara förmånligt, och konsumenten kan ha för avsikt att själv reparera varan eller att använda den på ett sådant sätt att dess bristfällighet inte har någon större bety— delse. Det är emellertid angeläget att konsumenten har varans beskaffenhet klar för sig och att inte köpet för— anleds av oriktiga eller bristfälliga informationer i detta hänseende. Denna aspekt återkommer vi till i det följande (3.4.3). Vi återkommer också till frågan om behovet av regler som hindrar säljaren från att genom allmänt formulerade friskrivningar frånsäga sig ansvaret för godsets beskaffenhet (3.4.4).
Mot bakgrund av det anförda. har vi kommit till den upp— fattningen att en tvingande lagregel om godsets be— skaffenhet bör begränsas till sådant som är av särskilt stor betydelse för köparens och andra människors säker— het. Regeln bör därför, liksom 8 5 konsumentköplagen, ta sikte på gods som är förenat med särskilda risker för allvarligare personskador. Däremot bör den inte omfatta också risker för skador på egendom, i den mån inte sådana risker föranlett ett i författning eller av myndighet utfärdat försäljningsförbud. Inte heller bör den omfatta otjänliga varor. Som ett särskilt skäl mot en sådan ut— vidgning kan anföras att den skulle kunna leda till det
missförståndet att en vara får godtas så snart den lig— ger det minsta över den nivå som anges genom uttrycket "uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål".
Den nuvarande regeln i 8 5 konsumentköplagen avser vara som är "så bristfällig att dess användning medför uppen- bar fara för köparens eller annans liv eller hälsa". I 4 5 marknadsföringslagen talas i stället om vara som "på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person". Sistnämnda uttryck ställer lägre krav både på sannolikheten för att en skada skall inträffa och på skar dans art. Utrycket "skada på person" innefattar i och för sig även högst obetydliga skador, som knappast kan sägas påverka hälsan. Vi anser att det finns skäl att i någon mån förstärka konsumenternas skydd mot farliga varor ge— nom att sänka graden av den fara som skall föreligga för köparens eller annans liv eller hälsa vid en bristfällig varas användning. Vi föreslår därför att uttrycket "uppenbar fara" i nuvarande bestämmelse ändras till "allf varlig fara". Därmed åstadkoms i detta avseende ett visst närmande till marknadsföringslagen. I övrigt ger den översyn av bestämmelsen som nämns i direktiven enligt vår mening inte grund för någon ändring.
3.4.3 Säljarens ansvar för uppgifter om godset
Köplagsförslagets 20 och 21 95 behandlar i vilken ut— sträckning godset skall anses felaktigt därför att det inte överensstämmer med uppgifter som har lämnats om det eller därför att information om godset saknas. Några di— rekta motsvarigheter till bestämmelserna finns inte i köplagen men däremot i 7 5 konsumentköplagen. Enligt denna paragraf gäller att godset anses felaktigt, om säljaren vid köpet eller på förpackningen eller annars vid marknadsföringen har lämnat en vilseledande uppgift om godsets beskaffenhet eller användning, vilken inte sedermera har rättats, och uppgiften kan antas ha inver— kat på köpet. Även uppgifter som vid marknadsföringen har lämnats av "varans tillverkare eller annan, som i tidi— gare säljled tagit befattning med varan" kan medföra att godset anses felaktigt. Härför krävs emellertid att säl— jaren har åberopat uppgiften eller att han har underlåtit att rätta den, fastän han insett eller uppenbarligen bort inse att den var vilseledande. 7 5 innehåller också en regel om att godset är felaktigt, om ett åläggande enligt marknadsföringslagen att lämna information om dess be— skaffenhet eller användning har åsidosatts.
Enligt 20 9 1 köplagsförslaget skall godset anses felak— tigt, om det inte överensstämmer med en av säljaren vid köpet lämnad uppgift om godsets egenskaper eller använd— ning och denna uppgift kan antas ha inverkat på köpet.
Enligt 21 5 gäller samma ansvar för uppgifter som vid marknadsföringen av godset fo're köpet har lämnats an— tingen av säljaren själv eller av någon annan i tidi— gare säljled eller för säljarens räkning, under förut— sättning att inte denna. uppgift har rättats i tid på ett tydligt sätt. I 20 S") 2 slutligen föreskrivs att godset anses felaktigt om säljaren före köpet har försummat att lämna en sådan upplysning om godsets egenskaper eller användning som han måste ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om samt denna försummelse kan antas ha inverkat på köpet.
Reglerna i köplagsförslaget avser bara uppgifter om god— sets eggnskapgr och om dess användnig. Detta överens— stämmer med vad som f.n. gäller enligt 7 S' konsument- köplagen och med vad som föreslås i köplagsförslagen i Finland och Norge, medan i det danska förslaget talas rent allmänt om uppgifter som kan antas ha haft betydelse för köparens bedömning av godset. Det danska förslaget överensstämmer med vad som redan nu gäller för konsument— köpens del enligt '76 5 i den danska köplagen.
En fråga som har betydelse i det här sammanhanget och som också uppmärksamades i förarbetena till 7 5 i den gäl— lande konsumentköplagen är om säljaren skall ha något an— svar för andra uppgifter än sådana som direkt tar sikte på varans egenskaper och användning. Vad som kan komma i fråga är bl.a. uppgifter om varans pris. Det kan gälla uppgifter om själva priset eller om betalningsvillkoren men också uppgifter om prisets förmånlighet i relation till det vanliga. priset hos säljaren eller i relation till det faktiska priset hos konkurrenterna. Frågan gäl- ler emellertid också säljarens ansvar för s.k. kringupp— gifter. Härmed avses uttalanden som visserligen rör den saluförda varan men är av allmänt säljfrämjande natur, t.ex. uppgifter om att varan sålts i ett stort antal exemplar eller att den har köpts av en känd idrotts— eller filmstjärna.5 När det gäller säljarens ansvar för prisuppgifter och kringuppgifter av detta slag finns det principiellt sett skäl att skilja mellan tre fall, låt vara att gränserna i praktiken inte är särskilt skarpa.
Det första fallet gäller sådana uppgifter som — trots att de inte direkt avser varans egenskaper eller användning — ändå ger anledning att anta att varan har vissa egenska— per eller passar för viss användning. Om t.ex. säljaren vid marknadsföringen av armbandsur av ett visst märke an— ger att samma ur används av djuphavsdykare, torde ett
3 Prop. 1973:138 5. 201.
sådant uttalande få uppfattas som ett påstående om att uret i vart fall inte är sämre vattenskyddat än ur av normal beakaffenhet. Som ett annat exempel kan nämnas att en säljare felaktigt påstår att en orientalisk matta, som säljs för 5 000 kr., tidigare kostat 15 000 kr. Man skul— le då kunna hävda att säljaren genom uppgiften om det hö— ga priset påstått att mattan är av särskilt hög kvalitet. Ett sådant resonemang torde dock endast kunna föras be— träffande vissa typer av varor och när den felaktigt på— stådda prisskillnaden är mycket stor. När det gäller va— ror som har särskilt intresse som kapitalplaceringsob— jekt, t.ex. gamla mynt eller frimärken, bör en uppgift om "normalpris", "katalogpris" eller liknande kunna ses som en uppgift om varans beskaffenhet och därmed också falla under ordalagen i en bestämmelse om säljarens ansvar för uppgifter om godsets beskaffenhet eller användning. Om säljaren har ansvar för uppgifter av detta slag, är den naturliga rättsföljden att gods som inte överensstämmer med sådana uppgifter skall anses felaktigt så att kon— sumenten har rätt till t.ex. prisavdrag eller hävning.
Det andra fallet gäller uppgifter om själva priset eller betalningsvillkoren. Om, t.ex. säljaren har annonserat ut en vara till ett visst pris och köparen med anledning av annonsen beställer varan, får beställningen antas avse köp till det utannonserade priset. Säljarens ansvar för uppgifter av detta slag kan få betydelse för vad konsu— menten skall betala eller på vilka villkor han skall be— tala. Detta är emellertid inte något som har att göra med den i detta avsnitt aktuella frågan om felbedömningen utan om prisets bestämmande. Vi vill emellertid anmärka att säljaren, om han inte är beredd att sälja för det utannonserade priset, bör underrätta köparen härom. Om han inte gör det utan i stället levererar den beställda varan, torde detta få uppfattas som att han godtagit att sälja till det utannonserade priset, och han kan då inte senare debitera ett högre pris under hänvisning till att uppgiften i annonsen var felaktig.
Det tredje fallet är ett mellanfall. Det handlar typiskt sett om uppgifter som varken ger anledning för konsu— menten att anta att godset har viss kvalitet eller att det säljs till ett visst pris. Hit hör framför allt upp— gifter om prisets förmånlighet. Enligt den danska köp— lagen (76 9) har säljaren ett ansvar för sådana uppgif— ter medan den gällande svenska konsumentköplagen inte ålägger säljaren ett ansvar för uppgifter av detta slag. Trots att man kan ifrågasätta om ansvaret för uppgifter av detta slag egentligen har med felbedömningen att göra behandlar vi frågan i detta avsnitt bl.a. därför att den i tidigare sammanhang tagits upp som en fråga om fel och felpåföljder.
Anledningen till att man inte i den svenska konsumentköp— lagen har låtit bestämmelsen i '7 5 omfatta också oriktiga upplysningar om prisförhållanden, t.ex. om att priset är nedsatt med anledning av realisation eller om att gods av det aktuella slaget är dyrare hos andra säljare, är att det skulle kunna vålla avsevärda svårigheter vid tillämp— ningen dels att avgöra vad som skall räknas som ett vä— sentligt fel och sålunda medge rätt att häva köpet dels att vid ringa fel beräkna ett avdrag på priset.4 Gäl— lande prisavdragsregel i köplagen är nämligen avsedd att reducera priset i proportion till felet, dvs. man skall dra av en så stor bråkdel av priset som felet nedsätter godsets värde med. Av själva påföljdens karaktär följer att köparen kan kräva proportionellt avdrag bara när det föreligger ett fel som är värdenedsättande. I propositio— nen uttalas att konsumenterna får ett tillräckligt skydd mot vilseledande uppgifter om annat än godsets beskaffen— het och användning genom marknadsföringslagen5 Detta gäller enligt propositionen också s.k. kringuppgifter, men det påpekas att en sådan uppgift någon gång kan vara att uppfatta som t.ex. en garanti för viss kvalitet hos godset och att den i så fall bör kunna åberopas enligt 7 Så.
Några tillämpningssvårigheter av den typ som enligt vad nu nämnts befarades i Sverige har man inte räknat med i Danmark. Tvärtom uttalas i lagnotiven6 att köplagens påföljdsregler vid fel leder till lämpliga resultat också för dessa fall. Som exempel anges att en konsument, som på realisation har köpt ett klädesplagg för 100 kr., vil— ket av säljaren oriktigt påståtts vara nedsatt från 200 kr., enligt regeln skall kunna kräva ett proportio— nellt prisavdrag på 50 kr. Däremot skall prisavdrag nor— malt inte kunna komma på tal i sådana fall då säljaren oriktigt har påstått att priset är nedsatt men utan att ange något ursprungligt pris. Köparen kan i sådana fall som regel inte ha någon närmare bestämd uppfattning om i hur hög grad godsets värde överstiger priset.
Det från de danska förarbetena hämtade exemplet är natur— ligtvis endast ett av många. En närliggande variant kan vara att man på extraprismärkt gods anger ett felaktigt, för högt, ursprungspris. Ett annat exempel är att man till jämförelse åberopar ett "normalpris" som är rent fiktivt eller i vart fall inte överensstämmer med vad konkurrenterna i allmänhet tillämpar. Vilseledandet kan också bestå i att prisjämförelsen görs mellan varor som
4 Prop. 1973z138 s. 212 f. 5 Prop. 1973:138 5. 212 och t.ex. marknadsdomstolens beslut 1980:21 . 6 chelovudsvalget, Betaenkning nr 845/ 1978 s. 67, Justitsmin. L.A. 1978—46002—8 Lovforslag, s. 14.
inte är likvärdiga; man jämför t.ex. priset på realiserad djupfryst köttfärs med det normala priset på färskvara.
Sådana förfaranden kan betraktas ur olika synvinklar. Till en början står klart att uppgifterna i regel blir att bedöma som otillbörlig marknadsföring enligt 2 5 marknadsföringslagen. Kan det visas att Vilseledandet sker uppsåtligen kan förfarandet också vara straffbart enligt 6 5 marknadsföringslagen.
Om uppgiften får ses som ett påstående om godsets kva— litet, kan som nämnts i det föregående felpåföljder komma i fråga. Den nu aktuella frågan är om uppgifter som är oriktiga eller vilseledande endast såvitt avser prisets förmånlighet också bör föranleda civilrättsliga påföljder. Konsumenter som söker en viss vara kan av naturliga skäl sällan skaffa sig en mera fullständig överblick över de olika utbudens förmånlighet såvitt avser kvalitet och pris. Man kan därför utgå från att många konsumenter lockas av påståenden att en utbjuden vara är särskilt billig. Med hänsyn till den stora bety— delse uppgifter om priset kan antas ha för konsumenterna är det självklart av vikt att stävja missbruk. Vilsele— dande prisuppgifter inte endast försvårar eller omöjlig— gör för konsumenterna att göra rationella köp utan för— sämrar också konkurrensläget för det stora flertalet nä— ringsidkare som lämnar korrekta uppgifter. Det är uppen— bart att förekomsten av missvisande prisuppgifter inte gagnar en från allmän konsumentsynpunkt i och för sig önskvärd aktiv priskonkurrens.
Av det nu sagda kan man emellertid inte utan vidare dra slutsatsen att det är motiverat att knyta civilrättsliga påföljder till uppgifter om prisets förmånlighet. Till en början kan framhållas att det inte bara är sådana pris— uppgifter som har exemplifierats i det föregående som kan inge föreställningar om särskilt förmånliga erbju— danden. Samma effekt kan uppnås genom allmänna uttryck som "realisation" eller "konkursutförsäljning" eller genom att företaget framträder som en typisk lågpriska— nal. Det kan emellertid inte gärna komma i fråga att i sådana fall ge köparen rätt att göra civilrättsliga påföljder gällande, om det visar sig att priset på en köpt vara inte var särskilt förmånligt. Det rör sig här om typiska s.k. kringuppgifter, och det kan för övrigt också hävdas att uppgifterna tar sikte på företagets all— männa prisnivå och inte får uppfattas som någon garanti för att varje enskild vara är billigare än på andra håll. Det sagda visar att möjligheterna att på civilrättslig väg komma åt vilseledande prisinformation är begränsade. Av de danska lagförarbetena framgår också att den där gällande regeln förutsätts bli tillämplig endast då uppgifterna är av ganska konkret art.
I många fall torde uppgifter om prisets förmånlighet inte ha något avgörande inflytande på konsumentens uppfattning om godsets beskaffenhet. Ofta känner konsumenten redan tidigare till denna, exempelvis om det är fråga om en märkesvara. Vidare torde det vara allmänt bekant att pri- serna inom många varugrupper kan växla kraftigt från tid till annan och mellan olika säljare. Typiskt sett bör man kunna förutsätta att en konsument köper en vara inte en- bart därför att den är billig utan därför att han anser sig ha behov av varan och bedömer att den för honom är värd det pris som säljaren begär. Effekten av en oriktig uppgift om priset blir då närmast att konsumenten känner sig besviken över att inte ha gjort ett så förmånligt köp som han trodde. Däremot kan det inte påstås att konsumen- ten har fått en annan eller sämre vara än han räknade med. Varan kan med andra ord inte betraktas som felaktig i gänge mening. Det kan för övrigt [tycket väl förhålla sig så att varan, trots den felaktiga prisuppgiften, är väl värd sitt pris jämfört med vad motsvarande vara nor- malt kostar.
Det anförda visar att man knappast kan motivera ett pris— avdrag med att köparen har fått felaktigt gods. Snarare blir det fråga om ett slags skadestånd för att konsumen— ten har blivit vilseledd om erbjudandets förmånlighet el- ler ett "straff" för att säljaren har använt en otillbör— lig marknadsföringsmetod. Enligt vår mening finns det inte tillräcklig anledning att införa regler av detta slag i den köprättsliga. lagstiftningen vid sidan av de sarditionsmöjligheter som marknadsföringslagen innehåller. Vi finner det också angeläget att slå vakt om principen att köplagstiftningen inte skall användas som instrument för priskontroll.
Mot bakgrund av det anförda anser vi det inte motive— rat att i konsumentköplagen utvidga bestämnelsen om att godset skall anses felaktigt vid vilseledande uppgifter om detta till att avse annat än uppgifter som direkt eller indirekt kan uppfattas som påståenden om godsets beskaffenhet och användning. I sak kommer detta att över— ensstämma med vad som föreslås skola gälla för konsumente köp i Finland och Norge och beträffande konsumenttjänster i Sverige (10 5 förslaget till konsumenttjänstlag). Kon— sumenttjänstutredningen hade föreslagit längre gående lagregler om näringsidkarens civilrättsliga ansvar för marknadsföringsuppgifter, men departementschefen har inte ansett det lämpligt att i lagen reglera ansvaret för and- ra uppgifter än sådana som rör tjänstens beskaffenhet och ändamålsenlighet .
Vi vill tillägga att det, även om säljaren inte görs köprättsligt ansvarig för oriktiga prisuppgifter, ändå
kan tänkas att köparen i vissa situationer kan åberopa en sådan uppgift till stöd för att avtalet är ogiltigt. Ett yrkande härom kan grundas på allmänna avtalsrättsliga regler, exempelvis att säljaren har gjort sig skyldig till svek eller att det skulle strida mot tro och heder eller vara oskäligt att upprätthålla avtalet.
Reglerna i köplagsförslaget om säljarens ansvar för sina egg uppgifter om godset överensstämmer i sak med vad som f.n. gäller enligt konsumentköplagen, och vi föreslår att motsvarande regler tas upp i en ny konsumentköplag.
Vad beträffar säljarens ansvar för uppgifter som har läm— nats av gon annan innebär köplagsförslaget i vissa av— seenden en utvidgning i förhållande till vad som nu gäl— ler enligt konsumentköplagen. Dels omfattar ansvaret upp— gifter även från andra än tidigare säljled, om uppgifter— na kan anses lämnade som led i marknadsföringen av det gods köpet avser. Som exempel kan nämnas uppgifter från en branschorganisation som säljaren tillhör. Dels krävs det inte att säljaren har åberopat eller ens känt till en uppgift för att han skall bli ansvarig för den.
Vid konsumentköplagens tillkomst ansåg man sig inte kunna göra säljaren ansvarig för marknadsföringsuppgifter från tredje man som han kanske inte kände till eller hade praktiska möjligheter att kontrollera. Med anledning här- av begränsades ansvaret i princip till uppgifter som säl— jaren åberOpat.7 Någon motsvarande begränsning gäller inte enligt konsumentköplagstiftningen i övriga nordiska länder och den torde kunna awaras även hos oss. Om kon— sumenten har vilseletts av felaktiga uppgifter i till— verkarens reklam synes det oss ligga närmare till hands att säljaren får bära konsekvensen härav än att konsumen- ten skall göra det. Den skärpning av detaljhandlarnas an— svar som regeln medför synes ge dem anledning att i av— tal med sina leverantörer förbehålla sig rätt till er— sättning för fall då leverantören lämnat felaktig infor— mation i konsumentreklam. Om leverantören motsätter sig detta kan frågan prövas enligt den föreslagna lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare.
Också i övrigt bör köplagsförslagets reglering av ansva— ret för uppgifter från annan än säljaren, vilken regle— ring i sak överensstämmer med vad som föreslås beträffan— de konsumenttjänster, kunna godtas för konsumentköpens del. Kravet att uppgiften skall ha lämnats vid marknads- föringen av det ifrågavarande godset innebär att säljaren inte blir ansvarig för uppgifter från konkurrenter eller
'? Prop. 1973:138 s. 219.
andra utomstående, t.ex. konsumentupplysare, såvida inte dessa uppgifter utnyttjats av någon vid marknadsföringen av det gods som köpet avser.
Vi återkommer längre fram till frågan om rätt för köparen att rikta anspråk direkt mot annan än säljaren som har lämnat en vilseledande uppgift vid marknadsföringen av godset (5.6.4).
Reglerna i köplagsförslaget innebär inte bara att sälja— ren är ansvarig för att de uppgifter som har lämnats till köparen är riktiga. De innebär också att säljaren åläggs en skyldighet att tillhandahålla köparen information. Denna upplysnipäplikt går väsentligt längre än gällande regel i konsumentköplagen. Den regeln avser bara det — mycket sällsynta -— fallet att ett informationsåläggande enligt marknadsföringslagen har meddelats. Bestämmelsen i köplagsförslaget omfattar i princip allt som köparen rim— ligen kunde räkna med att bli upplyst om. Har säljaren försummat att lämna köparen en upplysning om något sådant förhållande, trots att han måste ha känt till förhållan— det i fråga, och kan denna försummelse antas ha inverkat på köpet, skall godset anses felaktigt.
Såsom antyds i våra. direktiv är det ansvar för underlåten information som nu gäller enligt '? å konsumentköplagen mycket snävt och bör därför utvidgas. Det är angeläget att konsumenterna får tillgång till den information de behöver för att kunna fatta rationella köpbeslut. Den utvidgning av upplysningsplikten som köplagsförslaget innebär ser vi som en betydande fördel, och vi föreslår att en regel av motsvarande innehåll införs i konsument- köplagen.
I ett avseende anser vi att man beträffande konsument— köpen kan gå längre än man gjort i köplagsförslaget. En— ligt detta begränsas säljarens informationsskyldighet till sådana förhållanden som han måste ha känt till. Av en näringsidkare som saluför varor till konsumenter bör man kunna kräva att han är aktiv för att skaffa sig kun— skaper om de varor han säljer. I konsumentköplagen bör man därför anknyta till vad säljaren känt till eller bort känna. till. Detta överensstänmer med vad som föreslås i de andra nordiska ländernas köplagsförslag och i försla- get till konsumenttjänstlag (11 (5).
På en punkt innebär reglerna i köplagsförslaget en för— sämring av köparens ställning i förhållande till vad som nu följer av 7 5 tredje stycket konsumentköplagen. Detta gäller när någon i ett bakre led har underlåtit att rätta sig efter ett åläggande enligt marknadsföringslagen att lämna viss information. Enligt gällande konsumentköplag
blir säljaren i ett sådant fall ansvarig, om han känt till eller borde ha känt till denna underlåtenhet. Även om denna regel endast torde ha begränsad praktisk bety— delse anser vi att en motsvarande bestämmelse bör tas in i en ny konsumentköplag. Regeln bör där kunna anpassas till vad som skall gälla i fråga om ansvaret för uppgif— ter från annan än säljaren så till vida att det inte upp— ställs krav på att säljaren känt till förhållandet. Ut— rymmet för när godset skall anses felaktigt utsträcks därigenom.
Sammanfattnigvis föreslår vi alltså följande beträf— fande ansvaret för uppgifter om godset. Om godset inte överensstämmer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som har lämnats vid köpet eller vid marknads— föringen före köpet, anses det felaktigt, såvida uppgif— ten kan antas ha inverkat på köpet. Detta aller inte bara om uppgiften har lämnats av säljaren utan också om den har lämnats av någon annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning och oavsett om säljaren har känt till den felaktiga uppgiften eller inte. Vidare skall godset anses felaktigt om säljaren har underlåtit att lämna en upplysning om godsets egenskaper eller använd— ning, under förutsättning dels att det rör sig om ett förhållande som säljaren känt till eller bort känna till, dels att köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om förhållandet i fråga, dels att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet. Slutligen skall godset anses felaktigt om annan än säljaren som marknadsfört godset underlåtit att följa ett informationsåläggande som medde— lats med stöd av marknadsföringslagen. Bestämnelserna bör vara tvingande. Säljaren bör inte genom en friskrivnings— klausul i avtalet kunna frånsäga sig ansvar exempelvis för riktigheten av uppgifter som har lämnats av honom eller någon annan vid marknadsföringen av godset.
3 .4 .4 "Befintligt skick"
Ett viktigt komplement till bestämmelserna om säljarens ansvar för vilseledande uppgifter om godset och för far— liga egenskaper hos detta finns i 9 5 gällande konsument— köplag, vilken handlar om gods som säljs "i befintligt skick" eller med liknande förbehåll. Enligt denna para— graf är godset att anse som felaktigt, förutom i fall som avses i 7 och 8 åå, också om det ej är sådant som köparen haft anledning räkna med samt säljaren måste ha insett detta men underlåtit att upplysa köparen om rätta förhål— landet, eller om godset är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och omständigheterna i övrigt haft skäl att förutsätta. Säljaren kan alltså inte genom en allmän avtalsklausul av detta. slag friskri— va sig från ansvar för godsets beskaffenhet.
I köplagsförslaget behandlas vad som skall gälla när god— set sålts i befintligt skick i 22 5. Enligt första styc— ket skall vad som sägs i 20 och 21 55 gälla även om god— set har sålts i befintligt skick eller med ett liknande allmänt förbehåll. Godset skall alltså även i detta fall anses felaktigt om det inte överensstämmer med uppgifter om godsets egenskaper eller användning som säljaren eller annan har lämnat eller om säljaren har försummat att upp— lysa om ett sådant förhållande rörande godsets egenska— per eller användning som han måste ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna. med att bli upplyst om. Med de tvingande bestämmelser om säljarens ansvar för vil'se— ledande eller bristfällig information som vi enligt vad som ovan sagts föreslår för konsumentköpens del får denna regel inte någon självständig betydelse. Någon motsvarig— het härtill behövs därför inte i konsumentköplagen.
I 22 å andra stycket köplagsförslaget anges att godset skall anses felaktigt trots att det sålts i befintligt skick eller med liknande förbehåll, om godset är i vä— sentligt sämre skick än köparen med hänsyn till godsets pris och övriga omständigheter har haft anledning att förutsätta. Detta överensstämmer med vad som nu gäller enligt 9 Så konsumentköplagen och den föreslagna regle— ringen synes _tillfredsställande från konsumentsynpunkt. Inte heller bestämmelsen i paragrafens tredje stycke att begagqat gods som säljs på auktion skall anses sålt i befintligt skick bör föranleda någon erinran. Det ligger i sakens natur att man härvid inte kan fästa någon avgö— rande vikt vid priset, eftersom detta bestäms av köpa— ren.
Vi föreslår alltså att man i konsumentköplagen tar in en bestämmelse som anger att gods som sålts i befintligt skick eller med ett liknande allmänt förbehåll trots detta skall anses felaktigt, om godset är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till godsets pris och övriga omständigheter haft anledning att förutsätta. Vidare föreslår vi att det uttalas att när begagnat gods säljs på auktion det anses sålt i befintligt skick.
3.4.5 Köparens skyldighet att undersöka godset före köpet
I 23 & första stycket köplagsförslaget föreskrivs att köparen inte får såsom fel åberopa en egenskap som han vid köpet kände till eller måste ha känt till, medan andra stycket begränsar köparens möjligheter att åberopa fel som han borde ha märkt vid en undersökning före köpet. Några regler i ämnet finns inte i konsumentköp—
lagen men väl i 47 5 köplagen. Där anges att en köpare som före köpet undersökt godset eller prov på detta inte får åberopa fel som han märkt eller bort märka vid under— sökningen. Detsamma gäller om köparen utan giltig anled— ning har låtit bli att undersöka godset, trots att han uppmanats till detta. Någon uttrycklig motsvarighet till första stycket i 23 5 köplagsförslaget finns visserligen inte i 47 5 köplagen, men detta innebär inte att köparen kan göra felpåföljder gällande beträffande egenskaper som han kände till vid köpet.8 Har köparen köpt godset med vetskap om att det haft någon dålig eller saknat någon god egenskap är detta helt enkelt inte att betrakta som något fel. Enligt 23 å första stycket skall man ta hänsyn inte bara till vad köparen kände till utan också till vad han måste ha känt till. Detta innebär närmast en viss lättnad av säljarens bevisbörda. Inte heller detta torde innebära någon avvikelse från gällande svensk rätt.
Enligt vår uppfattning är det inte nödvändigt att i en fristående konsumentköplag ha en särskild regel som anger att köparen inte får såsom fel åberopa en egenskap som han kände till vid köpet. Redan avv huvudregeln att godset skall vara av den beskaffenhet som parterna får anses ha avtalat om torde i allmänhet följa att köparen inte kan göra gällande att godset är behäftat med fel på grund av att det har någon egenskap som han kände till före köpet. Genom att inte ta in någon särskild regel härom i konsu— mentköplagen uppnår man dels att lagtexten blir enklare dels undviker man en risk för missförstånd som är för— knippad med den i köplagsförslaget intagna regeln. Denna skulle nämligen kunna uppfattas som innebärande att en köpare inte kan göra gällande felpåföljder, när han vis— serligen kände till en viss egenskap men inte insåg dess betydelse för godsets brukbarhet. En sådan tolkning är inte önskvärd för konsumentköpens del. För att köparen skall anses ha godtagit en viss egenskap hos godset bör det krävas att han också har haft förutsättningar att inse egenskapens betydelse.
Vad härefter beträffar frågan om en undersökningsplikt för köparen före köpet vill vi till en början framhålla att regler härom skulle få mycket begränsad betydelse när det gäller köp av nya varor. Det bör sålunda inte vid ett sådant köp kunna göras gällande att konsumenten genom en föregående undersökning av godset har godtagit avvikelser från normal standard som säljaren inte har fast hans upp—
8 Almén—Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl., 1960, s. 641 f.
märksamhet på. Även om köparen själv har valt ut ett visst exemplar i butiken måste han kunna återkomma med en reklamation på grund av ett fel som i och för sig hade varit fullt synligt vid köpetillfallet. En annan sak är att köparen inte bör kunna åberopa som fel i varan egen— skaper som har samband med köparens individuella behov och som han har iakttagit vid köpet. Den som t.ex. har köpt målarfärg eller tyg med ledning av ett medhavt färg— prov kan inte sedermera göra gällande att varan är felak— tig på grund av att nyansen inte är den rätta, och den som har köpt ett klädesplagg eller ett par skor efter att ha provat varan i butiken kan inte därefter åberopa som fel att storleken inte passar.
Vid köp av begagnade varor finns det något större utrymme för en undersökningsplikt för köparen. Inte heller här bör emellertid kraven på konsumenten ställas särskilt högt. Den omständigheten att köparen har haft tillfälle att provköra en begagnad bil före köpet bör sålunda inte kunna åberopas mot honom, om det senare visar sig att det finns allvarliga fel i exempelvis bilens motor eller växellåda, även om det för en sakkunnig person hade varit möjligt att vid provkörningen konstatera tecken på sådana fel. Däremot bör konsumenten i ett sådant fall inte i efterhand kunna åberopa exempelvis väl synliga yttre ska— dor på bilen, brister i lackeringen och liknande. Ut— gångspunkten vid köp av begagnat gods som köparen haft tillfälle att undersöka bör sålunda vara att köparen å ena sidan inte får åberopa fel som han lätt hade kunnat iaktta vid en ytlig granskning men att han å andra sidan inte skall vara betagen möjligheten att åberopa brister i funktion och liknande som inte har varit omedelbart kon— staterbara för en osakkunnig granskare.
Med hänsyn till den begränsade betydelse som en undersök— ning av varan före köpet skulle ha vid konsumentköp har vi inte ansett oss böra. ta upp någon regel härom i konsu— mentköplagen. I detta sammanhang kan nämnas att det fin- ländska förslaget till köplag innehåller en föreskrift om att reglerna i 23 5 om undersökning inte skall gälla vid konsumentköp.
3.4.6 Den för felbedömningen avgörande tidpunkten, verkan av garanti
I 24 55 första stycket köplagsförslaget anges att godset skall vara felfritt vid den tidpunkt då faran för godset går över på köparen. Det är alltså godsets beskaffenhet vid denna tidpunkt som är avgörande för felbedömningen. Detta motsvarar vad som nu gäller även vid konsumentköp (44 5 köplagen) och anledning att föreslå någon saklig ändring föreligger knappast. Eftersom vi föreslår att
faran för godset vid konsumentköp aldrig skall gå över på köparen förrän godset avlämnas bör man emellertid i kon— sumentköplagen direkt kunna ange att godset skall vara felfritt när det avlämnas. Vidare bör man, på samma sätt som i köplagsförslaget, ange att säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare. — Det skall nämnas att en regel om att förhållandena vid avlämnandet är avgörande för felbedöm— ningen överensstämmer med vad som föreslås gälla för kon— sumenttjänster (12 å förslaget till konsumenttjänstlag).
En regel med innehåll att godset skall vara felfritt när det avlämnas kan inte upprätthållas utan undantag. Vissa varor är av det slaget att de efter en relativt kort tid försämras på grund av sin egen beskaffenhet och denna försämring bör inte rimligen belasta säljaren i de fall då köparen är i dröjsmål. Vi har tidigare (avsnitt 3.3.2) förordat den principen att vid köparens dröjsmål säljaren står risken för att godset kommer bort eller skadas genom olyckshändelse m.m. medan köparen själv får stå risken för att godset förstörs genom sin egen beskaffenhet. Det— ta undantag bör komma till uttryck i den paragraf i kon— sumentköplagen som anger att godset skall vara felfritt när det avlämnas. Vi föreslår att det där anges att, om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot gods som hålls tillgängligt för hans räkning, säljaren inte svarar för försämring som inträder efter köparens dröjsmål och som beror enbart på godsets egen beskaf— fenhet.
I 24 5 andra stycket köplagsförslaget anges att säljaren i vissa andra fall kan få svara för en försämring som uppkommer efter farans övergång. Så föreslås bli fallet dels om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott dels om säljaren genom en garanti eller liknande utfäs— telse har åtagit sig att under en viss tid svara för en egenskap hos godset och försämringen omfattas av utfäs— telsen. Som jämförelse till första punkten kan nämnas att i 44 å köplagen görs undantag från huvudregeln för det fall att felet uppkommit genom säljarens vållande. Denna regel kan åberopas exempelvis om faran på grund av köpa— rens dröjsmål med avhämtandet har gått över på denne medan godset finns kvar hos säljaren och godset försämras till följd av säljarens vanvård. De fall som omfattas av undantaget i 44 å köplagen torde täckas också av försla— gets hänvisning till vad som följer av säljarens avtals— brott. Förslagets regel sträcker sig emellertid något längre än motsvarande undantag i gällande lag eftersom den inte förutsätter något vållande på säljarens sida. Regeln att säljaren svarar för en försämring av godset som uppkommer efter farans övergång om den är en följd av hans avtalsbrott bör gälla också för konsumentköp.
I 24 5 andra stycket köplagsförslaget berörs också säl— jarens ansvar för fel när han har lämnat en gåranti el— ler liknande utfästelse att under viss tid svara för god- set. Garantiåtaganden kan ha mycket varierande innebörd. En typ av garanti innebär endast en försäkran att godset har vissa egenskaper, t.ex. att det är en ren naturpro— dukt eller att det har en viss kapacitet. En sådan garan— ti har inga andra rättsverkningar än att godset blir att anse som felaktigt om det saknar de utlovade egenskaper— na. Det förekommer också att ordet "garanti" används på ett ännu mer opreciserat sätt. Vad som garanteras är kanske att godset är av god kvalitet eller tillverkat med särskild omsorg eller av särskilt utvalt material. Även en sådan "blank" garanti kan givetvis få viss betydelse när det gäller att avgöra om godset är felaktigt. Bestäm— melsen i köplagsförslaget avser inte garantier av nu be— rörd typ. De garantier förslaget tar sikte på är sådana där säljaren har åtagit sig att svara för godset under en viss angiven tid. Sådana garantier är mycket vanliga vid försäljning av kapitalvaror på konsumentmarknaden. De är regelmässigt förenade med ett åtagande att avhjälpa fel som visar sig under garantitiden.
För många konsumenter framstår ett garantiåtagande av sistnämnda typ som en särskild förmån. Det är emellertid ingalunda säkert att garantin i det enskilda fallet all- tid ger köparen en bättre ställning än han annars skulle ha enligt lagen. Vid tillkomsten av konsumentköplagen diskuterades om man borde i lagen närmare reglera garan- tiåtagandenas innehåll och därmed reservera termen ga- ranti för åtaganden som innebar att köparen tillförsäk— rades vissa angivna befogenheter. Föredragande statsrådet tog emellertid avstånd från denna. tanke9, och någon definition av termen garanti har inte tagits upp i lagen. Ingripande mot vilseledande användning av uttrycket kan emellertid, som statsrådet påpekade, ske med stöd av ge— neralklausulerna i marknadsföringslagen och avtalsvill— korslagen.
Vissa regler om innebörden av tidsbestämda garantiutfäs— telser följer av 10 5 i den gällande konsumentköplagen. Där föreskrivs att, om säljaren eller annan för hans räk— ning genom garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att svara för godset under viss angiven tid, godset anses vara behäftat med fel, om det avviker från vad som följer av utfästelsen och det inte görs sannolikt att av- vikelsen beror av olyckshändelse eller eljest av omstän— dighet som är att hänföra till köparen. Av paragrafen följer dels att en avvikelse från garantin skall betrak—
9 Prop. 1973z138 s. 132.
tas som fel i godset och alltså berättiga köparen till de påföljder som lagen anger, dels att säljaren har bevis— bördan för att aWikelsen beror på något som säljaren inte är ansvarig för. Sistnämnda regel torde överens— stämma med vad som tidigare ansetts vara gällande rätt.
En tidsbestämd garanti kan enligt förarbetena10 vara av två typer, ehuru det framhålls att gränsen mellan dem är oklar. Den första typen avser sådana garantier där sälja— ren inte har åtagit sig något ansvar för godsets funk— tionsduglighet under garantitiden utan endast ett ansvar för att godset var utan fel vid tidpunkten för farans övergång. Den andra typen avser fall, då säljaren har åtagit sig att svara för att godset behåller sin funk— tionsduglighet under garantitiden (funktionsgaranti). I 10 5 konsumentköplagen görs ingen skillnad mellan dessa två huvudtyper av tidsbestämda garantier.
Bevisregeln i 10 5 skall ses mot bakgrund av vad som nor— malt gäller om bevisbördan för fel. Denna anses åvila den av parterna som har godset i sin besittning. Har köparen mottagit godset, åligger det följaktligen honom att styr— ka att det är felaktigt. Om annat inte avtalats, har han härvid att visa att felet förelåg redan vid den tidpunkt då faran övergick på honom, dvs. i regel då godset leve— rerades. Bestämmelsen i 10 5 medför för köp med tidsbe— stämda garantier en omsvängning av bevisbördan. Garantin anses medföra en presumtion för att ett fel som uppträder under garantitiden fanns i outvecklat tillstånd ("in nuce") vid tiden för farans övergång på köparen.
För att en säljare skall kunna undgå det ansvar som där— med faller på honom måste han visa att felet har uppkom- mit senare och beror på köparen eller på en olyckshändel— se. Vid garanti av den första typen — då säljaren inte har åtagit sig något ansvar för godsets funktionsduglig— het under garantitiden men ett ansvar för att godset var utan fel vid tidpunkten för farans övergång - kan säl— jaren teoretiskt sett fullgöra denna bevisbörda på ett— dera av två sätt, antingen genom att visa att godset vid tiden för farans övergång var så bra att det inte kunde vara behäftat med fel eller genom att visa att godset va— rit utsatt för vanvård eller olyckshändelse under tiden efter det att faran övergick på köparen.11 För den and— ra typen av garantier — godset garanteras ha sådan kva— litet att det fungerar åtminstone under garantitiden — räcker det inte för säljaren att föra bevisning om god—-
10 Prop. 1973:138 5. 243, 245 f; jfr till det följande även Grobgeld—Hertzman, Fel, hållbarhet och garanti, Svensk Juristtidning1981 s. 241 ff. 11 Hellner, Speciell avtalsrätt I Köprätt s. 198.
sets beskaffenhet vid tiden för farans övergång utan be— visningen måste avse vad som har inträffat senare. Sälja— rens bevisbörda innebär dock inte att han behöver pres— tera full bevisning beträffande felets uppkomst. Det räcker att han gör sannolikt att felet beror på en om— ständighet som köparen svarar för. Det kan ofta vara svårt för säljaren att förebringa utredning om vad som har inträffat under tid då köparen har haft godset i sin besittning.
Bevisregeln i 10 5 konsumentköplagen har inte tagits upp i köplagsförslaget. Vi anser emellertid att en regel av detta innehåll alltjämt har sitt värde för konsumentköp och bör finnas även i en ny konsumentköplag. En motsva— rande bevisregel har upptagits i förslaget till konsu— menttjänstlag (14 9).
Den bestämmelse om tidsbegränsade garantier som finns i 24 å köplagsförslaget tar i likhet med 10 å i den gäl— lande konsumentköplagen inte ställning till om en ga— ranti har karaktären av funktionsgaranti eller inte. Bestämmelsen utgör i praktiken endast en erinran om att, för den händelse säljaren har åtagit sig en funktionsga— ranti, detta medför en förskjutning av den tidpunkt till vilken felbedömningen skall hänföras. Om garantin däremot endast gäller godsets egenskaper vid tiden för farans övergång, får bestämmelsen alltså inte någon aktualitet.
För en köpare som är konsument är det naturligt att upp— fatta en garanti som en utfästelse att godset skall vara funktionsdugligt under hela den angivna tiden, dvs. som en funktionsgaranti. Detta talar för att man i konsument— köplagen uttryckligen föreskriver att en tidsbestämd ga— ranti skall anses ha denna innebörd.
I våra direktiv sägs att vi bör pröva tanken att en ga— rantiutfa'stelse, när inte annat uttryckligen anges i av- talet, skall ha den innebörden att säljaren svarar inte bara för ursprungliga fel utan också för andra brister i varans funktionsduglighet som har uppkommit under garan— titiden. Vi anser oss emellertid böra gå längre än så och överväga om man inte skulle kunna göra en sådan regel tvingande, så att begränsningar av ansvaret blir utan verkan mot konsumenten. En sådan ordning föreslås för konsumenttjänster (14 & förslaget till konsumenttjänst— lag) .
I moderna standardgarantier för konsumentvaror anges ofta att säljaren svarar endast för fel som funnits på leve— ransdagen. I kommentarer till bl.a. garantin G 74 Och
Nybilsgaranti 7412 framhålls att garantierna inte är funktionsgarantier. Samtidigt nämns att felet, för att omfattas av säljarens ansvar, inte måste ha varit märk— bart redan vid leveransdagen. Det är tillräckligt att det märkts eller bort märkas inom garantitiden, om reklamar tion sker i rätt tid.
Teoretiskt råder en klar skillnad mellan en funktions— garanti och en garanti som endast avser ursprungliga fel. Man kan emellertid fråga sig om skillnaden har så stor praktisk betydelse. Ett fel som dyker upp under garanti— tiden får nog i regel antas ha förelegat redan vid leve— ransen, i form av en inneboende svaghet hos godset. I varje fall torde det vara svårt för säljaren att göra sannolikt att gods som går sönder under garantitiden var felfritt vid leveransen, om det inte finns några tecken som tyder på att godset har utsatts för olyckshändelse, vanvård eller onormal användning. Frågan till vilken typ en garanti är att hänföra torde i praktiken ha betydelse främst då det gäller sådant som kan anses vara förslit— ningsdetaljer. Om en sådan del slits ut genom normal användning under garantitiden blir säljaren ansvarig om han har lämnat en funktionsgaranti men inte om garantin är begränsad till ursprungliga fel. Detta resultat kan emellertid undvikas genom att säljaren vid en funktions— garanti gör undantag för alla detaljer av förslitnings— karaktär. Möjligen kan säljarsidans motvilja mot funk— tionsgarantier ses som ett uttryck för att det kan vara svårt att beträffande tekniskt komplicerade produkter som t.ex. bilar ange alla detaljer som är av förslitningskar raktär.
Mot bakgrund av vad som förut har anförts om det sätt på vilket konsumenterna är benägna att uppfatta en tidsbe— stämd garanti och med hänsyn till svårigheten att klart skilja mellan de två typer av sådana garantier vi här har diskuterat anser vi övervägande skäl tala för att en i konsumentköplagen intagen tolkningsregel bör följa lagens huvudprincip och vara tvingande till köparens förmån. Detta innebär att, om säljaren har lämnat garanti för godset för en viss tid, garantin oavsett vad som i övrigt må ha föreskrivits skall behandlas som en funktionsgaran— ti. Härav följer att säljaren, i den mån han inte är be— redd att svara för vissa detaljer i godset eller vissa egenskaper hos detta, måste uttryckligen ge köparen be— sked härom. En annan möjlighet är att garantin förklar ras gälla endast vissa delar eller vissa egenskaper hos godset. Om garantierna utformas på nu angivet sätt får
12 PM 1974—01—24, Rättsavdelningen, Sveriges Industriför— bund, s. 12; Broschyren Bilbranschen och kunden 1980, s. 11.
köparen en klarare bild av sina rättigheter än med de garantier som nu är brukliga. Den lösning vi sålunda förordar överensstämmer, som förut nämnts, med vad som föreslås beträffande konsumenttjänster.
Sammanfattninévis föreslår vi alltså att det genom en tvingande regel i lagen föreskrivs att godset skall anses felaktigt om säljaren har lämnat en tidsbestämd garanti för godset och detta under garantitiden har försämrats i något avseende som garantin omfattar samt det inte görs sannolikt att försämringen beror på olyckshändelse, fel— aktig behandling eller liknande.
Det förekommer i viss utsträckning att en garanti lämnas av någon annan än säljaren, t.ex. tillverkaren eller en generalagent. Den föreslagna regeln bör omfatta också så— dana garantier. Om godset inte uppfyller de krav köparen sålunda har rätt att ställa blir han alltså berättigad att i förhållande till säljaren göra gällande de påfölj— der som enligt lagen tillkommer honom vid fel i godset. Beträffande rättsverkningarna för den som har utställt garantin återkommer vi vid behandlingen av frågor om förhållandet mellan köparen och tredje man (3.6.4).
Avslutningsvis bör nämnas att det är tveksamt i vilken omfattning garantier av den typ som nu är vanliga kommer att förekomma på konsumentvarumarknaden om vårt förslag till lagstiftning genomförs. Ett väsentligt led i de garantier som nu gäller är att reglera innebörden i säl— jarens åtagande att avhjälpa fel i godset och konsekven— serna av detta åtagande, vilka i allmänhet är att han genom avhjälpandet undgår andra påföljder. Dessa frågor skall enligt vårt förslag framdeles regleras genom tvingande lagbestämmelser. När det gäller komplicerade tekniska produkter kommer det dock troligen även i fort— sättningen att förekomma garantiåtaganden från säljarsi— dan, vilka då får karaktären av funktionsgarantier men samtidigt kan förenas med föreskrifter om exempelvis regelbunden översyn av varan.
5-4-7 Rättsliga fel
Med rättsligt fel i sålt gods avses att godset tillhör någon annan än säljaren eller är belastat med en rät— tighet som kan göras gällande mot köparen. Vid bedöm— ningen om godset är behäftat med ett rättsligt fel får man, liksom vid andra fel, i första hand tolka avtalet; det kan inträffa, att ett köpeavtal bör tolkas så, att det inte omfattar gods som inte tillhör säljaren. På liknande sätt kan det vara avtalat att godset säljs med belastning i form av panträtt, nyttjanderätt eller dy— likt. Om det är känt för både säljare och köpare att det
finns en risk för att godset vid tiden för köpet inte tillhör säljaren, får man på sarmna sätt i första hand försöka att ur avtalet utläsa om det är säljaren eller köparen som skall stå denna risk. Om däremot ingenting är särskilt avtalat leder den abstrakta bedömningen i allmänhet till att säljaren ansvarar för att han är ägare till godset och för att detta inte är belastat med en bt,L gränsad sakrätt som kan göras gällande mot köparen.
Köplagen innehåller särskilda regler om rättsliga fel endast i 59 5, som gäller skadestånd. Där föreskrivs att, om godset vid köpet tillhörde annan än säljaren, denne är skadeståndsskyldig även om han var i god tro. Detta gäl— ler dock endast om köparen var i god tro när köpet slöts.
När ett rättsligt fel skall anses föreligga anges i 25 & köplagsförslaget, medan påföljderna behandlas senare i förslaget. Enligt paragrafen föreligger ett rättsligt fel — om inte annat får anses avtalat — när någon annan än säljaren har äganderätt, panträtt, nyttjanderätt eller någon annan liknande rättighet till godset. Detsamma skall gälla när tredje man gör sannolikt att godset tillhör honom eller att han i övrigt har en sådan rätt till godset som begränsar köparens möjlighet att förfoga över detta. Tillämpning av reglerna om rättsligt fel aktualiseras bara om godset har avlämnats till köparen. Om tredje mans anspråk leder till att avlämnandet förhindras blir reglerna om dröjsmål tillämpliga.
Frågor om rättsliga fel i godset torde f.n. ha mycket begränsad betydelse vid konsumentköp. Sålunda ger reg—- lerna om godtrosförvärv ett starkt skydd åt en konsu— ment som från en näringsidkare förvärvar egendom vil— ken denne inte har rätt att förfoga över. Vi anser där- för att några särskilda bestämmelser om rättsliga fel inte behövs i konswnentköplagen. När frågan någon gång kommer upp bör reglerna i köplagsförslaget kunna till— lämpas analogt. Vad som föreslås i 25 5 köplagsförslaget får enligt vår mening anses innebära en godtagbar ordning också för konsumentköpens del. En analog tillämpning av denna regel medför att säljaren kan friskriva sig från ansvar. Att så sker kan även vid konsumentköp vara motiverat, om köparen är medveten om risken för att ett rättsligt fel föreligger och hänsyn till risktagandet tas vid bestämmande av priset på godset. I den mån det före— kommer villkor som friskriver säljaren från ansvar för rättsliga fel på ett sätt som framstår som oskäligt torde man kunna komma till rätta härmed med stöd av 56 9 av— talslagen och avtalsvillkorslagen.
5.5 Påföljder av säljarens dröjsmål med avlämnandet
Under beteckningen dröjsmål faller i köplagsförslaget liksom i gällande lag både det förhållandet att en vara avlämnas med större eller mindre försening och att den inte avlämnas alls. Som juridisk fackterm har därmed or— det "dröjsmål" en annan mening än ordet har i allmänt språkbruk. Köplagsförslagets 26 5 inleds med en beskriv— ning av förutsättningarna för att köparen skall få göra påföljder gällande vid dröjsmål. Beskrivningen av förut— sättningarna blir samtidigt en definition av begreppet dröjsmål. Enligt förslaget föreligger dröjsnål om godset inte avlämnas alls eller om det avlämnas för sent och detta inte beror på köparen eller på en omständighet på hans sida. Paragrafen anger vidare de befogenheter köpa— ren har vid dröjsmål. Han kan kräva avlämnande eller häva köpet, och han kan dessutom ha rätt till skadestånd och rätt att hålla inne betalningen.
Enligt 21 S") i den gällande köplagen kan köparen vid dröjsmål på säljarens sida kräva godsets avlämnande el- ler, under vissa förutsättningar, häva köpet. Den i lä— gen inskrivna befogenheten att kräva avlämnande har prak— tisk betydelse bl.a. när det gäller beräkningen av ett skadestånd om köpet hävs. Om köparen efter inträtt dröjs- mål till en början håller fast vid sitt krav på leverans men sedermera häver köpet på grund av dröjsmålet, har han sålunda rätt att vid skadeståndsberäkningen tillgodoräkna sig prisstegring som kan ha inträffat mellan den avtalade leveransdagen och hävningstillfället. Den gällande konsu— mentköplagen innehåller inte i 3 5"), som handlar om på— följder vid säljarens dröjsmål, någon uttrycklig bestäm— melse om rätt att kräva avlämnande. Paragrafens regler bygger emellertid på att köparen har en sådan befogenhet, och ett syfte med paragrafen är just att ge köparen en effektiv möjlighet att framtvinga avlämnande inom skälig tid då leverans har uteblivit.
Köplagen och konsumentköplagen har i nuvarande lydelse inga uttrkaliga undantag från säljarens leveransplikt. Det ligger emellertid i sakens natur att vissa sådana undantag måste gälla. Som exempel kan nämnas att köpet avser ett bestämt föremål och detta har förstörts eller gått förlorat. I ett sådant fall kan uppenbarligen något avlämnande inte framtvingas. Även om leverans inte är helt omöjlig men det föreligger ett sådant hinder av force—majeure—karaktär som enligt 24 å köplagen befriar säljaren från skadeståndsskyldighet torde det inte anses möjligt att ålägga denne att leverera godset.
I köplagsförslagets 27 5 första stycket anges att köparen får kräva att säljaren avlämnar godset, men det uppställs också begränsningar i denna rätt. Naturligtvis måste rät— ten att kräva avlämnande finnas också vid konsumentköp. Frågan är närmast hur långtgående undantag från denna rätt som bör medges. Enligt köplagsförslaget är säljaren för det första inte skyldig att leverera om det förelig— ger ett hinder som säljaren inte kan övervinna. Detta motsvarar vad som nu anses gälla och kan godtas också för konsumentköpen. För det andra kan säljaren slippa att le— verera om avlämnandet skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till köparens intresse av köpet. Utrymmet för att tillämpa denna regel måste bli mycket smalt. Regeln kan dock tänkas fylla ett behov även vid konsumentköp. Det kan finnas fall då det visserligen inte föreligger något oöverstigligt hinder mot en fullgörelse men en sådan skulle vara mycket betungande för säljaren, samtidigt som det intresse köparen har av fullgörelsen inte är särskilt stort. Man kan exempelvis tänka sig att alla säljarens exemplar av en vara som han har sålt har tagit slut och att några exemplar inte heller finns kvar hos tillverkaren eller grossisten. Visserligen skulle det kanske vara möjligt att uppbringa något exemplar hos en annan detaljhandlare, men om kunden å andra sidan lätt skulle kunna tillgodose sitt behov genom köp av en vara av annat slag framstår det som rimligt att säljaren kan bli löst från sin leveransskyldighet. Det bör emellertid framhållas att undantaget från säljarens plikt att leve— rera aldrig med framgång kan åberopas när uppoffringen beror på en prishöjning på gods av ifrågavarande slag. I sådana fall sker ju en motsvarande ökning av köparens in— tresse av att avlämnande sker. Detsamma gäller över huvud taget om säljaren har felbedömt möjligheten att allskaffa godset till gynnsamt pris och det därför visar sig att han skulle göra en förlust på affären.
Enligt vår uppfattning bör det nu behandlade undantaget i 27 5 från leveransskyldigheten godtas också vid konsu— mentköp. Vi vill framhålla att det förhållandet att säl— jaren blir fri från skyldigheten att leverera godset inte innebär att han alltid blir fri från skadeståndsskyldig— het. Situationen är helt enkelt bara den att köparen inte har den valrätt som annars står honom till buds mellan att kräva leverans och att häva köpet, utan han är hänvi— sad till att välja den senare utvägen och eventuellt fordra skadestånd.
Vi föreslår således att en paragraf som överensstämmer med 27 5 första stycket köplagsförslaget införs i konsu— mentköplagen. Vi har övervägt om bestämmelsen bör göras tvingande eller om det bör vara möjligt att avtala om att
fullgörelsen av köpet är beroende av villkor. Ett sådant villkor skulle exempelvis kunna innebära att säljaren åtar sig att leverera en reservdel eller ett tillbehör till en äldre maskin, under förutsättning att delen eller tillbehöret finns i lager hos tillverkaren eller general— agenten. Det kan i speciella situationer ligga i konsu— menternas intresse att sådana avtal kan träffas. Om para— grafen görs tvingande får man använda en mera omständlig ordning, där säljaren först kontaktar sin leverantör och inte förrän därefter ingår avtal med kunden. Emellertid skulle en möjlighet att avtala om villkor för säljarens leveransskyldighet kunna missbrukas i spekulativt syfte, och vi har därför slutligen stannat för att det inte finns tillräckliga skäl att här avvika från huvudprin— cipen att lagens regler skall vara tvingande.
Hävning av ett köpeavtal innebär kort sagt att en part på grund av den andra partens kontraktsbrott inställer såväl sin egen som motpartens prestation. Det är således fråga om en mycket ingripande åtgärd och därför en allmän obli— gationsrättslig princip att hävning får ske endast om av— talsbrottet är av större betydelse. I 21 5 i den gällande köplagen anges att köparen inte får häva om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen eller säljaren hade grun— dad anledning att tro att så var fallet. Även enligt 3 5 konsumentköplagen är hävningsrätt utesluten om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen. I 29 (5 första stycket köplagsförslaget uppställs som krav för hävning att dröjsmålet är väsentligt. Även i den nya konsumentköpla— gen bör som förutsättning för hävning kunna gälla att dröjsmålet är väsentligt. Bestämmelsen bör emellertid formuleras så att det tydligt framgår att väsentlighets— frågan skall bedömas från köparens synpunkt.
Enligt 21 å i den gällande köplagen kan köparen undgå vä— sentlighetsprövningen genom att vid köpet särskilt fram— hålla vikten av att leverans sker i rätt tid; har han gjort detta ger nämligen varje dröjsmål hävningsrätt. Nå— gon motsvarighet härtill finns inte i köplagsförslaget. Detta torde dock knappast innebära någon ändring i sak, eftersom parterna i ett sådant fall får anses ha varit överens om att varje dröjsmål skall betraktas som väsent— ligt. Köplagsförslaget innehåller däremot regler om ett s.k. Nachfristförfarande. Nar säljaren är i dröjsmål kan köparen förelägga honom en bestämd tilläggstid inom vil— ken han skall fullgöra sina förpliktelser. Detta får två konsekvenser. Å ena sidan får köparen inte häva köpet på grund av dröjsmålet medan fristen löper (28 5). Å andra sidan får han häva köpet utan någon särskild väsentlig— hetsprövning om säljaren inte levererar inom tilläggs— fristen, under förutsättning att denna är skälig (29 5 andra stycket).
Nachfristförfarandet har vissa fördelar för köparen genom att han inte behöver förebringa bevisning om att dröjs— målet är väsentligt och inte heller behöver ingå i dis— kussion om vad säljaren bort inse i fråga om dröjsmålets väsentlighet. Med denna utgångspunkt är förfarandet som sådant godtagbart från konsumentsynpunkt. Det är dock knappast troligt att det skulle få någon större praktisk användning vid konsumentköp. I en dröjsmålssituation tor— de det visserligen ofta framstå som naturligt för köparen att erinra säljaren om dennes skyldighet att leverera godset. Däremot ligger det inte lika nära till hands för en köpare som är konsument att också sätta ut en bestämd tid inom vilken leverans skall ske. Det bör för dessa köp vara tillräckligt att köparen, sedan dröjsmål inträtt, begärt att godset skall avlämnas men så likväl inte skett inom skälig tid därefter. Vi föreslår att reglerna utfor— mas i enlighet härmed. En sådan ordning motsvarar vad som nu gäller enligt de danska reglerna om konsumentköp (74 å andra stycket i den danska köplagen). Denna ordning före— slås bibehållen i det danska köplagsförslaget.
Köparens möjlighet att häva köpet när förutsättningarna härför eljest skulle föreligga begränsas i 29 så tredje stycket köplagsförslaget. Undantaget gäller de fall då godset tillverkats efter köparens anvisningar eller öns— kemål eller anskaffats särskilt för hans räkning och säl— jaren därför inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan. I så fall får köpet hä- vas endast om köparens syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet. I 3 5 konsumentköplagen finns en regel som på motsvarande sätt begränsar köparens rätt att häva, dock endast under förutsättning att särskilt avtal om en sådan begränsning har träffats. En begräns— ning i rätten att häva motsvarande den som anges i köp— lagsförslaget förefaller rimlig också för konsumentköpens del. Man uppnår då också i stort sett överensstämmelse med vad som föreslås gälla beträffande tjänster när tjänsten har utförts helt eller till mer än en obetydlig del (29 9 första stycket andra meningen förslaget till konsumenttjänstlag); en jämförelse med reglerna för tjänster ligger särskilt nära till hands när det gäller gods som tillverkas eller anskaffas särskilt för kö- paren.
Det är av betydelse att konsumenternas rätt att häva kö— pet vid väsentligt dröjsmål inte kan avtalas bort. Om så sker har köparen inte samma möjlighet att framtvinga le— verans och han kan inte vara säker på att han kan frigöra sig från avtalet om säljaren inte kan förmås att avlämna godset inom rimlig tid. Konsumentköplagens regler om häv— ning vid dröjsmål bör därför följa huvudregeln och vara tvingande.
Vid dröjsmål på säljarens sida bör köparen vidare ha rätt att kräva skadestånd. Vi återkommer i senare avsnitt (5.7) till denna fråga.
Om säljaren är i dröjsmål har enligt köplagsförslaget kö— paren rätt att hålla inne betalningen. Bestämmelser här— om finns i 49 å, som gäller både vid dröjsmål med avläm— nandet och vid fel i godset. Om priset helt eller delvis skall betalas vid eller efter tiden för avlämnandet, får köparen hålla inne så mycket därav som fordras för att ge honom säkerhet för de krav han har mot säljaren på grund av dennes avtalsbrott. Köparen har redan nu en motsvaran— de rätt att hålla inne betalningen enligt konsumentköpla— gen. Enligt 3 5 andra stycket får han sålunda vid dröjs— mål hålla inne priset till dess godset hålls honom till handa, om det är avtalat att detta skall betalas vid el— ler efter den tid som har bestämts för avlämnandet. Även förslaget till konsumenttjänstlag innehåller regler om rätt för konsumenten att hålla inne betalningen vid nä— ringsidkarens dröjsmål (27 å).
Rätten att hålla inne betalningen om säljaren inte full— gör sina skyldigheter ger konsumenten ett effektivt på.— tryckningsmedel på säljaren och skapar bättre förutsätt— ningar för att han skall kunna utöva sin hävningsrätt. Så länge han inte har betalat priset har han ju kvar möjlig- heten att häva utan att behöva riskera att gå miste om ett redan erlagt belopp på grund av svårigheter att få en återbetalning från säljarens sida. En bestämmelse om rätt att hålla inne betalningen bör ingå i konsumentköplagen och vara tvingande till köparens förmån. Regeln i köp— lagsförslaget har längre räckvidd än den gällande bestäm- melsen därigenom att den kan tillämpas även efter det att säljaren har fullgjort leveransen. Den ger alltså köparen rätt att hålla inne betalningen till säkerhet för ett skadeståndskrav. Det kan ifrågasättas om inte köparen skulle kunna göra detta även utan stöd av en sådan lag— regel, genom att åberOpa rätt till kvittning. Vi ser emellertid inte någon olägenhet med den i köplagsförsla— get valda konstruktionen, vilken också nära ansluter till vad som föreslås i fråga om konsumenttjänster. Vi före— slår därför att en motsvarighet till bestämmelsen i köp— lagsförslaget tas upp i konsumentköplagen.
En köpare som vill göra gällande påföljder på grund av säljarens dröjsmål är i flertalet situationer skyldig att reagera; han måste reklamera eller lämna svar på sälja— rens förfrågan om han är villig att motta godset trots dröjsmålet. Detta gäller både enligt nuvarande regler och enligt köplagsförslaget.
Vad först gäller det fallet att godset har avlämnats men detta skett för sent är köparen såväl enligt köplagsför— slaget (32 5) som enligt gällande lag (27 5) skyldig att reklamera. Reklamation skall enligt förslaget ske inom skälig tid efter det att köparen fick vetskap om avläm— nandet. Om köparen försummar att reklamera har han för— lorat sin rätt att häva köpet eller kräva skadestånd på grund av att leveransen försenats. Det räcker inte med en neutral reklamation, utan köparen måste också ange vilken påföljd han vill göra gällande. Om han häver köpet behö— ver han dock inte särskilt meddela att han har krav på skadestånd.
Den gällande konsumentköplagen innehåller inte några reg— ler om reklamationsskyldighet i fall av säljarens dröjs— mål. Sådana regler ansågs inte påkallade vid lagens till— komst.1 Den i 32 å köplagsförslaget föreskrivna skyl— digheten för köparen att reklamera om han, sedan godset har avlämnats, vill göra gällande påföljder på grund av att detta har skett för sent är emellertid i och för sig rimlig och bör kunna upprätthållas ookså vid konsument— köp. Även om regeln skulle kunna sägas innebära en skärp- ning i förhållande till vad som nu gäller anser vi därför att den bör vara tillämplig också på konsumentköp. Det bör emellertid vara tillräckligt med en neutral reklama— tion. Visserligen kan det förefalla naturligt att en kon— sument som har kontakt med säljaren för att klaga på en försenad leverans också ger säljaren besked om han vill häva köpet, men vi anser det inte lämpligt att ställa upp ett absolut krav på uttrycklig hävningsförklaring. En motsvarande ordning föreslås i förslaget till konsument— tjänstlag (26 å).
Reklamationsregeln bör i enlighet med huvudprincipen i förslaget till konsumentköplag vara tvingande till kon—- sumenternas förmån så att dessa får ett skydd mot avtals— villkor som ålägger dem en alltför sträng reklamations— plikt.
Vad härefter beträffar den situationen att godset ännu inte är avlämnat, trots att tiden för avlämnandet är in— ne, gäller enligt köplagsförslaget följande. Säljaren kan då fråga köparen om denne godtar leverans inom viss tid eller meddela att han kommer att leverera inom viss tid. Om köparen inte svarar på frågan eller meddelandet inom skälig tid är säljaren berättigad att avlämna godset inom den angivna tiden och köparen kan alltså då inte häva kö— pet under hänvisning till dröjsmålet (28 å andra stycket).
1 Prop. 1973:138 5. 148.
Däremot har han kvar sin rätt till skadestånd. Om säl- jaren inte låter höra av sig måste köparen framställa krav på leverans inom rimlig tid. Om han väntar orimligt länge med att kräva avlämnande förlorar han nämligen rät— ten därtill (27 $$ andra stycket). Däremot fordras inte någon reklamation för att köparen skall ha kvar rätten till hävning av köpet och skadestånd. De nu angivna reg— lerna har motsvarigheter i 26 å i den gällande köplagen. Påföljden av att köparen underlåter att besvara en för— frågan från säljaren är emellertid där att han förlorar rätten att kräva avlämnande.
I stort sett torde dessa regler motsvara vad som är ett naturligt uppträdande också för en köpare som är konsu— ment. Trots detta anser vi inte att någon direkt motsva— righet till bestämmelserna bör tas in i konsumentköpla- gen. Detta motiveras dels av vår strävan att så långt möjligt begränsa lagens omfång dels av att vi inte vill i onödan formalisera förfarandet. Eftersom man inte kan räkna med att konsumenterna i detalj känner lagens inne— håll bör man inte kräva att de skall iaktta bestämda ru— tiner för att bevara sin rätt i en situation då motpar— ten har försummat att fullgöra sina skyldigheter. I prin— cip bör man för övrigt enligt vår mening kunna ställa strängare krav på säljaren i dessa fall än vad köplags— förslaget innebär. Sålunda bör det vid konsumentköp kunna krävas att säljaren, när han frågar om köparen trots dröjsmålet vill ta emot godset inom viss angiven tid, talar om att han kommer att prestera inom den angivna tiden om inte köparen motsätter sig detta. Annars kan kö— paren få uppfattningen att köpet är förfallet om han inte hör av sig till säljaren. På motsvarande sätt bör man kunna kräva att en säljare, som tar kontakt med köparen och meddelar att han är försenad men inte anger någon ny tid för leverans, gör klart för köparen att han vill ha besked om denne står fast vid kravet på leverans. Annars finns risk för att köparen inte företar sig något ytter— ligare utan avvaktar vidare besked från säljarens sida. — I detta sammanhang förtjänar nämnas att regeln om ver— kan av en förfrågan eller ett meddelande från säljarens sida (28 å andra stycket) enligt det finländska köplags— förslaget inte skall gälla vid konsumentköp.
Enligt vår mening bör man i den mån sådana situationer som regleras i de nu berörda bestämmelserna i köplags— förslaget uppkommer vid konsumentköp kunna lösa problemen genom en tillämpning av allmänna regler om verkan av parts passivitet och en försiktig analog tillämpning av köplagen under hänsyn till sådana synpunkter som här har anförts.
3.6 Påföljder av fel i godset 3 .6 . 1 Inledning
Konsumenterna har ett berättigat krav på att de varor som bjuds ut på marknaden är felfria. Ett köp av en vara som visar sig vara felaktig drar ofrånkomligen med sig besvär och irritation för köparen, även om denne i och för sig tillförsäkras långtgående befogenheter att utkräva rät— telse av säljaren. Det är därför viktigt att produktkon— troll och produktinformation i olika säljled fungerar, så att de varor som säljs verkligen tillgodoser de krav kon— sumenterna har rätt att ställa. Konkurrensen bidrar gi— vetvis i hög grad till att detta också blir fallet. I praktiken är det dock inte möjligt att helt undgå att felaktiga varor kommer ut på marknaden. Den grundläggande inställningen måste emellertid vara att detta är undan— tagsföreteelser. För den konsument som råkar ut för en felaktig vara är det viktigt att ha tillgång till lagreg- ler som ger ett gott skydd. Det är också viktigt att säl— jarna hanterar konsumenternas reklamationer på ett seri— öst sätt och inte utan vidare avfärdar deras klagomål.
Vi har tidigare behandlat frågor om godsets beskaffenhet och när godset skall anses felaktigt (3.4). Vi skall nu ta upp de påföljder köparen kan göra gällande vid fel i godset, med undantag för rätten till skadestånd. I 33 Q' köplagsförslaget anges allmänt vilka påföljder som står köparen till buds vid fel i godset. Han kan då kräva av— hjälpande av felet eller leverans av nytt felfritt gods, s.k. omleverans, göra prisavdrag eller häva köpet och dessutom kräva skadestånd. Han får också hålla inne be— talningen. I senare paragrafer behandlas förutsättningar— na för de olika påföljderna samt vilka krav som skall ställas på köparen i fråga om undersökning av godset ef— ter köpet och reklamation.
3.6.2 Reklamation m.m.
För att felpåföljd skall bli aktuell krävs att köparen uppmärksammar felet. Enligt köplagen föreligger inte nå— gon skyldighet att undersöka godset efter köpet annat än vid handelsköp. Enligt köplagsförslaget (34 €)) gäller en undersökningsplikt för köpare som är näringsidkare. Denna är fristående från den skyldighet att undersöka godset före köpet som kan följa av 23 & köplagsförslaget. Till den i 34 5 angivna undersökningsplikten är inte knuten någon särskild påföljd. Regeln påverkar emellertid bedöm— ningen av om köparen reklamerar för sent enligt 35 5. Där föreskrivs att köparen skall reklamera utan oskäligt uppehåll efter det att han märkt eller borde ha märkt felet.
Enligt vår uppfattning bör man inte för konsumentköpens del införa någon mot 34 & köplagsförslaget svarande un— dersökningsplikt. Det kan inte rimligen begäras av en konsument att han gör en noggrann och sakkunnig undersök- ning av gods som han har köpt från en näringsidkare, och en regel om undersökningsplikt skulle lätt kunna ge in— trycket att strängare krav ställs på konsumenter än som är meningen. En viss skyldighet att granska det köpta ligger dock i de regler om reklamation som vi föreslår. Vi återkommer till detta i specialmotiveringen.
Enligt 35 5 första stycket köplagsförslaget skall en kö— pare som vill åberopa att godset är felaktigt lämna säl— jaren meddelande om felet (reklamera). Reklamerar köpa— ren inte utan oskäligt uppehåll efter det att han märkt eller borde ha märkt felet får han inte åberopa detta. Regeln motsvarar vad som gäller för andra köp än handels— köp enligt köplagen. I 11 & konsumentköplagen anges där— emot att köparen skall reklamera "inom skälig tid". En så formulerad reklamationsregel innebär en mot köparen något gynnsammare tidsbestämning och bör gälla för konsumentköp även i fortsättningen. En motsvarande regel föreslås för konsumenttjänster (17 5 första stycket förslaget till konswnenttjänstlag) .
Reklamation skall enligt köplagsförslaget göras hos säl— jaren. Det förekommer emellertid att tillverkaren eller någon annan för säljarens räkning åtar sig att avhjälpa eventuella fel i godset. Vill köparen i första hand uppnå att ett fel avhjälps är det i dessa fall naturligt att han vänder sig till den som har gjort åtagandet. Köparen ges en möjlighet härtill i 11 5 konsumentköplagen. Vi an— ser att köparen vid konsumentköp även i fortsättningen bör ha rätt att reklamera hos den som åtagit sig att av- hjälpa fel i stället för hos säljaren. Även om ett av— hjälpande inte kommer till stånd bör reklamationen godtas i relation till säljaren. Också i de danska och norska köplagsförslagen ges en köpare som är konsument rätt att reklamera hos den som har gjort ett åtagande att avhjälpa fel. Vidare bör som tidigare nämnts (3.2.5) i de fall då köpet har förmedlats av en näringsidkare det vara till— räckligt att köparen reklamerar hos förmedlaren. En så— dan möjlighet ges för övrigt också i det danska försla- get. Vi föreslår därför att det i konsumentköplagen före— skrivs att köparen får reklamera hos den som har åtagit sig att avhjälpa fel i godset eller hos en näringsidkare som har förmedlat köpet. En sådan reklamation får då ver— kan mot säljaren. Reglerna härom bör vara tvingande.
Enligt 35 5 andra stycket köplagsförslaget måste köparen reklamera inom två år från det att han mottagit godset. Gör han inte det förlorar han rätten att åberopa fel i godset, såvida inte annat följer av en garanti eller lik— nande utfästelse. Den föreslagna preskriptionstiden mot— svarar vad som gäller enligt den norska köplagen och en— ligt det danska köplagsförslaget men är längre än den som nu aller i Sverige, ett år. I det finländska köplagsför— slaget uppställs inte någon särskild preskriptionstid för konsumentköp vid sidan av den allmänna tioårspreskriptio— nen. Detta motsvarar vad som nu gäller i Finland.
I förslaget till konsumenttjänstlag upptas som huvudregel en tvåårig preskriptionstid (17 5 andra stycket). Som skäl för detta förslag har särskilt åberopats att det är motiverat att förlänga den gällande preskriptionstiden för felanspråk vid konsumentköp till två år och att i princip samma preskriptionstid bör gälla vid köp och vid tjänster. Med hänsyn härtill har också i lagrådsremissen föreslagits att den gällande ettåriga preskriptionstiden enligt såväl 54 ? köplagen som 11 S) konsumentköplagen förlängs till två år i samband med att konsumenttjänst— lagen genomförs.
Mot bakgrund av det nu anförda har vi att utgå från att preskriptionstiden kommer att vara förlängd till två år redan innan det blir aktuellt att i övrigt genomföra ny lagstiftning om konsumentköp. Vi anser oss emellertid likväl böra överväga om det kan finnas skäl att efter finländskt mönster helt slopa den särsxilda preskrip— tionstiden vid konsumentköp. I så fall skulle köparens krav på grund av fel preskriberas först efter tio år, då den allmänna fordringapreskriptionen inträder. I övrigt skulle inga andra krav ställas på konsumenten än att han skall reklamera inom skälig tid från det att han märkt eller bort märka felet.
I de allra flesta fall visar sig fel i godset efter en relativt kort tids användning. Med hänsyn till kravet att köparen skall reklamera inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet får tvåårsgränsen inte någon praktisk betydelse i dessa fall. Även i fråga om gods som används ganska sällan eller bara under en viss säsong kan man räkna med att fel i allmänhet upptäcks i god tid före tvåårstidens utgång. Den tvååriga preskrip— tionstiden får därför betydelse bara för vissa särskilda situationer. Ett typfall är att godset har fel av ett slag som yppar sig bara under speciella yttre omständig— heter som endast sällan inträffar. Ett exempel som nämns i köplagsutredningens betänkande är att en fritidsbåts flyttankar visar sig läcka första gången båten vatten—
fylls men att haveriet inte inträffar förrän efter mer än två år.1 Ett annat exempel är att byggnadsmaterial inte tål sträng kyla eller stora snömängder och att det dröjer flera år innan klimatförhållandena är sådana att detta kommer till synes. Felet kan också bestå i bristande hållbarhet hos godset; detta håller visserligen något längre än två år men likväl betydligt kortare tid än kö—' paren anser sig ha haft anledning att räkna med. En bil börjar exempelvis rosta eller en päls börjar förlora hå— ren redan efter drygt två år utan att några tendenser härtill har märkts tidigare. En köpare kan givetvis ha intresse av att resa krav efter längre tid än två år även när det gäller ett fel som inte har denna dolda karaktär. Han kanske först vid en sen tidpunkt genom uppgifter i pressen eller från annat håll uppmärksammar att godsets egenskaper inte kan anses godtagbara på grund av en bristfällig konstruktion. Ett exempel kan vara att en köpare läst tester som visar att hans bil har oaccepta— belt instabila vägegenskaper. Ett annat exempel är att en efter tvåårstidens utgång utförd sakkunnig kontroll ger vid handen att godset har ett konstruktionsfel som inte köparen själv kunnat konstatera.
Ju längre tid som har förflutit mellan godsets avlämnande och köparens reklamation desto svårare blir det för denne att visa att det påtalade felet förelåg redan vid avläm— nandet och inte har uppkommit därefter. Härtill kommer att köparen också måste värja sig mot invändningar som går ut på att han hade bort märka felet tidigare. Detta minskar det praktiska värdet för köparen av en lång pre— skriptionstid.
Från säljarens synpunkt är det angeläget att kunna räkna med att inte behöva drabbas av reklamationer när en läng— re tid har förflutit från köpet. Även om sena reklamatio— ner mycket ofta kan antas vara oberättigade medför de kostnader för utredning, vilka skulle undvikas om sälja— ren kunde avvisa dem utan vidare under hänvisning till att eventuella krav preskriberats. Från företrädare för näringslivet har med skärpa framhållits att varje för— längning av preskriptionstiden måste medföra kostnader som inverkar på varornas pris.
Vi har för vår del kommit till den uppfattningen att de skäl som talar mot en allmän förlängning vid konsumentköp av den föreslagna tvååriga preskriptionstiden väger så tungt att en sådan förlängning inte bör komna i fråga. Även för konswnentköp bör alltså huvudregeln vara att kö— paren förlorar sin rätt att göra gällande fel i godset
1 SOU 1976:66 s. 357.
om han inte har reklamerat innan två år förflutit från avlämnandet. Denna regel bör vara tvingande så att even— tuella avtalsklausuler om kortare preskriptionstid blir utan verkan. Däremot bör det givetvis vara möjligt att avtala om längre preskriptionstid, exempelvis genom att säljaren lämnar en garanti för längre tid än två år.
Vi vill i anslutning till det nu sagda framhålla att en preskriptionstid av två år inte är att betrakta som ett krav på att godset skall hålla under så lång tid. Vi har stundom mött uppfattningen att en utsträckning av pre— skriptionstiden skulle innebära detsamma som att det ge— nom lag införs en tvåårig funktionsgaranti för alla kon— sumentvaror. Så förhåller det sig givetvis inte. Frågan om vilka krav på hållbarhet som kan ställas på en vara är att bedöma helt fristående från preskriptionstidens längd. För att en brist, som kommer till synes mot slutet av tvåårstiden, skall kunna ge köparen rätt att göra gäl- lande påföljder på grund av fel i godset krävs att den kan konstateras bero på att godsets beskaffenhet vid ti- den för avlämnandet awek från vad som kan anses ha varit avtalat mellan parterna.
En särskild fråga är om den tvååriga preskriptionstiden skall kunna genombrytas i vissa fall. Enligt 36 å köp— lagsförslaget gäller de i 35 5 uppställda tidsgränserna för reklamation och preskription inte om säljaren har handlat i strid mot tro och heder. Motsvarigheter till denna bestämmelse finns i 53 och 54 55 köplagen och i förslaget till konsumenttjänstlag (18 å). Regeln bör gäl— la även vid konsumentköp. Som exempel på en situation där regeln kan bli tillämplig kan nämnas att säljaren mot bättre vetande utlovat god hållbarhet hos godset eller att han underlåtit att upplysa konsumenten om ett fel som han kände till. Någon undantagsregel som i övrigt ger kö— paren rätt att reklamera efter tvåårstidens utgång finns inte i köplagsförslaget.
Vi har övervägt om man skulle kunna för konsumentköp fö— reskriva ytterligare undantag från tvåårspreskriptionen för vissa slag av dolda fel. En mera allmänt utformad un— dantagsregel skulle emellertid ofrånkomligen vara förenad med gränsdragningsproblem och därmed skapa risk för tvis— ter. Om undantagsregeln fick en vidsträckt räckvidd — exempelvis genom att göras tillämplig så snart ett fel är väsentligt — skulle fördelarna med en preskriptionstid i stort sett omintetgöras, och om den gavs en restriktiv utformning skulle dess praktiska värde bli mycket ringa. Effekterna av regeln skulle också lätt komma att framstå som ganska godtyckliga. Skall en undantagsregel införas bör den enligt vår mening inte omfatta mer än ett litet antal klart avgränsade situationer.
I förslaget till konsumenttjänstlag har undantag gjorts från tvåårspreskriptionen för vissa typer av tjänster, nämligen för arbete på mark eller på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vatten eller på annan fast sak. I dessa fall gäller en tioårig preskriptionstid (17 å andra stycket). Frågan om en längre preskriptions— tid för byggnader har visst intresse också för köp. En lag om köp av lös egendom blir nämligen tillämplig bl.a. vid köp av byggnader på ofri grund, vid köp av monte— ringsfärdiga trähus och vid köp av byggnadsmaterial.
Vad beträffar byggnader kan till en början erinras om rättsfallet NJA 1977 s. 138, vilket rörde ett dolt fel i en byggnad som en konsument förvärvat i samband med upp— låtelse av tomträtt. Högsta domstolen fann att regler om köp av lös egendom i princip skulle tillämpas men ansåg likväl att köparen hade rätt att åberopa felet trots att reklamation inte hade gjorts förrän mer än ett år efter tillträdet. Vid denna typ av köpeobjekt får alltså gäl— lande rätt anses medge avsteg från den annars gällande preskriptionsregeln. Som vi har nämnt tidigare (3.2) ut— reds frågor om förbättrat konsumentskydd vid förvärv av småhus m.m. av 1983 års småhusköpsutredning och vi har därför inte ansett oss böra särskilt behandla de problem som är förenade med konsumenters köp av byggnader på an- nans mark. I avvaktan på resultatet av denna utrednings arbete anser vi oss inte heller ha anledning att överväga särskilda regler om förvärv av monteringsfärdiga hus. Det är inte uteslutet att det synsätt som har kommit till ut— tryck i 1977 års rättsfall kan slå igenom även vid sådana köp.
Vad slutligen gäller byggnadsmaterial kan till en början påpekas att konsumenttjänstlagens regler blir tillämpliga i den mån sådant material anskaffas av en näringsidkare som utnyttjar det vid arbete åt en konsument. En särregel i konsumentköplagen skulle därför endast få betydelse för material som anskaffas av konsumenten själv. Mot en sådan särregel talar särskilt att det är mycket svårt att göra en tydlig avgränsning, bl.a. eftersom många varor kan användas för olika ändamål. Vidare kan nämnas att enligt erfarenheterna från konsumentverket och från den försöks— verksamhet beträffande fastigheter som under några år drevs vid allmänna reklamationsnämnden klagouålen i regel gäller arbetet och inte materialet. När ett klagomål rik— tar sig mot materialet visar det sig ofta att problemen beror på att detta har använts på ett felaktigt sätt och när det verkligen föreligger ett fel i själva materialet upptäcks detta i allmänhet ganska snart.
Mot bakger av det anförda har vi kommit till den upp— fattningen att det inte finns tillräcklig anledning att
föreskriva ett undantag från konsumentköplagens preskrip— tionsregel motsvarande det undantag för arbete på bygg— nader m.m. som upptas i förslaget till konsumenttjänst— lag. Inte heller har vi funnit någon annan klart avgräns— bar grupp av gods där en sådan särreglering skulle vara påkallad.
En möjlighet vi har övervägt är att tillåta genombrott av tvåårspreskriptionen för fall då felet är av sådan art att det inte hade kunnat upptäckas annat än under förhål— landen som avviker från det normala. Vi har emellertid funnit att även en sådan regel skulle vara förenad med alltför stora tillämpningsproblem för att kunna godtas. I stället har vi stannat för att föreslå ett undantag för sådana fel som avses i 8 (j nuvarande konsumentköplag (10 5 i vårt förslag), dvs. för varor som inte tillgodo— ser uppställda krav på säkerhet. Visserligen kan det knappast vara vanligt att det dröjer så lång tid som två år innan köparen uppmärksammar att en köpt vara har all— varliga brister från säkerhetssynpunkt. Med hänsyn till vikten av att motverka spridning av farliga varor anser vi det emellertid motiverat att köparen alltid skall kun- na kräva rättelse i ett sådant fall, även om säljaren inte kan anses ha handlat i strid mot tro och heder. En undantagsregel av denna utformning har den fördelen att den inte skapar några nya gränsdragningsproblem eftersom den knyter an till en bestämmelse som finns på annan plats i lagen. Undantagsregeln bör lämpligen — i likhet med undantaget för fall då säljaren handlat i strid mot tro och heder — gälla inte bara föreskriften att rekla— mation skall ske inom två år utan också föreskriften att reklamation skall ske inom skälig tid efter det att köpa— ren märkt eller bort märka felet.
Utöver vad som nu har föreslagits har vi inte funnit skäl att göra några avsteg från regeln om tvåårspreskription. Detta innebär bl.a. att vårt förslag inte ger köparen möjlighet att påtala fel som består i bristande hållbar— het och som kommer till synes först när mer än två år har gått sedan godset avlämnades. För att köparen skall kunna göra ett sådant fel gällande krävs att säljaren i avtalet har utfäst sig att svara för godset under längre tid än två år eller att han har handlat i strid mot tro och he— der, vilket kan vara. fallet när han mot bättre vetande har gett oriktiga utfästelser om godsets hållbarhet.
Enligt 11 å i den gällande konsumentköplagen räcker det med en neutral reklamation för att köparen skall kunna häva köpet eller kräva felfri vara. Köparen behöver allt— så inte uppge vilken påföljd han vill göra gällande. En— ligt köplagsförslaget är emellertid neutral reklamation inte tillräcklig om köparen vill kräva avhjälpande av fel eller leverans av nytt felfritt gods. Vill nan framställa ett sådant krav måste han meddela säljaren detta i sam—
band med att han reklamerar eller inom skälig tid däref— ter (58 5). Vidare gäller enligt 42 5 att köparen måste ange om han vill häva köpet. Enligt det danska förslaget uppställs inte motsvarande krav i nu berörda hänseenden vid konsumentköp. Också enligt förslaget till konsument— tjänstlag är det tillräckligt med en neutral reklamation. Vi anser att motsvarande bör gälla vid konsumentköp. Man bör enligt vår mening undvika att ställa upp formkrav som medför risk för rättsförlust för en köpare som inte kän— ner till lagens regler.2
Sammanfattninävis föreslår vi följande i fråga om köpa— rens reklamationsskyldighet vid fel i godset. Reklamation skall ske inom skälig tid från det köparen märkt eller borde ha märkt felet, dock senast två år efter det att köparen har mottagit godset. Reklamation får dock göras senare, om säljaren har handlat i strid mot tro och he— der eller om det är fråga om ett sådant fel som avses i 8 5 nuvarande konsumentköplag. I stället för hos sälja— ren kan reklamation göras hos en annan näringsidkare som har åtagit sig att för säljarens räkning avhjälpa fel i godset eller hos en näringidkare som har förmedlat kö- pet. Köparen behöver inte särskilt ge till känna vilken påföljd han önskar göra gällande. Reglerna är i sin hel— het tvingande till köparens förmån.
5 .6 .3 Allmänt om påföljderna
Vad beträffar de påföljder som står en köpare till buds innebär gällande köplag följande. Köparen har alltid rätt till ett avdrag på priset som motsvarar felet. Om felet inte är ringa kan han i stället häva köpet eller, vid le— veransavtal, kräva att få det felaktiga godset utbytt mot felfritt. Vid sidan av dessa påföljder har köparen under vissa förutsättningar rätt till skadestånd. Skadestånds- reglerna lämnas i det följande åt sidan. Vi återkommer till dem i ett senare sammanhang (3.7).
Köplagen ger säljaren en viss begränsad möjlighet att undå hävning eller prisavdrag genom att avhjälpa felet, men i övrigt innehåller lagen inte några regler om av— hjälpande av fel i sålt gods. I standardavtal är det emellertid vanligt att säljaren åtar sig att avhjälpa eventuella fel, samtidigt som köparens rätt att göra and— ra påföljder ållande begränsas. 4 5 konsumentköplagen upptar vissa bestämmelser som blir tillämpliga när säl— jaren har gjort ett sådant åtagande och som inskränker dennes möjligheter att friskriva sig från andra påfölj— der.
2 Jfr prop. 1973z138 s. 248 f.
En väsentlig nyhet i köplagsförslaget är att köparen får en laglig rätt att påfordra avhjälpande av fel. Sådan rätt föreligger enligt 37 5, om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Är felet väsentligt får köparen kräva omleverans, dvs. fordra att det felaktiga godset byts ut mot felfritt. Detta gäller dock inte om det föreligger sådant hinder eller missför— hållande som enligt 27 () befriar säljaren från leverans— skyldighet eller om det är fråga om specialbeställt gods och hävning därför skulle vara utesluten. I stället för att begära avhjälpande kan köparen göra prisavdrag eller, vid väsentligt fel, häva köpet. Någon rangordning mellan de olika påföljderna uppställs inte. I princip är det kö— paren som avgör vilken påföljd som skall göras gällande. Ett mycket viktigt undantag från denna princip görs dock genom 39 5, som ger säljaren rätt att avhjälpa felet el— ler företa omleverans och därigenom undvika andra påfölj— der (bortsett från eventuellt skadestånd). Säljarens be— fogenheter härvidlag går längre än enligt gällande lag. Det krävs endast att rättelseåtgärden företas inom skälig tid efter reklamationen och utan väsentlig olägenhet för köparen samt utan risk för att denne inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren. Regleringen torde leda till att det i betydande utsträckning blir säljaren som bestämmer vilken påföljd ett fel i godset skall föranle— da.
Bestämmelserna om påföljder vid fel i godset är av cen— tral betydelse när det gäller att utforma en lagstiftning om konsumentköp. Vi har därför hållit särskilda överlägg— ningar härom med företrädare för olika viktiga konsument- varubranscher .
3.6.4 Avhjälpande av fel och omleverans
För konsumenterna är det otvivelaktigt av värde att till— försäkras en laglig rätt att få fel i godset avhjälpta genom säljarens försorg. Aven när köparen är konsument avser en stor del av köpen tekniskt komplicerade produk— ter. När godset är behäf tat med fel har köparen ofta ett intresse av att felet avhjälps. Felet är kanske av mått- lig omfattning och köparen är i övrigt nöjd med varan. I många fall är också säljaren den som har bäst möjlighet att avhjälpa felet och det är i allmänhet bekvämare för konsumenten att utnyttja denna möjlighet i stället för att få ett prisavdrag och själv se till att felet av— hjälps. Även om felet är väsentligt och köparen alltså skulle kunna häva köpet eller fordra utbyte av det felak— tiga godset kan ett avhjälpande vara att föredra för ho— nom. Efter en hävning måste konsumenten, om han alltjämt vill ha en sådan vara som köpet avser, ägna tid och be— svär åt ett nytt köp, och ett utbyte kan vara olägligt exempelvis om varan har installerats hos konsumenten
eller bearbetats på annat sätt efter köpet. En bestämmel— se som ger köparen rätt att kräva avhjälpande av fel bör alltså tas in i konsumentköplagen.
Skyldigheten att avhjälpa fel bör gälla såväl vid väsent— liga som vid mindre väsentliga fel. Skyldigheten kan emellertid inte vara ovillkorlig. Att en sådan skyldighet inte kan komma i fråga om felet över huvud taget inte kan avhjälpas är en självklarhet. Enligt köplagsförslaget krävs att avhjälpandet skall kunna ske "utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren". I de andra nordis— ka förslagen uppställs motsvarande begränsning. Omfatt— ningen av rätten till avhjälpande motsvarar vad köplags— utredningen föreslog i sitt betänkande. Utredningen fram— höll därvid bl.a. att man vid bedömningen av om kostnaden och olägenheten är skälig får beakta också betydelsen för köparen av att ett avhjälpande sker. En säljare borde en— ligt utredningen ha större skyldighet att avhjälpa ett fel som är väsentligt för köparen än ett som blott rör en bagatell.3
Enligt vår uppfattning är de angivna förutsättningarna för att säljaren skall vara skyldig att avhjälpa fel god— tagbara också för konsumentköp. Regeln överensstämmer nä— ra med vad som föreslås beträffande konsumenttjänster; enligt förslaget till konsumenttjänstlag (20 5 första stycket) "är näringsidkaren skyldig att avhjälpa fel hos tjänsten om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsumenten.
Köparens rätt att begära att felet avhjälps motsvaras i köplagsförslaget av en rätt för säljaren att undvika and- ra påföljder än skadestånd genom att avhjälpé fel i god— set. Som förut har påpekats är det ofta en fördel för kö— paren att ha en rätt att få felet avhjälpt. För den en— skilde köparen kan det emellertid ibland framstå som en nackdel att behöva finna sig i att felet avhjälps i stäl— let för att få nytt felfritt gods eller häva köpet och skaffa varan från annat håll. Skälen härför kan variera. Köparen kan uppleva det som irriterande att använda en sak som är nästan ny men ändå lagad. Även om reparationen är utförd på ett fackmässigt sätt kan det tänkas att va- ran är mindre värd därför att den är lagad. Vidare kan det förhållandet att varan går sönder efter en kort tid vara ett tecken på att det är fråga om ett s.k. måndags— exemplar. Nu angivna förhållanden talar för att köparen borde ha rätt att vägra att godta ett avhjälpande av fel. Som redan inledningsvis har påpekats har ju också konsu— menten ett grundläggande krav på att den vara han köper skall vara felfri.
Stärka skäl kan emellertid också åberopas för att sälja— ren skall ha rätt att avhjälpa fel, även om konsumenten i det enskilda fallet skulle ha föredragit en annan lös— ning. Avhjälpande av fel innebär på ett annat sätt än ut— byte av varan mot en ny eller hävning av köpet ett till— varatagande av tillgängliga resurser. I de senare fallen får varan antingen kasseras eller säljas på nytt efter en reparation. Vid vidareförsäljning torde varan i all— mänhet få avyttras till ett förhållandevis lågt pris; även om reparationen utförts på bästa sätt kan varan inte en andra gång säljas som ny. Härtill kommer de hante— ringskostnader som ett sådant system skulle föra med sig. Ekonomiska hänsyn talar därför för att avhjälpande är den påföljd som i första hand bör komma i fråga.
Det är numera regel att dyrbarare och mera komplicerade produkter säljs på villkor som ger säljaren rätt att av— hjälpa eventuella fel i godset och därigenom undgå andra påföljder. På säljärsidan finns ett väl utvecklat system för omhändertagande och reparation av felaktiga varor. När det gäller vissa kategorier av varor, exempelvis bi— lar, har köparen möjlighet att få reparationer utförda på ett stort antal platser. Han behöver alltså inte vända sig till säljaren, om detta skulle vara olagligt för ho— nom. Det är osäkert i vad mån detta system skulle kunna upprätthållas om köparen gavs en obetingad rätt att vägra att godta avhjälpande av fel.
Det förefaller troligt att en noggrannare produktkontroll före leveransen skulle framtvingas om säljaren inte kunde räkna med att få avhjälpa fel senare. I vilken mån förde— larna härav för konsumenterna skulle uppväga de kostnads— ökningar som detta skulle medföra är svårt att bedöma. När det gäller så komplicerade produkter som bilar är det f.n. bara i rena undantagsfall som inga fel alls visar sig under den första tidens användning. Här kan man säga att den slutliga kontrollen sker genom köparens bruk av bilen, och säljarna har också tagit konsekvenserna härav genom att anordna en kostnadsfri genomgång av nya bilar efter en viss tids körning.
En fördel med ett system som ger säljaren rätt att av— hjälpa fel är att det i allmänhet inte blir nödvändigt att ta ställning till om ett visst fel är väsentligt eller inte. Avhjälps felet uppkommer ju inte frågan om köparen har rätt till hävning eller utbyte av godset. Skulle köparen kunna motsätta sig ett avhjälpande ställs däremot denna fråga på sin spets och det blir risk för tvister härom. Det torde för övrigt inte sällan vara tveksamt om ett visst av köparen påtalat förhållande över huvud taget innebär ett fel i godset. I sådana fall är säljarna sannolikt mera benägna att tillmötesgå köparen
om denne endast kan påfordra ett avhjälpande än om han anser sig berättigad till en påföljd av annat slag.
Vid de överläggningar vi har haft med företrädare för olika konsumentvarubranscher har dessa med skärpa fram— hållit angelägenheten av att säljarna ges rätt att av— hjälpa fel i sålt gods. Vi har för vår del kommit till den uppfattningen att en viss sådan rätt i princip bör finnas. En avhjälpningsrätt för näringsidkaren skall ock— så gälla enligt förslaget till konsumenttjänstlag (20 5 andra stycket) .
De skäl som talar för att säljaren bör ha rätt att av— hjälpa fel gör sig framför allt gällande vid köp av dyr— bara och komplicerade varor. Vi har därför övervägt om man skulle kunna begränsa rätten till att gälla sådana köp. Detta skulle emellertid kräva en lagstadgad belopps— gräns, vilken lätt kan framstå som godtycklig och konst- lad. Man bör för övrigt kunna. räkna med att - oavsett hur lagen utformas — något avhjälpande inte komer i fråga om kostnaderna härför skulle bli i stort sett desamma som kostnaderna för att kassera den felaktiga varan och er- sätta den med en ny.
Ett annat tänkbart alternativ skulle vara att man begrän— sar säljarens rätt att avhjälpa fel till de fall där den- ne särskilt har förbehållit sig en sådan rätt. Vi har emellertid inte funnit att en sådan ordning skulle vara förenad med några avgörande fördelar.
Våra slutsatser av det anförda är sålunda att man också vid konsumentköp får acceptera, att den formella huvud— regeln att köparen har valrätt beträffande vilken påföljd han vill göra gällande förses med det viktiga undantaget att säljaren kan undvika andra påföljder än skadestånd genom att avhjälpa felet. En förutsättning härför bör dock vara att avhjälpandet sker snabbt och även i övrigt på ett sätt som inte medför några beaktansvärda olägen— heter för köparen.
Ett alternativ till avhjälpande är att säljaren avlämnar nytt felfritt gods. Enligt 39 5 köplagsförslaget har säl— jaren möjlighet att vidta rättelse genom en sådan %— verans under samma förutsättningar som han får avhjälpa. Detta bör godtas också för konsumentköpens del. I fråga om köparens rätt att kräva omleverans gäller å andra si- dan enligt 37 5 andra stycket den begränsningen att felet skall vara väsentligt. Även denna regel, som motsvarar gällande rätt, kan godtas.
I förslaget till konsumenttjänstlag föreskrivs att en nä- ringsidkare som vill utnyttja sin rätt att avhjälpa fel skall tillkännage detta genast när konsumenten reklame— rar. Någon motsvarighet till denna föreskrift finns inte i köplagsförslaget. Vi anser det emellertid lämpligt att konsumenten på detta sätt omgående får besked om att säl— jaren vill avhjälpa felet och föreslår därför att en re- gel härom tas upp i konsumentköplagen.
I den gällande konsumentköplagen föreskrivs att ett av— hjälpande skall göras inom skälig tid, när säljaren i av— talet har åtagit sig att avhjälpa eventuella fel (4 9'). Har säljaren inte gjort ett sådant åtagande men vill han ändå avhjälpa felet, skall han göra detta "genast" (5 5). Tidsbestämningen "genast" utesluter dock inte att sälja— ren får en kort frist för att uppfylla sitt erbjudande om rättelse. Köplagsförslaget (40 5) innebär att avhjälpande resp. omleverans skall ske inom skälig tid, vare sig det är köparen eller säljaren som tar initiativ till åtgär— den. Motsvarande gäller enligt förslaget till konsument—- tjänstlag och principen kan enligt vår mening godtas även för konsumentköp. Detta innebär att säljaren får en något längre tid till sitt förfogande än vad som nu gäller för fall då något avhjälpningsåtagande inte har gjorts.
Vi återkommer i specialmotiveringen till frågan om den tid som säljaren bör få disponera för ett avhjälpande men vill redan i detta sammanhang framhålla att det är vik— tigt att avhjälpandet inte drar ut på tiden för mycket. För köparens del är det särskilt angeläget att inte behö- va finna sig i att godset vid upprepade tillfällen måste lämnas in till säljaren för avhjälpande av fel. Allmänna reklamationsnämnden har i sin praxis beträffande vissa varugrupper godtagit ett ganska stort antal avhjälpnings— försök. Vid ett ordförandemöte i nämnden i april 1982 enades man emellertid om att en viss "uppstramning" skul— le ske beträffande det antal reparationsförsök en säljare vid lämnad garanti bör få göra innan annan påföljd blir aktuell.
Som en förutsättning för att säljaren skall ha rätt att avhjälpa fel uppställs i köplagsförslaget också att av— hjälpandet kan ske utan väsentlig 01%" enhet för köparen. Detta överensstämmer med vad som anges i 5 & konsument— köplagen. I förslaget till konsumenttjänstlag föreskrivs att näringsidkaren har rätt att avhjälpa felet, om inte konsumenten har något särskilt skäl att avvisa ett erbju— dande härom. Ett sådant skäl kan vara att avhjälpandet Skulle vålla konsumenten icke obetydliga olägenheter el— ler att näringsidkaren har visat sig vara slarvig eller inkompetent för uppdraget. Vid köp föreligger i allmänhet inte något underlag för en bedömning av sistnämnda slag,
och vi anser oss därför böra föredra köplagsförslagets formulering framför det mera allmänna uttryckssättet i förslaget till konsumenttjänstlag.
I fråga om kostnaderna för ett avhjälpande skiljer den gällande konsumentköplagen mellan de fall där säljaren i förväg har åtagit sig att avhjälpa fel och de fall där säljaren vill avhjälpa felet, trots att han inte har åta- git sig att göra detta vid köpet. Konsumentköplagen hind— rar inte att en säljare, som i samband med köpet lämnar ett åtagande att avhjälpa fel i godset, därvid föreskri— ver att köparen får svara för vissa kostnader i samband med avhjälpandet, t.ex. att han skall bekosta transport av varan eller betala en självrisk. Vill däremot säljaren avhjälpa felet, trots att han inte i förväg har gjort nå— got åtagande härom, följer av 5 5 konsumentköplagen att avhjälpandet skall ske utan kostnad för köparen.
Enligt köplagsförslaget har säljaren att svara för kost— naderna för avhjälpandet. I förslaget till konsument— tjänstlag anges att avhjälpandet skall ske utan annan kostnad för konsumenten än sådan som skulle ha uppkommit även om tjänsten hade utförts felfritt (20 5 fjärde stycket). Köplagsutredningen, som också föreslog en regel om skyldighet för säljaren att på egen bekostnad avhjälpa fel i godset, framhöll4 att om kostnaderna blir höga, t.ex. på grund av att en dyrbar transport till en fabrik i utlandet skulle erfordras, detta får tas i beaktande vid bedömningen av om över huvud skyldighet finns att av— hjälpa felet. Utredningens förslag var emellertid inte avsett att innebära att köparen skulle kunna fordra att avhjälpandet sker utan varje kostnad eller besvär för ho— nom. Sålunda borde köparen exempelvis inte kunna fordra att säljaren vid ett fel i en inköpt mindre elektrisk räkneapparat låter hämta apparaten på hans kontor, utan han borde vara skyldig att själv avlämna den i den affär där han hade köpt den eller sända in den med posten. In— nebörden i skyldigheten att låta avhjälpa felet fick en— ligt utredningen såtillvida bestämmas efter en allmän be— dömning av vad som är ekonomiskt rimligt. En annan sak är, påpekade utredningen, att köparen kan bli berättigad att få ersättning för de utlägg han ådrar sig i samman— hanget.
Den i köplagsförslaget upptagna regleringen är disposi— tiv. Den lägger alltså inte hinder i vägen för avtal som innebär att säljarens rätt och plikt att avhjälpa fel görs beroende av att köparen står för vissa kostnader i sammanhanget. Den fråga som aktualiseras för vår del är
4 SOU 1976:66 s. 305.
om en motsvarande reglering för konsumentköp kan ges tvingande karaktär, så att avtal av detta slag blir utan verkan mot köparen.
I förarbetena till konsumentköplagen5 tog köplagsut— redningen avstånd från tanken på att i lagen införa tvingande bestämmelser med innehåll att säljaren skall stå för kostnaden för avhjälpande av fel. Utredningen an— såg det inte möjligt att ha. generella regler om så väx— lande förhållanden som det här är fråga om. Som huvudre- gel, framhöll utredningen, måste ett åtagande att avhjäl— pa fel anses innebära att det är säljaren som skall bära kostnaden. Annars blir följden att köparen får stå för en viss del av den direkta kostnad som uppkommer för att va— ran skall bli felfri. Eftersom det är fråga om påföljden av ett fel, kunde det enligt utredningen hävdas att säl- jarens frihet att bestämma sättet för avhjälpandet och placeringen av kostnaderna inte bör respekteras på samma sätt som när det gäller utfästelser om varans beskaffen— het, garantitidens längd o.d. Mot införande av tvingande regler om säljarens ansvar för transportkostnad m.m. ta— lade emellertid främst praktiska skäl. Med hänsyn till de växlande förhållandena var det knappast möjligt att ut— forma generella bestämmelser som skulle kunna vara till— lämpliga oberoende av det slag av vara som åtagandet av— såg, oberoende av i vilken del av landet köparen bodde och oberoende av om varan var sådan att den användes en— dast på köparens ort eller om den, såsom är fallet t.ex. med bilar, begagnades inom större områden, m.fl. sådana omständigheter. Köplagsutredningen framhöll emellertid också, att det borde uppmärksammas att villkor, som på— lägger köparen en oskäligt stor del av reparationskostna— den, efter omständigheterna kan bli att anse som otill— börliga enligt lagen om förbud mot oskäliga avtalsvill— kor. I ett senare betänkande har dock köplagsutredningen påpekat att det kan ifrågasättas om 4 5 konsumentköplagen i sin nuvarande lydelse ger köparen tillräckligt skydd mot att säljaren genom avtalsvillkor ålägger honom att bära6en alltför stor del av kostnaden för avhjälpande av fel.
I de garantier för särskilda branscher som utarbetats ef— ter förhandlingar med konsumentverket åtar sig säljaren regelmässigt att kostnadsfritt avhjälpa fel i varan, dvs. bekosta både material och arbete för reparationen. Däre— mot åläggs köparen ofta ett visst ansvar för transport— kostnader i samband med reparationen. En för säljaren fördelaktig lösning finns i Nybilsgaranti 82 enligt vil— ken köparen svarar för rese— och transportkostnader. Den— na bestämmelse samarmänger med att de flesta bilägare
har bilförsäkring med räddningsförsäkringsmoment, varvid köparen i detta fall endast bekostar självrisk. I garan— tiformuläret erbjuds köparen att, om han så önskar, låta fel avhjälpas på säljarens bekostnad vid av säljaren auk— toriserad verkstad. Denna möjlighet tillgodoser bl.a. kö- parens intresse av att utan större transportkostnad få bilen reparerad när han befinner sig utanför säljarens verksamhetsområde.7 Enligt Sweboat 74 svarar säljaren, när han avhjälper felet i reparationsverkstad, för skä— liga direkta utlägg för den transportkostnad av ekipaget inom landet till reparationsverkstaden som överstiger 100 kr. och för återtransport till köparens närmaste post— eller godsexpedition. I UR 76 regleras transportkostna— derna för golvur särskilt. För dessa äger säljaren välja mellan att avhjälpa felet hos köparen eller i reparar tionsverkstad. I förra fallet bekostar säljaren med viss angiven inskränkning resor för sin personal inom det egna försäljningsområdet (15 km). I det senare fallet bekostar han frakt inom Sverige till och från reparationsverkstar den. Andra ur än golvur får köparen lämna in eller på egen bekostnad skicka in till säljaren. Återsändandet be— kostas av säljaren till adress inom Sverige. En liknande uppdelning mellan tyngre och lättare gods förekommer i EHL 74 och RR 74.
Enligt vår uppfattning bör konsumenternas skydd mot att drabbas av kostnader i samband med avhjälpande av fel nu förbättras. Det ter sig principiellt stötande att en kö- pare, som har betalat för att få en felfri vara, skall behöva lägga ned ytterligare kostnader för att få varan i avtalat skick. Det är inte nödvändigt av hänsyn till säl— jarens intresse att tillåta denne att ta ut kostnader av köparen. Säljaren skyddas nämligen genom regeln att han inte behöver avhjälpa fel om detta medför en oskälig kostnad eller olägenhet för honom. Denna regel kan åbero— pas exempelvis om konsumenten har flyttat efter köpet och en reparation av varan därför skulle medföra stora trans— portkostnader för säljaren. Härtill kommer att det be— träffande åtskilliga produkter redan enligt gällande för— säljningsvillkor inte är nödvändigt att felet avhjälps hos säljaren utan att detta kan göras på annan auktorise— rad verkstad.
Vad gäller bilar har som skäl för den nuvarande fördel— ningen av kostnaderna särskilt framhållits att försäk— ringen i allmänhet täcker bärgningskostnaderna, varför
7 Denna punkt i garantin har dock i annat avseende kriti— serats som ett försök till kringgående ay konsumentköps lagens 4 5. Se Luft, Konsumentköp av personbilar s. 60 ff.
konsumenten endast får betala självrisken. Även denna kan emellertid utgöra ett relativt betydande belopp. Härtill kommer dels att inte alla bilköpare har räddningsförsäk— ring dels att inte alla fel är av sådan beskaffenhet att de kräver bärgning av bilen.
Det skall inte förnekas att en ordning som innebär att man genom tvingande regler föreskriver att avhjälpandet skall ske utan kostnad för köparen kan leda till miss— bruk. Oftast är det mera resursbesparande att köparen själv lämnar in det felaktiga godset än att han sänder det med post eller på liknande sätt. Vi bedömer emeller— tid att risken för missbruk är liten. I flertalet fall torde köparen föredra att diskutera felet och lämpliga åtgärder direkt med säljaren eller någon företrädare för denne. Oftast är det också förenat med extra besvär att förpacka godset på sådant sätt att det kan fraktas med post eller liknande, och är godset dyrbart kan det vara nödvändigt att teckna en försäkring. Slutligen riskerar alltid köparen att få stå för kostnaderna för försändel— sen själv, nämligen om reklamationen visar sig obefogad.
En regel om att säljaren skall avhjälpa fel utan kostnad för köparen kommer att i konsumentköpssammanhang omöjlig— göra avtal som innebär att köparen skall betala viss del av reparationskostnaden som en självrisk. Självriskklau— suler har knappast något berättigande vid försäljning av nytt gods men skulle kunna tänkas fylla en viss funktion när det gäller begagnat gods. Regler om självrisk finns t.ex. i MRFzs garanti för begagnade fordon (däremot inte i av Radiobranschens samarbetsråd utarbetade garantivill— kor för begagnade apparater). Ett avtal om att köparen skall stå en självrisk medför i huvudsak två effekter, dels begränsas antalet klagomål på småfel dels blir säl— jarens kostnader för att avhjälpa allvarligare fel mindre genom att köparen får bidra till reparationskostnaderna med självrisken. I det sistnämnda avseendet finns det från konsumentsynpunkt ingen anledning att anlägga ett annat betraktelsesätt vid köp av begagnat gods än vid köp av nytt. Däremot kan det vara rationellt att antalet kla— gomål på bagatellfel begränsas. Genom att välja begagnat gods har köparen i princip accepterat att detta kan ha vissa defekter, något som givetvis bör inverka på felbe— dömningen. Vi anser det emellertid inte tillräckligt mo— tiverat att tillåta självriskklansuler enbart för att förenkla hanteringen av reklamationer som ter sig mindre befogade. Slutligen skall i sammanhanget nämnas att all— männa reklamationsnämnden tolkar självriskklausuler re— striktivt. Sålunda anses säljaren inte ha rätt att ta ut självrisk vid avhjälpande av sådana fel på bilar som är av betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. Motsvarande gäller t.ex. om säljaren har åtagit sig att göra en leve— ransöversyn och felet hade bort upptäckas vid denna.
Enligt vår mening bör vid konsumentköp, i likhet med vad som föreslås beträffande konsumenttjänster, gälla att av- hjälpande av fel skall ske utan kostnad för konsumenten. Däremot bör denne även i fortsättningen vara skyldig att underkasta sig visst besvär i samband med avhjälpandet av felet. Praktiska hänsyn talar för att köparen får svara för vissa uppgifter såsom att köra bilen till verkstaden eller lämna in klockan till urmakaren etc. I den mån det— ta medför särskilda kostnader bör köparen ha rätt till ersättning för dem.
De kostnader vi nu har berört är sådana som uppkommer se— den ett avhjälpande har aktualiserats, dvs. efter det att köparen har reklamerat. Frågan om köparens rätt till er— sättning för andra utgifter i anledning av felet blir att bedöma enligt reglerna om säljarens skadeståndsskyldighet (5-7)-
Vi föreslår alltså att avhjälpande av fel i godset skall ske utan kostnad och utan väsentlig olägenhet för köpa— ren. Detta bör gälla både när köparen begär att felet skall avhjälpas och när säljaren begär att till undvikan— de av andra påföljder få avhjälpa felet. Det är i första hand av vikt att denna regel kommer till uttryck i den bestämmelse som behandlar säljarens rätt att avhjälpa fel. Det är i dessa fall villkor som ålägger köparen att svara för vissa. kostnader i samband med avhjälpandet kan aktualiseras och det är här tvingande regler framför allt behövs. Även i den bestämmelse som reglerar köparens rätt att få fel avhjälpt bör emellertid i tydlighetens intres— se anges att avhjälpandet skall ske utan kostnad och vä— sentlig olägenhet för köparen. Säljaren skall inte kunna undandra sig sin skyldighet att avhjälpa fel genom att resa onödiga. hinder i vägen.
Införandet av lagregler om avhjälpande av fel innebär in— te att avtalsvillkor om avhjälpande kommer att bli utan betydelse. Genom sådana avtalsvillkor kan det klargöras under vilka förutsättningar säljaren anser sig skyldig och berättigad att avhjälpa fel i godset. Har det t.ex. i villkoren angetts att säljaren svarar för reparationer inom ett visst geografiskt område, bör köparen kunna utgå från att säljaren inte skulle vara villig att utföra ett avhjälpande utanför detta område därför att detta skulle vara alltför kostnadskrävande. Och om villkoren anger att reparation skall ske på en viss verkstad eller hos något av flera anvisade företag, kan köparen räkna med att säl— jaren fordrar att han vänder sig dit för att få ett fel avhjälpt. Skulle detta vara förenat med väsentlig olägen— het för köparen kan han avstå från att låta säljaren av— hjälpa felet. Det bör dock tilläggas att, såsom framgår av det förut anförda, konsumenten inte utan vidare be- höver finna sig i begränsningar som säljaren ställer upp för sin avhjälpningeslqldighet.
Har köparen krävt att felet skall avhjälpas men kommer varken avhjälpande eller omleverans till stånd inom skä— lig tid kan köparen enligt köplagsförslaget göra de andra i förslaget angivna påföljderna gällande, dvs. kan han göra prisavdrag eller, om felet är väsentligt, häva kö— pet. Detta framgår av 40 5 första stycket köplagsförsla— get. Motsvarande gäller om det i stället är säljaren som med stöd av 59 9' begärt att få avhjälpa felet. Dessa möj— ligheter bör finnas också i konswnentköplagen.
När säljaren — eller någon annan för hans räkning — har gjort ett åtagande att avhjälpa fel men inte fullgör det— ta här köparen enligt 4 5 konsumentköplagen möjlighet att
i stället för prisavdrag begära skälig ersättning för att avhjälpa felet.
En rätt till skälig ersättning för att avhjälpa felet medför en fördel för köparen i situationer då det saknas förutsättningar att häva köpet och ett prisavdrag inte skulle ge köparen tillfredsställande kompensation för ut— gifter som han måste ådra sig för att få felet avhjälpt. I förarbetena till konsumentköplagen nämns två typer av fall.8 Den ena avser fel som inte är av väsentlig bety— delse för köparen och som således inte berättigar honom att häva köpet. Om reparationskostnaden i ett sådant fall är större än den värdeminskning av godset för vilken han kan göra avdrag på köpeskillingen och säljaren vägrar att ombesörja reparationen, skulle köparen sakna effektiv möjlighet att få kompensation för utgifter som han nödgas ådra sig för att försätta godset i dugligt skick. Den andra situationen avser fel av väsentlig betydelse som säljaren av särskild anledning saknar möjlighet att av— hjälpa inom skälig tid. Som typexempel nämner utredningen det fallet att en bil visar sig vara behäftad med fel och att detta uppmärksammas under en resa utanför landet. Om köparen i ett sådant läge inte hade tilléng till någon annan påföljd än prisnedsättning eller hävning, skulle han -— åtminstone om felet är sådant att bilen inte kan brukas i trafik — komma att i praktiken sakna möjlighet att reagera mot felet, eftersom han inte kan utnyttja rätten till hävning och prisnedsättning är uppenbart otillräcklig som påföljd.
Även köplagsförslaget ger köparen en rätt att erhålla er— sättning för kostnaderna för avhjälpande av fel i den mån dessa inte är oskäliga (46 5). För att rätt till sådan ersättning skall föreligga förutsätts att säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet. Detta inne—
8 Prop. 1973:138 s. 175 f.
bär att köparen skall ha framställt ett berättigat krav på avhjälpande, vilket säljaren inte har tillmötes— gått inom skälig tid.
För att konsumenternas ställning inte skall försämras i förhållande till vad som nu följer av konsumentköplagen bör de även i fortsättningen ges rätt till ersättning för skäliga kostnader för att avhjälpa fel som inte blir av— hjälpta genom säljarens försorg. Om man i lagen inför regler som ålägger säljaren en skyldighet att avhjälpa fel, bör emellertid köparens rätt till ersättning för av— hjälpningskostnad ges generell räckvidd. Rätten bör allt— så inte begränsas till fall då säljaren eller någon annan har gjort ett åtagande att avhjälpa fel och inte fullgör detta åtagande. Den bör inte heller begränsas till fall då köparen har begärt avhjälpande. En sådan ordning bör enligt vår mening inte bli alltför betungande för säljar— na. Regelns tillämpning förutsätter ju att säljaren an- tingen har underlåtit att efterkomma köparens krav på rättelse eller avstått från sin rätt att avhjälpa felet om något sådant krav inte har framställts. Köparens rätt bör emellertid begränsas genom en föreskrift att kostna— den inte får vara oskälig. En regel av angiven innebörd överensstämmer i sak nära med vad som föreslås för konsu— menttjänster. Enligt förslaget till konsumenttjänstlag har konsumenten rätt till prisavdrag om ett fel inte av— hjälps, och detta avdrag skall enligt 22 5 motsvara vad det normalt kostar att få felet avhjälpt, under förut— sättning att ett på detta sätt beräknat avdrag inte skul— le bli oskäligt stort i förhållande till felets betydel— se för konsumenten.
Utöver krav på avhjälpande och på omleverans kan köparen enligt köplagsförslaget som redan nämnts fordra prisav— drag (40 5) eller häva köpet (41 å). Rätten till prisav— drÄ torde inte föranleda några närmare kommentarer. Aven vid konsumentköp bör köparen ha en sådan rätt. Prisavdra— get blir härvid ett alternativ till ersättning för repa— rationskostnad .
För att köparen skall få häva kögt krävs enligt köplags— förslaget att felet är Väsentligt. I den gällande köpla— gen uppställs i 42 5 den begränsningen i hävningsrätten vid köp av bestämt gods, att köparen inte får häva om fe— let är ringa annat än när säljaren har förfarit svikli— gen. För leveransavtal ges i 43 5 därutöver möjlighet att häva köpet, om säljaren känt till felet i sådan tid att han utan oskälig kostnad eller svårighet hade kunnat an— skaffa felfritt gods. Enligt de tvingande bestämmelserna i 4 och 5 55 i den gällande konsumentköplagen får köparen häva om felet inte är av ringa betydelse för honom.
I köplagsutredningens förslag till köplag (42 5) angavs att köparen får häva om felet är av väsentlig betydelse för honom. Enligt köplagsutredningen innebar detta att köparens subjektiva förhållanden kan ha stor betydelse. Ett fel som spelar ringa roll för den ene köparen kan ha stor betydelse för den andre, och vice versa. Som ett särskilt klart exempel på att ett för de flesta köpare obetydligt fel kan ha stor betydelse för en särskild köpare nämnde utredningen att köpet avser komplettering av egendom som köparen äger och att det köpta godset där— för bör så nära som möjligt överensstämma med denna. I den av köplagsutredningen föreslagna texten nämndes inte något om att säljaren skulle ha insett eller bort inse väsentligheten. Ett sådant krav skulle enligt utredningen passa mindre väl vid s.k. abstrakt fel, dvs. sådant fel som utgör avvikelse från den standard som allmänt ford— ras. Gällde det egenskaper som hade betydelse blott för den särskilde köparen, kunde det däremot vara rimligt att ta hänsyn härtill. Lika litet som enligt gällande rätt ansåg köplagsutredningen det nödvändigt att tynga lagtex— ten med anvisningar härom.9
Vi anser att det även vid konsumentköp är rimligt att som villkor för hävningsrätt uppställa ett krav på att felet är väsentligt. Frågan om felets väsentlighet bör i prin— cip bedömas från köparens synpunkt. I de allra flesta fall, nämligen när det är fråga om ett s.k. abstrakt fel, som typiskt sett är av väsentlig betydelse för en konsu— ment, får dock den enskilde köparens förhållanden inte någon avgörande betydelse.
I 41 å andra stycket köplagsförslaget finns en regel som begränsar köparens hävningsrätt i fråga om gods som har tillverkats eller anskaffats särskilt för köparens räk— ning. Regeln överensstämmer med vad som i 29 å andra stycket föreskrivs beträffande dröjsmål och bör i likhet med denna bestämmelse kunna godtas 00kså för konsument— köpens del.
Sammanfattningsvis innebär vårt förslag i fråga om pår följderna vid fel i godset följande. Köparen har rätt att kräva att säljaren kostnadsfritt låter avnjälpa felet, om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Om felet är av väsentlig betydelse för köparen kan denna i stället fordra omleverans. Kommer inte begärd rättelse till stånd inom skälig tid har köparen rätt till prisavdrag eller skälig ersättning för att avhjälpa fe— let. Är felet väsentligt kan han i princip häva köpet. Köparen kan göra gällande nu angivna påföljder även utan att först ha begärt avhjälpande, men säljaren har alltid möjlighet att undgå andra påföljder genom att avhjälpa
felet eller företa omleverans, under förutsättning att detta kan ske inom skälig tid och utan kostnad eller vä— sentlig olägenhet för köparen.
Förutom de påföljder som nu har behandlats bör köparen vid fel i godset liksom vid dröjsmål med leveransen kunna göra anspråk på skadestånd. Till denna fråga återkommer vi i det följande (5.7 och 5.8).
Slutligen bör köparen liksom vid dröjsmål ha rätt att vid fel i godset hålla inne betalningen. Såsom vi har nämnt vid behandlingen av reglerna om säljarens dröjsmål (3.5) upptar köplagsförslaget i 49 å en bestämmelse som ger kö— paren en sådan rätt, ifall priset helt eller delvis skall betalas vid eller efter tiden för avlämnandet. Köparen får enligt förslaget hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för de krav han har mot säljaren på grund av felet. Enligt de regler som f.n. gäller (4 5 andra stycket och 5 å andra stycket konsu— mentköplagen) har köparen rätt att vid fel hålla inne priset till dess felet har avhjälpta eller felfritt gods hålls honom till handa. Är det uppenbart att felet är av endast ringa betydelse för köparen får han dock inte hål— la inne mer än vad som kan antas motsvara dubbla kostna- den för felets avhjälpande. Även förslaget till konsu— menttjänstlag ger konsumenten rätt att hålla inne betal- ningen vid fel hos tjänsten (19 5).
Som vi har anfört vid behandlingen av reglerna om påfölj— der för säljarens dröjsmål med avlämnandet bör konsument— köplagen även i fortsättningen innehålla en tvingande be— stämmelse som ger köparen rätt att hålla inne betalningen vid kontraktsbrott på säljarens sida. Regeln i köplags— förslaget är förmånligare för köparen än gällande bestäm— melser därigenom att den ger honom en rätt att hålla inne betalningen även efter det att säljaren har avhjälpt fe- let eller företagit en omleverans. Vad som sålunda före— slås överensstämmer med vad som föreslås för konsument— tjänster och bör alla också vid konsumentköp. Den nuva— rande regeln att köparen vid ringa fel kan hålla inne dubbla kostnaden för felets avhjälpande lämnar en viss marginal, som minskar risken för att köparen skall kunna sägas ha överskridit sina befogenheter. Köplagsförslaget ger i stället köparen rätt att hålla inne vad som fordras för att ge honom säkerhet för sina krav. Även en så ut— formad regel innebär att köparen har rätt att göra ett avdrag som ligger något i överkant. Enligt vår mening bör köplagsförslagets utformning kunna godtas också på denna punkt.
3 .6 . 6 Rättsliga fel
I 47 å köplagsförslaget regleras köparens möjligheter att göra gällande andra påföljder än skadestånd vid rättsliga fel. Vad som skall förstås med rättsliga fel har behand— lats i avsnitt 3.4.7. 47 5 innebär att köparen kan göra samma påföljder gällande vid rättsliga fel som vid fak— tiska fel. I stort sett torde detta motsvara vad som nu gäller. I ett par avseenden innebär reglerna om rättsliga fel avsteg från vad som skall gälla om andra fel. Dels åläggs inte köparen någon undersökninäplikt, dels skall den tvååriga preskriptionstiden inte vara tillämplig. Tredje mans anspråk på godset kan ju komma till köparens kännedom först lång tid efter köpet.
Vi har redan tidigare (3.4.7) konstaterat att särskilda regler om rättsliga fel knappast behövs i konsumentköp— lagen. När rättsliga fel uppkommer vid konsumentköp bör principerna i köplagsförslaget kunna tillämpas analogt.
3 .7 Säljarens skadeståndsskyld ighet 3.7 .1 Inledning
En försenad eller utebliven leverans eller ett fel i god— set kan medföra ekonomiska förluster för köparen som inte kompenseras genom de i det föregående behandlade påfölj— derna av säljarens avtalsbrott. Köparen kan exempelvis ha haft utgifter i samband med köpet, vilka blir onyttiga om detta hävs, eller han kan få särskilda kostnader för att Skaffa. sig en ersättningsleverans. Kompensation för såda— na förluster kan utgå i form av skadestånd.
Ett fel i en vara kan yttra sig i att varan har sådana egenskaper att den skadar personer eller annan egendom. En köttkonserv kan orsaka matförgiftning, en läckande diskmaskin kan orsaka vattenskador. Dessa s.k. produkt— skador lämnas tills vidare åt sidan. Vi återkommer till dem längre fram (3.8).
3.7.2 Gällande rätt och föreliggande lagförslag
Den gällande köplagens regler om säljarens skadeståndsan— svar är olika vid köp av bestämt gods och vid leveransav— tal. Vid köp av bestämt gods gäller att säljaren är siml— dig att ersätta köparens skada på grund av dröjsmål, om dröjsmålet beror på att säljaren har varit försumlig. Säljaren har emellertid bevisbördan för att någon försum— melse inte har förekormnit, dvs. han bär ett "preswntions— ansvar" (23 å). Vid fel i bestämt gods är säljaren skade— ståndsskyldig, om godset saknade en egenskap som kan an— ses tillförsäkrad, om felet har uppkommit efter köpet
till följd av säljarens vanvård eller försummelse eller om svikligt förfarande ligger säljaren till last (42 5 andra stycket). Vid leveransavtal bär säljaren både vid dröjsmål och fel ett strikt skadeståndsansvar, dvs. han svarar oberoende av försummelse. Han går dock fri från ansvar om "möjligheten att fullgöra avtalet må anses ute— sluten i följd av omständighet, som ej bort av säljaren vid köpets avslutande tagas i beräkning, såsom förstö— relse av allt gods av det slag eller det parti köpet av— ser, eller krig, införselförbud eller därmed jämförlig händelse" (24 5, 43 å andra stycket).
Köplagens skadeståndsregler är liksom lagens bestämmelser i övrigt dispositiva. Säljaren kan alltså friskriva sig från skadeståndsskyldighet. Konsumentköplgen lägger i viss mån hinder i vägen för sådana friskrivningar. Det skydd lagen ger konsumenterna på denna punkt är emeller— tid ganska begränsat. Lagens huvudsyfte är att köparen skall ha möjlighet att framtvinga riktig prestation från säljarens sida eller, om detta misslyckas, frigöra sig från köpet. Detta syfte tillgodoses i första hand genom andra befogenheter än en rätt att kräva skadestånd vid säljarens kontraktsbrott. Vid lagens tillkomst bedömdes det därför inte som ett primärt intresse att tillförsäkra konsumenterna en långtgående sådan skadeståndsrätt. Genom 6 9 har emellertid köparen berättigats att få skälig er— sättning för utgifter som han har ådragit sig på grund av säljarens dröjsmål eller fel i godset. Säljaren går dock fri från ersättningsslqldighet om han visar att någon försummelse inte ligger honom ti ll last. Av förarbetena kan utläsas att säljaren kan undgå ansvar exempelvis ge— nom att visa att leverans från hans leverantör har ute— blivit på grund av försummelse hos leverantören eller fraktföraren1 . Såvitt framgår av de ärenden som har be— handlats i allmänna reklamationsnämnden förekommer det nästan aldrig i praktiken att säljaren försöker fria sig från skadeståndsansvar på detta sätt. Däremot är det van— ligt att det i avtal som innebär att säljaren skall av— hjälpa fel föreskrivs att köparen själv får stå för vissa utlägg, t.ex. för transport av varan i samband med repa— ration. Så som 6 () konsumentköplagen är utformad lägger den inte hinder i vägen för sådana klausuler2. Vidare gäller paragrafen endast "utgifter". I fråga om säljarens skyldighet att ersätta förlust av annat slag råder alltså avtalsfrihet.
1 Prop. 1973z138 s. 199. 2 Prop. 1973:138 5. 200.
Såväl förslaget till konsumenttjänstlag som köplagsför— slaget innehåller skadeståndsregler som till sitt inne— håll är mindre betungande för näringsidkaren/säljaren än den gällande köplagens bestämmelser. Här bortses då från att köplagen inte är tvingande.
Enligt förslgget till konsumenttjänstlgg är näringsidkar
ren skyldig att ersätta konsumenten skada till följd av fel eller dröjsmål, om inte näringsidkaren kan visa att skadan inte beror på försummelse av honom eller någon som på hans sida har anlitats för utförandet av tjänsten (31 5). Det är med andra ord fråga om ett presumtions— ansvar. Reglerna om skadestånd är tvingande till kon— sumentens förmån och innebär i princip att hela skadan skall ersättas. I 34 5 ges emellertid vissa möjligheter att jämka ersättningen. Skadeståndet kan sålunda jämkas efter vad som är skäligt, om skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till näringsidkarens ekonomiska förhållanden. Vid pröv— ningen skall hänsyn även tas till föreliggande försäk— ringar och försäkringsmöjligheter på den skadelidandes sida, näringsidkarens möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständigheter.
Köplggsförslagets skadeståndsregler, vilka liksom lagen i övrigt är dispositiva, innebär i huvudsak följande.
Vid dröjsmål bär säljaren ett strikt skadeståndsansvar. Någon skillnad görs inte mellan köp av bestämt gods och leveransavtal. Säljaren går dock fri från ansvar om dröjsmålet beror på "ett hinder utanför säljarens kont- roll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han heller inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit" (30 5). Denna regel har ut— formats efter mönster av 1980 års internationella köplag. Det kan sägas vara fråga om ett undantag för force mar jeure i en tämligen vidsträckt betydelse. Undantagsregeln har större räckvidd än motsvarande regel i gällande lag, vilken i princip förutsätter att leverans har blivit omöjlig. Om dröjsmålet beror på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet eller på säljarens leverantör eller någon annan i ett tidigare säljled, går säljaren fri från skadeståndsskyldighet bara om också den andre skulle ha gått fri enligt undantagsre— geln.
Skadeståndsansvaret enligt köplagsförslaget vid fel i godset är mera komplicerat. I vissa fall står säljaren ett strikt skadeståndsansvar utan undantag för force mar jeure. Detta gäller dels om godset vid köpet avvek från vad som särskilt utfäste av säljaren och dels under vissa
förutsättningar om godset är felaktigt på grund av att det inte överensstämmer med en uppgift som säljaren har lämnat eller på grund av att säljaren har försummat att lämna viss upplysning om godset (45 5). I andra fall gäl— ler som huvudregel samma skadeståndsansvar som vid dröjs- mål, dvs. säljaren svarar strikt utom vid force majeure (43 5). Vid köp av gods som har tillverkats särskilt för köparen efter hans anvisningar eller önskemål gäller ett presumtionsansvar av samma typ som enligt förslaget till konsumenttjänstlag, dvs. säljaren blir skadeståndsansva— rig om han inte kan visa att felet inte beror på en för- summelse på hans sida. Om köpet avser "gods som fanns vid köpet och som har sådana egenskaper att det inte rimligen kan ersättas med annat gods därför att parterna måste an— tas ha tillmätt valet av gods avgörande betydelse" gäller slutligen att säljaren blir skadeståndsskyldig bara om felet har uppkommit efter köpet till följd av säljarens försummelse (44 5). Någon omvänd bevisbörda gäller alltså inte här. Om säljaren gör sig skyldig till försummelse vid avhjälpande av fel har köparen enligt en särskild re— gel alltid rätt till ersättning för den skada som han li— der genom detta (46 5 andra meningen).
Bland köplagsförslagets regler om skadeståndets beräkning ingår, liksom i förslaget till konsumenttjänstlag, en allmän jämkningsregel. Denna medger en förhållandevis långtgående rätt till jämkning och föreskriver att ska— deståndet kan jämkas i den mån det är oskäligt högt med hänsyn till den förlust som vanligen uppkommer i liknande fall och till den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt till omstän- digheterna i övrigt (76 5).
De andra nordiska ländernas köpläförslg överensstämmer i huvudsak med det svenska förslaget. Beträffande regler— nas tvingande karaktär vid konsumentköp innebär dessa förslag följande. Enligt en tvingande regel i den gällan— de danska köplagen (Ö 80 första stycket) har köparen vid konsumentköp rätt till skadestånd vid fel i godset, om säljaren har handlat i strid mot tro och heder, om han har lämnat köparen vilseledande upplysningar " m han inte hade fog för att anse riktiga, om han har försummat att upplysa köparen om ett fel som han kände till eller borde känna till, om godset saknar egenskaper som kan anses tillförsäkrade samt om felet har uppstått efter köpet till följd av säljarens försummelse. Någon motsvarande regel för dröjsmål finns inte. Avsikten är att omfatt— ningen av det tvingande skadeståndsansvaret skall vara detsamma även enligt det danska köplagsförslaget. Enligt det norska förslaget är Skadeståndsreglerna tvingande till köparens förmån. Avtal får dock träffas om att er— sättning inte skall utgå för "indirekte tap". Det fin—
ländska förslaget innehåller inte några tvingande regler för konsumentköp. Detta innebär att konsumentens tving— ande rätt till skadestånd begränsas till vad som följer av den finländska konsumentskyddslagen. Enligt 5 kap. 9 5 denna lag bär säljaren ett strikt ansvar för utgifter som orsakas köparen på grund av säljarens dröjsmål eller fel i godset. För andra skador är han ansvarig om han inte visar att han har förfarit med omsorg. Här är det alltså fråga om ett presumtionsansvar.
3 . 7 . 3 Skadeståndsskyldighetens omfattning
De dispositiva reglerna i den gällande allmänna köplagen får anses ge köparen en gynnsam ställning i skadestånds— hänseende vid kontraktsbrott på säljarens sida. Särskilt gäller detta vid leveransavtal, till vilken kategori det helt övervägande flertalet konsumentköp är att hänföra. Hagens regler sätts emellertid i stor omfattning ur spel genom friskrivningsklausuler, och konsumentköplagen ger ett ganska svagt skydd mot sådana villkor. Särskilda fri— skrivningsklausuler ingår regelmässigt i de standardavtal som förekommer på konsumentköpsområdet. En genomgång av ett antal praktiskt betydelsefulla sådana avtal visar att skadeståndsansvaret ofta begränsas till det minimiskydd som följer av 6 5 konsumentköplagen. Det förekommer dock att ansvaret utsträcks något längre. Som exempel kan näm— nas att MRF:s garantivillkor vid försäljning av begag— nade motorfordon berättigar köparen till ersättning för styrkt förlorad arbetsinkomst, dock inte med högre belopp än 60 kr. per hel dag.
I våra direktiv påpekas att en förstärkning av köparens ställning i skadeståndshänseende synes ha fog för sig. Särskilt bör enligt direktiven övervägas om inte köparen, sedan han har hävt köpet på grund av säljarens kontrakts— brott och gjort ett täckningsköp till högre pris, bör va— ra berättigad till ersättning av säljaren för prisskill— naden.
En effektiv förstärkning av köparens ställning förutsät— ter uppenbarligen att lagreglerna utformas på ett sådant sätt att utrymmet för friskrivning från skadeståndsansvar begränsas. En central fråga blir därför i vilken mån säl— jarens skadeståndsansvar bör regleras genom lagstiftning som är tvingande till köparens förmån. Som bakgrund till bedömningen av denna fråga är det av intresse att belysa vilka förluster en köpare kan drabbas av som följd av säljarens kontraktsbrott.
En typ av förlust som enligt vad nyss nämnts speciellt har uppmärksammats i våra direktiv är den särskilda kost— nad som kan drabba köparen, om han efter att ha hävt kö—
pet vill genom ett s.k. täcknigköp skaffa en liknande vara från annat håll men därvid måste betala ett högre pris än det ursprungligen avtalade. Konsumenten har ett starkt intresse av att kunna få ersättning för denna kostnad. Annars kan han bli tvungen att göra en ytter— ligare ekonomisk insats för att få tillgång till en sådan vara som han ursprungligen har köpt. Detta minskar värdet av den hävningsrätt som tillkommer köparen vid dröjsmål eller fel. Resultatet kan t.o.m. bli att köparen ser sig nödsakad att avstå från hävning av köpet och sålunda hål- la till godo med en felaktig vara. Förlust av den typ det när är fråga om har köparen normalt ingen möjlighet att hindra.
Säljarens kontraktsbrott leder ofta till att konsumenten får utgifter av olika slag. Den tvingande skadeståndsre— gel som nu finns i 6 & könsumentköplagen ger köparen rätt till ersättning för sådana utgifter. Det är här fråga om belopp som köparen blir tvungen att betala på grund av dröjsmålet eller felet. Vissa utgifter föranleds av kö- parens åtgärder för att få en rättelse till stånd. Hit hör utgifter för telefonsamtal, porto m.m. i samband med reklamation, för återtransport av varan till säljaren i samband med hävning, byte eller avhjälpande av fel, för resor och transporter i samband med täclmingsköp. Beträf— fande sådana utgifter gäller i betydande mån detsamma som har sagts om merkostnad för täckningsköp. Köparen kan in— te undgå dem och de är nödvändiga för att han skall kunna utnyttja de befogenheter som kontraktsbrottet ger honom. Andra slag av utgifter är sådana som direkt föranleds av den situation i vilken köparen har försatts genom dröjs— målet eller felet. Som exempel kan nämnas att köparen när det uppträder ett fel i en bil kan få utgifter för bärg— ning av bilen, för taxiresor, för övernattning på hotell m.m. Ett annat exempel är att ett möbeltyg som köparen använt för klädsel av en soffa är av undermålig kvalitet och att köparen efter att ha hävt köpet av tyget får ut— gifter för omklädsel av soffan. Ytterligare en typ av ut— gifter utgörs av sådana som krävs för att kompensera av— saknaden av en försenad eller obrukbar vara, t.ex. utgif— ter för hyra av en ersättningsvara, för anlitande av tvättinrättning när en tvättmaskin inte kan användas etc.
Ytterligare en typ av förlust som kan drabba en konsument genom ett dröjsmål eller fel i godset är förlorad arbets— förtjänst, föranledd exempelvis av att konsumenten inte hinner tillbaka till arbetet i tid efter semestern på grund av ett maskinhaveri i hans båt eller av att han måste ta ledigt för att uppsöka säljaren eller ta emot en reparatör i hemmet.
Vid kommersiella köp kan ett dröjsmål eller fel ofta or— saka köparen betydande följdförluster som sammanhänger med att han avser att sälja varan vidare eller på annat sätt använda den i sin näringsverksamhet. Även vid kon— sumentköp kan köparen drabbas av kostnader som har sam— band med hans planerade utnyttjande av varan. Som exempel på sådana förluster kan nämnas följande. En förhandsbe— tald resa med bilfärja kan inte utnyttjas därför att den nyköpta bilen är felaktig och måste repareras. En be— ställd diskmaskin levereras inte i tid och kan därför in— te installeras i samband med pågående ombyggnad av köpa— rens kök utan måste till högre kostnad installeras se— nare. Ett frysskåp är felaktigt och kan inte användas för förvaring av beställda matvaror, vilka näste kasseras. Utebliven leverans av beställda möbler medför att köparen går miste om en möjlighet att på förmånliga villkor göra sig av med sitt gamla möblemang. En säng visar sig ha andra mått än säljaren uppgett, och köparen kan därför inte använda ett för ändamålet anskaffat sängöverkast.
Det anförda torde visa att kostnader som har karaktären av följdförlust vid konsumentköp knappast uppkommer annat än i ganska speciella situationer. Vanligare kanske är att ett kontraktsbrott orsakar köparen besvär och olä— genheter som inte direkt kan mätas i pengar. Som exem— pel kan nämnas att köparen måste sätta till fritid för att besöka säljaren och lämna tillbaka en felaktig vara eller hämta en vara som inte var färdig vid ett tidigare besök, att han får ägna längre tid åt sina arbetsresor medan hans bil repareras, att hushålls— eller trädgårds— arbetet blir betungande därför att en köksmaskin eller motorgräsklippare inte kan användas eller att konsumenten inte får avsett utbyte av sin semester därför att en be— ställd segelbåt inte levereras i tid eller ett inköpt tält inte skyddar mot väta. Köplagsutredningen påpekade att privatpersoner i betydande utsträckning köper varor just för att tillgodose fritidsintressen och för att be— spara sig obekvämt arbete. Utredningen menade därför att intrång i ett sådant intresse kunde anses ha direkt eko— nomisk betydelse.3 Vi delar denna uppfattning. I den mån köparen ges rätt till ersättning för följdförluster bör alltså denna rätt anses omfatta även skador av detta
slag.
Som tidigare har nämnts är det mycket vanligt att säljare 1 större eller mindre grad friskriver sig från det skade— ståndsansvar som gäller enligt köplagen. Det omfattande bruket av friskrivningsklausuler tyder på att skade— ståndsskyldigheten enligt köplagen bedöms som betungande och riskfylld från säljarens synpunkt. I allmänhet torde visserligen kontraktsbrott vid konsumentköp inte vålla
köparen några större ekonomiska skador. I enstaka fall kan dock sådana skador tänkas uppgå till betydande be— lopp. Risken härför är mycket svår att beräkna på för— hand. En minst lika allvarlig börda som själva skade— ståndsskyldigheten torde för säljarna ligga i de besvär och kostnader som är förenade med skaderegleringen. För att ett skadeståndsanspråk skall kunna bedömas fordras ofta utredning om köparens särskilda förhållanden. Tvis— ter kan uppstå rörande skadans omfattning, orsakssamban— det mellan kontraktsbrottet och skadan, köparens möjlig—- heter att aWärja skadan eller begränsa sin förlust etc. Säljaren kan i praktiken tvingas välja mellan att lägga ned omfattande arbete och kostnader på utredning om den påstådda skadan eller att betala skadestånd på ett otill— räckligt underlag för att få saken ur världen.
Från den enskilde köparens synpunkt är det självklart av intresse att kunna få ersättning för sin skada i händelse av ett kontraktsbrott från säljarens sida. Man kan emel— lertid inte bortse från de nackdelar som är förenade med en långtgående skadeståndsslqudighet för säljaren. Det är inte möjligt att uppskatta vilka kostnader en sådan ska— deståndsskyldighet skulle föra med sig för säljarna. Det är dock ofrånkomligt att vissa kostnader skulle uppstå, såväl för utbetalade ersättningar som för utredningar med anledning av krav, och att sådana kostnadsökningar kan inverka på varornas pris. '
Vi har för vår del kommit till den uppfattningen att det finns anledning att iaktta en viss försiktighet när det gäller att införa tvingande regler om köparens rätt till skadestånd vid fel i godset eller dröjsmål med leveran- sen. En begränsning av skadeståndsrätten kan utformas på olika sätt. Ett alternativ är att ge möjlighet till jämk- ning av ett betungande skadestånd, ett annat att ge säl— jaren rätt att friskriva sig från skadeståndsansvar i viss omfattning.
Särskilda jämkniggregler har, som framgår av det förut anförda, tagits upp både i köplagsförslaget och i för— slaget till konsumenttjänstlag. Köplagsförslagets jämk- ningsregel, som bl.a. innebär att hänsyn skall tas till storleken av den förlust som vanligen uppkommer i lik— nande fall, förefaller att vara mera tillmötesgående mot den skadeståndsskyldige än regeln i förslaget till konsu— menttjänstlag, vilken har en mera utpräglad undantagska— raktär.
Vi ställer oss för vår del tveksamma till lämpligheten av att begränsa säljarens skadeståndsansvar genom en regel om jämkning av skadeståndet. Som framgår av det tidigare anförda drar en skadeståndsrätt för köparen ofrånkomligen
med sig en risk för kostnadskrävande utredningar och svårbedömda tvister. En jämkningsregel skulle knappast underlätta skaderegleringen utan är snarare ägnad att komplicera denna. Enligt vår uppfattning är det önskvärt att lagregleringen utformas så, att de besparingar den medför för säljarsidan framför allt består i att admini— strationskostnaderna minskar.
En reglering som ger säljaren rätt till friskrivning från skadeståndsansvar skulle i och för sig kunna gå ut på att medge en maximering av skadeståndsansvaret till visst be— lopp. En sådan lagreglering förefaller emellertid ganska problematisk. En lämpligare ordning synes oss vara att — i likhet med vad som gäller enligt den nuvarande konsu— mentköplagen och det norska köplagsförslaget — lämna ut— rymme för friskrivning beträffande vissa slag av skador eller, med andra ord, att begränsa skadeståndsreglernas tvingande karaktär till vissa skadetyper. Köparen bör därvid tillförsäkras ett minimiskydd som går längre än den gällande konsumentköplagen. Det synes skäligt att köparen framför salt tillförsäkras ersättning för sådana skador som uppstår helt oberoende av köparens egna åtgär— der och som denne alltså inte hade kunnat undgå genom en annan planering av sitt handlande. Vidare är det viktigt att säljarens skadeståndsskyldighet inte begränsas på ett sådant sätt att värdet av de befogenheter köparen i öv- rigt har vid säljarens kontraktsbrott urholkas. Det bör t.ex. inte vara så att köparen förlorar på att utnyttja sin rätt att häva köpet.
Mot bakgrund av det anförda anser vi att det inte bör komma i fråga att ge säljaren rätt att friskriva sig från ansvar för förlust som köparen gör genom ett täcknings— köp. En sådan förlust har köparen, som tidigare påpe- kats, normalt inte någon möjlighet att hindra. Att beräk— na förlustens storlek är i allmänhet inte förenat med några större svårigheter. Om köparen faktiskt har företa— git ett täckningsköp är den konkreta förlusten lätt att fastställa. I andra fall kan man använda en abstrakt be— räkningsmetod och bestämma förlusten till skillnaden mel—- lan det avtalade priset och gängse pris för varan vid en viss tidpunkt. Köplagsförslaget innehåller särskilda be— stämmelser härom, till vilka vi återkommer längre fram (3.7.5). Vi anser alltså att konsumenten alltid bör ha rätt till ersättning för förlust av angivet slag när han häver köpet på grund av säljarens dröjsmål eller fel i godset.
Vad härefter beträffar utgifter är konsumenterna redan nu genom 6 $$ konsumentköplagen tillförsäkrade en rätt till ersättning härför. Det finns inte någon anledning att försämra deras rättigheter i detta hänseende. De utgifter
det är fråga om avser normalt mindre belopp, som är lätta att styrka. I regel möter det inte några större svårighe- ter att bedöma orsakssambandet med dröjsmålet eller fe— let.
Vi föreslår sålunda att lagen även i fortsättningen skall innehålla tvingande regler som ger köparen rätt till er— sättning för utgifter som föranleds av fel eller dröjs— mål. Den gällande regeln innebär en viss begränsning av köparens rätt i sådana fall då felet enligt avtalet skall avhjälpas av säljaren. Skadeståndsrätten är då beroende av att säljaren inte vederbörligen fullgör sitt åtagande att avhjälpa felet. Utgifter som uppkommer i samband med avhjälpandet, exempelvis för transport av varan till säl— jaren eller reparationsverkstad eller för hyra av en er— sättningsvara under den tid reparation pågår, omfattas inte av skadeståndsregeln. Om man, enligt vad vi före— slår, i lagen inför en principiell rätt för köparen att kräva att säljaren avhjälper fel, bör inte rätten till ersättning begränsas till fall då säljaren underlåter att fullgöra sin avhjälpningsskyldighet. Vi anser alltså att denna inskränkning inte bör bibehållas. Det sagda innebär dock inte att säljaren under alla förhållanden blir skyl— dig att bekosta t.ex. en långväga och dyrbar transport av varan för reparation. En viss begränsning härvidlag föl—- jer såväl av den allmänna principen att en skadestånds— berättigad part är skyldig att begränsa sin förlust som av den inskränkning i säljarens skyldighet att avhjälpa fel som ligger i att sådan skyldighet förutsätter att av— hjälpandet kan ske utan oskälig kostnad.
I fråga om inkomstförlust gör sig i stort sett samma syn- punkter gällande som beträffande utgifter. Beloppen är i regel måttliga och lätta att beräkna. Normalt är det inte heller svårt att bedöma orsakssambandet mellan kontrakts— brottet och förlusten. Det synes oss rimligt att behandla sådan förlust enligt samma regler som utgifter och alltså genom en tvingande lagregel tillförsäkra konsumenten rätt till ersättning för förlusten. Även här kommer givetvis att gälla att konsumenten blir skyldig att begränsa sin förlust och kan gå miste om ersättning ifall han inte har iakttagit denna skyldighet.
Vad slutligen angår följdförluster framgår av vad vi ti— digare har anfört och de exempel vi därvid har lämnat, att dessa förluster utmärks av att de är beroende av kö— parens särskilda förhållanden. Förlusterna är svåra att förutse för säljaren och innebär därför störande rislmo— ment från hans synpunkt. De kan kräva åtskillig utred— ning. Meningsskiljaktigheter kan lätt uppstå exempelvis rörande frågan om köparens handlande har varit försvar— ligt eller om han hade bort handla på ett annat sätt för
att undvika skaderisk eller för att begränsa skadan. Vi— dare kan det vara svårt att bestämma förlustens storlek. Ofta måste det bli fråga om en ganska skönsmässig värde— ring. Särskilt gäller detta besvär och andra olägenheter som inte är direkt mätbara i pengar. Även om det i viss mån skulle vara möjligt att använda sig av schabloner är det tydligt att skaderegleringen ofta kan bli komplicerad och kostnadskrävande. Detta talar för att säljaren bör ha en möjlighet att friskriva sig från ansvar för förlus— ter av detta slag. Köparens intresse av att alltid vara tillförsäkrad rätt till ersättning för sin förlust fram— står inte som så starkt att det bör lägga hinder i vägen för all friskrivning. Den i det norska köplagsförslaget upptagna möjligheten till friskrivning från ersättnings— ansvar för "indirekte tap" torde avse detsamma som vi har betecknat som följdförluster.
Mot bakgrund av det anförda anser vi oss böra förorda friskrivningsalternativet framför jämkningsalternativet. En sådan ordning kan visserligen framstå som mindre för— delaktig för de säljare som inte har varit förutseende nog att utnyttja sin friskrivningmöjlighet. Den kan där— igenom synas missgynna småföretagare. Vi anser dock in— te att denna aspekt bör tillmätas avgörande betydelse när det gäller konsumentköp. Risker för ekonomiska för— luster på köparens sida i händelse av säljarens kon— traktsbrott torde främst föreligga vid köp av mera dyr— bara varor. Vid sådana köp är det redan nu vanligt att särskilda standardavtalsformulär kommer till användning och säljarna torde ha goda möjligheter att få bistånd av sina organisationer vid utformningen av dessa formulär.
Sammanfattninävis föreslår vi att köparen vid konsument— köp genom tvingande bestämmelser tillförsäkras en rätt till ersättning för merkostnad för täckningsköp samt för utgifter och inkomstförlust som blir en följd av kon— traktsbrott på säljarens sida, att han i lagen även be— rättigas till ersättning för annan ekonomisk skada som kontraktsbrottet föranleder men att säljaren ges rätt att friskriva sig från ansvar för sådan skada. Vårt förslag skiljer sig på denna punkt från vad som föreslås för kon— sumenttjänster. Att konsumenten ges en något starkare ställning i skadeståndshänseende vid tjänster än vid köp kan emellertid motiveras med att skadeståndspåföljden har en mera central betydelse vid tjänster. Vid sådana avtal är nämligen utrymmet för hävning mera begränsat än vid köp, och det blir alltså vanligare att rätten till skade— stånd är den enda befogenhet som konsumenten kan göra gällande vid ett kontraktsbrott från motpartens sida.
Att lagen i och för sig öppnar en möjlighet till fri— skrivning från skadeståndsansvar innebär inte att såda—
na friskrivningar alltid skall godtas. Frågor om tillåt— ligheten och räckvidden av friskrivningsklausuler blir i stället att bedöma enligt 36 å avtalslagen och avtals- villkorslagen. Dessa bestämmelser ger möjlighet att sätta åt sidan eller förbjuda oskäliga sådana klausuler. Det kan finnas anledning för konsumentverket att särskilt uppmärksamma hithörande frågor och vaka över att avtals— friheten inte utnyttjas på ett sätt som inte är godtagr bart. Särskilt vid köp där det typiskt sett föreligger en betydande risk för att kontraktsbrott av säljaren skall medföra ekonomisk förlust för köparen kan det framstå som oskäligt att säljaren helt friskriver sig från ansvar för sådana förluster. Som exempel kan nämnas köp av byggnads— material och maskiner som skall användas till ett pågår ende bygge. Om leveransen av sådant gods fördröjs löper köparen i allmänhet en avsevärd risk att drabbas av kost— nader som följd av att bygget försenas. Slutligen bör er— inras om att en friskrivningsklausul inte torde kunna åberopas när en skada har orsakats uppsåtligen eller ge— nom grov vårdslöshet.
Det hittills anförda har gällt ekonomiska skador, låt vara att detta begrepp enligt vår mening bör ges en gans— ka vidsträckt innebörd. Rent ideella skador, såsom olust över att i avvaktan på utbyte av en soffa som levererats med fel klädsel behöva hålla till godo med den felaktiga eller över att inte få se ett efterlängtat tv—program i färg därför att den beställda färgmottagaren är försenad, allmän irritation ("psykiskt lidande") över det trassel som dröjsmålet eller felet orsakar, ersätts inte enligt reglerna i köplagen. Detta överensstämmer med vad som allmänt gäller inom kontraktsrätten och vi anser inte att det finns skäl att för konsumentköp införa en rätt till ersättning för denna typ av svårvärderade skador. En viss hänsyn till olägenheter av detta slag kan dock tas vid bedömningen av om säljaren skall vara berättigad att vid hävning av köpet uppbära ersättning för den nytta köparen har haft av godset. Vi återkommer till denna fråga längre fram (5.122).
3.7.4. Förutsättningarna för skadeståndsansvar
Från den enskilde köparens synpunkt är det givetvis en fördel om lagen ålägger säljaren en obetingad skyldighet att ersätta den skada som blir en följd av att leveransen försenas eller uteblir eller av att godset är felaktigt, oavsett vad som är anledningen till dröjsmålet eller fe— let. En sådan ordning framstår emellertid som oskäligt hård mot säljaren. Den skulle innebära att denne, även om dröjsmålet eller felet orsakats av en omständighet som har tillstött helt utan hans förskyllan och som varken han eller någpn annan på säljarsidan har haft någon som
helst anledning att räkna med, blev skyldig inte bara att avhjälpa felet på egen bekostnad eller finna sig i ett prisavdrag eller en hävning utan också att därutöver be— tala ett skadestånd till köparen. Ett så strängt skade— ståndsansvar föreskrivs varken i gällande lag eller i de föreliggande förslagen till konsumenttjänstlag och allmän köplag och bör inte heller gälla vid konsumentköp. Å and— ra sidan bör man inte gå så långt som att kräva att köpa— ren kan visa att skadan beror på att säljaren har handlat vårdslöst. Valet bör i stället stå mellan ett presum— tionsansvar sådant som föreslås för konsumenttjänster - och som f.n. gäller enligt 6 & konsumentköplagen — eller ett strikt ansvar med förbehåll för force majeure, vilket är huvudregeln i köplagsförslaget.
Preswntionsansvaret innebär att säljaren för att undgå skadeståndsskyldighet måste visa att han inte har varit försumlig. Skadan presumeras alltså ha vållats av för— summelse på säljarens sida, och han har bevisbördan för att så inte är fallet. Enligt force—majeure—regeln, så— som den har utformats i köplagsförslaget efter mönster av 1980 års internationella köplag, går säljaren fri från skadeståndsskyldighet om korrekt fullgörelse har hindrats av en omständighet utanför säljarens kontroll och sälja— ren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med detta hinder vid köpet och inte heller skäligen kunde ha und—- vikit eller övervunnit dess följder. I praktiken torde en prövning enligt de bägge reglerna i de flesta fall leda till samma resultat. Det torde sålunda i allmänhet vara svårt för säljaren att styrka att han är fri från vållande, om han inte kan hänvisa till ett yttre hinder för riktig fullgörelse, som han varken kunnat förutse eller avvärja. I vissa situationer kan dock force—ma— jeure—regeln leda till ett strängare ansvar för säljaren än en presumtionsregel. Om t.ex. en leverans blir förse- nad på grund av sjukdomsfall på säljarens sida kan det kanske sägas att säljaren visserligen hade bort räkna med en sådan eventualitet eller - exempelvis genom att anlita en ersättare — kunnat fullgöra sitt åtagande utan hinder av sjukdomsfallet men att det inte kan läggas honom till last som försummelse att förseningen har uppstått. Vi vill emellertid i detta sammanhang framhålla att köplags— förslagets ansvarsregel är mindre sträng mot säljaren än den nuvarande regeln för leveransavtal i 24 5 gällande kö plag.
Både köplagsförslagets regler och reglerna i förslaget till konsumenttjänstlag innebär att man vid prövningen med säljaren/näringsidkaren skall jämställa den som han har anlitat för att fullgöra avtalet. Däremot skiljer sig förslagen åt för det fallet att dröjsmålet eller felet beror på en leverantör eller ett annat bakre led.
Enligt köplagsförslaget går säljaren i så fall fri från ansvar endast om också det bakre ledet hade kunnat åbero— pa force majeure. Förslaget till konsumenttjänstlag inne— bär däremot att näringsidkaren kan undgå skadeståndsskyl— dighet genom att Visa att han själv inte har varit för— sumlig. Detta har kanske inte så stor praktisk betydelse när det gäller tjänster. Om det föreligger ett fel i ma— terial som näringsidkaren har anskaffat från en leveran— tör, är sannolikheten stor för att näringsidkaren, som själv är fackman och har att handskas med materialet, kommer att upptäcka felet. Gör han inte detta bör det ofta kunna läggas honom till last som en försummelse. Däremot är det ingalunda osannolikt att fel 1 varor, som en detaljhandlare har förvärvat från en leverantör för vidare försäljning till konsumenter, skall undgå detalj— handlarens uppmärksamhet utan att denne därför behöver ha varit försumlig. En regel som ger säljaren möjlighet att freda sig genom en invändning av detta slag skulle därför innebära en väsentlig begränsning i köparens skadestånds— rätt. Erfarenheterna hittills tyder visserligen inte på att säljare i någon större utsträckning harutnyttjat denna möjlighet att undgå skadeståndsansvar enligt 6 9' konsumentköplagen. Situationen kan emellertid mycket väl bli en annan, om skadeståndsplikten utvidgas till andra slag av skador än de utgifter som denna paragraf tar sik— te på. Vi anser därför att säljaren i princip bör i för— hållande till konsumenten bära ett skadeståndsalsvar för vad som kan läggas bakre led till last. Om ansvaret skall ges denna räckvidd ligger det nära till hands att bygga på ett force—majeure—ansvar enligt köplagsförslagets mönster.
Mot bakgrund av det anförda har vi stannat för att köp-— lagsförslagets regler bör läggas till grund för skade— ståndsregleringen i konsumentköplagen. Detta innebär att grunden för skadeståndsansvaret blir en annan vid konsu— mentköp än vid konsumenttjänster. Olägenheterna härav kan emellertid antas bli ganska begränsade. Som vi tidigare har antytt torde nämligen skillnaderna i praktiken inte bli så stora, bortsett från fall då kontraktsbrottet be— ror på ett bakre led.
Den i köplagsförslaget upptagna force—majeure—regeln gäl— ler generellt vid dröjsmål. För fel i godset innehåller däremot förslaget ett antal undantagsbestämmelser som gör regleringen ganska komplicerad. Det finns anledning att överväga om inte systemet kan utformas på ett enklare sätt för konsumentköp.
En undantagsregel tar sikte på beställningsköp (köp av gods som har tillverkats särSkilt för köparen efter hans anvisningar eller önskemål). Här gäller ett presumtions—
ansvar, dvs. säljaren är fri från skadeståndsskyldighet om han visar att felet inte beror på försummelse från hans sida. En annan undantagsregel gäller vid köp av "gods som fanns vid köpet och som har sådana egenskaper att det inte rimligen kan ersättas med annat gods därför att parterna måste antas ha tillmätt valet av gods avgö— rande betydelse". Vid fel i gods av detta slag begränsas i princip säljarens skadeståndsansvar till fall då felet har uppkommit efter köpet till följd av säljarens försum— melse. Från de nu angivna reglerna gäller i sin tur un— dantag bl.a. då godset inte överensstämmer med vad sälja— ren har utfäst eller då säljaren har lämnat oriktiga upp— gifter om godset eller försummat att lämna upplysningar om detta.
Det är inte helt klart hur stor räckvidd den senare av de två berörda undantagsreglerna har. Avsikten torde emel— lertid vara att den skall omfatta i stort sett köp av vad som i gällande lag kallas "bestämt gods". Hit kan räknas begagnade varor i allmänhet. När det gäller nya varor som finns i flera exemplar blir regelns tillämplighet bero- ende av om köparen vid sitt val har fäst särskild vikt vid det köpta exemplarets individuella egenskaper. Detta torde endast undantagsvis vara fallet vid köp av indu- striprodukter men är vanligare i fråga om hantverksals ter eller naturaprodukter, t.ex. husdjur och trädgårdsväx— ter.
Av det sagda framgår att den föreslagna regleringen ger upphov till vissa gränsdragningsproblem. Några motsvaran— de undantag gäller inte enligt den nuvarande skadestånds— bestämmelsen i 6 & konsumentköplagen. Sakligt sett före— faller det också rimligt att säljaren får stå risken för den förlust som konsumenten kan lida exempelvis på grund av ett fel i en begagnad bil eller försenad leverans av en specialtillverkad skåpinredning. Vi föreslår därför att någon motsvarighet till de nu berörda bestämmelserna inte tas upp i konsumentköplagen.
En annan undantagsregel innebär, som nyss berörts, en skärpning av säljarens Skadeståndsansvar. Enligt denna regel är säljaren strikt ansvarig utan förbehåll för force majeure, om godset vid köpet avvek från vad som är särskilt utfäst av säljaren och i vissa fall då han har lämnat oriktiga uppgifter om godset eller försummat att lämna viktig information om detta. En viss motsvarighet till denna bestämmelse finns i den gällande köplagen. Re— geln avser där bara köp av bestämt gods. Köplagsförsla— gets bestämmelse gäller däremot generellt, men den torde i första hand vara av betydelse vid sådana köp av indivi— duellt bestämda föremål där de nyss berörda undantagen från force—majeure—regeln blir tillämpliga. Om några så—
dana undantag inte tas upp i konsumentköplagen minskar behovet av den särskilda regeln om skärpt ansvar. Det är enligt vår mening svårt att föreställa sig någon situa— tion av det slag som åsyftas med denna bestämmelse där det skulle vara möjligt för säljaren att undgå ansvar för fel i godset under hänvisning till force majeure. Vi an— ser därför att även denna regel kan avvaras i konsument— köplagen.
Ytterligare en undantagsregel i köplagsförslaget föran— leds av att enligt förslaget gods kan vara att anse som felaktigt på grund av att det inte överensstämmer med en uppgift som vid marknadsföringen har lämnats av någon an- nan än säljaren, t.ex. i tillverkarens reklam. I en sådan situation går säljaren enligt förslaget fri från skade— ståndsansvar om han varken kände eller borde ha känt till uppgiften. Denna regel, som har en motsvarighet i den finländska konsumentslwddslagen, förefaller oss ha mycket begränsad betydelse. Så som den är formulerad innebär den att säljaren går fri från ansvar endast om han var öva tande om att uppgiften över huvud taget hade lämnats och inte heller hade bort känna till detta. Däremot kan han inte undgå ansvar genom att hänvisa till att han saknade anledning att betvivla uppgiftens riktighet. Vi anser för vår del att en motsvarighet till denna regel bör kunna awaras i konswnentköplagen.
Sammanfattninävis finner vi alltså att lagen bör ålägga säljaren ett strikt ansvar för skador som drabbar köparen på grund av dröjsmål eller fel i godset, att säljaren bör kunna undgå skadeståndsskyldighet om korrekt fullgörelse har hindrats av sådan force majeure som avses i köplags— förslaget samt att denna ordning bör gälla vid alla kon— sumentköp.
5 -7 - 5 Skadeståndets beräkning
Köplagsförslaget innehåller i 72—76 $$$) vissa allmänna be— stämmelser om skadeståndets beräkning. Som framgår av det föregående anser vi att en köpare som häver köpet på grund av säljarens kontraktsbrott bör tillförsäkras rätt till ersättning för eventuell merkostnad för täckniE— Ep. 75 och 74 åå köplagsförslaget reglerar närmare hur förlusten skall beräknas i detta fall. Om köparen fak— tiskt har gjort ett täckningsköp till högre pris har han rätt till ersättning för prisskillnaden, under förutsätt- ning att täckningsköpet har företagits med omsorg och in— om skälig tid efter hävningen. Har han inte gjort ett så— dant täckningsköp skall ersättningen bestämmas till skillnaden mellan det avtalade priset och gängse pris för godset vid tiden för hävningen. Om köpet har hävts efter det att köparen mottog godset skall dock i stället gängse
pris vid tiden för mottagandet läggas till grund för be— räkningen. Vi föreslår att bestämmelser av motsvarande innehåll tas upp i konsumentköplagen. Bestämmelserna bör dock kunna ges en något enklare utformning där.
På en punkt anser vi oss inte kunna godta köplagsförsla— gets reglering i sak. Den jämförelse med gängse pris som skall företas då något täckningsköp inte har ägt rum bör enligt vår mening alltid avse priset vid tiden för häv— ningen. En sådan regel tar större hänsyn till att ersätt— ning inte kan utgå förrän köpet har hävts och att häv— ningsrätt stundom inträder först sedan en viss tid har förflutit från avlämnandet — det kan exempelvis vara frå— ga om ett fel som inte kommer till synes förrän köparen har använt godset en tid, eller köparen kan vara skyldig att först låta säljaren försöka avhjälpa felet. Den regel vi förordar stämmer också bättre med principen för er— sättningsberäkningeh när täckningsköp har ägt rum. Ett täckningsköp kan ju inte komma till stånd förrän 1 an— slutning till att det ursprungliga köpet hävs, och tanken bör i princip vara att köparen, även om han inte gör nå— got täckningsköp, skall ha rätt till ersättning med vad det skulle ha kostat honom att göra ett sådant köp. Vi vill också erinra om att den regel vi förordar överens— stämmer med vad som föreslogs i köplagsutredningens för-— slag till allmän köplag.4
I köplagsförslaget har upptagits en särskild regel av in— nebörd att köparen är skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust och att skadeståndet kan sättas ned om han inte gör det (75 5 första stycket). Detta är en allmänt erkänd princip och vi anser det inte nödvändigt att ta upp någon uttrycklig bestämmelse härom i konsumentköplagen. Även utan stöd av en sådan bestäm— melse kan man sålunda t.ex. jämka ersättning för utgif— ter, om utgifterna har varit betydligt större än vad som har varit påkallat.
Som tidigare berörts öppnar köplagsförslaget också en allmän möjlighet till jämknigg av skadeståndet och även förslaget till konsumenttjänstlag innehåller en regel av sådan innebörd. Vi har i det föregående uttalat tveksam— het beträffande värdet av en sådan regel för konsument— köp. Till en början kan framhållas att risken för att ett kontraktsbrott från säljarens sida skall ge upphov till någon mera betydande ekonomisk förlust för köparen är ganska liten när denne är en konsument. Om man — såsom vi föreslår och till skillnad från vad som föreslås be—
4 SOU 1976:66 s. 167 f.
träffande konsumenttjänster — öppnar möjlighet till fri- skrivning från skadeståndsansvar för följdskador, minskar behovet av en jämkningsregel ytterligare. Vi vill i detta sammanhang också påpeka att den föreslagna avtalsfriheten gör det möjligt att i avtalet närmare reglera ersättning— en för följdskador, exempelvis genom föreskrifter om nor— merad ersättning i händelse av leveransförsening. Som vi tidigare har framhållit är en jämkningsregel förenad med vissa nackdelar. Den inför ett osäkerhetsmoment, som är ägnat att försvåra skaderegleringen och bidra till att skapa tvister. Vi har därför stannat för att någon möj- lighet att jämka skadeståndet till köparen inte bör tas upp i konsumentköplagen. Detta innebär inte att en jämk— ning av ett oskäligt betungande skadestånd skulle vara helt utesluten. Den allmänna jämkningsregel som finns i
6 kap. 2 ?) skadeståndslagen är nämligen i och för sig möjlig att tillämpa också i kontraktsförhållanden, låt vara att det endast i utpräglade undantagsfall skulle kunna komma i fråga att jämka ett skadestånd som en nä— ringsidkare har att utge till en konsument. Vidare kan enligt 6 kap. 1 5 andra stycket samma lag jämkning ske om medvållande på den skadelidandes sida har medverkat till Skadan.
5 .8 Produktansvar 5 .8.1 Inledning
Med en produktskada avses en skada som orsakas av en ska- debringande egenskap hos gods och träffar något annat än detta. Skadan kan drabba en person eller egendom. I den juridiska litteraturen brukar man vid behandlingen av produktansvaret skilja mellan tre huvudtyper av fel som kan orsaka produktskador: konstruktionsfel, fabrikations— féå och instruktionsfel. Konstruktionsfel är ett fel som beror på godsets ursprungliga utformning och därför före— ligger hos samtliga exemplar av visst gods, medan fabri— kationsfel hänför sig till enstaka exemplar eller en grupp av exemplar ("måndagsexemplar"). Om ett konstruk— tionsfel visar sig medföra skador som tidigare inte hade kunnat förutses ens av den främsta sakkunskapen på områ— det brukar man tala om utvecklingsskador. Instruktionsfel består i felaktiga eller ofullständiga anvisningar eller varningar beträffande handhavandet av i och för sig full- gott gods. Denna indelning av felen i olika kategorier tar närmast sikte på tillverkarens ansvar. För säljarens del är ju skillnaden mellan konstruktionsfel och fabrika— tionsfel föga relevant. Vid köptillfället kan vidare tän— kas föreligga fel som inte fanns från början utan som har uppkommit senare, exempelvis på grund av olämplig förva— ring eller hantering av godset.
3.8.2 Gällande rätt och föreliggande lagförslag
Den gällande konsumentköplgen är enligt uttrycklig be— stämmelse i 19 i? inte tillämplig på ersättning för för— lust som köparen lider genom personskada eller skada på annan egendom än den sålda varan. Härigenom utesluts pro— duktskador från lagens tillämpningsområde. Detta överens— stämmer med vad som enligt rättspraxis gäller i fråga om den allmänna köplagen. Dess regler om skadeståndsskyldig— het vid fel har nämligen i princip inte ansetts tillämp— liga på produktskador. Köplagsförslaget innebär inte nå— gon ändring härvidlag.
F.n. finns inte någon svensk lagstiftning som särskilt reglerar ansvaret för produktskador. Av rättspraxis fram— går att frågan i huvudsak bedöms enligt de regler som gäller för skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden. I ett par undantagsfall har dock köprättsliga regler tillämpats, när det sålda godset ingått som en väsentlig ingrediens i en produkt och till följd av skadebringande egenskap lett till skada på denna produkt.1
Den grundläggande principen vid produktskada är att ska— deståndsskyldighet åvilar den som har vållat skadan ge— nom vårdslöshet.2 Skadeståndsansvar kan drabba både tillverkare, säljare och mellanliggande led i distribu- tionskedjan. Vårdslösheten kan bestå i slarv vid till— verkning, kontroll eller förvaring av godset, felakti— ga eller otillräckliga instruktioner för användningen m.m. När det gäller industriellt tillverkat gods torde man ställa stränga krav på aktsamhet från tillverkarens sida. En företagare svarar även för sina anställdas vårdslöshet och i viss omfattning också för självständiga medhjälpare. Enligt ett rättsfall från 19775 ansvarar den som importerar en produkt, avsedd för enskilt bruk, för skada orsakad av sådana brister i produktsäkerheten som skulle ha medfört skadeståndsskyldighet för till— verkaren.
I viss utsträckning föreligger skadeståndsansvar utan att någon vårdslöshet har förekommit. Om säljaren har garanterat frånvaro av skadebringande egenskaper är han sålunda strikt ansvarig för skada som drabbar köparen på grund av att godset har en sådan egenskap. Detta resone— mang har i rättspraxis drivits ganska långt, och man har
1 En kortfattad redogörelse för gällande rätt lämnas 1 SOU 1979:79 s. 27—35- 2 Se senast NJA 1982 s. 380 och 1983 s. 118. 5 NJA 1977 s. 558-
i säljarens uppträdande tolkat in en "tyst" garanti av antytt slag. Det är tänkbart att också uppgifter från bakre led, exempelvis i reklam till allmänheten, skulle kunna betraktas som en sorts garanti, med påföljd att det bakre ledet skulle kunna göras ansvarigt för produktska— dor som orsakas av avvikelser från vad som sålunda utlo— vats. Möjligen kan strikt ansvar vidare komma i fråga här det gäller gods som typiskt sett är "farligt". Beträffan- de innebörden av gällande rätt råder emellertid ganska stor osäkerhet.
Skadestånd kan utgå inte bara. till köparen själv utan också till annan som drabbas av skada. Åtminstone gäller detta om ansvaret grundas på vårdslöshet.
I allmänna reklamationsnämndens praxis finns exempel på att säljare rekommenderats att ersätta skador på köparens egendom som har orsakats av fel i den sålda varan.
I detta sammanhang kan också nämnas att garantin EHL 74 ger köparen rätt till ersättning, dock högst med 500 kr., för styrkt skada som har vållats tvättgods på grund av ett fel i en tvättmaskin, vilket inte har blivit avhjälpt av säljaren inom skälig tid.
Frågor om ersättning för produktskador har utretts av produktansvarskommittén. Kommitténs intresse inriktades till en början — i enlighet med de ursprungliga direkti— ven — på specifikt farliga produkter med betydande poten- tiella skaderisker. År 1976 lade kommittén i ett delbe— tänkande Produktansvar I (SOU 1976:23) fram förslag till en lag om ersättning för läkemedelsskada. Där föreslogs en särskild ersättningsordning i form av en obligatorisk försäkring. Sedan läkemedelsföretagen anslutit sig till en frivillig försäkring av motsvarande innehåll är frågan om lagstiftning på grundval av kommitténs förslag tills vidare inte aktuell. I tilläggsdirektiv år 1977 fick kom— mittén i uppdrag att överväga frågan om svenskt tillträde till en europarådskonvention om produktansvar för person— skador. Denna är inte begränsad till skador som orsakas av specifikt farliga produkter. Kommittén skulle också pröva frågan om ett allmänt objektivt produktansvar för sakskador som åsamkas enskilda konsumenter. (Med konsu— ment torde här inte endast avses köpare, utan tanken har sannolikt varit att ersättning skulle kunna utgå också för skada på privat egendom som tillhör tredje man.) I tilläggsdirektiven påpekades att sakskador som drabbar enskilda konsumenter endast i begränsad omfattning torde täckas av försäkringar på den skadelidandes sida. Vidare framhölls följande:
Om man på konsumentområdet inför ett ansvar av gene— rell art för sakskador genom produkter, bör ansvaret utformas så att dess konsekvenser någorlunda kan överblickas. Endast om detta villkor är uppfyllt är det möjligt att på rimliga villkor täcka ansvaret genom försäkring. Med hänsyn härtill bör det inte komma i fråga att låta ansvaret utlösas annat än när produkten aWiker från normal standard. Det kan ock— så ifrågasättas om inte s.k. utvecklingsfel, dvs. sådana fel i produkten som inte ens expertisen hade kunnat förutse, bör hållas utanför ansvarsområdet. Kommittén bör även undersöka om ansvaret skall maxi— meras till vissa belopp.
Produktansvarskommittén har i sitt slutbetänkande Pro— duktansvar II. Produktansvarslag (SOU 1979:79) lagt fram förslag till en lag som innebär att tillverkaren eller, när produkten är tillverkad utomlands, importören är er— sättningsskyldig för personskada som orsakas av en defekt hos en produkt som han har lämnat ut. Produkten skall an— ses vara defekt om den inte erbjuder den säkerhet mot skada som skäligen kan förväntas. Ansvaret inträder såle— des oberoende av vållande. I särskilda fall kan annan än tillverkare eller importör bli ansvarig. Ansvaret kan så— lunda drabba dels den som har marknadsfört en produkt som sin genom att låta sitt namn, varumärke eller annat kän— netecken anbringas på produkten, dels den som säljer pro— dukter vilkas ursprung inte kan utredas. I de sistnämnda fallen kan alltså även en detaljist få bara ansvaret. Däremot kan en privatperson aldrig göras ansvarig enligt förslaget. För att ytterligare förbättra den skadelidan— des ställning uppställs i lagförslaget särskilda bevis— regler. Av störst betydelse är att en tillverkare eller annan ansvarig, som för att undgå ersättningsskyldighet gör gällande att produkten inte var defekt när han läm- nade ut den, måste göra denna. invändning sannolik. Det presumeras alltså att defekten förelåg vid utlämnandet. Den skadelidande behöver sålunda inte visa att defekten förelåg redan då. Slutligen skall nämnas att undantag görs för skador på vissa betydelsefulla områden där de skadelidande genom andra regler redan är tillförsäkrade en rätt till ersättning. Hit hör skador som uppkommer i samband med hälso— och sjukvård, i arbetslivet och i oli— ka slag av trafik.
Lagförslaget behandlar som nämnt endast personskador, och kommittén har inte lagt fram något förslag till regler om skador som en defekt produkt orsakar på. egendom. Kommit— tén har — efter visst samråd med oss — funnit att ansva— ret för sådana sakskador hellre bör regleras inom köprät— ten.
Enligt produktansvarskommittén finns det flera skäl som talar för att det införs ett strikt ansvar för produkt- skador som drabbar en enskild konsuments egendom. Nuva- rande rättsläge är oklart. Det är ofta svårt för den skar dade att styrka att tillverkaren eller någon som denne svarar för har varit vårdslös. Skadorna täcks ofta inte av försäkringar på den skadelidandes sida.
När det gäller den närmare utformningen av en reglering av sakSkadorna konstaterar produktansvarskommittén bl.a. att samma händelse kan orsaka skada både på egendom och på person men att det vanligaste torde vara att bara ska— dor av ettdera slaget uppkommer. Vidare anförs att skada från en defekt produkt i de allra flesta fall kan antas drabba egendom som tillhör innehavaren av produkten eller någon i hans hushåll. Man kan dock även tänka sig situa— tioner där någon utomståendes egendom skadas.
I och för sig skulle det enligt produktansvarskommittén inte möta några alltför stora problem att föra in regler om ansvar för skada som drabbar konsuments egendom i den föreslagna produktansvarslagen, men systematiken skulle. bli otillfredsställande. I så gott som alla fall när en sakskada inträffar på grund av en defekt i en produkt kan köparen också göra gällande felpåföljd enligt köprätts-n liga regler. Han måste då vända sig till två olika. sub— jekt och får sin rätt prövad efter två skilda regelkoma plex trots att samma orsak åberopas. För avhjälpande av fel, prisnedsättning eller hävning av köpet har han att hålla sig till säljaren, medan han får vända sig till tillverkaren eller importören Om han vill kräva ersätt= ning för 'produktskadan. Särskilda svårigheter uppkommer enligt kommittén när en defekt produkt, som förvärvats för sig, har infogats som beståndsdel i ett större helt och orsakat skada på detta. Hur långt det köprättsliga ansvaret här sträcker sig är enligt gällande rätt mycket ovisst. Köprättsliga regler har til-lä.!!!pats vid bedömning av rätten till ersättning för skada på hus förorsakad av att det sålda teglet varit bristfälligt (NJA 1935 s. 577) men inte när en såld och inmonterad kolv orsakat skada på en bilmotor (NJA 1945 s. 189). Om man behåller denna ord—- ning får man — utöver lagtolkningsprobjlem — också den olämpliga konsekvensen att likadana skador med samma ore sak skall bedömas olika beroende på om den defekta be— ståndsdelen har förvärvats för sig eller tillsammans med huvudprodukten. I det förra fallet blir ofta produktska— dereglerna tillämpliga, medan köprättsliga regler skall användas i det senare fallet. Om man från produktansvare; lagen undantar fall då skadan drabbar egendom vari den defekta produkten utgör en beståndsdel, blir resultatet att i vissa fall ersättning inte kan utgå vare sig enligt produktansvarslagen eller enligt köprättsliga regler.
Om man reglerar produktskador på egendom i konsumentköp— lagen vinner man enligt produktansvarskommittén flera fördelar. Rätten till ersättning för skador bedöms enligt samma regler som gängse köprättsliga påföljder, ansvaret drabbar samma subjekt, säljaren, och de särskilda proble— men med skada orsakad av beståndsdel faller bort.
Produktansvarskommitténs förslag har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Förslaget tillstyrks av bl.a. konsumentverket, livsmedelsverket, LO och TCO. Näringslivets organisationer ställer sig däremot negativa under framhållande av att kommittén inte visat att det föreligger något egentligt behov av lagstiftning. I många yttranden anförs att man av ekonomiska och handelspoli— tiska skäl bör avvakta utvecklingen på produktansvars— området i Europa innan en lag om produktansvar införs i Sverige. Det som främst avses är slutresultatet av det arbete som pågår på området inom EG.
De flesta remissinstanser som yttrar sig i frågan om pro— duktansvar för sakSKador tillstyrker att denna fråga blir föremål för överväganden i samband med lagstiftningen om konsumentköp. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala uni— versitet ifrågasätter emellertid om det är lämpligt att reglera ansvaret i anslutning till köprättsliga regler. Vad fakultetsnämnden främst vänder sig emot är att ansva— ret blir begränsat till sakskador som drabbar köparen och hans hushåll samt att produktskador som inte drabbar kon— sumentens egendom även fortsättningsvis måste ersättas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.
Gällande rätt i de andra nordiska länderna överensstämmer i stort sett med förhållandena i Sverige. I Finland och Norge har särskilda kommittéer lagt fram förslag till lagstiftning om produktansvar. Förslagen innebär liksom det svenska att tillverkare, importörer m.fl. åläggs ett strikt ansvar för skador som orsakas av en defekt i en vara som de har satt i omlopp på marknaden. Det finländs- ka förslaget är emellertid begränsat till skador orsakar de av konsumtionsvaror, dvs. varor som har framställts av näringsidkare och är avsedda att användas eller i väsent— lig omfattning faktiskt används för enskild konsumtion. Till skillnad från det svenska lagförslaget omfattar de båda andra förslagen också vissa sakskador, det finländs— ka skador på "egendom, vilken vid skadetillfället befann sig i enskilt bruk" och det norska skador på annan egen— dom än sådan som "på skadetidspunktet i det vesentlige ble nyttet i ervervsoyemed".4 I Danmark har inte be- drivits något särskilt kommittéarbete på produktansvars—
4 Det finländska lagförslaget har återgivits 1 SOU 1979:79 s.165, ang. det norska se NOU 1980:29.
området. Däremot har Danmark såsom medlem i &; deltagit i det där pågående arbetet på en reglering av produktansva— ret.
Vad beträffar arbetet inom & kan följande nämnas. År 1976 lade EF.—kommissionen fram ett förslag till råds— direktiv i ämnet. Sedan yttranden över förslaget avgetts av bl.a. EXE—parlamentet överlämnade kommissionen år 1979 att någon reviderat förslag till EG:s ministerråd, som har att fatta beslut i saken. Ministerrådet har påbörjat sin behandling av frågan, men något slutligt avgörande föreligger ännu inte. Kommissionens direktivförslag inne— bär i princip att tillverkaren av en produkt åläggs ett strikt ansvar för personskador och vissa sakskador orsa- kade av defekter hos produkten. De sakskador förslaget omfattar är sådana som drabbar egendom vilken dels är av sådant slag som normalt förvärvas för privat bruk och dels inte av den skadelidande förvärvats eller använts uteslutande för hans närings— eller yrkesverksamhet.
De i Sverige, Finland och Norge framlagda kommittéför— slagen har ännu inte lett till lagstiftning. Det har tills vidare ansetts lämpligt att avvakta utvecklingen inom FG. Nordiska rådet har uttalat sig för att man un— dersöker möjligheterna att skapa en gemensam grundin— ställning i fråga om lagstifting rörande produktansvar i de nordiska länderna, och vissa överläggningar i ämnet har ägt rum mellan företrädare för justitiedepartementen. Overläggningarna har huvudsakligen rört personskador.
5 .8 . 3 Överväganden
Genom läkemedelsförsäkringen har skapats en ersättnings— ordning för Ersonskador som orsakas av skadebringande egenskaper hos läkemedel, och det av produktansvarskom— mitten framlagda förslaget till produktansvarslag kom— pletterar denna med ett skydd för sådana skador som orsa— kas av andra produkter. Med hänsyn härtill finns det inte anledning att för personskadornas del aWika från den nu— varande ordningen, som innebär att ansvaret för sådana skador i princip inte regleras inom köprätten. Skade— ståndsbestämmelserna i konsumentköplagen bör alltså inte heller i fortsättningen vara tillämpliga på förlust som köparen lider till följd av personskada. En motsvarande bestämmelse finns i förslaget till konsumenttjänstlag
(55 5)-
Vad härefter gäller produktskador som drabbar konsumen- tens egendom kan dessa vara av många olika slag. Som exempel kan nämnas att ett klädesplagg färgar av sig i samband med tvätt eller på andra plagg som bärs samti— digt, att en skåpinredning går sönder så att porslin som
förvaras i skåpet krossas, att hundmat orsakar sjukdom hos hunden, att en läckande diskmaskin föranleder vatten— skador i bostaden eller att en exploderande gasoltub för- stör en husvagn. Vi delar produktansvarskommitténs upp- fattning att konsumenternas rätt till ersättning för pro- duktskador av detta slag behöver förbättras. Dessa skador tasks ofta inte av försäkringar på den skadelidandes si— da. Hemförsäkringen omfattar sålunda bara vissa sådana Skador. därtill kommer att långt ifrån alla hushåll har en hemförsäkring eller liknande skydd, och det torde vara ett välgrundat antagande att försäkringsskyddet är sär— skilt dåligt i de ekonomiskt minst bärkraftiga hushål— len.5 Ofta gäller de skador varom det här är fråga relativt små belopp, men detta gör knappast en reform obehövlig. Även sådana skador kan vara kännbara för den enskilde. I enstaka fall kan för övrigt förlusten bli stor. Som skäl för en reform kan vidare åberopas att rättsläget är oklart samt att den enskildes utrednings— svårigheter kan vara betydande, särskilt som det nu i princip är den skadelidande som skall bevisa att till- verkaren har varit försumlig och det inte sällan är fråga om komplicerade tillverkningsprocesser.
Produktansvarskommittén har kommit till den uppfattningen att produktansvaret för sakskador lämpligen kan regleras i konsumentköplagen. Vi har såväl vid samråd med kommit— tén som vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande ställt oss positiva till denna ståndpunkt. Vi ser det som en väsentlig fördel att ansvaret därigenom i första hand kommer att vila på säljaren. Det är denne som konsumenten har varit i förbindelse med vid köpet och det är till ho— nom han har att rikta sina anspråk i övrigt på grund av fel i godset. Typiskt sett är det för konsumenten betyd— ligt enklare att sätta sig i förbindelse med säljaren än att söka upp tillverkaren eller importören. En annan sak är att det i och för sig kan finnas goda skäl att också ge konsumenten vissa möjligheter att vända sig mot bakre led. Till den frågan återkommer vi i ett senare samman— hang (3.13)-
Mot bakgrund av den ståndth produktansvarskommittén har intagit har vi att överväga hur ett ansvar för sak— skador orsakade av defekta produkter kan regleras inom konsumentköplagens ram. Som produktansvarskommittén har påpekat leder en sådan reglering till att ansvaret blir snävare än om regleringen sker i en fristående lag som inte anknyter till ett köp. Sålunda får ansvaret i prin—
5 Inom försäkringsbranschen räknar man med att praktiskt taget alla villaägare har villa/hemförsäkring men att mellan 10 och 20 % av övriga hushåll saknar hemförsäk—
ring.
cip "begränsas till skador som drabbar köparen, medan ska— dor på egendom som tillhör tredje man får lämnas utanför. Vidare kommer regleringen bara att gälla fall då det ska— deorsakande godset har varit föremål för ett konsument- Qp. Skador orsakade av egendom som förvärvats av någon genom ett köp av annat slag eller genom gåva eller som innehas på grund av lån, hyresavtal, avtal om förvaring eller liknande kommer alltså inte att omfattas. Detsamma gäller skador orsakade av egendom som tillhandahållits i samband med en tjänst. I detta sammanhang kan dock nämnas att förslaget till konsumenttjänstlag innehåller bestäm— melser om ersättning för skada som på grund av fel i tjänsten tillfogas konsumentens egendom (51 5 andra styc- ket).
Om lagregleringen av produktansvaret för skador som drab— bar privatpersoners egendom begränsas på det sätt som nu har antytts, innebär detta inte att möjligheten att er— hålla ersättning för sådana skador i andra fall utesluts. På det område som inte täcks av lagregleringen kommer liksom hittills allmänna skadeståndsrättsliga regler att gälla. Det är också tänkbart att lagregler om skade— ståndsansvar vid köp kan ligga. till grund för analog tillämpning på andra områden, exempelvis vid uthyrning av lös egendom till konsumenter.
I produktansvarskommitténs förslag till produktansvarslag för personskador föreslås att ansvar skall föreligga när orsaken till en skada ligger i någon egenskap hos produk- ten som innebär att denna inte motsvarar de förväntningar på säkerhet som man har anledning att ställa. Produkten sägs då vara "defekt". Detta defektbegrepp behöver enligt kommittén inte helt sammanfalla med den köprättsliga fel— bedömningen. Vid en köprättslig reglering av produktan— svaret bör emellertid anknytas till konsumentköplagens felbegrepp, så att ersättningsrätt i princip förutsätter att ett fil i denna lags mening föreligger.
Det köprättsliga felbegreppet torde i allmänhet redan vid en abstrakt bedömning komma att täcka de inledningsvis nämnda feltyperna konstruktionsfel, fabrikationsfel och instruktionsfel som man brukar tala om i samband med pro— duktansvar. Vad beträffar sistnämnda kategori kan erinras om att vi föreslår att det i lagen uttryckligen skall an— ges att godset är att anse som felaktigt, om det inte åt— följs av erforderliga bruksanvisningar och liknande.
Frågan om godset är felaktigt i köprättslig mening beror emellertid inte bara på en "abstrakt" bedömning, där det individuella godset jämförs med en allmän standard, utan även omständigheterna i det särskilda fallet är av bety— delse, t.ex. vad som har förekommit mellan parterna i
samband med avtalet. Detta är ett av skälen till att det köprättsliga felbegreppet inte har ansetts lämpligt i produktskadesammanhang, där andra personer än parterna i köpeavtalet kan vara inblandade. I förhållandet köpare— säljare ter det sig emellertid naturligt att låta en kon— kret felbedömning slå igenom. Om exempelvis köparen på säljarens rekommendation har köpt en färg eller ett ren— göringsmedel för användning till ett visst ändamål, vil— ket inte överensstämmer med vad varan är avsedd för en— ligt fabrikantens anvisningar, och denna användning med— för skador, synes det rimligt att säljaren kan göras an— svarig för skadorna. Detsamma gäller om köparen på grund av felexpediering har fått en annan vara än den beställda och detta får en skada till följd. Om å andra sidan det har stått klart mellan köparen och säljaren att den sålda varan inte fyller normala krav på exempelvis hållfasthet, bör inte köparen kunna få ersättning av säljaren för en skada som orsakas av just detta förhållande.
Enligt de allmänna skadeståndsregler vi föreslår har säl— jaren ett strikt ansvar för skada till följd av fel i godset, men han kan undgå ansvar genom att visa att un— derlåtenheten att avlämna felfritt gods beror på ett hin— der utanför såväl hans egen som i förekommande fall hans leverantörs kontroll, vilket de varken kunnat undvika el— ler övervinna. Ett säljaransvar för produktskador bör bygga på samma grund.
Många av de produktskador det här blir fråga om är som tidigare påpekats tämligen bagatellartade och avser små värden. I enskilda fall kan emellertid skadorna uppgå till betydande belopp, vida överstigande godsets pris. Som exempel kan nämnas att en konsument för ett husbygge eller en husreparation har förvärvat byggnadsmaterial vilket är av undermålig beskaffenhet eller — i strid mot lämnad information — inte passar för det avsedda ändar målet samt att detta leder till att andra delar av huset skadas. Ett annat exempel är att en konsument har monte— rat en reservdel i en maskin och att maskinen skadas på grund av ett fel i den inmonterade delen.
Från säljarens synpunkt är det svårt att förutse vilka skador som ett fel i en såld vara kan ge upphov till. I betydande mån beror skadorna på det sätt på vilket kö— paren har använt godset och på beskaffenheten och värdet av den egendom som har blivit skadad. Om, för att anknyta till ett tidigare nämnt exempel, hyllorna i ett skåp fal— ler ned på grund av att de är dåligt monterade, uppstår skador av helt olika storlek beroende på om skåpet har använts för förvaring av linne eller av glas och porslin och, i det senare fallet, om det har varit fråga om an— tika föremål eller standardgods av enkelt slag.
Nu berörda förhållanden kan synas tala för att säljaren här, liksom när det gäller följdskador av annat slag, borde ges en möjlighet att friskriva sig från skade— ståndsansvar. En sådan möjlighet skulle emellertid sanno- likt utnyttjas i stor omfattning och därmed i väsentlig grad sätta ansvaret ur spel. Vi anser att konsumenternas skyddsbehov på denna punkt är så stort att en sådan ord— ning inte kan godtas. Det är emellertid angeläget att an— svaret inte blir oskäligt betungande för säljarna. Av vä— sentlig betydelse härvidlag blir säljarnas möjligheter att föra ansvaret tillbaka till bakre led och möjlighe— terna att genom försäkring skydda sig mot betungande er— sättningsskyldighet .
De flesta produktskador torde förorsakas av fel som före— ligger redan när godset lämnar tillverkaren. Redan från denna synpunkt ligger det närmast till hands att ansvaret för produktskador slutligen drabbar tillverkaren — eller, när produkten tillverkats utomlands, importören. Även riskfördelningssynpunkter talar för att ansvaret läggs på dem. Risken för produktskador kommer då att vila på hela produktionen — eller åtminstone på hela den del av pro— duktionen som avsätts inom landet —- medan ett säljaran— svar drabbar de enskilda säljarna ganska godtyckligt. Yt— terligare ett viktigt skäl för att lägga det ekonomiska ansvaret för produktskador på tillverkaren är att det är denne som har möjlighet att genom en bättre kontroll över produktionen minska risken för att sådana skador skall uppstå. Skadeståndsreglerna bör utformas så, att de verk— samt bidrar till att höja produktsäkerheten.
En detaljist som har köpt en felaktig vara har enligt köplagens bestämmelser rätt till ersättning av sin leve— rantör för skada som orsakas av felet. Om detaljisten säljer den felaktiga varan till en konsument och denne tillfogas en produktskada som detaljisten blir skade— ståndsansvarig för enligt en köprättslig regel av här ifrågasatt slag, innebär detta att detaljisten här drab— bats av en ekonomisk förlust som beror på felet. För de— talj isten är det då inte fråga om en produktskada utan om en ren förmögenhetsskada, och förlusten omfattas därför av hans skadeståndsrätt enligt köplagen mot leverantören. Detalj isten har alltså goda möjligheter att föra skade— ståndsansvaret vidare mot bakre led, under förutsättning att köplagens regler gäller i förhållandet mellan honom och det bakre ledet. Situationen kan emellertid bli en annan, om det bakre ledet har friskrivit sig från skade— ståndsansvar.
Av skäl som framgår av det förut anförda anser vi att an— svaret för produktskador som beror på fel i produktionen slutligt bör drabba tillverkaren eller importören. Detta
är innebörden av produktansvarskommitténs förslag såvitt rör personskadorna och detsamma bör gälla i fråga om sak— skador som drabbar enskilda konsumenter. Det är önskvärt att friskrivningsklausuler som sätter en sådan ansvars— ordning ur spel undviks. Ett effektivt sätt att tillgodo— se detta önskemål skulle vara att införa tvingande lag— regler mot friskrivningsklausuler. Vi har dock inte velat gå så långt. Avtalsvillkor som innebär att detaljisterna helt får bära ansvaret för produktSkador, vilka orsakas av tillverkningsfel i konsumentvaror, bör emellertid en— ligt vår mening i princip betraktas som oskäliga och kun— na sättas åt sidan med stöd av 36 5 avtalslagen eller förbjudas enligt den i prop. 1985/84:92 föreslagna lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Om friskrivningar underlåts behöver ansvaret för produktskador inte bli särskilt betungande för detaljisterna. Dessa kommer då att bli slutligt ansvariga i huvudsak endast då det är fråga om fel som har uppkommit i detaljistledet eller som beror på att detaljisten har lämnat oriktiga eller ofull— ständiga uppgifter om godset.
En nadeel med en ordning av här diskuterad innebörd är att den ger upphov till regresskrav, som medför admini— strativa kostnader. Vi anser dock att dessa olägenheter uppvägs av dels de fördelar som ett säljaransvar för pro— duktskadorna ger konsumenterna dels den gynnsamma effekt på produktsäkerhetsarbetet som ett tillverkarensvar bör föra med sig. Vi vill emellertid framhålla önskvärdheten av att det utarbetas smidiga rutiner för skaderegleringr en. Sålunda är det exempelvis önskvärt att det i sådana fall upprättas en direktkontakt mellan detaljisten och den slutligt ansvarige så att regress genom flera led undviks.
Vad beträffar nuvarande försäkringsförhållanden kan föl— jande nämnas. De allra flesta näringsidkare som bedriver tillverkning och försäljning av varor har en företagsför— säkring i vilken ingår ett ansvarsförsäkringsmoment. En— ligt de villkor som numera tillämpas täcker ansvarsför— säkringen produktskador. Vissa undantag gäller för fall då det har förekommit brister i kontroll av produkterna eller då meddelade säkerhetsföreskrifter inte har iakt— tagits. Vidare gäller en självrisk, som i normalfallet utgör 7 % av basbeloppet enligt lagen om allmän försäk— ring. Efter vad vi har inhämtat vid överläggningar med företrädare för försäkringsbranschen torde det vara myc— ket ovanligt att produktskador på konsumentegendom be— lastar företagens ansvarsförsäkring. Vi anser det inte troligt att någon väsentlig förändring i detta hänseende skulle inträda om regler om produktansvar för sakskador infördes i konsumentköplagen. I de allra flesta fall tor— de nämligen dessa skador falla inom självrisken. Några
kraftigt ökade premiekostnader för ansvarsförsäkringen behöver därför inte befaras.
Vi har i det föregående framhållit att det är önskvärt att ansvaret för produktskador slutligt drabbar tillver— karen eller importören. Motsvarande skäl talar för en kar nalisering av ansvaret till tillverkarens/importörens an— svarsförsäkring. Genom en sådan ordning möjliggörs en premiesättning som tar hänsyn till risken för att före— tagets produkter orsakar skador och som därigenom också kan främja strävandena att förbättra produktsäkerheten.
Enligt nuvarande villkor täcker inte företagsförsäkringen ansvar för ren förmögenhetsskada. Om det synsätt vi har gett uttryck åt i det föregående godtas, följer härav att försäkringsvillkoren skulle behöva ändras för att möjligs göra en sådan kanalisering. I detta sammanhang kan också nämnas att enligt en överenskommelse mellan försäkrings— bolagen regressrätt föreligger från allmän egendomsför— säkring, exempelvis en konsuments hemförsäkring, mot en tillverkares eller importörs produktansvarsförsäkring, om skadan uppgår till minst 2 000 kr. Här har alltså intres— set av en kanalisering beaktats.
I direktiven till produktansvarskommittén framhölls att det kan ifrågasättas om inte de s.k. utveckliggsskadorna borde hållas utanför ansvarssystemet. Med detta uttryck avses skador som inte hade kunnat förutses ens av den främsta sakkunskapen på området. Dessa skador kan ses som en undergrupp av skador till följd av konstruktions- fel. Enligt vår uppfattning, vilken har bekräftats vid överläggningar med företrädare för försäkringsbranschen, torde emellertid utvecklingsskadorna inte vara något be— tydande problem när det gäller sakskador orsakade av kon— sumentvaror.
Mot bakgrund av nu redovisade överväganden anser vi att konsumentköplagen bör uppta en bestämmelse som ger konsu— menten en tvingande rätt till ersättning av säljaren för skador, vilka på grund av fel i godset drabbar annan kon— sumenten tillhörig egendom som är avsedd för privat bruk. Med egendom som tillhör köparen själv bör likställas egendom som tillhör en annan medlem av köparens hushåll. Vissa skäl kan synas tala för att ansvaret borde utsträc— kas något längre. Vad vi härvid särskilt övervägt är om det borde omfatta också skada på annan tillhörig egendom, som köparen eller en hushållsmedlem innehar, exempelvis på grund av lån eller hyresavtal, om med hushållsmedlem borde likställas den som besöker eller utför arbete hos köparen samt om ansvaret borde gälla också när den köpta egendomen av köparen har skänkts till någon utanför det egna hushållet och därefter skadar dennes egendom. Vi har
emellertid av olika skäl stannat för att inte föreslå några sådana utvidgningar. Dels skulle troligen avsevärda gränsdragningsproblem och utredningssvårigheter uppstå, dels skulle utvidgningarna lätt aktualisera frågor om yt— terligare utvidgningar, exempelvis till skador som upp— står på en fastighet som köparen hyr eller på egendom som tillhör hans arbetsgivare eller personer vilka tillfäl— ligt kommer i kontakt med den köpta varan. Behovet av ett utvidgat ansvar är vidare inte så stort med hänsyn till de möjligheter som finns att på annan grund kräva skade- stånd av den som har tillverkat gods med skadebringande egenskaper.
Vi har inte funnit det tillräckligt motiverat att införa någon särskild jämkninäregel beträffande skadestånd för produktskador. Behovet av en jämkningsmöjlighet är inte framträdande, och som vi tidigare har framhållit är en sådan regel ägnad att komplicera skaderegleringen och ge upphov till tvister. Vi vill dock erinra om att en viss, begränsad möjlighet att erhålla jämkning ges genom den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 5 skadeståndslagen samt att ersättning för sakskada enligt 6 kap. 1 9 andra stycket samma lag kan jämkas vid medvållande på den ska— delidandes sida. Som exempel på en situation då jämkning med stöd av den allmänna jämkningsregeln skulle kunna komma i fråga kan nämnas att en betydande produktskada har ersatts från den skadelidandes försäkring och att försäkringsbolaget gör gällande regressanspråk mot den som har sålt godset samt denne själv inte har någon försäkring som täcker hans ansvar.
Införs regler om produktansvar för vissa sakskador i kon— sumentköplagen bör detta betraktas som en uttömmande reg— lering av säljarens ansvar för de skador som omfattas. I övrigt bör de allmänna regler om produktansvar som har utbildats i rättspraxis alltjämt gälla. Säljaren bör så- lunda kunna göras ansvarig för en skada som beror på hans vårdslöshet och som drabbar annan köparens egendom än så— dan som är avsedd för privat bruk eller som drabbar egen- dom tillhörig tredje man. Vidare bör anspråk kunna göras gällande direkt mot tillverkare, importör eller någon an— nan i bakre led med åberopande av att skadan har orsakats av vårdslöshet hos denne. Sistnämnda möjlighet kan vara av särskild betydelse, om skadan uppträder först sedan tiden för reklamation mot felet har gått till ända. För krav som grundas på allmänna skadeståndsrättsliga regler gäller nämligen endast den allmänna tioårspreskriptio— nen.
3 . 9 Betalning av priset
Den nuvarande konsumentköplagen innehåller inga regler om betalning av priset. Sådana regler finns emellertid i den allmänna köplagen och även köplagsförslaget behandlar äm— net. Bestämmelserna i köplagsförslaget är något mera om- fattande än de i köplagen och det materiella innehållet avviker också på vissa punkter.
Den första fråga som uppkommer är hur mycket köparen skall betala för godset. Såväl f.n. som enligt köplags— förslaget är huvudregeln att köparen skall betala det pris som parterna har kommit överens om. I flertalet kö— peavtal är priset klart bestämt eller framgår det åtmins— tone hur priset skall beräknas. När sådana hållpunkter inte finns skall enligt 5 5 köplagen köparen betala vad säljaren fordrar, om inte detta är oskäligt. Enligt orda— lydelsen kan alltså säljaren begära det högsta pris som inte är oskäligt. Enligt en vedertagen tolkning har emel— lertid säljaren inte rätt att ta ut mera än ett gängse pris, när det finns ett sådant1 . När det pris säljaren begärt har ansetts oskäligt har han i ett rättsfall (NJA 1927 s. 219) endast tillerkänts godsets i målet uppskat— tade saluvärde. I praxis har man ansett att säljaren har bevisbördan om han påstår att bestämt pris inte har avta— lats (NJA 1951 s. 1).
I 52 5 köplagsförslaget regleras vilket pris köparen skall betala när detta inte får anses avtalat. Där anges att köparen i sådana fall skall betala vad som är skäligt med hänsyn till godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt. Denna regel överensstämmer i huvudsak med köplagsutredningens förslag.2 De danska och finländska köplagsförslagen upptar bestämmelser av samma innehåll som det svenska. Motsvarande regel i det norska köplagsförslaget hänvisar i första hand till gängse pris, och först om något sådant pris inte finns skall en skälighetsbedömning göras.
Vid de allra flesta konsumentköp framgår priset av avta— let. Om ett köp har slutits utan att parterna direkt av— handlat priset beror detta i allmänhet på att de har ut— gått från att köparen skall betala det pris som säljaren normalt tillämpar; de allra flesta varor bjuds ju ut till bestämda priser. Om priset vid ett konsumentköp lämnas obestämt i avtalet torde detta i allmänhet bero på att
1 Hellner, Speciell avtalsrätt I s. 47 f. 2 SOU 1976:66, 5 &.
leverans skall ske först senare och att säljaren ännu in— te överblickar sin egen anskaffningskostnad. Det kan exempelvis vara fråga om färskvaror, för vilka noteringen växlar från dag till dag, eller om en bil som skall leve— reras till säljaren från fabriken vid en viss framtida tidpunkt och till då gällande pris. Köpet kan också gälla en vara som skall tillverkas och vars pris skall bestäm— mas på grundval av material— och arbetskostnader som inte är kända på förhand.
Med tanke på sådana fall som nu har berörts bör en mot 52 å köplagsförslaget svarande regel tas in också i kon— sumentköplagen. Köplagsutredningen uttalade viss tvekan om lämpligheten av att för konsumentköp ha en regel som generellt hänvisar till en skälighetsbedömning. En kon— sument kunde enligt utredningen behöva en mer bestämd re- gel att hålla sig till.3 Vi anser emellertid att förde— len av att i de ganska speciella situationer då regeln skall tillämpas kunna göra en allsidig skälighetsbedöm— ning väger över den nackdel som kan ligga i att regelns innebörd blir något mer oklar. Av särskild betydelse är vidare att köplagsförslagets regel överensstämner med vad som föreslås gälla för konsumenttjänster, där frågan tor— de ha avsevärt större praktiskt intresse (36 å förslaget till konsumenttjänstlag).
Det skall i sammanhanget nämnas att köplagsutredningen antydde att den av utredningen föreslagna regeln gav ett motiv för att åtminstone i kommersiella förhållanden tillämpa en annan bevisbörderegel än den som nu gäl— ler.4 Enligt vår uppfattning bör emellertid i konsu- mentköpssaxmnarmang principen även i fortsättningen vara, att det ankommer på säljaren att styrka att bestämt pris inte har avtalats. Rimligen bör det åvila säljaren — som 1 är näringsidkare — att säkerställa bevisning i prisfrågan (jfr NJA 1975 s. 280). Det bör dock — i enlighet med köp— lagsförslaget — vara tillräckligt att av utredningen kan slutas att bestämt pris får anses avtalat. Härigenom min— skas i någon mån utrymmet för en bedömning enbart på grundval av bevisbördan.
Den av oss föreslagna regeln om prisets bestämmande bör göras tvingande. Därigenom uppnår man att säljaren inte kan genom avtalsvillkor förbehålla sig rätt att ensam fritt bestämma priset. Vi återkommer i specialmotive— ringen till vad detta närmare innebär.
En allmän bedömning av vad som är ett skäligt pris kan i
3 SOU 1976:66 s. 214. 4 SOU 197ö:66 s. 211.
och för sig leda till att priset blir väsentligt högre än köparen hade anledning att räkna med vid köpet. Detta kan bero exempelvis på att kostnadsnivån har stigit kraftigt mellan köpet och leveransen och att detta med hänsyn till omständigheterna anses skäligen böra slå igenom på pri- set. I vissa standardavtal ges köparen rätt att frånträda köpet i sådana fall. Vi har inte ansett oss böra föreslå att regler om en sådan rätt tas upp i konsumentköplagen. Allmänna avtalsrättsliga principer ger dock visst utrymme för att förklara ett avtal ogiltigt i situationer av det— ta slag.
Utöver den nu behandlade bestämmelsen i 52 Så innehåller köplagsförslaget i 53 Så en specialregel, som innebär att en köpare i princip blir bunden av det pris som anges i säljarens räkning, om han inte protesterar utan oskäligt uppehåll. I gällande lag finns en motsvarande bestämmelse (6 & köplagen), vilken dock endast är tillämplig vid han— delsköp. Enligt det danska köplaäförslaget skall regeln gälla bara om köparen är näringsidkare, och enligt det finländska förslaget skall regeln inte gälla vid konsu— mentköp. Någon motsvarighet till regeln bör enligt vår mening inte tas upp i konsumentköplagen, och regeln bör inte heller kunna tillämpas analogt på konsumentköp.
Enligt 54 €) köplagsförslaget skall, om priset skall be— räknas efter antal, mått eller vikt, den mängd läggas till grund för beräkningen som godset har då faran går över på köparen. Om priset skall beräknas efter godsets vikt skall förpackningens vikt först avräknas. Detta mot— svarar vad som nu följer av 7 och 8 59 köplagen ocn bör i sak gälla också vid konsumentköp. Vid sådana köp torde dock frågorna endast sällan bli aktuella och vi anser därför att uttryckliga bestämmelser härom i konsument- köplagen kan undvaras. När problemet uppkommer bör köp— lagsförslagets regler kunna tillämpas analogt. Det är därvid att märka att faran för godset vid konsumentköp enligt vårt förslag inte går över på köparen förrän god— set har överlämnats till denne. Eventuellt svinn under transporten drabbar därför säljaren.
I den gällande köplagen anges inte var betalnng skall sk_e. 55 å köplagsförslaget innehåller emellertid bestäm- melser härom. Paragrafen föreskriver att betalning skall ske hos säljaren eller, om betalning skall ske mot över— lämnande av gods eller dokument, där överlämnandet sker. Detta framstår som en lämplig ordning. Med hänsyn till önskemålet att begränsa konsumentköplagens omfång bör man dock kunna avstå från att ta in en särskild bestämmelse härom i lagen. Vad som följer av köplagsförslaget fram— står ändå som naturligt med hänsyn till att godset, om annat inte får anses avtalat, skall av köparen hämtas
hos säljaren och att betalning i regel skall ske i sam— band med att godset avlämnas. Regeln stämmer också väl överens med den allmänna regel om platsen för betalning av en fordran som finns i 5 5 första stycket lagen om skuldebrev.
I 55 å föreskrivs vidare att köparens skyldighet att be— tala priset även innebär en skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel, ställa remburs, bankgaranti etc. Vad här föreskrivs kan inte gälla fullt ut vid konsument— köp. Enligt 11 å konsumentkreditlagen får nämligen sälja— ren vid kreditköp inte motta av köparen ingången växel— förbindelse eller annat löpande fordringsbevis. Däremot kan det även vid konsumentköp t.ex. förekomma att köpa— ren enligt avtalet har att ställa en bankgaranti eller annan säkerhet. Någon särskild bestämmelse härom i konsu— mentköplagen synes dock inte vara nödvändig.
Frågan när priset skall betalas regleras i 56 & köplags— förslaget. Om det inte får anses avtalat att priset skall betalas utan uppskov eller vid viss tidpunkt, skall det betalas vid anfordran. Köparen är dock inte skyldig att betala förrän godset hålls honom till handa eller sälja— ren genom överlämnande av dokument eller på annat sätt frånhänder sig förfoganderätten över godset. Att om inget annat framgår priset som huvudregel skall betalas vid an— fordran följer nu av 12 å köplagen, och vi anser att en bestämmelse som slår fast detta bör tas in i konsument— köplagen. Av bestämmelsen bör också framgå att köparen, om inte förskottsbetalning får anses avtalad, inte är skyldig att betala priset förrän han får tillgång till godset. En regel av motsvarande innehåll har upptagits i 41 så förslaget till konsumenttjänstlag.
Utöver de nu redovisade reglerna innehåller 56 Så köplags— förslaget dels i andra stycket en bestämmelse om att kö— paren inte är skyldig att betala priset förrän han har haft tillfälle att göra sedvanlig undersökning av godset dels i tredje stycket en bestämmelse om köparens skyldig— het att betala mot dokument. Vad här anges torde knappast ha någon större praktisk betydelse vid konsumentköp och behöver inte behandlas särskilt i konsumentköplagen.
5 . 1 O Avbeställning 5.10.1 Gällande rätt och föreliggande lagförslag
Begreppet avbeställning har ingen allmänt vedertagen be— tydelse men kan användas för den situationen att någon som har ingått ett avtal om köp ångrar köpet och vill komma ifrån affären på så rimliga villkor som möjligt. Avbeställningsrätt kan då definieras som en rätt för kö—
paren att genom ett meddelande till säljaren, en avbe— ställning, komma ifrån sina skyldigheter enligt ett i och för sig giltigt köpeavtal.
Köplagen ger inte köparen någon avbeställninärätt. Har någon rätt för köparen att avbeställa köpet inte avta— lats, är säljaren berättigad att få en dom som förpliktar köparen att mot utfående av det köpta godset betala köpe— summan (28 5).
I 60 å köplagen behandlas ett speciellt fall av avtalad avbeställningrätt, nämligen öppet köp. Därmed avses att köparen "äger efter sitt fria behag vidbliva köpet eller därifrån avstå".2 Det normala vid öppet köp är att kö— paren har fått ut varan från säljaren och alltså har rätt att inom viss tid lämna tillbaka varan och inhibera kö— pet.
I princip förutsätter öppet köp en särskild överenskom— melse mellan parterna. Numera medger emellertid många de— taljhandelsföretag öppet köp utan särskild överenskommel— se. Konsumentkooperationen tillämpar sedan många år till— baka ett system som innebär att i princip alla köp är öppna köp med en veckas ångerfrist. Undantag görs för vissa varugrupper såsom underkläder och färska och djup— frysta livsmedel samt för realisationsvaror. Beträffande den enskilda detaljhandeln framkom vid en undersökning som hemförsäljningskommittén lät utföra år 1975 bl.a. att kunden i närmare hälften av butikerna (43 %) hade rätt till öppet köp utan att detta särskilt överenskommits och att i övrigt praktiskt taget alla butiker medgav rätt till byte eller tillgodokvitto. Undantag gällde för vissa varor, exempelvis färskvaror, underkläder, baddräkter, avklippta tyger och realisationsvaror. Vid en förnyad undersökning år 1978 hade andelen butiker som tillämpade öppet köp utan särskild överenskommelse stigit till drygt hälften (54 %) .3 Någon motsvarande undersökning har in- te gjorts senare. Enligt vad vi har erfarit torde dock andelen företag som medger öppet köp inte vara lägre nu än år 1978.
Frågan om lagstiftning rörande öppet köp vid konsumentköp har varit aktuell i olika sammanhang. Den utreddes av hemförsäljningskommittén, som dock stannade för att inte lägga fram något förslag till lagregler. Kommittén ansåg,
1 Brita Sundberg—Weitman, Avbeställningsrätt, Svensk Juristtidning 1975 s. 241 . 2 Almén—Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl., 1960, s. 797. 3 SOU 1979:76 s. 32 ff.
bl.a. med hänsyn till behovet av att ta hänsyn till olika förhållanden i skilda branscher, att en lämpligare regle— ring kunde komma till stånd genom förhandlingslösningar inom ramen för konsumentverkets arbete.4 Förhandlingar om införande av allmänna regler för öppet köp har seder— mera förts mellan konsumentverket och berörda näringsid— karorganisationer. Förhandlingarna har hittills lett fram till överenskommelser mellan verket samt Sveriges köpman— naförbund och SHIO—Familjeföretagen angående information om öppet köp och bytesrätt samt angående tillgodokvitto.
Vi har inte ansett det ankomma på oss att ompröva hemför— säljningskommitténs ställningstagande till frågan om öp— pet köp. Vi vill dock framhålla att det är önskvärt att man kan komma fram till ett system som i största möjliga utsträckning ger konsumenterna rätt till öppet köp utan särskild överenskommelse. Skulle fortsatta överläggningar mellan konsumentverket och detaljhandeln inte leda till tillfredsställande resultat kan det vara skäl att ta upp lagstiftningsfrågan till förnyat övervägande.
Vi begränsar oss i den fortsatta diskussionen om avbe— ställningsrätt till fall då köpet avbeställs innan sälja— ren har avlämnat godset.
Den gällande konsumentköplagen innehåller inte några reg— ler som ger köparen avbeställningsrätt. Däremot ger he;m— försäljnipälgen köparen rätt att inom en vecka frånträ— da eljest bindande avtal om bl.a. köp av lös egendom. Ångerveckan börjar normalt löpa när konsumenten får till- fälle att undersöka godset eller gods av samma slag. Hem— försäljningslagen är tillämplig på försäljning som sker från en näringsidkare till en konsument vid hembesök el— ler vid telefonsamtal som utgör led i telefonförsäljning, under förutsättning att priset överstiger 200 kr. ocn att köpet inte avser livsmedel.
Det förslag till ny köplag som lades fram av köplagsut— redningen år 1976 upptog i 37 å en bestämmelse som gav köparen viss avbeställningsrätt vid tillverkningsavtal samt regler om beräkning av den ersättning som köparen i så fall skulle betala till säljaren. Det nu föreliggande köplägförslgget ger inte köparen någon uttrycklig rätt att avbeställa köpet. I 75 å andra stycket föreskrivs emellertid att, om köparen avbeställer ett avtal om till— verkning av gods, säljaren inte får fullfölja tillverk— ningen för köparens räkning. Detta gäller dock inte om
4 SOU 1979:76 s. 34. Se också motion 1981/82:87.
det skulle medföra väsentlig olägenhet för säljaren att inte fullfölja tillverkningen. Köparens avbeställning skall alltså respekteras såtillvida att säljaren normalt inte har rätt till ersättning för förlust som han hade kunnat undvika genom att avbryta sitt arbete här köparen avbeställer. I övrigt torde han ha rätt till ersättning för sin förlust enligt de allmänna reglerna om skadestånd vid köparens avtalsbrott. De andra nordiska köplagsför— slagen upptar regler med liknande innehåll.
Enligt förslaget till konsumenttjänstlgg har konsumenten rätt att avbeställa tjänsten innan den har slutförts. I förslaget ges utförliga bestämmelser om hur ersättningen i så fall skall beräknas. Säljarens rätt till ersättning skall alltså här inte bedömas enligt skadeståndsbestäm— melserna. Vi återkommer senare till ersättningsreglernas innehåll.
Några standardkontrakt avseende konsumentköp tar upp av— beställning. Enligt "Anbuds— och leveransbestämmelser personbilar" får säljaren, om köparen inte fullföljer köpet, antingen kräva att köpet fullgörs eller som er— sättning uppbära 10 % av den överenskomna köpeskillingr en. Undantag görs dock för det fallet att köparen utan egen skuld råkar i varaktiga betalningssvårigheter genom sjukdom, arbetslöshet eller av annan särskild orsak och underlåtenheten att fullfölja köpet är en direkt följd av detta. Träffar köparen inom ett år avtal om köp av ett annat fordon får han tillgodoräkna sig avbeställnings— avgiften med avdrag för de direkta utgifter i form av försäljarprovision etc. som säljaren har haft. Även i Sveriges trähusfabrikers riksförbunds allmänna leverans— bestämmelser finns en klausul om avbeställning. Vid lång— varig allvarlig sjukdom, dödsfall inom köparens familj eller upplösning av äktenskap som väsentligen förändrar förutsättningarna för avtalets ingående får köparen innan leveransen påbörjats avbeställa köpet utan annan kostnad än erlagd handpenning. Detsamma gäller vid avslag på an— sökan om byggnadslov eller om statliga lån. Handpenningen uppgår till 3 000 kr. i fråga om bostadshus för permanent boende och till 1 000 kr. i fråga om fritidshus. Handpen— ningen är således låg i förhållande till köpeskillingen för ett monteringsfärdigt hus.
3.10.2 Rätt att avbeställa
Så länge någpn avbeställningsrätt inte finns har säljaren rätt att kräva att köparen tar emot godset och betalar priset. Vid tillverkningsavtal innebär detta att säljaren kan fortsätta att lägga ned arbete och kostnader på till— verkningen, även om köparen förklarar att han inte längre har något intresse av det beställda godset. Och om köpar
ren undandrar sig att ta emot det gods han har köpt kan säljaren — utöver priset för godset — kräva särskild er— sätttning för de kostnader han har haft för att ta vård om detta. Införs en avbeställningsrätt blir säljaren skyldig att finna sig i köparens besked att köpet inte skall fullföljas. Han kan med andra ord inte längre på— fordra att få leverera den beställda varan och uppbära den avtalade köpeskillingen.
Att en konsument som har ingått ett köpeavtal sedermera önskar dra sig tillbaka från köpet kan ha olika orsa— ker. Köpet kan ha varit mindre välbetänkt. Konsumenten kanske vid närmare eftertanke blir på det klara med att han inte har något större behov av godset eller att köpet innebär en alltför stor påfrestning på hans ekonomi. Det kan också tänkas att han upptäcker att han skulle kunna göra ett förmånligare köp på annat håll. Det är själv— klart önskvärt att förhastade köp undviks, och det är en viktig uppgift för de konsumentupplysande organen att in— skärpa detta hos konsumenterna och verka för att dessa i köpsituationen har tillgång till den information de behö— ver. Näringsidkarna har ett ansvar för att inte marknads— föringen bedrivs på ett sätt som motverkar detta intres— se.
En önskan att avbeställa ett köp behöver emellertid inte bottna i att köpet var mindre välbetänkt. Den kan också bero på att förhållandena har ändrats på ett sätt som konsumenten inte förutsåg när han ingick avtalet. Ändrade familje— eller bostadsförhållanden, sjukdom, arbetslöshet eller plötsliga oväntade utgifter kan försätta konsumen— ten i en helt ny situation, som radikalt förändrar förut—- sättningarna för affären.
Från den enskilde köparens synpunkt är det givetvis en fördel att kunna dra sig tillbaka från ett köp som har varit mindre välbetänkt eller som på grund av ändrade förhållanden inte längre är förenligt med hans intressen. För säljaren innebär en avbeställning att han går miste om en affär. Nackdelarna härav kan variera mellan olika typer av köp. I allmänhet torde de bli störst vid till— verkningsavtal, där godset oftare är anpassat till köpa— rens särskilda behov och därför kan vara svårt att sälja till någon annan. Särskilda problem för säljaren kan ock— så uppstå vid avbeställning av en vara som säljaren har anskaffat speciellt för köparens räkning, medan konse— kvenserna normalt inte blir så besvärande om avbeställ— ningen avser en standardvara som säljaren har i lager.
En rätt för köparen att avbeställa ett köp skulle inne— bära ett avsteg från principen att avtal skall hållas. Detta kan givetvis inge vissa betänkligheter, och det
synes uteslutet att rent generellt ge köparen en sådan rätt utan skyldighet att kompensera säljaren ekonomiskt för den förlust denne drabbas av genom att affären går om intet. En sådan ordning skulle leda till att kostnaderna för avbeställningar måste slås ut på hela konsumentkol— lektivet, vilket knappast kan vara rimligt. Å andra si— dan skulle en avbeställningsrätt vara utan större mening från köparens synpunkt, om denne oavsett avbeställningen alltid var skyldig att betala säljaren hela det avtalade priset. En central fråga blir därför vilka regler som skall gälla för den ekonomiska uppgörelsen mellan parter— na då en avbeställning har skett. Innan det finns anled— ning att gå vidare in på denna fråga har vi emellertid att ta ställning till om en avbeställningsrätt över huvud taget bör införas.
Som vi har anfört i det föregående går vi inte in på om köparen bör ges en laglig rätt att frånträda köpet sedan godset har avlämnats. Frågan om avbeställningsrätt aktua— liseras sålunda oara när godset skall avlämnas vid en se— nare tidpunkt än den då köpeavtalet ingås. Vid det stora flertalet konsumentköp sker avlämnandet i omedelbar an— slutning till avtalet. När det gäller vissa typer av tyngre kapitalvaror som monteringsfärdiga hus, bilar, bå- tar och möbler, är det emellertid vanligt att det förfly— ter en tid mellan avtalet och leveransen. Detsamma gäller givetvis om köpet avser något som säljaren skall tillver— ka eller bearbeta, exempelvis ett klädesplagg som skall ändras.
Diskussionen om avbeställningsrätt har såvitt gäller köp i huvudsak rört tillverkningsavtal. Som skäl för en av— beställningsrätt vid sådana köp åberopas numera framför allt samhällsekonomiska hänsyn. Det innebär en från sam— hällets synpunkt olycklig förstöring av ekonomiska vär- den, om säljaren kan tilltvinga sig en rätt att tillverka en sak som över huvud taget inte kan nyttiggöras eller som köparen i vart fall inte längre vill ha.5 Sådana argument talar starkt för att en avbeställningsrätt bör finnas vid tillverkningsavtal. Ett annat väsentligt skäl för en sådan ordning utgör det förhållandet att kon- sumenterna i förslaget till konsumenttjänstlag ges en ge— nerell avbeställningsrätt. Tillverkningsavtal kan nämli— gen i flera avseenden ligga nära avtal om utförande av en tjänst.
Ekonomiska hänsyn av det slag som nyss berörts kan åbero— pas för en avbeställningsrätt även vid andra köp än till—
5 Sundberg—Weitman a.a. s. 247 ff, SOU 1976:66 s. 180 ff.
verkningsavtal. Om exempelvis avtalet innebär att godset skall transporteras genom säljarens försorg, kan en av— beställning innebära att en onödig transportkostnad inbe— sparas. Vidare är att märka att en köpare, som har för— värvat gods av standardkaraktär, visserligen i allmänhet har möjlighet att sälja godset vidare efter mottagandet men att vidareförsäljningen ofta måste ske med stor för- lust. Sålunda torde t.ex. möbler, kläder och bilar i en sådan situation få säljas som begagnat gods till avsevärt reducerade priser, även om de inte har brukats sedan de levererades som nya. Ges köparen en rätt att avbeställa godset innan han har mottagit det, kan däremot säljaren fortfarande sälja godset som nytt.
Det nu anförda talar för att det finns skäl att medge av- beställningsrätt även i fråga om andra köp än tillverk— ningsavtal. För en sådan ordning kan också anföras att det kan vara svårt att avgöra om ett köp skall betraktas som tillverkningsavtal eller inte. Problem kan bl.a. upp— stå med sådana mellanformer som innebär att en standard— vara, t.ex. en fritidsbåt av viss typ, skall förses med speciell inredning och tilläggsutrustning. Det torde för övrigt även vid andra köp än tillverkningsavtal i prakti— ken vara vanligt att säljaren godtar en av köparen gjord avbeställning och alltså, i stället för att påfordra kö— pets fullgörande, nöjer sig med att häva köpet och begä— ra skadestånd efter en mer eller mindre schematisk beräk— ning.6 Ovanligt är inte heller att säljaren godtar en avbeställning utan att framställa några ersättningskrav mot köparen. I sammanhanget bör också erinras om att i 1 butikshandeln tendensen alltmera går mot att generellt medge öppet köp. Eftersom köparen i dessa fall tillåts att ångra köpet sedan godset avlämnats framstår det som inkonsekvent att inte också medge honom en rätt att från— träda köpet före avlämnandet.
En avbeställningsrätt skulle kunna konstrueras så att den begränsas till fall då vissa oförutsedda förhållanden in— träder som påverkar köparens behov av varan eller möjlig— het att betala den. Sådana förhållanden kan vara ett dödsfall inom familjen, skilsmässa, arbetslöshet eller sjukdom. Vi anser det för vår del inte motiverat att överväga begränsningar av detta slag. Det är knappast möjligt att hitta kriterier som passar i en lagtext som skall avse alla typer av köp av lös egendom. Valet skulle därför få stå mellan att inskränka avbeställningsrätten till vissa lätt avgränsbara fall eller att utforma vill—
6 Se t.ex. allmänna reklamationsnämndens beslut 82/R 6650.
kören för en avbeställningsrätt så allmänt att det knap— past blir fråga om någon reell begränsning. Inte heller i förslaget till konsumenttjänstlag uppställs några in— skränkande villkor av denna typ.
Som en förutsättning för avbeställning kan också — vid tillverkningsavtal — uppställas att intet eller endast en mindre del av tillverkningen har utförts samt — för alla typer av avtal — att avbeställningen kan ske utan väsent— lig olägenhet för säljaren. Köplagsutredningen föreslog att båda dessa begränsningar skulle gälla för köparens rätt att avbeställa tillverkningavtal. Vi vill emeller— tid inte föreslå att några sådana regler införs. Mot den förstnämnda begränsningen talar dels att det kan vara svårt att skilja mellan tillverkningsavtal och andra av— tal och dels att någon motsvarande begränsning inte finns i förslaget till konsumenttjänstlag. Mot den andra be— gränsningen talar främst att den kan vara svår att hante— ra i praktiken. Någon motsvarighet finns inte heller i detta fall i förslaget till konswnenttjänstlag. Säljarens intressen bör kunna tillgodoses genom en rätt till er— sättning.
Våra slutsatser av det anförda blir att köparen bör ges en generell rätt att avbeställa vid konsumentköp. Konsu— menten har en motsvarande rätt enligt förslaget till kon— sumenttjänstlag utan att detta kommer till direkt uttryck i lagtexten. Vi föreslår emellertid att i konsumentköp— lagen tas in en bestämmelse som uttryckligen anger att köparen har rätt att avbeställa köpet. En sådan bestäm— melse är bl.a. av betydelse för att klargöra gränsen mot öppet köp. Ser man endast till denna gränsdragning skulle avbeställning få ske till dess godset är avlämnat. Enligt vad vi föreslår skall emellertid godset anses avlämnat först när det har tagits om hand av köparen eller på an— nat sätt överlämnats till honom. För de fall då köparen skall hamta godset eller på annat sätt medverka till av— lämnandet innebär detta att köparen i realiteten kan be— stämma när avlämnandet sker. Om köparen fick rätt att av— beställa intill dess godset är avlämnat skulle han alltså kunna avbeställa köpet även när avlämnandet har fördröjts genom dröjsmål på hans sida. Detta framstår inte som lämpligt. Avgörande vikt bör i stället fästas vid den tidpunkt då godset hålls tillgängligt för köparen. Vi återkommer i specialmotiveringen till den närmare inne— börden härav.
5.103 Säljarens rätt till ersättning vid avbeställ— ning
Som vi har påpekat i det föregående är det inte ovanligt att en säljare går med på avbeställning utan att betinga sig någon särskild ersättning av köparen. En lagstadgad rätt för köparen att avbeställa måste emellertid, som re— dan framhållits, förenas med en principiell skyldighet att vid avbeställning utge ersättning till säljaren. En annan ordning skulle i alltför hög grad medföra nackdelar för säljarna och kostnader som i sista hand skulle drabba konsumentkollektivet. Den skulle också uppmuntra till oöverlagda köp och kunde inverka störande på omsättning— en. Om en säljare inte kunde räkna med en rätt till er— sättning i händelse av avbeställning skulle han givetvis bli obenägen att för en kunds räkning ta hem varor som inte ingår i det normala sortimentet. Följden kunde allt— så bli en försämrad servicenivå med nackdelar inte minst för glesbygdsbefolkningen.
Reglerna om vilken ersättning köparen skall utge till säljaren bör konstrueras så, att såväl köparens som säl— jarens intressen tillgodoses i rimlig utsträckning. Ut— gångspunkterna bör vara den situation reglerna skall fun— gera i och dessas syfte. Avbeställning kan bli aktuell bara när avlämnandet skall ske senare än i omedelbar an— slutning till avtalet. Anledningen till denna tidsskill- nad kan variera. Vanligen torde den bero på att säljaren måste ha tid på sig för att ta hem eller tillverka god— set eller utföra något arbete på detta. Orsaken kan emel— lertid också vara att säljaren skall transportera godset till köparen eller att köparen vill försäkra sig om att godset kommer att finnas tillgängligt vid en viss framti— da tidpunkt, då han behöver det. Syftet med reglerna är att ge köparen möjlighet att frånträda ett köp som han inte längre vill fullfölja, utan att detta drabbar säljas ren oskäligt hårt. Även om säljaren nu vid köparens av— talsbrott har rätt att kräva att köparen fullföljer köpet och betalar priset torde det, när saken ställs på sin spets, vara vanligare att säljaren häver köpet och begär skadestånd. I jämförelse med detta alternativ leder av- beställning typiskt sett till besparingar genom att den görs i ett tidigare skede. Dessa besparingar bör köparen få del av. Vidare bör man vid tillverkningsavtal undvika att pressa fram en onyttig produktion.
Även om köparna i princip måste vara skyldiga att utge ersättning vid avbeställning behöver denna skyldighet in— te vara utan undantag. Man skulle kunna tänka sig att un— dantag från skyldigheten att utge ersättning görs för de fall där avbeställningen föranletts av sjukdom, arbets—
löshet, anhörigs död, skilsmässa eller liknande. Något sådant allmänt undantag från ersättningsskyldigheten görs emellertid inte i förslaget till konsumenttjänstlag och vi vill inte föreslå att så sker för konsumentköpens del. Risken för att sådana omständigheter inträffar på köpar rens sida bör inte bäras av säljaren.
Naturligtvis bör inte köparen vara skyldig att utge någon ersättning om han avbeställer ett köp beträffande vilket öppet köp är eller får anses avtalat; skulle säljaren var ra beredd att utan ersättning ta tillbaka godset om köpa— ren ångrar sig sedan godset avlämnats, skall han inte få någon ersättning när köparen ångrar sig före den tidpunkt då godset skall avlämnas. Någon särskild regel härom tor— de dock inte vara nödvändig. Med den utbredning som sys— temet med öppet köp numera här innebär det sagda att än— talet fall då någon avbeställningsersättning över huvud taget blir aktuell begränsas ganska kraftigt. Framför allt torde krav på sådan ersättning komma i fråga vid tillverkningsavtal och vid köp av specialbeställt gods.
Olika modeller kan tänkas för beräkning av ersättning till säljaren vid avbeställning. Den diskussion som förts har närmast gällt avbeställning av avtal om tillverk— ning. Man har härvid talat om en additionsmetod och en subtraktionsmetod. Enligt subtraktionsmetoden skall säl— jarens ersättning normalt utgöra det avtalade priset med avdrag för de kostnader som säljaren besparar sig genom att avbryta tillverkningen. Säljaren får med denna metod samma vinst som om avtalet hade fullgjorts. Additionsme— toden innebär i stället att man summerar de olika poster— na i säljarens förlust samtidigt som en skälighetsbedöm— ning införs beträffande ersättning för säljarens vinst.
Köplagsutredningen, vilken som tidigare nämnts föreslog en avbeställningsrätt vid tillverkningsavtal, ansåg att betydelsen för köparen av en sådan rätt skulle bli mycket liten om man använde subtraktionsmetoden för att beräkna ersättningen till säljaren. I stället föreslog utred— ningen att additionsmetoden skulle användas, dvs. säljas ren skulle vid avbeställning få ersättning för sina för— lustposter och skälig ersättning för vinst.7 Detta skulle i vissa fall, särskilt när avbeställning sker in— nan tillverkningen har påbörjats, leda till lägre ersätt— ning än om subtraktionsmetoden tillämpas. Den ersättning som säljaren erhåller för vinst skulle nämligen inte bli densamma oavsett vid vilken tidpunkt avbeställningen sker, utan i stort sett skulle ersättningen för vinst bli större ju längre tillverkningen har fortskridit.
7 SOU 1976:66 s. 185.
Köplagsutredningens tankegångar har kommit till utttryck i 57 9 andra stycket i dess förslag till ny köplag. Där föreskrivs att köparen skall ersätta de kostnader som säljaren haft för att ingå och fullgöra avtalet, i den mån dessa inte kan tillgodogöras på annat sätt, samt kostnader till följd av avbeställningen. Säljaren har dessutom rätt till skälig ersättning för utebliven vinst och annan förlust. Utebliven vinst beräknas med hänsyn till den tid som förflutit mellan avtalet och avbeställ— ningen, omfattningen av nedlagt arbete, möjligheterna att på annat sätt göra avsedd vinst och omständigheterna i övrigt.
I förslaget till konsumenttjänstlag ges utförliga bestänh melser om hur näringsidkarens förlust skall beräknas när konsumenten avbeställer tjänsten. Beräkningen av ersätt— ningen skall göras enligt additionsmetoden, men reglerna har en annan utformning än de regler som föreslogs av köplagsutredningen. Enligt 42 5 första stycket i förslår get till konsumenttjänstlag har näringsidkaren vid avbe— ställning alltid rätt till ersättning för den del av tjänsten som redan utförts samt för arbete som måste ut— föras trots avbeställningen. Ersättningen skall motsvara det pris som skulle ha gällt, om avtalet endast hade av— sett vad som utförts. På denna del av tjänsten har alltså näringsidkaren rätt till full vinst. Därutöver har när ringsidkaren enligt 42 å andra stycket rätt till ersätt— ning för förlust som uppkommer på grund av att han har haft kostnader för den återstående delen av tjänsten, un— derlåtit att åta sig annat arbete eller i övrigt inrättat sig efter uppdraget. Även denna del av ersättningen kan avse utebliven vinst. I två situationer har näringsidkar ren inte rätt till ersättning för förluster, hänförliga till den del av tjänsten som inte kommit att utföras. För det första går näringsidkaren miste om sin rätt till sår dan ersättning, om avbeställningen beror på att konsumen— tens syfte med tjänsten har blivit förfelat på grund av att föremålet för tjänsten har skadats eller gått förlo— rat, utan att detta berott på försummelse från konsumen— tens sida. För det andra skall motsvarande gälla här av— beställning sker därför att konsumenten hindras att dra nytta av tjänsten till följd av föreskrift i författning, beslut av myndighet eller annan liknande omständighet utanför konsumentens kontroll.
Det är önskvärt att reglerna om ersättning vid avbeställ— ning beträffande köp och tjänster ligger så nära varandra som möjligt. Liksom vid konsumenttjänster bör vid konsur mentköp den ersättning säljaren har rätt till beräknas enligt additionSmetoden. Detta är för övrigt också den metod som är mest förmånlig för den enskilde köparen. Skillnaderna mellan köp och tjänster är emellertid sådana
att reglerna om ersättning vid avbeställning inte kan gö— ras parallella. Detta gäller även tillverkningsavtalen, som ligger närmast tjänsterna. Den grundläggande skill— naden mellan tjänster och tillverkningsavtal är att arbe— tet när det är fråga om en tjänst utförs på konsumentens egendom, medan säljaren vid ett tillverkningiavtal bear— betar sitt eget material för att tillverka det gods som avtalet avser. Är det fråga om en tjänst, och har ett visst arbete hunnit utföras när avbeställning sker, har arbetet utförts på konsumentens egendom och det framstår som naturligt att han får utge full ersättning för detta, trots att det inte är slutfört. Är det i stället fråga om ett tillverkningsavtal, har säljaren i motsvarande situa— tion hunnit att av sitt eget material framställa godset till en viss del eller kanske rent av att göra det helt färdigt. Ges köparen en avbeställningsrätt, kan det knap— past komma i fråga att ålägga honom att lösa vad säljaren har hunnit tillverka när avbeställningen sker. Mot denna bakgrund passar den i 42 5 första stycket i förslaget till konsumenttjänstlag intagna regeln att konsumenten alltid skall betala vad som är utfört vid avbeställningen inte för konsumentköp. Om säljaren fick dels rätt till full ersättning för vad han hunnit tillverka vid avbe— ställningen, dels rätt att behålla vad som då fram— ställts, skulle han inte sällan överkompenseras.
Vidare leder skillnaden mellan köp och tjänster till att undantaget från skyldigheten att utge ersättning för för— lust, när föremålet för tjänsten förstörs av våda, inte behöver någon motsvarighet i konsumentköplagen. För såda— na händelser står säljaren faran enligt vårt förslag till konsumentköplag intill dess godset är avlämnat. Vi anser inte heller att det finns tillräcklig anledning att göra undantag för det fallet att konsumenten hindras att dra nytta av godset på grund av föreskrift i författning el— ler myndighets beslut. I en sådan situation blir godset ofta att anse som felaktigt enligt den regel vi har före- slagit om gods som inte är tillförlitligt från säkerhets— synpunkt.
Reglerna i konsumentköplagen om köparens skyldighet att utge ersättning vid avbeställning måste alltså i flera avseeendeh ges en annan utformning än motsvarande regler i den föreslagna konsumenttjänstlagen. I och för sig är det önskvärt att ersättningen vid avbeställning så långt möjligt schabloniseras - och möjligheterna härtill torde vara störst vid andra köp än tillverkningsävtal — men det är knappast tänkbart att i en lagtext som skall omfatta köp av allt slags gods införa en schabloniserad rätt till ersättning. Däremot bör lagtexten utformas så att det ges möjlighet att t.ex. i standardavtal inta en bestämmelse om vilken ersättning köparen skall utge vid avbeställ— ning. Vi återkommer senare till detta.
Vid den närmare utformningen av ersättningsreglerna synes det lämpligt att utgå från den uppdelning som görs i köps lagsutredningens förslag mellan å ena sidan kostnader samt å andra sidan utebliven vinst och annan förlust. Enligt köplagsutredningens förslag skall till kostnader hänföras inte bara särkostnader utan också skälig andel i allmänna produktionskostnader ("over—head").8 Vi anser för vår del lämpligare att göra uppdelningen så att till kostnadsdelen hänförs endast de särskilda kostnaderna. Det är nämligen svårt att dra en klar gräns mellan vad som är bidrag till verksamhetens allmänna kostnader och vad som är vinst.
Vid avbeställning av ett konsumentköp bör säljaren alltså ha rätt till ersättning för de särskilda kostnader som kan hänföras till avtalet och avbeställningen. Hit hör till en början de kostnader som han har haft för att ingå avtalet. Dessa kostnader kan avse t.ex. utarbetande av ritningar eller offert eller inhämtande av en kreditupp— lysning på köparen. Vidare bör ersättning utgå för säljar rens särskilda kostnader för att fullgöra avtalet. Vid tillverkningsavtal kan dessa bestå av utgifter för mate— rial, arbetslöner etc, och vid andra köp det pris säljas ren har fått betala för godset och frakt. Eftersom säl— jaren vid avbeställning av ett köp får behålla godset bör han dock inte få ersättning för de kostnader som han till följd därav kan tillgodogöra sig, exempelvis genom att sälja godset eller utnyttja materialet för annan till— verkning. Föranleder avbeställningen i sig särskilda kostnader för säljaren bör han få ersättning också för dessa. Det kan t.ex. vara fråga om frakt för att åter— hämta gods som har avsänts till köparen eller för att skicka tillbaka till leverantören gods som säljaren har tagit hem särskilt för köparens räkning och som han är berättigad att återlämna till leverantören.
Säljarens rätt till ersättning bör emellertid som nyss antytts inte begränsas till sådana särskilda kostnader som nu har berörts. Ersättningen bör i princip bestämmas så att den också ger ett bidrag till verksamhetens all— männa kostnader och viss kompensation för utebliven vinst på affären. Ersättningen bör emellertid normalt inte mot- svara hela det överskott som skulle ha uppkommit för säl— jaren om köpet hade fullgjorts. Säljaren bör med andra ord inte få full kompensation för vad man brukar kalla det positiva kontraktsintresset. Om säljaren fick en Sår dan ersättningsrätt skulle köparens avbeställningsrätt knappast innebära någon ekonomisk fördel för denne. Av— beställningen innebär för övrigt alltid den fördelen för
8 SOU 1976:66 s. 292.
säljaren att han undgår eventuella kostnader som kan upp— komma i samband med eller efter leveransen.
När det gäller att bestämma säljarens rätt till ersätt- ning utöver de särskilda kostnaderna ställer sig situa— tionen olika vid tillverkningsavtal och vid andra köp. I enlighet med vad köplagsutredningen anförde bör utgångs— punkten vid tillverkningsavtal vara att överskottet in— tjänas successivt genom säljarens åtgärder för att full— göra avtalet, inte att det intjänas redan i och med av- talsslutet.9 Vid sådana köp är det därför skäligt att sätta ersättningen i relation till den tid som förflutit mellan avtalet och avbeställningen och den tid som åter— står innan leverans skulle ha ägt rum samt omfattningen av nedlagt arbete. En sådan regel har också den fördelen att den ämnar den köpare som gör sin avbeställning i ett tidigt skede och därmed hindrar säljaren från att lägga ner onödigt arbete på att fullgöra avtalet.
Vid andra köp a'n tillverkningsavtal kan man knappast på samma sätt säga att överskottet intjänas successivt under den tid som förflyter mellan avtalsslutet och leverans—- tidpunkten. En viss betydelse bör dock även här kunna tillmätas tidsfaktorn. Genomsnittligt sett bör säljarens olägenheter av en avbeställning vara mindre ju tidigare avbeställningen sker. Genom en tidig avbeställning kan han besparas besvär med att hantera och förvara godset för köparens räkning, och han kan snabbare vidta åtgärder för att försöka avyttra det till en annan köpare.
Av väsentlig betydelse vid bestämningen av säljarens er— sättning vid avbeställning blir givetvis relationen mel— lan det avtalade priset och säljarens anskaffningskostnad eller med andra ord det procentuella påslag som säljarens priskalkyl bygger på. Storleken av detta påslag varierar i hög grad mellan olika varugrupper och olika företag. Av vad som tidigare har anförts framgår att vi inte anser att säljaren bör ha rätt till full kompensation för detta påslag. I anslutning till vad köplagsutredningen har an- fört rörande avbeställningersättning vid tillverknings— avtal kan saken uttryckas så, att säljarens vinst inte är till fullo intjänad förrän han har fullgjort sin leve— ransskyldighet och de förpliktelser som i övrigt åligger honom enligt avtalet.
Vi föreslår alltså att säljaren vid avbeställning av så— väl tillverkningsavtäl som köp av annat slag ges rätt att - förutom ersättning för särskilda kostnader —_ uppbära ersättning med ett skäligt belopp för sin förlust i
9 SOU 1976:66 s. 186.
övrigt på avbeställningen. Vid bestämningen av vad som är ett skäligt belopp bör hänsyn tas till godsets pris, tid—- punkten för avbeställningen, omfattningen av det arbete säljaren nedlagt samt omständigheterna i övrigt. Genom hänvisningen till omständigheterna i övrigt blir det möj— ligt att beakta sådant som att säljaren på grund av ett tillverkningsavtal som sedermera avbeställs har nödgats avböja andra uppdrag och nu inte kan utnyttja sina resur— ser till fullo eller att det avbeställda köpet avser en vara av säsongkaraktär, som det när avbeställningen sker inte längre är möjligt att få avsättning för.
Förslaget till konsumenttjänstlag upptar en särskild re— gel (42 å andra stycket), enligt vilken ersättningen till näringsidkaren inte får överstiga hans förlust till följd av avbeställningen. Härigenom begränsas näringsidkarens sammanlagda ersättning så att den inte kan komma att överstiga priset för den avbeställda tjänsten. Inte hel— ler vid köp bör avbeställningsersättningen få överstiga det avtalade priset. Detta kan emellertid beaktas vid den skälighetsbedömning som skall göras enligt de av oss fö— reslagna reglerna, och vi anser det inte erforderligt att ta in någon uttrycklig bestämmelse härom i lagen.
De regler vi har förordat i det föregående bygger på en strävan att åstadkomma en rimlig avvägning mellan motstå— ende intressen. Vi är emellertid medvetna om att regle— ringen blir komplicerad och att det kan vara svårt att i ett enskilt fall bestämma storleken av den ersättning som köparen skall utge. Det framstår därför som önskvärt att ! parterna & förhand kan avtala om den ersättning som kö- , paren skall betala i händelse av avbeställning. Det inne— ' bär en viss trygghet för köparen om han redan i förväg vet vad det kostar honom om han inte fullföljer köpet. Även för säljaren har en på förhand bestämd avbeställ— ningsavgift fördelar, bl.a. genom att han slipper att i det enskilda fallet visa, vilka kostnader han har haft och vilken förlust i övrigt han gör. För båda parterna har en sådan ordning den fördelen att risken för tvister minskar.
För att en på förhand bestämd avgift skall kunna göras gällande mot köparen också i fall då säljarens rätt till ersättning enligt lagens regler i det enskilda fallet skulle bli lägre än den avtalade avgiften krävs ett un— dantag från principen att lagens bestämmelser är tvingan— de till köparens förmån. En bestäJmnelse' av sådan innebörd finns i förslaget till konsumenttjänstlag (43 sj). Som förutsättning för att en på förhand bestämd avbeställ— ningsavgift skall godtas krävs där, att avgiften är skä— lig med hänsyn till den ersättning som normalt kan antas tillkomma näringsidkaren vid avbeställning. Vi föreslår att en motsvarande regel införs för konsumentköp.
5.11 Påföljder av köparens avtalsbrott
Den nuvarande konswnentköplagen innehåller inte några be— stämmelser om påföljderna av köparens avtalsbrott. I det— ta hänseende är reglerna i den allmänna köplagen fullt ut tillämpliga också på konsumentköp. En ny konsumentköplag skall enligt vårt förslag i princip fristående från den allmänna köplagen reglera förhållandet mellan köpare och säljare vid konsumentköp. Mot bakgrund härav anser vi att lagen också bör innehålla vissa regler om påföljder av köparens avtalsbrott. Sådana regler finns i förslaget till konsumenttjänstlag. Om bestämnelserna i konsument— köplagen görs tvingande till köparens förmån hindras säl— jaren från att göra gällande avtalsvillkor som är mera betungande för köparen än lagens regler.
Köparens centrala förpliktelse enligt avtalet är att bt.L tala priset. Han är emellertid också skyldig att ta emot godset. Om detta skall avlämnas hos säljaren åligger det köparen att ta hand om det där. I andra fall kan han va— ra skyldig att hämta godset t.ex på en järnvägsstation eller ett postkontor. Om avlämnandet skall ske hos köpa- ren har denne att ge säljaren erforderliga anvisningar och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att leve— ransen skall kunna tas emot. Ibland kan köparen vara skyldig att medverka till köpet på annat sätt. Om köpet avser något som säljaren skall tillverka eller bearbeta kan det sålunda vara nödvändigt att köparen exempelvis tillhandahåller vissa specifikationer eller ger säljaren tillfälle att införskaffa vissa måttuppgifter.
Köplagsförslaget innehåller i 57 5 en bestämmelse som fö— reskriver att köparen skall medverka till köpet genom att i rätt tid hämta eller ta emot godset och vidta de övriga åtgärder som skäligen kan förväntas av honom. Förslagets bestämmelser om påföljder av köparens avtalsbrott, vilka är upptagna i 58—65 55, tar sikte på både det fallet att köparen inte betalar priset i rätt tid och det fallet att han brister i medverkan på annat sätt. Vi anser det för vår del inte behövligt att i konswnentköplagen införa nå— gon uttrycklig regel motsvarande 57 Så köplagsförslaget. Vi anser vidare att bestämmelserna om påföljder av köpa— rens avtalsbrott kan begränsas till att avse dröjsmål med att betala priset. Att knyta särskilda påföljder till ett dröjsmål med mottagandet är inte erforderligt för de fall då godset skall betalas i samband med att det avlämnas, eftersom dröjsmålet då också utgör ett dröjsmål med be— talningen. För de — jämförelsevis sällsynta — fall då en underlåtenhet att medverka till köpet från köparens sida inte innebär något dröjsmål med betalningen bör det vara tillräckligt att konsumentköplagens regler om påföljder
för sådant dröjsmål kan tilllämpas analogt. En underlåten medverkan till köpet i någon form från köparens sida kan också ses som ett tecken på att köparen inte heller kom— mer att betala och därigenom ge säljaren fog för att an— tecipera ett betalningsdröjsmål.
Den praktiska betydelsen av bestämmelser i konsumentköp— lagen om påföljder på grund av köparens dröjsmål med be— talningen är ganska begränsad. Vid de allra flesta köp sker betalningen i direkt samband med köpet,och då finns inte något utrymme för tillämpning av regerna. När köp sker på kredit är det ofta fråga om avbetalningsköp, där säljaren förbehåller sig rätt att återta godset om köpa— ren inte fullgör sin betalningsskyldighet. I så fall blir reglerna i konsumentkreditlagen tillämpliga. Denna lag innehåller tvingande bestämmelser om avräkning mellan parterna i samband med återtagande av godset, vilka er— sätter de allmänna bestämmelser som annars gäller om häv— ning och skadestånd vid köparens dröjsmål med betalning-— en.
I 58 & köplagsförslaget anges följderna av att köparen inte i rätt tid betalar priset eller i övrigt medverkar till köpet. Beror inte detta på säljaren eller på ett förhållande på hans sida, får säljaren kräva betalning eller häva köpet, om de därför i följande paragrafer sär— skilt angivna förutsättningarna är uppfyllda. Säljaren har också rätt att hålla inne godset om man inte har av— talat om kreditköp, och han har rätt till ränta och ska— destånd. Regleringen överensstämmer i huvudsak med gäl— lande rätt. Förutsättningen att det inte beror på sälja- ren eller på en omständighet på hans sida att betalning eller annan medverkan av köparen inte sker i rätt tid är visserligen inte uttryckligen angiven i den nuvarande be— stälmnelsen i 28 55 köplagen. En sådan förutsättning anses emellertid gälla även nu.1
De påföljder som anges i 58 5") köplagsförslaget bör kunna komma i fråga också vid konsumentköp. Vi föreslår därför att en motsvarande bestämmelse tas in i konsumentköpla— gen.
Om godset har levererats till köparen men denne dröjer med betalningen är den naturliga åtgärden från säljarens sida att kräva betalnng och i sista hand att vidta åt— gärder för att driva in sin fordran. Att säljaren bör ha denna befogenhet också om köparen är en konsument synes oss självklart.
1 Almén—Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl., 1960, s. 585 f.
Vad gäller det fallet att godset ännu inte är avlämnat kan säljaren normalt hålla inne godset, dvs. skjuta upp avlämnandet, i avvaktan på betalningen. Även i detta läge har säljaren såväl enligt gällande lag som enligt köp- lagsförslaget rätt att vidhålla sitt krav på betalning, oavsett vad som är anledningen till köparens dröjsmål. Han kan alltså framtvinga en fullgörelse från köparens sida. Han kan emellertid förlora denna rätt genom pas— sivitet. Bestämmelser härom finns i 59 5 köplagsförsla- get. Om en köpare som inte har mottagit godset och inte heller har betalat priset frågar säljaren om denne trots dröjsmålet vill stå fast vid köpet, måste säljaren svara inom skälig tid, såvida han vill kräva betalning. Även om säljaren inte får någon förfrågan förlorar han sin rätt att kräva betalning, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. En motsvarande skyldighet för säljaren att ta ställning till om han vill kräva fullgörelse av köpet följer nu av 31 5 köplagen.
Om köparen inte betalar godset i rätt tid kan detta gi- vetvis bero på glömska, ekonomiska svårigheter eller nå- got annat tillfälligt hinder. Orsaken kan emellertid ock- så vara att köparen inte längre önskar genomföra köpet. Vi har i det föregående föreslagit att köparen skall ha en obegränsad rätt att avbeställa köpet före leveransda— gen (5.10.2). Sedan denna dag har inträtt och godset hålls tillgängligt för köparen står emellertid denna möj— lighet inte längre öppen. Frågan uppkommer då om säljaren i detta läge skall ha en obetingad rätt att kräva att kö— paren fullgör köpet och betalar priset eller om han i stället skall hänvisas att häva köpet och kräva skade— stånd för den förlust som orsakas honom genom att affären går om intet. Det är visserligen troligt att säljaren i situationer av detta slag ofta — eventuellt efter ett antal resultatlösa påminnelser till köparen — avstår från att driva sitt krav vidare. Vi anser dock att han i prin— cip bör ha rätt att kräva av köparen att denne fullföljer köpet, om någon avbeställning inte har gjorts i tid. Vi anser med andra ord att den ordning som nu gäller och som köplagsförslaget innebär även i fortsättningen bör gälla också vid konsumentköp. Vi har inte ansett det behövligt att i konswnentköplagen ta in någon motsvarighet till be— stämmelserna i 59 Så köplagsförslaget. De krav på aktivi— tet från säljarens sida som ställs upp där bör emellertid kunna tillämpas analogt vid konsumentköp.
I stället för att kräva betalning kan säljaren häva kö— P.CE' För hävningsrätt fordras enligt köplagsförslaget (61 5 första stycket) i princip att köparens avtalsbrott är väsentligt. Detta överensstämmer i sak med vad som gäller för andra köp än handelsköp enligt köplagen och är enligt vår uppfattning godtagbart också för konsumentköp.
Liksom vid säljarens dröjsmål ger köplagsförslaget vid köparens dröjsmål motparten möjlighet att ställa upp en s.k. Nachfrist. Om säljaren har förelagt köparen en be— stämd tilläggstid under vilken denne skall fullgöra kö— pet, får säljaren inte under denna tid häva köpet på grund av dröjsmålet, såvida inte köparen har meddelat att han inte kommer att fullgöra köpet inom den utsatta tiden (60 9). När fristen har löpt ut eller köparen dessförin— nan meddelat att han inte kommer att fullgöra inom den utsatta tiden får säljaren häva köpet utan någon särskild väsentlighetsprövning, under förutsättning att den utsat— ta tiden är skälig (61 5 andra stycket). En motsvarande möjlighet för säljaren att uppställa en Nachfrist bör finnas i konsumentköplagen, men vi anser att regleringen kan göras något mindre utförlig.
Hävning kan i princip ske även sedan godset har kommit i köparens besittning. För att säljaren skall ha sådan häv— ningsrätt krävs emellertid såväl enligt gällande lag (26 9 andra stycket köplagen) som enligt köplagsförslaget (61 5 tredje stycket) att säljaren har förbehållit sig rätt till detta eller att köparen har avvisat godset. En motsvarande regel bör tas in även i konsumentköplagen.
Om priset är betalt och säljaren ändå vill häva på grund av köparens dröjsmål med betalningen, skall han enligt 62 S köplagsförslaget meddela köparen detta utan oskäligt uppehåll. Gör han inte det får han inte häva. En motsvar rande bestämmelse finns i 52 5 i den gällande köplagen. Enligt vår uppfattning bör man för konsumentköpens del gå längre och föreskriva att säljaren över huvud taget inte får häva på grund av köparens dröjsmål sedan godset är betalt. Konsumenterna torde inte räkna med att köpet kan hävas sedan priset i sin helhet har betalats och det finns inte tillräcklig anledning att av hänsyn till säl— jarens intressen medge hävning i en sådan situation.
Enligt 64 9 köplagsförslaget har säljaren rätt till skär destånd om han lider skada genom köparens dröjsmål med betalningen. Även vid konsumentköp bör säljaren ha en skadeståndsrätt. Denna har sin främsta betydelse när säl— jaren på grund av köparens dröjsmål häver köpet och sår lunda går miste om affären. Till skillnad från motsvaran— de bestämmelse i 50 5 gällande köplag är regeln i köps lagsförslaget emellertid tillämplig även om köpet full— görs men detta sker för sent. Vid en försenad betalning har säljaren rätt till dröjsmålsränta enligt räntelagen och utrymmet för att beräkna något skadestånd därutöver torde vara mycket ringa. Vi anser därför att säljarens skadeståndsrätt på grund av köparens dröjsmål med betal— ningen vid konsumentköp bör kunna begränsas till fall då köpet hävs. Att säljaren om godset avhämtas för sent bör
kunna kräva ersättning av köparen för sina kostnader för godsets vård är en annan sak. Denna fråga återkommer vi till längre fram (5.12.4).
Enligt köplagsförslaget ar skadeståndsansvaret strikt, men köparen kan gå fri från skadeståndsskyldighet i den mån hans dröjsmål beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller något annat liknande hinder, som köpa— ren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han heller inte skäligen kunde ha und— vikit eller övervunnit. Även vid konsumentköp bör i prin— cip gälla ett strikt skadeståndsansvar. Köparen får så— lunda svara exempelvis för konsekvenserna av sin betal— ningsoförmåga, även om denna beror på någon oväntad hän— delse. Utrymmet för tillämpning av den i köplagsförsla— get upptagna forchmajeure—regeln torde vara mycket smalt när det gäller konsumentköp; den har större betydelse vid internationella affärer. Det kan därför ifrågasättas om inte regeln skulle kunna avvaras i konsumentköplagen. Vi har emellertid inte ansett oss böra föreslå en reglering som på denna punkt är mindre förmånlig för köparen än vad som skall gälla beträffande köp i allmänhet.
Skadeståndet till säljaren bör i princip omfatta full er— sättning för dennes förlust på grund av att affären går om intet. Hänsyn bör dock tas till att köparen enligt vad vi föreslår skall ha rätt att avbeställa köpet ända fram till dess godset avlämnas eller hålls tillgängligt för honom. Om köpet hävs under denna tid —- t.ex. på grund av att köparen har försummat en förskottsbetalning - bör säljaren inte kunna få ut högre ersättning än han skulle ha varit berättigad till i händelse av en avbeställning. Den ekonomiska uppgörelsen bör i ett sådant fall med an— dra ord bli densamna, oavsett vilken av parterna som tar initiativet till awecklingen.
Även på en annan punkt finns det anledning att överväga en anknytning till avbeställningsreglerna. Vi har i det föregående föreslagit att det skall vara tillåtet för parterna att på förhand komma överens om en avbeställ— ningsavgift, som köparen skall betala om han avbeställer köpet. Fördelen med en sådan avgift är att den väsentligt förenklar den ekonomiska uppgörelsen och därmed besparar parterna utredningskostnader och minskar risken för tvis— ter. Även om köpet hävs sedan den tid som köparen har haft till sitt förfogande för en avbeställning har gått till ända, kan det vara en fördel för säljaren att kunna kräva ut avbeställningsavgiften i stället för att fordra skadestånd. Han behöver nämligen då inte prestera någon utredning om förlustens storlek. För köparen bör det inte innebära någon nackdel om säljaren ges valrätt i detta hänseende, eftersom man kan utgå från att ett skadestånd vid köparens avtalsbrott normalt skulle överstiga ersätt— ningen vid avbeställning.
Om säljaren nödgas häva köpet på grund av köparens kon— traktsbrott går han miste om den vinst han skulle ha gjort på affären. Normalt har han dock möjlighet att säl— ja godset på nytt till någon annan. Om han därvid måste nöja sig med ett lägre pris än det ursprungligen avtalade gör han emellertid en förlust, som han bör vara berätti— gad att få ersatt av köparen. Köplagsförslaget innehåller regler om beräkningen av denna förlust, vilka överens— stämmer med vad som gäller i fråga om köparens förlust, när han på grund av säljarens avtalsbrott måste göra ett täckningsköp till högre pris (75 och 74 Såå). I princip bör dessa regler kunna tillämpas även vid konsumentköp. Vi anser det dock inte behövligt att ta in någon uttryck— lig motsvarighet till köplagsförslagets bestämmelser här— om i konsumentköplagen.
Säljarens förlust i övrigt kan bestå av utgifter som blir onyttiga genom hävningen, exempelvis transportkostnader eller försäljarprovision eller kostnader för särskilda arbeten på godset. Sådana kostnader bör köparen vara skyldig att ersätta.
I vissa fall kan det vara svårt eller omöjligt för sälja—- ren att finna någon annan köpare. Det kan exempelvis vara fråga om en specialtillverkad vara, som det inte finns någon marknad för, eller om en säsongvara, som inte läng— re går att sälja vid tiden för hävningen och som inte heller kan sparas till en senare säsong. I sådana fall bör säljarens förlust i princip anses motsvara skillnaden mellan det avtalade priset och det värde godset har i säljarens hand vid hävningstillfället.
Även om en ny försäljning kan genomföras utan svårighet torde säljaren ofta drabbas av en förlust utöver even— tuell prisskillnad. Om marknadssituationen är sådan att han under alla omständigheter skulle ha kunnat företa den senare försäljningen, leder hävningen till att han går miste om vinsten på den ena av de två affärerna. Detta torde vara det vanliga när det gäller standardvaror, som det inte råder någon brist på. Förluster av sådant slag bör köparen i princip vara skyldig att ersätta. Säljaren bör dock givetvis inte samtidigt kunna få full ersättning för utebliven vinst på det köp som hävts och ersättning för förlust på en senare försäljning. Detta skulle inne— bära dubbelkompensation.
Bland köplagsförslagets regler om skadeståndets beräkning ingår dels en föreskrift som ålägger den skadelidande parten att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust (75 5 första stycket) dels en regel om jämkning av oskäligt betungande skadestånd (76 5). I enlighet med vad vi har anfört vid behandlingen av säljarens skade—
ståndsansvar får den förstnämnda regeln anses ge uttryck åt en allmän skadeståndsrättslig princip, och vi har inte ansett det behövligt att föra in någon uttrycklig bestäm— melse härom i konsumentköplagen. Vad beträffar jämknings— regeln har vi stannat för att någon motsvarighet därtill inte bör tas upp bland reglerna om säljarens skadestånds— skyldighet. Som motiv härför har vi framför allt anfört dels att utrymmet för tillämpning av en sådan jämknings— regel skulle bli mycket begränsat dels att regeln skulle komplicera skaderegleringen och öka risken för tvister. Dessa motiv väger inte lika tungt när det är fråga om en jämkningsmöjlighet till köparens förmån. Med hänsyn till att köparen typiskt sett ofta är i ett ekonomiskt under— läge i förhållande till säljaren är sannolikheten större för att skäl till jämkning kan föreligga när det är köpa— ren som skall betala skadestånd. Det är inte heller tro— ligt att man från köparsidan skall kunna helt eller del— vis friskriva sig från skadeståndsansvar i samband med köpet. Vi föreslår därför att en motsvarighet till köp— lagsförslagets jämkningsregel införs bland bestämmelser— na om köparens skadeståndsskyldighet.
Slutligen innehåller köplagsförslaget i avsnittet om på— följder av köparens avtalsbrott en bestämmelse som anger följderna av att köparen inte lämnar avtalad sgcifika- 1:13 rörande godsets form, mått eller andra egenskaper (65 å). Säljaren kan då i vissa fall själv göra en speci- fikation, som köparen måste reklamera mot om den inte skall bli gällande.
Någon motsvarande bestämmelse finns inte i köplagen och ingick inte heller i köplagsutredningens förslag. Utred— ningen anförde i ämnet att säljaren har möjlighet att häva köpet enligt andra bestämmelser i den mån underlå— tenheten att specificera indicerar att köparen inte kom— mer att betala godset.2 Underlåtenheten att specificera kunde medföra påföljd även på annan grund, t.ex. att kö— paren blir skadeståndsskyldig för kostnader som han däri— genom orsakat säljaren.
Även vid konsumentköp kan det ibland vara nödvändigt att köparen specificerar hur han vill att godset skall vara beskaffat, exempelvis när det gäller tillverkningsavtal. Vi vill emellertid inte föreslå att den i 65 å köplags— förslaget föreskrivna ordningen skall gälla vid konsu— mentköp. Detta innebär att säljaren i princip får utnytt— ja de andra påföljder som står honom till buds. Han kan t.ex kräva att köparen lämnar specifikation inom viss tid
2 SOU 1976:66 s. 269.
och ange att han annars kommer att häva köpet. I den mån köparens försumlighet medför kostnader kan säljaren kräva ersättning härför. Givetvis har säljaren också möjlighet att själv göra specifikationen, men han får då stå risken för att köparen inte godtar vad han har bestämt. Ibland kan det ur avtalet härledas vad som skall gälla om köpa— ren inte ger något särskilt besked. Om det t.ex. är fråga om att välja mellan ett standardutförande och vissa olika specialutföranden bör säljaren kunna välja standardutfö— randet, om inte köparen klargör att han önskar ett annat alternativ.
3.12 Andra frågor om förhållandet mellan säljaren och köparen
3.12.1 Vissa Speciella frågor om avtalsbrott
I 50 5 köplagsförslaget behandlas det fallet att det fö— religger ett Ertiellt avtalsbrott på säljarens sida, dvs. att endast en del av godset är försenat eller fel— aktigt. I så fall skall bestämmelserna om dröjsmål resp. fel i godset tillämpas på den delen. Om avtalsbrottet är väsentligt för hela köpet får dock köparen häva detta i dess helhet. Om säljaren har levererat en mindre kvanti— tet än den beställda kan detta uppfattas som ett parti— ellt dröjsmål, vilket avser den felande kvantiteten. Det kan emellertid också tänkas att säljaren betraktar leve— ransen som slutlig. I en sådan situation, då det kan an— tas att säljaren har avslutat avlämnandet, trots att allt gods inte har avlämnats tillämpas enligt paragrafens and— ra stycke bestämmelserna om fel. En motsvarighet till denna regel finns i 50 å gällande köplg. Regeln innebär bl.a. att köparen blir berättigad till prisavdrag, om in— te säljaren på begäran levererar den felande mängden. Vi— dare gäller att köparen blir reklamationsslqyldig, vilket han i princip inte är vid dröjsmål.
Reglerna i 50 å köplagsförslaget är i och för sig godtag— bara också för konsumentköp. Vi anser det emellertid inte påkallat att ta in några motsvarande bestämmelser i kon— sumentköplagen. De situationer som behandlas där torde inte ha någon större praktisk betydelse för konsumentköp. När det blir aktuellt bör köplagens bestämmelser kunna tillämpas analogt.
Köplagsförslagets 51 S") innehåller regler för det fallet att godset skall avlämnas efter hand i särskilda poster och det föreligger ett dröjsmål med leveransen eller fel i godset beträffande någon sådan post. Köparen får då hä— va köpet i fråga om denna post enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning. Däremot får han i princip inte häva beträffande övriga poster. Från denna huvud—
regel görs emellertid två undantag. För det första får köparen häva beträffande framtida poster, om avtalsbrot— tet ger anledning att anta att dröjsmål eller fel som ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande dessa poster. Det krävs därvid att meddelande om hävningen läm— nas inom skälig tid. För det andra får köparen häva köpet i fråga om såväl tidigare som senare poster, om det är ett sådant sammanhang mellan posterna att köparen på grund därav skulle ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpet. De sålunda föreslagna reglerna överensstämmer i stort sett med vad som nu gäller enligt 22 och 41 95 köplagen.
I 65 5") köplagsförslaget behandlas motsvarande situation vid avtalsbrott på köparens sida, dvs. att priset skall betalas efter hand i särskilda poster allteftersom godset avlämnas och det föreligger dröjsmål med betalningen av någon post. Säljaren får då häva köpet i fråga om denna post enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för häv- ning vid köparens dröjsmål. Han får också häva beträffan— de senare poster, om det inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas. Meddelande om sådan hävning skall lämnas inom skälig tid. Också dessa regler överensstämmer nära med gällande rätt (29 () köplagen). Reglerna gäller inte det fallet att godset i sin helhet har avlämnats och priset skall erläggas genom avbetalningar. Sådana köp regleras av konsumentkreditlagen.
Även vad beträffar frågorna om rätt till hävning när kö— pet skall fullgöras i särskilda poster anser vi att köp— lagsförslagets regler kan godtas för konsumentköp. Inte heller här synes det oss emellertid behövligt att införa uttryckliga bestämmelser i ämnet i konsumentköplagen. Re— geln i 63 9" ger visserligen köparen ett visst skydd mot att saljaren tar ett dröjsmål med betalningen av en en- staka post till intäkt för att häva köpet i dess helhet. Något påtagligt behov av att göra denna regel tvingande vid konsumentköp torde emellertid inte föreligga. Det sy— nes oss tillräckligt att de nu behandlade reglerna kan tillämpas analogt vid konsumentköp. '
Köplagsförslaget innehåller vidare i 66 — 68 % vissa be— stämmelser om befarat avtalsbrott på såväl säljarens som köparens sida.
I 66 5 behandlas den situationen att det efter köpet vi— sar sig att en parts handlingssätt eller ekonomiska för— hållanden är sådana att han får antas inte komma att upp- fylla en väsentlig del av sina förpliktelser. Motparten får då avbryta fullgörelsen och hålla inne sin presta— tion. Om den andra parten ställer säkerhet för sin för—
pliktelse skall dock fullgörelsen fortsättas. Paragrafen har en viss motsvarighet i reglerna om s.k. passiv stopp— ningsrätt i 59 å gällande köplag. Denna bestämmelse har dock en mindre generell utformning. Den är tillämplig när köparen har kommit på obestånd och ger då säljaren rätt att hålla inne sin prestation till dess betryggande sä— kerhet ställs för köparens betalningsskyldighet. Även be— stämmelsen i köplagsförslaget torde få sin huvudsakliga praktiska betydelse vid fall av obestånd på köparsidan, men den kan tillämpas också exempelvis när säljaren visar sig inte ha tillräckliga resurser för att fullgöra en tillverkning som han har åtagit sig. Vid kontantköp har paragrafen inte någon större betydelse vid sidan av de regler i övrigt som ger en part rätt att innehålla sin prestation i avvaktan på den andra partens motprestation.
Vi anser det rimligt att säljaren också vid konsumentköp har den rätt att innehålla godset vid köparens obestånd och liknande situationer som följer av den föreslagna paragrafen. Något påtagligt behov av att skydda konsu— menterna mot avtalsvillkor som ger säljarna mera långt— gående befogenheter i detta hänseende synes inte före- ligga. Inte heller förefaller det påkallat att förstärka konsumentens rätt att hålla inne sin prestation vid befa— rat avtalsbrott på motsidan genom att göra regeln härom tvingande. Mot bakgrund härav anser vi det inte nödvän— digt att ta in någon motsvarighet till 66 $$ köplagsför— slaget i konsumentköplagen. När det någon gång blir ak— tuellt bör köplagsförslagets regler kunna tillämpas ana-
logt .
Om det redan före tiden för fullgörelsen står klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott på den ena par— tens sida som ger motparten rätt att häva köpet, får denne enligt 67 5 köplagsförslaget häva omedelbart. Denna rätt till hävning vid s.k. anteciperat avtalsbrott tär sikte på andra situationer än de förut berörda bestämmelserna i 51 och 65 55, som gäller när fullgörelse skall ske i sär— skilda poster. För hävningsrätt enligt 67 55 är det inte tillräckligt att det finns grundad anledning att anta att ett avtalsbrott kommer att inträffa, utan det fordras att detta står klart. En rätt att häva vid anteciperat av— talsbrott torde få anses föreligga redan nu, men någon bestämmelse i ämnet finns inte i den gällande köplagen, bortsett från en regel i 40 å som ger säljaren en rätt att häva köpet när köparen har försatts i konkurs. Vi an— ser det inte erforderligt att ta upp någon uttrycklig motsvarighet till 67 å köplagsförslaget i konsumentköp— lagen. Även här bör emellertid förslagets regler kunna tillämpas analogt vid konsumentköp.
I 68 å slutligen behandlas den situationen att godset, utan att vara betalt, har överlämnats till köparen eller dennes konkursbo efter det att köparen har inlett ett äCkordsförfarande genom att ansöka om förordnande av god man enligt ackordslagen eller försatts i konkurs. Sälja— ren har då rätt att få tillbaka godset, om inte priset genast betalas eller säkerhet ställs för betalningen (s.k. aktiv stoppningsrätt). Om konkursboet har sålt god- set eller förfogat över det på annat sätt, så att det in— te kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrat, skall kon— kursboet anses ha tillträtt köpet. Säljarens fordran får då karaktären av s.k. massafordran, som skall betalas in— nan konkursborgenärerna får utdelning för sina bevakade fordringar i konkursen. Förslagets regler har motsvarig— het i 41 å köplagen, som dock endast gäller vid konkurs. Vad som följer av 68 å köplagsförslaget är enligt vår uppfattning i och för sig godtagbart OCKSå för konsument— köp, men inte heller här anser vi det motiverat med en uttrycklig bestämmelse i konsumentköplagen.
5.12.2 Vissa frågor rörande hävning och omleverans
Rättsverkan av hävning kan helt allmänt karakteriseras så, att parternas prestationsskyldighet på ömse sidor bortfaller och att redan uppburna prestationer Skall återbäras.
I 69 55 första stycket köplagsförslaget anges vad hävning innebär för det fallet att en prestation ännu inte har fullgjorts. Regeln har inte någon uttrycklig motsvarighet i gällande lag. Den primära innebörden i hävning anges där vara att säljarens skyldighet att avlämna godset och köparens skyldighet att betala priset och medverka till köpet bortfaller.
Den situationen att köpet helt eller delvis redan har fullgjorts behandlas i paragrafens andra stycke. I så fall får vardera parten kräva att motparten lämnar till— baka vad han har mottagit. Var och en har därvid rätt att hålla inne vad han själv har mottagit till dess den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer säkerhet för skadestånd och ränta som han kan va— ra skyldig att erlägga. I huvudsak motsvarar detta vad som nu gäller enligt 57 & köplagen. Denna. paragraf ger dock inte säljaren någon uttrycklig rätt att hålla inne mottagen betalning till säkerhet för eventuella ersätt— ningskrav mot köparen. En sådan rätt torde emellertid än- då föreligga i den formen att säljaren kan vid sin åter— betalning kvittningsvis dra av vad han anser sig berätti— gad att tillgodoräkna sig.
I 69 å tredje stycket köplagsförslaget ges en köpare som kräver omleverans rätt att hålla inne vad han har motta— git till dess omleverans sker. Någon motsvarighet till denna regel finns inte i gällande lag.
De frågor som behandlas i 69 å köplagsförslaget är av så— dan betydelse även vid konsumentköp att det synes oss lämpligt att en uttrycklig motsvarighet till paragrafen tas upp i konsumentköplagen. Vi har inte funnit anledning att föreslå några sakliga avvikelser. Regleringen bör va— ra tvingande till köparens förmån.
Enligt 70 9 första stycket köplagsförslaget skall köparen vid hävning eller omleverans ge ut den avkastning som han har fått och skälig ersättning för annan nytta som han har haft av godset. Enligt gällande rätt anses köparen, utan att det utsågs i köplagen, vara skyldig att vid häv— ning utge ersättning för den avkastning han har uppburit. Det har däremot varit mera tveksamt i vilken mån han kan åläggas att ersätta den nytta han har haft av godset. I rättspraxis finns dock exempel på att sådan ersättning har dömts ut (NJA 1949 s. 750). Allmänna reklamations- nämnden brukar i samband med hävning av köp beträffande vissa varugrupper rekommendera att priset återbetalas med ett avdrag för den nytta köparen har haft av godset. I fråga om bilar rekommenderas ett avdrag som står i rela— tion till bilens pris och körsträckan efter köpet. När det gäller kläder och skor bestäms avdraget i förhållande till användningstid och slitage. Ett annat område där en liknande praxis förekommer är bildäck. Enligt normer som har utbildats inom den särskilda reklamationsnämnden för denna bransch görs ett avdrag för slitage, vilket kan fastställas genom mätning av mönsterdjupet.
Enligt vår mening får det också för konsumentköpens del anses rimligt att köparen får utge viss ersättning för avkastning och annan nytta av godset när detta återläm— nas. Frågan har så stor praktisk betydelse att en regel i ämnet bör tas upp i konsumentköplagen. Regeln bör vara tvingande, så att inte säljaren genom avtalsvillkor kan betinga sig högre ersättning för nytta än vad som är skä— ligt. Vi vill understryka att man vid bedömningen av om ersättning skall utgå måste ta skälig hänsyn till det be- svär och obehag som köparen har haft på grund av sälja— rens avtalsbrott. Detta leder till att det i de flesta fall inte kommer att finnas utrymme för att beräkna någon ersättning för nytta. För att ersättning skall komma i fråga måste nyttan ha varit ganska betydande. De fall där en ersättning kan vara motiverad är framför allt sådana där felet inte har kommit till synes förrän efter en tid och köparen fram till dess har kunnat bruka godset som felfritt.
Det är en fördel om ersättningen kan beräknas med led— ning av någon allmän norm, baserad på. den omfattning i vilken köparen har använt godset. Som exempel på sådana normer kan hänvisas till vad som i reklamationsnämnds— praxis tillämpas beträffande bilar och däck. Sådana nor— mer torde dock förutsätta att det är möjligt att i efter— hand konstatera hur mycket godset har använts. Vid nor— mernas utformning bör hänsyn tas till de besvär och obe— hag som typiskt sett uppkommer för köparen. Beräkningen bör därför vara förmånligare för denna än vad som skulle följa av en avskrivning som är strikt proportionell i förhållande till godsets normala användningstid. Om i ett enskilt fall kontraktsbrottet skulle ha medfört osedvan— ligt mycket besvär och obehag för köparen kan detta moti— vera ett avsteg från normen.
I 70 å andra stycket köplagsförslaget föreskrivs att säl— jaren vid återbetalning av priset skall betala ränta från den dag han mottog betalning. Vi återkommer till denna regel i det följande (5.123).
Som förut nämnts skall köparen lämna tillbaka godset när köpet nävs. I princip skall godset återlämnas väsentligen oförändrat och oförminskat. Kan köparen inte göra det förlorar han rätten att häva köpet. Detta följer nu av 57 5 köplagen och anges uttryckligen i 71 5 första styck— et köplagsförslaget. Av 58 Så köplagen och 71 5 andra stycket köplagsförslaget framgår emellertid att köparen i vissa situationer kan ha rätt att häva köpet trots att han inte kan återlämna godset i ursprungligt skick. En— ligt förslaget får köparen sålunda häva köpet, trots att godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller mins— kat, om detta har skett av våda eller enbart på grund av godsets egen beskaffenhet eller till följd av något annat förhållande som inte beror på köparen. Detsamma gäller om godset har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka godset. Köparen förlorar inte heller sin hävningsrätt om godset helt eller delvis har sålts vidare i vanlig handel eller använts av köparen för avsett bruk, innan han märk— te eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet. Förslaget överensstämmer i huvudsak med gällande rätt. Till skillnad från reglerna i den nuvaran— de lagen omfattar köplagsförslaget uttryckligen också det fallet att köparen kräver omleverans. Detta torde emel— lertid inte innebära någon saklig ändring i förhållande till vad som redan nu anses gälla..
1 Almén—Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. 1960, s. 776.
Enligt 71 9 tredje stycket köplagsförslaget har köparen rätt att häva köpet eller kräva omleverans även om godset har försämrats eller minskat av någon annan anledning än som sägs i paragrafens andra stycke. I så fall är han emellertid szdig att ersätta säljaren för minskningen i godsets värde. Någon motsvarighet till denna regel finns inte i köplagen men föreslogs däremot av köplagsutred— ningen. En sådan regel skulle enligt utredningen2 få särskild betydelse om godset genom köparens vållande hade lidit en mindre skada, vilken säljaren inte skäligen bor— de stå för. Som exempel nämndes att gods, som har avläm— nats till köparen med så stor försening att han saknar allt bruk för det, skadas genom bristande vård innan han hinner återställa det. Ett annat av utredningen nämnt exempel var att säljaren levererar en bil av annan modell än köparen har beställt och att köparen begagnar denna i avvaktan på att säljaren skall kunna skaffa en bil av den avtalade modellen samt att bilen därvid skadas genom kö— parens vållande. Som ett tredje exempel nämndes att köpa— ren har fortsatt att begagna en maskin som är behäftad med fel trots att han har insett eller bort inse att fe— let skulle förvärras genom begagnandet. I sådant fall kunde försämringen enligt utredningen inte anses ha skett "endast" genom godsets egen beskaffenhet. Köplagsutred— ningen ansåg det inte rimligt att i sådana och liknande fall följden av en ringa oaktsamhet skulle bli att köpa- ren nödgas behålla gods som kanske är helt oanvändbart för honom.
De i 71 5 köplagsförslaget upptagna reglerna har stor be— tydelse för att klargöra köparens ställning. Motsvarig— heter härtill bör tas upp i konsumentköplagen och göras tvingande till köparens förmån. På en punkt anser vi att en något avvikande utformning är att föredra. Enligt för— slaget har köparen som nämnt rätt att återlämna godset utan skyldighet att betala ersättning för värdeminskning, om godset har försämrats genom att det har använts av kö— paren för avsett bruk innan han uärkte eller borde ha märkt det fel som grundar hans krav på hävning eller om— leverans. Vi anser att man vid konsumentköp i stället bör anknyta till den tidpunkt då köparen insåg eller borde ha insett att det förelåg ett fel som ger honom rätt att hä— va köpet eller kräva omleverans. Vi återkommer i special— motiveringen till den närmare innebörden härav.
2 SOU 1976:66 s. 339-
3.123 Ränta
I 77 5 första stycket köplagsförslaget hänvisas — liksom i 38 ?) gällande köplag — i fråga om ränta på priset och andra fordringar till bestämmelserna 1 räntelagen (1975:655). De bestämmelser 1 räntelagen som i första hand är av intresse i detta sammanhang innebär i huvudsak följande. Vid dröjsmål med betalnig av en fordran, vars förfallodag är bestämd i förväg, utgår ränta på fordring— en från förfallodagen (5 5 första stycket). Om förfallo— dagen inte är bestämd i förväg, börjar ränta i stället utgå en månad efter det att borgenären har avsänt en räk— ning eller på annat sätt fordrat betalning av ett bestämt belopp med angivande av att underlåtenhet att betala med— för skyldighet att utge ränta (4 5 första stycket). I fråga om dröjsmålsräntans storlek gäller att den skall motsvara det aktuella riksbanksdiskontot plus fyra pro— centenneter (6 S'). I prop. 1983/84:08 föreslås en höj— ning till åtta procentenheter.
Räntelagen är i sin helhet dispositiv, dvs. den gäller endast i den män inte annat är avtalat eller utfäst. Vid lagens tillkomst övervägdes om man för konsumentförhål— landen skulle införa tvingande regler om dröjsmålsräntans storlek m.m. i syfte att skydda konsumenterna mot oskä- liga avtalsvillkor. Man avstod emellertid från en sådan tvingande reglering med hänsyn främst till att dröjsmåls— räntan ofta är av begränsad betydelse, inte minst i jäm- förelse med själva priset för en vara e.d. eller i jäm— förelse med den ränta som vid olika konsumentkrediter ut— går redan under kreditens löptid såsom en kreditkostnad. Det eventuella behovet av skydd mot oskäliga avtalsvill— kor om dröjsmålsränta ansågs kunna tillgodoses genom bl.a. bankinspektionens tillsyn inom dess verksamhetsom— råde och genom tillämpning av avtalsvillkorslagen. I sam— manhanget framhölls att räntevillkor som inte obetydligt avviker från räntelagens dispositiva regler ofta kan stämplas som oskäliga.3
Som tidigare nämnts (2.3) har regeringen nyligen till- kallat en särskild utredare med uppdrag att se över rän— telagen m.m. En av utredarens uppgifter blir att överväga om lagens regler om dröjsmålsränta bör göras generellt tvingande till förmån för konsumenter. Utredaren skall också undersöka om det går att förenkla reglerna om dröjsmålsränta i konsumentförhållanden. Mot denna bak— grund anser vi oss inte ha anledning att nu ta upp några frågor om ändring i räntelagens bestämmelser om dröjs—
3 Prop. 1975:102 s. 82 ff.
målsränta såvitt gäller konsumentköp. Detta överensstäm— mer med den ståndpunkt som har intagits i förslaget till konsumenttjänstlag. -
Vi utgår alltså från att räntelagens regler om dröjsmåls— ränta — i awaktan på den kommande översynen — även i fortsättningen skall vara tillämpliga på fordringar som grundas på konsumentköp. Som förut berörts är utgångs— punkten för dröjsmålsräntans beräkning enligt lagen olika beroende på om förfallodagen är bestämd i förväg eller inte. När det gäller en fordran på betalning för sålt gods kan det vara svårt att avgöra vilket av de båda al— ternativen som är tillämpligt. Vanligen inträder köparens betalningsskyldighet i och med att godset hålls honom till handa. Om tidpunkten för leveransen inte är bestämd på förhand kan inte heller förfallodagen för säljarens fordran anses vara det, och enligt räntelagens regler börjar dröjsmålsränta då alltså inte löpa förrän en månad efter det att säljaren har framställt sitt krav. I köp— lagen och köplagsförslaget finns emellertid en special— regel om utgånåpunkten för ränteberäkningen i fall då säljaren får kräva betalning mot att gods eller dokument hålls köparen till handa. Om säljaren framställer ett så— dant krav men någon betalning inte erläggs och säljaren därför håller godset eller dokumentet inne, har han en— ligt denna regel rätt till dröjsmålsränta från den dag då kravet framställdes. Den sålunda gällande regeln har sitt huvudsakliga berättigande i affärsmässiga förhållan— den. Vi anser det inte påkallat att föra in någon motsva— righet till den i konsumentköplagen. Detta innebär att dröjsmålsränta vid konsumentköp — bortsett från fall då förfallodagen är bestämd i förväg — inte skall börja löpa förrän en månad efter det att säljaren har framställt be— talningskrav enligt reglerna i 3 9 räntelagen.
Såsom vi har berört i det föregående ( 3.12.2) innehåller köplagsförslaget i 70 5 andra stycket en särskild regel om räntebetalning när säljaren skall betala tillbaka pri— set efter hävning av köpet. Säljaren skall då betala rän— ta från den dag då han mottog betalning. Räntelagen, som enligt hänvisningen i 77 9' är tillämplig även på detta fall, innehåller i 2 55 andra stycket en bestämmelse om ränta på fordran som avser återgång av betalning då ett avtal har hävts till följd av be'talningsmottagarens kon— traktsbrott eller på liknande grund. Enligt bestämmelsen skall då s.k. avkastningsränta — två procentenheter över gällande diskonto — utgå från den dag då betalningen er— lades till och med den dag då återbetalning sker eller, om återbetalning inte sker i rätt tid, den dag då dröjs— målsränta börjar utgå. Denna bestämmelse blir tillämplig endast då hävningen beror på säljarens kontraktsbrott.
Den gäller alltså inte när hävningen föranleds av ett kontraktsbrott på köparens sida. Enligt vad som uttalades vid räntelagens tillkomst är säljaren i sådant fall som huvudregel inte skyldig att utge någon ränta.4 Den i köplagsförslaget upptagna regeln täcker emellertid även denna situation. Hur räntan i detta fall skall beräknas framgår inte vara sig av räntelagen eller av köplagsför— slaget. I promemorian (Ds Ju 1983:16) Ändringar 1 ränta lagen föreslogs att begränsningen i 2 9' andra stycket till fall där hävningen beror på betalningsmottagaren skulle slopas. Detta förslag har emellertid inte tagits upp i den proposition (1983/84:138) som bygger på betän— kandet. Det har ansetts lämpligare att frågan i stället behandlas i samband med översynen av köplagen. I awaktan på resultatet av denna översyn har vi inte ansett motive— rat att nu ta upp någon särskild reglering i ämnet i kon— sumentköplagen .
Sammanfattninasvis föreslår vi alltså att räntelagens regler skall gälla utan inskränkningar eller modifika- tioner i fråga om fordringar som grundas på konsumentköp. Eftersom den lagen är tillämplig i den mån inte annat är föreskrivet behövs inte någon uttrycklig hänvisning dit i konsumentköplagen. Mot en sådan hänvisning talar också att den kan tolkas som innebärande att räntelagens regler görs tvingande till konsumentens förmån i fråga om sådana fordringar. Detta är, såsom framgår av det förut anförda, inte avsett. Mot bakgrund härav har vi kommit till den uppfattningen att i konsumentköplagen inte bör tas upp någon bestämmelse om ränta.
3 . 1 2 .4 Godsets vård
Köplagsförslaget innehåller i 78-84 535 vissa bestämmelser om godsets vård. Bestämmelserna överensstämmer nära med vad som nu gäller enligt 33—36 samt 55 och 56 åå köpla— gen.
I 78 Si köplagsförslaget åläggs säljaren en skyldighet att ta vård om gods som inte hämtas eller mottas i rätt tid eller som inte överlämnas till köparen till följd av nå— got annat förhållande på dennes sida. Regeln avser såväl platsköp som distansköp, men säljarens vårdplikt in— skränks genom en särskild bestämmelse i paragrafens se— nare led, där det som förutsättning för att vårdplikten skall föreligga anges att säljaren har godset i sin be— sittning eller i övrigt kan ta hand om det. Detta innebär
4 Prop. 1975z102 s. 116.
bl.a. att säljaren vid distansköp är skyldig att ta vård om godset bara om det på bestämmelseorten finns någon som på hans vägnar kan ta hand om det.
Reglerna om säljarens vårdplikt gäller givetvis bara så länge säljaren står fast vid avtalet. Om köparen under— låter att hämta eller ta emot godset eller inte erlägger betalning som är ett villkor för att godset skall lämnas ut, kan säljaren ofta välja att i stället häva köpet. I så fall blir inte 78 5 tillämplig. En annan sak är att det i detta läge ligger i säljarens eget intresse att ta vård om godset för att därigenom begränsa sin förlust och att försummelser därutinnan kan inverka på hans rätt till skadestånd av köparen.
Bestämmelser om vårdplikt för köparen finns i 79 5 köp— lagsförslaget. Om köparen vill avvisa gods som han har mottagit är han skyldig att vidta Skäliga åtgärder för godsets vård. I paragrafens andra stycke upptas en sär— skild bestämmelse för fall då köparen vill aWisa gods som har sänts till honom och hålls honom till handa på bestämmelseorten. Köparen skall då ta hand om godset, om det kan ske utan att priset betalas och utan oskälig kostnad eller olägenhet. Detta gäller dock inte om säl— jaren eller någon, som på hans vägnar kan ta hand om god— set, finns på bestämmelseorten.
Den som är skyldig att ta vård om godset kan enligt 80 $"» köplagförslaget överlämna detta till tredje man för för— varing för motpartens räkning, såvida inte kostnaderna för förvaringen är oskäligt stora. Om förvararen har valts med omsorg, är den vårdpliktiga parten fri från ansvar för godset när förvararen har mottagit detta.
Enligt 81 9' har den part som skall ta vård om godset rätt till ersättning för skäliga kostnader på grund av vården. Till säkerhet för sådan ersättning får parten hålla inne godset.
I vissa situationer har den som skall ta vård om godset rätt eller plikt att sälja detta. Godset får enligt 82 å första stycket köplagsförslaget säljas, om parten inte utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta vården eller om inte motparten efter uppmaning tar hand om godset inom skälig tid. Skyldighet att sälja godset, om detta är möjligt, föreligger enligt 82 5 andra stycket dels om godset är utsatt för snabb förstörelse eller för— sämring eller snabbt faller i värde, dels om godset ford— rar alltför kostsam vård. I den gällande köplagen före— skrivs att försäljning skall ske på offentlig auktion. Denna regel har inte tagits upp i köplagsförslaget. D'ar föreskrivs i stället endast att godset skall säljas med
omsorg och att motparten skall underrättas före försälj— ningen, om det kan ske.
Om det inte är möjligt att sälja godset eller om det är uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en försäljning, får den part som har godset i sin vård för— foga över detta på annat lämpligt sätt (83 5 köplagsför— slaget).0m ingen annan utväg står till buds får han skaf— fa undan godset.
Det som en försäljning har inbringat eller det som på an— nat sätt har utvunnits av godset skall redovisas till motparten i avräkning på dennes skuld. Eventuellt över— skott tillfaller motparten (84 9' köplagsförslaget).
Reglerna i köplagsförslaget om parts skyldighet att ta vård om godset är i och för sig godtagbara också för kon— sumentköp. Reglernas praktiska betydelse förefaller oss emellertid vara ganska begränsad vid sådana köp. Vi räk— nar inte heller med att det finns någon allvarlig risk för att säljarna genom särstrilda avtalsvillkor skall be— tinga sig större befogenheter eller ålägga konsumenterna langre gående skyldigheter än köplagsförslagets regler innebär. Vi anser det därför inte behövligt att införa uttryckliga bestämmelser i ämnet i konsumentköplagen. Det synes oss tillräckligt att reglerna för allmänna köp tillämpas analogt vid konsumentköp. Skulle det i avtalen införas regler som oskäligt försämrar konsumenternas rättsställning är det möjligt att ingripa med stöd av av— talsvillkorslagen eller 56 5 avtalslagen.
Beträffande de i köplagsförslaget upptagna reglernas tillämpning vid konsumentköp vill vi i övrigt endast framhålla följande. När det gäller att avgöra vilka skyl— digheter med avseende på godsets vård och försäljning som åvilar en köpare bör inte lika stränga krav ställas på en konsument som på en köpare vilken själv är närings— idkare. I fråga om den närmare ansvarsfördelningen mellan en vårdpliktig säljare och en tredje man som har fått hand om godset för förvaring är innebörden av 80 &? köp- lagsförslaget inte helt klar. Vi vill därför påpeka att, när vid konsumentköp en vårdpliktig säljare, som t.ex. av utrymmesskäl inte själv kan vårda godset, lämnar det i förvar hos tredje man för att vårdas av denne, säljaren fortfarande bör vara den gentemot konsumenten ansvarige. Säljarens åtgärd att lämna godset till tredje man bör alltså ses bara som ett sätt för honom att fullgöra sin vårdplikt.
5 .12 . 5 Godsets avkastning m.m.
Om rätten till den avkastning av godset som faller om- kring tiden för köpet och dess fullgörande ges regler i
85—87 99 köplagsförslaget. 85 9 innehåller huvudregeln, medan det i de båda följande paragraferna ges särskilda regler för köp av aktier (86 S)) och räntebärande värde—
papper (87 9) .
Enligt huvudregeln i 85 5 skall avkastning som godset ger innan det skall avlämnas tillfalla säljaren, såvida det inte med fog kunde beräknas att den skulle falla senare, medan köparen erhåller avkastning som faller eller med fog kunde beräknas falla efter avlämnandet. Som exempel på avkastning som åsyftas i bestämmelsen kan nämnas val— par av en tik, hyra för uthyrd egendom och vinster på premieobligationer. Eftersom den avgörande tidpunkten är den då godset skall avlämnas — den avtalade leveranstid— punkten — spelar tidpunkten för det faktiska avlämnandet ingen avgörande roll. Denna grundläggande princip gäller redan i dag enligt 18 $)" köplagen. Att en säljare som drö— jer med godsets avlämnande utöver avtalad tid inte däri— genom skall berättigas till den avkastning som faller me— dan dröjsmålet varar är naturligt. Säljaren skall givet— vis inte kunna förvärva någon rätt genom att uppskjuta avlämnandet. För fall då godset inte avlämnas i rätt tid till följd av dröjsmål på köparens sida har säljarens in— tresse ansetts tillräckligt tillgodosett genom den rätt till ersättning för godsets vård som tillkommer honom.
Vid köp av aktie ingår enligt 86 $$ första stycket köp- lagsförslaget utdelning som före köpet ännu inte har förfallit till betalning. Regeln är densamma som i 19 Så köplagen. Vidare föreskrivs att i köpet ingår också sådan företrädesrätt för aktieägare att delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet. Denna regel, som något avviker från motsvarande bestämmelse i 19 5 gällande köp— lag, har utformats i överensstämmelse med den praxis som gäller beträffande börsnoterade aktier —- att aktie note— ras utan värdet av teckning—trätt så snart rätten att teckna aktier kan utövas. Regeln omfattar såväl nyemis— sion och fondemission som emission av konvertibla skul— debrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till ny— teckning.b 86 9 andra stycket innehåller särskilda reg— ler om köp av aktie i avstämningsbolag. Vid sådant köp ingår utdelning och företrädesrätt för aktieägare att delta i emission, om aktien enligt köpet skall överlämnas för VPC—registrering på köparen senast på avstämnings— dagen.
I 87 S") regleras fördelningen mellan köpare och säljare av avkastningen (räntorna) av räntebärande värdepapper. Vid
5 SOU 1976:66 s. 252.
köp av sådana papper ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen vid den tidpunkt som har avtalats för av— lamnandet. Det som svarar mot sådan ränta skall köparen betala till säljaren utöver priset, såvida inte ford— ringen har sålts som osäker. Regleringen överensstämmer med vad som nu gäller enligt 20 55 köplagen
De regler som föreslås i 85-87 åf) köplagsförslaget för godsets avkastning m.m. ger uttryck åt vad som även vid konsumentköp framstår som en naturlig tolkning av avtalet när parterna inte har kommit överens om annat. Vi anser inte att några motsvarigheter till paragraferna behöver tas upp i konsumentköplagen. Det är tillräckligt att reg— lerna kan tillämpas analogt vid konsumentköp.
5.15 Köparens förhållande till tidigare led i säljkedjan j .15 . 1 Inledning
Om en säljare levererar felaktigt gods eller inte avläm— nar godset i rätt tid eller gör sig skyldig till något annat kontraktsbrott, blir detta en intern angelägenhet mellan köparen och säljaren. Köparen kan vända sig mot saljaren med krav på rättelse, skadestånd etc. Däremot anses han inte kunna rikta några krav på grund av kon— traktsbrottet mot ett bakre led på säljarens sida, exem— pelvis den som har levererat det felaktiga godset till säljaren, även om det är där som orsaken till kontrakts— brottet ligger. För att köparen skall ha en sådan rätt fordras ett särskilt åtagande från det bakre ledets sida, t.ex. i form av en tillverkargaranti. Detta är ett ut— tryck för den allmänna principen att ett avtal ger upphov till förpliktelser bara mellan avtalsparterna.
Den norska köplagen innehåller en särskild bestämmelse för konsumentköp, som ger köparen rätt att göra gällande krav på grund av fel i en köpt vara även mot en närings— idkare i tidigare led på säljarsidan. I våra tilläggs— direktiv anförs att en motsvarande ordning bör övervägas också för svensk del. Detta ses i direktiven både som en möjlighet att förstärka konsumenternas ställning och som ett sätt att lätta detaljistledets ansvar. I vårt delbe— tänkande rörande avtalsvillkor mellan näringsidkare dis— kuterade vi båda dessa aspekter och fann att en regel av åsyftat slag knappast skulle medföra några mera påtagliga fördelar för detalj isterna men kunde ha värde från kon— sumentsynpunkt. Vi fann det då lämpligt att uppskjuta det slutliga ställningstagandet till frågan om införande av sådana regler till dess de grundläggande bestämmelserna om förhållandet mellan säljare och köpare vid konsument—
köp utformats.1 Sedan vi nu utarbetat förslag till så— dana grundläggande bestämmelser återstår alltså frågan om det i konsumentköplagen bör införas bestämmelser om rätt för konsumenten att rikta köprättsliga anspråk direkt mot tidigare led i säljkedjan.
Den norska regeln har betecknats som en regel om "spring— ende regress". Samma uttryckssätt används i Danmark.2 Att här tala om "regress" framstår emellertid inte som helt träffande. Med regress menas vanligen ett återkrav — man kräver tillbaka från någon annan det man helt eller delvis själv har måst betala. Om alltså säljaren vänder sig till sin leverantör med ett krav som grundas på att han har måst betala ersättning till köparen, kan det vara naturligt att tala om regress. Om däremot köparen ges en självständig rätt att vända sig direkt mot det bakre le— det ter sig detta uttryckssätt något oegentligt. Vi har av nu antydda skäl föredragit att undvika uttrycket re— gress och talar i stället om direktkrav.
5.15.2 Gällande rätt m.m.
Den allmänna köplgen innehåller inga regler som gör det möjligt att rikta krav direkt mot tidigare led. Inte hel— ler förslaget till köplag upptar regler om direktkrav. Den gällande konsumentköplagen innehåller ett par bestäm— melser (12—14 55) som ålägger näringsidkare i tidigare led ett direkt ansvar mot konsumenten. Det är dock inte fråga om egentliga fall av direktkrav i den ovan antydda betydelsen, utan bestämnelserna reglerar följden av att åtaganden eller upplysningar som en näringsidkare i bakre led har lämnat till konsumenten inte uppfylls resp. är vilseledande. Till dessa regler återkommer vi längre fram
(5-13-4)-
Såvitt känt har det inte förekommit i rättspraxis att di— rektkrav mot bakre led har godtagits vid köp av lös egen— dom. Frågan synes - till skillnad från förhållandena i Danmark och Norge — inte heller ha uppmärksammats i den juridiska litteraturen.
Enligt jordabalken har emellertid köpare av fast egendom i en viss situation rätt att vända sig mot sin Säljares fångesmän dvs. den som säljaren och hans företrädare har förvärvat egendomen från. Om den sålda fastigheten kan
1 SOU 1981:51 s. 121. 2 I svensk doktrin förekommer uttrycket "hoppande regress" på tal om de särskilda reglerna i 47 5 växellagen om återgångstalan mot växelgäldenär, jfr Eberstein, Den svenska växelrätten, s. 158 och Hult, Lärobok i värdepappersrätt, 6 uppl. s. 90.
frånvinnas köparen efter klander därför att det visar sig att någon annan har bättre rätt till fastigheten, skall . saljaren enligt 4 kap. 21 5 återbära köpeskillingen och, om köparen var i god tro, ersätta dennes skada. Kan säl— jaren inte erlägga vad som sålunda åligger honom, får kö— paren enligt 22 9' kräva säljarens fångesmän i tur och ordning. På några andra rättsområden finns bestämmelser som innebär att förhållandet mellan två parter i vissa speciella fall skall bedömas enligt kontraktsrättsliga reglgr, trots att något avtal inte föreligger mellan dem.
Den förut nämnda norska regeln (9 49 a kjcpsloven) inför— des år 1975 i samband med de ändringar i köplagen som tog sikte på att förbättra konsumenternas ställning. Bestäm— melsen har följande lydelse:
Kjrfperens krav som folge av mangel kan ved forbru— kerkap med yrkesselger gjores gjeldende også mot selgerens heimelsmenn i foregående omsetningsledd, for så vidt de forhold som begrunner kravet gir sel— geren tilsvarende krav mot vedkommende heimelsmarm. Avtale i foregående omsetningsledd som innskrenker selgerens krav, kan ikke gjores gjeldende overfor kjaperen i starre utstrekning enn hva som kunne vaert avtalt mellom denne og selgeren.
Beträffande förhållandena utomlands i övrigt kan nämnas att varken den danska köplagen, som fr.o.m. den 1 janu— ari 1980 innehåller särskilda konsumentköpsregler, eller den finländska konsumentskyddslagen innehåller några be— stämmelser om direktkrav. Som skäl för att inte föreslå någon sådan bestämmelse i Danmark sägs i förarbetena4 bl.a. att det i rättspraxis pågår en naturlig utveckling mot ett tillfredsställande rättstillstånd på området. I viss utsträckning har sålunda krav mot bakre led godta— gits. Man har härvid byggt dels på tanken att köparen har inträtt i säljarens rätt mot det bakre ledet, dels på ett skadeståndsrättsligt betraktelsesätt, om det tidigare ledet kan anses ha tillskyndat köparen skada genom upp- såtligt eller oaktsamt handlande. I engelsk och på rätt är problemet inte närmare behandlat. Enligt bl.a. fransk rätt kan däremot en köpare genom s.k. "action directe" i vissa lägen göra gällande framför allt på-
5 Se 57 5 lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande, 47 å växellagen (1952z150), 44 å checklagen (1952z151), 125 å sjölagen (1891:55 s. 1), 9 kap. 51—56 åf) luftfartslagen (1957:297) och 43—46 55 lagen (1974:610) om inrikes vägtransport. 4 Kabelovudvalget, Betaenkning nr 845/1978 s. 49.
följder med anledning av fel direkt mot tillverkare eller liknande.
I Norge har föreslagits att en lagregel om direktkrav in— förs också beträffande konsumenttjänster. Ett av en norsk kommitté framlagt förslag till konsumenttjänstlag (NOU 1979:42) innehåller i Så 5—18 en bestämmelse, som ger kon- sumenten rätt att rikta krav på grund av fel i tjänsten direkt mot den som har levererat material för tjänsten till näringsidkaren och likaså direkt mot en underentre— prenör, som efter avtal med näringsidkaren har utfört ar— betet eller den del av det som felet gälller. Den svenska konsumenttjänstutredningen diskuterade om motsvarande regler borde föreslås för svenskt vidkommande. Utred— ningen stannade emellertid för att inte lägga fram något förslag härom och hänvisade därvid bl.a. till betydelsen av en samordning med översynen av lagstiftningen om kon— sumentköp.5 Denna ståndpunkt har godtagits av departe— mentschefen. Under hänvisning bl.a. till uttalandena i vårt delbetänkande har han i lagrådsremissen anfört, att vårt förslag bör avvaktas innan frågan om att införa be— stämmelser om direktkrav i en konsumenttjänstlag närmare övervägs.
5.6.5 Direktkrav mot tidigare led
Av det förut anförda framgår att en lagregel, som ger konsumenterna rätt att vid kontraktsbrott på säljarens sida rikta anspråk direkt mot bakre led i säljkedjan, skulle utgöra en principiell nyhet för svensk rätt. Gäl— lande rätt får nämligen anses innebära att konsumenten i en sådan situation endast kan hålla sig till sin egen avtalspart, säljaren. För att han skall vara befogad att vända sig mot någon annan fordras att denne, exempelvis genom en garanti, har åtagit sig vissa förpliktelser mot konsumenten.
Inför våra överväganden om lämpligheten av att införa en bestämmelse om direktkrav i en svensk konsumentköplag har vi hört oss för om de erfarenheter man har av den regel som sedan några år tillbaka gäller i Norge. Såvitt vi har kunnat utröna finns det inte så många exempel på en di— rekt tillämpning av den norska lagregeln om direktkrav. I de fall då regeln har tillämpats synes resultatet i allmänhet ha blivit att konsumenten fått det felaktiga godset utbytt. Det har emellertid också förekommit att konsumenten getts rätt att häva köpet och från det bakre
5 SOU 1979:36 s. 125 f.
ledet få tillbaka vad han har betalat för godset. Man be— traktar i Norge lagregeln om direktkrav som ett värde— fullt komplement till det skydd som lagen i övrigt ger konsumenterna vid köp. Det är möjligt att regelns värde till stor del ligger däri att den inskärper leverantörer— nas ansvar för kvaliteten hos de varor som de sprider på konsumentmarknaden. Den möjlighet lagen ger konsumenterna att rikta sina krav direkt mot en tillverkare eller im— portör kan bidra till att avhålla denne från att försöka få avsättning för undermåliga varor.
Det är svårt att bedöma vilken betydelse en eventuell svensk regel om direktkrav skulle få i det hänseende som nu har berörts. Sannolikt skulle emellertid intresset att bevara och upprätthålla företagets och dess produkters goodwill i allmänhet väga betydligt tyngre än risken att bli utsatt för krav från enskilda konsumenter. Åtminstone gäller detta märkesvaror och andra produkter med känt ur— sprung.
När man överväger att införa regler om direktkrav vid konsumentköp är det enligt vår mening angeläget att slå fast, att principen om säljarens ansvar för sin presta— tion inte får urholkas. En konsument som har fått en fel— aktig vara skall alltid kurma vända sig till säljaren med ett krav på rättelse, och säljaren skall inte kunna dra sig undan från sitt ansvar genom att hänvisa konsumenten att rikta sinä klagomål mot varans tillverkare eller nå— got annat bakre led. Detta är ett viktigt konsumentin— tresse, och organisationen på näringsidkarsidan bygger också på en sådan funktionsuppdelning. Näringsidkare i bakre led har inte någon beredskap för att ta hand om konsumentreklamationer, och typiskt sett måste handlägg— ningen av sådana reklamationer bli besvärligare och kost— sammare där än hos säljaren. En annan sak är att en nä— ringsidkare i bakre led stundom av goodwillhänsyn kan tänkas ta sig an klagomål från enskilda konsumenter. 1 fall då den form av rättelse som ligger närmast till hands är att byta ut en felaktig vara kan det ofta fram— stå som självklart att en tillverkare eller importör går med på ett sådant byte, om en konsument ber om det. Om exempelvis den som i bokhandeln har fått en felbunden bok klagar hos förlaget, får han säkerligen genast ett nytt exemplar i stället för en uppmaning att reklamera hos bokhandlaren.
Det nu anförda ger anledning till viss tvekan rörande lämpligheten av att i lagen införa en möjlighet till di— rektkrav. Man måste emellertid också beakta att konsumen— tens rätt att göra påföljder gällande mot säljaren i vis— sa lägen kan vara utan reellt värde för honom. Det kan t.ex. förhålla sig så, att säljaren är på obestånd och
därför inte kan infria sina förpliktelser. Går säljaren i konkurs är utsikterna för att en köpare, som har anspråk på ersättning på grund av fel i sålt gods, skall kunna få någon utdelning i konkursen ofta obefintliga. Situationen kan vidare vara den, att säljaren har lämnat landet eller att han håller sig undan så att köparen inte kan nå honom med sitt krav. För fall av nu berört slag skulle det otvivelaktigt vara av värde för köparen att ha tillgång till en rättslig befogenhet att rikta sina krav mot ett bakre led i stället för att som nu vara beroende av even— tuella goodwillhänsyn.
Mot den angivna bakgrunden har vi övervägt en mellanlös— ning, som skulle innebära att konsumenten ges en rätt till direktkrav bara när han av någon särskild anledning inte kan få sitt anspråk tillgodosett av säljaren. I praktiken skulle troligen inte skillnaden bli så stor mellan en sådan subsidiär rätt och en generell befogenhet för köparen att vända sig direkt mot bakre led. Även med det senare alternativet är det nämligen sannolikt att möjligheten till direktkrav i huvudsak bara skulle ut- nyttjas i fall då köparen förgäves har försökt få rät—— telse från säljaren eller sådana försök ter sig utsikts— lösa. Normalt är det nämligen förenat med mycket större besvär och olägenheter för köparen att vända sig till en annan näringsidkare än den han har haft att göra med vid köpet. Dessutom är det inte säkert att köparen skulle kunna göra gällande samma befogenheter mot näringsidkaren i det bakre ledet som mot säljaren. Bl.a. skulle han ris- kera att mötas av invändningar som rör godsets beskaffen— het vid den tidpunkt då det lämnade det bakre ledet och de villkor på vilka det därvid avyttrades.
Även om det sålunda inte har så stor praktisk betydelse om en rätt till direktkrav görs subsidiär eller inte kan vissa skäl tala för en begränsning. Genom en så utformad regel markeras tydligare att det är fråga om en reservut- väg, som inte är avsedd att tillgripas annat än i undan— tagssituationer. Vidare undviks risken att säljarna tar regeln till intäkt för att hänvisa konsumenterna att vän— da sig mot bakre led med sina reklamationer. Görs rätten till direktkrav subsidiär kan den inte innebära någon me— ra påtaglig belastning för de bakre leden. En ytterligare fördel är att frågor om reg vress från det bakre ledet mot säljaren knappast aktualiseras; om direktkrav kan före— komma bara då säljaren inte själv kan svara för sina för— pliktelser finns ju inte heller för de bakre leden någon anledning att försöka driva krav mot denne.
[ detta sammanhang kan nämnas att det ursprungliga för— slaget till regel om direktkrav i Norge, vilket lades fram av det norska kjepslovutvalget, innebar att rätten skulle gälla bara när "det etter forholdene vil vaere uforholdsmessig vanskelig eller brysomt" att få kravet tillgodosett av säljaren.b Denna begränsning togs emel— lertid inte upp i den norska propositionen. Som skäl här— för anfördes bl.a. att den skulle leda till stor osäker— het. Oklart var exempelvis om det skulle vara tillräck- ligt att säljaren bestred köparens krav eller i övrigt skapade problem för köparen i form av diskussion om kras vet.7 Vi har förståelse för den kritik som riktades mot det norska kommittéförslaget. Enligt vår mening bör till— lämpningsområdet för en subsidiär regel avgränsas på ett betydligt klarare sätt än som skedde där.
Våra slutsatser av det anförda blir att en möjlighet till direktkrav är av sådant värde för köparen i vissa speci— ella situationer att en regel därom bör tas upp i konsu— mentköplagen. Övervägande skäl talar emellertid enligt vår mening för att regelns tillämpningsområde begränsas till dessa speciella situationer. Detta kan lämpligen ske genom att det föreskrivs att rätten att framställa di— rektkrav skall gälla när säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträf— fas. Enbart den omständigheten att säljaren gör invänd— ningar mot köparens krav kommer därmed inte att ge denne rätt att vända sig mot bakre led.
Vi har övervägt om det skulle vara möjligt att utforma regeln så att den också täcker fall då säljaren gör helt ogrundade invändningar mot köparens krav. Syftet härmed skulle vara att ge köparen en starkare ställning när han har råkat ut för en oresonlig säljare och inte skulle ha någon möjlighet att uppnå rättelse annat än genom att väcka talan vid domstol. Vi har emellertid inte funnit någpn möjlighet att avgränsa dessa fall genom kriterier som gör det möjligt att Skilja ut dem utan att konsumen— tens krav prövas i sak. Om köparen fick rätt att vända sig mot bakre led så snart säljaren inte är villig att helt tillmötesgå hans anspråk, skulle utrymmet för di— rektkrav utvidgas på ett sätt som inte är förenligt med principen att det i första hand är säljaren som har att svara mot konsumenten.
6 Ot. prp. nr- 25 (1973—74), Vedlegg I 5. 74. 7 Ot. prp. nr. 25 (1973—74), 3. 51.
En rätt till direktkrav bör inte vara begränsad till att gälla bara i förhållande till säljarens närmaste fånges— man, t.ex. en grossist, utan bör omfatta alla led i salj— ked*'an. I många fall torde det vara lättare för konsumen— ten att få reda på vem som är tillverkare eller general— agent än vem som säljaren har förvärvat det felaktiga godset från. Med det begränsade tillämpningsområde den av oss förordade lagregeln får bör det inte möta några be— tänkligheter att ge konsumenten en rätt att välja vilket av de olika bakre leden han skall vända sig mot med sina anspråk. Det bör dock krävas att det bakre ledet är en näringsidkare. Det förefaller oss inte rimligt att t.ex. en privatperson som har sålt sin bil till en bilhandlare, vilken i sin tur har sålt den vidare till en konsument, skall behöva riSkera att få betala ersättning till kon— sumenten på grund av ett fel i bilen, om bilhandlaren går i konkurs.
En förutsattning för att en näringsidkare i ett bakre led skall kunna göras ansvarig för ett fel i godset bör vara att felet förelåg redan när godset avlämnades av honom. Detta överensstämmer med vad som gäller i Norge. Något solidariskt ansvar även för fel som har uppkommit först hos senare led bör alltså inte komma i fråga. En sådan ordning skulle innebära att leverantörerna fick ta på sig ett slags garantiansvar för sina återförsäljare, vilket skulle medföra svåröverskådliga. konsekvenser och skapa stora problem för näringslivet. Bl.a. kan befaras att le— verantörer skulle kunna se sig föranlåtna att ta ansvaret till intäkt för att vägra leverans till vissa återförsäl— jare, något som skulle menligt påverka konkurrensförhål— landena i detaljistledet.
En särskild fråga är om en näringsidkare i bakre led mot ett direktkrav från konsumenten skall kunna invända att säljaren eller annan som förvärvat varan från det bakre ledet har förlorat sin rätt att göra felet gällande, där— för att han inte har reklamerat hos det bakre ledet i tid sedan han märkt eller bort märka felet. Denna fråga be— rörs inte uttryckligen i de norska motiven. För vår del anser vi att en möjlighet till sådana invändningar skulle innebära en väsentlig försvagning av konsumentens rätts— ställning. I lagen bör därför klart utsägas att bristande reklamation i bakre led är utan betydelse för köparens rätt.
Enligt vad vi har föreslagit i det föregående skall kö— paren, när godset är felaktigt, under närmare angivna förutsättningar ha rätt att hos säljaren kräva avhjäl— pande eller omleverans, göra prisavdrag eller fordra er— sättning för avhjälpande eller häva köpet. Han kan också
vara berättigad till skadestånd av säljaren. Genom avtal kan köparen naturligtvis få rättigheter som går längre än de lagen ger.
En regel om direktkrav skulle i princip innebära att kö— paren kunde vända sig mot något av de bakre leden med vilket som helst av de krav som han är berättigad att på grund av felet rikta mot säljaren. Samtliga led skulle bli solidariskt ansvariga gentemot köparen. En sådan ord— ning skulle i allmänhet innebära att en näringsidkare i bakre led får ett strängare ansvar gentemot konsumenten än han har i förhållande till sin egen motpart. Sålunda skulle han exempelvis vid hävning av köpet få betala tillbaka inte det belopp han själv har uppburit för god— set utan det högre belopp som godset har sålts för i kon— sumentledet. Vidare skulle han inte kunna åberopa en fri— skrivning från skadeståndsansvar, om inte säljaren i sitt avtal med konsumenten har gjort motsvarande friskrivning. Ytterligare skulle han bli bunden av eventuella särskilda förmåner som konsumenten kan ha tillförsäkrats i avtalet med säljaren.
Enligt den norska lagregeln begränsas konsumentens rätt mot en näringsidkare i bakre led genom att det fordras att ett motsvarande krav skall kunna riktas mot denne. Detta innebär att konsumenten inte kan göra gällande längre gående förmåner mot näringsidkaren i bakre led än vad den som har förvärvat godset från denne skulle ha haft rätt till. Konsumentens rättsställning blir alltså beroende av de villkor på vilka näringsidkaren i bakre led har sålt godset. Denna princip modifieras emellertid i sin tur av en föreskrift av innebörd att sådana villkor får åberopas mot konsumenten bara i den mån de hade kun— nat med bindande verkan avtalas mellan honom och säljar ren. Den norska regeln innebär alltså i huvudsak följan— de. De rättigheter konsumenten har mot sin säljare på grund av tvingande bestämmelser om konsumentköp kan han alltid göra gällande också mot en näringsidkare i bakre led. På de punkter där avtalsfrihet gäller vid konsument— köp är konsumentens rätt beroende inte bara av avtalet mellan honom och säljaren utan också av avtalet mellan näringsidkaren i bakre led och den som har köpt godset av honom. En följd härav är att konsumenten, om han häver köpet, inte kan få tillbaka högre belopp än det pris för vilket varan har sålts i det bakre ledet.
Den inskränkning av de bakre ledens ansvar som ligger i den norska regeln innebär visserligen att värdet från konsumentens synpunkt av en rätt till direktkrav för— ringas. Betydelsen härav är dock relativt begränsad. i de fall då konsumentens krav går ut på att få ett fel avhjälpt eller att få det felaktiga godset utbytt kommer
han inte i någon sämre ställning. Vi har för vår del kom- mit till den uppfattningen att den norska regleringen in— nefattar en rimlig awägning mellan intressena på ömse sidor. Vi förordar därför att en svensk lagregel utformas efter samma grunder.
En förutsättning för att köparen skall få göra allande anspråk på grund av fel i godset är i princip att han har reklamerat hos säljaren inom skälig tid efter det att han har märkt eller borde ha märkt felet och senast två år efter det att han mottog godset. Det kan ifrågasättas om reklamation hos säljaren skall behöva vara ett oeftergiv— ligt villkor för att krav skall få riktas mot en närings— idkare i bakre led. De situationer för vilka den av oss föreslagna direktkravsregeln är avsedd karakteriseras av att det i allmänhet antingen framstår som meningslöst att reklamera hos säljaren eller är svårt att få fram ett meddelande till denne. Enligt vår mening bör det med hän— syn härtill för direktkrav vara tillräckligt att konsu— menten har reklamerat antingen hos säljaren eller hos nä— ringsidkaren i bakre led inom den tid som enligt lagen har stått honom till buds för reklamation.
Om köparen har reklamerat hos säljaren och situationen därefter utvecklas så, att det finns anledning för kö— paren att rikta anspråk mot en näringsidkare i bakre led bör det åligga honom att underrätta denne härom. Näringsidkaren i bakre led har ju annars ingen möjlighet att förutse att krav kan komma. att framställas mot honom. I lagen bör därför föreskrivas att köparen skall under— rätta näringsidkaren i bakre led inom skälig tid efter det att han har insett eller bort inse att det finns an— ledning för honom att framställa anspråk mot denne samt att köparen förlorar sin rätt om han inte gör det. En re— gel av liknande innebörd finns i den norska lagen (52 9' tredje stycket). Har köparen reklamerat hos näringsidka— ren i bakre led har denne emellertid fått vetskap om att ett krav kan komma att framställas mot honom, och i så fall bör inte någon ytterligare underrättelse fordras.
Den föreslagna regleringen innebär att en näringsidkare i bakre led kan drabbas av krav från en konsument ganska lång tid efter det att detaljistens rätt att göra anspråk gällande har gått förlorad. För de bakre leden blir det alltså osäkert när felansvaret för sålda varor upphör, eftersom detta blir beroende bl.a. på lagerhållningstiden i detaljhandeln och på den tid som eventuellt kan ha för— flutit därför att kravet först riktats mot köparens när-— maste medkontrahent. Om en regel om direktkrav skall fyl— la sin uppgift att ge konsumenterna ett kompletterande skydd får man emellertid godta att den utformas på detta från de bakre ledens synpunkt mindre tillfredsställande sätt.
Det hittills anförda har endast gällt fel i godset. Det kan ifrågasättas om en möjlighet till direktkrav borde införas också vid dröjsmål med leveransen. Vi har emel— lertid inte funnit tillräcklig anledning härtill. Dröjs— mål med avlämnandet är i regel ett avtalsbrott av mindre betydelse för den enskilde konsumenten; om, vilket är det normala, någon betalning ännu inte har skett kan han häva köpet och i allmänhet utan större svårighet skaffa mot— svarande gods från annat håll. Härtill kommer att det är mindre vanligt vid dröjsmål än vid fel att motsvarande avtalsbrott föreligger också i det bakre ledet. Vi före- slår sålunda att rätten till direktkrav begränsas att gälla vid fel i godset. Detta överensstämmer med vad som gäller i Norge.
Om regler om rätt till direktkrav mot bakre led tas upp i konsumentköplagen aktualiseras frågan om inte en motsva— rande rätt borde införas vid andra typer av avtal. Som vi tidigare nämnt har frågan diskuterats i samband med arbe— tet på förslaget till konswnenttjänstlag men skjutits på framtiden i awaktan på resultatet av vårt utredningsar— bete. Vi förutsätter att frågan tas upp till förnyat övervägande om vårt förslag i denna del godtas. Ett annat område där en möjlighet till direktkrav skulle kunna vara av intresse för konsumenterna är fastighetsköp. Som exem- pel kan nämnas att en konsument har köpt ett småhus av ett byggnadsföretag och något tillbehör till huset, t.ex. värmepannan eller ett kylskåp, är felaktigt samt konsu— menten önskar vända sig till den som har levererat detta tillbehör med ett krav på rättelse. Det torde få ankomma på 1985 års småhusköpsutredning att överväga behovet och den lämpliga utformningen av lagregler härom.
5.15.4 Andra frågor om förhållandet till tidigare led
Den gällande konsumentköplagen innehåller som nämnts (5.152) ett par bestämmelser som ålägger näringsidkare i bakre led ett direkt ansvar mot konsumenten. Den ena be— stämmelsen (12 9) tar sikte på s.k. tillverkargarantier. Den är tillämplig när varans tillverkare eller annan för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i varan men visar försummelse vid fullgörande av åtagandet. I så— dant fall har konsumenten — om han har fullgjort sin re- klamationsplikt (15 å) — rätt till ersättning för skada, om denna inte är ringa. Som exempel på situationer då 12 9 kan bli tillämplig nämns i förarbetena1 att repa— rationen av varan tar oskäligt lång tid i anspråk eller att den har utförts på ett så otillfredsställande sätt att felet inte blivit avhjälpt eller t.o.m. förvärrats. Köparen ges för sådana fall enligt 12 å — till skillnad
1 Prop. 197'5z158 s. 256.
från vad som gäller enligt 6 () konsumentköplagen (se av— snitt 5.7.2) — rätt till ersättning även för annat än di— rekta utgifter, under förutsättning att hans skada inte är ringa. Skadestånd kan ifrågakomma t.ex. för värde— minskning som föranleds av att felet inte blivit av— hjälpt. Vidare kan köparen erhålla stilleståndsers'ätt— ning, om genom försummelse ett fel i en bil inte har bli—- vit reparerat i tid.
Köparens möjlighet att erhålla skadestånd från den som har gett en utfästelse att avhjälpa fel är alltså f.n. större när utfästelsen har lämnats av tillverkaren eller annan än när den har lämnats av säljaren. Att det inte föreligger parallellitet mellan säljarens och tredje mans skadeståndsansvar beror på att de skäl som ligger till grund för begränsningarna i fråga om köparens tvingande rätt att få skadestånd av säljaren i flera avseenden sak— nar relevans när det gäller hans förhållande till tredje man. I förarbetena2 har särskilt framhållits att kö— paren gentemot säljaren har en rad andra befogenheter, vilka minskar betydelsen av rätten till skadestånd, medan i förhållande till tredje man möjligheten att kräva ska— destånd är den enda befogenhet som i realiteten står kö— paren till buds. Som framhålls i förarbetena är denna skadeståndsbefogenhet av särskilt värde för köparen när säljaren är svåranträffbar eller insolvent eller eljest oåtkomlig för krav.
Vi har i det föregående (5.6.4) föreslagit införande av tvingande lagbestämmelser som reglerar säljarens skyldig— het att avhjälpa fel i sålt gods och hans rätt att genom ett sådant avhjälpande undgå andra felpåföljder. Dessa regler hindrar givetvis inte att säljaren låter någon an- nan avhjälpa felet för hans räkning. De lägger inte hel— ler hinder i vägen för att åtaganden att avhjälpa fel lämnas av någon annan än säljaren, exempelvis godsets tillverkare eller en generalagent. Om ett sådant åtagande har gjorts kan konsumenten vända sig mot den som har gjort åtagandet med en begäran att få felet avhjälpt. Åtagandet befriar emellertid inte säljaren från hans skyldigheter. Konsumenten kan sålunda i princip avstå från att utnyttja det särskilda åtagandet och i stället påfordra att säljaren fullgör sina skyldigheter enligt lagen. Om konsumenten väljer att begära avhjälpande hos den som har gjort åtagandet kan han samtidigt göra gäl— lande andra rättigheter enligt lagen mot säljaren. Om exempelvis ett kylskåp visar sig vara felaktigt och till— verkaren har åtagit sig att avhjälpa fel, kan köparen dels begära att tillverkaren avhjälper felet dels kräva ersättning av säljaren exempelvis för förlorad arbets—
2 Prop. 19'73z158 s. 144.
förtjänst i anledning av reparatörens besök och för för— störda matvaror. Skulle den som har gjort ett avhjälp— ningsåtagande inte fullgöra detta så att felet blir av— hjälpt, har köparen kvar sin rätt att göra andra påfölj— der gällande mot säljaren, exempelvis att häva köpet el— ler kräva omleverans.
Av det anförda framgår att konsumenten med vårt förslag har goda möjligheter att få sina anspråk tillgodosedda av säljaren ifall tredje man inte fullgör ett åtagande att avhjälpa fel. Om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, kan kon— sumenten enligt den föreslagna regeln om direktkrav i stället rikta sina anspråk mot en näringsidkare i bakre led, vare sig det är denna som har gjort åtagandet eller inte. Vi har därför kommit till den slutsatsen att någon motsvarighet till 12 9" i den gällande konsumentköplagen inte behöver tas upp i en ny lag.
Vi vill i detta sammanhang ytterligare tillägga följande. Ett åtagande att avhjälpa fel lämnas vanligen i samband med en tidsbestämd garanti. Om en sådan garanti har läm— nats för säljarens räkning av t.ex godsets tillverkare, skall enligt vårt förslag (5.4.6) garantin betraktas som en funktionsgaranti. Om godset under garantitiden försäm- ras i något avseende som garantin omfattar skall det an— ses föreligga ett fel i godset, som ger köparen rätt att göra gällande felpåföljder enligt lagen mot säljaren, så— vida det inte görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse, felaktig behandling eller liknande. De sålunda föreslagna reglerna gäller endast förhållandet mellan köparen och säljaren. Vi utgår emellertid från att regleringen i viss mån bör färga av sig även på förhål— landet mellan konsumenten och garantigivaren. Också i förhållande till denne bör garantin betraktas som en funktionsgaranti. Vidare bör även här gälla att garan— tigivaren, för att han skall gå fri från de förpliktel— ser han har åtagit sig, måste göra sannolikt att felet beror på en olyckshändelse, felaktig behandling eller liknande. Däremot kan inte konsumenten göra gällande and— ra befogenheter mot garantigivaren än vad dennes åtagan— de omfattar. Om tillverkaren har åtagit sig att avhjälpa fel men inte gjort något åtagande därutöver, kan konsu— menten alltså inte — annat än eventuth med stöd av be— stämmelsen om direktkrav — gentemot tillverkaren påfordra att få godset utbytt eller att få häva köpet. Inte heller kan han utan särskilt åtagande från tillverkarens sida få eventuella skador ersatta av denne.
I anslutning till vad som har anförts om tillverkargaran— tier och liknande vill vi ta upp en fråga som har väckts av konsumentverket i den till oss överlämnade rapporten
(KOV 1977z8—O4) Att minska antalet reklamationer. Verket upplyser där att de flesta större leverantörer av hus— hållskapitalvaror har inrättat särskilda serviceföretag och att återförsäljarna i betydande utsträckning träffar avtal om att serviceföretagen skall ombesörja garantire— parationer på sålda varor. Detta system har enligt verket medfört vissa problem för konsumenterna. Vid reklamation hos säljaren hänvisas konsumenten till serviceföretaget för rättelse. Det händer att serviceföretaget därvid be— dömer reklamationen annorlunda och hänvisar konsumenten att vända sig till säljaren. Ett annat problem är enligt verket att serviceföretagens reparationer ofta tar lång tid i anspråk. Konsumentverket har därför föreslagit att konsumentköpsutredningen överväger att ge konsumenten möjlighet att — i de fall då säljaren har överlåtit åt ett fristående serviceföretag att fullgöra säljarens ga— rantiansvar — framställa samma anspråk mot serviceföre— taget som han kan ställa mot säljaren. Vi har emellertid, på de skäl som framgår av vad vi har anfört i det föregå— ende, inte ansett oss böra föreslå någon sådan reglering som konsumentverket har antytt. Med de förstärkningar av konsumentens rättigheter, särskilt när det gäller avhjäl— pande av fel och skadestånd, som vårt förslag innebär finns det enligt vår mening inte tillräcklig anledning att komplicera lagstiftningen med ett särskilt ansvar för serviceföretag av den typ konsumentverket har berört. Vi vill också erinra om vad vi i flera sammahang framhållit om vikten av att säljarens primära ansvar mot konsumenten inte luckras upp.
Den gällande konsumentköplagen innehåller i 15 så en sär— skild reklamationsregel för det fall att köparen vill åberopa ett åtagande från tredje man att avhjälpa fel. Regeln innebär att köparen har uppfyllt sin reklama— tionsplikt, om han har reklamerat enligt reglerna i la— gens 11 å antingen hos säljaren eller hos den som har gjort åtagandet. Eventuella föreskrifter som ålägger kö— paren att iaktta särskilda formaliteter eller mycket kor— ta frister för reklamation blir alltså inte bindande mot denne. Om man, såsom vi föreslår, inför en legal skyldig— het för säljaren att avhjälpa fel föreligger inte något egentligt behov av en lagregel som skyddar köparen mot betungande reklamationsföreskrifter när han vill göra gällande ett avhjälpningsåtagande av någon annan än säl- jaren. Vi har därför inte funnit anledning att föreslå någon motsvarighet till 15 9" i den gällande konsumentköp— lagen.
Den andra bestämmelsen i den gällande konsumentköplagen som ålägger näringsidkare i bakre led ett direkt ansvar mot konsumenten gäller ansvar för marknadsföringen (14 5). En tillverkare eller annan som i tidigare säljled
har tagit befattning med en vara kan bli Skadeståndsskyl— dig mot konsumenten, om han vid marlmadsföringen för egen eller säljarens räkning uppsåtligen eller av vårdslöshet har lämnat en vilseledande uppgift om varan eller dess användning och denna uppgift kan antas ha inverkat på konsumentens köp. Motsvarande skadeståndsansvar gäller vid underlåtenhet att fullgöra informationsskyldighet som har föreskrivits med stöd av marknadsföringslagen. Diksom i 12 (S är i 14 5 inte någon begränsning angiven såvitt avser skadans art. Föreligger de förutsättningar som an— ges i paragrafen är tredje man skyldig att ersätta även t.ex. följdförlust.
Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av de bestämmelser i 7 5 i den gällande konsumentköplagen som reglerar den si— tuationen att en köpare förmåtts att köpa en vara genom vilseledande uppgifter om denna i reklam e.d. Som närmare framgått i avsnitt 5.4.5 kan vilseledande uppgifter som vid marknadsföringen har lämnats av varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan, medföra att varan anses felaktig. Härför krävs emellertid enligt nuvarande regler att säljaren har åbe— ropat uppgiften eller att han har underlåtit att rätta den, fastän han insett eller uppenbarligen bort inse att den var vilseledande. På motsvarande sätt gäller att god- set är felaktigt, om varans tillverkare eller annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan underlåtit att lämna sådan information om varan som han enligt mark— nadsföringslagen har ålagts att lämna, under förutsätt— ning att säljaren har känt till eller bort känna till un— derlåtenheten att fullgöra åläggandet.
Den begränsning av säljarens ansvar som sålunda gäller enligt 7 5 i den nuvarande konsumentköplagen innebär att en köpare, som har förletts att köpa en vara genom att tillverkaren eller annan i ett bakre led har lämnat vil— seledande uppgifter om varan eller underlåtit att lämna föreskriven information om den, i vissa situationer inte har några rättsliga möjligheter att häva köpet eller få kompensation i annan form från säljaren. Det är främst med tanke på sådana situationer som det har ansetts rim— ligt att ge köparen en rätt att vända sig med ett skade— ståndskrav direkt mot den som svarar för den oriktiga uppgiften. Även i andra fall har emellertid en sådan möj— lighet ansetts kunna vara av intresse, exempelvis om säljaren är oanträffbar eller insolvent.3
5 Prop. 19'75z158 5.147.
I förslaget till konsumenttjänstlag (53 S?) upptas bestäm— melser om tredje mans marknadsföringsansvar mot konsumen— ten som nära överensstämmer med 14 å i den gällande kon— sumentköplagen. Av motiven till lagförslaget framgår att intresset av enhetliga regler för konsumentköp och kon— sumenttjänster har tillmätts stor betydelse vid utform— ningen av bestämmelserna.
Vi har i det föregående (5.4.5) föreslagit att säljarens ansvar för uppgifter om godset, vilka har lämnats av nå— gon i tidigare säljled, skall skärpas utöver vad som nu gäller. Förslaget innebär att säljaren blir ansvarig för sådana uppgifter i samma mån som om han själv hade lämnat dem. Det kräVS alltså inte att han har åberopat uppgif— ten eller ens känt till att den lämnats. För fall då en näringsidkare i bakre led har försummat att iaktta en upplysningsskyldighet enligt marknadsföringslagen före- slås på motsvarande sätt att säljaren skall bli ansvarig, oavsett om han känt till underlåtenheten eller inte. Mot bakgrund härav har vi inte funnit det påkallat att - ut— över vad som kan följa av regeln om direktkrav — ge kon— sumenten några särskilda befogenheter mot näringsidkare i bakre led som lämnat felaktiga eller ofullständiga upp- gifter vid marknadsföringen av godset. Vi anser sålunda att en regel motsvarande 14 å i gällande konsumentköplag kan undvaras i en ny lag.
Om vårt förslag i denna del godtas, medan en motsvarighet till den gällande regeln i konsumentköplagen införs för konsumenttjänster, uppnås inte den parallellitet mellan köp och tjänster som har eftersträvats vid utformningen av konswnenttjänstlagen. Vi har i det föregående förkla— rat oss förutsätta att frågan om införande av regler om direktkrav i konsumenttjänstlagen tas upp till övervägan— de om vårt förslag till sådana regler godtas. Det synes oss naturligt att i det sammanhanget även den nu berörda regeln i konsumenttjänstlagen blir föremål för ompröv— ning.
5 . 14 Kostnadseffekter
De av oss föreslagna nya lagreglerna medför inte i och för sig några kostnadsökningar för det allmänna. Genom— förandet av lagförslagen ställer emellertid krav på sam— nalleliga informations- och utbildningsinsatser. Det är en av konsumentverkets huvuduppgifter att ge information till konsumenter om lagstiftning som är väsentlig för dem. En särskild informationsbyrå vid verket svarar för allmän information och utbildning från centralt håll i bl.a. konsumenträttsliga frågor. På det lokala planet är vägledning och information till konsumenter en arbets— uppgift för den kommunala konswnentverksamhet som nu i
någon form finns inrättad i flertalet av landets kommu— ner. Regionalt sker en samordning av information till konsumenter genom hemkonsulenterna vid länsstyrelserna.
I årets budgetproposition (prop. 1985/84:100 Bil. 15) föreslås emellertid att hemkonsulentorganistionen av— vecklas fr.o.m. den 1 januari 1985, vilket innebär att verksamheten i fortsättningen blir koncentrerad till central, statlig och lokal, kommunal nivå. Vi anser det särskilt viktigt att de personer som skall ge allmänheten vägledning i konsumentfrågor får den information och utbildning rörande en ny konsumentköplag som de behöver. Vi förutsätter att erforderliga informations— och utbild— ningsinsatser skall kunna genomföras inom ramen för till—
gängliga resurser .
Även för näringslivets del medför en ny lagstiftning be— nov av information. Vidare behöver förekommande avtals— villkor ses över och anpassas till de nya lagreglerna. Vårt förslag innebär inte att företagen åläggs att vidta några särskilda kostnadskrävande åtgärder. Däremot för— stärks konsumenternas rättsställning på en rad punkter i förhållande till vad som nu gäller. Sålunda tillför— säkras köparen exempelvis ett bättre skydd i bl.a. skade— ståndshänseende vid kontraktsbrott på säljarens sida. Härigenom sker en kostnadsöverföring från köparen till säljaren. Att detta medför en viss ökad ekonomisk belast— ning på säljarsidan är ofrånkomligt. Några konkreta kost— nadsberäkhingar har vi inte kunnat göra. Vi anser oss dock vid utformningen av vårt förslag ha tagit all rimlig hänsyn till intresset av att undvika ogynnsamma ekonomis— ka effekter.
3.15 Ikraftträdande
Vårt förslag innefattar en rad betydelsefulla förstärk— ningar av konsumenternas rättsskydd. Det är på olika punkter anpassat till vad som skall gälla beträffande tjänster enligt det förslag till konsumenttjänstlag som nyligen har remitterats till lagrådet. Om även vårt för— slag genomförs uppnås därför en god samordning av lag— stiftningen på dessa närliggande rättsområden. Mot denna bakgrund anser vi det önskvärt att vårt förslag till ny konsumentköplag kan genomföras så snart som möjligt.
Vi har utarbetat vårt lagförslag i nära anslutning till det förslag till ny allmän köplag som f.n. förbereds i nordiskt samarbete. Med hänsyn härtill skulle det i och för sig vara lämpligt om den fortsatta beredningen av de båda lagförslagen kunde samordnas så att nya lagar kan träda i kraft samtidigt. Man kan emellertid inte bortse från risken att arbetet med den allmänna köplagen drar ut på tiden. Med anledning härav vill vi framhålla att en ny
konsumentköplag på grundval av vårt förslag kan genomfö— ras utan att slutresultatet av detta arbete awaktas. På vissa punkter, där vårt förslag har utformats efter möns— ter av köplagsförslaget och detta innefattar principiella nyheter, bör man dock i så fall välja andra lösningar, som närmare anknyter till gällande rätt. Detta gäller särskilt utformningen av ansvarsbegränsningen i skade— ståndsreglerna. De justeringar i vårt lagförslag som så- lunda skulle behöva göras synes inte innebära några stör— re problem. De bör utan svårighet kunna åstadkommas inom ramen för den fortsatta beredningen av förslaget. Om en ny konsumentköplag skall genomföras medan 1905 års köplag alltjämt gäller, bör i den lagen införas en särskild be— stämelse som anger att lagen inte är tillämplig på köp som omfattas av den nya konsumentköplagen. Vidare kommer i så fall givetvis 1905 års lag att få tjäna till led— ning i de fall där vi har förutsatt att den allmänna köp— rättens regler skall tillämpas analogt på konsumentköp.
I enlighet med allmänna grundsatser bör den nya lagen tillämpas endast på köp som ingås efter ikraftträdandet. Beträffande köp som har ingåtts dessförinnan bör alltså den äldre lagen alltjämt gälla.
SPEClAlMOTIVERING
Inledande bestämmelser
1 5? Denna lag gäller köp av lös egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål, om köparen är kon- sument och säljaren en näringsidkare som säljer god— set 1 sin yrkesmässiga verksamhet.
Lagen gäller även om säljaren inte är en näringsid— kare som avses i första stycket, såvida köpet för— medlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yr— kesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar närings— idkaren jämte säljaren för de skyldigheter som en— ligt lagen vilar på denne och meddelanden som enligt 18 eller 20 ?) skall lämnas till säljaren kan i stäl— let lämnas till näringsidkaren.
Lagen gäller i tillämpliga delar även byte. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Detta behand— las i den allmänna motiveringen i avsnitt 3.2.
Första stycket upptar huvudregeln om lagens tillämpnings— område. Liksom köplagsförslaget täcker förslaget till konsumentköplag i princip alla köp av lös egendom. Be— greppet lös egendom bestäms enligt svensk rätt negativt på det sättet att det omfattar alla förmögenhetsrättig— heter vilka inte är att hänföra till fast egendom. För att bedöma vad som är fast egendom får man gå till 1 och 2 kap. jordabalken. I 1 kap. 1 () fastslås att fast egen— dom är jord och att denna är indelad i fastigheter. Till fastighet hör bl.a. byggnad (2 kap. 1 5) och till denna hör i sin tur fast inredning och annat som byggnaden har blivit försedd med, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller en del av denna (2 kap. 2 5). On emellertid byggnad eller tillbehör inte tillhör fastig— hetsägaren utan t.ex. en arrendator, ingår de inte i den fasta egendomen (2 kap. 4 (j). Byggnad på annans mark är sålunda lös egendom. Beteckningen lös egendom är alltså den gemensamma benämningen för tillgångar av högst skif— tande art: lösa saker (lösöre), byggnader på annans mark, arrende— och hyresrätter, andra nyttjanderätter, panträt— ter, fordringar, aktier och andra värdepapper m.m. Till— lämpningsområdet är sålunda mera omfattande än vad som nu är fallet enligt konsumentköplagen, vilken endast om— fattar köp av varor, dvs. lösa saker.
I princip är lagen tillämplig också på avtal om leverans av gas och vatten. Hur det förhåller sig med elektrisk ström är mera tveksamt, men i och för sig bör en analog tillämpning kunna komma i fråga.
För att konsumentköpsreglerna skall bli tillämpliga krävs vidare att köparen är en konsument som gör förvärvet hUF vudsakligen för enskilt ändamål samt att säljaren är en näringsidkare som säljer godset i sin yrkesmässiga verk— samhet. Med uttrycket "konsument" åsyftas en enskild fy— sisk person.1 Om köparen är en juridisk person, t.ex. en ideell förening eller en stiftelse, blir alltså lagen inte tillämplig. Ett dödsbo som exempelvis köper möbler till ett boet tillhörigt fritidshus bör dock kunna lik— ställas med en fysisk person i detta sammanhang. Det är inte nödvändigt att det är köparen själv som skall använ— da godset. Detta kan också vara avsett exempelvis för en familjemedlem, eller det kan vara ämnat som present åt en annan privatperson. Om godset skall användas både för privat bruk och i näringsverksamhet blir det avgörande vilken användning som är den huvudsakliga.
I regel bör det inte vara någon svårighet för säljaren att bedöma om ett köp sker för privat bruk. Gäller köpet en vara som normalt inte används på detta sätt, t.ex. en traktor eller en större ljudinspelningsanläggning, bör det dock, för att köpet skall kunna betraktas som ett konsumentköp, krävas att köparens avsikt med detta har varit uppfattbar för säljaren. Vid inköp för en rörelse begär köparen i allmänhet faktura med mervärdeskatten särskilt redovisad. Om en sådan begäran framställs bör säljaren i allmänhet kunna utgå från att det inte är fråga om ett konsumentköp.
Om en konsument anlitar en kommissionär, vilket är van— ligt framför allt vid köp av värdepapper, blir köpet inte att betrakta som ett konsumentköp, eftersom det då är kommissionären, dvs. en näringsidkare, som uppträder som köpare.
Med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur. Det krävs inte att verksamheten drivs i vinstsyfte. Detta innebär bl.a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ som idkar näring. Verksamheten behöver alltså inte drivas i privaträttslig form. För att konsumentköplagen skall bli tillämplig krävs också att försäljningen lig:
1 Se vidare redogörelsen i prop. 1979/80:9 s. 186 ff.
ger inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksam— het. Detta krav får anses uppfyllt inte bara vid sådan försäljning som normalt ingår i näringsidkarens rörelse utan även exempelvis vid utförsäljning av inventarier. Lagen bör sålunda anses tillämplig exempelvis om en livs- medelshandlare säljer ut kontorsutrustning eller en varu— bil men inte om han säljer privata möbler eller sportut— rustning.
Har näringsidkaren handlat som kommissionär blir lagen tillämplig enligt första stycket. Den som säljer lös egendom på frivillig auktion för annans rälming är i regel att betrakta som kommissionär för ägaren. Detta framgår bl.a. av rättsfallet NJA 1975 s. 152, som rörde försäljning av en tavla genom Stockholms stads auktions— verk. Från huvudregeln att auktionsföretag är att be— trakta som kommissionär finns det dock undantag. Om t.ex. ett dödsbo anordnar en utförsäljning av boets egendom eller en privatperson anordnar försäljning av visst bohag och det därvid uppdras åt ett auktionsföretag att ombe— sörja försäljningen men det är allmänt känt vems egendom som säljs, bör företaget närmast betraktas som fullmäk- tig. I så fall blir företaget att anse som en förmedlare enligt andra stycket.
Vad nu sagts gäller i första hand auktion av traditionell typ, där flera närvarande spekulanter erbjuds att köpa lös egendom och bereds tillfälle att sinsemellan tävla om den utbjudna egendomen genom bud och överbud. Det före— kommer emellertid också att försäljning sker genom vad som kan kallas "anbudsauktion". Som exempel härpå kan nämnas Prylbanken i Stockholm. Försäljningen sker där genom att intressenterna får lämna in skriftliga anbud på varorna, vilka sedan säljs till den som har lämnat det högsta budet. I den juridiska litteraturen har gjorts gällande att ett sådant förfarande inte faller in under begreppet auktion.2 I detta sammanhang kan nämnas att regeringsrätten haft att ta ställning till om en s.k. anbudsauktion på frimärken skulle vara befriad från mervärdeskatt enligt punkt 5 i anvisningarna till 2 5 lagen (1968z430) om mervärdeskatt. Denna punkt talar om försäljning på auktion. Regeringsrätten ansåg inte att anbudsauktion var en sådan auktion som avses i anvis— ningarna.5 Frågan om dessa försäljningsformer har
2 Almén, Om auktion såsom medel att åvägabringa avtal, del I 1897 s. 21 ff. 3 RÅ 1971 ref. 47.
nyligen belysts genom en dom av högsta domstolen (NJA 1982 s. 865; se särskilt s. 895), Vari förklarats att Prylbanken är att betrakta som försäljningskommissionär. Härav följer att lagen enligt första stycket blir till— lämplig på verksamhet av detta slag.
Vad beträffar frågan om konsumentköplagens tillämplighet på exekutiv försäljning kan nämnas följande. I utlåtande över förslaget till utsökningsbalk anförde lagrådet att utgångspunkten borde vara att en exekutiv försäljning le— der till ett köpeavtal och att exekutivköparens rättigle— ter och skyldigheter bestäms av allmänna avtals— och köp— rättsliga regler.4 En sådan ståndpunkt hade enligt lag— rådet stöd i den juridiska litteraturen. Departementsche— fen redovisade emellertid härvidlag en uppfattning som i viss mån avvek från lagrådets. Han underströk den exeku— tiva försäljningens karaktär av offentligrättslig för— rättning men medgav att köprättsliga regler i viss ut— sträckning kunde komma till användning.5 Frågan om tillämpligheten av de särskilda reglerna om konsumentköp berördes inte av vare sig lagrådet eller departementsche— fen. Det torde emellertid vara bäst förenligt med depar— tementschefens inställning att anta att konsumentköplagen inte skall kunna tillämpas på sådana köp vare sig det är kronofogdemyndigheten själv som ombesörjer försäljningen eller denna omhänderhas av någon annan för myndighetens räkning. Det kan nämnas att, om utmätt gods säljs på auk— tion, vilket torde vara vanligt, försäljningen sker i kronofogdemyndighetens namn, något som innebär en aWi— kelse från förfarandet vid försäljning för enskilds räk— ning.6 Auktionsföretaget uppträder alltså i detta fall inte som kommissionär och såsom förmedlare blir företaget inte ansvarigt, om enligt det nyss sagda konsumentköpla— gen inte anses tillämplig. Skulle utmätt gods någon gång försäljas genom en kommissionär, bör emellertid vanliga regler anses tillämpliga.
Det nu sagda innebär att en konsument som förvärvar gods vid exekutiv försäljning har ett sämre rättsskydd än i andra fall. Vi har emellertid inte ansett oss böra för- orda att denna fråga tas upp till omprövning nu. De för- hållanden under vilka sådan försäljning äger rum torde under alla omständigheter lämna ett mycket ringa utrymme för att göra dröjsmåls- och felpåföljder gällande.
Om köpet förmedlats för säljaren av en näringsidkare i
4 Prop. 1980/81:8 s. 1145 ff. 5 Prop. 1980/81:8 s. 1225 f. I Walin m.fl., Utsöknings— balken s. 490 talas om "analogisk tillämpning" av köp— rättsliga regler. 6 Se Svensk Juristtidning 1981 s. 626.
dennes yrkesmässiga verksamhet blir konsumentköplagen enligt andra stycket tillämplig, även om säljaren själv inte är näringsidkare, förutsatt att köparen är en pri— vatperson som gör förvärvet huvudsakligen för enskilt ändamål. Detta motsvarar vad som nu följer av 1 5 andra stycket gällande konsumentköplag. Däremot innehåller andra meningen en nyhet i förhållande till gällande rätt. Där föreskrivs att förmedlaren ansvarar solidariskt med säljaren för dennes förpliktelser.
Kravet att köpet skall ha förmedlats av näringsidkaren innebär, i enlighet med vad som har anförts i den all— männa motiveringen (5.2.5), inte att köpeavtalet måste ha slutits av näringsidkaren. Regeln omfattar också fall då en säljare själv formellt uppträder som part, t.ex. genom att underteckna avtalet, men en förmedlande näs ringsidkare aktivt medverkat vid köpet och exempelvis ställt ett kontraktsformulär till förfogande. Om nä— ringsidkaren endast har satt köpare och säljare 1 för— bindelse med varandra utan att ha direkt deltagit i för— handlingarna om köpet blir andra stycket emellertid inte tillämpligt. Liksom enligt första stycket krävs att näringsidkaren har handlat inom ramen för sin yrkesmäs— siga verksamhet. Denna kan bestå exempelvis i förmed— ling av varor i allmänhet eller i försäljning av sådana varor som den förmedlade affären avser.
När andra stycket är tillämpligt ansvarar således förmed— laren solidariskt med säljaren. Detta innebär att köparen kan välja om han vill rikta sina krav på grund av fel eller dröjsmål mot säljaren eller mot förmedlaren. För— medlaren har därvid samma befogenhet som säljaren att undgå andra påföljder genom att avhjälpa felet enligt 25 &. I köparens valrätt ligger att han, om ett krav mot den ene av de båda ansvariga inte tillgodoses, har möj— lighet att i stället vända sig mot den andre.
Av paragrafen framgår vidare att köparen kan reklamera enligt 18 eller 20 5 även hos förmedlaren. Om han har reklamerat hos antingen säljaren eller förmedlaren har han bevarat sin rätt mot dem båda. Det är därför av be— tydelse att den som har mottagit en reklamation under— rättar den andre härom.
Den slutliga fördelningen av ansvaret mellan säljaren och förmedlaren behandlas inte i lagen. I de allra flesta fall torde emellertid ansvaret stanna på säljaren. För— medlaren har sålunda normalt regressrätt mot denne för vad han kan ha gett ut till konsumenten.
Reglerna i andra stycket förutsätter att säljaren inte är en näringsidkare. Om en näringsidkare förmedlar en för—
säljning för en annan näringsidkares räkning drabbas alltså förmedlaren inte av det särskilda ansvaret. Däre— mot svarar säljaren givetvis enligt lagen på grund av den allmänna regeln i paragrafens första stycke.
I tredje stycket föreskrivs att konsumentköplagen i till— lämpliga delar gäller även byte. Detta motsvarar 1 () and— ra stycket köplagsförslaget.
Vidare anges att konsumentköplagen inte gäller överlåtel— se av tomträtt. En motsvarande bestämmelse finns i 1 (5 tredje stycket köplagsförslaget. Undantaget avser, för— utom själva tomträtten, även tillbehör till denna, exem— pelvis en tomträttshavaren tillhörig byggnad. Köp av byggnad från fastighetsägaren som sker i samband med att tomträtten upplåts har däremot ansetts skola i princip bedömas enligt reglerna om köp av lös egendom (NJA 1977 s. 158) . Sådan försäljning omfattas därför inte av undan— taget i tredje stycket.
2 5
Beställning av gods som skall tillverkas anses som köp, om inte beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Avtal om uppförande av en byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten anses dock aldrig som köp.
Ett avtal enligt vilket den som skall leverera gods även skall utföra arbete eller någon annan tjänst anses inte som köp, om tjänsten utgör den övervä— gande delen av hans förpliktelse.
Paragrafen motsvarar 2 () köplagsförslaget. Den anger hur gränserna mot konsumenttjänstlagen skall dras. I den all— männa motiveringen diskuteras detta i avsnitt 5. 2. 4.
Första si_.ycket handlar om tillverkningsavtal. Avgörande för om ett sådant avtal skall betecknas som köp eller tjänst är vilken av parterna som skall tillhandahålla materialet.
I andra stycket regleras det fallet att avtalet innefat— tar både leverans av gods och utförande av arbete. Det är givet att det i konkreta fall kan vara svårt att be— döma om ett sådant avtal skall hänföras till köp eller tjänst. I första hand torde de olika delarnas värde få läggas till grund för gränsdragningen, men även andra faktorer bör beaktas, exempelvis hur kvalificerat det arbete är som skall utföras. Ofta blir gränsdragningen inte av någon avgörande betydelse, eftersom en tillämp— ning av köprättsliga och tjänsterättsliga regler skulle leda till samma resultat. Bestämmelsen utgår från att
förpliktelsen är att betrakta som odelbar. Ofta kan en överenskommelse anses innefatta två skilda avtal, låt va— ra med visst funktionellt samband, och då kan olika reg— ler bli att tillämpa. Sålunda kan t.ex. ett avtal om köp av brandskyddsutrustning och om årlig service på utrust— ningen naturligen ses som dels ett köpeavtal och dels ett tjänsteavtal.
35. Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i
denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.
Av paragrafen följer att lagens bestämmelser är tvingande till köparens förmån. I avtal om konsumentköp får alltså inte tas in villkor som är mindre förmånliga för köparen än lagens bestämmelser annat än när det särskilt anges att dessa är dispositiva. Har så ändå skett blir villko— ret ogiltigt och i stället skall vad som följer av lagen gälla. I den allmänna motiveringen har detta behandlats i avsnitt 5.1 .5.
Vid bytesavtal kan båda parter sägas ha ställning av så— väl säljare som köpare. Lagens bestämmelser blir då tvingande till förmån för konsumenten.
4 5 Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon annan enligt 16, 18, 20, 22 eller 41 (5 avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får köparen åbe- ropa meddelandet, även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Motsvarande gäller ett sådant krav på betalning från säljarens sida som avses i 54 och 55 55.
Som huvudregel gäller att avsändaren bär risken för att ett meddelande inte kommer fram. Denna paragraf före— skriver undantag från denna huvudregel, innebärande att vissa meddelanden, om de avsänts på ett ändamålsenligt sätt, går på mottagarens risk. Bestämmelsen motsvarar 7 5 köplagsförslaget. En liknande bestämmelse finns i 18 () gällande konsumentköplag. Som exempel på ett ändamålsen— ligt sätt för avsändande av ett meddelande kan i första hand nämnas att det sänts per post. Andra befordrings— sätt, som dock inte torde bli så vanliga vid konsument— köp, är telegraf och telex. Beträffande meddelanden som inte anges i denna paragraf gäller huvudregeln. Som exem— pel på sådana meddelanden kan nämnas köparens avbeställ— ning av köpet enligt 51 5 och säljarens anfordran till köparen att betala priset enligt 50 5 andra stycket.
Avlämnande
59. Godset skall hållas tillgängligt för avhämtning hos
säljaren, om inte annat får anses avtalat.
Godset är avlämnat när det har tagits om hand av kö— paren eller av någon för hans räkning eller på annat sätt har överlämnats till köparen.
Denna och följande paragrafer innehåller regler om avläm— nande av godset. Detta har behandlats i avsnitt 5.5.1 1 den allmänna motiveringen.
Enligt första stycket skall godset hållas tillgängligt för avhämtning hos säljaren, om inte annat får anses av— talat. Denna regel är således dispositiv och det möter inga hinder att säljaren och köparen kommer överens om att godset skall hämtas t.ex. hos tillverkaren eller på någon'annan plats där det befinner sig. Parterna kan gi— vetvis också komma överens om att säljaren skall leverera godset hos köparen eller på annat sätt ordna en transport av godset.
Har någon överenskommelse om var godset skall hämtas inte träffats skall godset alltså hämtas hos säljaren. Detta innebär att godset skall hämtas i säljarens butik eller där han annars driver sin rörelse. Skyldighet för köparen att hämta godset på en annan plats, där han vid ingående av köpet visste att det fanns, föreligger endast om par— terna kan anses ha träffat överenskommelse härom.
I andra stxcket föreskrivs att godset skall anses avläm— nat när det har tagits om hand av köparen eller någon för hans räkning eller på annat sätt har överlämnats till kö— paren. I motsats till vad som gäller enligt köplagsför— slaget görs inte någon skillnad mellan de fall då godset skall av säljaren sändas inom orten resp. det fall då säljaren skall sända godset från en ort till en annan. Någon skillnad mellan distans— och platsköp föreligger alltså inte enligt konsumentköplagen.
Skall köparen hämta godset personligen eller ombesörja transport av det, avlämnas godset när det hämtas hos säl— jaren. Det åligger givetvis säljaren att hålla godset i tillgängligt för avhämtning. Innebär avtalet att säljar ! ren skall överbringa godset till någon, exempelvis ett åkeriföretag som enligt överenskommelse med köparen skall 1 transportera godset till denne, är godset avlämnat när 1 det har tagits om hand av den som sålunda åtagit sig den fortsatta transporten. Detta omhändertagande får nämligen anses innebära att godset har tagits om hand för köparens
räkning. Transportföretaget handlar ju då som företrädare för köparen. Stundom innebär säljarens åtagande inte att godset skall transporteras ända hem till köparen, utan att det ankommer på denne att hämta godset t.ex. på ett postkontor eller godsmagasin. I så fall sker avlämnandet då godset hämtas där.
För att godset skall anses ha blivit överlämnat till köparen är det inte alltid nödvändigt att det faktiskt har omhändertagjts av denne eller någon företrädare för honom. En vara som har lagts i köparens brevlåda får an— ses därigenom ha överlämnats till denne, även om han inte är hemma vid tillfället. Motsvarande gäller exempelvis om eldningsolja har fyllts i köparens oljetank. Även varor som har ställts av på en villatomt får anses därigenom ha blivit överlämnade till innehavaren. Däremot kan varor som placerats utanför entrén till en lägenhet i ett fler— familjshus inte anses överlämnade till lägenhetsinnehavar ren. Den omständigheten att kravet på överlämnande är uppfyllt exempelvis om en vara läggs i en villabrevlåda eller placeras på tomten utanför köparens hus innebär inte i och för sig att säljaren alltid är berättigad att avlämna varan på detta sätt. Säljaren är skyldig att ta hänsyn till köparens intressen och inte onödigtvis utsät— ta denne för risken att godset förstörs eller försvinner. Detta innebär att säljaren kan bli skadeståndsansvarig mot köparen, om denne lider skada till följd av att god— set har levererats på angivet sätt utan att detta har varit överenskommet eller underförstått mellan parterna.
Det förhållandet att godset skall anses avlämnat först när det har överlämnats till köparen får betydelse i fle— ra avseenden. Säljaren får svara för transportkostnaden i de fall då det är han som skall ombesörja transporten, om parterna inte har kommit överens om annat (7 5). Tidpunk— ten när godset skall anses avlämnat har också betydelse för farans övergång (8 5 andra stycket), och för bedöm- ningen av huruvida dröjsmål föreligger (15 å). Slutligen skall frågan om godset är felaktigt som huvudregel bedö— mas med hänsyn till godsets beskaffenhet då det avlämna— des (15 å).
Regeln i andra stycket är tvingande. Det är således inte möjligt för parterna att avtala om att godset skall anses avlämnat innan det har blivit överlämnat till köparen.
65
Om det inte får anses avtalat att godset skall av— lämnas vid en bestämd tidpunkt eller utan uppskov, skall det avlämnas inom skälig tid.
Säljaren är inte skyldig att lämna ut godset förrän köparen betalar priset. Detta gäller dock inte vid kreditköp eller om köparen har fått anstånd med be— talningen och inte heller i den mån köparen har rätt att hålla inne betalningen enligt 29 5.
Första stycket anger när godset skall avlämnas, om avtal inte har träffats om tidpunkten för avlämnandet. Bestäm— melsen motsvarar 11 5 första stycket köplagsförslaget. I stället för vad som där sägs om att avlämnandet skall ske utan uppskov föreskrivs emellertid i konsumentköplagen att godset skall avlämnas inom skälig tid. Skälet för denna avvikelse framgår av den allmänna motiveringen.
Vid de allra flesta konsumentköp sker avlämnandet i di— rekt samband med själva köpet. Om så inte är fallet — av— talet innebär t.ex. att godset skall sändas till köparen — torde det ofta stå klart att avlämnandet skall ske utan uppskov. Denna paragraf avser fall då leverans inte skall ske genast och det inte heller har avtalats om en bestämd tidpunkt för avlämnandet. För att en bestämd tidpunkt skall kunna anses avtalad fordras att det vid avtalstill— fället står klart vilken dag avlämnandet skall ske. Tid— punkten är alltså inte att betrakta som bestämd, om den beror på någon framtida händelse. Som exempel kan nämnas att godset enligt avtalet skall avlämnas när det är fär— digt, när säljaren har fått leverans från fabriken eller liknande. I sådana fall gäller att godset skall avlämnas inom skälig tid. Vad som är skälig tid beror på omstän— digheterna, bl.a. vad som är normal leveranstid för gods av ifrågavarande slag, vilka besked som har lämnats i samband med köpet, arten av hinder som kan ha kommit i vägen etc. Bestämmelsen är tvingande till köparens för— mån. Detta innebär att köparen, även om säljaren i av— talet skulle ha förbehållit sig en mycket långtgående rätt att själv bestämma tid för leveransen, får möjlighet att göra gällande påföljd för dröjsmål, om leveransen dröjer längre tid än vad som är skäligt.
I 11 5 andra stycket köplagsförslaget föreskrivs att det, om viss tidrymd har avtalats för avlämnandet, i princip tillkommer säljaren att bestämma den närmare tidpunkten. Någon motvarighet till denna regel har inte tagits upp i konsumentköplagen. Regeln bör dock kunna ges analog till— lämpning på konsumentköp med den viktiga begränsningen att säljaren inte har rätt att utsträcka tiden för leve— rans utöver vad som är skälig tid.
Andra stycket motsvarar 12 5 första stycket köplagsför— slaget men vad som där sägs om avlämnande mot dokument har fått utgå; den situationen är knappast praktisk vid konsumentköp. Regeln ger möjlighet för säljaren att sända godset mot postförskott eller efterkrav.
Paragrafen innehåller inte någon motsvarighet till 12 å andra stycket köplagsförslaget. Denna regel, som gäller vid distansköp, får ingen praktisk betydelse vid konsu— mentköp med hänsyn till vad som där skall gälla i fråga om när godset är avlämnat.
75
Säljaren svarar för kostnaderna för godset tills det är avlämnat, om inte annat får anses avtalat.
Paragrafen motsvarar 15 (& köplagsförslaget.
Regeln innebär bl.a. att säljaren, om inte annat får an— ses avtalat, får bekosta transporten när det är han som skall ombesörja den. Praktiskt har regeln den betydelsen att en säljare som åtagit sig att sända godset till köpa— ren måste ge denne besked om att transporten kostar ext— ra, om han vill debitera transportkostnaden. För att en sådan ordning skall anses avtalad bör det ofta vara till— räckligt att detta tillkännages genom anslag i säljarens butik, genom upplysning i försäljningskatalog eller på annat liknande sätt. Om säljaren inte har lämnat något sådant besked blir han emellertid skyldig att svara för kostnaden för en transport som han har åtagit sig att ombesörja. Avtalsvillkor som ålägger köparen att svara för transportkostnader torde knappast kunna betraktas som oskäliga vid konsumentköp.
Regeln innebär inte att säljaren blir skyldig att bekosta någon annan transport än den han har åtagit sig. Man kan exempelvis tänka sig att en kund i en möbelaffär köper en soffa som kan levereras först två månader senare. Möbeln skall sändas till kunden som uppger en adress inom affä— rens normala försäljningsområde. Eftersom företaget inte brukar ta särskilt betalt för sådana transporter nämns inget om transportkostnaden. En tid före avtalad leverans meddelar emellertid kunden att han har flyttat till en avlägsen ort och vill ha möbeln levererad till den nya orten. Säljaren blir då inte — lika litet som om han di— rekt hade åtagit sig att leverera till den adress kunden först uppgett — utan vidare skyldig att bekosta trans- port till den nya adressen. Han kan sålunda avböja att leverera soffan där, om han inte får ersättning för transportkostnaden .
När köparen skall hämta godset får han själv svara för transportkostnaden. Godset är då enligt 5 5 avlämnat in— nan transporten börjar.
Paragrafen får betydelse inte bara för transportkostna— derna utan också exempelvis för kostnaderna för vård av
godset och för försäkring. Enligt vad som har antytts i den allmänna motiveringen bör dock köparen svara för kostnader som har uppkommit till följd av köparens dröjs— mål med att hämta eller ta emot godset. Om t.ex. säljaren levererar godset hem till köparen vid en överenskommen tidpunkt men godset då inte kan avlämnas därför att det inte finns någon som kan ta emot det, bör säljaren inte vara skyldig att bekosta ytterligare en transport.
Faran för godset
8 9” Står köparen faran för godset, skall han betala priset även om godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda.
Faran för godset går över på köparen när godset avlämnas.
Har öppet köp avtalats och godset avlämnats, står köparen faran för godset tills det lämnas tillbaka.
Denna paragraf reglerar faran för godset. Frågan har be— handlats i avsnitt 5.5.2 1 den allmänna motiveringen.
Första stycket överensstämmer i sak med 14 ?) köplagsför- slaget. Bestämningen av begreppet stå faran överensstäm— mer med vad som nu gäller. Med uttrycket "våda" åsyftas inte bara rena olyckshändelser utan också exempelvis det fallet att godset blir stulet. Även om det inte kan ut— redas hur godset gått förlorat blir regeln tillämplig.
Andra stycket motsvarar 15 (5 första stycket köplagsför— slaget. Någon motsvarighet till 15 å andra stycket köp- lagsförslaget finns däremot inte i konsumentköplagen. Säljaren står alltså vid konsumentköp faran för godset även när köparen är i dröjsmål. Köparen får emellertid i sådana fall stå risken för att godset förstörs genom sin egen beskaffenhet (se 15 5 andra stycket nedan).
Tredje stycket överensstämmer med 18 & köplagsförslaget. Bestämmelsen innebär att köparen står faran ända till dess säljaren har fått tillbaka godset. Återtransporten till säljaren sker alltså på köparens risk.
Enligt 8 5 andra stycket hemförsäljningslagen har kon— sumenten rätt att utöva sin ångerrätt och frånträda avta— let trots att godset förstörts eller förändrats efter av— lämnandet, såvida detta beror på någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten. Vid detta slags köp
står alltså säljaren till skillnad från vad som gäller enligt förevarande stycke faran för godset, trots att det finns hos köparen.
Bestämmelserna i paragrafen är tvingande till köparens förmån. Avtalsvillkor som innebär att köparen skall stå faran för godset i större omfattning än vad som anges i lagen blir alltså utan verkan.
Godsets beskaffenhet
9 $?
Godset skall med hänsyn till art, mängd, kvalitet och andra egenskaper samt förpackning överensstämma med vad som får anses avtalat. Det skall vara åt— följt av de anvisningar som behövs för dess monte— ring, användning och skötsel.
Godset är felaktigt, om det avviker från vad som sägs i första stycket.
I denna paragraf anges vissa allmänna krav på godsets beskaffenhet. Detta har behandlats i avsnitt 5.4.1 i den allmänna motiveringen.
Regeln i första stycket första menigen överensstämmer med första meningen i 19 5 köplagsförslaget. Den ger uttryck åt den allmänna principen att godset skall mot- svara vad parterna har avtalat. Häri ligger exempelvis att godset är felaktigt om det har en annan färg eller annan storlek än den köparen har beställt.
Av uttryckssättet "vad som får anses avtala " framgår att hänsyn skall tas inte bara till vad som uttryckligen är överenskommet utan också till vad som får anses under— förstått mellan parterna. Om inte något annat framgår får det anses avtalat att godset skall kunna användas för sitt normala ändamål och att det skall ha normal håll— barhet. Som exempel kan nämnas att ett regnplagg skall tåla vatten, att en klocka skall visa rätt tid, att su— lorna på ett par skor skall hålla för mer än ett par veckors användning och att handtaget på en resväska inte skall gå sönder om väskan packas full. Hur stora krav på exempelvis hållbarhet som kan ställas på en vara beror i viss mån på omständigheterna, exempelvis varans pris, den beteckning under vilken den har bjudits ut etc. Vidare får ett avtal om köp av en ny vara anses innebära att varan inte skall ha några yttre skador, oavsett dessas betydelse för användbarheten. En möbel skall exempelvis inte ha några repor i lackeringen och ett par byxor skall inte ha några fläckar.
Av 10 5 framgår att godset alltid skall anses felaktigt om det är underkastat ett försäljningsförbud som syftar till att avvärja risker för ohälsa och olycksfall. Nor— malt får det redan av parternas avtal anses följa att godset inte får vara belagt med någpt användningsförbud, vare sig detta är uppställt med tanke på människors Sär kerhet eller av andra motiv, t.ex. hänsyn till allmän ordning eller risk för skada på egendom eller på den yttre miljön.
Om köpet har skett sedan köparen har haft tillfälle att granska ett prov eller en modell, får avtalet i princip anses innebära att godset skall överensstämma med provet eller modellen. Bedömningen kan dock bli en annan om det klart framgår att avsikten med provet eller modellen bara var att klargöra godsets beskaffenhet i något visst hän— seende.
Om konsumenten har klargjort för säljaren att han avser att använda godset för ett visst bestämt ändamål bör av— talet i regel anses innebära att godset är felaktigt om det inte kan användas för detta ändamål. I synnerhet gäl— ler detta givetvis om konsumenten direkt har tagit säl— jaren till hjälp vid sitt val. Som exempel kan nämnas att konsumenten vid köp av en bilreservdel har upplyst säl— jaren om till vilken typ av bil delen skall användas. Om delen då inte passar till denna biltyp får det anses fö— religga fel i godset. Givetvis bör dock säljaren kunna undgå ansvar om han klargör för konsumenten att han inte kan bedöma om godset är användbart för det avsedda ändar målet.
Beträffande godsets förpackning torde i många fall några mera bestämda krav inte kunna härledas ur avtalet. Om godset skall transporteras kan emellertid krävas att det är förpackat på sådant sätt att det inte skadas under transporten. I fråga om fabrikstillverkade varor som tillhandahålls i leverantörsförpackning har konsumenten, om inte annat avtalats, rätt att fordra att förpackningen är obruten.
Såsom har påpekats i den allmänna motiveringen (5.4.5) får köparen i princip inte såsom fel åberopa en egenskap hos godset som han kände till vid köpet. I viss mån gäl— ler detta också fel som han hade bort upptäcka vid en undersökning av godset.
I andra meningen föreskrivs att godset skall vara åtföljt av de anvisningar som behövs för dess montering, använd— ning och skötsel. Bestämmelsen tar inte sikte på de fall där konsumentens felaktiga uppfattning om hur godset skall hanteras har påverkat hans köpbeslut. Då blir i stället 11 5 tillämplig.
Med uttrycket montering avses hopsättningen av själva va— ran. Anvisningar för hur exempelvis en reservdel skall monteras in i en maskin är att betrakta som anvisningar för reservdelens användning.
Skyldigheten att lämna upplysningar om hur varan skall användas får inte tolkas så vidsträckt att därunder fal— ler också upplysning om självklara förhållanden. I prin- cip är det den individuella köparens behov av upplysning— ar som skall vara avgörande, men i praktiken kan säljaren i de flesta fall utgå från att köparen har för konsumen— ter i allmänhet normala kunskaper. Regeln tar endast sik.— te på skötselråd och anvisningar om handhavande av godset i fråga och inte på hur man rent allmänt hanterar gods av det aktuella slaget. Den som exempelvis säljer en hobby— svarv bör alltså lämna en till den speciella svarven an- passad bruksanvisning men naturligtvis inte en lärobok i hur man svarvar. Och den som säljer reservdelar till en bil behöver inte lämna allmänna instruktioner om hur re— servdelen skall infogas i bilen.
De anvisningar bestämmelsen gäller tar sikte på godsets användning inom det område för vilket det är avsett. Upp- lysningar om gränserna för detta område är inte att be— trakta som bruksanvisningar enligt denna bestämmelse. Som exempel kan nämnas uppgifter om att ett klädesplagg inte tål fuktig väderlek eller att en tv—apparat saknar mot— tagningsmöjligheter för satellitsändningar. Upplysningar av detta slag kan dock säljaren vara skyldig att lämna enligt den tvingande regeln i 11 5. Bruksanvisningen be— höver inte ge besked om hur godset skall hanteras under säregna och ovanliga förhållanden.
Bestämmelsen blir i praktiken 1 första hand tillämplig på enkla upplysningar såsom enligt vilken metod ett plagg skall tvättas, vilken strömstyrka som skall användas till en maskin, hur en möbel monteras samman, hur en matvara skall förvaras etc.
Saknar godset en korrekt bruksanvisning eller dylikt som behövs för att köparen skall kunna rätt hantera detta är godset enligt andra stycket i paragrafen felaktigt. Detta gäller inte endast om bruksanvisning saknas utan också om den är ofullständig eller vilseledande. Normalt måste krävas att anvisningen är avfattad på svenska eller ut— görs av allmänt kända eller begripliga symboler. När det gäller varor som är avsedda för en kundkrets med speciell sakkunskap, exempelvis avancerade elektroniska eller fo— tografiska apparater, bör dock en bruksanvisning på eng— elska vara tillfyllest. Anvisningen kan lämnas på varan, på förpackningen, i ett medföljande instruktionsblad el— ler på annat lämpligt sätt.
Det är inte nödvändigt att frånvaron av bruksanvisning eller en felaktig sådan leder till att varan skadas för att fel skall anses föreligga. Blotta frånvaron av en behövlig bruksanvisning gör att varan är att anse som felaktig. Däremot påverkar de konsekvenser detta fel får de påföljder köparen kan göra gällande. Anmärker köparen på att han inte vet hur godset skall hanteras redan in— nan han börjat använda det, kan säljaren enkelt avhjälpa felet genom att överlämna en bruksanvisning. Köparen kan i en sådan situation göra gällande andra påföljder endast om användandet blir besvärligare än han vid köpet med rätta förutsatte med den information han då hade. Ett så— dant krav kan emellertid inte grundas på den nu diskute— rade bestämmelsen utan får byggas på den allmänna grund— satsen att godset skall vara användbart eller på felre— geln i 11 å.
Leder frånvaron av en bruksanvisning eller en felaktig sådan till att godset skadas kan säljaren naturligtvis inte längre avhjälpa felet endast genom att överlämna en bruksanvisning. Köparen har då möjlighet att göra mera . långtgående påföljer gällande; efter omständigheterna kan han kräva att säljaren avhjälper den uppkomna skadan, att få prisavdrag eller att få häva köpet.
Det skall avslutningsvis nämnas att regeln inte blir tillämplig i de fall där säljaren efter köpet lämnar vil- seledande uppgifter som leder till att godset skadas. Om säljaren i ett sådant fall kan anses ha handlat vårdslöst torde dock köparen ofta kunna fordra skadestånd av honom med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga regler.
Andra stycket överensstämmer med andra meningen i 19 &? köplagsförslaget .
10 & Godset är felaktigt, om det
1. säljs i strid mot ett förbud enligt 4 5 marknads— föringslagen (1975z1418) eller mot ett annat för— säljningsförbud, som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att före— bygga att den som använder godset drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra använd— ning av gods som inte är tillförlitligt från säker— hetssynpunkt, eller
2. är så bristfälligt att dess användning medför allvarlig fara för köparens eller någon annans liv eller hälsa.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i köplagsförslaget, preciserar säljarens ansvar för fel i godset då detta har sålts i strid mot ett försäljningsförbud av visst slag eller är farligt för köparens eller någon annans liv eller hälsa. Ämnet har behandlats i avsnitt 5.4.2 1 den allmänna motiveringen.
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 5 konsumentköplagen1
och den föreslagna formuleringen överensstämmer med den nu gällande med det undantaget att i styckets andra punkt uttrycket "uppenbar fara" ersatts med "allvarlig fara". Uttrycket "uppenbar fara" i nuvarande regel har enligt förarbetena2 valts för att markera att bestämmelsen endast träffar fall då det av omständigheterna framgår att det bristfälliga godset medför en påtaglig risk för användaren. Man har därmed velat förhindra den felaktiga tolkningen av bestämmelsen att den skulle kunna åberopas beträffande varje köp av gods, vars användning abstrakt sett är förenad med viss risk för någons liv eller hälsa, t.ex. köp av en kökskniv för hushållsändamål. 1 4 5 mark— nadsföringslagen uttrycks skaderiskens betydenhet så att det skall föreligga "särskild risk för skada". Enligt förarbetena till den regeln3 avses därmed att risken skall vara så betydande att ett förbud inte uppenbart är ett alltför långtgående ingrepp. Uttrycket "allvarlig fara" innebär en viss skärpning i förhållande till gäl— lande lydelse i konsumentköplagen men går inte så långt som 4 5 marknadsföringslagen. Uttryckssättet stämmer en— ligt vår mening väl med vissa uttalanden i den gällande lagens motiv. Där framhålls sålunda att det skall vara fråga om risker som kan uppstå inom ramen för ett normalt begagnande av varan men att detta uttryck får ges en ganska vidsträckt innebörd. Som exempel anges att det får anses ingå i ett normalt begagnande av en leksak att bar- net plockar sönder leksaken. Ett annat exempel som nämns då regeln bör kunna tillämpas är att en bil är i så bristfälligt skick att den inte skulle godkännas vid en obligatorisk kontrollbesiktning.4
1 Riktlinjekommittén har i betänkandet (SOU 1985:40) Konsumentpolitiska styrmedel föreslagit en ändrad lydelse av 8 5 i den gällande konsumentköplagen. Detta förslag har inte beaktats här. 2 Prop. 1975z158 s. 224 3 Prop. 1975/76:34 s. 128. 4 Prop. 1975:158 5. 250 f.
11 5 Godset är även felaktigt,
1. om det inte överensstämmer med en uppgift om godsets egenskaper eller användning, som säljaren har lämnat vid köpet, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet, eller
2. om säljaren före köpet har underlåtit att lämna upplysning om något förhållande rörande godsets egenskaper eller användning, som han kände till eller borde ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om, samt underlå— tenheten kan antas ha inverkat på köpet.
Vad som sägs i första stycket 1 gäller även en upp— gift som säljaren eller någon annan, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av godset före köpet, om inte upp— giften har rättats i tid på ett tydligt sätt.
Godset är också felaktigt, om någon annan än säl— jaren, i tidigare säljled eller för säljarens räk— ning, vid marknadsföringen av godset har underlåtit att lämna information om godsets egenskaper eller användning, som han enligt 5 & marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna, och denna under— låtenhet kan antas ha inverkat på köpet.
Denna paragraf gäller säljarens ansvar för uppgifter som har lämnats eller borde ha lämnats om godset. Frågan har behandlats i avsnitt 5.4.5 i den allmänna motiveringen.
Första stycket motsvarar 21 å köplagsförslaget.
Första punkten reglerar säljarens ansvar för uppgifter som han har lämnat i samband med köpet. Beträffande upp— gifter som har lämnats tidigare blir andra stycket till— lämpligt. Bestämmelsen motsvarar med denna begränsning 7 9 första stycket i den nuvarande konsumentköplagen. Där anknyta visserligen felansvaret till att det har lämnats en "vilseledande" uppgift om godset, medan den nu före— slagna regeln talar om att godset inte överensstämmer med en lämnad uppgift. I sak är emellertid reglerna likvärdi— ga och rörande den föreslagna bestämmelsens innebörd kan därför hänvisas till prop. 1975:158 5. 200 f.
I första stycket andra punkten anges när godset skall an— ses felaktigt till följd av att säljaren har underlåtit att lämna upplysningar. I motsats till vad som nu gäller enligt 7 5 konsumentköplagen är upplysningsskyldigheten inte beroende av att säljaren ålagts att lämna informa—
1 1
tion enligt marknadsföringslagen. Vi har valt uttrycket "underlåtenhet" i stället för det i köplagsförslaget begagnade uttrycket "försummelse" för att markera att någon särskild vårdslöshet från säljarens sida inte behöver ha förekommit.
Liksom enligt första punkten skall det vara fråga om en upplysning rörande godsets egenskaper eller användning och underlåtenheten att lämna upplysningen skall kunna antas ha inverkat på köpet.
För att säljaren skall ha upplysningsplikt enligt motsva— rande bestämmelse i köplagsförslaget krävs att han måste ha känt till förhållandet, men för konsumentköpens del har upplysningsplikten skärpts till att gälla vad säl— jaren borde ha känt till. Frågan vad säljaren borde ha känt till får avgöras efter omständigheterna, varvid sär— skilt godsets art och det aktuella förhållandets natur får betydelse. Även säljarens ställning måste beaktas. Man kan förvänta större sakkunskap hos säljaren om godset köps i en specialaffär än då det köps i ett lågprisvaru— hus eller hos en mindre detaljhandel med blandat sorti— ment. Är det fråga om begagnade varor som säljaren regel— mässigt undersöker närmare när han köper in dem (t.ex. begagnade bilar), kan man i allmänhet utgå från att han borde känna till sådant som normalt iakttas vid en sådan undersökning. I en sådan situation kan säljaren inte fre— da sig genom att hävda att försäljningspersonalen inte borde ha känt till förhållandet därför att undersökningen av godset, när detta köptes in, gjordes av annan perso— nal. Över huvud taget kan säljaren inte undgå ansvar för underlåtenhet att lämna information när kännedom om det förhållande det gäller faktiskt fanns i hans försälj— ningsorganisation.
Vilka uppgifter om godsets egenskaper eller användning köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om får avgöras efter omständigheterna. Pärvid får redan det för— hållandet att fråga är om ett konsumentköp tillmätas stor betydelse. Köparen kan i dessa fall typiskt sett anses ha större behov av upplysning än när köparen själv är nä— ringsidkare. Vid bedömningen av vilka förhållanden som säljaren borde ha upplyst köparen om måste man också ta hänsyn till försäljningsformerna, i vilken utsträckning godsets användning diskuterats, godsets art och beskaf— fenheten av det förhållande köparen gör gällande att säl— jaren bort upplysa honom om.
Upplysningsskyldigheten är i princip beroende av vad som är av betydelse för den enskilde konsumenten i det indi— viduella fallet i motsats till den upplysningsskyldighet som regleras i marknadsföringslagen, vilken ju anknyter till vad som är av betydelse för konsumenter i allmänhet. I praktiken torde dock skillnaden inte bli så stor. Vad köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om skall bedömas objektivt mot bakgrund av vad som är känt om den— nes förutsättningar. Köparens rent subjektiva förvänt- ningar är alltså inte avgörande. Normalt bör säljaren kunna utgå från att köparen har samma insikter om godset och dess användning som konsumenter i allmänhet har, om inte annat framgår av sammanhanget eller direkt av upp— lysningar som köparen lämnar. Säljaren måste också kunna utgå ifrån att godset skall användas för sitt huvudsak— liga ändamål, så länge inte annat framgått.
Av särskild betydelse för köparen är att få upplysning om eventuella begränsningar i varans användbarhet jämfört med hur man normalt kan använda liknande varor, exempel— vis att en handväska inte tål väta eller kyla. En annan typ av information som typiskt sett är av stor betydelse för köparen rör eventuella hinder för godsets användning som beror på föreskrifter av olika slag, t.ex. att en te— lefonapparat inte får anslutas till det allmänna telenä— tet. Viktigt är också. att köparen får upplysning om sär— skilda risker som kan vara förenade med varans använd— ning, exempelvis brand— eller explosionsrisk samt, natur— ligtvis, risker för personskador.
Upplysningsskyldigheten gäller i princip vid alla slag av köp. Det ligger emellertid i sakens natur att den vid vissa slag av affärer blir ganska begränsad, exempelvis vid försäljning av begagnade varor på auktion.
De allmänna normer som utvecklas för informationslämnande till konsumenter får givetvis stor betydelse för bedöm— ningen av vad en säljare borde ha upplyst om. Sådana nor— mer kan ha utbildats inom näringslivet eller följa av be— slut från marknadsdomstolen eller riktlinjer från konsu— mentverket. Även avgöranden av allmänna reklamationsnämn- den eller av domstol i tvister om fel i köpt gods kan gi— vetvis vara av betydelse. Normalt bör en säljare inte kunna gå fri från ansvar för underlåtenhet att lämna en upplysning under hänvisning till att han trodde att just denne konsument inte hade något behov av information.
Som en ytterligare förutsättning för att godset skall anses felaktigt gäller att säljarens underlåtenhet att lämna information kan antas ha inverkat på köpet. Det skall alltså kunna antas att konsumenten, om han hade fått den uteblivna informationen, inte skulle ha köpt
> 1
godset eller åtminstone inte skulle ha avtalat på de villkor som överenskommits. Någon särskilt stark bevis— ning för ett samband mellan den uteblivna informationen och köpet fordras inte, men regeln innebär att försum— melser från säljarens sida som varit helt utan betydelse för konsumenten inte kan åberopas av denne.
Om en privatperson är säljare men köpet har förmedlats av en näringsidkare (1 $") andra stycket) gäller vad som sägs i stycket också beträffande förmedlarens agerande. Orik— tiga eller bristfälliga upplysningar från dennes sida kan alltså föranleda att godset blir att anse som felaktigt.
Andra stycket behandlar uppgifter som lämnats före köpet vid marknadsföring av godset. Uppgifterna kan ha lämnats antingen av säljaren själv eller av någon annan för säl— jarens räkning eller i tidigare säljled. Kretsen av per— soner är inte närmare angiven, men det krävs att uppgif— ten har lämnats vid marknadsföring av det ifrågavarande godset. Bestämmelsen överensstämmer med 22 5 köplags— förslaget. I den nuvarande konsumentköplagen behandlas ämnet i 7 5 första stycket såvitt rör uppgifter av säl— jaren och i övrigt i paragrafens andra stycke.
Beträffande en uppgift som lämnats av en företrädare för säljaren, t.ex. av någon som har ställningsfullmakt att handla på dennes vägnar (biträde i butik m.fl.), i sam— band med köpet gäller i princip första stycket. En nöd— vändig förutsättning för dessa fall är att den som lämnat uppgiften har en sådan ställning som företrädare för säl— jaren att han har behörighet att lämna uppgifter om god— set. Av 12 & hemförsäljningslagen torde få anses följa att sådan behörighet tillkommer ombud som anlitas vid så— dan hemförsäljning och försäljning per telefon som regle— ras i lagen.
Till uppgifter som lämnats av "annan än säljaren" kan räknas uppgifter som härrör från en näringsidkare som har till uppgift att bistå säljaren med marknadsföringen av det aktuella godset eller från en branschorganisation, som bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning. Hit hör också uppgifter som lämnats av representanter vilka inte har behörighet att sluta avtal på säljarens vägnar. Detta innebär att frågan om en försäljares ställ— ning i förhållande till huvudmannen inte behöver ställas på sin spets när det gäller frågan om vilseledande upp— gifter. Så snart uppgiften har lämnats som led i mark— nadsföringen blir säljaren ansvarig. Det skall vara fråga om den marknadsföring som har lett fram till det aktuella köpet, vilket innebär att uppgiften skall ha lämnats av eller för någon som ingår i säljkedjan. Däremot svarar säljaren inte för uppgifter som har lämnats av en annan näringsidkare vilken saluför samma varor.
Till uppgifter som enligt den föreslagna bestämmelsen E- E kan åberopas hör uppgifter som lämnats t.ex. av säl— jarens konkurrenter eller av privatpersoner. Upplysningar som lämnats av myndigheter, konsumentorganisationer eller liknande, kanske i samband med offentliggörandet av en undersökning, eller som förekommer i tidningsartiklar kan heller inte åberopas, om inte säljaren eller någon annan som marknadsför godset gentemot köparen har åberopat en sådan undersökning eller uppgift. Uppgifterna får i så fall betraktas som lämnade vid marknadsföringen.
Enligt bestämmelsen har säljaren eller den som har lämnat den vilseledande uppgiften möjlighet att rätta den. De krav som vid konsumentköp f.n. gäller på att rättelse, för att få någon verkan, skall ske på ett tydligt sätt kommer att gälla även i fortsättningen. Tydlighetskravets innebörd åskådliggörs av de exempel som finns angivna i prop. 1973:138 s. 204.
I bestämmelsen uppställs inte krav på att säljaren bort känna till den av någon annan lämnade vilseledande upp— giften. Även om säljaren saknar sådan kännedom skall god— set anses felaktigt.
I tredie stycket finns en regel som anger att godset skall anses felaktigt om någon annan än säljaren har un- derlåtit att följa ett åläggande att lämna viss informa— tion, vilket har meddelats med stöd av marknadsförings— lagen, och denna underlåtenhet kan antas ha inverkat på köpet. Personkretsen är här densamma som enligt andra stycket. Liksom enligt andra stycket krävs det att åläg— gandet skall avse det gods som blir föremål för köp. Re— geln blir alltså inte tillämplig t.ex. i det fallet att åläggandet meddelats en konkurrent som säljer likadant gods. I den nuvarande konsumentköplagen finns motsvarande bestämmelse i 7 5 tredje stycket andra punkten.
12 5 Har godset sålts i befintligt skick eller med ett liknande allmänt förbehåll, anses det trots detta felaktigt, om det är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till dess pris och övriga omständigheter har haft anledning att förutsätta.
Nar begagnat gods säljs på auktion skall det anses sålt i befintligt skick.
Denna paragraf behandlar försäljning "i befintligt skick" eller med ett liknande förbehåll. Frågan har diskuterats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.4.4.
Paragrafens första stycke överensstämmer med 22 5 andra stycket köplagsförslaget. Någon motsvarighet till första stycket i förslaget har inte ansetts nödvändig eftersom 11 5 är tvingande vid konsumentköp.
Rörande tillämpningen av bestämmelsen hänvisas till för— arbetena till 9 5 ållande konsumentköplag, vars andra mening överensstämmer med den föreslagna regeln (prop. 1973:138 s. 234 ff) . Det kan anmärkas att med uttrycket "väsentligt sämre skick" inte åsyftas att det måste vara fråga om ett "väsentligt fel" i godset. Regeln blir tillämplig även om det i avtalet sägs att köparen har undersökt och godkänt godset.
Andra stycket överensstämmer med 22 5 tredje stycket köplagsförslaget. Det skall framhållas att säljaren även i sådana fall kan bli ansvarig exempelvis på grund av vilseledande eller otillräcklig information om godset. Vidare kan erinras om att auktionsverk, som sålt gods för en inlämnares räkning, därvid ansetts handla som kommis— sionär och alltså ha ställning som säljare i förhållande till inroparen (NJA 1975 s. 152). Regeln gäller endast vid försäljning av begagnat gods. En näringsidkare som säljer nya varor på auktion har samma ansvar för dessas beskaffenhet som vid vanlig butiksförsäljning. Beträf— fande innebörden av begreppet auktion kan hänvisas till specialmotiveringen till 1 $").
13 å
Godset skall vara felfritt när det avlämnas. Säl— jaren svarar för fel som har funnits vid denna tid— punkt, även om felet visar sig först senare.
Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot gods som hålls tillgängligt för hans räkning, svarar säljaren dock inte för försämring, som inträ— der därefter och som beror enbart på godsets egen beskaffenhet.
Uppkommer en försämring av godset efter avlämnandet, skall fel anses föreligga, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.
Paragrafen behandlar tidpunkten för felbedömningen. I den allmänna motiveringen har denna fråga diskuterats i avsnitt 3.4.6.
Enligt regeln i första stycket skall frågan om godset är felaktigt bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när det avlämnas. Principiellt motsvarar detta vad som gäller enligt 24 () första stycket köplagsförslaget. Där före— skrivs visserligen att den avgörande tidpunkten är när
faran för godset går över på köparen, men enligt 8 5 and— ra stycket i vårt förslag går faran för godset över på köparen först när godset avlämnas.
Den här intagna bestämmelsen betyder att säljaren får svara för transportskador och annan försämring av godset som uppkommer under en transport som han har att ombe— sörja, oberoende av vem som skall stå för transportkost— naden.
Regeln är i princip tillämplig även om köparen själv har skadat godset, exempelvis vid provning före avlämnandet. Köparen kan alltså då göra gällande att godset är fel— aktigt och eventuellt vägra att ta emot det. En annan sak är att köparen i ett sådant fall kan bli skadeståndsskyl— dig mot säljaren för att han har vållat skadan genom vårdslöshet .
I andra stycket görs ett undantag från huvudregeln att godsets beskaffenhet skall bedömas efter hur det är vid avlämnandet. Om köparen inte tar emot eller hämtar godset i rätt tid kan han inte göra gällande felpåföljd därför att godset försämrats under hans dröjsmål. Regeln blir dock tillämplig endast när försämringen beror enbart på godsets egen beskaffenhet. Har skada orsakats av att säl— jaren försummat att ta vård om godset blir regeln inte tillämplig. Om exempelvis säljaren lämnar en möbel oskyd— dad utomhus på köparens tomt och möbeln skadas av regn innan köparen har hunnit ta hand om den blir säljaren an— svarig för skadan.
För att undantaget skall bli tillämpligt krävs att avta— let innebär att köparen skall ta emot eller hämta godset vid en viss tidpunkt. Denna behöver dock inte vara på förhand bestämd till en viss dag, utan det är t.ex. till— räckligt att man har kommit överens om att köparen skall hämta försålda bär när säljaren meddelar att dessa är plockade.
Regeln får också ses i samband med 6 9 andra stycket, en— ligt vilken bestämmelse säljaren inte är skyldig att läm— na ut godset utan att köparen betalar priset, om inte an— nat är avtalat. I kravet att köparen skall i rätt tid hämta eller motta godset innefattas också att han vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att få ut godset, t.ex. betalar priset om kredit inte har avtalats.
Tredje stycket motsvarar första delen av 24 å andra stycket köplagsförslaget. Enligt bestämmelsen skall en försämring som uppkommer efter avlämnandet anses som fel om den är en följd av säljarens avtalsbrott. Av regeln får t.ex. anses följa att en skada som uppkommer på
godset sedan detta avlämnats blir att anse som ett fel, om den beror på att köparen behandlat godset felaktigt därför att han fått felaktiga eller bristfälliga in— struktioner från säljaren. Säljaren har ju då åsidosatt sin skyldighet enligt 9 5 att lämna anvisningar för god— sets behandling. Ett annat exempel är att godset skadas under en transport som köparen har hand om och detta be— ror på att säljaren har förpackat det dåligt.
14 &
Har säljaren eller någon annan för hans räkning ge— nom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för godset eller en del därav eller för en egenskap hos godset, skall fel anses föreligga, om godset under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar. Detta gäller dock inte, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller på felaktig behandling eller något liknande förhållande på köparens sida.
Denna paragraf innehåller en bestämmelse om tidsbestämda garantier. Den har vissa motsvarigheter i 24 5 andra stycket köplagsförslaget och 10 5 gällande konsumentköp— lag.Paragrafen har utformats i tämligen nära anslutning till 14 (5 förslaget till konsumenttjänstlag. Frågan har behandlats i avsnitt 5.4.6 i den allmänna motiveringen.
Paragrafen avser att ge uttryck åt att en tidsbestämd ga— ranti alltid har karaktären av funktionsgaranti. Har säl— jaren åtagit sig att under viss tid svara för godset i dess helhet eller till viss del eller i fråga om viss el— ler vissa egenskaper blir godset i princip att anse som felaktigt, om det under garantitiden uppkommer en försäm— ring i något avseende som garantin täcker. Säljaren är med andra ord ansvarig för att godset är fullt funktions— dugligt under hela garantitiden. Regeln skall dock givet— vis inte tolkas så, att godset under hela tiden skall va— ra i skick som nytt. Visst slitage, som inte märkbart på— verkar funktionen, måste godtas, såvida inte garantin ut— tryckligen har angetts omfatta t.ex. färgbeständighet.
En tidsbegränsad garanti behöver inte nödvändigt avse en viss tidsrymd, uttryckt i år eller månader. Den kan ock— så anges exempelvis i körsträcka eller liknande. Det är vidare möjligt att förse garantin med särskilda villkor, exempelvis att den förutsätter att godset underkastas re— gelbunden översyn eller att den inte gäller om godset brukas på visst sätt, såsom att en bil inte får användas som tävlingsfordon. Om säljaren inte är beredd att garan— tera funktionsdugligheten hos alla delar i godset skall
detta anges. I annat fall får garantin anses gälla godset i dess helhet. Någon helt uttömmande uppräkning av för- slitningsdetaljer bör dock inte vara nödvändig, utan det bör kunna räcka med en exemplifiering som tillräckligt tydligt anger vad som åsyftas. En garanti kan också be— gränsas till viss eller vissa egenskaper hos godset. I så fall gäller ett vanligt felansvar för övriga egenskaper.
Säljaren kan undgå ansvar för en uppkommen försämring ge— nom att göra sannolikt att den beror på en olyckshändel— se — varmed får jämställas exempelvis skadegörelse från någon utomstående — eller på vanvård eller annan felaktig behandling från köparens sida. Beror den felaktiga be— handlingen på att köparen har fått oriktiga eller ofull— ständiga instruktioner från säljaren är dock denne ansva— rig (jfr 15 5 tredje stycket).
Om säljaren inte lyckas fullgöra sin bevisszdighet skall det anses föreligga ett fel i godset. Köparen kan då göra gällande de påföljder som enligt lagen följer härav. Det är sålunda inte möjligt att i en garanti be- gränsa köparens befogenhet att bara omfatta vissa sådana påföljder. Detta hindrar dock inte att säljaren gör ett åtagande att t.ex. under en viss tid från köpet för lågt pris utföra vissa angivna reparationer på godset som inte beror på fel. Det måste emellertid då klargöras att det inte är fråga om en garanti eller över huvud taget om en utfästelse att svara för godset under viss tid utan om ett helt fristående åtagande.
Paragrafen blir tillämplig även om det är någon annan, t.ex. tillverkaren eller en generalagent, som har ut— ställt garantin för säljarens räkning. Köparen kan alltså även i en sådan situation göra gällande påföljder av fel i godset mot säljaren, om en försämring uppkommer under garantitiden. Uttrycket "för säljarens räkning" används här i vidsträckt bemärkelse. Det innebär inte något krav på att det skall föreligga ett fullmakts— eller uppdrags— förhållande mellan säljaren och garantigivaren. Förhål— landet dem emellan måste emellertid vara sådant att de i förevarande hänseende för köparen framstår som en enhet. Det typiska fallet är att köparen i samband med köpet har mottagit en särskild garantiutfästelse från tillverkaren eller annan tredje man.
Paragrafen reglerar i princip inte garantigivarens för— pliktelser mot köparen i fall då det är en annan än säl— jaren som lämnar garantin. En begränsning av garantigi— varens åtagande till att gälla endast avhjälpande av fel är sålunda i detta fall i och för sig giltig. Om garanti— givaren inte uppfyller ett sådant åtagande kan köparen
inte på denna paragraf grunda några befogenheter mot ga— rantigivaren. Däremot kan han göra felpåföljder gällande mot säljaren. Såtillvida bör dock paragrafen färga av sig på förhållandet till garantigivaren att garantin även gentemot denne tolkas som en funktionsgaranti.
Påföljder av dröjsmål med avlämnandet
15 å
Avlämnas inte godset eller avlämnas det för sent och beror detta inte på köparen eller på ett förhållande på hans sida, får köparen enligt vad som sägs i 16— 18 % kräva att godset avlämnas eller häva köpet. Dessutom har han rätt till skadestånd enligt 26 och 28 95. Han får hålla inne betalningen enligt 29 5.
I denna och följande paragrafer regleras köparens befo— genheter vid säljarens dröjsmål. I den allmänna motive— ringen behandlas detta i avsnitt 5.5.
Förevarande paragraf motsvarar 26 å köplagsförslaget. Frågan om ett dröjsmål föreligger är beroende av när av— lämnande skall ske. Om tidpunkten härför inte är bestämd kan det fordras att köparen har uppmanat säljaren att le- verera för att man skall kunna säga att leveranstidpunk— ten och därmed säljarens dröjsmål har inträtt. Den regel om avlämnande som har upptagits i 5 5 medför att dröjsmål i lagens mening föreligger om säljaren har åtagit sig att ombesörja transport av godset till köparen och denna transport försenas. Som exempel på fall då det beror på köparen att godset inte avlämnas i tid kan nämnas att kö— paren underlåter att själv eller genom någon annan hämta godset enligt överenskommelse eller att köparen inte presterar en betalning som är ett villkor för att godset skall lämnas ut. Med att förseningen beror på köparen jämställs att den beror på ett förhållande på köparens sida. Härav framgår att det inte krävs att köparen har visat någon försummelse för att säljaren skall gå fri från ansvar. Även om köparen exempelvis på grund av sjuk— dom eller olyckshändelse har hindrats att hämta godset är förseningen att hänföra till honom. Detsamma gäller om han har hindrats genom ett stopp i de allmänna kommuni— kationerna.
16 9
Har godset inte avlämnats , får köparen kräva att det avlämnas. Säljaren är dock inte skyldig att avlämna godset så länge det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller avlämnandet skulle förut— sätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren avlämnar godset.
Paragrafen reglerar köparens rätt att kräva att säljaren avlämnar godset och motsvarar 27 5 första stycket köp— lagsförslaget.
Med att det föreligger ett hinder som säljaren inte kan övervinna avses närmast situationer då avlämnande har blivit fysiskt omöjligt, såsom då det gods köpet avser har gått förlorat. Det har i detta sammanhang inte någon betydelse om säljaren har haft skäl att räkna med hindret eller inte. För situationer då det inte föreligger ett hinder av detta slag framgår av paragrafens lydelse att säljaren endast i undantagsfall kan undgå leveransskyl— dighet. Regeln är strängare mot säljaren än regeln i 22 5 om avhjälpande av fel. I den allmänna motiveringen har nämnts ett exempel på en undantagssituation då regeln kan bli tillämplig. Vid prövningen får en avvägning göras mellan intressena på ömse sidor. Endast om denna prövning leder till att det skulle vara orimligt mot säljaren att kräva att han fullgör sin leveransskyldighet går säljaren fri därifrån. Härvid bör också hänsyn tas till om sälja— ren haft möjlighet att förutse utvecklingen. Om säljaren medvetet har tagit en risk lär det knappast kunna anses orimligt att han får ta konsekvenserna av att risken rea— liseras. Säljarens uppoffringar skall vägas mot köparens intresse av att säljaren avlämnar godset. Vad det gäller är alltså köparens intresse av att just den ingångna af— fären genomförs. Om han visserligen har stort behov av godset men lätt kan skaffa det från annat håll på villkor som inte är mindre förmånliga, inverkar detta på bedöm— ningen av de uppoffringar säljaren behöver underkasta Sig.
On säljaren i princip är befriad från skyldighet att fullgöra leveransen skulle det kunna tänkas att köparen kan bevara möjligheten till fullgörelse genom att lätta på säljarens bördor. Detta kan ske på olika sätt, t.ex. genom att erbjuda ett pristillägg, genom att förlänga tiden för leverans, acceptera ett annat ställe för leve- rans osv. Frågan om en sådan ändring av villkoren skall göras beror emellertid helt på köparen. Säljaren kan så- lunda aldrig påfordra att avtalet upprätthålls med änd- rade villkor.
Stundom kan hinder eller svårigheter vara av övergående natur. I så fall blir säljaren ånyo leveransskyldig när hindret eller svårigheterna inte längre föreligger, under förutsättning att köparen då alltjämt är beredd att ta emot leveransen.
Paragrafen innehåller inte någon motsvarighet till re— klamationsregeln i 27 5 andra stycket köplagsförslaget, enligt vilken köparen förlorar rätten att kräva avläm—
nande om han väntar orimligt länge med att framställa sitt krav. Det bör dock framhållas att allmänna passivi— tetsgrundsatser torde leda till att en köpare, som låtit mycket lång tid förflyta utan att reagera, därmed har försuttit möjligheten att göra sina befogenheter gällan- de.
Av 4 (j framgår att ett krav på avlämnande befordras på adressatens risk.
17 9
Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom. Detsamma gäller, om köparen har krävt avlämnande enligt 16 $$ men godset inte avlämnas inom en av köparen utsatt skälig till— läggstid eller, om någon sådan tid inte har satts ut, inom skälig tid efter det att kravet framställ— des.
Har godset tillverkats efter köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så att säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva köpet endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.
Paragrafen anger under vilka förutsättningar köparen har rätt att häva köpet på grund av säljarens dröjsmål. Det är inte möjligt att avtala om en längre gående begräns— ning av hävningsr'atten.
Första stycket första meningen motsvarar 29 5 första stycket köplagsförslaget. Vad som skall beaktas vid vä— sentlighetsprövningen vid konsumentköp har närmare angi— vits i prop. 1975:158 s. 169. Sammanfattningsvis sägs där att bedömningen skall ske ur köparens synvinkel. Det skall således beaktas vilken olägenhet dröjsmålet medfört för den enskilde köparen med hänsyn till hans förhållan— den. I princip krävs inte att säljaren har insett att dröjsmålet var väsentligt. I händelse av tvist mellan parterna får emellertid bevisbördan för dröjsmålets vä— sentlighet anses ligga på köparen. Detta synes innebära att denne åtminstone vid kortvarigt dröjsmål måste före— bringa särskilda omständigheter, som ger vid handen att dröjsmålet trots sin kortvarighet var av väsentlig bety— delse för honom. Situationen kan givetvis stundom vara sådan att även ett mycket kortvarigt dröjsmål är väsent— ligt. Om köpet exempelvis gäller färdiglagad mat som skall serveras vid en måltid kan redan någon timmes för— sening vara ytterst besvärande för köparen.
Frågan om ett dröjsmål är väsentligt torde sällan komma att ställas på sin spets. Någon väsentlighetsbedömning behöver nämligen inte göras om köparen sedan dröjsmål inträtt har krävt att godset avlämnas. I så fall blir regeln i första stycket andra meningen tillämplig. Där uppställs ett Nachfristförfarande liknande det som finns i 28 5 första stycket och 29 5 andra stycket köplagsför— slaget. Har konsumenten inte utsatt någon tilläggstid utan bara begärt att säljaren skall leverera, måste säl— jaren göra detta inom skälig tid för att undgå hävning. På denna punkt avviker konsumentköplagen från förslaget till köplag. Det har vidare inte ansetts nödvändigt att uttryckligen föreskriva att köparen har hävningsrätt om säljaren i förväg förklarar att han inte kommer att leve— rera inom den utsatta tilläggstiden.
Vad som är skälig tid måste bero av omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande är köparens behov av snabb leverans, varans art och säljarens leveransmöjligheter. Fastställer köparen en frist för leverans, som säljaren finner orimlig, bör han protestera hos köparen. Gör han inte det bör man normalt kunna utgå från att fristen har godtagits av säljaren, och köparen kan då häva köpet om leverans inte sker innan fristen har löpt ut. Hävning inträder dock inte automatiskt som följd av att säljaren försitter fristen utan kräver en hävningsförklaring från köparens sida. Köparen kan välja att även fortsättnings— vis kräva fullgörelse. I så fall bör han meddela säljaren detta.
Någon motsvarighet till regeln i 28 5 första stycket köp- lagsförslaget, enligt vilken en köpare som förelagt en säljare en Nachfrist i princip inte får häva köpet medan fristen löper, har inte tagits med i konsumentköplagen. Regeln får emellertid ändå anses gälla. Den bör också anses tillämplig i det fall att någon frist inte har satts ut. Sedan köparen i ett sådant fall uppmanat säl- jaren att leverera bör han inte kunna häva köpet förrän en skälig frist för leverans har löpt ut, såvida det inte redan tidigare står klart att leverans inte kommer att ske inom en sådan frist.
Inte heller innehåller konsumentköplagen någon motsvarig— het till 28 å andra stycket köplagsförslaget. Om exempel- vis säljaren har meddelat köparen att han kommer att le— verera godset vid en viss senare tidpunkt, såvida inte köparen protesterar däremot, får det bedömas med hänsyn till omständigheterna om köparens underlåtenhet att rea— gera på detta besked skall uppfattas som ett godtagande av leveransförseningen, med verkan att köparen inte kan häva köpet om säljaren levererar inom den angivna tiden.
Andra stycket innefattar en särskild begränsning av kö— parens hävningsrätt. Regeln överensstämmer med 29 5 tredje stycket köplagsförslaget. Till belysning av regelns innebörd hänvisas till prop 1973:158 s. 166 och 172. För att det skall kunna anses att säljaren inte har möjlighet att ayyttra godset till någon annan "på rimliga villkor" är det inte tillräckligt att han måste realisera det till lägre pris än det ursprungligen betingade, utan det förutsätts att han måste nöja sig med ett uppenbart underpris. Till skillnad från motsvarande regel i gällan— de lag krävs inte förbehåll i avtalet för att bestämmel— sen skall bli tillämplig.
18 5 Har säljaren avlämnat godset men har detta skett för sent, får köparen häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet endast om han inom skälig tid efter det han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han vill åberopa dröjsmålet.
Paragrafen, som motsvarar 52 5 köplagsförslaget, ålägger köparen skyldighet att reklamera, om han vill åberopa säljarens dröjsmål sedan leverans har skett. Det är till— räckligt med en neutral reklamation, dvs. köparen behöver inte ange vilken påföljd han vill göra gällande.
Beträffande vad som är att betrakta som skälig tid kan hänvisas till vad som sägs om motsvarande uttryck i spe— cialmotiveringen till 20 å, som behandlar reklamation vid fel. Det problem som uppkommer där, nämligen vid vilken tidpunkt köparen borde ha märkt felet, har emellertid ingen egentlig motsvarighet vid dröjsmål. Den tid som står köparen till buds för reklamation blir därför i all— mänhet kortare vid dröjsmål än vid fel.
Av 1 5 andra stycket framgår att köparen också kan reklar mera hos en näringsidkare som har förmedlat ett köp från en privatperson.
Av 4 5 framgår att reklamationen befordras på adressatens risk.
Påföljder av fel i godset
195
Är godset felaktigt, får köparen enligt vad som sägs i 20—25 95 kräva avhjälpande av felet, omleverans, pris— avdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom har han rätt till skadestånd enligt 26—28 55. Han får hålla inne betalningen enligt 29 5.
Paragrafen anger köparens befogenheter vid fel i godset och motsvarar 53 5 köplagsförslaget. Där görs särskilt undantag för det fallet att felet beror på köparen eller ett förhållande på hans sida. Vi har inte tagit upp något motsvarande undantag i konsumentköplagen. I ett sådant fall bör, såsom har framhållits i specialmotiveringen till 13 &, godset ändå anses felaktigt, men köparen kan bli skadeståndsskyldig mot säljaren.
20 5 Vill köparen åberOpa att godset är felaktigt, skall han lämna säljaren meddelande om felet (reklamera) . Reklamerar köparen inte inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, får han
inte åberopa felet .
Har någon annan än säljaren åtagit sig att för den— nes räkning avhjälpa fel i godset, kan reklamationen i stället göras hos honom.
Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har mottagit godset, förlorar han rätten att åberopa fel i godset, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.
Första stycket motsvarar 55 (5 första stycket köplagsför— slaget. Den tid köparen har på sig för att reklamera är dock något längre än vid köp i allmänhet. Det är sålunda tillräckligt att köparen reklamerar inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet. Motsvarande uttryck används i 18 5 som behandlar reklamation vid
dröjsmål.
Vid bedömningen av vad som skall räknas som skälig tid gör sig i huvudsak två synpunkter gällande. Å ena sidan bör konsumenten, även om någon undersökningsplikt mot— svarande den som föreskrivs i 34 5 köplagsförslaget inte gäller, inte helt kunna underlåta att vidta någon åtgärd för att konstatera om godset är i avtalat skick. Han bör normalt ganska omgående göra åtminstone en ytlig gransk- ning av godset, men det bör i allmänhet inte krävas att han gör en noggrann genomgång och prövar alla funktioner. Å andra sidan bör han kunna åberopa även t.ex. tillfäl— liga hinder, såsom sjukdom, som giltig ursäkt för att han inte har märkt ett fel i godset och påtalat detta hos säljaren. För en konsument kan det även framstå som tvek— samt, om felet är sådant att han kan åberOpa det mot säl— jaren. Det kan därför vara nödvändigt för honom att råd- göra med någon som är insatt i reklamationsfrågor för att avgöra, om han skall påtala felet hos säljaren. Allt ef— ter omständigheterna får avgöras, huruvida felet är så— dant att det bort märkas tidigare än konsumenten enligt
egen uppgift uppmärksammat det och i vad mån konsumentens personliga förhållanden bör inverka på bedömningen av om ett dröjsmål med framställande av anmärkning mot godset kan anses ligga inom den tid som skäligen bör stå honom till buds. Omständigheter av sist nämnda slag bör till— mätas förhållandevis stor betydelse vid konsumentköp. I praktiken får man godta att det kan förflyta ganska avse- värd tid innan konsumenten reklamerar mot ett fel, som inte märks vid en ytlig granskning av varan och inte hel— ler omedelbart kommer i dagen vid en normal användning av den.
Som framgår av den allmänna motiveringen anser vi att kö- parens reklamationsplikt vid konsumentköp — liksom f.n. enligt 11 å konsumentköplagen— bör inskränkas till en skyldighet att göra s.k. neutral reklamation. Han behö— ver med andra ord inte ge till känna vilken påföljd han önskar göra gällande. Detta framgår av att 20 5 är tving— ande och att lagen saknar motsvarighet till de i 38 och 42 % köplagsförslaget föreskrivna kraven på särskilt meddelande, då köparen vill kräva avhjälpande av fel el— ler omleverans eller vill häva köpet. De tvingande be— stämmelserna lämnar således öppet inom vilken tid köparen vid konsumentköp behöver ge till känna om han önskar häva köpet. Ett villkor som inskränker konsumentens befogenhet härvidlag är ogiltigt. Skulle konsumenten dröja oskäligt länge med att meddela sin eventuella avsikt att häva kö— pet, bör det dock stå säljaren fritt att avkräva konsu— menten besked härom. Det bör då kunna förväntas att denne ger till känna sin inställning i hävningsfrågan. Även du en interpellationsrätt av nämnda slag undantagsvis kan bli aktuell har någon lagbestämmelse i ämnet inte ansetts behövlig.1
Det förhållandet att köparens skyldighet vid konsumentköp är begränsad till att avge neutral reklamation innebär emellertid inte att det är tillräckligt att konsumenten i allmänna ordalag säger att han är missnöjd med köpet. Reklamationen skall enligt lagtexten innefatta en under— rättelse om felet. Detta innebär att köparen skall ange vari felet huvudsakligen består. Naturligtvis fordras ingen teknisk beskrivning av orsaken till felet utan det är tillräckligt att köparen talar om hur felet yppar sig, exempelvis att en tv—apparat ger otydlig bild eller att en klocka stannar kort tid efter uppdragningen.
Av bestämmelsens formulering och det förhållandet att den är tvingande till köparens förmån följer motsatsvis att underlåtenhet av köparen att iaktta sådan särskild ord— ning för reklamationsskyldighetens fullgörande som kan ha
föreskrivits i köpeavtalet, t.ex. att reklamation skall ske skriftligen eller inom viss fixerad, kortare tid, inte kan beröva köparen hans rättigheter, om han full— gjort sin i lagen föreskrivna reklamationsskyldighet. La— gen lägger emellertid inte hinder i vägen för att sälja— ren vid konsumentk'öp rekommenderar ett visst förfarings— sätt från köparens sida vid reklamation. Detta kan tvärt— om ofta vara. till fördel för bägge parter genom att un— derlätta reklamationshanteringen. Sålunda kan köparen exempelvis genom att förete garantisedel eller kvitto undvika att säljaren ifrågasätter om varan över huvud taget härrör från honom. En klausul som till en rekom— mendation av nämnda slag knyter den rättsföljden att kö— paren vid underlåtenhet att iaktta vad säljaren rekommen— derar går miste om sina rättigheter blir emellertid ogil— tig vid konsumentköp.
Enligt första stycket skall köparen rikta sin reklamation till säljaren. I andra stycket ges köparen därutöver rätt att reklamera hos'den som för säljarens räkning har åta— git sig att avhjälpa fel i godset. Någon motsvarande be— stämmelse finns inte i köplagsförslaget men däremot i 11 å i gällande konsumentköplag.
För att bestämmelsen skall bli tillämplig krävs att åta— gandet att avhjälpa fel i godset har gjorts "för sälja—- rens räkning". Angående innebörden av detta uttryck hän— visas till specialmotiveringen till 14 5. Åtagandet kan ha lämnats av exempelvis tillverkaren eller generalagen- ten eller ett till denne eller säljaren knutet service— företag. Ätagandet skall avse avhjälpande av fel i god— set, antingen ursprungliga fel eller fel som beror på att godset inte svarar mot en utställd garanti. Regeln blir inte tillämplig om köparen i samband med köpet har ingått ett särskilt avtal med någon annan än säljaren om service på det sålda. Om exempelvis den som har köpt brandskyddsutrustning samtidigt därmed har teclmat avtal med ett särskilt företag om regelbunden översyn av ut— rustningen och det senare visar sig att utrustningen var felaktig, skall alltså reklamation göras hos säljaren och inte hos serviceföretget.
En reklamation som görs hos den som för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i godset blir gällande mot säljaren även om den påföljd som kommer att utkrävas blir en annan än ett avhjälpande. Köparen har exempelvis efter en sådan reklamation möjlighet att senare vända sig till säljaren med ett krav på hävning av köpet, om felet inte blir avhjälpt.
Av 1 5 andra stycket framgår att reklamation också kan göras hos en näringsidkare som har förmedlat köpet för en säljare som inte är näringsidkare.
Av 4 5 framgår att reklamation befordras på adressatens risk.
Enligt tredje stycket preskriberas köparens krav på grund av fel i godset i allmänhet efter två år. Detta gäller dock inte om säljaren genom en garanti eller liknande har utfäst sig att svara för godset under längre tid och fe— let omfattas av garantin. Detta motsvarar vad som före— skrivs i 35 S") andra stycket köplagsförslaget. Om säljaren har lämnat en utfästelse att svara för godset under viss tid får köparen anses ha rätt att reklamera även en kor— tare tid efter denna tids utgång, om felet omfattas av utfästelsen och har upptäckts först i slutskedet av den utfästa tiden. Detta får anses följa av utfästelsen, så— vida det inte uttryckligen anges att utfästelsen bara gäller fel som reklameras inom den utsatta tiden.
219. Utan hinder av vad som sägs i 20 9 får köparen åbe— ropa fel i godset, om säljaren har handlat i strid
mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 10 &.
Paragrafen motsvarar 56 5 köplagsförslaget. Utöver det undantag som anges där görs också undantag för det fallet att godset är bristfälligt från säkerhetssynpunkt på så— dant sätt som anges i 10 9. En förutsättning för att fe— let skall kunna göras gällande är givetvis — om någon särskild garanti inte har lämnats — att det kan konstate- ras ha förelegat redan vid tiden för avlämnandet. Om den tvååriga preskriptionstiden inte gäller på grund av be— stämmelsen i denna paragraf kommer köparens krav i stål— let att enligt allmänna regler preskriberas efter tio år.
22 5 Köparen får kräva att säljaren avhjälper felet, om det kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Är felet av väsentlig betydelse för köpa— ren, får han i stället kräva omleverans.
Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig tid efter det att köparen framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.
första stycket överensstämmer i huvudsak med 37 å köp— lagsförslaget. Här ges köparen rätt att kräva att sälja— ren avhjälper felet, om detta kan ske utan oskälig kost— nad eller olägenhet för säljaren. Är felet av väsentlig betydelse för köparen har han rätt att i stället kräva omleverans. Det är givetvis ingenting som hindrar att säljaren låter någon annan avhjälpa felet. Om någon annan
än säljaren har åtagit sig att avhjälpa fel — köpevill— koren innebär exempelvis att reparation kan ske hos auk— toriserad serviceverkstad — kan ett krav på avhjälpande riktas mot denne i stället för mot säljaren.
Vid bedömning av om det är möjligt för säljaren att låta avhjälpa felet "utan oskälig kostnad eller olägenhet" kan det ofta vara av betydelse om säljaren brukar åta sig att avhjälpa fel i motsvarande fall. Om så är förhållandet talar detta för att han bör vara skyldig att avhjälpa även det aktuella felet. Hänsyn får vidare tas till av— ståndet mellan den ort där säljaren bedriver sin rörelse och den ort där avhjälpandet skall ske, till kostnaden för att skaffa erforderliga reservdelar osv. Vid bedöm— ningen av om kostnaden och olägenheten är skälig bör också betydelsen för köparen av att ett avhjälpande sker beaktas. En säljare bör ha större skyldighet att avhjälpa ett fel som är väsentligt för köparen än ett som blott rör en bagatell. Skulle ett avhjälpande genom säljarens försorg vara förenat med betydande kostnader, medan köpar ren själv utan större svårigheter kan ombesörja att felet avhjälps, bör säljaren inte vara skyldig att avhjälpa fe— let. Om säljaren i och för sig inte har bättre resurser än köparen för att avhjälpa felet kan detta vara ett skäl mot avhjälpningsskyldighet.
I stället för att begära att felet avhjälps kan köparen kräva omleverans, vilket innebär att godset ersätts med felfritt gods. För att köparen skall ha sådan rätt krävs att felet är väsentligt. Beträffande innebörden av Vär sentlighetskravet kan hänvisas till vad som sägs i spe— cialmotiveringen till 25 5. Säljarens skyldighet att första omleverans betingas också av att åtgärden kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Med hänsyn härtill har vi inte ansett det erforderligt att i paragrafen ta upp någon motsvarighet till köplagsförslaf gets regler att sådan skyldighet inte föreligger, om säljaren skulle vara befriad från leveransplikt enligt 27 5 eller hävningsrätt skulle vara utesluten enligt 41 5 andra stycket köplagsförslaget. Det bör slutligen fram— hållas att 23 å leder till att det i praktiken ofta blir säljaren som får avgöra om godset skall repareras eller inte.
Om köparen har framställt krav på avhjälpande eller omle— verans har säljaren enligt paragrafens andra stycke en skälig tid på sig för att företa den begärda rättelsen. Sker rättelsen inom denna tid kan köparen inte göra gäl— lande andra påföljder på grund av felet — bortsett från skadestånd. Detta framgår av 24 5. Motsvarande regel har i köplagsförslaget kommit till uttryck i 40 å.
Den angivna tidsfristen skall räknas från den tidpunkt då köparen har preciserat sina anspråk på grund av felet och kan alltså vara en senare tidpunkt än den då köparen rek— lamerat enligt 20 €). Om det är fråga om ett avhjälpande krävs naturligtvis också att köparen ställer godset till säljarens förfogande. I regel bör säljaren i samband med att köparen framställer sitt anspråk kunna lämna ett be— sked om hur lång tid han räknar med att behöva för att avhjälpa felet. Köparen kan då bedöma om han skall ut— nyttja sin rätt till avhjälpande eller göra någon annan påföljd gällande. Godtar köparen den tid säljaren uppger får han inte före den tidens utgång göra gällande några andra påföljder. Skulle han å andra sidan avstå från att begära avhjälpande kan säljaren å sin sida med stöd av 23 &? påfordra att få avhjälpa felet.
Av det sagda framgår att frågan om längden av den tids- frist säljaren har på sig enligt andra stycket knappast ställs på sin spets annat än om antingen köparen låter säljaren utföra en reparation utan att ha fått något be— sked om den beräknade tidsåtgången eller säljaren inte förmår hålla den utfästa tiden. Bedömningen av vad som är skälig tid bör i första hand ske med hänsyn till köparens intressen. Härvid är främst dennes behov av godset av be- tydelse. Aven säljarens möjlighet att avhjälpa felet mås— te emellertid beaktas. Hänsyn bör exempelvis kunna tas till att reparationen visar sig mer komplicerad än man från början hade anledning att räkna med. Också andra oförutsedda omständigheter bör kunna inverka på bedöm— ningen. Ett längre dröjsmål än annars bör kunna godtas om säljaren ställer en ersättningsvara till köparens dispo— sition under väntetiden.
Utöver vad nu sagts kan i detta sammanhang hänvisas till specialmotiveringen till 23 5. En för säljaren något för— månligare bedömning bör dock kunna godtas i fall då köpa— ren själv har framställt önskemål om ett avhjälpande av felet än då det är säljaren som påfordrar att få göra detta.
I andra stycket föreskrivs vidare att avhjälpande eller omleverans skall ske utan kostnad för köparen. Däremot kan köparen få finna sig i visst besvär i samband med att felet avhjälps eller godset byts ut så länge det inte blir fråga om några väsentliga olägenheter. Har köparen haft utgifter i sammanhanget har han rätt till ersättning för dem.
Om säljarens kostnader i samband med ett avhjälpande skulle bli oskäligt höga bortfaller hans skyldighet att
avhjälpa felet. Den plikt att svara för samtliga kost— nader för avhjälpandet som i princip åvilar säljaren hindrar inte att köparen i ett sådant fall åtar sig viss kostnad, exempelvis för transport av godset, och däri— genom överkommer det hinder för säljarens avhjälpnings— skyldighet som kostnaderna utgör.
Principen att avhjälpandet skall ske på säljarens bekost— nad är givetvis tillämplig bara då det verkligen före— ligger ett fel i godset. Den hindrar inte att säljaren debiterar köparen kostnader för en undersökning av god— set, om denna ger vid handen att godset inte är felaktigt utan exempelvis har skadats genom vårdslös hantering. Om säljaren vill förbehålla sig en rätt att ta ut sådan kostnad bör han dock göra detta klart för köparen redan innan undersökningen utförs.
23 i
Även om köparen inte kräver det, får säljaren av— hjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen reklamerar genast erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
Paragrafen motsvarar 39 () köplagsförslaget. Den ger säl— jaren en rätt att undvika andra påföljder än skadestånd genom att avhjälpa felet eller lämna nytt felfritt gods. Paragrafen är tvingande och anger bl.a. gränserna för i vilken utsträckning säljaren genom villkor vid köpet kan förbehålla sig rätt att avhjälpa fel för att undvika and— ra påföljder. Säljarens rätt enligt paragrafen att av— hjälpa fel innebär en viktig inskränkning i principen att köparen kan välja vilken påföljd han vill göra gällande. Även om felet är väsentligt och köparen begär att få nytt gods eller att få häva köpet kan säljaren undvika detta genom att avhjälpa felet. Det krävs då emellertid att avhjälpandet kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Även om köparen skulle begära att få felet avhjälpt kan säljaren välja att i stället företa omleverans, om inte detta medför väsentlig olägenhet för köparen. Sådan olä— genhet kan stundom uppkomma exempelvis om varan har in- stallerats hos köparen eller på annat sätt bearbetats av denne.
Om säljaren önskar utnyttja sin rätt att avhjälpa felet eller företa omleverans skall han tillkännage detta för köparen genast då denne reklamerar. Denna föreskrift, som har en motsvarighet i förslaget till konsumenttjänstlag,
innebär dock inte att säljaren alltid måste bestämma sig i omedelbar anslutning till reklamationen. Stundom kan han behöva någon tid för att undersöka varan och konsta— tera om det föreligger något fel. Han bör då kunna dröja med sitt besked under en kortare tid i avvaktan på resul— tatet av undersökningen. Han kan emellertid också erbju— da sig att avhjälpa felet för den händelse undersökningen skulle ge vid handen att det föreligger ett sådant.
Det är inte nödvändigt att säljaren själv utför avhjäl— pandet. Han kan också hänvisa köparen att vända sig till en angiven serviceverkstad. Köparen är då skyldig att göra detta, om det inte medför väsentlig olägenhet för honom. Det händer att säljarna uppställer allehanda form— krav som konsumenten skall uppfylla, han skall t.ex. upp— söka en särskild reklamationsavdelning, fylla i blanket— ter etc. Som vi har anfört i den allmänna motiveringen får det godtas att konsumenten får underkasta sig visst besvär för att få en rättelse till stånd. Det är emeller— tid angeläget att onödigt byråkratiskt krångel undviks. Över huvud taget bör man kunna kräva av säljarna att de handlägger konsumenternas reklamationer på ett smidigt och effektivt sätt.
Den erbjudna rättelsen skall ske inom skälig tid. Annars blir köparen berättigad att göra de i 24 å angivna på— följderna gällande. Tiden skall räknas från reklamatio- nen. I princip bör säljaren, om han vill utnyttja sin rätt att avhjälpa felet, vara beredd att omgående ta hand om godset för reparation. Om felet är av sådant slag att det inte nämnvärt påverkar godsets användbarhet bör dock säljaren kunna få dröja något med att ta sig an saken. Om säljaren, exempelvis på grund av semestrar, inte kan om— besörja reparation omgående och godset inte kan användas i det skick det befinner sig i bör köparen kunna göra an— språk på att få disponera en ersättningsvara under vänte— tiden.
Paragrafen innebär att säljaren har rätt att avhjälpa fe— let och därmed undgå. andra påföljder. Härav följer att köparen är skyldig att ställa godset till säljarens för— fogande. Om han utan godtagbar anledning underlåter att göra detta har han inte rätt att göra någon annan påföljd av felet gällande. När säljaren har fått hand om godset bör han skyndsamt avhjälpa felet. Vissa fel är emellertid av sådan beskaffenhet att felsökningen kan ta viss tid i anspråk; ett exempel som har nämnts är periodiskt åter- kommande fel i en tv—apparat. En annan anledning till att avhjälpandet kan ta längre tid är att godset måste sändas tillbaka till fabrikanten eller till en central service- verkstad. Om några sådana problem inte föreligger bör man
normalt kunna räkna med att avhjälpandet skall klaras av på ett par dagar från det säljaren fick hand om godset. Om köparen måste vara utan varan mer än en vecka bör det i regel kunna krävas att säljaren ställer en ersättnings— vara till köparens förfogande under reparationstiden. Skulle köparen ändå inte använda varan — det är t.ex. fråga om en båt som skall läggas upp för säsongen — blir dock detta givetvis onödigt.
Det bör inte tillåtas att säljaren gör upprepade miss— lyckade försök att avhjälpa samma fel. Återkommer ett fel efter två avhjälpningsförsök bör köparen normalt kunna vägra att gå. med på flera försök. Är det fråga om olika fel kan man stundom få godta ett något större antal re— parationer. Även i sådana fall när man emellertid ganska snart en gräns där ytterligare sådana åtgärder måste an— ses medföra sådana olägenheter för köparen att denne blir berättigad att motsätta sig avhjälpande.
l paragrafen anges att avhjälpande eller omleverans skall ske utan kostnad för köparen. Detta har behandlats i den allmänna motiveringen. Bestämmelsen är tvingande och det är alltså inte möjligt för säljaren att i försäljnings— villkoren föreskriva att köparen skall svara för vissa kostnader i samband med ett avhjälpande. Säljaren får in— te avkräva köparen någon ersättning för avhjälpandet och är skyldig att ersätta dennes utlägg i sammanhanget.
Av allmänna principer får anses följa att köparen är skyldig att i görligaste mån begränsa de kostnader som säljaren skall stå för. Ofta kan köparen inte begära att få företa en särskild resa på säljarens bekostnad för att lämna in godset för avhjälpande av felet utan får göra detta vid ett senare tillfälle när han ändå skall företa resan. Medför det en oskälig olägenhet för köparen att inte kunna använda godset - eller att få använda godset trots att det är felaktigt — under denna tid blir däremot förhållandet ett annat. Bor köparen avlägset och är det nödvändigt för honom att första en särskild resa kan det— ta medföra att säljaren avstår från att begära att få av— hjälpa felet, eftersom ett sådant avhjälpande skulle ådra honom ansvar för köparens resekostnad.
De kostnader köparen har rätt att få ersatta enligt denna paragraf är sådana kostnader som krävs för att få felet avhjälpt. Felet kan emellertid också föranleda andra kostnader. Konsumenten kan t.ex. på grund av f'el i en tvättmaskin få utgifter för tvätt på annat håll medan ma— skinen repareras. Ett annat exempel är att konsumenten på grund av fel i en nyinköpt bil måste avbryta en inledd resa eller fortsätta med ett annat färdmedel och därige— nom får extra utgifter för transporter, inkvartering m.m.
Huruvida köparen har rätt till ersättning också för såda— na kostnader blir att bedöma enligt reglerna om skade— stånd i 26-28 55. Så blir också fallet beträffande rätten till ersättning för inkomstförlust om köparen t.ex. måste ta ledigt från sitt arbete för att köra bilen till verk— stad eller ta emot en reparatör i hemmet.
I att avhjälpandet skall ske utan kostnad för köparen ligger naturligtvis också att säljaren saknar möjlighet att ta ut en självrisk av konsumenten.
Det är ingenting som hindrar att säljaren i samband med en reklamation erbjuder köparen att få byta ut varan mot en annan, dyrbarare vara, om han betalar mellanskillna— den. Det är då inte fråga om någon omleverans i lagens mening utan om en hävning i förening med ett nytt köp, och det står givetvis alltid köparen fritt att avgöra om han skall acceptera erbjudandet eller inte.
Om ett avhjälpande inte leder till åsyftat resultat bör det åligga köparen att anmäla detta till säljaren inom skälig tid. Gör han inte det får han anses ha godtagit avhjälpandet. En sådan anmälan är inte att betrakta som en reklamation i lagens mening och kan därför göras även efter utgången av den i 20 å tredje stycket föreskrivna preskriptionstiden av två år från köpet. Detsamma bör gälla om rättelse har skett i den formen att det felak— tiga godset har bytts ut mot nytt. Tvåårsregeln bör emel— lertid ges analog tillämpning såtillvida att anmärk— ningar måste göras inom två år från reparationen eller omleveransen. Om å andra sidan, sedan ett fel i godset har avhjälpts, detta visar sig behäftat med ett annat fel, som inte har samband med den utförda reparationen, måste en ny reklamation göras, och härvid är preskrip— tionsregeln tillämplig.
24 5
Om varken felet avhjälps eller omleverans sker en— ligt 22 eller 23 å, får köparen kräva prisavdrag som svarar mot felet eller enligt vad som sägs i 25 5 häva köpet.
I stället för prisavdrag får köparen kräva ersätt— ning för vad det kostar att avhjälpa felet, i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög.
Första stycket motsvarar 40 & köplagsförslaget. Bestäm- melsen anger vilka påföljder som står köparen till buds om felet inte avhjälps och inte heller omleverans sker. Detta kan bero antingen på att köparen inte har fram— ställt någon begäran härom och inte heller säljaren har erbjudit sådan rättelse eller på att begärd eller erbju—
den rättelse inte har kommit till stånd inom skälig tid. Det kan också tänkas att felet har avhjälpts endast till viss del.
Rätten till prisavdrag står till köparens förfogande oav— sett om felet är väsentligt eller inte. Avdraget skall vara av en storlek som "svarar mot felet". Detta innebär att avdraget skall utgöras av så stor del av priset som motsvarar skillnaden i värde mellan felfritt gods och det felaktiga. Det ligger i sakens natur att denna bedömning ofta måste bli ganska schablonmässig. Även om felet inte påverkar godsets marknadsvärde — detta har exempelvis le— vererats i en färg som avviker från vad som var överens— kommet — bör ett prisavdrag kunna komma i fråga.
Enligt andra stycket kan köparen i stället för prisavdrag kräva ersättning för att avhjälpa ett fel om inte sälja— ren gör det. Bestämmelsen är i och för sig tillämplig in— te bara om köparen har begärt att få felet avhjälpt men säljaren inte har tillmötesgått hans begäran. Den kan också åberopas om någon sådan begäran inte har fram— ställts. En köpare bör emellertid inte låta reparera god— set utan att ha gett säljaren tillfälle att utöva sin rätt enligt 23 5 att avhjälpa felet. Om han gör detta riskerar han nämligen att säljaren vägrar att ersätta reparationskostnaden under hänvisning till att han hade varit beredd att själv svara för reparationen. Endast om det står helt klart att säljaren inte själv eller genom någon annan skulle ha kunnat ombesörja ett avhjälpande inom skälig tid och utan oskälig olägenhet för köparen — exempelvis därför att köparen befinner sig med varan på avlägsen ort utomlands och felet är sådant att avhjäl— pandet inte kan anstå tills han återvänder till Sverige — bör denne därför låta avhjälpa felet utan föregående kon- takt med säljaren. Det är då också lämpligt att köparen försöker få ett bevis om felet som han kan förete när han kräver säljaren på ersättning för reparationskostnaden.
Rätt till ersättning för avhjälpningskostnad föreligger inte i den mån denna kostnad är oskäligt hög. Denna fråga får bedömas med hänsyn till bl.a. godsets värde och fe— lets betydelse för konsumenten. Även om säljaren inte är skyldig att avhjälpa felet därför att detta skulle med— föra oskälig kostnad eller olägenhet för honom kan köpa— ren ha rätt till ersättning för avhjälpningskostnaden, om en annan näringsidkare kan avhjälpa felet till betydligt lägre kostnad än säljaren, t.ex. därför att hans trans— portkostnader är avsevärt lägre. Detta medför att köpa— ren kan kräva ersättning för en kostnad som har uppstått fo'r avhjälpande av felet utomlands eller annars långt från säljaren. Skulle kostnaden för att avhjälpa felet
där ha blivit betydligt högre än om åtgärden hade utförts i Sverige -— exempelvis på grund av höga priser på reserv— delar — kan dock köparen få godta en ersättning som inte fullt motsvarar den faktiska kostnaden. Är säljaren inte skyldig att avhjälpa felet därior att kostnaderna i sig är för höga i förhållande till felets betydelse, kan kö— paren inte tvinga fram ett avhjälpande genom att i stäl— let åberopa 24 5 andra stycket; en kostnad som är "oskä— lig" enligt 22 (5 får också betraktas som "oskäligt hög" enligt det nu behandlade stycket.
Bestämmelsen tar i första hand sikte på ersättning för kostnad som har uppstått genom att köparen har låtit någon annan avhjälpa felet. Härvid skall hänsyn tas inte bara till vad konsumenten har fått betala för reparatio— nen utan också till hans utgifter i övrigt, t.ex. för transport. Bestämmelsen lämnar även utrymme för att kö— paren betingar sig ersättning för att han själv har av— hjälpt felet. Sedan köparen har fått ersättning för av— hjälpandet kan han inte göra gällande ytterligare påfölj— der på grund av felet, exempelvis därför att avhjälpan— det inte har medfört önskad effekt.
25 & Köparen får häva köpet, om felet är av väsentlig be—
tydelse för honom.
Har godset tillverkats efter köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så att säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva köpet endast om felet medför att hans syfte med köpet är väsentligen förfelat.
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 41 9 köplags— förslaget och anger under vilka förutsättningar köparen får häva köpet på grund av fel. Någon mot 42 S") köplags— förslaget — där det uppställs krav på särskild hävnings— förklaring — svarande bestämmelse finns däremot inte i kö nsumentköplagen .
För att köparen skall ha rätt att häva köpet krävs enligt första stycket att felet är väsentligt. Frågan om felet är väsentligt skall bedömas från köparens synpunkt. Är godset behäftat med fel som är väsentligt för konsumenter i allmänhet får man utgå från att detta gäller också den aktuelle köparen. Om felet är sådant att det för en köpa— re i allmänhet är av ringa betydelse får det ankomma på köparen att visa att felet av särskild anledning är vä— sentligt just för honom. Kan han visa detta blir han emellertid hävningsberättigad även om säljaren inte har haft anledning att inse väsentligheten. Givetvis är det
dock önskvärt att en köpare som fäster speciell vikt vid en viss egenskap, som för köpare i allmänhet inte har så stor betydelse, upplyser säljaren om detta redan i sam- band med köpet.
I andra stycket begränsas rätten att häva ytterligare när godset är tillverkat eller anskaffat särskilt för köpa— rens räkning så att säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan. Om inte felet medför att köparens syfte med köpet är väsentligen förfelat begränsas i sådant fall köparens befogenheter till en rätt att kräva prisavdrag eller ersättning för avhjälpningskostnad, såvida inte felet avhjälps av sälja— ren.
Säljarens skadeståndsskyldighet
26 & Lider köparen skada genom säljarens dröjsmål med av— lämnandet eller genom att godset är felaktigt, har han rätt till skadestånd av säljaren. Sådan rätt fö— religger dock inte i den mån dröjsmålet eller under— låtenheten att avlämna felfritt gpds beror på ett hinder utanför säljarens kontroll, som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror dröjsmålet eller underlåtenheten att avlämna felfritt gods på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet eller på säl— jarens leverantör eller någon annan i tidigare sälj— led, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet en— dast om också den andre skulle vara fri enligt förs— ta stycket.
Denna paragraf reglerar köparens möjligheter att kräva ersättning för den skada som blir en följd av ett dröjs— mål på säljarens sida eller av att godset är felaktigt. Paragrafen är tvingande och omfattar även produktansvaret såvitt avser sakskador (se 27 5). I den allmänna motive- ringen behandlas säljarens allmänna skadeståndsansvar i avsnitt 3.7 och produktansvaret i avsnitt 3.8.
Första stycket innehåller huvudregeln och reglerar skade— ståndsansvaret såväl vid dröjsmål som vid fel. Bestämmel— sen överensstämmer med vad som stadgas om dröjsmål i 30 5 första stycket köplagsförslaget och vad som är huvudre- geln vid fel enligt 43 5 första stycket. Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen har i konsumentköp— lagen inte tagits upp några motsvarigheter till 44 och 45 åå köplagsförslaget. Samma regel gäller alltså obero— ende av vad slags gods köpet avser.
Regeln i första stycket bygger på ett strikt ansvar med undantag för force majeure. Huvudprincipen är att köparen har rätt till skadestånd oavsett om någon försummelse kan läggas säljaren till last. Säljaren undgår emellertid skadeståndsansvar, om det har förelegat ett hinder utan— för säljarens kontroll, som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Detta force—majeure—undantag är mera vidsträckt än de undantag som nu gäller enligt 24 å och 43 å andra stycket köplagen.
Ett hinder utanför säljarens kontroll kan bestå exempel— vis i en naturhändelse eller ett ingripande från någon utomstående person. Som exempel kan nämnas att godset går förlorat genom en eldsvåda eller ett inbrott i säljarens lager eller att det i samband med leveransen skadas genom en trafikolycka som inte beror på säljaren eller någon som företräder honom. Även en arbetskonflikt får normalt betraktas som ett hinder utanför säljarens kontroll. Fel— aktigt handlande av anställda i tjänsten kan däremot inte hänföras till sådant hinder. För att en händelse skall kunna befria säljaren från skadeståndsansvar fordras att den innebär ett hinder för att fullgöra just det köp som det är fråga om. Skulle exempelvis en stor del av säljar rens varulager gå förlorad vid en eldsvåda är han ändå skyldig att fullgöra åtagna leveranser i den mån han har oskadade exemplar i behåll, och om han inte gör det kan han bli skadeståndsskyldig.
För att ett hinder skall kunna medföra befrielse från skadeståndsansvar krävs vidare att säljaren inte kunde förväntas ha räknat med hindret vid köpet och inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit dess följder. Om exempelvis säljaren har åtagit sig leverans av en var ra, som han inte har i lager, i förlitan på att han skall kunna skaffa varan från sin grossist men denne visar sig inte heller ha något exemplar att leverera, får alltså prövas dels om säljaren hade haft anledning att räkna med denna eventualitet och dels vilka möjligheter han skulle ha haft att i den uppkomna situationen anskaffa varan från annat håll. Normalt får man nog räkna med att säljas ren bör vara beredd på vissa problem med leveranser från sin grossist. Skulle åter godset skadas genom någon oför- utsedd händelse efter köpet men före avlämnandet, får bl.a. bedömas om säljaren borde ha förvarat det på ett säkrare sätt. Även om den händelse som faktiskt inträffat har varit i hög grad oväntad, kan det tänkas att säljaren av hänsyn till andra, mera närliggande risker borde ha tagit bättre vård om godset. Om en tillverkning har för— senats exempelvis genom ett sjukdomsfall eller ett mas skinhaveri, får prövas om förseningen hade kunnat av-
hjälpas genom insatser av extra arbetskraft, övertids— arbete eller liknande.
Av uttrycket "skäligen" framgår att säljaren kan undgå skadeståndsansvar även om det inte skulle ha varit helt omöjligt för honom att undvika eller övervinna följderna av hindret men detta skulle ha krävt oskäligt stora uppoffringar från hans sida. Om säljaren som hinder för leverans åberopar en oväntad prisstegring på godset bör han inte kunna undgå skadeståndsskyldighet annat än om denna prisstegring är extremt stor.
Enligt andra stycket svarar säljaren också för avtals— brott som beror på någon som han har anlitat eller på hans leverantör eller någon annan i tidigare säljled. Detta motsvarar vad som följer av 30 5 andra stycket och 43 & köplagsförslaget.
Bestämmelsen innebär en betydande utvidgning av säljarens ansvar. Han kan sålunda inte undgå skadeståndsskyldighet vid fel t.ex. genom att hänvisa till att godset hade ett fabrikationsfel som han inte hade någon anledning att räkna med och inte heller själv hade bort upptäcka. Inte heller kan han undgå ansvar för en leveransförsening ge— nom att hänvisa till att den beror på att hans leveran- tör inte hållit avtalad leveranstid. Skulle avlämnandet bli försenat eller godset skadas på grund av en försum— melse av den som transporterar godset till köparen för säljarens räkning, kan säljaren inte gå fri från skade— ståndsansvar genom att hänvisa till att han inte hade någon anledning att räkna med detta. Motsvarande gäller exempelvis om säljaren har uppdragit åt en fristående installatör att installera en apparat hos köparen och detta arbete blir fördröjt eller utförs felaktigt. I den mån säljaren blir skyldig att utge skadestånd till köpar ren på grund av ett dröjsmål eller fel som har sin orsak hos någon annan torde säljaren i regel i sin tur kunna kräva ersättning härför av den andre i den mån inte någon friskrivning lägger hinder i vägen härför.
Om situationen är sådan att exempelvis leverantören el— ler transportören skulle gå fri från ansvar vid en till— lämpning av kriterierna i första stycket på honom, föl— jer inte därav med nödvändighet att säljaren går fri från ansvar. Härför krävs nämligen bl.a. att inte han å sin sida skäligen kunde ha övervunnit följderna av det uppe komna hindret, exempelvis genom att vända sig till en annan leverantör eller ordna transporten på annat sätt.
Om godset har ett fel som skall avhjälpas genom säljarens försorg men något avhjälpande inte kommer till stånd el— ler avhjälpandet drar ut på tiden samt köparen lider sär—
skild skada på grund härav, omfattar säljarens skade— ståndsskyldighet på grund av felet även denna skada. Det— samma får anses gälla om godset i samband med avhjälpan— det tillfogas en skada som inte har med felet att göra. Av allmänna skadeståndsregler får vidare anses följa att säljaren blir skadeståndsskyldig om köparen på annat sätt lider skada på grund av vårdslöshet eller försummelse av den som utför avhjälpandet, exempelvis om denne vid re— paration av en diskmaskin skadar köksinredning eller rör— ledningar. Med hänsyn till vad nu sagts har vi inte an— sett det behövligt att i lagen ta upp någon motsvarighet till ersättningsregeln i 46 å andra meningen köplagsför— slaget.
Köplagsförslaget innehåller i 31 å en särskild föreskrift om att en säljare som hindras att avlämna godset i rätt tid skall underrätta köparen om hindret. Om köparen inte får en sådan underrättelse inom skälig tid har han rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått underrättelsen i tid. Motsvarande skall en— ligt 43 ?) gälla vid fel. Vi har inte ansett det tillräck— ligt motiverat att belasta konsumentköplagen med någon motsvarighet till dessa bestämmelser. Detta bör dock inte utesluta att köplagsförslagets regler ges analog tillämp- ning vid konsumentköp.
27 5 Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 26 5 på grund av fel i godset omfattar även skada, som till följd av felet uppkommer på annan egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.
Lagen är inte tillämplig på personskada.
Denna paragraf rör produktansvaret, dvs. ansvaret för skador som orsakas av en skadebringande egenskap hos god— set och träffar något annat än detta. Frågan behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 3.8.
Första stycket anger att säljarens skadeståndsskyldighet enligt lagen omfattar vissa produktskador som drabbar egendom. Bestämmelsen är en principiell nyhet såtillvida som produktansvar tidigare i princip har ansetts falla utanför köprätten, och den saknar motsvarighet i köplags— förslaget. I den allmänna motiveringen berörs säljarens möjligheter att föra det produktansvar som åläggs honom tillbaka till bakre led och möjligheterna att genom för— säkring skydda sig mot betungande ersättningsskyldighet.
Förutsättningarna för produktansvaret är desamma som för skadestånd i övrigt vid fel. Är säljaren fri från ska- deståndsskyldighet enligt 26 5 är han således inte heller ansvarig för produktskadan. För att produktansvar skall föreligga krävs att skadan beror på ett fel i godset. Normalt skall felet ha förelegat när godset avlämnades. Har säljaren lämnat en garanti för viss tid kan emeller— tid en försämring av godset som inträder under garanti— tiden vara att betrakta som ett fel (jfr 14 Så) och sålun— da medföra ansvar för en produktskada. För att produkt— ansvaret skall kunna göras gällande fordras vidare att köparen har reklamerat enligt 20 å.
Produktskadan skall för att vara ersättningsgill enligt bestämmelsen vara en sakskada. I den allmänna motive— ringen har lämnats olika exempel på skador som kan upp— stå. Som ytterligare exempel kan nämnas att ett frysskåp inte håller kylan, vilket medför att varor som finns i skåpet blir förstörda, att rengöringsmedel som köparen använder på sitt lackerade bord orsakar repor på bords— ytan, att ett fel i ett strykjärn orsakar skador på det plagg som stryks eller att matjord innehåller giftiga ämnen som skadar växterna. Det kan också. vara fråga om ett fel i en komponent som av konsumenten monteras in i annan egendom och orsakar skada på denna egendom. Som exempel kan nämnas att taktäckningsmaterial inte skyddar mot regn med påföljd att den därmed täckta byggnaden ska— das. Bestämmelsen gäller bara skada som orsakas av fel i godset. Skulle ett dröjsmål med en leverans bli orsak till att annan köparens egendom skadas blir det fråga om en följdskada som avses i 28 ?) tredje stycket.
I bestämmelsen görs vissa inskränlmingar i ansvarets om— fattning. För det första omfattar ansvaret endast skada som orsakas på egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Innebörden av detta begrepp har behand— lats i specialmotiveringen till 1 5. För produktansvarets del gäller följaktligen dels att det gods som orsakar skadan skall vara avSett huvudsakligen för enskilt ända— mål, dels att den egendom som skadas skall vara på samma sätt avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Den skada— de egendomen kan vara såväl fast som lös egendom.
För det andra är säljaren endast skyldig att utge ersätt— ning för skada på egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll. Sistnämnda uttryck används även i vissa andra lagar såsom 12 kap. 24 (& jordabalken. Hit hör familjemedlemmar och andra, som lever i en hushålls— gemenskap av viss varaktighet med köparen. Tillfälliga besökande och gäster medräknas inte, inte heller personer som utför arbete i köparens hem utan att tillhöra dennes hushåll. Däremot blir regeln i och för sig tillämplig
även om skadan uppkommer utanför den gemensamma bostaden, t.ex. i samband med att egendomen medförs på en resa som en hushållsmedlem företar eller vid tillfällig vistelse på annan ort. Produktskador som drabbar tredje man utan— för denna snäva krets regleras inte i lagen. Så t.ex. om— fattar inte bestämmelsen sakskada orsakad av gods som en privatperson köpt och sedan lämnat som gåva till en annan privatperson utanför det egna hushållet, om skadan drabbar gåvotagarens egendom. Inte heller omfattar den skada på annans egendom, som köparen innehar t.ex. såsom lån.
Om skadan drabbar en annan hushållsmedlem än köparen är det den skadelidande som har att göra gällande anspråk enligt lagen mot säljaren, men han kan därvid givetvis företrädas av köparen. Detta kan vara praktiskt i syn— nerhet om också denne har egna krav med anledning av fe— let.
Av andra stycket, som har en motsvarighet i 19 €) gällande konsumentköplag, framgår att lagens regler om skadestånd inte är tillämpliga på personskada. Här skall även fort— sättningsvis allmänna regler om produktansvar tillämpas. Undantaget omfattar inte bara själva personskadan utan också eventuella följdförluster till denna.
285. Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel i godset omfattar ersättning för
1. utgifter och inkomstförlust som beror på dröjs- målet eller felet,
2. sådan prisskillnad som avses i andra stycket samt,
3. i fall som avses i 27 5 första stycket, egendo— mens värde eller reparationskostnad och värdeminsk— ning.
Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen. Har något täckningsköp inte gjorts och överstiger gängse pris för sådant gods som köpet avser vid tiden för häv- ningen priset enligt köpet, omfattar skadeståndet denna prisskillnad.
Om inte annat har avtalats, omfattar skadeståndet även annan förlust till följd av dröjsmålet eller felet än sådan som avses i första och andra styck— ena.
Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna rö— rande omfattningen av skadeståndet vid säljarens dröjsmål eller fel i godset. Frågorna behandlas i den allmänna mo— tiveringen i avsnitt 3.7.3 och 3.7.5. Bestämmelserna har motsvarigheter i 72—74 55 köplagsförslaget.
Första och andra styckena är tvingande. Det är alltså inte möjligt för säljaren att genom avtalsvillkor begrän— sa omfattningen av köparens ersättningsrätt enligt be— stämmelserna i dessa stycken. I tredje stycket, vilket gäller s.k. följdförluster, har däremot öppnats en möj— lighet för säljaren att friskriva sig.
I första stycket 1 tillförsäkras köparen rätt till er- sättning för utgifter och inkomstförlust som beror på dröjsmålet eller felet.
Vad som skall förstås med utgifter har belysts i den all— männa motiveringen. Hit hör t.ex. utgifter som föranleds av köparens åtgärder för att få till stånd rättelse med anledning av dröjsmålet eller felet, såsom kostnad för telefonsamtal, porto m.m. i samband med reklamation och för återtransport av varan till säljaren i samband med hävning eller omleverans. Andra slag av utgifter är Sådär na som direkt föranleds av den situation i vilken köparen har försatts genom dröjsmålet eller felet, t.ex. utgifter för bärgning av bil, eller som krävs för att kompensera avsaknaden av en försenad eller obrukbar vara, t.ex. utgifter för hyra av en ersättningsvara.
Vad beträffar utgifter i samband med avhjälpande av fel är följande att anföra. För att säljaren skall ha rätt att avhjälpa ett fel och därmed undgå andra påföljder krävs enligt 23 5 att avhjälpandet kan ske utan kostnad för köparen. Redan av denna paragraf framgår alltså att köparen har rätt till ersättning för egna eventuella ut— gifter i sammanhanget, och någon tillämpning av skade— ståndsregler blir därför inte aktuell. Som skadestånd kan däremot utgå ersättning för utgifter som köparen har haft innan säljaren lämnar sitt erbjudande, t.ex. för att upp— söka denne, samt för utgifter som inte direkt har med själva avhjälpandet att göra, t.ex. för hyra av en er- sättningsvara. Enligt 22 å har köparen rätt att få ett fel avhjälpt utan kostnad. Säljaren är emellertid inte skyldig att avhjälpa felet om detta skulle medföra oskä— lig kostnad eller olägenhet för honom. En sådan kostnad kan bestå i en skyldighet att ersätta köparen betydande utgifter i sammanhanget. Härvid får hänsyn tas även till en eventuell skadeståndsskyldighet. Som har påpekats i specialmotiveringen till 22 å kan emellertid köparen upmh nå att säljaren blir avhjälpningsskyldig genom att åta sig att helt eller delvis själv stå för utgifterna i
samband därmed. Skadeståndsregelns tvingande karaktär hindrar inte att köparen, när ett krav på avhjälpande framställs, gör ett bindande sådant åtagande.
Regeln i 6 S? i den gällande konsumentköplagen ger köparen rätt till skälig ersättning för utgifter. Ordet "skälig" har inte tagits upp i förevarande paragraf. Detta innebär dock inte att köparen har en obegränsad rätt till ersätt— ning för alla utgifter som står i orsakssamband med dröjsmålet eller felet. Som har framhållits i den allmän— na motiveringen följer av allmänna principer att en ska— delidande är skyldig att begränsa sin förlust och att skadeståndet kan sättas ned om han inte gör det. Köparen kan alltså inte kräva ersättning för högre utgifter än som har varit påkallade för att kompensera skadan. Han får exempelvis inte välja en onödigt dyrbar ersättnings— vara eller ett onödigt kostsamt transportsätt. Om köparen exempelvis har rätt att få fel avhjälpt inte bara hos säljaren utan också på en annan verkstad, hör han inte kunna kräva ersättning för högre transportkostnad än den som skulle ha uppkommit vid val av det billigaste alter— nativet.
Vid bedömningen av köparens ersättningskrav får hänsyn tas till såväl godsets värde som felets betydelse. Om felet avser en vara som köparen har dagligt behov av, t.ex. en barnvagn, och innebär att varan inte kan använ— das, bör köparens krav kunna bedömas mera generöst än om det är fråga om en vara som används mera sällan, t.ex. en filmkamera. Skulle köparen av särskild anledning, t.ex. en förestående resa, behöva få en sådan vara reparerad snabbt bör dock givetvis detta beaktas. Gäller köpet en billig vara, exempelvis något livsmedel, bör köparen inte få lägga ned särskilda kostnader på att få varan utbytt eller köpet hävt ens om varan skulle användas omedelbart, ifall han lika väl skulle kunna skaffa sig en likvärdig vara på annat håll utan särskild kostnad och vänta med att återlämna den felaktiga till ett lägligare tillfal— le.
I första stycket 1 ges köparen också rätt till ersättning för inkomstförlust föranledd exempelvis av att han kommer för sent till arbetet på grund av fel på bilen eller av att han har måst ta ledigt för att uppsöka säljaren. Även här gäller att köparen är skyldig att begränsa sin för— lust, och han bör inte utan vidare kunna få ersättning för löneavdrag, om han lika gärna hade kunnat utnyttja sin fritid. Köparen är skyldig att styrka sin förlust, exempelvis genom ett intyg från arbetsgivaren.
Den tvingande rätt till ersättning för utgifter och in— komstförlust som ges köparen i första stycket innebär att det inte är möjligt för säljaren att som avtalsvillkor föreskriva att köparen själv får stå för vissa utgifter, t.ex. för transport av varan i samband med hävning av kö- pet, eller att köparen inte har rätt till ersättning för eventuell förlorad arbetsinkomst för den tid en sådan transport tar. Inte heller är det möjligt att i avtalet maximera köparens ersättningsrätt till visst belopp. Det kan däremot vara praktiskt och underlätta skaderegle— ringen, om det i avtalet anges ett visst schablonbelopp som köparen blir berättigad att erhålla,om han inte vi— sar att hans förlust är högre.
Såsom har berörts vid behandlingen av frågor om avhjäl— pande av fel (3.6.4) kan köparen få finna sig i visst be— svär i samband med de krav han gör gällande vid ett kon— traktsbrott. Praktiska hänsyn talar för att köparen får svara t.ex. för återlämning av godset eller återtransport till säljaren vid hävning eller omleverans när det är fråga om en mindre vara. Skulle köparens transport därvid medföra särskilda utgifter har han rätt till ersättning för dem. När det gäller tyngre eller mer skrymmande varor bör det däremot i allmänhet åligga säljaren att låta häm— ta varan hos köparen. Om varan av köparen har transporte— rats till en ort dit säljaren inte har några egna trans- porter kan det dock vara rimligt att köparen ombesörjer återtransporten och därefter får ersättning för sina ut— gifter av säljaren.
Enligt första stycket 2 har köparen vidare alltid rätt till ersättning för prisskillnad enligt andra stycket.
Första stycket 3 anger slutligen att skadeståndet vid produktskada omfattar ersättning för den av skadan drab— bade egendomens värde eller för reparationskostnad och värdeminskning. Denna regel har sin förebild i bestäm— melsen om sakskada i 5 kap. 7 5 1 skadeståndslagen. Det bör vara möjligt för säljaren att undgå ersättningsskyl— dighet för reparationskostnad genom att själv ombesörja reparationen.
Den som råkar ut för en produktskada kan givetvis drabbas av utgifter och inkomstförlust av liknande slag som kan uppstå i andra sammanhang vid fel i godset eller dröjs— mål. Beträffande rätten till ersättning härför gäller re— geln i första stycket 1. Vad som sägs i kommentaren till denna regel om skyldighet för den skadelidande att be— gränsa sin förlust och att underkasta sig visst besvär i sammanhanget gäller även i detta fall. Om produktskadan medför följdförluster får frågan om rätt till ersättning för dem prövas enligt tredje stycket i denna paragraf.
Andra stycket innehåller regler om den rätt till ersätt— ning för eventuell merkostnad för täckningsköp som till- kommer köparen om han häver köpet på grund av säljarens kontraktsbrott. I bestämmelsen regleras både fall då kö— paren faktiskt har gjort ett täckningsköp och fall då han inte gjort något täckningsköp. I det senare fallet skall eventuell merkostnad i stället fastställas med en ab— strakt beräkningsmetod. Bestämmelsen, som motsvarar 73 och 74 95 köplagsförslaget, har behandlats i avsnitt 3.7.5 1 den allmänna motiveringen.
Ett täckningsköp innebär att köparen förvärvar annat gods av samma slag som det hävda köpet avsåg. Ett köp bör emellertid kunna godtas som täckningsköp även om det inte gäller en exakt likadan vara som den ursprungligen köpta utan exempelvis en liknande vara av annat fabrikat. Det bör dock krävas att varorna är i allt väsentligt likvär— diga. Om köparen visserligen gör ett ersättningsköp men varorna skiljer sig åt på ett mera väsentligt sätt, kan regeln i första meningen inte tillämpas, utan då får er— sättningen i stället beräknas enligt andra meningen. Ett alternativ härtill är att det nya köpet tas till utgångs— punkt för bedömningen men att ersättningen korrigeras med hänsyn till skillnaden mellan de båda varorna. Korrige— ring kan också behöva ske om försäljningsvillkoren är olika, exempelvis om det ena köpet är ett kontantköp och det andra ett kreditköp.
I 73 5 köplagsförslaget anges att ett företaget täck— ningsköp för att kunna läggas till grund för ersättnings— beräkningen skall ha skett med omsorg och inom skälig tid efter hävningen. Denna princip bör gälla även vid konsu- mentköp, men man bör därvid inte ställa alltför stora krav på konsumenten.
Regeln i andra meningen skiljer sig från 74 ?) köplags— förslaget därigenom att jämförelsen med gängse pris all— tid skall avse priset vid tiden för hävningen. Köplags— förslaget innehåller vidare en särskild föreskrift om att gängse pris skall beräknas enligt prisnivån för gods av samma slag på den ort där avlämnandet hade bort ske. Det- samma bör i princip gälla vid konsumentköp, men någon uttrycklig regel härom har inte ansetts behövlig i kon— sumentköplagen .
i vissa situationer torde det inte finnas utrymme för tillämpning av vare sig en konkret eller en abstrakt re— gel grundad på kostnader för ett täckningsköp. Om köpet avser en unik vara, som inte kan bytas ut mot någon an— nan, är det nämligen inte möjligt att göra något täck— ningsköp eller fastställa något gängse pris vid hävnings— tillfället.
Bestämmelsen i tredje stycket ger köparen — eller en medlem av hans hushåll som har lidit en ersättningsgill produktskada — rätt till ersättning även för annan ekono- misk skada än sådan som han enligt de tvingande bestänh melserna i första och andra styckena har rätt att få er— satt. Bestämmelsen omfattar förluster av många olika slag. Vissa exempel har lämnats i den allmänna motive— ringen. Som där har nämnts ersätts inte enligt bestämmel— sen rent ideella skador, utan det skall vara fråga om ekonomiska skador. Detta begrepp skall emellertid ges en relativt vidsträckt tolkning och omfatta även vissa be— svär och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar.
Till skillnad från reglerna i första och andra styckena skall vad som sägs i tredje stycket gälla bara om inte annat har avtalats. Säljaren kan med andra ord friskriva sig från ansvar för förluster av det slag som avses här. En sådan friskrivning kan vara total eller partiell. Sår lunda kan i avtalet anges ett visst maximibelopp för er- sättningen eller en viss schablon enligt vilken ersätt— ningen skall beräknas. Det kan exempelvis föreskrivas att ersättning skall utgå med visst belopp per dag vid förse— nad leverans eller när godset är omhändertaget för av— hjälpande av fel. I den mån ett sådant belopp skall täcka även utgifter och inkomstförlust som avses i första stycket 1 har dock köparen alltid rätt att få ut full er— sättning härför, även om beloppsgränsen därigenom skulle överskridas.
En friskrivning från skadeståndsansvar bör ha kommit till tydligt uttryck. För att markera detta används i lagtex— ten uttrycket "om inte annat har avtalats" i stället för det i andra sammanhang brukade "om inte annat får anses avtalat". Det är inte nödvändigt att friskrivningen sker i viss form. Avtalet kan sålunda vara såväl muntligt som skriftligt. En säljare som påstår att ett muntligt avtal har träffats om begränsning av skadeståndsansvaret har emellertid bevisbördan för detta påstående, om det be— strids från motsidan. För att en friskrivning i skrift— lig form skall vara bindande för köparen krävs att han åtminstone har haft tillfälle att ta del av den i samband med köpet. Om varans förpackning innehåller en handling med särskilda villkor som köparen inte får se förrän vid uppackningen efter köpet, kan dessa villkor inte åberopas mot honom. En friskrivningsklausul som ingår i ett skriftligt avtal bör inte vara placerad på en undanskymd plats eller under en missvisande rubrik. Den måste också vara formulerad på ett sådant sätt att dess innebörd klart framträder. Om formuleringen är otydlig får klaUr sulen enligt en allmänt erkänd princip tolkas till nacke del för säljaren.
Den omständigheten att lagen i princip lämnar utrymme för friskrivning innebär, såsom har påpekats i den allmänna motiveringen, inte att en sådan friskrivning alltid skall godtas. Om ett sådant villkor är oskäligt mot konsumenten kan det sättas åt sidan.
Rätt att hålla inne betalnigen
295. Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål
eller på grund av att godset är felaktigt och skall priset helt eller delvis betalas vid eller efter tiden för avlämnandet, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet.
Paragrafen överenstämmer med 49 () köplagsförslaget och reglerar köparens rätt att hålla inne betalningen vid dröjsmål och fel då godset skall betalas vid eller efter tiden för avlämnandet. Vid konsumentköp har köparen nu en motsvarande rätt enligt 3 5 andra stycket, 4 å andra stycket och 5 S') andra stycket sista meningen konsument— köplagen.
Paragrafen gäller inte om avtalet innebär att betalning skall erläggas i förskott. Om en viss dag har bestämts för betalningen och det framgår att parterna åsyftat att godset skulle avlämnas senast vid den tidpunkten är para— grafen däremot tillämplig.
Köparen har rätt att hålla inne betalningen inte bara me— dan han väntar på att säljaren skall avlämna godset eller avhjälpa ett fel utan också därefter, om han alltjämt har krav på säljaren, exempelvis för skadestånd. Han får dock inte hålla inne mer än vad som behövs för att ge honom säkerhet för sitt krav. Vid dröjsmål med att avlämna god— set i dess helhet innebär detta att köparen har rätt att hålla inne hela priset. Detsamma bör gälla om det före— ligger ett väsentligt fel och det alltså kan bli fråga om hävning. I andra fall måste köparen uppskatta storleken av ett eventuellt prisavdrag eller en skälig ersättning för att avhjälpa felet jämte ett eventuellt skadestånd. Vid bedömningen av om köparen har överskridit sina befo— genheter får beaktas att det naturligtvis kan vara svårt att göra en korrekt sådan uppskattning. För att säker— heten skall kunna anses betryggande bör avdraget få inne— fatta en viss säkerhetsmarginal. Om betalning skall er— läggas vid olika tidpunkter och köparen har rätt att hål— la inne viss del av priset får han utnyttja denna rätt genom att hålla inne de poster som närmast förfaller till betalning. Han behöver alltså inte fortsätta att erlägga
förfallande poster tills restskulden motsvarar det belopp han har rätt att hålla inne.
Paragrafen är tvingande, och avtalsvillkor som inskränker konsumentens rättigheter blir alltså utan verkan.
Betalning av priset
50 9
Om bestämt pris inte får anses avtalat, skall köpa— ren betala vad som är skäligt med hänsyn till god— sets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.
Om inte annat får anses avtalat, skall priset be— talas vid anfordran, dock inte förrän godset hålls köparen till handa.
Paragrafen gäller betalning av priset. Detta behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 3.9.
Första stycket anger vilket pris som skall betalas när detta inte klart framgår av avtalet. Stycket motsvarar 52 5 köplagsförslaget.
Förutsättningarna för tillämpning av bestämmelsen är att bestämt pris inte får anses avtalat. För att priset skall anses avtalat är det inte nödvändigt att parterna ut— tryckligen har kommit överens om ett visst pris. I många fall, t.ex. vid normal butikshandel, har köparen anled— ning att utgå från att säljaren tillämpar bestämda pri— ser. Om han då har beställt varor utan att priset direkt har varit på tal, får avtalet anses innebära att han skall betala det pris som sålunda gäller. Om köparen har beställt en vara med ledning av en annons där priset har satts ut får parterna antas ha varit överens om det an— nonserade priset, såvida inte annat uttryckligen har av— talats.
I princip blir regeln tillämplig så snart det inte är möjligt att vid köpetillfället slå fast vilket belopp köparen har att betala för godset. Detta hindrar dock inte att priset anges till visst belopp per kg eller liknande så att det exakta priset för köpeobjektet blir beroende av kvantiteten. Likaledes är priset att anse som bestämt om det anges till Visst belopp med tillägg för transportkostnad enligt gällande taxa. Bestämt pris kan däremot inte anses avtalat, om prissättningen har gjorts beroende av framtida förhållanden och priset därför inte kan fastställas vid tiden för avtalet. Som exempel kan nämnas att det vid köp av en vara, som skall levereras vid en viss senare tidpunkt, anges att leveransdagens
pris skall gälla. Ett annat exempel är att säljaren förbehåller sig att, om vissa omständigheter inträffar, frångå ett i avtalet angivet preliminärt pris. Eftersom lagregeln är tvingande till konsumentens förmån kan säl— jaren inte genom prisklausuler av detta slag undgå att regeln tillämpas. En annan situation då lagregeln blir tillämplig föreligger, om parterna vid ett tillverknings— avtal har kommit överens om att säljaren skall debitera köparen för materialkostnad samt för arbete med visst be- lopp per timme. Totalpriset kan då inte anses bestämt.
När priset inte är på angivet sätt bestämt skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt ons ständigheterna i övrigt.
Bland de omständigheter som skall beaktas nämns alltså i första hand godsets "art och beskaffenhet". Utgångspunk— ten måste alltid vara vad för slag av gods köpet avser. Kvaliteten har betydelse för bedömningen av vad som är ett skäligt pris vid både nya och begagnade varor.
Därefter nämns "gängse pris" vid tiden för köpet. Gängse pris är det pris som säljare i allmänhet tillämpar under motsvarande omständigheter. Den enskilde säljarens pris— nivå har således ingen avgörande betydelse för att fast— ställa vad som är gängse pris. Finns det ett marknadspris är detta vanligen utslagsgivande. Det måste dock givetvis prövas om försäljningen skedde under sådana omständighe- ter att det är rimligt att tillämpa marknadspriset. Av betydelse blir härvid bl.a. den servicenivå säljaren hål— ler och de betalningsvillkor som skall gälla.
Enligt paragrafen är det i första hand gängse pris vid tiden för köpet som är det avgörande. Om leverans skall ske vid en senare tidpunkt blir det alltså i princip säl— jaren som får stå risken för att prisnivån stiger mellan köpet och leveranstillfället. Detta förefaller rimligt med hänsyn till att säljaren vid konsumentköp typiskt sett har större möjligheter än köparen att överblicka den sannolika pris- och kostnadsutvecklingen. Skulle ett prisfall inträffa synes emellertid goda skäl tala för att detta får komma konsumenten till godo genom att hänsyn tas till prisnivån vid leveransen. Även i andra fall kan det stundom vara motiverat att ta hänsyn till gängse pris på leveransdagen, exempelvis om det är fråga om en sä— songvara för vilken priset fluktuerar. Har parterna av— talat att leveransdagens pris skall gälla bör detta också tillmätas betydelse. Säljaren bör i ett sådant fall kunna debitera ett pris som motsvarar gängse pris för varan vid leveranstillfället, även om detta skulle överstiga vad som var gängse pris när avtalet slöts.
Också i andra fall bör innehållet i parternas avtal kunna inverka på prövningen enligt paragrafen. Om exempelvis avtalet anger ett pris med tillägg att detta skall juste— ras efter ett visst index, bör man vid tillämpning av lagregeln godta det angivna priset och inrikta bedöm— ningen på frågan om den avtalade indexuppräkningens skä— lighet. Om parterna vid avtal om köp av en vara som skall importeras av säljaren har kommit överens om att köparen skall erlägga vad säljaren får betala plus ett i och för sig skäligt vinstpåslag, bör det sålunda framräknade to— talpriset också normalt godtas.
I bestämmelsen hänvisas också till "omständigheterna. i övrigt". Hänsyn kan böra tas exempelvis till att det har varit förenat med särskilda kostnader för säljaren att skaffa just den vara som köparen begärt och att denne måste ha insett detta, att köparen begärt leverans vid en för säljaren obekväm tidpunkt m.m. Sådana omständigheter kan verka höjande på priset. Qnständigheterna kan emel— lertid också tala för att priset bör vara lägre än det gängse, t.ex. om köparen har hämtat godset på tillverk— ningsorten och därigenom besparat säljaren kostnader som denne vanligen har.
Om det inte finns något gängse pris, vilket särskilt får antas vara fallet med unika eller ovanliga varor och med specialtillverkat gods, får priset bestämmas mer fritt genom en skälighetsbedömning. Ofta torde säljarens kost— nader kunna bilda en utgångspunkt för bedömningen. länsyn bör dock inte tas till exceptionella kostnader, som har uppkommit exempelvis genom att säljaren råkat förstöra det första exemplar som han skulle tillverka eller genom att han har anlitat sin personal till övertidsarbete i stor omfattning utan att detta har varit nödvändigt för att tillgodose köparens krav.
Bestämmelsen i första stycket tar bara sikte på det fal— let att ett bestämt pris inte följer av avtalet. Den ger alltså inte utrymme för någon skälighetsprövning av ett avtalat pris. Om ett sådant pris är oskäligt kan dock — liksom i fråga om andra avtalsvillkor — jämkning komma i fråga med stöd av 36 å avtalslagen.
Andra stycket, som motsvarar 56 5 första stycket köplags— förslaget, anger när priset skall betalas om detta inte får anses avtalat. Bestämmelsen innebär att köparen kan dröja med betalningen till dess han har fått en räkning eller liknande krav från säljaren. Sedan sådant krav framställts bör dock betalning ske tämligen omgående för att inte köparen skall komma i dröjsmål.
Av 29 å framgår att köparen har rätt att hålla inne be— talningen om han har krav på säljaren på grund av dröjs— mål med avlämnandet eller fel i godset. Även om säljaren inte har gjort sig skyldig till något kontraktsbrott har köparen enligt förevarande paragraf rätt att hålla inne betalningen tills godset hålls honom till handa. Detta gäller dock inte om det får anses avtalat att betalning skall ske i förskott.
Beträffande platsen för betalningen och vissa andra frå— gor som rör priset kan reglerna i köplagsförslaget till— lämpas analogt på konsumentköp.
Avbeställnng
31 &
Intill dess godset avlämnas eller eljest hålls till— gängligt för köparen har denne rätt att avbeställa köpet.
I paragrafen, som saknar motsvarighet i köplagsförslaget, ges köparen rätt att avbeställa köpet. I den allmänna motiveringen behandlas detta i avsnitt 3.10.2. Reglerna är tvingande till köparens förmån.
Rätten att avbeställa är generell och konsumenten behöver alltså inte uppge något särskilt skäl för avbeställning- en. Rätten att avbeställa gäller såväl tillverkningsav— tal som andra köp. Avbeställningen görs genom att köparen meddelar säljaren att han inte vill ha godset. Med sälja-— ren avses den näringsidkare som är avtalspart. Denne kan självfallet representeras av en behörig ställföreträdare eller av en anställd eller annan som enligt allmänna reg— ler har ställningsfullmakt. Om köpet har förmedlats av en näringsidkare för säljarens räkning (jfr 1 å andra stycket) kan avbeställningen göras hos denne. Underrät— telsen kan vara muntlig eller skriftlig men köparen måste se till att han i händelse av tvist kan styrka att med— delandet har kommit säljaren eller dennes företrädare till handa. Regeln i 4 5 är inte tillämplig vid avbe— ställning, vilket innebär att det är köparen som står risken för att meddelandet inte kommer fram.
Om köparen har lämnat ett bindande anbud men något köpe— avtal ännu inte har kommit till stånd därför att sälja- ren förbehållit sig en acceptfrist eller därför att den som förhandlat med köparen för säljarens räkning inte är behörig att sluta avtal, innebär avbeställningsrätten en befogenhet för köparen att frånträda det sålunda lämnade anbudet.
Avbeställningen medför att köparen inte behöver ta emot godset och betala priset. Däremot skall han i princip betala ersättning till säljaren. Hur ersättningen skall beräknas anges i 32—33 55. Har köparen betalat i förskott kan avbeställningen ge honom rätt att få tillbaka en viss del av vad han har erlagt. Om säljaren, exempelvis genom att medge öppet köp, får anses ha godtagit att köparen avbeställer köpet utan att betala någon ersättning, skall detta givetvis gälla.
Vid hemförsäljning har köparen enligt hemförsäljningsla— gen alltid rätt att frånträda köpet inom en vecka utan att bli ersättningsskyldig mot säljaren. Efter utgången av denna tid kan han utöva avbeställningsrätt enligt denna paragraf, om godset ännu inte har avlämnats eller hållits tillgängligt för honom.
Köparens avbeställningsrätt upphör när godset avlämnas eller eljest hålls tillgängligt för köparen. Detta inne— bär till en början att någon avbeställningsrätt enligt lagen inte kommer i fråga om godset är omedelbart till— gängligt för avhämtning i samband med köpet men köparen av en eller annan anledning föredrar att dröja något här— med. Om exempelvis köparen har låtit lägga undan en vara i en butik i avsikt att hämta ut den vid ett senare till— fälle, kan han alltså inte på denna paragraf grunda någon rätt att dra sig undan från köpet. Enellertid torde i en sådan situation överenskommelsen ofta endast innebära att köparen har tillförsäkrats en rätt att inom viss tid köpa varan på de villkor säljaren har erbjudit. Har köparen redan betalat varan får dock ett bindande avtal anses in— gånget, och köparens rätt att frånträda köpet blir då be— roende av om avtalet har karaktären av ett öppet köp. Om köparen har gjort en delbetalning i form av en handpen- ning kan avtalet vara att uppfatta så, att köparen har rätt att dra sig tillbaka från köpet men att säljaren därvid får behålla handpenningen. Skulle handpenningen utgöra ett betydande belopp kan det dock vara oskäligt att den i sin helhet förverkas.
Om parterna vid köpet har kommit överens om att godset skall avlämnas eller hållas tillgängligt en viss senare dag, har köparen rätt att avbeställa köpet intill denna dag men inte därefter. Säljaren kan alltså inte undgå avbeställning genom att tillhandahålla godset tidigare, såvida inte köparen då frivilligt tar emot det. Om avläm— nandet blir försenat på grund av dröjsmål på säljarens sida har köparen kvar sin avbeställningsrätt. Detta kan vara av praktisk betydelse för köparen så länge dröjs— målet inte är av den väsentliga karaktären att det ger köparen hävningsrätt.
Innebär avtalet att godset skall avlämnas vid en framtida tidpunkt som inte är klart fixerad, består köparens avbe— ställningsrätt till dess godset blir avlämnat eller köpa— ren får besked om att det finns tillgängligt för avhämt— ning. Om i ett sådant fall säljaren har att ombesörja transport till köparen påverkar det förhållandet att säl— jaren sänt iväg godset inte köparens rätt att avbeställa. Denna rätt har han intill dess han får besked om att god— set kan hämtas på järnvägsstationen, posten etc. Den sena avbeställningen leder emellertid till att han blir skyl- dig att ersätta säljaren för frakten. Inte heller det förhållandet att godset vid ett tillverkningsavtal är färdigtällt hindrar i och för sig köparen från att avbe— ställa köpet. Däremot är det en faktor som har betydelse för köparens skyldigxet att utge ersättning till sälja— ren.
32 5 Om köparen avbeställer köpet enligt 51 5, har säl— jaren rätt till ersättning för de särskilda kost— nader han har haft för att ingå och fullgöra avta— let, i den mån han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt, samt för sina särskilda kostnader till följd av avbeställningen.
Säljaren har vidare rätt till ersättning för sin förlust i övrigt på grund av avbeställningen med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset för godset, tidpunkten för avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.
Paragrafen reglerar säljarens rätt till ersättning vid avbeställning. Detta behandlas i den allmänna motive— ringen i avsnitt 3.10.3. Paragrafen är tvingande till köparens förmån. Säljaren får alltså i princip inte kräva högre ersättning än vad som följer av paragrafen. Visst undantag härifrån gäller dock enligt 35 &.
Reglerna i paragrafen bygger - liksom bestämmelserna i 42 Ö förslaget till konsumenttjänstlag — på den s.k. additionsmetoden. Säljaren har rätt till ersättning för särskilda kostnader som hänför sig till köpet och avbe- ställningen och dessutom till en skälig ersättning för sina kostnader i övrigt och för utebliven vinst.
Enligt första stycket har säljaren rätt till ersättning för de kostnader som han har haft för att mg och full— göra avtalet, i den mån han inte kan tillgodogöra sig
dessa på annat sätt. Ersättningen avser endast särskilda kostnader, dvs. kostnader som kan direkt hänföras till det avbeställda köpet. Rätten till kompensation för ute— blivet bidrag till säljarens allmänna kostnader regleras i andra stycket.
Bland kostnaderna för att ingå avtalet kan inräknas kost— nader för förhandlingar, utarbetande av offerter, provi— sioner till försäljare eller förmedlare, undersökning av köparens kreditvärdighet osv.
Kostnaderna för att fullgöra avtalet varierar bl.a. med hänsyn till vilken typ av avtal det är fråga om och på vilket stadium avbeställningen sker. Avbeställer köparen redan innan säljaren har hunnit vidta några åtgärder för att fullgöra avtalet, föreligger normalt inte några sär— skilda kostnader härför som köparen blir skyldig att er- sätta. Motsvarande torde gälla då köpet avser gods som säljaren har i lager vid avtalstillfället eller som han då redan har beställt från sin leverantör; orsaken till att köpet ingås en tid före avlämnandet är då närmast att köparen vill i förväg försäkra sig om att godset kommer att finnas tillgängligt. Kan säljaren påvisa att han har haft särskilda kostnader för godsets vård eller förvaring för köparens räkning, är han emellertid berättigad till ersättning för dessa.
Vid tillverkningsavtal hänför sig säljarens kostnader för att fullgöra avtalet närmast till införskaffande av mate— rial och halvfabrikat samt till arbetslöner och social— avgifter. Vid andra köp kan det bli fråga om kostnader för inköp av godset och för frakt. En förutsättning för att sådana kostnader skall kunna ersättas enligt första stycket är emellertid att godset av säljaren har anskaf— fats särskilt för den aktuelle köparens räkning.
När köparen avbeställer köpet får säljaren behålla god— set. Säljaren har inte rätt till ersättning för de nyss angivna kostnaderna i den mån han kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt. Detta kan vid tillverkningsavtal ske t.ex. genom att säljaren använder inköpt material till annan tillverkning eller genom att han färdigställer god— set, eventuellt med vissa ändringar, och säljer det till någon annan. Har säljaren tagit hem godset särskilt för köparens räkning kan han kanske tillgodogöra sig hela eller större delen av kostnaderna härför genom att sälja godset till någon annan eller genom att skicka tillbaka det till sin leverantör. Enligt allmänna principer gäller härvid att säljaren är skyldig att begränsa sin förlust. Får säljaren täckning för alla sina kostnader genom att sälja godset till någon annan, begränsas hans rätt till ersättning till vad som kan utgå med stöd av andra styc—
ket. Kan inte säljaren genom att förfoga över godset få täckning för alla sina kostnader, t.ex. därför att han måste sälja det till ett lågt pris eller därför att hans leverantör betingar sig en ersättning för att ta tillbaka gpdset, är köparen skyldig att ersätta mellanskillnaden. Har säljaren kontrakterat en fristående företagare för att utföra visst arbete som blir onödigt genom avbeställ— ningen, har han rätt till ersättning för vad han vid ett återtagande av detta uppdrag måste utge till den andre.
Säljaren har också rätt till ersättning för kostnader till följd av avbeställningen. Vid tillverkningsavtal kan det vara fråga om kostnader som uppstår genom att säljas ren avvecklar en tillverkning som redan är i gång. Vid andra köp kan kostnaden t.ex. avse frakt för transport tillbaka till säljarens leverantör. Det kan också vara fråga om kostnader för bortmontering av extra utrustning som köparen har beställt eller för att på annat sätt återställa godset i dess ursprungliga skick. Om köpet exempelvis gäller en kappa som har ändrats för att passa köparen, har säljaren alltså rätt till ersättning dels för vad ändringen har kostat dels för vad det kostar att återställa kappan i ursprungligt skick, om detta är möja ligt.
Av andra stycket framgår att säljaren dessutom har rätt till viss ersättning för sin förlust i övrigt på grund av avbeställningen. Härmed åsyftas det belopp säljaren har gått miste om gencm att affären inte har kommit till stånd. Det högsta belopp som kan komma i fråga är i prin- cip skillnaden mellan det avtalade priset och säljarens särskilda kostnader för anskaffning av godset. I vissa fall är dessa kostnader helt eller delvis ersättnings— gilla enligt första stycket, men det är inte alltid fal— let. Om köpet avser en vara som säljaren redan har i la: ger kan någon ersättning för anskaffningskostnaden inte utgå enligt första stycket, och den högsta ersättning som kan komma i fråga enligt andra stycket uppgår då till skillnaden mellan anskaffningskostnaden och det avtalade priset.
Normalt är säljaren inte berättigad att uppbära full er- sättning för sin förlust. Detta ligger i att ersättning skall utgå med skäligt belopp. Skälighetsbedömningen skall göras med hänsyn till ekonomiska faktorer. Köparens motiv för avbeställningen är alltså i princip utan bety— delse.
Bland de faktorer som skall beaktas vid skälighetsbedöm— ningen nämns i första hand priset. Vad som härvid är av särskild betydelse är hur stor del av priset som utgörs av säljarens påslag utöver hans egen anskaffningskostnad.
Även prisnivån är emellertid av intresse. Det är rimligt att avbeställningsersättningen i kronor räknad är högre för en dyr vara än för en billig. En ersättning med samma andel av priset eller av säljarens påslag oavsett prisni— vån kan emellertid leda till oskäliga resultat. Generellt sett bör det kunna godtas att ersättningen bestäms till en större andel av priset när köpet avser en jämförelse— vis billig vara än när det är fråga om en dyr vara.
Vid ersättningsbestämningen skall vidare tas hänsyn till tidpunkten för avbeställningen och omfattningen av ned— lagt arbete. Såsom har framhållits i den allmänna moti— veringen är det en grundtanke att säljaren tjänar in sin vinst och bidrag till sina allmänna kostnader inte bara genom att träffa avtalet utan också genom att fullgöra det. De angivna faktorerna har särskild betydelse vid tillverkningsavtal, men också vid andra köp bör de kunna inverka på bedömningen. Även om avbeställning sker i ett mycket tidigt skede, innan säljaren ännu har hunnit vidta några nämnvärda åtgärder för att fullgöra avtalet, bör säljaren i princip ha rätt till viss ersättning för att affären går om intet. Ju längre tid som har förflutit från avtalet, ju närmare man har kommit den avtalade le— veransdagen, och ju större del av det erforderliga arbe— tet som har utförts, desto större del av säljarens för- lust bör också ersättas. Inte ens om säljaren har vid— tagit alla de åtgärder som ankommer på honom för att avtalet skall kunna fullgöras bör han dock normalt vara berättigad till ersättning för hela sin förlust.
När det gäller att bestämma vad som är skälig ersättning för säljarens förlust skall slutligen hänsyn tas också till omständigheterna i övrigt. Härvid blir bl.a. av be— tydelse säljarens möjligheter att finna en ny köpare. Om utsikterna härtill är mycket små kan detta motivera att säljaren ges ersättning med ett högre belopp än annars, kanske ända upp till det positiva kontraktsintresset. Det bör ankomma på den säljare som vill göra anspråk på er— sättning, därför att han genom det avbeställda köpet har gått miste om en vinstgivande affär, att visa eller åt— minstone göra troligt att så är fallet. En avbeställning kan naturligtvis också tänkas medföra att resurser fri— görs, som säljaren kan utnyttja på ett ekonomiskt mer förmånligt sätt än om han hade varit skyldig att fullföl— ja köpet. I så fall kan detta vara en anledning att be— gränsa köparens ersättningsskyldighet.
När det inte är fråga om tillverkningsavtal av större om- fattning kan man troligen räkna med att säljarna i all— mänhet vid avbeställning kommer att begära ersättning för styrkta särkostnader samt en viss procentuell andel av priset.
Det förhållandet att säljaren har rätt till en viss er— sättning vid avbeställning enligt 31 5 innebär naturligt— vis inte att sådan alltid kommer att utgå. Säljaren kan i avtalet ha gått med på att avbeställning sker utan av— gift, eller han kan utan sådant avtal avstå från att krär va ersättning när köparen gör en avbeställning. Om köpet är av sådant slag att säljaren normalt tillämpar öppet köp får han förutsättas inte ha någon rätt till ersätt— ning vid avbeställning. Om, för att ta ett exempel, en säljare av mattor eller möbler normalt går med på att ta tillbaka en levererad vara utan ersättning för annat än eventuell transportkostnad, bör härav följa att en köpare som ångrar sitt köp redan före leveransen har rätt att avbeställa köpet utan någon ersättningsskyldighet mot säljaren.
35 å
Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid avbeställning (avbeställningsavgift), om den är skälig med hänsyn till vad som vid avbe- ställning normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt 32 å.
Ersättningsreglerna i 32 5 är onekligen svåra att tilläm— pa. Genom 33 5 möjliggörs emellertid att parterna träffar särskild överenskommelse om vilken ersättning som köparen skall erlägga vid avbeställning. Eftersom 32 5 är tving— ande till konsumenternas förmån skulle, utan den nu aktu- ella bestämmelsen, sådana villkor inte kunna göras gäl— lande mot köparen, om en beräkning i det individuella fallet leder till en lägre ersättning.
Paragrafen överensstämmer med 43 å i förslaget till kon— sumenttjänstlag.
Bestämmelsen syftar framför allt till att möjliggöra villkor om avbeställningsavgift i standardavtal. Det är dock inget som hindrar att ett individuellt avtal regle— rar frågan om ersättning vid avbeställning. Ett avtal om handpenning kan i många fall vara att uppfatta på detta sätt. Det ligger i båda parters intresse att redan från början veta vad konsumenten skall betala i händelse av avbeställning. Vidare minskar man risken för tvister om hur ersättningen skall beräknas.
För att ett avtalsvillkor som anger en avbeställnings— avgift skall vara giltigt krävs att ersättningen är skä— lig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare vid en beräkning enligt 32 5. Detta är inte
detsamma som att avgiften skall motsvara en genomsnittlig avbeställningsersättning. Snarare bör den ligga något i underkant. Sannolikheten bör med andra ord vara större för att en ersättning bestämd enligt 32 å skulle över— skrida än att den skulle underskrida avgiften.
Avbeställningsavgiften kan konstrueras på olika sätt. Vanligast torde bli att den antingen bestäms som ett fast belopp eller som viss procent på priset, eventuellt med tillägg för styrkta särkostnader, exempelvis för tran— sporter eller för särskilda arbeten. Vid tillverknings— avtal bör det finnas vissa möjligheter att åstadkomma en godtagbar schablon genom att avgiften anges till olika belopp beroende på när i förhållande till den avtalade leveranstidpunkten avbeställningen sker.
Vi förutsätter att förhandlingar om avbeställningsavgif— ter kommer att tas upp mellan konsumentverket och de branscher där frågan är särskilt aktuell. Resultatet av sådana förhandlingar liksom av motsvarande förhandlingar på tjänsteområdet bör kunna ge viss vägledning för bedöm— ningen även i andra fall. Vi vill emellertid tillägga att det inte finns anledning att införa standardklausuler om avbeställningsavgift på andra områden än sådana där av— beställningar skapar särskilda problem för säljarna. Hit hör framför allt köp av gods som har specialtillverkats för köparen eller särskilt anpassats efter dennes önskemål.
Påföljder av dröjsmål med betalningen
34 & Betalar inte köparen priset i rätt tid och beror detta inte på säljaren eller på ett förhållande på hans sida, får säljaren kräva betalning eller enligt vad som sägs i _35—37 % häva köpet och kräva skade- stånd. Han får- hålla inne godset enligt 6 (5.
Paragrafen, som anger vilka påföljder som står säljaren till buds vid köparens dröjsmål med betalningen, motsva— rar 58 5 köplagsförslaget. Frågan har behandlats i av— snitt 3.11 i den allmänna motiveringen. Utöver de påfölj— der som anges i paragrafen kan säljaren ha rätt till dröjsmålsränta enligt räntelagen.
Paragrafen behandlar bara köparens dröjsmål med betal— ningen. Köparen har emellertid också andra skyldigheter, framför allt att ta emot godset. Om köparen inte fullgör en sådan skyldighet kan reglerna i denna och följande paragrafer ofta ges analog tillämpning. Ofta innebär
emellertid ett dröjsmål med mottagandet samtidigt ett betalningsdröjsmål, eftersom betalning skall ske i sam— band med att godset avlämnas. Om köparen inte i rätt tid hämtar ut gods, som skall betalas kontant, får han alltså anses ha gjort sig skyldig till ett dröjsmål med betal— ningen. Beror det på säljaren att avlämnandet fördröjs kan det däremot inte läggas köparen till last att betal- ningen blir försenad. Om t.ex. godset skall levereras hos köparen och parterna har kommit överens om en viss tidpunkt för leveransen men säljaren kommer först senare och det då inte finns någon hemma som kan släppa in ho— nom, får det därigenom uppkomna dröjsmålet med mottagan— det anses bero på säljaren och alltså inte berättiga den— ne att göra några påföljder gällande mot köparen.
I lagen har inte tagits upp någon motsvarighet till be— stämmelserna i 59 5 köplagsförslaget, som innebär att säljaren genom passivitet kan förlora sin rätt att kräva betalning. Som har angetts i den allmänna motiveringen bör emellertid dessa regler kunna tillämpas analogt på konsumentköp. Om säljaren har en rätt att kräva betalning innebär detta att han kan utverka en dom som ålägger kö— paren att betala mot att han får ut godset, om detta ännu inte är avlämnat.
När säljaren framställer ett krav på betalning sedan kö- paren har kommit i dröjsmål befordras kravet enligt 4 5 på köparens risk.
359. Säljaren får häva köpet, om köparens dröjsmål är vä—
sentligt. Detsamma gäller, om säljaren har krävt be— talning men köparen inte betalar inom en av säljaren utsatt skälig tilläggstid.
Har godset kommit i köparens besittning, får sälja, ren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar godset. Är priset i sin helhet betalt, får säljaren inte häva köpet.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 61 5 köplagsförslaget. I andra stycket andra meningen har dock tagits upp en sär— skild begränsning i hävningsrätten som ersätter 62 å köpa lagsförslaget.
Paragrafen är tvingande till köparens förmån och säljaren kan alltså inte förbehålla sig en längre gående rätt att häva köpet.
För att säljaren skall få häva köpet krävs enligt första stycket att köparens dröjsmål är väsentligt. Vid väsent— lighetsbedömningen får hänsyn tas framför allt till den tid som har förflutit och hur stor del av priset som är obetald. Det anges inte att dröjsmålet skall vara av vä— sentlig betydelse för säljaren. Hänsyn skall sålunda inte tas till att säljarens ekonomiska ställning kan vara så— dan att ett dröjsmål, som normalt inte är väsentligt, blir av mycket stor betydelse för hans del. Å andra sidan kan ett dröjsmål vara att anse som väsentligt även om det inte på något märkbart sätt påverkar säljarens ekonomi.
Regeln i första stycket andra meningen ger säljaren möj— lighet att förelägga köparen en skälig tilläggstid för betalningen. En sådan tid kan sättas ut i samband med att säljaren kräver betalning sedan köparen har kommit i dröjsmål men inte dessförinnan. Detta Nachfristförfarande överensstämmer i sak med vad som följer av köplagsförsla— get, även om bestämmelsen fått en något annorlunda ut— formning. Betalar inte köparen inom den uppställda fris— ten har säljaren rätt att häva utan att han behöver visa att dröjsmålet är väsentligt. Så länge fristen löper bör å andra sidan säljaren — i enlighet med regeln i 60 5 köplagsförslaget — inte kunna häva köpet på grund av dröjsmålet. Vid avgörande av vad som skall anses vara en skälig tilläggstid får beaktas att en köpare som är kon— sument kan behöva längre rådrum än som annars är motive— rat.
Andra stycket föreskriver vissa begränsningar i säljarens hävningsrätt. Enligt första meningen fordras särskilt förbehåll i avtalet för att säljaren skall ha rätt att häva köpet sedan köparen har fått godset i sin besitt— ning. Härmed åsyftas i första hand sådana förbehåll om återtaganderätt som brukar förekomma vid avbetalningsköp. Närmare regler om förutsättningarna för att ett sådant förbehåll skall få göras gällande finns i konsumentkre— ditlagen. Säljaren är också bevarad vid sin hävningsrätt om köparen avvisar godset, exempelvis därför att han an— ser att det är felaktigt.
Av andra stycket andra meningen framgår att säljaren inte får häva köpet på grund av köparens dröjsmål sedan priset är betalt. På denna punkt skiljer sig förslaget till kon— sumentköplag från köplagsförslaget. När köparen använder postgiro anses betalning ha skett den dag då transaktio— nen bokförs hos postgirot och således inte först när säl— jaren får underrättelse om att betalning skett (NJA 1982 s. 366). Det krävs att hela priset är betalt. Av regeln får anses följa att säljaren inte får häva köpet under hänvisning exempelvis till att han har ett krav på ränta eller skadestånd på grund av köparens dröjsmål.
Beträffande säljarens rätt att återta gods som sålts på kredit med förbehåll om återtaganderätt finns särskilda regler i konsumentkreditlagen. Det är inte avsett att den nu föreslagna regleringen skall innebära någon ändring i vad som sålunda gäller.
36 å
Häver säljaren köpet och lider han skada genom kö— parens dröjsmål med betalningen, har han rätt till skadestånd av köparen. Sådan rätt föreligger dock inte i den mån dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller något annat liknande hinder, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Har avtal träffats om avbeställningsavgift enligt 33 6, får säljaren i stället för skadestånd kräva att köparen betalar denna avgift.
Första stycket, som motsvarar 64 & första stycket köp— lagsförslaget, ger säljaren rätt till skadestånd vid kö— parens dröjsmål med betalningen. En förutsättning för att skadeståndsansvar skall inträda är att köpet hävs på grund av dröjsmålet och att hävningen sker innan full betalning har erlagts. Om köparen betalar men betalningen sker för sent, kan säljaren inte häva köpet, och han har då inte heller rätt till skadestånd. Däremot kan han ha rätt till dröjsmålsränta. Detta framgår av räntelagen.
Även om köparens dröjsmål närmast rör något annat än Själva betalningen, t.ex. mottagandet av godset, är det ofta samtidigt att betrakta som ett dröjsmål med betal— ningen, exempelvis därför att godset skall betalas vid mottagandet. Oavsett hur det förhåller sig härmed kan ett dröjsmål med mottagandet medföra att köparen blir ersätt— ningsskyldig mot säljaren på grund av att denne får kost— nader för godsets vård. Detta följer, såsom anförts i den allmänna motiveringen (3.12.4) , av en analog tillämpning av köplagens regler härom. Köparen bör också utan stöd av någon uttrycklig lagregel kunna bli skadeståndsskyldig mot säljaren, om han inte fullgör sina förpliktelser en- ligt avtalet och därmed förorsakar denne extra kostnader. Sådana kostnader kan uppkomma exempelvis genom att köpa— ren inte tillhandahåller säljaren närmare anvisningar eller ställer viss egendom till förfogande, som säljaren behöver för att kunna fullgöra sin del av avtalet.
Köparens skadeståndsansvar enligt paragrafen är i princip strikt. Han kan alltså inte till sitt fredande åberopa exempelvis att han utan egen förskyllan har hamnat i ekonomiskt trångmål. Han kan inte heller undgå skade—
ståndsansvar under hänvisning till att han på grund av sjukdom eller någon annan oförutsedd orsak har blivit förhindrad att ta emot godset eller att en oväntad hän— delse har medfört att han inte längre har något behov av gods som han har beställt. De enda omständigheter som kan befria köparen från skadeståndsskyldighet är sådana mycket ovanliga hinder som nämns i andra meningen.
Det ankommer på säljaren att styrka storleken av den för— lust han lider genom att köparen inte fullgör sina skyl— digheter enligt avtalet. Regeln i andra stycket innebär att säljaren kan undgå dessa bevissvårigheter, om par— terna vid köpet har kommit överens om en avbeställnings— avgift, som tillgodoser det krav på skälighet som ställs upp i 33 9. Säljaren har då valrätt mellan att kräva skadestånd, beräknat enligt reglerna i 37 9, eller att kräva betalning av avbeställningsavgiften. Utnyttjar han det senare alternativet kan han inte dessutom fordra skadestånd.
Lagens skadeståndsregler är inte tillämpliga vid kredit— köp med återtaganderätt. För dessa fall innehåller konsu— mentkreditlagen uttömmande regler om parternas uppgörelse då köparen försummar sin betalningsskyldighet.
37 Ö Skadestånd på grund av köparens dröjsmål med betal— ningen omfattar ersättning för säljarens utgifter, förlorad vinst och annan förlust med anledning av dröjsmålet. Om köparen vid tiden för hävningen hade kunnat avbeställa köpet, får skadeståndet dock inte överstiga den ersättning som säljaren skulle ha varit berättigad till vid en avbeställning.
Skadeståndet kan jämkas i den mån det är oskäligt högt med hänsyn till den förlust som vanligen upp- kommer i liknande fall och köparens möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt till om— ständigheterna i övrigt.
Första stycket första meningen anger vad skadeståndet omfattar. I princip är säljaren berättigad till ersätt— ning för all förlust som beror på köparens dröjsmål med betalningen, inbegripet utebliven vinst. Vad som skall ersättas är med andra ord det positiva kontraktsintres- set, men säljaren är, såsom har påpekats i den allmänna motiveringen, skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust. I säljarens förlust kan ingå pris- skillnad som uppkommer vid en ny försäljning av godset. Vid beräkning av sådan prisskillnad kan köplagsförslagets regler liksom bestämmelserna i 28 å andra stycket konsu— mentköplagen tillämpas analogt.
Av 31 5 framgår att köparen har rätt att avbeställa köpet fram till den tidpunkt då godset avlämnas eller hålls tillgängligt för honom. Vid en sådan avbeställning har säljaren rätt till ersättning beräknad enligt 32 5. Om säljaren häver köpet medan köparen ännu har möjlighet att avbeställa, bör inte säljaren kunna bli berättigad till högre ersättning än han skulle ha kunnat kräva i händelse av en avbeställning. En regel av denna innebörd har ta— gits upp i första stycket andra meningen i förevarande paragraf.
Andra stycket innehåller en jämkningsregel motsvarande 76 å köplagsförslaget. Jämkning kan komma i fråga framför allt när förlusten av särskild orsak, som inte beror på köparen, har blivit avsevärt högre än vad som kan betrak— tas som normalt. Hänvisningen till "omständigheterna i övrigt" lämnar emellertid visst utrymme för att också ta hänsyn till köparens förhållanden, däribland anledningen till betalningsförsuumelsen. Om t.ex. köpet avser en vara som skall betalas vid leveransen och köparen genom ett olycksfall eller någon liknande oförutsedd händelse har blivit förhindrad att hämta ut varan vid överenskommen tidpunkt, kan skälig hänsyn tas till hindrets karaktär när det gäller att bestämma skadeståndets storlek. Jämk— ningen bör dock inte gå så långt att köparen kommer i ett bättre läge än vid en avbeställning.
Gemensamma bestämmelser om hävnig och omleverans
36 å Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att avlämna godset och köparens skyldighet att betala priset.
I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot tills den andre ger ifrån sig vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer sä— kerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.
Kräver köparen omleverans, får han hålla inne vad han har tagit emot tills omleverans sker.
Denna och följande paragrafer innehåller vissa allmänna regler om hävning och omleverans. Frågorna har behandlats i avsnitt 3.12.2 i den allmänna motiveringen.
Paragrafen överensstämmer i sak med 69 å köplagsförslaget.
Första s cket anger huvudregeln för det fallet att köpet hävs innan någon fullgörelse ännu har ägt rum. Formule— ringen avviker från motsvarande bestämmelse i köplagsför— slaget såtillvida som det inte föreskrivs att köparens skyldighet att i övrigt medverka till köpet upphör. Någon saklig skillnad är detta inte avsett att innebära.
I andra stycket regleras parternas återbäringsskyldighet när köpet helt eller delvis har fullgjorts innan hävning sker. Värdera parten har rätt att hålla inne vad han har mottagit inte bara till säkerhet för motpartens återbär ringsskyldighet utan också för skadestånd och ränta. Så— lunda kan en köpare som har hävt köpet vägra att lämna tillbaka godset, om inte säljaren dels betalar tillbaka priset och dels ersätter den förlust köparen anser sig ha lidit. Om säljaren inte skulle godta köparens skade— ståndsanspråk kan han ändå få tillbaka godset genom att ställa säkerhet. Det blir då köparens sak att — even— tuellt genom att väcka talan mot säljaren — kräva ut sitt anspråk. Möjligheten att ställa säkerhet gäller bara Skår destånd och ränta. Säljaren kan alltså inte t.ex. kräva att få tillbaka godset mot att han ställer säkerhet för återbetalning av priset.
Om den part som skall lämna ut godset har haft kostnad för godsets vård bör han kunna hålla inne godset också till säkerhet för sitt anspråk på ersättning för denna kostnad. Någon uttrycklig regel härom finns visserligen inte i konsumentköplagen, men enligt vad som har anförts i den allmänna motiveringen (3.12.4) bör köplagsförslar gets regel härom (81 &) tillämpas analogt vid konsument— köp.
Beträffande avräkningen mellan parterna när godset åter— tas i enlighet med ett förbehåll därom vid kreditköp finns särskilda bestämmelser i konsumentkreditlagen.
Paragrafen innehåller inte några regler om var godset skall återlämnas. I princip är köparen inte skyldig att svara för transport av godset tillbaka till säljaren. Såsom har påpekats i specialmotiveringen till 28 å talar dock praktiska skäl för att köparen i vissa situationer ombesörjer denna transport mot en rätt att få eventuella utgifter ersatta av säljaren.
Regeln i tredje stycket ger — till skillnad från vad som föreskrivs i andra stycket — inte köparen någon rätt att hålla inne godset till säkerhet för krav på skadestånd. Detta torde emellertid inte ha någon större betydelse för köparen, eftersom hans intresse i första hand går ut på att få det felaktiga godset ersatt. Regeln är tillämplig oavsett om godset är betalt eller inte. Den avser enligt
sin lydelse bara det fallet att det är köparen som kräver omleverans. Det ligger emellertid i sakens natur att, om det i stället är säljaren som erbjuder omleverans för att därigenom undgå andra påföljder, denne aldrig kan påford— ra att få tillbaka det felaktiga godset förrän omleveran— sen sker.
Avslutningsvis skall påpekas att reglerna i paragrafen inte hindrar att en köpare, om säljaren begär att få av— hjälpa ett påtalat fel i godset, kan vara skyldig att ge säljaren tillfälle härtill genom att ställa godset till hans förfogande.
59 5 Om köpet hävs eller omleverans sker, skall köparen lämnar ifrån sig den avkastning han har fått och betala skälig ersättning för annan nytta som han har haft av godset.
I paragrafen, som i sak överensstämmer med 70 5 första stycket köplagsförslaget, behandlas köparens skyldighet att vid hävning eller omleverans ge ut den avkastning han har fått av godset och ersättning för annan nytta han har haft av detta. Vid konsumentköp torde det endast undan— tagsvis bli aktuellt att godset har lämnat någon avkast— ning.
När köparen har haft nytta av godset skall han betala skälig ersättning härför. När det gäller att bedöma om och i vilken mån sådan ersättning skall utgå bör, såsom har påpekats i den allmänna motiveringen, skälig hänsyn tas till de besvär och obehag som säljarens kontrakts— brott har medfört för köparen. I de flesta fall torde därför prövningen leda till att det inte finns utrymme för att beräkna någon ersättning för nytta. För att det skall framstå som skäligt att köparen alls utger ersätt— ning för nyttan bör krävas att denna har varit ganska betydande, t.ex. då köparen har använt en köpt bil eller båt i rätt stor omfattning. Om godset har brukats under en längre tid — det är t.ex. fråga om en päls som köparen har använt under en eller ett par säsonger innan den vi— sar sig vara behäftad med ett väsentligt fel - är det of— ta skäligt att köparen får utge viss ersättning härför.
Bestämmelsen är tillämplig också vid omleverans, dvs. när köparen får det felaktiga godset utbytt. I sådana fall torde det dock endast undantagsvis kunna anses skäligt att ta ut särskild ersättning för nytta.
Såsom har påpekats i motiven till 2 5 andra stycket rän— telagen1 kan det ibland vara naturligt att vid hävning låta den ränta säljaren skall erlägga vid återbetalning av priset gå i kvittning mot den nytta köparen har haft av godset.
Om köparen har haft kostnader för godsets vård är han en— ligt vad som har påpekats i den allmänna motiveringen (3.12.4) berättigad till ersättning härför. Om dessa kostnader har varit av någon betydelse bör de ofta kunna kvittas mot den nytta köparen har haft av godset.
Enligt 40 5 tredje stycket skall köparen i vissa fall be- tala ersättning för värdeminskning. I en sådan situation bör inte dessutom utgå ersättning för köparens nytta av godset.
409
Köparen förlorar rätten att häva köpet eller kräva omleverans, om han inte kan lämna tillbaka godset väsentligen oförändrat och oförminskat.
Första stycket gäller inte,
1. om godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda, endast genom sin egen beskaf- fenhet eller till följd av något annat förhållande som inte beror på köparen, eller
2. om godset har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd, som har varit nödvändig för att undersöka godset, eller till följd av att det har använts av köparen för avsett bruk innan han in— såg eller borde ha insett att det förelåg ett fel, som ger honom rätt att häva köpet eller kräva om— leverans.
Har godset försämrats eller minskat av annan anled— ning än som sägs i andra stycket, förlorar köparen inte rätten att häva köpet eller kräva omleverans, om han ersätter säljaren för minskningen i godsets värde.
Denna paragraf motsvarar 71 5 köplagsförslaget.
I första stycket upptas huvudregeln att köparen inte får häva köpet eller kräva omleverans, om han inte kan lämna tillbaka godset väsentligen oförändrat eller oförminskat. De båda följande styckena innehåller undantag från denna huvudregel.
Av andra stycket 1 framgår att säljaren i princip står faran för godset även efter avlämnandet, om köparen är berättigad att häva köpet eller kräva omleverans. Regeln gäller oaVSett om köpet hävs resp. omleverans begärs före eller efter den händelse som gör återställandet omöjligt. En förutsättning för att köparen skall kunna åberopa re- geln är givetvis att den uppkomna skadan inte beror på att köparen har försummat att ta vård om godset.
Som exempel på att godset har förstörts eller försämrats genom sin egen beskaffenhet kan nämnas att färskvaror ruttnar. Även det fallet att ett klädesplagg har blivit missfärgat vid tvätt enligt givna instruktioner bör räk— nas hit. Detta kan emellertid också ses som ett uttryck för den i och för sig självklara principen att köparen inte kan gå miste om rätten till hävning eller omleverans därför att godset har blivit förstört just på grund av det fel som köparen åberopar. Som exempel kan nämnas att upphängningsanordningen för en taklampa är för svag med påföljd att lampan faller ned och går sönder. Köparen har då givetvis rätt att häva köpet trots att lampan är för— störd.
Regeln i andra stycket 2 motsvarar punkterna 2 och 5 i motsvarande paragraf i köplagsförslaget. Det där upptagna undantaget för fall då godset har sålts vidare i normal handel har dock inte tagits med, eftersom det saknar in— tresse vid konsumentköp. Vidare har bestämmelsen formu— lerats så att det klart framgår att det förutsätts att godsets förändring beror på att det har använts för av- sett bruk. Av bestämmelsen följer bl.a. att slitage som beror på normal användning av godset innan felet har upp— täckts inte kan leda till att köparen går miste om sin rätt till hävning eller omleverans. Detsamma gäller om godset helt eller delvis har förbrukats innan felet har kommit till synes. Även åtgärder av andra slag, såsom tillklippning av ett tygstycke eller målning av en trävit möbel, får anses ligga inom ramen för sådant bruk av god— set som åsyftas i bestämmelsen.
Även om godset har förändrats genom att köparen använt det efter det att han märkte eller borde ha märkt felet, kan han vara berättigad att återlämna godset utan skyl— dighet att ersätta säljaren för värdeminskningen. Detta gäller exempelvis om köparen visserligen har märkt felet men varken insett eller bort inse att detta var av så vä— sentlig betydelse att det gav honom rätt att häva köpet. Köparen förlorar inte heller sin hävningsrätt eller rätt till omleverans, om han efter att ha upptäckt ett fel och begärt att säljaren avhjälper detta fortsätter att använ— da godset i förlitan på att säljaren skall låta avhjälpa felet men något sådant avhjälpande sedermera inte kommer till stånd.
Tredje stycket ger köparen en generell rätt att häva kö— pet och kräva omleverans trots att han inte kan återstäl- la godset i oförändrat skick, om han ersätter säljaren för värdeminskningen.
Anspråk mot närigåidkare i tidiäre säljled
41 5 Om säljaren är på obestånd, har upphört med sin nä— ringsverksamhet eller inte kan anträffas, har köpa— ren rätt att rikta anspråk på grund av fel i godset mot en näringsidkare i tidigare säljled.
Vad som sägs i första stycket gäller endast i den mån motsvarande anspråk på grund av felet hade kun— nat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som har förvärvat godset från honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällan— de får dock åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.
Vill köparen rikta anspråk enligt denna paragraf mot en näringsidkare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 20 5 göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidi— gare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar honom om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa ansprå— ket.
Denna paragraf ger köparen en viss rätt att rikta krav direkt mot en näringsidkare i ett tidigare led i sälj- kedjan. Som framgår av den allmänna motiveringen (5.15.5) är rätten till direktkrav en nyhet för konsumentköp och saknar motsvarighet i köplagsförslaget.
Av första stycket framgår att köparen inte har någon generell rätt att framställa direktkrav. Det krävs att det föreligger särskilda omständigheter, som innebär att köparen i praktiken nästan helt saknar möjlighet att få sitt anspråk tillgodosett av säljaren. Ett fall då para— grafen blir tillämplig är att säljaren är på obestånd. Om säljaren har gått i konkurs eller inlett ett ackordsför— farande får det anses klarlagt att han är på obestånd. Detsamma gäller exempelvis om han har förklarat sig in— ställa sina betalningar. Paragrafen kan vidare tillämpas när säljaren har upphört med sin näringsverksamhet. Som exempel på sådana situationer kan nämnas att en enskild näringsidkare har slagit igen sin butik eller överlåtit
sin rörelse eller att ett aktiebolag har lagt ned sin verksamhet, vare sig detta har skett i samband med lik— vidation eller inte. Det är inte tillräckligt att säl— jaren har slutat att handla med sådant gods som köpet avser eller att han har stängt den butik där konsumenten gjorde sitt inköp, utan det krävs att han helt har upp— hört med näringsverksamheten. Detta är inte fallet exem- pelvis om han fortsätter sin verksamhet på annan ort el— ler om en näringsidkare som drivit både detaljhandel och grossiströrelse fortsätter som enbart grossist. Om nä— ringsidkaren har övergått till att driva rörelse inom
en helt annan bransch — en radiohandlare har övergått till fastighetsförmedling eller en livsmedelshandlare har övergått till åkerirörelse — får han dock anses ha upp— hört med sin näringsverksamhet i paragrafens mening. Slutligen gäller paragrafen också det fallet att säljaren inte kan anträffas. Ett exempel kan vara att köpet har skett vid en marknad eller annan tillfällighetsförsälj— ning och att det inte är möjligt att spåra säljaren. Ett annat exempel är att säljaren har lämnat landet.
Om säljarens rörelse har övertagits av någon annan, som därvid inträtt i den förre innehavarens förpliktelser, vilket kan vara fallet exempelvis om en enskild närings- idkares rörelse efter dennes död drivs vidare av hans arvingar, bör lagregeln inte anses tillämplig. Ägarskif— tet innebär ju då inte i och för sig något hinder för konsumenten att få sitt anspråk tillgodosett från säljar— sidan.
Om någon av de i första stycket angivna situationerna fö— religger har köparen rätt att rikta krav på grund av fel i godset direkt mot en näringsidkare i bakre led. Köparen kan vända sig inte bara mot säljarens närmaste avtals— part, t.ex. en grossist, utan han kan också gå längre tillbaka i omsättningskedjan, t.ex. till importören eller tillverkaren. Ibland bör det vara möjligt för köparen att vända sig mot den som har tillverkat en felaktig kompo— nent i godset. Vid fel i en ny båts rigg bör t.ex. köpa— ren kunna vända sig mot den som har levererat riggen till båttillverkaren. En förutsättning för att köparen skall kunna vända sig mot en underleverantör bör dock vara att felet direkt kan hänföras till leveransen från denne. Denna förutsättning torde endast sällan vara uppfylld. Normalt kan därför vid fel i gods som tillverkats av komponenter från olika underleverantörer dessa inte be- traktas som säljare i bakre led i detta sammanhang.
Det är i och för sig ingenting som hindrar att konsumen— ten samtidigt riktar krav mot flera bakre led eller både mot säljaren och ett eller flera bakre led. Ett sådant förfarande får dock inte leda till att konsumenten får dubbel kompensation.
Bestämmelsen gäller bara köparens krav vid fel i godset och kravet kan endast riktas mot säljare i bakre led som är näringsidkare. En privatperson som säljer sin bil till en bilhandlare, vilken sedan säljer den vidare till en konsument, riskerar alltså inte att få utge ersättning till konsumenten, t.ex. om bilhandlaren har gått i kon— kurs när ett krav göra gällande. Den mot vilken kravet riktas skall vidare kunna betraktas som ett led i den kedja som leder fram till den slutliga konsumenten. Detta krav är inte uppfyllt om ett mellanliggande led har inne— haft varan för eget bruk. Vid fel i begagnat gods kan med andra ord direktkrav inte göras gällande exempelvis mot tillverkaren, även om det är fråga om ett fabrikations— fel.
Enligt andra stycket begränsas konsumentens befogenheter genom att det krävs att ett motsvarande anspråk på grund av felet i princip skulle ha kunnat göras gällande mot näringsidkaren i bakre led av den som förvärvat godset från denne. En förutsättning för att någon i ett bakre led skall kunna göras ansvarig för ett fel i godset blir därmed att felet förelåg redan när han avlämnade godset. Enligt gängse bevisregler ankommer det på köparen att styrka att godset är felaktigt och att felet förelåg redan vid den tidpunkt till vilken felbedömningen skall hänföras, dvs. i princip när godset avlämnades. En kon— sument som vill framställa ett krav direkt mot tillver— karen måste alltså visa att godset var felaktigt inte bara vid köpet från detaljisten utan redan när det lämr nade tillverkaren. I många fall kan man, sedan ett fel väl har konstaterats föreligga, med stor säkerhet slå fast att felet måste ha uppkommit vid tillverkningen. I vissa situationer kan emellertid konsumenterna komma att ställas inför bevissvårigheter. Detta kan antas bli fallet när felet är av en art som kan uppkomma under lagring eller vid transport.
Frågan om godset är felaktigt kan inte bedömas efter sam— ma kriterier när det gäller olika säljled. Vid bedöm— ningen måste nämligen tas hänsyn till vad som har före— kommit mellan köpeavtalsparterna. Detta medför att fel— bedömningen kan bli en annan när man hänför sig till säljarens förvärv från sin leverantör än när man ser till konsumentens köp, även om godsets beskaffenhet är oför— ändrad. Om exempelvis godset objektivt sett är utan fel, kan det ändå vara felaktigt enligt avtalet mellan säl— jaren och konsumenten. Detta kan bero på att godset sak— nar en egenskap som konsumenten har anledning att förut- sätta med hänsyn till vad som avtalats mellan honom och säljaren eller till vad säljaren har uppgett i sin mark— nadsföring. Godset kan också vara felaktigt enbart bero— ende på att säljaren inte har lämnat information som det
ankommer på honom att ombesörja. Säljaren kan t.ex. ha försummat att lämna instruktioner som krävs när godset säljs till en konsument men som inte behövs vid annan försäljning. I sådana fall har konsumenten inte möjlighet att göra något direktkrav gällande mot bakre led, efter— som godset inte är att betrakta som felaktigt enligt det avtal som träffats med det bakre ledet. Situationen kan också vara den att säljaren vid sitt förvärv visste att godset var objektivt sett felaktigt — han har t.ex. med— vetet köpt upp sekunda eller skadade varor. I detta läge kan konsumenten inte göra något direktkrav gällande mot säljarens leverantör. Denne har ju då inte sålt i köps rättslig mening felaktigt gods, eftersom godset får anses överensstämma med vad som har avtalats mellan honom och säljaren. På samma sätt torde godset rent juridiskt inte vara behäftat med fel, om säljaren på sätt som anges i 47 5 köplagen (25 5 köplagsförslaget) före sitt köp har undersökt godset eller ett prov på detta utan att märka felet, trots att han hade bort göra det, eller om han utan giltig anledning har undandragit sig att undersöka godset.
En annan konsekvens av regeln att anspråket i princip skall kunna göras gällande av det bakre ledets medkontrar hent blir att konsumenten inte kan göra något direktkrav gällande mot säljarens leverantör, om säljaren själv har reklamerat hos denne på grund av felet och fått rättelse, t.ex. i form av ett avdrag på priset.
1 andra meningen i andra stycket föreskrivs att ett avtal i tidigare omsättningsled som inskränker rätten att göra anspråk på grund av fel i godset gällande får åberopas mot konsumenten endast om en sådan inskränkning med bin— dande verkan hade kunnat avtalas mellan honom och Säljer ren. Detta innebär att konsumenten i princip alltid mot bakre led kan göra gällande rättigheter han har enligt tvingande bestämmelser i konsumentköplagen i den mån mot— svarighet härtill finns i den allmänna köplagen eller i avtalet med det bakre ledet. Om exempelvis säljaren i förhållande till sin leverantör har avstått från rätt att göra gällande anspråk på grund av smärre fel som han själv kan avhjälpa, blir detta inte bindande för konsu— menten, och detsamma gäller en friskrivning från skade— ståndsansvar som går utöver vad konsumentköplagen med— ger.
Att rätten till direktkrav i princip begränsas att avse endast de anspråk den som förvärvat varan från det tidi— gare säljledet hade kunnat göra gällande innebär bl.a. att konsumenten i allmänhet inte kan räkna med att få lika stor ekonomisk ersättning då han vänder sig mot en näringsidkare i bakre led som han skulle ha fått om han
hade vänt sig mot detalj isten. Detta följer av lagregelns konstruktion. Den praktiska betydelsen härav begränsas dock av att konsumenten i allmänhet kan välja att i stäl— let kräva nytt gods eller avhjälpande av felet. Skill— naden mellan vad en konsument kan få ut från en detaljist och vad han kan få ut från ett bakre led kan ibland också reduceras genom att detaljisten, om någon friskrivning inte har skett från det bakre ledets sida, skulle ha en rätt till skadestånd gentemot det bakre ledet som konsu— menten kan räkna sig till godo.
Om konsumenten kräver att felet avhjälps av en närings— idkare i bakre led blir frågan om dennes skyldighet att tillmötesgå denna begäran beroende av om avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för honom (det förutsätts härvid att en avhjälpningsskyldighet införs i enlighet med 57 5 första stycket köplagsförslaget) . Den möjlighet säljaren har att avvärja andra påföljder genom att avhjälpa felet, även om köparen inte begär detta, kan utnyttjas också av en näringsidkare i bakre led som ut— sätts för ett direktkrav.
När det gäller hävning torde vid direktkrav i praktiken få krävas att felet är objektivt sett väsentligt. Det är alltså inte tillräckligt att säljaren har insett att fe— let var väsentligt för den enskilde köparen. Säljarens insikt kan nämligen inte åberopas mot det bakre ledet.
Konsumentens rätt till "eget" skadestånd kan göras gäl— lande även mot en näringsidkare i bakre led oberoende av friskrivningar, i den mån skadeståndet avser sådant som omfattas av de tvingande Skadeståndsreglerna i konsument— köplagen. Konsumentens möjlighet att därutöver få ersätt— ning för skada blir beroende dels på avtalet mellan honom och detaljisten dels på avtalet mellan näringsidkaren i bakre led och den som förvärvat godset därifrån.
Om konsumentens krav inte har stöd vare sig i den allmän— na köplagen eller i avtal med det bakre ledet kan kravet inte göras gällande. Denna inskränkning blir av betydelse bl.a. om säljaren i konsumentköplagen görs ansvarig för vissa produktskador, medan något motsvarande ansvar inte tas upp i den allmänna köplagen. Härvid bör emellertid erinras om att det ofta med stöd av allmänna regler om produktansvar torde vara möjligt för den som drabbas av en sådan skada att fordra ersättning av den som har till— verkat det skadebringande godset.
Tredje meningen i andra stycket innehåller ett speciellt undantag från kravet att anspråket skall ha kunnat göras gällande mot näringsidkaren i bakre led av den som för— värvat godset därifrån. Om denna befogenhet är utesluten
på grund av att det bakre ledets medkontrahent inte har reklamerat i tid påverkar detta inte konsumentens rätt att framställa direktkrav.
Vad härefter beträffar konsumentens reklamationsskyldig— het är det i princip tillräckligt att han har reklamerat hos säljaren enligt reglerna i 20 5. Av tredje stycket första meningen framgår emellertid att ett direktkrav kan framställas även om reklamation inte har gjorts hos säl— jaren. Det krävs då att reklamation i stället har gjorts hos det bakre ledet enligt 20 å, dvs. inom skälig tid från det konsumenten märkt eller borde ha märkt felet och — om inte garanti för längre tid har lämnats av det bakre ledet — inom två år från det att konsumenten mottog god- set.
Innebörden av lagens reklamationsregler är alltså följan— de. Genom att reklamera hos säljaren bevarar konsumenten sin rätt — förutom mot denne — mot samtliga bakre led. Genom att reklamera hos en näringsidkare i bakre led be— varar han sin rätt mot denne men inte mot säljaren och inte heller mot andra bakre led. Regeln i 21 5, som be— friar konsumenten från reklamationsplikt bl.a. om felet är sådant som avses i 10 5, kan åberopas också mot en nä— ringsidkare i bakre led.
Om konsumenten har reklamerat endast hos säljaren, är han enligt andra meningen skyldig att tillkännage sitt an— språk hos det bakre ledet inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket eller med andra ord att det fö— relåg en sådan situation som anges i paragrafens första stycke. Bestämmelsen innebär att en konsument som vill bevara sin möjlighet att rikta krav mot flera bakre led måste lämna underrättelse härom till dem alla. Vid bedöm— ningen av vad som är skälig tid bör inte alltför stränga krav ställas på konsumenten.
Av 4 & framgår att en underrättelse till en näringsidkare i bakre led enligt tredje stycket andra meningen beford— ras på adressatens risk.
Om konsumenten vid direktkrav inte får sitt rättmätiga anspråk täckt i visst avseende eller till viss del har han naturligtvis kvar sin rätt att rikta kravet mot säl— jaren, under förutsättning att han har reklamerat enligt 20 5 med verkan mot denne eller att han enligt 21 5 är befriad från sådan reklamationsskyldighet. Med hänsyn till de begränsningar i rätten att framställa direktkrav som anges i första stycket torde det dock endast i undan- tagsfall bli aktuellt att utnyttja denna möjlighet.
Denna lag träder i kraft den
Genom lagen upphävs konsumentköplagen (1975:877) . I fråga om köp som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
Såsom har anförts i den allmänna motiveringen (5.15) är det önskvärt att lagen träder i kraft så snart som möjligt. Det är i och för sig lämpligt att den träder i kraft samtidigt med en ny allmän köplag, men det är också möjligt att efter vissa justeringar genomföra lagen utan samband med en reform på den allmänna köprättens område.
I enlighet med vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen skall 1973 års konsumentköplag alltjämt tillämpas på köp som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande .
SÄRSKILDA YTTRANDEN
Särskilt yttrande av de sakkurmiä Bergström och Holm
Föreliggande förslag till reviderad och utvidgad konsu— mentköplag har enligt vår mening fått en i allt väsent— ligt välavvägd utformning. På en hel del punkter flyt— tas konsumenternas rättsliga och ekonomiska positioner fram om förslaget genomförs. Med dagens ansträngda mark— nadsläge på konsumentvaruområdet och till stor del prekä— ra lönsamhetssituation — som av allt att döma kommer att bestå under överskådlig tid — kommer ytterligare konsu— mentskyddskostnader att behöva föras vidare till konsu— menterna. Denna aspekt bör beaktas i det fortsatta lag— stiftningsarbetet .
I regeringens proposition 1983/84:92 med förslag till lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare föreslås en förstärkt rättslig position för bl.a. detaljister och servicegivare dvs. vilka företräder branscher som antals— mässigt domineras av små och medelstora företag. Vårt ställningstagande till nu föreliggande regler baseras på förutsättningen att regeringspropositionen om den nya avtalsvillkorslagen av riksdagen upphöjs till lag. Den nya konsumentköplagen måste enligt vår mening koordineras med denna lagstiftning så att ansvaret för konsument— skyddskostnaderna slutligt kommer att belasta det till- verknings— eller distributionsled ur vilket ansvaret emanerar.
Näringslivets företrädare i Konsumentköpsutredningen ingav den 14/11 1983 en gemensam skrivelse (se bilaga till ytt— randet) i vilken vi fäste uppmärksamheten på en del vä— sentliga sakfrågor. Därutöver önskar vi kommentera några detalj frågor .
Den föreslagna regeln om s.k. täckningsköp kan komma att leda till vissa tillämpningsbelqmmer med tanke på att prisnivåerna för även identiska varor kan fluktuera, inte minst över tiden. Säsongsvariationer, tillfällig varu— brist, inkuransrisker kan påverka prissättningen. Det kan således ej sällan bli svårt att med en tillfredsställande grad av rättvisa fastställa den prisdifferens som skall vara ersättningsgrundande.
Beträffande köparens leveransuppmaning vid utebliven le— verans bör beaktas säljarens berättigade intresse av att köparens ensidigt angivna leveransfrist ej blir alltför snäv.
Vid bedömning av förslaget om en betydande ökning av säljarens ansvar för uppgift om varan som lämnats av
"någon annan" (11 S') 2 mom. 2 och 3 st.) måste beaktas säljarens problem att kunna överblicka den marknadsföring som kan komma ifråga, inte sällan på internationell nivå och i icke—svenska media. Konsumenternas informations- vägar är i dag betydligt fler än vad som tidigare var vanligt. Vi ifrågasätter om en så långtgående ansvarsnivå är motiverad.
Vad vidare avser förslagen om skadestånd vid produktska- dor understryks att man entydigt måste undanta alla de skador som uppstår som en följd av konsumentens felaktiga användning eller hantering av varan.
Vi vill även fästa uppmärksamheten på de speciella pro— blem som föreligger vid reguljär handel med begagnat gods, exempelvis motorfordon och andra kapitalvaror. Det torde vara angeläget att på detta område, bibehålla en i vissa avseenden lägre ansvarsnivå. Alltför långtgående regler kan få betydande negativa marknadseffekter, främst innebärande att den reguljära handelns möjligheter att marknadsföra dylikt gods ytterligare försämras.
Det är slutligen angeläget att Skadeståndsreglerna gene— rellt får en balanserad nivå och utformning och inte minst att de blir tillämpade på ett överskådligt sätt. Härvid bör branschvisa normalregler kunna tas fram efter förhandlingar mellan Konsumentverket och vederbörande branschorganisation.
Bilä: Skrivelse överlämnad vid konsumentköpsutred— ningens sammanträde den 14 november 1983.
Till Konsumentköpsutredningen
Undertecknade näringslivsföreträdare vill inför Konsu— mentköpsutredningens avslutande arbete framföra följande synpunkter rörande vissa av de inom utredningen disku— terade förslagen. Vi vore tacksamma om de av oss fram— förda synpunkterna kunde beaktas i utredningens fort— satta arbete.
Inom Konsumentköpsutredningen diskuteras utformningen av reglerna i en ny Konsumehtköplag. Diskussionen förs med utgångspunkt från det vid varje tillfälle föreliggan- de materialet från det pågående nordiska gemensamma ar— betet med ny allmän köplag. Även om köplagsreglerna före— ligger i utkast saknas emellertid lagtekniska motiv. Det är mot denna bakgrund mycket svårt att kunna ta ställning till innebörden och följderna av Konsumentköpsutredning— ens nu föreliggande förslag. Både av praktiska och prin— cipiella skäl borde utredningens arbete avslutas efter det att ett köplagsförslag föreligger.
Det är dessutom allmänt sett tveksamt att utan närmare analyser göra dispositiva regler till tvingande. Även
om konsumentköpsbestämmelserna såsom skyddslagstiftning på vissa punkter måste vara tvingande medför ett över— förande av köplagens normalregler till tvingande minimi— regler en stelhet som ofta gör det svårt — eller rentav omöjligt — att beakta de mångskiftande förhållanden, som kan uppstå vid försäljning av en mängd artskilda produk— ter. En större flexibilitet, bl.a. genom ett ökat utrymme för dispositiva regler, är till gagn både för konsumen— terna och företagen. Härvid är att beakta att ökad flexi— bilitet inte är liktydig med att konsumenten lämnas oskyddad. I det sammanhanget bör nämligen också tilltron till konkurrensen mellan företag värderas. Den svenska konsumentvarumarknaden är nämligen i konkurrenshänseende en av de hårdaste i världen. Dessutom finns lagstift- ningen mot oskäliga avtalsvillkor med räckvidd även utan— för det område, som regleras av tvingande regler. Den ut— gör därmed en regulator och garant för balanserade av— talslösningar.
I Konsumentköpsutredningens intresse bör också ligga att närmare analysera genomsnittskonsumentens skyddsbehov och kostnadskonsekvenserna främst beträffande vissa av förslagen, bl.a. reklamationsfristens utsträckning till två år och avsaknaden av möjlighet att i normalfallet göra en fördelning av kostnaderna mellan säljaren och konsument (särskilt för transport vid avhjälpningsåt-
gärd) .
Beträffande de av utredningen diskuterade skadeståndsreg— lerna bedöms från näringslivets sida ett presumtionsan— svar med friskrivningsmöjlighet fo'r följdskador och en jämkningsregel vara att föredraga dels p.g.a. osäkerheten inför innebörden av det nya force majeure—begreppet i köplagsförslaget dels och p.g.a. fördelen med likartad reglering för konsumenttjänster och konsumentköp. Dess— utom bör friskrivning från följdskador av praktiska skäl accepteras även om en sådan friskrivning ej är uttryck— ligen avtalad.
Slutligen bedöms en valfrihet för konsumenten att vända sig mot säljare eller bakre led kunna bli onödigt kost— nadshöjande. En inskränkning av konsumentens rätt att vända sig mot bakre led bör ske till fall då säljare gått i konkurs eller försvunnit från marknaden.
Ernst Olaf Holm Knut—Elis Bergström
Lennart Wiberg Lars Lindahl
Särskilt yttrande av de sakkunniga Lindahl och Wiberg
Konsumentköpsutredningen har haft att utföra sitt upp— drag under en tid då flera viktiga projekt på konsument— lags— och köplagsområdet ligger i stöpsleven. Sålunda kommer de påående arbetena på en ny nordisk allmän köp— lag och en konsumenttjänstlag att resultera i nya rätts- regler, vars slutliga utformning ännu inte är kända. Det mest grundläggande arbetet är naturligtvis utformandet av den nya allmänna köplagen. Både av praktiska och princi— piella skäl anser vi, att konsumentköpsutredningens ar— bete inte borde ha avslutats förrän efter det att det slutliga köplagsförslaget förelegat.
1 betänkandets avsnitt 1.2 redogörs för utredningens ar— bete, varvid särskilt omnämns de problem som varit för— knippade med att det inte funnits tillgång till några an— tagna motiv till köplagsförslaget. För oss har över huvud taget inga motiv varit tillgängliga.
Vi vill därför understryka såväl de svårigheter som varit förenade med den i vårt tycke olämpliga arbetsordning som anvisats utredningen & vikten av att de båda förslagen om allmän köplag och konsumentköplag i fortsättningen be— reds samtidigt både på remisstadiet och i departementet.
I stor utsträckning har utredningen valt att göra det allmänna köplagsförslagets dispositiva normalregler till tvingande minimiregler för konsumentköpens del. Även om konsumentköpsbestämmelserna såsom skyddslagstiftning på vissa punkter måste vara tvingande, medför ett så utpräg— lat överförande av köplagens normalregler till tvingande minimiregler en stelhet som ofta gör det svårt — eller rentav omöjligt — att beakta de mångskiftande förhål— landen, som kan uppstå vid försäljning av en mängd art— skilda produkter. En större flexibilitet, bl.a. genom ett ökat utrymme för dispositiva regler, ger större utrymme både för olika produkter att sinsemellan marknadsföras olika och för säljare av likadana varor att konkurrera med olika priser eller med skilda försäljningsvillkor i övrigt, vilket allmänt måste gynna konsumenterna.
Beaktas skall också att ökad flexibilitet inte är likty— digt med att konsumenten lämnas mindre skyddad. I det sammanhanget bör nämligen också de för konsumenterna po— sitiva effekterna av konkurrensen mellan företag vägas in. Den svenska konsumentvarumarknaden är nämligen i kon— kurrenshänseende en av de hårdaste i världen. Dessutom finns lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor och 36 55 avtalslagen med räckvidd även utanför det område, som regleras av tvingande regler. De utgör därmed en flexibel regulator och garant för balanserade avtalslösningar. Den
relativt låga värdering av denna lagstiftning som utred— ningen gör, delas inte av oss.
långtgående och komplicerade skyddsregler innebär förutom kostsamma ökade ansvarsåligganden — som säkerligen i sig inte alltid är i genomsnittskonsumentens intresse — också en större administrativ belastning på företagen. De nya reglerna kräver utökade rutiner och medför ofrånkomligen onödig byråkrati, vilket i sin tur medför kostnader som slår igenom på priserna och därmed måste bäras av konsu— mentkollektivet. Utredningen är i det närmaste i total avsaknad av kostnadsanalyser i detta avseende.
Vi menar att flera av de av utredningen föreslagna reg— lerna kan kritiseras utifrån dessa utgångspunkter, dvs. att reglerna brister i flexibilitet och ligger på en alltför hög skyddsnivå i förhållande till genomsnittskon— sumentens intresse med därmed följande kostnadsökningar för konsumentkollektivet. En mängd onödiga konfliktsi— tuationer skapas, vilka kostar pengar och tar tid att lösa.
Som några exempel på sådana föreslagna regler vill vi an— ge preskriptionstidens förlängning från ett till två år, avsaknaden av möjlighet att också i normalfallet göra en fördelning av kostnaderna mellan säljare och konsument vid avhjälpande av fel samt skadeståndsreglernas utforma— ning.
Preskriptionstidens & d har naturligtvis ett nära sam— band med motsvarande regler i den allmänna köplagen och konsumenttjänstlagen. Enligt vår mening är emellertid en tvingande regel om en två—årig frist olämplig. Med hänsyn till att felbedömningen skall hänföras till tiden för godsets avlämnande kan det på goda grunder antas att ut— redningsproblemen blir avaevärda. Detta gäller inte ba— ra för konsumenten, som ju utan en garanti har bevisbör- dan för felet, utan i praktiken i än högre grad för säl— jaren. Det måste nämligen bli säljaren — vilken är den i sammanhanget sakkunnige — som oftast får lägga ned an— strängningar på att utreda hur felet uppstått, även om det kan antas att reklamationen är oberättigad. De ökade utredningskostnaderna kan av säljaren undvikas endast ge— nom större generositet gentemot konsumenten vid tveksamma reklamationer. Det är självklart att en fördubbling av preskriptionstiden härigenom leder till ökade kostnader.
Enligt gällande ordning är det möjligt för parterna i ett konsumentköp att komma överens om en viss fördelning av kostnaderna för avhjälläde, när ett avhjälpningsåtagande gjorts i samband med köpets ingående. Att några tvingande regler om kostnadsansvaret inte föreslogs i den nu gäl—
lande konsumentköplagen berodde på att det befanns vara svårt att utforma regler som skulle kunna vara tillämp— liga på alla typer av varor och även i övrigt på ett tillräckligt nyanserat sätt kunna ta hänsyn till de olika förhållanden under vilka varorna används.
Vi ser det som angeläget, att möjligheterna till en viss kostnadsfördelning vid avhjälpande bibehålls också för normalfallet och inte bara när oskäliga kostnader skulle uppstå för säljaren. Särskilt angeläget är det att det ges möjlighet att fördela transportkostnaderna, vilket inte behöver bli särskilt betungande för konsumenterna. Det bör också tilläggas att möjligheten till en kostnads— fördelning vid avhjälpande av fel skapar utrymme för säl— jaren att för vissa varor åta sig ett mera omfattande an— svar än eljest, t.ex. i form av en längre garantitid. Möjlighet ges alltså att skapa lösningar som är anpassade till olika konsumentgruppers behov.
Beträffande skadeståndsregleringens utformning vill vi inledningsvis framhålla svårigheterna att bedöma konse— kvenserna av förslaget, eftersom vi saknat motivskriv— ningar rörande den närmare innebörden av det nya force— majeure—begreppet som lanserats i det nordiska förslaget till ny köplag. Vi vill också understryka de praktiska kontrollproblem och de därmed förenade kostnader, som den tvingande regeln om ersättning för inkomstförlust kan komma att medföra.
Utredningens förslag till skadeståndsreglering avviker från vad som föreslagits för konsumenttjänster. Med hänr syn till kraven på rimlig balans mellan parterna och till den komplexitet som vidlåder skadestånd anser vi att en likartad reglering för konsumenttjänster och konsumentköp dvs. med presumtionsansvar och jämkningsmöjlighet, skulle vara att föredraga. Det kan enligt vår uppfattning inte vara ett primärt intresse att tillförsäkra konsumenterna en långtgående rätt till skadestånd utan möjlighet att jämka fullt skadestånd bl.a. med hänsyn till priset på varan.
Utredningens tveksamhet inför lämpligheten av en jämk— ningsregel på grund av att en sådan regel ytterligare skulle komplicera och fördyra skaderegleringen anser vi inte utgöra tillräckliga skäl för att avvisa möjlighet till jämkning, detta sett i relation till den komplexitet och de övriga kostnader som skadestånd ofrånkomligen in— nebär.
För att underlätta skaderegleringen och så långt som möj— ligt undvika kostnadskrävande utredningar och svårbedömda tvister anser vi däremot att det hade varit angeläget att
i likhet med konsumenttjänstutredningens förslag ge par— terna möjlighet att i förväg träffa avtal om skadestånd vid fel i godset och säljarens dröjsmål i form av normal— ersättning att utges av säljaren. En sådan normalersätt— ning kunde bransch— eller produktvis bestämmas för vissa typskador både vad avser skada vid dröjsmål och fel.
Utredningen föreslår möjlighet för säljaren att friskriva sig från skadeståndsansvar för annan förlust än de i 28 å punkterna 1—3 angivna men att sådan friskrivning skall vara avtalad. Vi anser på samma grunder som utredningen angeläget att möjlighet till friskrivning ges. Såsom friskrivningsmöjligheten utformats med krav på att den skall vara avtalad är det dock i praktiken förenat med stora svårigheter att friskriva sig från ansvar för svår— förutsebara och ibland oförutsebara följdskador. Detta gäller särskilt vid vanliga överdiskköp där det enligt utredningen torde vara avsett att en säljare bör ha en sådan möjlighet.
Vad slutligen gäller produktansvar för skador på annan egendom är denna fråga svårbedömd och bör sannolikt inte lösas genom en generell regel för alla typer av sakska— dor. Vi anser att resultatet av pågående internationellt lagstiftningsarbete inom detta område bör avvaktas. Vi anser dessutom att en närmare analys av konsekvenserna är erforderlig innan ställning kan tas till föreliggande förslag. Om produktskador på konsumentegendom — mot ut— redningens förmodan - i större omfattning komme att be— lasta företagens ansvarsförsäkringar, skulle onekligen kraftigt ökade premiekostnader kunna befaras. Det synes oss dessutom inte möjligt att utesluta att regressansprå— ken mellan försäkringsbolagen från konsumenternas hemför— säkringar mot tillverkarnas, importörernas eller detal— jisternas produktansvarsförsäkringar skulle öka, vilket - med de normalt mycket kostnadskrävande utredningarna i skadeståndsärenden — inte kan anses vara en för konsumen— terna önskvärd utveckling. Det skall särskilt påpekas att kanaliseringen av produktansvaret för sakskador bakåt in— te innebär minskat behov av hemförsäkringar för konsumen— terna eller av ansvarsförsäkringar för tillverkarna, im— portörerna och detaljisterna så att kostnadsbesparingar uppkommer i administrationen i försäkringsbolagen. Ad— ministrationskostnaderna torde utgöra minst 20 —- 30 % av premiekostnaderna.
Vi anser dessutom att utvecklingsskadorna bör hållas utanför det av utredningen föreslagna ansvarssystemet.
Utredningen föreslår att en rätt till avbeställning in— förs. Vi är tveksamma till om detta motsvaras av ett så brett önskemål i konsumentledet att det uppväger de nack—
delar som är förknippade med avbeställningsrätten i form av ökade kostnader och ett allmänt osäkerhetstillstånd för säljaren. Inställningen att ingångna avtal skall hållas är djupt rotad hos gemene man och behovet av en rätt att avbeställa torde knappast vara påtagligt.
SOU 1984 : 25
Utkast (1985-09-15) till mm
Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser
Tillämpningsområdet
& Denna lag gäller köp av lös egendom. Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egen- dom.
Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.
2 _5 Beställning av gods, som skall tillverkas anses som köp, om inte beställaren skall tillhandahålla en väsent— lig del av materialet och det inte är fråga om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten.
Ett avtal enligt vilket den som skall leverera gods även skall utföra arbete eller någon annan tjänst anses inte som köp, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.
Avgastem-
3 _5 Lagen tillämpas inte i den mån annat får anses avtalat eller följer av handelsbruk eller annan sedvänja, som måste anses bindande för parterna. Sådan sedvänja anses som en del av avtalet.
Koasamanikäp
4 5 Lagen tillämpas inte i den mån annat följer av konsumentköplagen (1975: 877) eller i övrigt är särskilt föreskrivet.
5 5 Lagen tillämpas inte i fall lagen (1900:00) om internationella köp av lösa saker är tillämplig.
/Har säljaren och köparen sina affärsställen i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge tillämpas denna lag
på köpet./
Affärsställe
6 5 Anges det i lagen att något skall ske hos en part, avses partens affärsställe vid köpet.
Om parten saknade affärsställe som hade samband med köpet, avses hans hemvist.
Risken för meddelanden
& Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 27, 29, 32, 35, 38, 42 eller 53 å aVSänts på ett ändamålsenligt sätt, får köparen åberopa meddelandet även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Motsvarande gäller meddelande som säljaren skall lämna köparen enligt 8, 60 och 62 % (och meddelanden som den ena parten skall lämna den andra enligt 11 och 66 55).
Avlämnande samm-amp
åå Godset skall hållas tillgängligt för avhämtning hos säljaren. Fanns godset eller det varuparti varifrån god— set skall tas vid köpet på en annan plats och visste par- terna detta, skall godset hållas tillgängligt för avhämt— ning där det fanns. Godset är avlämnat när det har tagits om hand av köparen eller någon för hans räkning.
Skall godset hämtas av köparen utan säljarens medverkan, skall säljaren se till att det finns tillgängligt för avhämtning och i tid meddela köparen när det kan hämtas.
lrarergrikäp
& Skall godset transporteras till köparen, sker avlämnandet genom att godset överlämnas till denne.
Skall godset transporteras från en ort till en annan och utanför det område inom vilket säljaren vanligen svarar för transport av liknande gods och utför säljaren inte själv transporten, sker dock avlämnandet genom att godset överlämnas till den som åtagit sig transporten från av— sändningsorten.
10 5 Skall säljaren ordna transporten av godset till köparen, skall han ingå avtal om transport till bestäm— melseorten med lämpligt transportmedel och på sedvanliga villkor för en sådan transport.
Bäit_a£t_hålla_ian_e_ 509821:
Tiden för avlämnandet
11 5 Om det inte får anses avtalat att godset skall av— lämnas vid en viss tidpunkt eller först efter anfordran, skall det avlämnas utan uppskov.
Har en viss tidrymd avtalats för godsets avlämnande och framgår det inte av omständigheterna att det ankommer på köparen att välja tidpunkt, skall säljaren bestämma tid- punkten för avlämnandet. I så fall skall säljaren i tid lämna meddelande till köparen, i fall godset skall hämtas av köparen, om när detta kan ske och i annat fall, såvida det får antas vara av betydelse för köparen, om när av— lämnandet kommer att ske.
12 5 Säljaren är inte skyldig att lämna ut godset eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, från— hända sig förfoganderätten över godset förrän köparen be— talar priset. Detta gäller dock inte vid kreditköp eller i fall köparen har fått anstånd med betalningen och inte heller i den mån köparen har rätt att hålla inne betal— ningen enligt 49 å.
Skall godset sändas från den ort där det skall avlämnas, får säljaren inte med stöd av första stycket underlåta att avsända godset. Han får dock sända det på sådana villkor att gods eller dokument inte lämnas ut till kö— paren förrän denne har betalat priset.
sammans för godset
13 å Säljaren svarar för kostnaderna för godset tills det är avlämnat dock inte för kostnader på grund av att avlämnandet har försenats till följd av förhållanden på köparens sida.
Faran för godset
14 Ö Står köparen faran för godset, skall han betala priset trots att godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda.
faaanaöxezgåra
15 5 Faran för godset går över på köparen, när godset avlämnas.
Avlämnas godset inte i rätt tid och beror det på köparen eller förhållande på hans sida, går faran över på köparen vid tidpunkten för dennes dröjsmål.
Skall köparen hämta godset på en annan plats än hos säl— jaren och utan dennes medverkan, går faran över här tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att godset finns tillgängligt för avhämtning.
16 5 Faran går inte över på köparen förrän godset genom märkning, transportdokument eller på annat sätt har skilts av för hans räkning.
Gods_ugdgr_t£apspogt
lZ_å Avser köpet gods under transport, går faran över på köparen vid köpet, om det inte framgår av omständigheter— na att köparen har åtagit sig att stå faran från och med att godset överlämnades till den fraktförare som har ut— färdat transportdokument. Säljaren står dock även i sist— nämnda fall faran för förlust eller skada som han vid köpet kände till eller borde ha känt till men inte upp— lyst köparen om.
9293 för
18 5 Har öppet köp avtalats och godset avlämnats, står köparen faran för godset tills det lämnas tillbaka.
Godsets beskaffenhet
Överensstämmelse med avtalet m.m.
19 5 Godset skall med hänsyn till art, mängd, kvalitet och andra egenskaper samt förpackning överensstämma med vad som får anses avtalat. I annat fall är det felak— tigt.
20 å Godset anses även felaktigt,
1. om det inte överensstämmer med uppgift om godsets egenskaper eller användning, som säljaren har lämnat vid köpet, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet, eller
2. om säljaren före köpet har försummat att lämna en sådan upplysning om godsets egenskaper eller användning, som han måste ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om, och försummelsen kan antas ha inverkat på köpet.
21 5 Vad som sägs i 20 5 1 gäller även en uppgift som säljaren eller någon annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknads— föringen av godset, om inte uppgiften har rättats i tid på ett tydligt sätt.
Zakaria! köraeaauadarsöknins 23 å Köparen får inte såsom fel åberopa en sådan
22 5 Vad som sägs i 20 och 21 (55 gäller även om godset har sålts i befintligt skick eller med ett liknande allmänt förbehåll.
Har godset sålts med ett sådant förbehåll, anses det också felaktigt, om det är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till godsets pris och övriga omstän— digheter har haft anledning att förutsätta.
När begagnat gods säljs på auktion skall det anses sålt i befintligt skick.
egenskap hos godset som han vid köpet kände till eller måste ha känt till.
Om köparen före köpet har undersökt godset eller om han utan godtagbar anledning har underlåtit att följa säl— jarens uppmaning att undersöka godset, får han inte såsom fel åberopa det som han borde ha märkt vid undersökning— en. Fel får dock åberopas i fall som avses i 20 €) eller om säljaren annars har handlat i strid mot tro och he— der.
Andra stycket gäller även när köparen har fått tillfälle att undersöka prov på godset och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.
Avaöaaada tigrarkkfäafaläedöaninsen
24 å Godset skall vara felfritt vid den tidpunkt då faran för godset går över på köparen. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare.
Uppkommer en försämring av godset efter farans övergång, skall fel anses föreligga om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott eller om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för en egenskap hos godset och försäm- ringen omfattas av utfästelsen.
Rättsligt fel
åå Rättsligt fel föreligger om tredje man har ägande— rätt, panträtt, nyttjanderätt eller annan liknande rät— tighet till godset. Ett rättsligt fel föreligger även när tredje man gör sannolikt att godset tillhör honom eller att han i övrigt har en sådan rätt till godset som be— gränsar köparens rätt att förfoga över det.
Påföljder av dröjsmål med avlämnandet
26 () Avlämnas inte godset eller avlämnas det för sent och beror det inte på köparen eller ett förhållande på hans sida, får han enligt vad som sägs i 27 — 52 55 kräva avlämnande eller häva köpet och dessutom kräva skade— stånd. Han får också hålla inne betalningen enligt 49 9”.
Krama; aVläananQe
& Har godset inte avlämnats, får köparen kräva av- lämnande. Säljaren är dock inte skyldig att avlämna god— set så länge det föreligger ett hinder som säljaren
inte kan övervinna eller avlämnandet skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga. med hänsyn till köparens intresse av köpet .
Köparen förlorar rätten att kräva avlämnande, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. galning
28 (5 Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggs- tid under vilken denne skall avlämna godset, får köparen inte under denna tid häva köpet på grund av dröjsmålet, såvida inte säljaren har meddelat att han inte kommer att avlämna godset inom tilläggstiden.
Frågar en säljare, som ännu inte har avlämnat godset, om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande inom viss tid eller meddelar säljaren att han kommer att avlämna godset inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig tid efter det att han har fått frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet om säljaren avlämnar godset inom den tid som han har angett.
29 ?) Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är väsentligt.
Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för godsets avlämnande, får köpet även hävas, om godset inte avlämnas inom tilläggstiden eller om säljaren meddelar att han inte kommer att avlämna godset inom denna tid.
Har godset tillverkats efter köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så att säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.
åkadasiåad
30 5 Lider köparen skada genom säljarens dröjsmål, har han rätt till skadestånd. Rätt till skadestånd föreligger dock inte så länge dröjsmålet beror på ett hinder utan— för säljarens kontroll som han inte skäligen kunde för— väntas ha räknat med vid köpet och vars följder han hel— ler inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Det— samma gäller om dröjsmålet beror på säljarens leveran— törer eller någon annan i tidigare säljled.
& Hindras säljaren att avlämna godset i tid, skall han lämna köparen meddelande om hindret och dess inver— kan på avlämnandet. Om köparen inte har fått ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att säljaren fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid. Beklamatioa för kärnans ECE skadaSEånd
32 5 Har säljaren avlämnat godset men har detta skett för sent, får köparen häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet endast om han inom skälig tid ef— ter det att han fick vetskap om avlämnandet meddelar säl— jaren att han vill göra gällande en sådan påföljd. Om kö— paren häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om krav på skadestånd.
Påföljder av fel i godset
& Är godset felaktigt och beror det inte på köparen eller ett förhållande på hans sida, får köparen enligt vad som sägs i 34 — 46 55 kräva avhjälpande, omleverans eller prisavdrag eller häva köpet och dessutom kräva skadestånd. Han får också hålla inne betalningen enligt 49 5.
Eöyqegsygdgräökninssnliki
34 5 Efter avlämnandet skall köpare /som är näringsid- kare/ undersöka godset i enlighet med god affärssed och så snart som skäligen kan krävas med hänsyn till omstän— digheterna.
Skall godset transporteras från en ort till en annan, kan undersökningen uppskjutas tills godset nått bestämmelse— orten.
Bestämmer köparen en ny bestämmelseort för godset medan det är på väg eller sänder han det vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka det och kände eller borde säljaren vid köpet ha känt till möjligheten av så— dan omdirigering eller vidaresändning, kan undersökning uppskjutas tills godset har nått den nya bestämmelseor— ten.
Reklamation
& Vill köparen åberopa att godset är felaktigt, skall han lämna säljaren meddelande om felet (reklamera). Rek— lamerar köparen inte utan oskäligt uppehåll efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, får han inte åbe—
ropa felet .
Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har mottagit godset, förlorar han rätten att åberopa fel i godset, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.
36 5 Utan hinder av vad som sägs i 35 5 får köparen åbe— ropa fel i godset, om säljaren har handlat i strid mot tro och heder.
åvåjälEaEdå ECE gmlegegans
37 €) Köparen får kräva att säljaren på egen bekostnad avhjälper felet, om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren.I stället för av— hjälpande får säljaren företa omleverans.
Är felet väsentligt, får köparen kräva omleverans. Detta gäller dock inte om det föreligger ett sådant hinder el— ler missförhållande som avses i 27 5 eller det är fråga om gods som har tillverkats särskilt för köparen eller som /har sådana egenskaper att det/ inte rimligen kan ersättas med annat gods därför att parterna måste antas ha tillmätt valet av gods avgörande betydelse.
38 5 Vill köparen kräva avhjälpande av fel eller omleve— rans, skall han meddela säljaren detta i samband med att han reklamerar eller inom skälig tid därefter. Om han inte gör det, får han inte framställa ett sådant krav, såvida inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder.
39 5 Även om köparen inte kräver det, får säljaren på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.
ZFiSaVåraaOEhJämmg
40 5 Om varken felet avhjälps eller omleverans sker inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisav- drag som svarar mot felet eller enligt vad som sägs i 41 å häva köpet.
& Köparen får häva köpet, om felet är väsentligt. Har godset tillverkats efter köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så att säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva endast om felet medför att syftet med köpet blir väsentligen förfelat.
& Vill köparen häva köpet på grund av felet, skall han meddela säljaren detta i samband med att han rekla— merar eller inom skälig tid därefter. Om han inte gör det, får han inte häva, såvida inte säljaren har handlat
i strid mot tro och heder.
Skadestånd
43 ?) Lider köparen skada genom att godset är felaktigt och är det inte fråga om gods som avses i 44 5, har köpa— ren rätt till skadestånd, såvida det inte har förelegat hinder som avses i 30 5 mot att avlämna felfritt gods.
Hindras säljaren att avlämna felfritt gods gäller 31 5.
Om det föreligger fel till följd av att godset inte över— ensstämmer med uppgift som har lämnats av någon annan än säljaren, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet om han varken kände eller borde ha känt till uppgiften.
44 å Avser köpet gods som har tillverkats särskilt för köparen efter hans anvisningar eller önskemål, har köpa- ren rätt till skadestånd på grund av fel. Säljaren är dock fri från skadeståndsskyldighet, om han visar att felet inte beror på försummelse på hans sida.
Avser köpet gods som fanns vid köpet och som /har sådana egenskaper att det/ inte rimligen kan ersättas med annat gods därför att parterna måste antas ha tillmätt valet av gods avgörande betydelse, har köparen rätt till skade— stånd på grund av fel, om felet efter köpet har uppkommit till följd av säljarens försummelse.
45 5 Även om det inte följer av 43 eller 44 55, har köparen rätt till skadestånd på grund av fel, om
1. godset vid köpet avvek från vad som är särskilt ut— fäst av säljaren,
2. säljaren har lämnat en uppgift som avses i 20 5 1 och säljaren kände eller borde ha känt till att uppgiften var oriktig,
3. säljaren har försummat att lämna en sådan upplysning som avses i 20 5 2, eller
4. säljaren efter köpet har försummat att upplysa kö— paren om fel som han måste ha känt till eller annars har handlat i strid mot tro och heder.
46 5 Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa fel, har köparen även utan stöd av 43 — 45 55 rätt till ersättning för kostnaderna för avhjälpande i den mån des— sa inte är oskäliga. Köparen har även rätt till ersätt— ning för den skada som han lider genom säljarens försum— melse vid avhjälpandet.
Zåilöljåez av_rät£Slist_fsl
47 5 Föreligger ett rättsligt fel, gäller bestämmelserna om påföljder vid fel i godset med undantag av 34 5 och 35 5 andra stycket.
48 & Lider köparen skada genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, har han alltid rätt till skadestånd, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.
Gemensamma bestämmelser om påföljder av säljarens avtals— brott
Båtnaithållajans Eeäalninaea
49 & Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att godset är felaktigt och skall pri— set helt eller delvis betalas vid eller efter tiden för avlämnandet, får köparen hålla inne så mycket av betal— ningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet.
Partiellt avtalsbrott
50 5 Är endast en del av godset försenat eller felaktigt tillämpas bestämmelserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får häva köpet i dess helhet om av; talsbrottet är väsentligt för hela köpet.
Kan det antas att säljaren har avslutat avlämnandet trots att allt gods inte har avlämnats, tillämpas bestämmelser— na om fel.
gäxning Zig 912023?! 393.325
51 5 Skall godset avlämnas efter hand i särskilda poster och föreligger det ett dröjsmål eller fel beträffande nå— gon post, får köparen häva köpet i fråga om denna post enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.
Ger avtalsbrottet anledning att anta att dröjsmål eller fel, som ger rätt till hävning, kommer att inträffa be— träffande senare poster, får hävning ske i fråga om dessa, om meddelande om hävning lämnas inom skälig tid.
Om köparen häver i fråga om en post, får han samtidigt häva i fråga om tidigare eller senare poster om han på grund av sammanhanget mellan posterna skulle ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpet beträffande dessa poster.
Betalning av priset
Prisets storlek
52 5 Om priset inte får anses avtalat, skall köparen be— tala vad som är skäligt med hänsyn till godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt om— ständigheterna i övrigt .
53 5 Har köparen mottagit en räkning, får han inte göra invändningar mot det pris som har angetts i räkningen, om han ej utan oskäligt uppehåll meddelar säljaren att han inte godkänner priset. Detta gäller dock ej om ett lägre pris får anses avtalat eller om det fordrade beloppet är oskäligt.
54 5 Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall godsets mängd vid tidpunkten för farans övergång läggas till grund för beräkningen.
Om priset skall beräknas efter godsets vikt, avräknas först förpackningens vikt.
Blåtäeä 902 åäätåtfgrååtåléiäåån
55 $$ Priset skall betalas hos säljaren.
Om betalning skall ske mot överlämnande av gods eller dokument, skall dock priset betalas där överlämnandet sker.
Köparens skyldighet att betala priset innebär även en skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti och annan säkerhet samt att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning.
ligger för Eeialninsea
& Om det inte får anses avtalat att priset skall be— talas utan uppskov eller vid viss tidpunkt, skall det be— talas vid anfordran. Köparen är dock inte skyldig att be— tala förrän godset hålls honom till handa eller säljaren, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, från— händer sig förfoganderätten över godset.
Köparen är inte heller skyldig att betala förrän han har haft tillfälle till en sådan undersökning av godset som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till om— ständigheterna.
Köparen får dock inte hålla inne betalningen därför att han inte har haft möjlighet att undersöka godset, om konossement har utfärdats för godsets transport till bestämmelseorten eller om godset annars transporteras till köparen på sådana villkor att säljaren efter betal— ningen ej längre får förfoga över godset eller om avtalat sätt för prisets betalning på annat sätt är oförenligt med en möjlighet för köparen att undersöka godset före betalningen.
/Godsets mottwde /
/57 & Köparen skall i rätt tid medverka till köpet genom att hämta eller ta emot godset och vidta de övriga åtgärder som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna avlämna godset./
Påföljder av köparens dröjsmål
& /Betalar inte köparen priset i rätt tid eller med— verkar han inte till köpet/ och beror detta inte på säl— jaren eller förhållande på hans sida, får han enligt vad som sägs i 59 — 64 55 kräva betalning eller häva köpet och dessutom kräva skadestånd. Han kan hålla inne godset enligt 12 5 och har rätt till ränta enligt 77 5.
Krama heialnina
59 å Frågar en köpare, som inte har mottagit godset och inte heller har betalat priset, om säljaren trots dröjs— målet vill stå fast vid köpet, måste säljaren svara inom skälig tid, såvida han vill kräva betalning. Även om säl— jaren inte får någon fråga, förlorar han sin rätt att kräva betalning, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
häpning
60 5 Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggs— tid under vilken denne skall fullgöra köpet, får säljaren inte under denna tid häva köpet på grund av dröjsmålet, såvida inte köparen har meddelat att han inte kommer att fullgöra köpet inom tilläggstiden.
61 å Säljaren får häva köpet, om köparens avtalsbrott är väsentligt.
Har säljaren förelagt köparen en skälig tilläggstid för prisets betalning, får köpet även hävas, om köparen inte betalar inom tilläggstiden eller om han meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.
Har godset kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar godset.
62 5 Har köparen betalat priset men har detta skett för sent, får säljaren häva köpet på grund av dröjsmålet en— dast om han utan oskäligt uppehåll meddelar att han vill häva.
63 å Skall priset betalas efter hand i särskilda poster allteftersom godset avlämnas och föreligger dröjsmål med betalningen av någon post, får säljaren häva köpet i frå— ga om denna post enligt de bestämmelser som i övrigt gäl— ler för hävning.
Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare post, om det inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att uppre— pas. Meddelande om sådan hävning skall lämnas inom skälig tid.
åkådsSEåad
64 5 Lider säljaren skada genom köparens dröjsmål med betalningen, har han rätt till skadestånd. Rätt till ska— destånd föreligger dock inte så länge dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller annat lik— nande hinder, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han heller inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Säljaren har också rätt till skadestånd, om han lider skada genom köparens bristande medverkan, såvida det inte förelegat hinder mot köparens medverkan motsvarande det som anges i 30 5. Beträffande köparens skyldighet att underrätta om hinder för sin medverkan gäller 31 5 på motsvarande sätt.
speclflketloa
& Skall köparen enligt avtalet specificera godsets form, mått eller andra egenskaper och underlåter han att göra det vid avtalad tid eller inom skälig tid efter att han fått begäran om detta från säljaren, får säljaren göra specifikationen i överensstämmelse med vad som får
antas vara i köparens intresse.
Gör säljaren specifikationen, skall han underrätta köpa— ren om den och förelägga köparen en skälig tid inom vil— ken denne kan ändra specifikationen. Har köparen fått en sådan underrättelse och ändrar han inte specifikationen inom den förelagda tiden, blir säljarens specifikation bindande.
Gemensamma bestämmelser om befarat avtalsbrott
åteprninasräit
& Visar det sig efter köpet att en parts handlings— sätt eller ekonomiska förhållanden är sådana, att han får antas inte komma att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten avbryta fullgörelsen och hålla inne sin prestation.
Har ett förhållande som avses i första stycket inträffat på köparens sida och har säljaren redan avsänt godset, får säljaren hindra att godset lämnas ut till köparen även om denne innehar transportdokument som annars skulle ge honom rätt att få ut godset.
En part som utövar sin rätt enligt första eller andra stycket, skall genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som han lider genom detta. Om motparten ställer säkerhet för sin fullgörelse, skall den andre parten fortsätta fullgörelsen.
åälnlnå
67 5 Står det klart att det kommer att inträffa ett av— talsbrott som ger motparten rätt att häva, får denne häva köpet redan före tiden för fullgörelsen.
åöRa—EGEÄKQHEUEELIEHL
68 5 Överlämnas godset till köparen eller hans kon— kursbo efter det att köparen har ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) eller försatts i konkurs och är priset inte betalt, får säljaren kräva att godset lämnas tillbaka. Detta gäller dock inte, om priset
SOU 1984:25
betalas genast eller, i fall priset inte är förfallet till betalning, köparen eller konkursboet utan oskäligt uppehåll efter uppmaning ställer säkerhet för priset.
Om konkursboet har sålt godset eller på annat sätt för- fogat över det så att det inte kan lämnas tillbaka vä— sentligen oförändrat, skall konkursboet anses ha till— trätt köpet.
Gemensamma bestämmelser om hävnipg och omleverans
Verkninaarnaal aäinine gen gmlelezarls
69 5 Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att av- lämna godset och köparens skyldighet att betala priset / och medverka till köpet/ .
I den mån köpet har fullgjorts, får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har mottagit. Var och en får därvid hålla inne _vad han har mottagit tills den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt beta— lar eller ställer säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.
Kräver köparen omleverans, får han hålla inne vad han har mottagit tills omleverans sker.
70 5 Om köpet hävs eller omleverans sker, skall köparen ge ut den avkastning han har fått och skälig ersättning för annan nytta som han har haft av godset.
Om säljaren skall betala tillbaka priset, skall han beta— la ränta från den dag han mottog betalning.
åoätåalljl! Zältjlll kärnans 202 amlelerarls 71 5 Köparen förlorar rätten att häva köpet eller kräva
omleverans, om han inte kan lämna tillbaka godset väsent— ligen oförändrat och oförminskat.
Första stycket gäller inte,
1. om godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda, endast genom sin egen beskaffenhet eller till följd av något annat förhållande som inte beror på köparen,
2. om godset har förstörts, försämrats eller minskat till följd av åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka godset, eller
360 Bilaga
3. om godset helt eller delvis sålts vidare i vanlig han— del eller använts av köparen för avsett bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.
Har godset försämrats eller minskat av annan anledning än som sägs i andra stycket, förlorar köparen inte rätten att häva köpet eller kräva omleverans, om han ersätter säljaren för minskningen i godsets värde. '
Skadeståndets beräkning
72 å Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersätt— ning för utgifter, prisskillnad, förlorad vinst och annan förlust med anledning av avtalsbrottet.
Erlseklllned
73 5 Har köpet hävts och har köparen gjort ett täck— ningköp eller har säljaren sålt godset på nytt och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig tid efter hävningen, utgörs prisskillnaden av skillnaden mellan priset enligt köpet och priset vid täckningsköpet eller försäljningen.
74 5 Har täckningsköp eller försäljning enligt 73 5 inte gjorts och finns det ett gänge pris för sådant gods som köpet avser, utgörs prisskillnaden av skillnaden mellan priset enligt köpet och godsets gänge pris vid tiden för hävningen. Om köpet har hävts efter att godset har motta- gits, skall i stället gänge pris vid tiden för mottagan— det läggas till grund för beräkningen.
Gänge pris skall beräknas enligt prisnivån för gods av samma slag på den ort där avlämnandet hade bort ske.
smiliehenainbeaäasa skadan
75 5 Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgär— der för att begränsa sin förlust. Försummar han detta, sätts skadeståndet ned i motsvarande mån.
Om köparen avbeställer ett avtal om tillverkning av gods, får säljaren inte fullfölja tillverkningen för köparens räkning. Detta gäller dock inte, om det skulle medföra väsentlig olägenhet för säljaren att inte fullfölja till— verkningen.
lääänge
76 $$ Skadeståndet kan jämkas i den mån det är oskäligt högt med hänsyn till den förlust som vanligen uppkommer
Eöåvårlnå 205. Erådlämån
i liknande fall och till den skadeståndsskyldiges möjlig-— heter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt till omständigheterna i övrigt.
Ränta
77 5 I fråga om ränta på priset och andra fordringar gäller bestämmelserna. 1 räntelagen (1975:655) .
I fall säljaren får kräva att priset betalas mot att gods eller dokument eller bevis för att godset transporteras till köparen på sådana villkor att säljaren ej längre får förfoga över godset hålls köparen till handa, utgår dock ränta enligt 6 (5 räntelagen redan från den dag säljaren framställer ett sådant krav. Detta gäller dock inte om säljaren ger ut gods, dokument eller bevis trots att pri— set inte betalas.
Godsets värd
78 5 Hämtas eller mottas inte godset i rätt tid eller överlämnas det inte till köparen till följd av annat förhållande på hans sida, skall säljaren vidta skäliga åtgärder för godsets vård, om han har godset i sin besittning eller i övrigt kan ta hand om det.
79 5 Vill köparen avvisa gods som han har mottagit, skall han vidta skäliga åtgärder för godsets vård.
Vill köparen avvisa gods som har sänts till honom och hålls honom till handa på bestämmelseorten, skall han ta hand om godset, om det kan ske utan att priset betalas och utan oskälig kostnad eller olägenhet. Detta gäller dock inte om säljaren eller någon, som på hans vägnar kan ta hand om godset, finns på bestämmelseorten.
80 ?> Den part som skall ta vård om godset får överlämna godset till tredje man för förvaring för motpartens räk— ning, såvida inte kostnaderna för förvaringen är oskäligt stora. Om förvararen har valts med omsorg, är den vård— pliktiga parten fri från ansvar för godset, när förvara- ren har mottagit godset.
Bältjlll åråältäiag
81 5 Den part som skall ta vård om godset, har rätt till ersättning för skäliga kostnader på grund av vården. Till säkerhet för sådan ersättning får parten hålla inne god— set.
362 Bilaga
åälkaltjéliäggdået
82 5 Den part som skall ta vård om godset får sälja det, om han inte utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om inte motparten /efter upp— maning/ tar hand om godset inom skälig tid.
Om godset är utsatt för snabb förstörelse eller försäm— ring eller om det snabbt faller i värde, skall godset säljas om det kan ske. Detsamma gäller om godset fordrar alltför kostsam vård.
Godset skall säljas med omsorg. Om det kan ske skall mot— parten underrättas före försäljningen.
8_3_5_ Kan godset inte säljas eller är det uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en försäljning, får den part som har godset i sin vård förfoga över god— set på annat lämpligt sätt.
84_å Det som en försäljning har inbringat eller det som på annat sätt har utvunnits av godset, skall redovisas till motparten i avräkning på dennes skuld. Överskott tillfaller motparten.
Godsets avkastnig m.m.
85 5 Avkastning, som godset ger innan det skall avlämnas tillfaller säljaren, såvida inte det med fog kunde beräk— nas att den skulle falla senare. Avkastning, som godset ger efter det att det skall avlämnas, tillfaller köparen, såvida inte det med fog kunde beräknas att den skulle falla tidigare.
86 5 I köp av aktie ingår utdelning som inte har förfal— lit till betalning före köpet. I köpet ingår också sådan företrädesrätt för aktieägare att delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet.
I köp av aktie i avstämningbolag ingår utdelning och fö— reträdesrätt för aktieägare att delta i emission, om ak— tien enligt köpet skall överlämnas till Värdepapperscen— tralen VPC Aktiebolag för registrering av förvärvet på köparen senast på den i beslut om utdelning eller emis- sion angivna avstämningsdagen.
87 5 I köp av räntebärande värdepapper ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen vid den tidpunkt som har avtalats för avlämnandet. Det som svarar mot sådan ränta skall köparen betala till säljaren utöver priset, såvida inte fordringen har sålts som osäker.
Kronologisk förteckning
PSPPPPNT'
P'PPNT'PSD
16, 17. 18. 19, 20. 21. 22. 23. 24. 25,
Sociala aspekter på regional planering. I. Värdepappersmarknaden. Fi. Domstolar och eko-bron. Ju, Längtidsutredningen. LU 84. Huvudrapport. Fi. Sektorsludier. LU 84. Bilagedel 1. Fi. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. Fi. Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. Fi. Näringstillstånd. Ju. Förslag till lag om Kooperativa föreningar. |. Kompletterande motståndsformer. Fö. Rösträtt och medborgarskap. Ju. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. Ju. Samordnad narkotikapolitik. S. RF 10:5. Ju. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. Ju. Förvärv i god tro. Ju. Sveriges internationella transporter. K, Arbetsmarknadsstriden |. A. Arbetsmarknadsstriden ||. A. Datorer och arbetslivets förändring. A. Förenklad självdeklaration. Fi. Panträtt. Ju. Folkbibliotek i Sverige. U. En bättre information om kemiska produkter. Jo. Ny konsumentköplag, Ju.
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Domstolar och eko-brott. [3] 2. Näringstillständ. [8] 3. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. [15] 1983 års rösträttskommitté. 1. Rösträtt och medborgarskap. [11] 2. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. [12] RF 10:5. [14] Förvärv i god tro. [16]
Panträtt. [22] Ny konsumentköplag. [25]
Försvarsdepartementet Kompletterande motståndsformer. [10]
Socialdepartementet Samordnad narkotikapolitik. [13]
Kommunikationsdepartementet Sveriges internationella transporter. [17]
Finansdepartementet
Värdepappersmarknaden. [2] Långtidsutredningen. 1. Långtidsutredningen LU 84. Huvudrap- port. [4] 2. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. [5] 3, Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. [6] 4. Längtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3, [7] Förenklad självdeklaration. [21]
Utbildningsdepartementet Folkbibliotek i Sverige. [23]
Jordbruksdepartementet En bättre information om kemiska produkter. [24]
Arbetsmarknadsdepartementet Konfliktutredningen, 1. Arbetsmarknadsstriden I. [18] 2. Arbets— marknadsstriden ||, [19]
Datorer och arbetslivets förändring. [20]
lndustridepartementet Sociala aspekter på regional planering. [1] Förslag till lag om Kooperativa föreningar. [9]
__________________—4—
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.
