NJA 1992 s. 219

Allmän åklagare yrkade vid Halmstads TR ansvar å T.T., född 1955, finske medborgaren J.S., född 1955, och S.S., född 1960, för försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott, samt å T.T. och S.S. dessutom för viss annan brottslighet.

I dom d 30 april 1991 dömde TR:n T.T. jämlikt 2 § narkotika

strafflagen (1968:64), 3 och 4 §§narkotikastrafflagen samt 23 kap 1 § BrB och 3 och 8 §§varusmugglingslagen (1960:418) samt 23 kap 1 § BrB för narkotikabrott, försök till grovt narkotikabrott samt försök till varusmuggling, grovt brott, till fängelse sex år, J.S. jämlikt 3 och 4 §§narkotikastrafflagen samt 23 kap 1 § BrB och 3 och 8 §§varusmugglingslagen samt 23 kap 1 § BrB för försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott, till fängelse sex år och S.S. jämlikt 9 kap 6 § 1 st BrB, 2 § narkotikastrafflagen, 3 och 4 §§narkotikastrafflagen samt 23 kap 1 § BrB och 3 och 8 §§varusmugglingslagen samt 23 kap 1 § BrB för häleri, narkotikabrott, försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott, till fängelse sex år sex månader.

Såväl åklagaren som T.T., J.S. och S.S. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige. Åklagaren yrkade därvid straffskärpning beträffande samtliga de tre tilltalade, och dessa yrkade bl a ogillande av åtalet mot dem för försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott.

HovR:n fastställde i dom d 27 juni 1991 TR:ns dom i de delar den hade överklagats.

T.T., J.S. och S.S. men inte riksåklagaren sökte revision. HD meddelade prövningstillstånd först endast beträffande viss fråga om rättegångsfel och efter prövning därav beträffande målet i övrigt med undantag för fråga om förverkande av viss egendom. Genom slutligt beslut d 8 okt 1991 undanröjde HD HovR:ns dom såvitt gällde frågan om ansvar för försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott, samt frågan om påföljd och återförvisade målet i de delarna till HovR:n för erforderlig behandling. Rörande målet i nu berörda delar hänvisas till NJA 1991 s 512 II. HovR:n för Västra Sverige (hovrättsråden Helin och Rosendahl, hovrättsassessorn Möllers, referent, samt nämndemännen Jahn och Warme) anförde efter målets återupptagande i HovR:n i dom d 30 dec 1991 bl a: Yrkanden i HovR:n. - - - HovR:n har nu att pröva målet i de återförvisade delarna. Beträffande målet i övrigt har TR:ns och i förekommande fall HovR:ns tidigare domar vunnit laga kraft.

Vidare skall prövas påföljdsfrågan i en från Härnösands TR överklagad dom. Målet har överflyttats från HovR:n för Nedre Norrland. T.T. har i det målet yrkat att påföljden i en dom d 21 mars 1988 av Halmstads TR, varigenom han dömdes till fängelse i fyra år och från vilket straff han nu är villkorligt frigiven, skall omfatta även det nya brottet. Åklagaren har bestritt annan ändring än som föranleds av att gemensam påföljd nu skall bestämmas för samtliga brott.

HovR:ns domskäl.

Skuldfrågan

T.T., J.S. och S.S. har hörts på nytt i HovR:n. De har därvid i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som har antecknats i Halmstads TR:s dom. På åklagarens begäran har omförhör vidare hållits med K.S., C.U. och M.G. Vittnesförhör har också på åklagarens begäran hållits med tillsyningsmannen på kriminalvårdsanstalten Malmö, C.W., och med kriminalinspektören E.P..

Sedan HovR:n beslutat föranstalta om bevisupptagning med P.J., W.J. och B-F.H. har förhör i bevissyfte hållits med dessa personer vid Köpenhamns byret d 22 nov och d 6 dec 1991, se bilagorna C och D. Vidare har åklagaren åberopat delar av W.J:s berättelse inför samma byret d 2 maj 1991. (Bilagorna C och D här uteslutna; red:s anm.)

Det narkotikaparti som åtalet avser förvärvades av W.J. i Holland och transporterades därifrån till Rödby av P.J., som avsett att d 26 jan 1991 föra narkotikan till centralstationen i Köpenhamn, där W.J. skulle ombesörja vidareöverlåtelsen. Redan den omständigheten att S.S. på uppdrag av T.T. eller J.S. vid detta tillfälle begett sig till samma plats, enligt egen uppgift för att slutföra en ekonomisk uppgörelse mellan W.J. och T.T., utgör en för de tilltalade synnerligen besvärande omständighet, om det samtidigt tas i beaktande att W.J., J.S. och T.T. dessförinnan samtidigt avtjänat fängelsestraff på samma kriminalvårdsanstalt för omfattande narkotikabrottslighet samt att de sedan T.T. frigetts varit i kontakt med varandra bl a vid de tilltalades resor till Amsterdam under dec 1990 och jan 1991.

Vad gäller de till talades förklaring till dessa kontakter kan konstateras att deras uppgifter i allt väsentligt är samstämmiga alltsedan de inledande polisförhören.

I fråga om trovärdigheten i sig beträffande vissa av de uppgifter som de lämnat kan följande anmärkas.

Uppgiften om att W.J. skulle ha ådragit sig en spelskuld till T.T. under deras gemensamma fängelsevistelse och att J.S. och S.S. såsom sk torpeder vid behov skulle bistå T.T. med indrivning av skulden, kan i förstone te sig rimlig. Det finns emellertid - förutom uppgiften att W.J. förnekat existensen av en sådan spelskuld - omständigheter som framstår som så anmärkningsvärda att de tilltalades uppgifter måste ifrågasättas.

Den av T.T. uppgivna fordringen på W.J. avseende spelskuld måste ha betraktats som osäker. Trots detta påstås T.T. ha bekostat flera resor till Amsterdam i uppgivet syfte att driva in fordringen och dessutom ha utlovat frikostig ersättning till J.S. och S.S. för deras medverkan därvidlag.

Såsom särskilt anmärkningsvärd framstår T.T:s och J.S:s förklaring till resan till Amsterdam d 16 jan 1991. Efter det att W.J. i dec 1990 skulle ha förklarat sig beredd att reglera skulden vid ett besök i Köpenhamn under nästa månad, skulle denne ha bett T.T. komma till Amsterdam för att motta en delbetalning. Någon rimlig förklaring till varför T.T. accepterade ett sådant förslag, som möjligen skulle ha inneburit att täckning erhölls för dittills uppkomna kostnader men knappast mer, har inte lämnats. När nu enligt de tilltalades berättelser W.J. över huvud taget inte kunde betala något av spelskulden d 16 jan, framstår det som närmast oförklarligt att han inte lämnade besked härom innan T.T. och J.S. reste till Amsterdam för att träffa honom den dagen. Lika förvånande framstår det förhållandet att T.T., som redan lagt ned avsevärda kostnader för att få betalt för sin fordran och även vid detta tillfälle medförde J.S. såsom sk torped, inte närmare reagerade över den uteblivna delbetalningen utan nöjde sig med förklaringen från W.J. att skulden skulle regleras vid ett kommande besök i Köpenhamn.

Då det gäller den överföring av pengar till Amro-banken som S.S. ombesörjde från Sverige i anslutning till T.T:s och J.S:s resa d 16 jan 1991 finns det enligt HovR:ns mening anledning att anta att det överförda beloppet avsåg annat än ett frivilligt låri till J.S. för dennes uppehälle under resan. Vad S.S. och J.S. uppgett i denna del är inte förenligt med vad S.S. berättat om sina problem att såsom arbetslös klara familjens försörjning. Allraminst hade det funnits anledning för honom att uppge ett falskt namn som avsändare, eftersom det enligt hans egen förklaring saknades skäl att inte låta medlen gå åter till honom själv för den händelse pengarna inte skulle kunna lyftas av J.S. i Amsterdam. I det sammanhanget bör anmärkas att S.S. enligt egen uppgift inte krävt pengarna åter från J.S..

Beträffande S.S:s resa till Köpenhamn d 26 jan 1991 har denne inte kunnat lämna några förklaringar som stöder hans uppgift om syftet med resan. Han har på frågor om hur pengarna från W.J. skulle överlämnas, om kontrollräkning och eventuell kvittens endast förklarat att han inte erhållit några särskilda instruktioner. S.S:s uppgifter angående denna resa har över huvud taget varit svävande och motsägelsefyllda, och de saknar enligt HovR:ns mening trovärdighet.

De nu redovisade övervägandena motiverar enligt HovR:n den slutsatsen att anledningen till resorna till Amsterdam och Köpenhamn samt till de kontakter som förekommit från de tilltalades sida med W.J. har varit en annan än den de tilltalade uppgivit. Det är med hänsyn till de omständigheter som HovR:n inledningsvis anfört mycket som talar för att resorna företagits som ett led i den narkotikaaffär som W.J., P.J. och B-F.H. dömts för i Danmark. Att så skulle vara fallet vinner också, i varierande grad, stöd av de uppgifter som de tre sistnämnda lämnat vid bevisupptagningen inför Köpenhamns byret samt vad åklagaren åberopat från det d 2 maj 1991 inför samma domstol hållna förhöret med W.J..

I frågan om vilket bevisvärde som i detta mål bör tillmätas de vid den danska domstolen lämnade uppgifterna gör HovR:n följande överväganden.

Det förhållandet att främst W.J. och P.J. inte kunnat höras personligen inför HovR:n manar till försiktighet vid bevisvärderingen. Härtill kommer att det rör sig om kriminellt belastade personer som kan antas inte vara främmande för att lämna felaktiga uppgifter, om dessa skulle kunna medföra fördel för dem själva. Vidare bör inte bortses från att W.J. vid förhörstillfället d 22 nov 1991 led av psykisk sjukdom.

Då det gäller W.J. och P.J. bör den frågan ställas om någon av dem haft något intresse av att i W.J:s fall ända fram till domstolsförhandlingen d 2 maj 1991, och beträffande P.J. även senare, sanningslöst tillvita främst T.T. och J.S. sådan del i narkotikaaffären som åklagaren i målet gjort gällande. Någon intressemotsättning av sådant slag att W.J. eller någon av dennes landsmän haft anledning att hämnas på T.T. eller J.S. har inte påståtts föreligga enligt de till talades uppgifter. Dessa har i stället gjort gällande att W.J:s och P.J:s uttalanden skall ses mot bakgrund av dels att de hade intresse av att inte lagföras i Sverige, där de kunde räkna med strängare straff, dels att de hyste förhoppning om att erhålla strafflindring i Danmark om de lämnade uppgifter som gjorde det möjligt att gripa ytterligare personer som hade del i den aktuella narkotikahanteringen. Häremot kan emellertid med fog invändas att det säkraste sättet för W.J. och hans landsmän att undvika lagföring i Sverige hade varit att inte nämna något om svenska köpare av narkotikapartiet. Då det gäller möjligheterna till strafflindring i Danmark kan uppgifterna om att främst P.J. bibragts uppfattningen att sådana förelåg om han medverkade till utredningen, inte lämnas utan avseende. Det måste emellertid i sådant fall ha stått klart för P.J. att om han lämnade uppgifter som vid den fortsatta utredningen kunde vederläggas, skulle detta tvärtom snarare vara till nackdel för honom. Vid bevisvärderingen i detta sammanhang kan heller inte helt bortses från en uppgift som lämnats av E.P. om att W.J. vid en tidigare polisutredning om narkotikabrottslighet bidragit vid polisförhören med uppgifter som senare visade sig vara korrekta och som band en annan person till den narkotikaaffär som då var under utredning.

P.J. var den av holländarna som först lämnade uppgifter som medförde att T.T. och J.S. kunde misstänkas för delaktighet i narkotikaaffären. Inget har framkommit som tyder på att denne haft ett självständigt intresse av att sanningslöst peka ut några svenskar som köpare av narkotikapartiet. Om hans uppgifter härvidlag varit oriktiga måste detta rimligen ha skett efter tidigare samråd med W.J.. Det är emellertid svårt att förena ett sådant antagande med det förhållandet att P.J. i samband med att han greps av tullen i Rödby lämnade uppgifter som gjorde det möjligt att omgående binda W.J. vid narkotikabrottet men knappast någon annan.

Eftersom det mesta av vad P.J. har berättat utgör uppgifter som han sagt sig ha erhållit från W.J., får bedömningen av den senares uppgifter större betydelse för frågan i vad mån de vid dansk domstol lämnade uppgifterna kan anses binda i första hand T.T. och J.S. vid den åtalade gärningen. Det nu sagda gäller emellertid inte P.J:s uppgift om de iakttagelser han gjorde från café Monico i Amsterdam. Enligt HovR:ns mening finns det inte någon anledning att betvivla P:s möjligheter att vid detta tillfälle, i mitten av jan 1991, göra sådana iakttagelser att han någon vecka senare efter att ha gripits i Danmark kunnat lämna ett utförligt signalement som väl stämmer in på T.T. och J.S..

I frågan om W.J:s ställningstagande till frågorna vid bevisupptagningen d 22 nov 1991 kan någon säker förklaring inte lämnas. Det går emellertid inte att bortse från uppgiften att W.J. tidigare uttryckt stor oro för repressalier från T.T:s sida. W.J. har vid bevisupptagningen endast i ringa utsträckning återtagit sina tidigare uppgifter, men i övrigt förklarat att han inte önskar uttala sig i saken. En sådan inställning torde i och för sig inte vara oförenlig med vad som upplysts om den psykiska depression som han drabbats av under fängelsevistelsen i Danmark. Några uppgifter som på någon avgörande punkt motsäger det av åklagaren påstådda händelseförloppet har inte framkommit vid bevisupptagningen. Liksom tidigare gäller följaktligen att de uppgifter som W.J. och P. lämnat efter det att de greps av den danska polisen ger en god förklaring till de tilltalades resor till Amsterdam och Köpenhamn.

Även om försiktighet är påkallad vid värderingen av W.J:s utsaga och denna sålunda inte ensam kan anses utgöra tillräcklig bevisning för att binda T.T. och J.S., anser HovR:n vid en samlad bedömning av de i målet redovisade omständigheterna att det måste anses ställt utom varje rimligt tvivel att T.T., J.S. och S.S. tagit del i den aktuella narkotikaaffären på sätt som åklagaren påstått. De skall därför såsom TR:n funnit dömas för försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott.

Enligt de avgöranden som vunnit laga kraft i skuldfrågan har T.T. gjort sig skyldig till narkotikabrott (åtalspunkten 3 i bilaga 3 till Halmstads TR:s dom) och S.S. gjort sig skyldig till häleri och narkotikabrott (åtalspunkterna 1 och 2 i bilaga 2 och åtalspunkt 2 i bilaga 3 till samma dom). I enlighet med Härnösands TR:s dom har T.T. vidare gjort sig skyldig till narkotikabrott.

Påföljdsfrågan

Brottsligheten omfattar försök till såväl grovt narkotikabrott som varusmuggling av narkotika, grovt brott, avser mycket stora mängder amfetamin och är följaktligen av synnerligen allvarligt slag. Redan straffvärdet av de brotten motiverar enligt HovR:n längre fängelsestraff för de tilltalade än vad TR:n har bestämt.

När det gäller T.T. och J.S. är det uppenbart att den tidigare villkorligt medgivna friheten skall förklaras helt förverkad. Fråga uppkommer vidare - vid tillämpning av 29 kap 4 § BrB - om T.T:s och J.S:s tidigare brottslighet dessutom motiverar att själva fängelsestraffet skärps jämfört med hur det annars skulle ha bestämts. Enligt nämnda lagrum skall vid den bedömningen särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig. I dessa hänseenden antecknar HovR:n följande.

T.T. har sedan 1976 dömts vid elva tidigare tillfällen. Domarna avser såväl förmögenhetsbrott som våldsbrott. Den senaste lagakraftvunna domen från 1988 på fyra års fängelse avsåg grov misshandel, som bestod i att T.T. med ett avsågat hagelgevär skjutit sönder foten på en annan person, olaga vapeninnehav rörande ifrågavarande hagelgevär och en pistol samt grovt narkotikabrott avseende innehav av 48,9 g amfetamin och en mindre mängd cannabisharts samt överlåtelse av såväl cannabis som amfetamin.

J.S. förekommer under elva avsnitt i kriminalregistret sedan 1974. Domarna avser tillgreppsbrott, våldsbrott, trafikbrott samt narkotikabrott och varusmugglingsbrott. För narkotikabrott har J.S. dömts 1985, 1986 och senast 1988. Domen från 1988, varigenom J.S. dömdes till tre och ett halvt års fängelse, avsåg grovt narkotikabrott - förvaring, transport och viss annan hantering av ca 640 g amfetaminblandning - samt olaga innehav av en pistol.

Såväl T.T. som J.S. blev villkorligt frigivna från de senaste straffen under 1990. Av utredningen framgår att de haft nära kontakt med varandra och med i målet aktuelle W.J. under tiden i anstalt. Omständigheterna är enligt HovR:n sådana, att det kan förutsättas att T.T. och J.S. redan under det att de avtjänade närmast föregående fängelsestraff var inriktade på att begå nya brott av bl a samma allvarliga slag som de redan var dömda för. Den brottslighet som de ägnat sig åt under senare år är av så allvarlig natur att det enligt HovR:ns mening finns fog för påståendet att båda tillhör en grupp av brottslingar som det finns ett särskilt intresse från samhällets sida att skydda sig mot. Vad nu sagts medför enligt HovR:n att T.T:s och J.S:s tidigare brottslighet inte kan anses tillräckligt beaktad genom att den villkorligt medgivna friheten förverkas utan bör påverka även straffmätningen i skärpande riktning.

Det som anförts ovan rörande T.T. och J.S. föranleder att straffet för var och en av dem bestäms till fängelse åtta år. Därjämte skall som tidigare har sagts den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad.

För S.S:s del bestämmer HovR:n straffet till fängelse i sju år för den samlade brottsligheten.

HovR:ns domslut. Beträffande T.T. ändrade HovR:n på så sätt de överklagade båda domarna, såvitt var i fråga, att påföljden för de i TR:nas domslut angivna brotten bestämdes till fängelse åtta år. Vidare förklarades, i likhet med vad Halmstads TR gjort i den överklagade domen, den T.T. villkorligt medgivna friheten avseende Halmstads TR:s dom d 21 mars 1988, DB 187, helt förverkad.

I fråga om J.S. ändrade HovR:n på så sätt TR:ns domslut, såvitt var i fråga, att påföljden bestämdes till fängelse åtta år. Vidare förklarades, i likhet med vad TR:n gjort i den överklagade domen, den honom villkorligt medgivna friheten avseende Halmstads TR:s dom d 17 mars 1988, DB 178, helt förverkad.

För S.S. slutligen ändrade HovR:n TR:ns domslut, såvitt var i fråga, på så sätt att HovR:n bestämde påföljden till fängelse sju år.

T.T. (offentlig försvarare advokaten L.C.), J.S. (offentlig försvarare advokaten B.N.) och S.S. (offentlig försvarare advokaten F.G.) sökte revision av HovR:ns dom.

HD meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan men fann ej skäl till prövningstillstånd i övriga delar av målet, till följd varav HovR:ns dom i dessa delar skulle stå fast.

T.T., J.S. och S.S. yrkade därefter väsentlig strafflindring.

Riksåklagaren medgav att fängelsestraffet för var och en av T.T., J.S. och S.S. nedsattes till det straff som Halmstads TR hade bestämt.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Inger Artin).

HD (JustR:n Palm, Magnussan, Lars K Beckman, Munck och Nilsson, referent) beslöt följande dom: