NJA 1992 s. 357

Grovt rån?

(Jfr 1972 s 323, 1988 s 321 och 1989 s 829)

Karlstads TR

Allmän åklagare yrkade vid Karlstads TR ansvar å B.B., född 1961, och T.H., född 1965, för bla grovt rån enligt följande gärningsbeskrivning: B.B. och T.H. har d 17 jan 1992 gemensamt och i samråd olovligen trängt sig in i P.H:s lägenhet på Ölmegatan i Karlstad och där genom att mot P.H. utöva både våld och hot, som inneburit trängande fara, stulit olika föremål och kontanter till ett sammanlagt värde av omkring 20 000 kr. - Genom att gärningen riktat sig mot en blind person har B.B. och T.H. på ett hänsynslöst sätt utnyttjat P.H:s skyddslösa ställning varigenom brottet anses grovt.

Åklagaren yrkade vidare ansvar å B.B. för olovlig körning, grovt brott, under påstående att denne, som saknade körkort och som tidigare gjort sig skyldig till olovlig körning, d 9 aug 1991 fört personbil på Per Persas väg i Karlstad.

Åklagaren yrkade slutligen ansvar å T.H. för grov skadegörelse under påstående att han avsiktligen förstört egendom och åstadkommit synnerlig fara för annans liv eller hälsa genom att han d 18 okt 1991 på E 18 i Karlstad med en stor rörtång angripit förbipasserande bilister, varvid skador uppkommit på tre olika bilar, vilka skador sammanlagt uppgick till 43 000 kr.

P.H. yrkade förpliktande för B.B. och T.H. att solidariskt utge skadestånd till P.H. med totalt 17 010 kr.

TR:n (rådmannen Widlund och fem nämndemän utom beträffande brottsrubriceringen i fråga om rånbrottet och påföljdsbestämningen, i vilka frågor en nämndeman var skiljaktig) fann åtalen mot T.H. för grov skadegörelse och mot B.B. för olovlig körning, grovt brott, styrkta och anförde i dom d 25 febr 1992 följande beträffande åtalet för grovt rån och påföljden:

Domskäl. - - -

B.B. har erkänt gärningen och medgett ansvar för rån men invänt att brottet inte skall bedömas som grovt. T.H. har medgett ansvar för grov stöld. Han har förnekat att han utövat våld eller hot mot P.H. och hävdat att hans uppsåt inte omfattat mer än inbrottsstöld. För det fall TR:n skulle finna att han handlat gemensamt och i samråd med B.B. har även T.H. invänt att rånbrottet inte skall bedömas som grovt.

På åklagarens begäran har P.H., född 1944, hörts som målsägande och därvid i huvudsak uppgett: Han är blind sedan många år. Han bor ensam i en lägenhet på Olmegatan i Karlstad och har hjälp med praktiska bestyr av en hemsamarit två gånger per vecka. Han innehar en tjänst som byrådirektör på länsstyrelsen, där han arbetar halvtid. I sin lägenhet bedriver han också verksamhet som massör. Den aktuella kvällen uppehöll han sig i duschen när det ringde på ytterdörren. Klockan var omkring 20.30. Han förutsatte att det var någon bekant som ringde på dörren, tog på sig en morgonrock och gick för att öppna. En man stod utanför dörren och tilltalade honom. Han kände inte igen mannens röst. Mannen yttrade att han hade en kamrat som kände P.H. och knuffade därefter handgripligen in honom i lägenheten. Han bad den andre att ta det lugnt och förklarade att han var blind. Därefter hamnade han i en fåtölj i vardagsrummet innanför hallen. Han kan inte säga säkert om han blev knuffad ner i stolen eller om han satte sig självmant. I fåtöljen uppfattade han att det förutom den som talat till honom fanns ytterligare en person i lägenheten. Han förstod vad det var frågan om och yttrade att han skulle ta fram pengar och anvisade också en plånbok. Plånboken visade sig emellertid inte innehålla några kontanter. Den person som tilltalat honom tog fram plånboken och överräckte den därefter till honom. Han bestämde sig då för att hämta pengar från ett kassaskrin, som han förvarade i det rum han använder för massageverksamheten. Skrinet var tomt. Det måste ha länsats av den person som ännu inte yttrat sig i lägenheten. P.H. försökte därefter lämna lägenheten. Han höll ena handen på låsvredet till ytterdörren, när den person som hittills talat med honom ryckte honom tillbaka in i lägenheten därvid han yttrade: "Nej för fan gör inte så där då blir det ett jävla liv". Denne man och P.H. hamnade därefter i massagerummet. Han hörde hur den andre personen rumsterade om i sovrummet varefter också denne kom till massagerummet och yttrade: "Jag vet att du har pengar i en garderob. Vilken?" Under den efterföljande polisutredningen har han genomgått en sk röstkonfrontation med de tilltalade. Därvid har det stått klart för honom att den person som talat med honom under det inledande skedet varit T.H. och att den som under den tiden genomsökt lägenheten varit B.B.. T.H. verkade till en början haft till uppgift att bevaka honom. B.B. övertog därefter den rollen och var mycket hotfull. B.B. uppgav att han hade en kniv och att han skulle sticka kniven i bröstet på P.H. och strimla honom i ansiktet om han inte tog fram pengarna. P.H. satt då på en bänk i massagerummet. B.B. drog en kniv över ansiktet på honom varvid en rispa i ena ögonvrån orsakade en liten blödning. I den situationen blev han ordentligt rädd och han beslutade sig för att ta fram de pengar han hade. B.B. hade då också föreslagit T.H. att de skulle ta ner P.H. i källaren och märka honom där och vid två tillfällen krävt att P.H. skulle ta fram pengarna innan B.B. räknat till fem respektive till tre. Under detta händelseförlopp ryckte B.B. även loss en guldkedja, som P.H. bar runt halsen. Han letade fram en rulle sedlar totalt 5 000 kr, som han överräckte till B.B. med kommentaren att de därvid fått de pengar han hade i lägenheten. De båda männen lämnade därefter hans bostad. Han bedömer att de uppehöll sig i lägenheten under 10-15 minuter. Vid tillfället hade han belysning tänd i köket och i massagerummet, kanske också i hallen. Från balkongen till hans lägenhet syns väl om det lyser i köket. Den kniv B.B. använde kan väl ha varit en morakniv tillhörig P.H.. Efter händelsen fanns kniven nämligen inte i sin slida, vilket dessförinnan var fallet. B.B. var den mest aggressive av männen och P.H. var mer rädd för denne än för T.H., vilken han tyckte sig få viss kontakt med. Han fick en känsla av att männen redan från början kände till honom, bl a därför att de inte verkade ta någon notis om hans ledhund, en schäfer, som fanns i lägenheten. Förutom pengarna tillgrep männen bl a det nämnda guldhalsbandet, som han efteråt fått värderat till ca 7 000 kr, en bandspelare och spanska pesetassedlar motsvarande ca 700 svenska kr. Under en period sommaren 1991 hade han omkring 100 000 kr i kontanter i lägenheten. Pengarna hade han erhållit efter försäljning av en husvagn. Efter händelsen känner han rädsla när han vistas i lägenheten. Han har låtit installera porttelefon och släpper nu inte in någon i sin bostad utan att veta vem det är. Numera vågar han inte rasta sin hund på det sätt som skett tidigare, då han inte vill vistas i avsides belägna områden.

B.B. har i huvudsak uppgett: Av en kamrat hade han fått uppgift om att P.H. skulle ha mycket pengar hemma förvarade i en garderob. En summa om 50 000-100 000 kr hade nämnts. Han kände själv inte till något om P.H. men informationen innefattade dennes namn och uppgift om exakt bostadsadress. Han visste inte att P.H. var blind. Den med åtalet avsedda kvällen kom T.H. hem till honom. B.B. hade druckit alkohol och var relativt berusad. Han berättade för T.H. om P.H. och de bestämde sig för att bestjäla denne. T.H. hjälpte honom upp på balkongen till P.H:s lägenhet. Det var mörkt i lägenheten. Avsikten var att han skulle ta sig in balkongvägen och släppa in T.H. genom ytterdörren till lägenheten. Han lyckades emellertid inte forcera balkongdörren. I stället gick han efter T.H. till lägenhetens entredörr. T.H. hade därvid redan tagit sig in till P.H.. B.B. började omedelbart leta efter pengar i garderoberna i sovrummet. Därefter kom han, T.H. och P.H. att samlas i massagerummet. Först nu blev han medveten om att P.H. var blind. Han hittade en kniv i lägenheten och höll den med bladet mot P.H:s kind. Samtidigt uppmanade han P.H. att ta fram pengarna, "så att det inte skulle behöva bli tråkigheter". P.H. efterkom hans begäran och överräckte 5 000 kr. Han och T.H. lämnade därefter lägenheten och delade pengarna under bilfärd från platsen. Han yttrade inte att han skulle sticka kniven i bröstet på P.H. och inte heller att han skulle märka denne i källaren. En telefon låg på golvet i massagerummet lossryckt från sitt jack. T.H. måste ha åstadkommit detta.

T.H. har i huvudsak uppgett: Under ett besök hos B.B. berättade denne att P.H. skulle ha omkring 100 000 kr i sin lägenhet. Han visste inte något om P.H.. De bestämde sig för att göra inbrott hos P.H. och åkte med bil till P.H:s bostad, vilken B.B. kände till. B.B. talade om hur han skulle hitta till ytterdörren till P.H:s lägenhet. B.B. skulle försöka ta sig in i lägenheten via en balkong. T.H. ringde på ytterdörren för att kontrollera så att inte någon befann sig i lägenheten. Efter en stund öppnade P.H.. Han blev överraskad av detta. Han tog tag i dörren när P.H. försökte stänga den. P.H. gick därefter baklänges in i lägenheten. Han följde efter. Han knuffade inte P.H.. B.B. hade då också kommit intill honom sedan denne misslyckats med att ta sig in från balkongen. Han kan inte säga att B.B. knuffade P.H.. P.H. uppgav att han var blind. Detta kände T.H. inte till. B.B. "tog över" inne i lägenheten. B.B. och P.H. uppehöll sig i massagerummet. Han var själv inte i det rummet. Han hörde B.B. och P.H. men inte vad som sades dem emellan. Han såg inte B.B. bära kniv. I lägenheten tillgrep han en del gods. Det var bl a fråga om CD-skivor, en bandspelare, en rakapparat och en telefon. Godset lade han i en påse, som han tog med sig. Sedan B.B. kommit ut från massagerummet lämnade de lägenheten. Han utövade inte något våld eller hot mot P.H..

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat två intyg uttärdade efter läkarundersökningar av P.H. d 19 och 20 jan 1992.

P.H. har nyanserat, klart och sammanhängande berättat om vad som inträffat. Berättelsen bör till alla delar läggas till grund för bedömningen av händelseförloppet. TR:n finner sålunda styrkt att B.B. och T.H. sedan de olovligen inträngt i P.H:s bostad med våld och hot som inneburit trängande fara bestulit P.H. på föremål och kontanter till angivet värde. T.H. har direkt utövat våld mot P.H. genom att knuffa denne in i lägenheten i samband med inträngandet I bostaden och senare rycka P.H. från ytterdörren när denne försökt fly från lägenheten. B.B. har med upprepat muntligt hot om allvarligt fysiskt våld mot P.H., ytterligare underbyggt genom användande av kniv, tvingat sig till dennes kontanter. T.H:s uppgift att han inte varit medveten om B.B:s agerande gentemot P.H., vilken i sig är osannolik, vederläggs av P.H:s och B.B:s utsagor. Det framstår som uppenbart att B.B. och T.H. handlat gemensamt och i samråd. De skall således fällas till ansvar för rånbrott.

Med beaktande av vad främst B.B. uppgett om de informationer han erhållit beträffande P.H., bl a den tidigare korrekta uppgiften om dennes kontantinnehav, måste tagas för visst att B.B. och T.H. redan före inträngandet i lägenheten också varit införstådda med att brottsligheten skulle riktas mot en blind man. Brottet är vid detta förhållande av mycket allvarligt slag. Det synes emellertid inte ha föregåtts av någon nämnvärd planering och gärningsmännen har såvitt utredningen visar inte medfört vapen eller tillhygge till lägenheten. B.B:s brukande av kniven måste därmed närmast betraktas som en impulshandling. Annat än lindrigt våld har inte utövats mot P.H.. TR:n bedömer därför att omständigheterna sammantaget inte är sådana att brottet bör bedömas som grovt rån.

Rånbrottets straffvärde är sådant att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. B.B. har vid rånets genomförande intagit en betydligt mer aktiv roll än T.H.. Detta bör återspeglas vid straffmätningen. Skillnaden därvidlag uppvägs emellertid av att straffet för T.H. även skall innefatta ett kvalificerat skadegörelsebrott.

T.H. har begått brotten under prövotid för villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ådömt honom av TR:n d 3 april 1990 för häleri och värnpliktsbrott. Den återstående strafftiden, som uppgår till två månader och 15 dagar, bör förklaras helt förverkad.

Vid angiven bedömning av ansvarsfrågan såvitt gäller rånbrottet har B.B. och T.H. medgett bifall till de enskilda anspråken frånsett att de i fråga om psykiskt lidande bestritt att utge högre belopp än 5 000 kr.

Brottet mot P.H. måste anses ha inneburit så stora påfrestningar för honom att han bör gottgöras med fordrat belopp.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.B. enligt 8 kap 5 § 1 st BrB och 3 § 1 st 2 trafikbrottslagen (1951:649) för rån och olovlig körning, grovt brott, till fängelse tre år och T.H. enligt 8 kap 5 § 1 st och 12 kap 3 § BrB för rån och grov skadegörelse till fängelse tre år.

Nämndemannen Larsson var skiljaktig såvitt avsåg åtalet för grovt rån och anförde: B.B. och T.H. har på ett hänsynslöst sätt utnyttjat en helt blind mans skyddslösa och utsatta ställning. De bör därför fällas till ansvar för grovt rån. Påföljden bör för båda bestämmas till fängelse fyra år.

HovR:n för Västra Sverige

Åklagaren och T.H. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle döma B.B. och T.H. för grovt rån och förlänga fängelsestraffen.

T.H. yrkade att HovR:n skulle döma honom för grov stöld i stället för rån samt, i vart fall, sätta ned fängelsestraffet.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

HovR:n (hovrättsråden Rolfson, Sundqvist, referent, och Nilsson) anförde i dom d 2 april 1992:

HovR:rn domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom i den överklagade delen.

Nämndemännen Hjalmarsson och Karlsson var skiljaktiga och anförde: T.H. och B.B. har angripit en blind man i hans hem och med användande av våld och hot om ytterligare våld berövat honom pengar. Gärningen har enligt vår mening föregåtts av en mera omfattande planering än vad TR:n ansett. Vi finner att omständigheterna sammantagna är sådana att T.H. och B.B. skall anses ha på ett hänsynslöst sätt utnyttjat P.H:s utsatta och skyddslösa ställning och att de därför skall dömas för grovt rån.

Överröstade i rubriceringsfrågan är vi i övrigt ense med majoriteten.

HD

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle döma B.B. och T.H. för grovt rån i enlighet med åtalet samt bestämma påföljden för envar av dem till ett längre fängelsestraff än det av underrätterna utmätta.

B.B. (offentlig försvarare advokaten S.D.R.) och T.H. (offentlig försvarare advokaten O.V.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Inger Artin).

HD (JustR:n Nyman, Gregow, Freyschuss och Munck, referent) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. I HD har P.H., B.B. och T.H. hörts på nytt.

I målet är klarlagt att B.B. och T.H. trängt sig in i P.H:s lägenhet och där bestulit denne på föremål och kontanter till ett sammanlagt värde av ca 20 000 kr. Åtskilliga omständigheter talar för att båda gärningsmännen och i vart fall B.B. känt till att P.H. var blind redan när de beslutade sig för att utföra brottet. Huruvida så var fallet saknar emellertid avgörande betydelse, eftersom de i allt fall fått kännedom om P.H:s handikapp så snart de sammanträffat med honom i lägenheten.

Det är inte visat att brottet föregåtts av någon överenskommelse gärningsmännen emellan att bruka våld eller hot mot P.H. för det fall han skulle visa sig vara hemma i lägenheten vid brottstillfället. Det är emellertid genom P.H:s uppgifter utrett att B.B., i syfte att få P.H. att ta fram pengar, hotat att ta ner denne i källaren och märka honom där samt vid två tillfällen krävt att P.H. skulle ta fram pengarna innan han räknat till fem resp till tre. B.B. har vidare i samma syfte hotat att sticka en kniv i bröstet på P.H. och strimla honom i ansiktet med kniven samt dragit en kniv över ansiktet på P.H. så att en mindre blödning uppstått.

B.B. har alltså gjort sig skyldig till rånbrott. Särskilt i betraktande av hotet och förfarandet i övrigt med kniven får B.B. anses ha på ett hänsynslöst sätt utnyttjat P.H:s skyddslöshet på grund av blindheten. Även om - som TR:n anfört - brottet inte synes ha föregåtts av någon nämnvärd planering och gärningsmännen inte medfört något vapen eller tillhygge till lägenheten, får B.B:s brott vid en samlad bedömning anses vara av så allvarlig art, att det bör rubriceras som grovt rån.

T.H. har utövat våld mot P.H. genom att knuffa honom in i lägenheten i samband med inträngandet i denna och genom att senare rycka P.H. från ytterdörren när han försökte lämna lägenheten. T.H. har alltså stulit medelst våld å person och är följaktligen skyldig till rånbrott. Det kan emellertid inte anses vara klarlagt att han haft uppsåt som omfattat även B.B:s hot och förfarande med kniven. T.H:s brott bör ej bedömas allvarligare än som rån.

B.B:s brott är, bedömt som grovt rån, ej svårare än att påföljden kan stanna vid minimistraffet enligt straffskalan för sådant brott. Han bör alltså dömas till fängelse fyra år för detta brott och den olovliga körning som han har gjort sig skyldig till. I fråga om T.H. bör HovR:ns domslut fastställas även i påföljdsfrågan.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut beträffande T.H..

Med ändring av HovR:ns dom i fråga om B.B. dömer HD jämlikt 8 kap 6 § BrB och 3 § 1 st andra meningen lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott B.B. för grovt rån samt olovlig körning till fängelse fyra år.

JustR Törnell var skiljaktig och fastställde HovR:ns dom.