NJA 1999 s. 25

Fråga om rånbrott skall anses som grovt samt om påföljd för brottet. Även fråga om åklagaren i högre rätt får justera gärningsbeskrivningen till den tilltalades nackdel efter överklagande enbart i fråga om brottsrubricering och påföljd.

Göteborgs TR

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å jugoslaviska medborgarna Z.C., född 1962, och M.P., född 1973, å S.C., född 1969, medborgare i Bosnien-Hercegovina, samt å M.V., född 1977, för grovt rån (åtalspunkten 1) enligt följande:

"Den 2 april 1998 har Z.C., M.P., S.C. och M.V. tillsammans och i samråd berett sig tillträde till A.P:s bostad, en villafastighet, belägen på Askims Högalid 12 i Göteborg, och medelst våld och hot om våld stulit enligt följande.

M.V. hotade A.P. genom att rikta en pistol, kaliber 8 mm, mot honom och beordrade honom att lägga sig ner på golvet. Hotet har för A.P. framstått som trängande fara.

Z.C. lade en tröja över den på magen liggande A.P:s huvud och band ihop dels hans händer och dels hans fötter med skosnören. Därefter förde Z.C. samman hans händer och fötter och band ihop dem med en kabel.

M.P. och S.C. genomsökte fastigheten och fann ett kassaskåp innehållande 500 000 kr i kontanter och ett mindre belopp i utländsk valuta samt smycken värda sammanlagt cirka 2 170 000 kr. Kassaskåpet placerades i en bag tillhörande A.P..

M.P. har därutöver stulit ett armbandsur tillhörande A.P. och M.V. hans plånbok.

Z.C., M.P., S.C. och M.V. lämnade tillsammans platsen i personbilen KVE 121, med ovan nämnt gods, och färdades till en fastighet belägen på Bergsgårdsgärdet 1 i Göteborg där de tillsammans bröt upp kassaskåpet och fördelade kontanterna mellan sig.

Gärningen är att bedöma som grovt brott eftersom Z.C., M.P., S.C. och M.V. visat särskild råhet och hänsynslöshet genom att använda vapen och genom att rånet planerats och begåtts mot en ung person."

Ansvar yrkades å Z.C. även för vapenbrott, under två åtalspunkter, enligt följande: "Z.C. har under tiden maj 1997-d 19 maj 1998 i Göteborg uppsåtligen eller av oaktsamhet innehaft en pistol av märket FN Browning, kaliber 8 mm, som är ett kombinerat gas-, skrämskotts- och signalvapen utan att ha rätt till det" och "Z.C. har under tiden april 1997-4 april 1998 uppsåtligen eller av oaktsamhet innehaft 10 st pistolpatroner, kaliber 9 mm, och 2 st tårgaspatroner, kaliber 8 mm, utan att ha rätt till det."

Åklagaren yrkade att Z.C., M.P. och S.C. skulle utvisas ur riket.

(Skadeståndsanspråk framställdes. Den delen av målet redovisas ej i detta referat.)

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Nyström) anförde i dom d 26 juni 1998: Domskäl. Gärningen enligt åtalspunkten 1.

Z.C. har erkänt gärningen med följande undantag. Avseende stycke tre i gärningsbeskrivningen har han förnekat att han bundit A.P:s fötter samt sammanbundit hans händer med hans fötter.

M.P. har erkänt gärningen med följande undantag. Avseende stycke fyra i gärningsbeskrivningen har han uppgett att de inte genomsökte fastigheten eftersom de visste var kassaskåpet fanns. Avseende stycke sju har han förnekat att han hade kännedom om att det var ett riktigt vapen som användes vid rånet.

S.C. har förnekat gärningen. M.V. har förnekat gärningen.

Utöver förhör med de tilltalade har åklagaren såsom bevisning åberopat målsägandeförhör med A.P. samt vittnesförhör med M.S., S.K., P.J., B.D.och Z.D. Härutöver har viss skriftlig bevisning åberopats.

M.V. har åberopat viss skriftlig bevisning. Han har vidare åberopat vittnesförhör med personer i fd Jugoslavien. Förhör med dessa personer har inte kunnat hållas vid huvudförhandlingen.

Z.C. har uppgett bl a följande. Han har tillsammans med M.P., S.C. och M.V. d 2 april 1998 berett sig tillträde till A.P:s bostad i Askim. De hade tio dagar tidigare kommit överens om att stjäla ett kassaskåp som de, efter vad S.C. berättat, visste fanns i villan. Före den 2 april hade de vid två tillfällen varit vid villan och rekognoscerat. Den 2 april ringde S.C. två samtal och fick därigenom reda på att paret P var bortrest. De bestämde sig då för att råna villan om någon var hemma och tog därför med sig en pistol och en tejprulle. De ville inte bryta sig in eftersom de visste att villan var larmad. När de kom till villan ville Z.C. inte gå in med de andra utan hävdade att han endast åtagit sig att vara chaufför. M.V. böljade då skrika och skälla på honom varefter Z.C. gick med på att följa med in. M.V. och M.P. gick in först. M.V. riktade en pistol mot A.P. och fick honom att lägga sig på golvet varefter Z.C. kom in och lade en tröja över huvudet på honom och band ihop hans händer. Härefter gick Z.C. ut och ropade på M.P. som nu gick in. Z.C. stannade utanför villan och inväntade de övriga som kom ut efter ungefär tio minuter med en stor väska innehållande kassaskåpet. De öppnade kassaskåpet hos S.C:s mor och fördelade pengarna mellan sig. S.C. och M.V. tog hand om smyckena.

M.P:s berättelse överensstämmer till stora delar med det som Z.C. har berättat. M.P. har till skillnad från Z.C. uppgett bl a följande. Rånet var inte planerat utan det var tänkt att de fyra skulle göra inbrott i villan genom att krossa en ruta. Om det var någon hemma i villan skulle man inte göra något. Det visade sig att A.P. var hemma. M.P. gick då med M.V. in för att hämta vatten, men han visste inte att M.V. hade en pistol. Det var M.P. och S.C. som gick till övervåningen och hämtade kassaskåpet, medan Z.C. och M.V. var kvar nere hos A.P.. Innan de lämnade villan sa M.P. "ring inte polisen, vi är farliga" till A.P.. Efter rånet åkte de med kassaskåpet till Z.C:s bostad och delade upp pengarna som fanns däri. Smyckena och guldet tog S.C. och M.V. hand om. På kvällen hyrde M.P. och M.V. videofilmer i M.V:s namn. Dagen efter rånet åkte M.P., S.C. och M.V. till Malmö för att sälja smyckena som fanns i kassaskåpet. Detta lyckades dock inte. M.P. tog hand om smyckena men lämnade dem sedan till M.V..

S.C. har berättat bl a följande. Han har inte berett sig tillträde till fastigheten. Han kände dock till att kassaskåpet fanns i villan eftersom han hade städat där. Han berättade vid något tillfälle för Z.C. och M.P. om kassaskåpet varefter dessa föreslog att man skulle stjäla kassaskåpet. S.C. ville inte detta. S.C. visste att Z.C. och M.P. planerade att göra inbrott i villan. S.C. ringde d 2 april till en anställd i den städfirma där S.C. arbetade, och fick besked om att ägarna till villan var bortresta och att någon städning därför inte skulle ske denna dag. På kvällen samma dag mottog S.C. 113 000 kr av de pengar som han visste hade åtkommits genom rånet tidigare på dagen. Det var överenskommet att S.C. skulle få en lika stor del av rånbytet som gärningsmännen, eftersom det var hans förtjänst att de fått tag i kassaskåpet. I gengäld skulle de övriga ange honom som gärningsman för det fall rånet uppdagades. S.C. tog inledningsvis hand om smyckena efter rånet, men gav sedermera dessa till M.P..

M.V. har förnekat gärningen under åberopande av att han vid gärningstillfället befann sig i Jugoslavien varvid han bl a uppgett följande. Från d 30 mars till d 6 april 1998 var han i Jugoslavien. Under sin vistelse i Jugoslavien sålde han mark. Det finns många anledningar till varför de övriga tilltalade försöker få honom fälld för ett brott som han inte har begått. Det föreligger exempelvis många familjefejder mellan de familjer som kommit till Sverige från Jugoslavien. M.V:s familj är på så vis fiender till familjen C.

A.P. har i förhör uppgett bl a följande. Han var ensam hemma i villan när två män ringde på dörren och frågade efter vatten till bilen. A.P. släppte in dem i tvättstugan och den ene började fylla en hink med vatten. Efter någon minut, när hinken var fylld till tre fjärdedelar, tog mannen med hinken, som A.P. identifierat som M.V., upp en pistol och sade åt A.P. att vara tyst och lägga sig ner. A.P. lydde då han blev mycket rädd och inte vågade göra motstånd. En tröja lades över huvudet på honom och dels hans händer, dels hans fötter bands ihop varefter händer och fötter bands samman. Han hörde att det var flera personer som kommit in. Personerna talade ett språk som A.P. inte kunde förstå. Några gick upp på övervåningen. En person var hela tiden kvar i tvättstugan hos A.P. Vid ett tillfälle fick han en dunk i ryggen och en uppmaning att vara tyst. En halskedja som han bar runt halsen rycktes av honom och någon kände på hans armar efter en klocka. Han tillfrågades om var hans plånbok var och han svarade att den låg i byxorna på hans säng. När personerna från övervåningen kom tillbaka sade de till A.P. att "räkna till 200 innan du försöker ta dig loss". När han hörde en motor rusas började han ta sig loss och ringde sedan en kamrat som larmade polisen. A.P. tror att hela rånet tog ungefär tio minuter. Efter rånet har A.P. fått koncentrationssvårigheter, känslor av likgiltighet och meningslöshet. Han vågar inte längre vara ensam hemma. Han går hos psykolog för behandling av sina problem.

Genom de uppgifter som lämnats av Z.C. och M.P. samt av A.P. är det klarlagt att Z.C. och M.P. på sätt åklagaren beskrivit tagit del i den åtalade gärningen.

Det är genom vittnesmålen med M.S. och S.K. klarlagt att S.C. ringt till dem d 2 april 1998 och blivit upplyst om att P:s var bortresta och att det därför inte skulle ske någon städning den dagen. Genom vittnesmålet med B.D. har framkommit att han någon gång i slutet av mars 1998 har visat S.C. och M.V. vägen till en korsning i närheten av familjen P:s villa. Det har således framkommit att S.C. har visat stort intresse för brottsplatsen. S.C:s invändning att han inte har varit med vid själva rånet men att han trots detta fått del av rånbytet och att han angetts av de övriga gärningsmännen enbart på grund av en överenskommelse härom, är inte trovärdig. Genom Z.C:s och M.P:s uppgifter, som vinner stöd av ovan nämnda vittnesuppgifter, finner TR:n styrkt att S.C. tagit del i gärningen på sätt åklagaren beskrivit.

M.V. har invänt att han befann sig i Jugoslavien vid tidpunkten för rånet och har till stöd härför åberopat ett köpeavtal dagtecknat i Jugoslavien d 2 april 1998 genom vilket M.V. har sålt mark samt sitt pass med stämplar till styrkande av att han var i Jugoslavien mellan d 30 mars och d 6 april 1998. TR:n finner att det åberopade köpeavtalet samt stämplarna i M.V:s pass inte utesluter att han kan ha varit i Sverige vid tidpunkten för brottet. Med hänsyn till det brev som återfunnits i M.V:s cell framstår det som högst osannolikt att M.V. var i Jugoslavien som han påstått. Det får av Z.D:s vittnesmål anses styrkt att M.V. var i Sverige i vart fall d 4 april 1998. Genom det av åklagaren åberopade kvittot från videouthyrningen tillsammans med P.J:s vittnesmål och M.P:s uppgifter är det vidare styrkt att M.V. hyrde video i Göteborg d 2 april 1998. Med hänsyn till det ovan nämnda och till de uppgifter som lämnats av Z.C. och M.P., samt då A.P. vid konfrontation anordnad av polisen med 95 % säkerhet samt under huvudförhandlingen med fullständig säkerhet pekat ut M.V. som den person som höll i pistolen, finner TR:n styrkt att M.V. tagit del i rånet på sätt åklagaren påstått. M.V:s uppgift om att Z.C. och M.P. skulle ha tillvitat honom gärningen bl a på grund av motsättningar mellan deras familjer finner TR:n inte trovärdig.

Det är således utrett att Z.C., M.P., S.C. och M.V. tillsammans och i samråd utfört det påstådda rånet, vilket är av allvarlig beskaffenhet.

Det är i målet klarlagt att en pistol användes vid rånet mot A.P. i dennes hem. Oavsett om pistolen var skarpladdad eller inte framstod den som riktig för A.P., vilket medförde att han blev mycket rädd. Med hänsyn härtill och framför allt med hänsyn till att rånet begåtts mot A.P. i hemmet, vilket är en plats där han och även andra människor måste kunna känna sig trygga och skyddade, framstår rånet som så hänsynslöst att det skall bedömas som grovt. Härtill kommer att rånet var planerat samt att gärningsmännen visste, innan de gick in och hotade A.P. med pistolen, att denne var ensam hemma och således helt utlämnad till deras godtycke, våld och hot om våld. Åtalet skall bifallas.

Gärningarna enligt åtalspunkterna 2 och 3. Z.C. har erkänt gärningarna. Erkännandet vinner stöd av utredningen i övrigt och åtalen skall bifallas. Påföljden. Z.C. och S.C. förekommer inte i kriminalregistret. M.P. förekommer under ett avsnitt i kriminalregistret. Han dömdes av Alingsås TR d 16 juli 1996 för stöld till villkorlig dom. Det nu aktuella brottet har begåtts under pågående prövotid.

M.V. förekommer under två avsnitt i kriminalregistret. Han dömdes av Alingsås TR d 16 juli 1996 för stöld till villkorlig dom samt senast av Göteborgs TR d 22 okt 1996 för grov stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel, varvid det förordnades att den tidigare ådömda skyddstillsynen skulle omfatta även de nya brotten. Det nu aktuella brottet har begåtts under pågående prövotid.

Brottet under åtalspunkten 1 är av sådan art att det föranleder fängelse. Det har inte framkommit omständigheter som talar mot en frihetsberövande påföljd. Brottet har ett mycket högt straffvärde, sex år.

Vid bestämmande av fängelsestraffets längd för Z.C., M.P. och S.C. har hänsyn tagits till TR:ns bedömning i frågan om utvisning.

Brottets mycket höga straffvärde föranleder att även M.V., som när brottet begicks var 20 år, skall dömas till ett kännbart fängelsestraff. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd har hänsyn tagits särskilt till M.V:s ålder.

Angivna hänsynstaganden föranleder att fängelsestraffets längd sätts ned till fem år för envar av Z.C., M.P., S.C. och M.V.. Brotten under åtalspunkterna 2 och 3 föranleder inte någon skärpning av påföljden för Z.C..

Utvisning. Z.C. har bestritt yrkandet om utvisning under åberopande av följande. Han kom till Sverige 1991. Han har stark anknytning till Sverige genom att hans hustru, som är svensk medborgare, hans son samt hela hans övriga släkt är bosatta här. Han har flytt kriget i Jugoslavien och kommer att för detta dömas till kanske tio års fängelse om han återvänder. Brotten är inte så allvarliga att synnerliga skäl för utvisning av honom föreligger och det är dessutom liten risk för att han kommer att begå nya brott här i riket.

M.P. har bestritt yrkandet om utvisning under åberopande av följande. Han kom till Sverige 1992. Han har stark anknytning till Sverige genom att hans hustru och dotter, en farbror med fru samt en moster är bosatta här. Vidare är brottsligheten inte särskilt allvarlig och han har inte tidigare begått mycket allvarlig brottslighet. Det föreligger ingen risk för ytterligare brottslighet. M.P. lämnade Jugoslavien för att undkomma kriget, efter det att han påtecknat kallelse till militärtjänstgöring.

S.C. har bestritt yrkandet om utvisning under åberopande av följande. S.C. kom till Sverige 1991. Han har stark anknytning till Sverige då hans hustru och barn samt hans bror är bosatta här. Det föreligger ingen risk för fortsatt brottslighet här i riket. S.C. flydde till Sverige för att undkomma kriget i Jugoslavien och han har därigenom underlåtit att hörsamma en kallelse från krigsmakten. Han har, enligt åberopat intyg, för detta dömts till fem års fängelse och förbjudits återvända till Serbiska republiken.

För utvisning av Z.C., M.P. och S.C. krävs synnerliga skäl. Det grova rån de begått är emellertid så allvarligt att utvisning av dem bör ske trots den starka anknytning till Sverige envar av dem har. Skäl för att tidsbegränsa utvisningen finns inte. Enligt yttranden från invandrarverket föreligger inte hinder för verkställighet av utvisning av dem.

Domslut

Domslut. TR:n dömde Z.C. enligt 8 kap 6 § BrB samt 9 kap 1 § och 2 d §vapenlagen (1996:67) för grovt rån och vapenbrott till fängelse fem år samt envar av M.P., S.C. och M.V. enligt 8 kap 6 § BrB för grovt rån till fängelse fem år.

Z.C., M.P. och S.C. utvisades ur riket med förbud att återvända.

TR:ns dom överklagades i HovR:n för Västra Sverige.

Z.C., M.P. och S.C. yrkade att HovR:n skulle rubricera rångärningen som rån av normalgraden, sätta ned fängelsestraffet och ogilla utvisningsyrkandet. M.V. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet, i andra hand yrkade han att fängelsestraffet skulle sättas ned.

Åklagaren yrkade anslutningsvis längre fängelsestraff för de fyra tilltalade.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Åklagaren justerade gärningsbeskrivningen gällande rångärningen så, att i fjärde stycket beloppet 500 000 kr ändrades till 233 000 kr och att i sjunde stycket tillades som avslutande ord "som varit ensam i sitt hem".

HovR:n (hovrättsråden Sundqvist och Olsson, referent, hovrättsassessorn Christianson samt nämndemännen Bullarbo och Bäckman) anförde i dom d 2 sept 1998: Domskäl. De fyra tilltalade, de tre målsägandena samt vittnena P.J., B.D. och Z.D har hörts i HovR:n. S.C. har därvid ändrat sin berättelse på så sätt att han numera i det väsentliga erkänt vad åklagaren lagt honom till last och vidare utpekat M.V. som delaktig i rångärningen. Z.C. har uppgett att pistolen som användes vid rånet var hans, att det bara var en skrämskottspistol - samma pistol som anges i åtalspunkten 2 - och att den ej var laddad.

Den vid TR:n åberopade skriftliga bevisningen har åberopats även i HovR:n.

Som ny bevisning har i HovR:n på M.V:s begäran vittnesförhör hållits med den i Bosnien-Hercegovina verksamme advokaten S.M., vilken varit med om upprättandet av köpeavtalet d 2 april 1998, varigenom M.V. skall ha sålt ett markområde i f d Jugoslavien, och V.M., som skall ha varit köparen av markområdet. Förhören har hållits per telefon genom tolk. De två vittnena har vid förhören befunnit sig på S.M:s advokatkontor i f d Jugoslavien. Köpeavtalet har därvid varit tillgängligt för HovR:n.

S.M. har uppgett följande. Han bekräftar att han som advokat på sitt kontor i f d Jugoslavien varit behjälplig vid upprättandet av det ifrågavarande köpeavtalet av d 2 april 1998. Han har i sitt arkiv en kopia av det. På köpeavtalet finns angivet ett passnummer för M.V.. S.M. vet ej vem som visade honom passet men utgår från att det var M.V.. Han kan inte säkert säga vem som verkligen var på kontoret eftersom han inte kontrollerade identiteten på säljaren och köparen. Han har från M.V:s försvarare fått sig tillsänt ett foto av M.V. men inte kunnat känna igen denne. - Inför vittnesförhöret i HovR:n med V.M. har S.M. konstaterat att denne är rättmätig innehavare av en identitetshandling, vilkens nummer är identiskt med vad som på köpeavtalet anges som nummer på V.M:s identitetshandling.

V.M. har uppgett följande. Det var han som köpte markområdet av M.V. enligt köpeavtalet d 2 april 1998. Han har känt denne sedan denne var liten. Han har även känt dennes fader och moder. M.V. var närvarande hos S.M. vid upprättandet av köpeavtalet.

HovR:n gör följande bedömning.

I HovR:n har bevisningen för att M.V. varit med om rångärningen förstärkts på så sätt att numera även S.C. utpekat honom som delaktig. På de skäl TR:n anfört finner även HovR:n det bortom rimligt tvivel styrkt att M.V. deltagit i rångärningen i enlighet med vad åklagaren påstått, dock har åklagaren inte styrkt att A.P:s plånbok stulits. Det innebär att HovR:n inte funnit den av försvaret åberopade bevisningen för att M.V. just d 2 april 1998 befunnit sig i Jugoslavien övertygande. De övriga tre tilltalade har inte överklagat TR:ns dom vad avser deras delaktighet i rångärningen.

Samtliga fyra tilltalade skall således dömas för den åtalade rångärningen.

Rån av normalgraden, dvs enligt 8 kap 5 § BrB, är ett allvarligt brott, vilket framgår av den i lagrummet angivna straffskalan, fängelse mellan ett och sex år. Betydligt allvarligare är dock grovt rån, för vilket lägsta straff är fängelse fyra år. HD har i sin praxis visat återhållsamhet när det gäller att rubricera rånbrott som grova (jfr t ex NJA 1989 s 829 och 1992 s 357; i det senare fallet dömdes visserligen en av gärningsmännen för grovt rån, men den omständigheten att brottet riktades mot en blind person som befann sig i sitt hem ansågs inte ensamt avgörande). I förevarande fall kan enligt HovR:ns mening de fyra rånarna inte anses ha visat särskild råhet och hänsynslöshet utöver vad som kan täckas av straffskalan för normalgraden av rån. Annat är inte visat än att den vid rånet använda pistolen inte varit laddad. Planerandet och utförandet av rånet har vidare präglats av viss valhänthet. HovR:n finner således att de fyra tilltalade skall dömas icke för grovt rån utan för rån enligt 8 kap 5 BrB.

Vid denna bedömning av rånbrottet skall de av TR:n utmätta straffen sättas ned. HovR:n finner att fängelsestraffet bör bestämmas lika för alla fyra tilltalade. Att M.V. till skillnad från de övriga vid brottets begående inte fyllt 21 år uppvägs enligt HovR:ns mening av att han tidigare, nämligen under år 1996, dömts för relativt allvarlig brottslighet. De vapenbrott Z.C. enligt TR:ns dom döms för, förutom rånbrottet, finner HovR:n ej vara av den betydelsen att fängelsestraffet skall sättas högre för honom.

Vad gäller frågan om utvisning är i förevarande fall 4 kap 10 § 2 st utlämningslagen tillämplig, vilket innebär att det krävs synnerliga skäl för att rätten skall kunna förordna om utvisning. Vid den bedömning av rånbrottet som HovR:n enligt ovan gjort och med beaktande av vad som framkommit angående de aktuella tre tilltalades personliga förhållanden finner HovR:n att synnerliga skäl inte föreligger, varför TR:ns förordnande om utvisning skall upphävas.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom enligt följande.

1) HovR:n bedömde, med tillämpning av 8 kap 5 § 1 st BrB, gärningen under åtalspunkten 1 som rån.

2) Påföljden för envar av Z.C., M.P., S.C. och M.V. bestämdes till fångelse 3 år.

3) Förordnandena om utvisning ur riket upphävdes.

HD

Riksåklagaren överklagade och yrkade att Z.C., M.P., S.C. och M.V. skulle dömas för grovt rån och att i vart fall påföljden skulle skärpas. Beträffande åtalsjustering se HD:s dom.

Z.C. (offentlig försvarare advokaten P.K.), M.P. (offentlig försvarare advokaten S.F.), S.C. (offentlig försvarare advokaten S-E.S) och M.V. (offentlig försvarare advokaten C.A.), vilka samtliga avgivit nöjdförklaring beträffande HovR:ns dom, bestred ändring.

Riksåklagaren anförde i sin överklagandeskrift bl a: Enligt min mening är omständigheterna sammantagna sådana att de tilltalade vid utförandet av rånet på ett hänsynslöst sätt utnyttjat målsägandens skyddslösa och utsatta ställning. Rånet har också haft inslag av råhet. Vid bedömningen skall emellertid särskilt beaktas att rånet har begåtts mot en ung person i dennes bostad och medfört en integritetskränkning av synnerligen allvarlig natur.

Jag menar att hänsyn också bör kunna tas till att brottet varit planerat samt att det tillgripnas värde varit mycket högt. Här vill jag framhålla att den uppräkning som görs i bestämmelsen om grovt rån av förutsättningar som kan utgöra grund för att bedöma ett rån som grovt inte är uttömmande. Det finns enligt min mening ett visst utrymme för domstolarna att också lägga andra omständigheter än dem som räknats upp till grund för en sådan bedömning. Jag kan inte heller se att legalitetsprincipen hindrar ett sådant betraktelsesätt.

Oavsett utgången i rubriceringsfrågan är det min uppfattning att de ådömda straffen skall skärpas väsentligt Jag vill i denna fråga hänvisa till uttalanden av HD i rättsfallet NJA 1994 s 732. Omständigheterna kring rångärningen utgör skäl att se betydligt allvarligare på brottet än vad HovR:n har gjort. Påföljden för en gärning av detta slag bör enligt min mening i vart fall ligga på den övre delen av straffskalan för rån av normalgraden. Av intresse för straffmätningsfrågan är vidare att statistiken vad gäller rån för perioden 1995-1997 (se Brottsförebyggande rådets utgåva Brottsutvecklingen i Sverige 1995-1997, s 123) visar att antalet rån mot penninginrättningar minskat påtagligt och att i stället personrånen nu är helt dominerande. Också det nu anförda medför att det behövs en skärpt reaktion i fråga om denna senare typ av rån.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Lars K Beckman, Danelius och Regner, referent) beslöt följande dom: Domskäl. HD har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har Riksåklagaren justerat åtalet så att detta i enlighet med stämningsansökningen skall avse kontantbeloppet 500 000 kr i stället för de 233 000 kr som angetts vid åtalsjusteringen i HovR:n.

Eftersom Riksåklagaren har överklagat HovR:ns dom endast beträffande brottsrubricering och påföljd och då den justering av gärningsbeskrivningen som Riksåklagaren gjort i HD avser skuldfrågan (jfr NJA 1989 s 829 och 1995 s 226), skall justeringen på grund av bestämmelserna i 51 kap 23 a § och 55 kap 15 § RB inte beaktas av HD.

Vid huvudförhandlingen har de tilltalade och A.P. hörts på nytt. Z.C., M.P. och S.C. samt A.P. har därvid i huvudsak lämnat samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom. S.C. dock med de ändringar som angetts i HovR:ns dom. M.V. har vidhållit att han befunnit sig i Jugoslavien d 2 april 1998.

I enlighet med TR:ns i denna del inte överklagade dom skall Z.C. dömas för vapenbrott. Rånbrottet är inte överklagat i skuldfrågan utan endast vad gäller frågan om brottet skall anses vara grovt eller ej samt frågan om påföljd för de tilltalade.

Enligt 8 kap 5 § BrB döms den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara för rån till fängelse, lägst ett och högst sex år. Är ett sådant brott grovt skall enligt 8 kap 6 § samma balk dömas för grovt rån till fängelse, lägst fyra och högst tio år. Vid bedömandet huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet varit livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

Den pistol som användes vid rånet är ett kombinerat gas-, skrämsel- och signalvapen som Z.C. enligt vad han uppgett tömt på patroner före rånet. Det våld som utövats har bestått i att A.P. bands med kängsnören om händer och fötter och med en elkabel som drog ihop händerna och fötterna samt fick en dunk i ryggen. Helt visst har situationen för A.P. framstått som mycket skrämmande, men det våld som utövats mot honom kan inte anses ha varit livsfarligt eller sägas ha varit synnerligt rått. Inte heller det hot som uttalats har varit särskilt kvalificerat.

A.P. har som en följd av rånet drabbats av vissa kvarstående psykiska besvär. Någon svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom har han dock inte tillfogats.

Rånet har föregåtts av viss planläggning men denna har, såvitt visats, inte från början varit inriktad på annat än att kassaskåpet skulle stjälas, i första hand när S.C. städade huset och sedan, när städning inte längre var aktuell, efter ett inbrott. Det våld och hot som riktat sig mot A.P. framstår därför som ett mera improviserat handlande när det visade sig att han befann sig i huset.

A.P. var vid gärningstillfället 18 år. Varken hans ålder eller det förhållandet att han var ensam i bostaden kan sägas ha inneburit att han haft en skyddslös eller utsatt ställning i den mening som avses i 8 kap 6 BrB (jfr NJA 1992 s 357).

Såväl lagstiftning som rättstillämpning har präglats av viss återhållsamhet när det gällt att anse rånbrott som grova (jfr NJA 1972 s 323, 1988 s 321, 1989 s 829 och 1994 s 732). Det här aktuella rånbrottet måste anses vara allvarligt vid en samlad bedömning av omständigheterna, främst intrånget med våld och hot i en bostad där betydande värden tillgripits. Att utan stöd i den - i och för sig inte uttömmande - uppräkning som finns i 8 kap 6 § rubricera gärningen som grov bör emellertid inte ske (jfr det sist anmärkta rättsfallet). HovR:ns bedömning av brottsrubriceringen bör därför inte frångås.

Som framhållits nyss är det fråga om ett allvarligt brott, även om det inte kan rubriceras som grovt rån. Det finns därför skäl att skärpa straffen för de tilltalade. Som domstolarna funnit bör fängelsestraffen sättas lika för dem alla.

Domslut

Domslut. HD ändrar endast på det sättet HovR:ns domslut att påföljden för var och en av Z.C., M.P., S.C. och M.V. bestäms till fängelse fyra år.

Fängelsestraffen skall anses verkställda i anstalt, såvitt avser Z.C. till en tid av sammanlagt 155 dagar, såvitt avser M.P. till en tid av sammanlagt 143 dagar, såvitt avser S.C. till en tid av sammanlagt 152 dagar och såvitt avser M.V. till en tid av sammanlagt 146 dagar.

JustR:n Blomstrand och Lundius var skiljaktiga beträffande straffmätningen och anförde: Visserligen är det fråga om ett allvarligt brott, även om det inte kan rubriceras som grovt rån. Omständigheterna är dock inte sådana att de motiverar straff i nivå med vad som gäller för grovt rån. Det finns inte skäl att skärpa straffen utöver vad HovR:n har bestämt.

HD:s dom meddelades d 15 febr 1999 (mål nr B 3942-98).