NJA 1997 s. 196

(Jmf denna årgång s 154)

E.A. är född i Sverige år 1957 och svensk medborgare. Hon ingick år 1982 äktenskap i Sverige med J.A., som är brittisk och australiensisk medborgare. Parterna bosatte sig till en början i England och E.A. avregistrerades från folkbokföringen i Sverige år 1983. Parterna har i äktenskapet barnen M., född år 1989, och H., född år 1991, om vilka barn föräldrarna har gemensam vårdnad. Barnen är födda i Australien men har samtliga de tre medborgarskap som nämnts. I november 1991 flyttade parterna till Tokyo och i september år 1994 till Singapore, där den senaste gemensamma familjebostaden är belägen.

Efter att i juli 1996 ha begett sig med barnen till Sverige väckte E.A. vid Stockholms TR talan mot J.A. och yrkade att TR:n skulle döma till äktenskapsskillnad mellan makarna och tillerkänna henne ensam vårdnaden om barnen M. och H..

J.A. yrkade att TR. n skulle avvisa yrkandet om vårdnad. Som skäl för avvisningsyrkandet anförde han att ingen av parterna och inte heller barnen hade hemvist i Sverige.

E.A. bestred avvisningsyrkandet. Som skäl för sin inställning anförde hon att hon hade för avsikt att kvarstanna i Sverige och att M. hade börjat i skola i Västervik samt att H. väntade på att få en daghemsplats där.

J.A. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle avvisa E.A:s talan rörande vårdnaden. Som grund för sitt yrkande anförde J.A. i huvudsak följande. Parternas två döttrar, M. och H., har hemvist i Singapore. De har inte vistats i Sverige annat än under vissa tider av sina sommarferier. Att barnen nu finns här beror endast på att E.A. egenmäktigt fört dem hit. Eftersom barnen dels har bortförts på ett lagstridigt sätt, dels har hemvist i Singapore finns inte några praktiska skäl för att pröva vårdnadsfrågan här. Familjen har heller inte, som påståtts av E.A., haft för avsikt att flytta från Singapore.

HovR:n (tf hovrättslagmannen Örn, fd hovrättsrådet Matton och tf hovrättsassessorn Adamsson, referent) anförde i beslut d 21 nov 1996: Skäl: Enligt 3 kap 6 § lagen (1904:26 s 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap får frågor angående bl a vårdnaden om barn upptas i äktenskapsmål. Bestämmelsen får anses innebära att svensk domstol inom tillämpningsområdet för densamma alltid är behörig att pröva en vårdnadsfråga. Domstolen har dock ingen skyldighet att göra detta, om det saknas praktiska skäl för en prövning här.

TR:n har varit behörig att uppta äktenskapsmålet till prövning enligt 3 kap 2 § 2 tidigare angiven lag.

Vad så gäller frågan om det finns praktiska skäl för att i äktenskapsmålet pröva E.A:s yrkande om vårdnad delar HovR:n TR:ns bedömning. TR:ns slutsats rubbas inte heller av vad J.A. tillagt i HovR:n. Slut. Överklagandet lämnas utan bifall.

J.A. (ombud advokaten F.R.) överklagade och yrkade att HD skulle avvisa E.A:s talan såvitt avsåg vårdnaden om parternas barn.

E.A. (ombud advokaten A.K.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bratt, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl: E.A:s yrkande om vårdnad om barnen M. och H. har framställts i äktenskapsmål på vilket lagen (1904:26 s 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL) är tillämplig.

Enligt 3 kap 6 § IÄL får frågor angående vårdnad om och underhåll till barn upptagas i äktenskapsmål. Om barnet vistas här i riket skall sådana frågor alltid prövas enligt svensk lag. Bestämmelsen fick sin utformning genom en lagändring år 1973. Av förarbetena (se NJA II 1973 s 572f och 593f) framgår bl a att syftet med bestämmelsen var att ge svensk domstol möjlighet att i äktenskapsmål pröva med tillämpning av svensk lag också vårdnads- och underhållsfrågor, när barnet har sitt hemvist hår i riket. Bestämmelsen avsågs emellertid ge utrymme för en prövning av sådana frågor, även om barnet inte vistas här i landet, när praktiska behov av en prövning kan antas föreligga. I förarbetena uttalas att - om barnet vistas i Sverige - det som regel torde vara uppenbart att det föreligger behov av att nämnda frågor prövas i äktenskapsmålet här; i övrigt kunde några närmare anvisningar rörande tillämpningen av §:n knappast ges.

Avsikten med 1973 års lagändring var emellertid inte att åstadkomma någon reell förändring i förhållande till då gällande rätt. I en sedan år 1964 gällande bestämmelse (3 § lag 27 nov 1964 nr 726 om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall) föreskrevs att frågor angående vårdnaden om och underhåll till barn fick tas upp i mål som avsågs i lagen, om barnet vistades här i landet, samt att frågorna därvid skulle prövas enligt svensk lag. I specialmotiveringen till den bestämmelsen uttalade departementschefen "Att såsom en remissinstans ifrågasatt begränsa lagrummet till fall, då barnets vistelse i Sverige är stadigvarande anser jag inte påkallat" (NJA II 1964 s 436).

De sålunda gjorda förarbetsuttalandena synes ge domstolen ett mycket begränsat utrymme att i äktenskapsmål, då barnen vistas i Sverige, underlåta att pröva frågan om vårdnad, jfr HD:s beslut d 12 mars 1997 i mål Ö 1592/96.

I målet är frågan om vårdnaden om två barn, sex och åtta år gamla, vilka kvarhållits i Sverige mot den ene vårdnadshavarens uttryckliga vilja. Deras hemvist får alltjämt anses vara där familjen tidigare varit bosatt tillsammans, dvs Singapore. Singapore har dock inte anslutit sig till vare sig Europarådskonventionen d 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt återställande av vård av barn eller till Haagkonventionen d 25 okt 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Ett avgörande i Singapore kommer därför inte att bli gällande i Sverige och är inte heller verkställbart här eller vice versa. På grund härav och då det av innehållet i ovan citerade förarbetsuttalanden får anses framgå att utrymmet för att i en situation som den aktuella underlåta att ta upp vårdnadsfrågan är mycket litet skall talan om vårdnad prövas här. HovR:ns beslut skall därför stå fast.

HD (JustR:n Knutsson, Lind, Lars Å Beckman, Danelius, referent, och Nilsson) fattade följande slutliga beslut: Skäl: Makarna E.A. och J.A. har gemensamt vårdnaden om sina två minderåriga barn M., född 1989, och H., född 1991. Familjen var bosatt i Singapore fram till juli 1996 då E.A. mot J.A:s vilja bortförde barnen till Sverige. E.A. och barnen har sedan dess vistats i Sverige.

E.A. har vid Stockholms TR väckt talan om äktenskapsskillnad mot J.A.. Enligt 3 kap 2 § lagen (1904:26 s 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (1904 års lag) får denna talan upptagas av svensk domstol. I målet om äktenskapsskillnad har E.A. dessutom yrkat att hon ensam skall tillerkännas vårdnaden om barnen. Frågan är nu om hennes talan även i denna del skall upptagas av svensk domstol.

En faktor som i allmänhet är av betydelse vid avgörandet av om svensk domsrätt föreligger i vårdnadstvister är barnets hemvist. Om ett barn mot vårdnadshavarens vilja flyttas från ett land till ett annat, kan detta inte i och för sig medföra att barnet skall anses ha förvärvat ett nytt hemvist. När det gäller barn som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad har HD uttalat att ett nytt hemvist, generellt sett, inte etableras om en ändring av förhållandena sker i strid med den ena vårdnadshavarens vilja (NJA 1995 s 241). Detta innebär att den som under sådana omständigheter fört ett barn till Sverige inte utan vidare kan påräkna att svensk domstol prövar en här väckt talan om överförande av vårdnaden om barnet.

För fall då ett vårdnadsyrkande framställs i ett äktenskapsmål finns emellertid en särskild lagreglering som ger svensk domstol en något mera vidsträckt behörighet. Sålunda anges i 3 kap 6 § i 1904 års lag att frågor angående vårdnaden om barn får upptagas i äktenskapsmål. I ett nyligen meddelat avgörande (HD:s beslut d 12 mars 1997 i mål nr Ö 1592/961) har HD uttalat att detta lagrum visserligen ger svensk domstol behörighet att pröva vårdnadsfrågor som uppkommer i äktenskapsmål men att det inte kan anses föreligga någon skyldighet för domstolen att alltid ta upp yrkanden om sådana frågor till prövning. Huruvida yrkandena skall prövas får, framhöll HD, bero på omständigheterna i det enskilda fallet.

Vid bedömningen av om domstol i äktenskapsmål skall ta upp ett vårdnadsyrkande till prövning har det ansetts vara av särskild vikt om barnet i fråga vistas i Sverige eller i utlandet. Det fanns tidigare i 3 § lagen (1964:726) om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall en uttrycklig bestämmelse om att frågor angående vårdnaden om barn skulle, om barnet vistades i Sverige, få tas upp i äktenskapsmål. När denna hänvisning till vistelse i Sverige uteslöts i den nya bestämmelse som 1973 intogs i 1904 års lag, var syftet inte att inskränka den svenska domsrätten i de fall då ett barn vistas i Sverige utan i stället att klargöra att domsrätten även kan omfatta fall då ett barn inte vistas i Sverige. I de senare fallen ansågs emellertid domsrätten böra utnyttjas enbart när förhållandena var sådana att det förelåg ett praktiskt behov av ett avgörande av svensk domstol (se NJA II 1973 s 593f).

I det nu aktuella fallet föreligger en speciell omständighet såtillvida som E.A. egenmäktigt fört barnen till Sverige, och frågan uppkommer om detta bör få till följd att svensk domstol, trots att barnen vistas i Sverige, skall avvisa hennes yrkande om vårdnad eller om hennes handlande enbart skall tillmätas betydelse vid den materiella bedömningen av vårdnadsfrågan.

Sverige hör till de stater som genom internationellt samarbete har sökt motverka att barn skiljs från sina vårdnadshavare genom att mot dessas vilja bortföras från bosättningslandet. Viktiga resultat av detta arbete är Europarådskonventionen d 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn och Haagkonventionen d 25 okt 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Sverige har tillträtt dessa konventioner och till uppfyllande av sina åtaganden utfärdat lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m m och om överflyttning av barn (1989 års lag).

Genom sitt tillträde till Europarådskonventionen och Haagkonventionen har Sverige åtagit sig förpliktelser i förhållande till övriga konventionsstater, och bestämmelserna i 1989 års lag har i överensstämmelse härmed begränsats till att gälla i förhållande till dessa stater. Singapore är inte part i vare sig Europarådskonventionen eller Haagkonventionen. Något sådant förordnande som avses i 1 § 3 st nämnda lag har inte meddelats beträffande Singapore. Bestämmelserna i lagen är därför inte tillämpliga i det nu aktuella fallet.

Strävandena att motverka bortföranden av barn har inte lett till att 3 kap 6 § i 1904 års lag i dess lydelse från 1973 har ändrats. Inte heller har i övrigt nya lagregler införts som begränsat den svenska domsrätten i vårdnadsfrågor (jfr dock 22 § 1989 års lag vari föreskrivs att domstol under vissa omständigheter, i fall då Haagkonventionen är tillämplig, skall uppskjuta sitt beslut i en vårdnadsfråga).

Med hänsyn till det anförda kan den omständigheten att E.A. mot J.A:s vilja tagit med sig barnen till Sverige inte anses utgöra tillräcklig grund för att avvisa E.A.s talan i vårdnadsfrågan.