NJA 2008 s. 1177

Domskäl

Skäl

J.F. skadades våren 1996 vid en trafikolycka i Belgien. Vid tiden för olyckan arbetade J.F. vid dåvarande EFTA i Bryssel. Hon övergick en kort tid efter olyckan till en tjänst vid EU-kommissionen i Bryssel och var anställd där fram till april 1999, då hon till följd av olyckan helt tvingades att sluta arbeta.

I målet vid tingsrätten yrkar J.F. att Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag skall förpliktas att till henne betala ersättning för inkomstförlust under åren 1999-2005 med 2 804 284 kr jämte ränta. Parterna är ense om att J.F. olyckan förutan skulle ha fortsatt att arbeta vid EU:s institutioner. Trygg- Hansa medger att betala differensen mellan den faktiska bruttoinkomsten för åren 1999-2005 och den bruttoinkomst hon skulle ha fått om hon hade fortsatt att arbeta för EU-kommissionen, med avdrag för preliminär skatt beräknad enligt svensk skattetabell. J.F. däremot gör gällande att ersättningen skall beräknas på så sätt att hon får samma nettoinkomst som hon skulle ha fått om hon inte hade skadats. Hon skall därför också ersättas för den skattedifferens som föreligger mellan svensk skattetabell och den skattesats som gäller för anställda inom EU:s institutioner.

Genom den hänskjutna frågan vill tingsrätten få svar på om, vid bestämmandet av trafikskadeersättning avseende inkomstförlust, den effekt skall beaktas som uppkommer till följd av att trafikskadeersättningen beskattas enligt de vanliga beskattningsreglerna för kommunal och statlig inkomstskatt och inte enligt de regler som gäller för anställda vid EU-kommissionen.

I fråga om trafikskadeersättning skall enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) bl.a. 5 kap.skadeståndslagen (1972:207) äga motsvarande tillämpning. Den principiella utgångspunkten för skadeståndsreglerna vid beräkning av ersättning för inkomstförlust är att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat (prop. 1975:12 s. 99 och 103). En utredning måste därför ske av skadans ekonomiska verkningar i det enskilda fallet. När det gäller ersättningen för den skadelidandes inkomst skall således enligt 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen denna motsvara skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. I bestämmelsens tredje stycke likställs med inkomst värdet av hushållsarbete i hemmet.

Det i lagtexten använda uttrycket inkomstförlust har såväl i rättspraxis som i doktrinen uppfattats så att därmed avses inkomsten före skatt (se NJA 1995 s. 13 med där gjorda hänvisningar och Bengtsson m.fl., Skadeståndslagen, 3 uppl. 2008, s. 183 f.). Bortfall av sådan bruttoinkomst ersätts i form av skadestånd. När skadan medför att den skadelidande får rätt till även andra förmåner än skadestånd skall enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen värdet av vissa sådana förmåner avräknas från skadeståndet (samordning). I rättspraxis har hänsyn tagits till att en samordningsförmån varit skattefri (NJA 1993 s. 192).

HD har i det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1995 s. 13 ansett att en sjökapten var berättigad till ersättning för inkomstförlust med sådant belopp att han efter skatteavdrag fick samma nettoinkomst som om han hade erlagt sjömansskatt. HD:s majoritet fann att inkomstförlust visserligen skall beräknas utan hänsyn till inkomstbeskattning men att starka skäl talade för att i ett fall av denna särskilda beskaffenhet beakta den ökade skattebördan och med inkomstförlust jämställa den genom skatteuttaget uppkomna minskningen av den skadelidandes inkomst.

Rättsfallet från 1995 avsåg beskattning av sjömän enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt och sjömansskattekungörelsen (1958:301) som innebar att sjömännen på svenska handelsfartyg beskattades efter ett särskilt regelsystem för sina sjöinkomster. Som skäl för att införa en särskild sjömansskatt åberopades bl.a. sjömännens praktiska svårigheter att avge deklaration under tjänstgöring ombord och att i övrigt ta till vara sina rättigheter när de arbetade. Vidare åberopades att sjömän inte på samma sätt som landsanställda kunde utnyttja samhällets service och tillgodogöra sig sociala förmåner. Sjömansskatten var generellt lägre än motsvarande inkomstskatt på förvärvsinkomster i land (se prop. 2007/08:3 s. 11 f.). Sedan år 1998 gäller i stället för reglerna om sjömansskatt att sjöinkomst beskattas enligt de vanliga reglerna för beskattning av inkomst av tjänst i inkomstskattelagen (1999:1229). För att minska konsekvenserna till följd av de ändrade beskattningsreglerna infördes regler som innebar att den som arbetar i redarens tjänst på ett svenskt handelsfartyg har rätt till ett så kallat sjöinkomstavdrag mot sina inkomster och en skattereduktion för sjöinkomst vid beräkning av skatten på inkomsten (64 kap.inkomstskattelagen). Ytterligare ändringar genomfördes i december 2007 då reglerna om beskattning av sjöinkomst utvidgades till att omfatta arbete i redarens tjänst på ett fartyg som är registrerat i en stat som hör hemma inom Europeiska samarbetsområdet (prop. 2007/08:3).

Frågan är om HD:s uttalanden i 1995 års rättsfall avseende den dåvarande sjömansskatten leder till slutsatsen att skillnaderna i fråga om beskattningen av J.F:s inkomst från EU-kommissionen före och efter skadan för hennes del bör påverka skadeståndets storlek. I 1995 års fall konstaterade majoriteten att sjökaptenen före och efter olyckshändelsen var skattskyldig endast i Sverige. På grund av skadan hade han emellertid ofrivilligt berövats inte bara sin förvärvsförmåga utan även sin skattemässigt gynnande ställning. För att uppnå syftet att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat, fanns det inte annan möjlighet än att vid skadeståndets bestämmande ta hänsyn till att sjökaptenen kvarstod i samma nationella skattesystem men, som en följd av skadan, blir föremål för en helt annan beskattning. Starka skäl talade därför, enligt majoriteten, för att beakta den ökade skattebördan och med inkomstförlust jämställa den genom skatteuttaget uppkomna minskningen av sjökaptenens inkomst.

En anställd vid en EU-institution är befriad från nationell inkomstskatt på lönen. De löner som EU-institutionerna betalar ut omfattas i stället av en gemenskapsskatt som går direkt tillbaka till EU:s budget. Grundvillkoren för anställning vid någon av EU:s institutioner finns fastställda i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier till fördraget den 8 april 1965 om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna (protokollet, se SFS 1994:1501). Protokollet gäller i enlighet med 2 och 4 §§ lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen, som lag här i landet. I artikel 13 i protokollet finns bestämmelserna om tjänstemännens skyldighet att betala gemenskapsskatt och att de skall vara befriade från nationella skatter. Av artikel 14 i protokollet framgår var tjänstemännen skatterättsligt skall anses vara bosatta. Flertalet av de svenskar som arbetar vid någon av EU:s institutioner har kvar sitt skatterättsliga hemvist i Sverige och är obegränsat skatteskyldiga i Sverige för andra inkomster än just inkomsten från EU-institutionen (jfr 3 kap.3 och 6 §§inkomstskattelagen).

J.F. har såväl före som efter skadan varit obegränsat skattskyldig i Sverige. Protokollet som anger grundvillkoren för anställning vid EU:s institutioner gäller som lag i Sverige och får i relevanta delar anses vara en del av den svenska beskattningsrätten.

Inkomstförlust i den mening som avses i 5 kap. 1 § skadeståndslagen skall beräknas utan hänsynstagande till inkomstbeskattning. Beträffande skadestånd för inkomstförlust är utgångspunkten att den skadelidande genom skadeståndet skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte alls hade inträffat (prop. 1975:12 s. 103). Parterna är ense om att J.F. skulle ha fortsatt att arbeta vid EU-kommissionen om inte olyckan skett. I målet är vidare ostridigt att J.F. på grund av skadan inte bara har berövats sin förvärvsförmåga utan även sin skattemässigt betydligt mer fördelaktiga ställning som anställd vid EU-kommissionen. För att undvika att J.F. försätts i en sämre situation är före skadefallet bör hon därför kompenseras för den ändrade skattesituationen i enlighet med de riktlinjer som anvisats i NJA 1995 s. 13.

Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet med det anförda.

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar att vid beräkning av inkomstförlust enligt skadeståndslagen (1972:207) skall hänsyn tas till att J.F., som anställd vid EU- kommissionen, skadan förutan hade haft en skattemässigt mer fördelaktig ställning än hon får som skadad.