lagen.nu

NJA 2010 s. 661

Fråga om jobbskatteavdrag ska beaktas vid bestämmandet av trafikskadeersättning avseende inkomstförlust.

Stockholms tingsrätt

G.S. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot If Skadeförsäkring AB ( If) som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmannen Olle Sörheim ) anförde i dom den 3 februari 2009:

Bakgrund

G.S. skadades svårt vid en trafikolycka under färd med en personbil i april 1990. Hon är till följd av personskada som hon ådrog sig vid händelsen helt arbetsoförmögen. Den skadebetingade medicinska invaliditetsgraden uppgår till 30 procent. År 1995 beviljades G.S. helt sjukbidrag, vilket år 1999 byttes ut mot hel förtidspension (numera sjukersättning). Fordonet som G.S. färdades i vid olyckstillfället var trafikförsäkr at hos If.

G.S. anmälde skadan till If som fann att hon var berättigad till trafikskadeersättning på grund av skadan. Försäkringsbolaget har alltsedan olyckstillfället betalat ut ersättning till henne för skadebetingad inkomstförlust till följd av skadan.

Tvist uppkom sedermera mellan parterna angående bl.a. G.S:s rätt till viss uppräkning av utgående livränta. Tvist uppkom också om hon hade rätt till ersättning avseende förlust av skattereduktion för arbetsinkomster (s.k. jobbskatteavdrag). Eftersom parterna inte kunde komma överens i de tvistiga frågorna väckte G.S. talan i detta mål med yrkande om utfående av den ersättning som hon anser sig berättigad till. Parterna har härefter kommit överens i alla frågor utom såvitt avser frågan om rätt till ersättning för förlust av jobbskatteavdrag. Sedan G.S. frånfallit talan i övriga delar kvarstår endast att pröva sistnämnda fråga.

Yrkanden m.m.

G.S. har yrkat att If - för uteblivet jobbskatteavdrag - ska förpliktas att till henne betala 23 380 kr per år avseende åren 2007 till och med 2010, att genast betalas med 46 760 kr avseende åren 2007 och 2008 samt med 23 380 kr i januari 2010 avseende år 2009 och med 23 380 kr i januari 2011 avseende år 2010.

If har bestritt yrkandet. De yrkade beloppen har vitsordats som skäliga.

Sakframställning

G.S.

En skadelidande ska i ett fall som detta försättas i samma ekonomiska situation som skulle ha förevarit om skadan inte hade inträffat. För att uppnå detta måste jobbskatteavdraget beaktas.

G.S. skulle såsom oskadad ha arbetat heltid fram till sin pensionering i januari 2011. Hon skulle därvid ha fått tillgodogöra sig jobbskatteavdraget, vilket införts att gälla med början den 1 januari 2007. På grund av sin arbetsoförmåga till följd av trafikolyckan och då hon erhållit hel varaktig sjukersättning har hon helt gått miste om jobbskatteavdraget. Hon är därför berättigad till ersättning för denna förlust.

Av Skatteverkets instruktion avseende skattereduktion framgår hur jobbskatteavdraget ska beräknas. Med ledning av denna gäller följande i detta fall. G.S:s inkomstunderlag överstiger väl 2,72 prisbasbelopp. Skattereduktionen för henne skulle utgöra skillnaden mellan 1,176 prisbasbelopp som är 47 393 kr (=1,176 x 40 300 och grundavdraget hon skulle ha haft uppgående till 11 808 kr (=0,293 x 40 300). Denna mellanskillnad ska multipliceras med skattesatsen för kommunal inkomstskatt som i detta fall är 31,72 procent. Skattereduktionen som G.S. går miste om är därför 11 288 kr netto per år (=47 393 - 11 808 x 0,3172). Eftersom trafikskadeersättningen är skattepliktig och G.S. på grund av sina förhållandevis höga inkomster även kommer att få betala statlig skatt om 20 procent måste hennes ersättning eftersom hon går miste om ifrågavarande skattereduktion räknas upp till ett bruttobelopp om 23 380 kr.

En förlust som uppkommer genom skatteeffekter ersätts normalt inte genom trafikförsäkringen. HD har emellertid i några avgöranden funnit att det föreligger skäl att göra avsteg från denna huvudregel. Också i detta fall föreligger det skäl att göra sådant avsteg. G.S:s förlust av jobbskatteavdrag bör därför anses utgöra en förlust som ska ersättas av If.

If

Till If inkom den 10 april 1990 en skadeanmälan från G.S. med anledning av omfattande personskador som hon ådragit sig vid ifrågavarande trafikolycka. Det är riktigt att hon till följd av trafikolyckan drabbats av medicinska besvär i enlighet med vad hon själv uppgivit.

If och G.S. är numera överens om If:s skyldighet att utge skadebetingad ersättning utom såvitt avser ersättning för förlust av jobbskatteavdraget. Denna förlust utgör inte en ersättningsgill skada.

Tillämpliga bestämmelser finns i 5 kap. 1 § skadeståndslagen vari anges att ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått. Uttrycket inkomst i bestämmelsen ska uppfattas som bruttoinkomst. Man ska således bortse från ”inkomstförlust” som beror på skattemässiga konsekvenser.

Det är riktigt att HD i några avgöranden kommit fram till att det funnits skäl att göra avsteg från den rådande bruttoprincipen. Dessa avgöranden har inte bäring på detta mål eftersom avgörandena gäller helt andra situationer, dessa gäller särskilda undantagssituationer.

Eftersom förlusten av jobbskatteavdrag således inte utgör en ersättningsgill skada ska käromålet lämnas utan bifall.

Domskäl

Frågan som tingsrätten har att ta ställning till är om G.S. har rätt till ersättning för förlorat jobbskatteavdrag eller ej.

Vid bestämmande av trafikskadeersättning är 5 kap. 1 § skadeståndslagen tillämplig. Enligt detta stadgande har den skadelidande rätt till ersättning för den inkomstförlust som uppkommit på grund av skadan. En inledande fråga att ta ställning till är vad som avses med inkomstförlust. Avses inkomsten före skatt (bruttoinkomsten) eller inkomsten efter skatt (nettoinkomsten)? HD har i rättsfallet NJA 1995 s. 13 uttalat att det i lagtexten använda uttrycket inkomstförlust måste uppfattas avse bruttoinkomst. Av rättsfallet framgår emellertid att det undantagsvis kan göras avsteg från denna princip.

Det nämnda rättsfallet handlar om en sjökapten (Lars-Åke B.) som skadades svårt vid en trafikolycka, vilket ledde till att denne åsamkades total arbetsoförmåga. Lars-Åke B. var berättigad till trafikskadeersättning för inkomstförlust. HD fann att det vid bestämmandet av trafikskadeersättning beträffande inkomstförlust skulle beaktas den effekt som uppkommer till följd av att trafikskadeersättningen beskattas enligt de vanliga beskattningsreglerna för kommunal och statlig skatt på inkomster och inte enligt reglerna för sjömansskatt. Enligt HD talade starka skäl för att ”i ett fall av denna särskilda beskaffenhet beakta den ökade skattebördan och med inkomstförlust jämställa den genom skatteuttaget uppkomna minskningen av Lars-Åke B:s inkomst”.

HD tog i ett beslut den 22 december 2008 (i mål Ö 680-08 ) ställning till en fråga som hänskjutits dit av tingsrätten med stöd av 56 kap. 13 § RB. Frågan gällde en kvinna (J.F.) som våren 1996 skadats i en trafikolycka i Belgien. Vid tidpunkten för olyckan arbetade J.F. vid dåvarande EFTA i Bryssel och övergick kort tid därefter till en tjänst vid EU-kommissionen i Bryssel. Principfrågan att ta ställning till var om J.F. vid bestämmandet av trafikskadeersättning skulle ersättas för ”den skattedifferens som föreligger mellan svensk skattetabell och den skattesats som gäller för EU-institutionens anställda”. HD fann att det vid beräkning av J.F:s inkomstförlust ”skall tas hänsyn till att hon som anställd vid EU-kommissionen skadan förutan haft en skattemässigt mer fördelaktig ställning än hon får som skadad”.

HD har således i de två redovisade fallen funnit skäl att frångå huvudregeln enligt vilken den inkomstförlust som ska ersättas utgörs av bruttoinkomsten. I båda fallen rör det sig om personer som vid respektive olycka inte omfattades av de vanliga svenska inkomstskattereglerna. Båda två tillhörde specialkategorier bestående av ett mindre antal personer. I båda fallen uppkommer en betydande nettomässig inkomstskillnad vid beskattning enligt den vanliga svenska inkomstbeskattningen jämfört med beskattningen enligt sjömansreglerna respektive enligt skattereglerna för EU-institutionens anställda.

Svea hovrätt har nyligen i en dom den 9 december 2008 (i mål T 4154-08) tagit ställning till frågan om hur man ska se på jobbskatteavdraget vid bestämmande av trafikskadeersättning. Solna tingsrätt hade i en till hovrätten överklagad dom (meddelad den 17 april 2008 i mål T 4040-07) funnit att jobbskatteavdraget inte ”är av sådan särskild beskaffenhet att något undantag härvid ska göras från huvudregeln”. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning av frågan och ansåg således att ersättning för inkomstförlust skulle avse bruttoinkomsten.

Tingsrätten finner att förhållandena i förevarande mål skiljer sig avsevärt från förhållandena i de två berörda målen från HD. G.S. omfattas av de vanliga svenska skattereglerna. Hon tillhör inte en specialkategori som består av ett mindre antal personer. För G.S. uppkommer inte en betydande nettomässig inkomstskillnad vid beskattning med beaktande av jobbskatteavdraget jämfört med beskattning utan beaktande av detta. På grund av dessa omständigheter och med beaktande av Svea hovrätts nämnda dom finner tingsrätten att jobbskatteavdraget inte skall beaktas vid bestämmandet av G.S:s rätt till ersättning för inkomstförlust.

Tingsrätten finner på grund av det anförda att käromålet ska lämnas utan bifall.

Domslut

Käromålet lämnas utan bifall.

Svea hovrätt

G.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

If bestred ändring.

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll samt hovrättsråden Ingemar Persson och Roland Halvorsen, referent) anförde i dom den 15 oktober 2009:

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på i allt väsentligt samma sätt som vid tingsrätten i enlighet med vad som framgår av dess dom.

Frågan i målet är om man vid bestämmande av trafikskadeersättningen enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) och 5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) ska ta hänsyn till den skadelidandes förlust av det s.k. jobbskatteavdraget.

Den skadelidande ska, som tingsrätten antecknat, som huvudregel försättas i samma ekonomiska situation genom skadeståndet som om skadan inte hade inträffat. Inkomstförlust som avser förfluten tid bör bestämmas med hänsyn till den faktiska inkomstförlusten. När det gäller framtida inkomstförlust bör ersättningen bestämmas på ett sådant sätt att det varken leder till under- eller överkompensation (se prop. 1975:12 s. 99 f. och 103 f.). Utgångspunkten bör som tingsrätten anfört vara inkomsten före skatt, dvs. bruttoinkomsten. Av de två avgöranden från HD som tingsrätten redogör för (NJA 1995 s. 13 och NJA 2008 s. 1177) kan den slutsatsen dras att avsteg från denna princip endast kan göras under mycket speciella omständigheter (se även Bengtsson-Strömbäck, Skadeståndslagen, 3 uppl. 2008, s. 183 f.). Som tingsrätten har funnit kan några sådana omständigheter inte anses föreligga i detta fall. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

G.S. överklagade och yrkade att HD skulle bifalla hennes talan.

If bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Kerstin Norman, föreslog i betänkande följande dom:

HD fastställer hovrättens dom.

HD (justitieråden Dag Victor, Leif Thorsson och Gudmund Toijer) meddelade den 28 december 2010 följande dom:

Domskäl

1. G.S. blev helt arbetsoförmögen efter en trafikskada år 1990, och hon uppbär trafikskadeersättning från försäkringsbolaget för sin inkomstförlust. Frågan är nu om ersättningen ska innefatta en kompensation för att hon genom bortfallet av arbetsinkomster går miste om rätt till skattereduktion i form av jobbskatteavdrag enligt 67 kap. 5-9 §§ inkomstskattelagen (1999:1229).

2. Jobbskatteavdraget infördes med verkan från och med 2008 års taxering, men har därefter genomgått vissa förändringar. Grundtanken bakom jobbskatteavdraget är att stimulera till arbete genom att göra detta mer lönsamt. Skattereduktionen tar därför sikte på arbetsinkomster. Dit hör i första hand inkomster som hänför sig till ett anställningsförhållande eller under vissa förutsättningar till en näringsverksamhet. Även en del andra inkomster räknas dock som arbetsinkomster, närmast av praktiska och administrativa orsaker. (67 kap. 6 § inkomstskattelagen, prop. 2006/07:1 s. 136 ff. och prop. 2007/08:22 s. 26 ff.)

3. Detta innebär att reduktion ska göras för bl.a. tjänsteinkomster, men inte för en trafikskadeersättning som ska kompensera en förlust av sådana inkomster (jfr 8 kap. 15 § inkomstskattelagen).

4. I fråga om trafikskadeersättning tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207), se 9 § trafikskadelagen (1975:1410 ). Vid personskada betyder det att ersättningen ska omfatta bl.a. inkomstförlust och svara mot skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han eller hon inte hade skadats, och den inkomst som han eller hon trots skadan har eller borde ha uppnått eller kan beräknas komma att uppnå (5 kap. 1 § första stycket 2 och andra stycket skadeståndslagen).

5. HD har i tidigare avgöranden dragit slutsatsen att lagstiftaren med begreppet ”inkomst” i 5 kap. 1 § avsett bruttoinkomsten. Den inkomstförlust som ska ersättas genom skadestånd är alltså bortfallet av inkomst före skatt. (Se NJA 1995 s. 13 och 2008 s. 1177.)

6. HD:s praxis stöds på vad lagtexten anses betyda enligt allmänt språkbruk och på uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen (prop. 1975:12 s. 99, 103, 145, 147 och 150). Det bakomliggande motivet synes närmast vara att en beräkning av den förlorade inkomsten inte ska kompliceras i onödan och att skatteeffekter inte ska påverka ett civilrättsligt förhållande i det nu aktuella avseendet. Att skatteeffekter som huvudregel inte påverkar den ersättningsgilla inkomstförlusten har också antagits på flera håll i den juridiska litteraturen (se t.ex. Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen - En kommentar, 3 uppl. 2008, s. 183 f., jfr s. 269, samt Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl. 2010, s. 384, jfr Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1972, s. 207).

7. Det förhållandet att bruttoinkomsten ska läggas till grund för beräkningen är att se som en utgångspunkt eller med andra ord som en huvudregel försedd med begränsade undantag. Skattekonsekvenserna för den skadelidande har därför kunnat beaktas i vissa speciella situationer. Det har skett i enlighet med den grundläggande principen om att den som lidit skada ska försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Det behöver dock inte ligga någon motsättning i att det är inkomsten före skatt som normalt ligger till grund för beräkning av inkomstförlusten samtidigt som ersättningens syfte är att återställa den ekonomiska situationen. Snarast får en koppling till bruttoinkomsten ses som en schabloniserad beräkning av det ekonomiska bortfallet eller ett slags precisering av skadeståndets funktion till att ersätta förlusten av just bruttoinkomst.

8. Att negativa skattemässiga följder för den skadelidande ändå kan påverka ersättningen i vissa fall innebär att schabloniseringen inte får drivas så långt att den kommer i konflikt med principerna om skadeståndets reparativa funktion. Normalt sett blir det emellertid inte fråga om någon mer detaljerad eller precis beräkning av de samlade skattemässiga följderna för den skadelidande, följder som ju skiljer sig mellan olika individer alltefter personliga och ekonomiska förhållanden (jfr NJA 1995 s. 13) och som kan variera över tiden.

9. Det har i rättspraxis upprätthållits ett krav på att skattedifferensen måste vara av viss betydenhet för att kunna beaktas. I de fall där hänsyn tagits till differensen hade vidare den skadelidande förlorat rätten att åberopa en av lagstiftaren särskilt uppställd skatteförmån för en avgränsad krets av skattskyldiga. I rättsfallet NJA 1995 s. 13 gjordes sålunda undantag för den skadelidande, eftersom han tillhörde en av de ”få, noggrant definierade grupper” som av lagstiftaren fått en skattemässigt gynnad särställning. Rättsfallet NJA 2008 s. 1177 gällde en skadelidande som arbetat vid EU-kommissionen och som då hade beskattats enligt en för henne fördelaktig skattesats; detta innebar att hänsyn kunde tas till de skattemässiga konsekvenserna för henne, när trafikskadeersättning skulle bestämmas. Däremot skulle det normalt vara bruttoinkomsten som lades till grund för beräkningen av en inkomstförlust, när den skadelidande i något annat sammanhang arbetat utomlands med lägre skatt än i Sverige.

10. Skatteeffekterna i det nu aktuella fallet är inte resultatet av att G.S. tillhört någon sådan av lagstiftaren i skattehänseende särskilt gynnad krets som enligt praxis krävts för ett undantag från principen om att det är bruttobeloppen som läggs till grund för beräkningen av en inkomstförlust. Förhållandena kan inte heller anses vara sådana att det oberoende härav föreligger skäl att frångå huvudregeln om att bruttoinkomsten ska läggas till grund för beräkningen.

11. Att G.S. inte har rätt till jobbskatteavdrag ska därför, som domstolarna funnit, inte kompenseras som en ersättningsgill inkomstförlust. Hennes överklagande ska följaktligen avslås.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Justitieråden Stefan Lindskog, referent, och Agneta Bäcklund var skiljaktiga och anförde:

Vi anser att domskälen ska ha följande lydelse:

1. G.S. har efter en trafikskada blivit helt arbetsoförmögen. Frågan i målet är om trafikskadeersättningen ska bestämmas med beaktande av att hon till följd av det inte är berättigad till jobbskatteavdrag enligt 67 kap. 5-9 §§ inkomstskattelagen (1999:1229). Ett sådant avdrag förutsätter inkomst av anställning. Avdraget kan således inte göras av den som till följd av förlorad arbetsförmåga fått sin inkomst ersatt av trafikskadeersättning.

2. Enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) tillämpas i fråga om trafikskadeersättning 5 kap. skadeståndslagen (1972:207). Enligt 5 kap. 1 § 2 skadeståndslagen omfattar skadestånd till den som tillfogats personskada ersättning för inkomstförlust. Av 5 kap. 1 § andra stycket följer att vid beräkningen av ersättning för inkomstförlust ska den skadelidande försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Bestämmelsen är ett uttryck för principen om full skadeersättning.

3. Vissa typer av skador är till sin natur sådana att de är svåra att beräkna eller eljest att värdera. Att av det skälet helt frånkänna en skadelidande rätt till ersättning för en viss skada, trots att den uppfyller tillämpliga krav på kausalitet och adekvans och dess förhindrande inte faller utanför den åsidosatta handlingsnormens skyddsändamål, kan emellertid inte komma i fråga. Sådana beräknings- och värderingssvårigheter får - om de inte kan hanteras genom schabloniseringar - lösas genom bevisregler.

4. När det gäller skador till följd av förlorad anställning kan beskattningsaspekter föranleda bedömningssvårigheter. Av det i punkt 3 anförda följer att detta inte kan föranleda att beskattningseffekter inte kan vinna beaktande vid bestämningen av den ersättningsgilla skadans storlek. Inte heller finns det något stöd i förarbeten eller praxis för att skatteeffekter på mer principiella grunder skulle hållas helt utanför skadebedömningen (beträffande NJA 1961 s. 215, se pkt 5 nedan). Av rättspraxis framgår tvärtom att sådana aspekter i åtminstone viss utsträckning ska beaktas vid bestämningen av trafikskadeersättning.

5. I rättsfallet NJA 1993 s. 192 bestämde HD med stöd av uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen (prop. 1975:12 s. 128; departementschefen klargör där att rättsfallet NJA 1961 s. 215 inte längre borde anses vägledande) ersättningen för inkomstförlust så, att den skadelidande inte överkompenserades genom att en samordningsförmån, till skillnad från den förlorade inkomsten, var skattefri. Det kan inte antas att om den skattemässiga inkongruensen mellan den förlorade inkomsten och den kompenserande förmånen i stället varit till den skadelidandes nackdel, denna skulle ha lämnats obeaktad. I fråga om samordningsförmåner ska alltså ersättningen efter skatt svara mot den förlorade inkomsten efter skatt (full nettokompensation). Den slutsatsen vinner också stöd av att när det gällde skadestånd för kostnader och olägenheter i övrigt uttalade HD, att eftersom sådan ersättning inte beskattas fanns det inte anledning att beakta skattefrihet för till sådana poster hänförliga samordningsförmåner.

6. Skadeersättningen beräknas i regel genom differensmetoden. Den metoden är konstruerad så att den skadelidande försätts i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. En konsekvent tillämpning av differensmetoden utgår från den skadelidandes faktiska ekonomiska situation före skadan, som jämförs med hans eller hennes faktiska ekonomiska situation efter skada, och den innebär att beskattningseffekter beaktas i båda leden (nettoberäkning).

7. HD har emellertid - med stöd av förarbetsuttalanden - i rättsfallet NJA 1995 s. 13 slagit fast att med inkomstförlust enligt 5 kap. 1 § 2 skadeståndslagen avses inkomsten före skatt. Att skadeberäkningen ska ske med utgångspunkt i bruttoinkomsten (bruttometoden) kan bara förklaras av att trafikskadeersättning för inkomstförlust i regel beskattas efter samma skattesats som den förlorade inkomsten (se numera 8 kap. 15 § inkomstskattelagen). Bruttometoden leder således i allmänhet till att ersättningen efter skatt svarar mot inkomstförlusten efter skatt (full nettokompensation), d.v.s. att den skadelidande försätts i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Med utgångspunkten att ersättning för inkomstförlust i regel beskattas på samma sätt som den förlorade inkomsten har bruttometoden också den fördelen, att den i fråga om framtida inkomstförlust fångar upp oförutsebara förändringar i skattesatsen, vilket innebär att den eliminerar en osäkerhetsfaktor.

8. Bruttometoden ger inte stöd för den i rättslitteraturen förekommande uppfattningen att vid bestämmandet av skadeersättning avseende inkomstförlust tas i allmänhet ingen hänsyn till beskattningen. Metoden leder i stället - i linje med 1993 års fall - till ett adekvat hänsynstagande till beskattningens betydelse; metoden fungerar som ett praktiskt tillvägagångssätt för att åstadkomma den uppräkning av skadeersättningen som är nödvändig för att kompensera att den är skattepliktig.

9. I rättsfallet NJA 2008 s. 1177 uttalade HD att bruttometoden inte bör tillämpas, om till följd av speciella förhållanden principen om full skadeersättning annars påtagligt skulle åsidosättas. Innebörden av uttalandet är att bruttometoden tillmätts en viss normativ innebörd genom att den i vissa fall ska tillämpas trots att det leder till att den skadelidande inte får full ersättning, nämligen därför att skadeersättningen inte beskattas på samma sätt som den förlorade inkomsten. Bruttometoden inrymmer således ett begränsat undantag från principen om full skadeersättning genom att metoden fått karaktär av schablonregel när det gäller skatteeffekter.

10. Principen om full skadeersättning har getts företräde framför bruttometoden beträffande ersättning för inkomstförlust som drabbat en sjöman (1995 års fall) respektive en EU-tjänsteman (2008 års fall). I båda fallen var anställningen av ett sådant slag att den var förenad med särskilda skattefördelar (låg inkomstskatt), vilka fördelar inte gällde för den kompenserande ersättningen. För att jämna ut den skattemässiga inkongruensen mellan den förlorade inkomsten och ersättningen för denna, räknades med hänsyn till skillnaden i skattesatser ersättningen upp till belopp överstigande bruttoinkomsten. Signifikant är att skillnaden i beskattningen mellan den förlorade inkomsten och ersättningen var beaktansvärd för den skadelidande (större än marginell, som det uttrycks i 2008 års fall), samt att skillnaden hade sin grund i skattesystemets struktur (den gällde för alla sjömän respektive alla EU-tjänstemän) och inte i den skadelidandes personliga eller ekonomiska förhållanden.

11. Den fråga som är aktuell i detta mål aktualiserar spörsmålet om bruttometodens räckvidd. Med utgångspunkten att metoden förklaras av att trafikskadeersättning för inkomstförlust i regel beskattas efter samma skattesats som den förlorade inkomsten, kan det förefalla befogat att låta det styra metodens tillämpningsområde. Från andra faktorer av betydelse för den skadades nettoersättning än skattesatsskillnader skulle då inte bortses vid bestämningen av ersättningen. Med det synsättet skulle ett förlorat jobbskatteavdrag inte träffas av schablonbedömningen. Men man kan också se det så, att bruttometoden har en vidare omfattning på det sättet att med dess tillämpning blir det inte aktuellt att beakta några inkomstskatteeffekter utöver vad som följer av bruttoberäkningen som sådan.

12. För det senare synsättet talar bruttometodens effektiva funktion som en schablonregel. Det bör vara avgörande. Som HD uttalade i 2008 års avgörande får dock metoden inte leda till alltför stora avvikelser från den grundläggande principen om full skadeersättning. I linje med den bedömning HD gjorde i det fallet bör principen om full skadeersättning - med åsidosättande av bruttometoden - upprätthållas, om skillnaden i beskattningen mellan den förlorade inkomsten och ersättningen får anses beaktansvärd (större än marginell).

13. Frågan är emellertid om det för ett åsidosättande av bruttometoden kan gälla något ytterligare krav. I 1995 års rättsfall talas om en av lagstiftaren i skattehänseende särskilt gynnad krets och i 2008 års fall om speciella förhållanden. Dessa uttalanden måste emellertid förstås så, att beskattningsskillnaden ska vara generellt grundad på det sättet att den inte främst har sin grund i den skadelidandes personliga eller ekonomiska förhållanden (jfr pkt 10 ovan). Att HD:s uttalande i 1995 års fall måste ta sikte på detta och inte på att fråga är om en på visst sätt begränsad personkrets följer av att en ordning som beträffande rätten till ersättning gör skillnad mellan större och mindre grupper av skadelidande är mindre förenlig med principen om allas likhet inför lagen. Att en grupp gynnats i beskattningshänseende är heller inte ett hållbart skäl för att missgynna dem som står utanför gruppen när det gäller rätten till ersättning.

14. För att bruttometoden ska åsidosättas krävs således dels att en beaktansvärd skillnad i beskattningen mellan den förlorade inkomsten och ersättningen föreligger, dels att denna skillnad är generellt grundad på det sättet att den inte främst har sin grund i den skadelidandes personliga eller ekonomiska förhållanden. Förklaringen till det senare kravet får anses vara, att när en skatteeffekt beror på den skadelidandes personliga eller ekonomiska förhållanden brister det i regel i kravet på adekvat orsakssamband. Det föranleder att skatteeffekten inte ska påverka skadeberäkningen även om effekten är beaktansvärd.

15. Ett jobbskatteavdrag har till följd av sin konstruktion i princip alltid ett beaktansvärt värde för den skadelidande. Vidare är förlusten av avdraget en adekvat följd av att den skadelidande blivit arbetsoförmögen. Bruttometoden hindrar därför inte att en förlust av avdraget ersätts. Frågan blir då om det kan finnas särskilda skäl som talar emot att förlusten ersätts.

16. Det särskilda syftet med jobbskatteavdraget kan inte tillmätas den betydelsen att värdet av ett förlorat jobbskatteavdrag inte ska beaktas i ersättningsrättsligt hänseende. Inte heller kan försäkringsbolagets argument att jobbskatteavdraget innebär en kompensation för med anställningen förenade kostnader godtas. Det följer redan av det skälet att de kostnadsinbesparingar som anställningens upphörande kan föra med sig ska beaktas enligt reglerna om compensatio lucri cum damno. Några konkreta kostnadsbesparingar i det aktuella fallet har inte påståtts.

17. Ett annat av försäkringsbolaget anfört argument är att skaderegleringen försvåras av ett hänsynstagande till jobbskatteavdraget, eftersom det är ovisst om det kommer att bestå. Argumentet bär inte för redan inträffad skada. Och beträffande framtida skada gäller att all framtidsbedömning är förenad med osäkerhet. Rörande framtida ändringar i lagstiftningen måste dock utgångspunkten vara att det rådande rättsläget kommer att bestå. Skulle ny lag, om den i stället för den vid skaderegleringstidpunkten gällande lagen lades till grund för skadeberäkningen, leda till en väsentlig ändring av ersättningsnivån, finns utrymme för omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Det gäller även för ändrad skattelagstiftning.

18. Ett förhållande som förtjänar visst beaktande är att vid ett stort antal genomförda skaderegleringar torde skadeersättningen ha bestämts utan att den skadelidande kompenserades för förlorat jobbskatteavdrag. Ett avgörande av HD i motsatt riktning kan därför vålla svårigheter genom att många omprövningar enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen aktualiseras. Det kan dock inte anses utgöra ett tillräckligt tungt vägande skäl för att vid bestämningen av trafikskadeersättningen en förlust av ett jobbskatteavdrag i strid mot principen om full skadeersättning inte skulle ersättas.

19. På grund av det anförda har G.S. rätt till ersättning för skada bestående i att hon inte har rätt till jobbskatteavdrag. Om beloppet råder ingen tvist. Överklagandet ska därför bifallas.

HD:s dom meddelad: den 28 december 2010.

Mål nr: T 5211-09.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2016 s. 791: En skadegörare har ansetts haåberopsbördanför omständigheter som kunde föranleda ett frångående av den s.k. bruttometoden vid beräkning av skadestånd för inkomstförlust. Skadegörarens inställning,...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation