NJA 1993 s. 429

Domskäl

TR:n (rådmannen Swantesson) anförde i dom d 23 jan 1991, vari bolaget benämndes "X.", bl a: Yrkanden m m. - - - Som grund för käromålet har X. anfört: X. köpte bilen i början av okt 1989 och blev registrerad som ägare i bilregistret. Bilen var då H.W. köpte den leasad till en T.K., vilken också var antecknad som brukare i bilregistret. Bilregistret var försett med s k leasingspärr. H.W. köpte bilen d 26 okt 1989 av en G.P.. Han gjorde då inte någon kontroll med bilregistret vem som ägde bilen eller vem som var antecknad som brukare av den och han kontrollerade inte heller identiteten på den han köpte bilen av. Om H.W. hade kontaktat bilregistret hade han upptäckt att det var X. och inte G.P. som var ägare till bilen, att det var en leasingbil och att den registrerade brukaren var T.K.. Det enda som H.W. kontrollerade var ett kvitto vari angavs att G.P. hade betalat 105 000 kr för bilen till ett bolag benämnt Ovita Fritid AB. Det bestrids att G.P. för H.W. företedde ett registreringsbevis avseende ifrågavarande bil med G.P. som ägare vilket registreringsbevis, enligt vad som påståtts, skulle ha fyllts i av G.P. och H.W. varefter det skulle ha postats till bilregistret för registrering av H.W. som ägare. Något sådant registreringsbevis med anmälan om ägarbyte har aldrig inkommit till bilregistret. G.P. har heller aldrig varit registrerad som ägare till bilen. Med hänsyn till H.W:s bristande kontroll av vem som ägde bilen kan han inte sägas ha varit i god tro då han köpte den. Han är därför skyldig att utge bilen till X..

H.W. har bestritt käromålet. Till stöd för bestridandet har han anfört: Han var intresserad av att förvärva en Volvo 744 och fick av en kamrat höra att G.P. hade en sådan bil till salu. H.W. kände inte G.P. men kamraten var bekant med denne. Tillsammans med kamraten besökte H.W. d 26 okt 1989 G.P. som förevisade bilen. H.W. provkörde bilen och förklarade att han var intresserad av att köpa den. Han frågade G.P. om bilen var dennes vilket G.P. bejakade. Denne visade kvittot från sitt köp och en registreringshandling med honom som ägare till bilen. Efter diskussion om priset enades man om att H.W. skulle köpa bilen för 103 500 kr, därvid han skulle få lämna sin egen bil, värderad till 65 000 kr och en mobiltelefon, värderad till 10 000 kr i byte och 28 500 kr i kontanter. Registreringsbevisens ägarbytestalong, den s k rapportdelen, fylldes i för respektive bil och undertecknades av dem båda. Det är riktigt att H.W. inte kontaktade bilregistret före köpet. Han och G.P. enades om att var och en skulle posta anmälan om ägarbyte avseende "sin" bil, dvs säljaren av respektive bil skulle posta anmälan. Då det gått en tid började H.W. undra varför han inte fick några registreringshandlingar. Han kontaktade bilregistret och fick då veta att bilen var leasingspärrad. Då han därefter kontaktade G.P. blev denne mycket förvånad. H.W. kontaktade därefter X. för att kontrollera om X. accepterade H.W. som ägare till bilen. Att H.W. inte blev registrerad som ägare ställde till med en hel del problem för honom. Han lyckades dock avtala med ett försäkringsbolag om att få betala försäkring för bilen och med LSt:n om att få betala skatt. Vid ett tillfälle fick H.W. parkeringsböter. Då han inte betalade dessa gick kravet till T.K. som reagerade så att han ställde av bilen vilket medförde att "outnyttjad" skatt och försäkringspremie återbetalades till T.K.. Med hänsyn till att säljaren kunde förete kvitto avseende sitt förvärv och registreringshandling utvisande att han blivit registrerad som ägare till bilen samt till att bilens pris och övriga omständigheter vid köpet inte gav anledning till misstanke att allt inte stod rätt till saknades det anledning för H.W. att misstänka att säljaren inte var ägare till bilen. - - -

Domskäl. H.W. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Därjämte har på hans begäran vittnesförhör hållits med G.P., född 1946.

H.W. har vid förhöret med honom bekräftat vad som anförts till stöd för bestridandet. Han har därutöver tillagt: Han är intresserad av bilar och hade vid ifrågavarande tid en Volvo 760. Han ville dock gärna ha en Volvo 744 turbo. I samband med att han och en kamrat talade om bilar nämnde kamraten att han kände en person i Skultorp - G.P. - som hade en sådan bil till salu. H.W. och kamraten åkte ut till G.P.. H.W. tyckte att bilen var en drömbil. Sedan han frågat om G.P. kunde ta hans bil och en biltelefon i byte, vilket G.P. var villig att göra, diskuterade de priset. G.P. ville ha 110 000 kr för bilen och ville förutom H.W:s bil och biltelefon ha 35 000 kr i kontanter. Sedan H.W. bjudit 25 000 kr enades de om att han skulle ge 28 500 kr emellan. Före försäljningen samrådde G.P. med sin hustru. Hon och barnen i familjen var - liksom H.W:s kamrat - närvarande vid affären. G.P. sade att han hade köpt bilen av ett aktiebolag och visade kvitto på det köpet. Han visade också en registreringshandling med honom som ägare och han och H.W. skrev under anmälan om ägarbyte sedan H.W. fyllt i uppgifterna om ny ägare. H.W. minns att det stod G.P. på registreringsbeviset och att detta avsåg en Volvo 744 men däremot inte att det avsåg just personbilen MOR 688. Han kontrollerade inte G.P:s identitet men det stod nog G.P. på dörren och dessutom bekräftades identiteten av kamraten. G.P. bodde i en hyreslägenhet. H.W. ringde inte till bilregistret. Han har aldrig hört talas om att man skall göra det innan man köper en bil. Han har själv gjort omkring tjugo bilaffärer och har också kamrater som gjort bilaffärer. Däremot har hans broder påpekat för honom att man alltid skall be säljaren visa kvitto på att han har betalt bilen. H.W. hade aldrig sett G.P. förr och visste inte vad denne sysslade med. Det var dock ingenting hos G.P. som gjorde H.W. misstänksam. Priset var inte särskilt lågt. Då H.W. kontaktade G.P. med anledning av att han inte fick något registreringsbevis sade G.P. att han inte förstod hur detta kunde komma sig. Nästa gång han talade med G.P. hade denne kontaktat polisen i Borås. H.W. besiktigade bilen och betalade in skatt för ett år för den. Sedan T.K. hade ställt av bilen fick denne tillbaka skatten. H.W. betalade då in skatt igen - nu månadsvis - och fortsatte att använda bilen. Vid ett tillfälle blev han stoppad av polis. Sedan han hade förklarat situationen fick han dock fortsätta.

G.P. har uppgivit: Han gjorde vid ifrågavarande tid några bilaffärer och köpte den i målet aktuella bilen just i syfte att sälja den med viss förtjänst. Han köpte bilen d 9 okt 1989 av ett bolag benämnt Ovita Fritid AB genom en T.K.. Han kontrollerade inte att T.K. ägde företräda bolaget men däremot att detta bolag stod som ägare på bilens registreringsbevis, vilket företeddes för honom. Han köpte bilen i god tro. Den som tipsade honom om bilen var en C.A. av vilken han tidigare hade köpt bilar. Affären gjordes upp vid ett motell i Ulricehamn dit T.K. och C.A. hade rest från Borås och G.P. från Skultorp. G.P. betalade 105 000 kr. Han lämnade därvid en bil i byte och 45 000 kr i kontanter. Han fick ett kvitto på betalningen. Han skrev under som ny ägare på rapportdelen och fick några dagar efter köpet ett registreringsbevis vari han stod som ägare till bilen. Detta registrerinsbevis och sitt kvitto visade han för H.W. vid försäljningen till denne då han och H.W. också skrev under anmälan om ägarbyte. Han hade fått registreringsbeviset på posten. Det kom, som han utgick ifrån, från bilregistret. Han kontrollerade att uppgifterna stämde. Hans hustru skickade in anmälan om ägarbyte till bilregistret. Han har frågat henne om hon postade brevet och hon har sagt att hon gjorde det samma kväll som köpet. Varför det inte har kunnat återfinnas på bilregistret vet han inte. Enligt vad han hört av folk på bilregistret sänder bilregistret, om bilen är leasingspärrad, anmälan om ägarbyte till leasingföretaget för kontroll att överlåtelse är riktig. Han har också hört att det inte är svårt att få ut nya registreringsbevis eller att häva leasingspärren. Någon kontroll av att den som säger sig företräda leasingföretaget verkligen gör det sker nämligen inte. Han kände inte H.W. sedan tidigare och hade aldrig gjort någon affär med honom. Han har inte förfalskat någon registreringshandling. I likhet med ett flertal andra personer blev han misstänkt för häleri. Sedan han hörts avskrevs dock misstankarna mot honom. Enligt vad han hört av utredarna var det en liga i Boråstrakten som hade specialiserat sig på att sälja just leasingbilar. Det rörde sig om ett 100-tal bilar. T.K. dömdes i okt 1990.

På grund av vad sålunda och i övrigt förekommit gör TR:n följande bedömning.

Av utredningen i målet framgår att G.P. köpt ifrågavarande bil av en person som inte var ägare till den och som inte heller var behörig att förfoga över den på det sätt som skedde. G.P. fick bilen i sin besittning. Om han var i god tro fick han därmed också äganderätten till bilen. Att det registreringsbevis som han uppgivit att han fick sedan han hade köpt bilen och vars rapportdel han och H.W. enligt vad båda uppgivit undertecknade inte återfunnits är, liksom det förhållande att G.P. aldrig synes ha varit registrerad som ägare till bilen, omständigheter som talar emot att G.P. var i god tro. De närmare omständigheterna vid G.P:s förvärv är emellertid inte klarlagda. Med hänsyn till utredningen i målet kan det sålunda ingalunda uteslutas att det förekommit falska registreringshandlingar avseende bilen. G.P., som inte är part i målet utan har hörts som vittne, har gjort ett trovärdigt intryck. Med hänsyn härtill och då detta inte heller framgår av H.W:s uppgifter eller annan utredning i målet kan det inte anses klarlagt att G.P. var i ond tro vid sitt förvärv. Vid sådant förhållande kan käromålet inte bifallas.

Domslut

Domslut. Med undanröjande av TR:ns utslag i handräckningsmålet i huvudsaken ogillade TR:n X:s talan.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Bolagets talan grundas på att varken G.P. eller H.W. gjort något godtrosförvärv av bilen. H.W. har inte gjort gällande att G.P. varit ägare till bilen utan har bestritt käromålet endast på den grund att han själv gjort ett godtrosförvärv. HovR:n har alltså att pröva endast om H.W. varit i god tro vid förvärvet. Avgörande härvidlag är om han fullgjort den undersökningsplikt som vid köp mellan privatpersoner av en begagnad bil anses åvila köparen. Följande omständigheter bör därvid beaktas.

H.W. har visserligen inte känt G.P. tidigare men en kamrat till honom har förmedlat kontakten mellan parterna och affären har gjorts upp i G.P:s bostad i närvaro av dennes hustru.

Enligt ett av G.P. vid köpet företett kvitto har han till Ovita Fritid AB betalat 105 000 kr för bilen. Någon särskild anledning att ifrågasätta kvittots riktighet har inte förelegat. Annat har inte framkommit än att priset på bilen varit marknadsmässigt.

Både G.P. och H.W. har påstått att G.P. företett ett registreringsbevis, utfärdat i anledning av G.P:s förvärv av bilen. H.W. har därvid uppgett, att handlingen var av den typ som LSt:n utfärdar, att den var utställd på G.P. och avsåg en bil av den typ H.W. skulle köpa samt att H.W. troligen behöll fordonsdelen av registreringsbeviset men att han nu inte vet var den finns. - Eftersom G.P. aldrig registrerats som ägare till bilen kan något registreringsbevis för honom emellertid inte ha utfärdats. Det företedda beviset måste därför ha avsett antingen annan överlåtelse eller vara förfalskat. Det kan dock inte läggas H.W. till last att han inte upptäckt att beviset var oriktigt.

Visserligen kunde H.W. genom bilregistretha tagit reda på vem som tidigare ägt bilen och av denne begärt uppgift om något äganderättsförbehåll alltjämt gällde. En sådan efterforskning skulle emellertid ha medfört att köpet måst uppskjutas. Det kan under föreliggande omständigheter inte begäras att H.W. skulle uppskjuta affären enbart för att vidta en sådan kontrollåtgärd (jfr NJA 1977 s 554).

H.W. kan på grund av det anförda inte anses ha brustit i tillbörlig aktsamhet vid förvärvet av bilen. TR:ns dom skall därför fastställas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Bolaget (ombud advokaten H.N.), som ändrat firma till Sveaviken Finans AB och försatts i konkurs, sökte revision och yrkade bifall till sin i målet förda talan. Konkursförvaltaren meddelade att han inte ville föra talan i målet.

H.W. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Abdon, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Enligt 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv gäller att en förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Motorfordon är stöldbegärlig egendom, som ofta säljs med återtagandeförbehåll eller kan brukas med stöd av leasingavtal. I förarbetena till stadgandet understryks också att den som köper motorfordon av en privatperson har en långtgående plikt att undersöka om överlåtaren har rätt att förfoga över fordonet. I regel krävs det att han har tagit reda på om säljaren är upptagen i bilregistret som ägare till fordonet och att han genom granskning av säljarens förvärvshandlingar eller genom kontakt med den som har överlåtit fordonet till säljaren har förvissat sig om att fordonet inte är behäftat med förbehåll om återtaganderätt (prop 1985/ 86:123 s 21).

Vid prövningen av omständigheterna vid förvärvet skall de angivna kontrollåtgärderna således tillmätas särskild betydelse. Det är ostridigt i målet att H.W. inte vidtog några av dessa åtgärder. Både G.P. och H.W. har uppgett att ett registreringsbevis för det aktuella fordonet företeddes vid förvärvet. H.W. har tillagt att han därvid uppmärksammade G.P:s namn och att beviset avsåg ett fordon av det slag som målet gäller. Han har också vidgått att han inte är säker på att han granskade det registreringsnummer som fanns angivet på handlingen. Den kontroll som H.W. gjorde av beviset är med hänsyn till de av honom i övrigt anförda omständigheterna vid förvärvet inte tillräcklig. H.W. kan därför inte anses ha varit så aktsam vid köpet att han skall anses ha förvärvat fordonet i god tro. På grund av det anförda skall H.W. förpliktas att - om han har egendomen i behåll - utge fordonet.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i huvudsaken förpliktar HD H.W. att - om han har egendomen i behåll - att till Sveaviken Finans AB utge personbilen Volvo 744-865 med registreringsnr MOR 688.

Domskäl

Domskäl. Till grund för prövningen i målet ligger en av H.W. gjord ansökan om återvinning med anledning av att TR:n genom utslag i handräckningsmål förpliktat honom att till bolaget utge en personbil som han köpt av en tredje person, G.P.. Sedan bolagets i återvinningsmålet framställda yrkande om utgivande av denna bil ogillats av TR:n och HovR:n, yrkade bolaget i sin revisionsinlaga på nytt bifall till sin talan. Vad bolaget i en till HD ingiven skrift avd 23 juni 1993 uttalat om att yrkandet endast är "att bolaget äger bättre rätt till bilen i fråga" kan inte uppfattas som en ändring av bolagets talan. Vad som skall prövas i målet är därför om den genom handräckningsutslaget ålagda förpliktelsen för H.W. att utge bilen till bolaget varit lagligen grundad. Det förhållandet att bilen, enligt vad som upplysts, efter handräckningsutslaget överlämnats till bolaget utgör inte något hinder för en sådan prövning.

Som grund för sitt bestridande av bolagets talan har H.W. gjort gällande i första hand att G.P., som sålt bilen till honom, hade gjort ett godtrosförvärv av bilen och i andra hand att H.W. själv varit i god tro vid sitt förvärv av bilen. Bolaget har genmält att HD, såsom HovR:n funnit, endast borde pröva huruvida H.W. själv varit i god tro vid sitt förvärv.

H.W:s bestridande av bolagets talan vid TR:n och i HovR:n grundade sig på att H.W. saknat anledning till misstanke att G.P. inte var ägare till bilen. Denna grund för bestridandet får anses inbegripa möjligheten att G.P. faktiskt var ägare till bilen, och frågan huruvida G.P. gjort ett godtrosförvärv faller därför inom ramen för den prövning som HD skall göra i målet.

Emellertid är de omständigheter under vilka G.P. fått hand om bilen endast ofullständigt belysta i målet. De upplysningar som lämnats ger inte vid handen att G.P. genom ett godtrosförvärv blivit ägare till bilen.

Det återstår således att avgöra om H.W. själv gjort ett sådant godtrosförvärv som avses i 2 och 3 §§ lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre.

Vid köp av begagnade bilar, som erfarenhetsmässigt ofta försäljs av därtill obehöriga personer, förutsätts, för att köparen skall anses ha varit i god tro, att han vidtagit tämligen långtgående åtgärder för att kontrollera säljarens behörighet. I särskilt hög grad gäller detta när säljaren är en privatperson om vilken köparen saknar närmare kännedom (jfr NJA 1975 s 222 och 708, 1977 s 554 och 1982 s 312). Lagen om godtrosförvärv av lösöre var närmast avsedd att befästa det stränga aktsamhetskrav som för sådana situationer utvecklats i rättspraxis (NJA II 1986 s 378 f).

I förevarande fall var H.W. inte bekant med G.P., som han fick kontakt med genom en kamrat. Såväl H.W. som G.P. har upplyst att G.P. vid köpet företedde dels ett kvitto på att han till ett bolag betalat ett belopp som full betalning för bilen, dels ett registreringsbevis för bilen, H.W. har uppgett att han troligen behöll fordonsdelen av registreringsbeviset men att han inte kunnat återfinna denna handling, vars närmare innehåll därför inte klarlagts i målet.

Även om G.P. sålunda för H.W. uppvisat handlingar som kunnat ge visst stöd för uppfattningen att G.P. var ägare till bilen, kan detta inte anses tillräckligt för att H.W. skall anses ha gjort ett godtrosförvärv. Omständigheterna får anses ha varit sådana att han därutöver bort, genom att ta kontakt med bilregistret eller vidta andra likvärdiga kontrollåtgärder, skaffa sig tillförlitliga upplysningar om äganderätten till bilen. Genom att inte förfara på sådant sätt har H.W. brustit i aktsamhet, och han kan därför inte anses ha varit i god tro vid köpet av bilen.

På grund av det anförda var H.W. skyldig att utge bilen till bolaget. Handräckningsutslaget skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i huvudsaken fastställer HD TR:ns utslag d 11 juli 1990 i handräckningsmål, varigenom H.W. förpliktats att till X. Finans AB (numera Sveaviken Finans AB) utge personhilen Volvo 744-865 med registreringsnummer MOR 688.