NJA 1996 s. 607

Dödsboet efter H.L. förde efter stämning å Automobilfirma D.C. AB vid Norrköpings TR den talan som framgår av TR:ns dom.

TR:n (rådmannen Lindvar anförde i dom d 29 dec 1994: Bakgrund. H.L. ägde en personbil av fabrikat Nissan Micra, årsmodell 1985, med registreringsnummer HAK 930. Den 16 juli 1993 avled H.L. Dödsboet avträddes d 26 juli 1993 till förvaltning av boutredningsmannen L.E. En av dödsbodelägarna U.L. har omkring d 6 okt sålt bilen till en person som heter L.B. Denne har d 18 okt 1993 sålt bilen vidare till Automobilfirma D.C. AB (D.C. AB). Bolaget har därefter sålt bilen vidare för ett pris av 29 900 kr.

Yrkande m m. Dödsboet har yrkat att D.C. AB till boet förpliktas att utge 25 000 kr jämte ränta från d 6 april 1994 tills betalning sker enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av 8 procentenheter.

D.C. AB har bestritt yrkandet. Bolaget har vitsordat ett belopp på 15 000 kr jämte yrkad ränta som i och för sig skäligt. Dödsboet har som grund för sin talan anfört att D.C. AB inte var i god tro när det förvärvade fordonet. Eftersom fordonet inte längre är i bolagets besittning är bolaget skyldigt att utge ersättning för bilens värde.

Dödsboet har till utveckling av sin talan anfört: Då dödsboet blev uppmärksammat på att bilen var såld kontaktades omedelbart köparen L.B. Denne vägrade att återlämna bilen om han inte, förutom köpeskillingen, erhöll ytterligare ersättning för vissa påstådda utlägg, vilka inte kunde preciseras närmare. I stället för att reda upp bilaffären med dödsboet kontaktade L.B. d 18 okt 1993 D.C. AB och uppgav att han ville sälja fordonet. Han ville slutföra affären senast kl 15 samma dag. Vid denna tidpunkt var L.B. medveten om att dödsboet gjorde anspråk på fordonet, men omtalade inte detta för bolaget. L.B. var vid detta tillfälle registrerad ägare till fordonet. De handlingar som L.B. uppvisade i sina kontakter med D.C. AB var bland annat en skrivelse utfärdad av U.L. d 6 okt 1993. Av denna som är undertecknad av U.L. framgår att det är ett dödsbo som ägde bilen. Det framgår emellertid inte vilka dödsbodelägarna är, om boutredningsman är förordnad eller med vilken rätt U.L. skulle kunna träffa avtal om försäljning av bilen. D.C.AB har d 24 nov 1993 sålt bilen till en person vid namn I-M.J. som uppgett att hon betalat 29 900 kr för den. Det är rimligt att anta att D.C. AB gjort någon rekonditionering och måhända service på bilen. Marknadsvärdet på fordonet i okt 1993 kan därför skäligen uppskattas till 25 000 kr.

D.C. AB har anfört: Bolaget kontaktades av L.B. som önskade sälja bilen. Han fick beskedet att bolaget ville testa bilen och därefter återkomma med uppgift om vad de ville betala för den. L.B. uppgav att han köpt bilen av U.L. som representant för sin fars dödsbo. Han lämnade ett telefonnummer till U.L. på dödsboets adress. Bolaget kontrollerade med bilregistret och kunde konstatera att L.B. var registrerad ägare till bilen sedan d 6 okt 1993 och att föregående ägare var H.L. Bolaget hade sålt bilen år 1985 till H.L. och visste att den var till fullo betald. För att kontrollera L.B:s förvärv ringde bolaget upp U.L. på det angivna telefonnumret. Hon uppgav att hon hade fått i uppdrag av övriga dödsbodelägare att sälja bilen till L.B. och att den var betald samt att hon utfärdat ett kvitto som lämnats till L.B. Hon uppträdde vederhäftigt. De diskuterade bilens mätarställning som var 4 200 mil. U.L. uppgav att hennes far varit gammal och inte kört så mycket. Bolaget kontrollerade mätarställningen med servicehandlingarna. Därefter kontaktade bolaget L.B. och bad denne att ta med sig kvittot, vilket denne gjorde. Skattekvittot kontrollerades också, varefter bolaget undertecknade överlåtelsehandlingen. Allt skedde samma dag, d 18 okt 1993. Enligt Motorbranschens Riksförbunds inköpsprislista är en Nissan Micra, årsmodell 1986, och körd 8 000 mil värd 21 400 kr. Eftersom den aktuella bilen var av 1985 års modell skall priset minskas med 2 000 kr. Å andra sidan skall priset ökas med 3 800 kr på grund av mindre körda mil. Inbytespriset för bilen i normalt skick skulle således vara 23 200 kr. Vid den besiktning som gjordes av bilen noterades olika defekter på fordonet. Kostnaden för att åtgärda dessa uppgick till 10 822 kr. Bilens inköpsvärde var således efter gjorda avdrag 12 378 kr. I köpet ingick fyra stycken vinterhjul varför priset bestämdes till 15 000 kr.

Domskäl. På parternas begäran har vittnesförhör ägt rum med boutredningsmannen L.E. som uppgett: U.L. har inte haft i uppdrag av dödsboet att sälja bilen och hon har inte redovisat det belopp som hon erhöll vid försäljningen av den. Hon har uppgett till honom att hon erhöll 4 500 kr kontant och resten av köpeskillingen i ovanlig valuta. Det är svårt att bedöma dödsboets behållning och det är osäkert om U.L:s arvslott kommer att kunna täcka ett krav mot henne från dödsboet i anledning av bilförsäljningen.

Som skriftlig bevisning har åberopats den köpehandling mellan U.L. och L.B. som den sist nämnde företett för D.C. AB. Handlingen har följande lydelse: "Jag U.L. samt övriga i dödsboet har gett sitt medgivande att sälja personbilen en Nissan Micra K10 1985 årsm, Reg HAK 930 till en summa av 14 000 kronor. Summan skall betalas på två gånger. Första betalningen är 93-10-06 med kronor 6 tusen och full likvid skall betalas 93-10-15. Köpare är L.B. Hagagatan 62. Full likvid är nu klart och det TACKAR JAG O L. FÖR."

Enligt 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre skall en förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. När det är fråga om stöldbegärlig egendom eller om sådan egendom som erfarenhetsmässigt ofta saluförs av därtill obehöriga personer förutsätts i princip för godtrosförvärv att förvärvaren har vidtagit långtgående åtgärder för att kontrollera överlåtarens förfoganderätt. Den som köpt en begagnad bil har enligt rättspraxis inte ansetts vara i god tro om han underlåtit att vidta tillräckliga kontrollåtgärder innefattande t ex en granskning av fångeshandlingar eller förfrågningar hos registermyndighet eller hos tidigare ägare till bilen.

När bolaget ringde upp U.L. bekräftade hon att hon hade haft övriga dödsbodelägares uppdrag att sälja bilen till L.B. Bolaget begärde inte att få se en bouppteckning. Inte heller på annat sätt har bolaget försökt att kontrollera hennes uppgifter.

Även om U.L. vid telefonsamtalet gjort ett förtroendefullt intryck har det ålegat bolaget att försäkra sig om att U.L. ägde företräda dödsboet. Då bolaget underlåtit detta har det brustit i aktsamhet och kan därför inte anses ha varit i god tro vid köpet av bilen. På grund härav är bolaget skyldigt att utge ersättning för bilens värde.

Det värde som skall ersättas är det värde som bilen skulle ha haft i dödsboets ägo. Detta får antas vara högre än vad en bilfirma är beredd att betala för den.

Vid bedömningen av detta värde kan det pris som bolaget sålt den vidare för tjäna till ledning. Härifrån skall dras den värdeökning som skett genom den rekonditionering av bilen som D.C. AB gjort. Den ökning av bilens värde om den varit kvar i dödsboets ägo som detta arbete medfört kan skäligen uppskattas till ca 5 000 kr. Med hänsyn härtill skall D.C. AB förpliktas att till dödsboet utge det yrkade beloppet jämte ränta.

Automobilfirma D.C. AB (bolaget) överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla dödsboets efter H.L. (dödsboet) talan.

Dödsboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Åhlen, hovrättsrådet Stenberg och tf hovrättsassessorn Cronenberger, referent) anförde i dom d 10 jan 1996: HovR:ns domskäl. För den som förvärvar lösöre från någon som har egendomen i sin besittning gäller enligt 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre ett långtgående aktsamhetskrav. Förvärvaren skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Aktsamhetskravet innebär således att förvärvaren måste vidta vissa åtgärder för att kontrollera överlåtarens förfoganderätt. Om den aktuella situationen därvid avviker från vad som kan anses vara normalt, bör särskild försiktighet iakttas.

I målet är ostridigt, att bolaget kontaktades av L.B. som önskade sälja bilen, att bolaget efter kontroll hos bilregistret fick reda på att L.B. i drygt en vecka varit registrerad som ägare till den samt att L.B. vid den första kontakten med bolaget uppgivit att han förvärvat bilen av U.L. som var representant för sin faders dödsbo, och att L.B. då även företett sin fångeshandling.

Bolaget har också - utan någon invändning från dödsboets sida - gjort gällande att man sålt bilen till U.L:s fader år 1985 och att den var till fullo betald.

Mot denna bakgrund finner HovR:n att bolaget vid förvärvet av bilen från L.B. får anses ha vidtagit de kontrollåtgärder som normalt sett krävs vid handel med begagnade motorfordon. Den omständigheten att ett dödsbo varit överlåtare i det tidigare ledet i förvärvskedjan kan - särskilt med beaktande av att bolaget kontaktat U.L. och fått besked om att hon vid försäljningen till L.B. handlat på uppdrag av övriga dödsbodelägare - inte tillmätas sådan betydelse att bolaget vid sitt förvärv skäligen borde ha misstänkt att L.B. inte hade rätt att förfoga över bilen. På grund härav och då övriga omständigheter i samband med förvärvet inte heller ger vid handen att bolaget eftersatt aktsamhetskravet skall dödsboets talan ogillas.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom i huvudsaken ogillar HovR:n dödsboets efter H.L. talan.

Dödsboet (ombud advokaten B.E.) överklagade och yrkade i själva saken att HD med ändring av HovR:ns dom skulle förplikta bolaget att till dödsboet utge 25 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 6 april 1994 till dess betalning sker.

Bolaget (ombud advokaten S.L.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Elserth, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Målet gäller om bolaget skulle ha kontrollerat ett tidigare led i förvärvskedjan på så sätt att bolaget skulle ha följt upp och undersökt U.L:s uppgifter om att hon handlade på uppdrag av övriga dödsbodelägare.

Enligt 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre skall en förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. I förarbetena anges att särskild försiktighet torde böra iakttas när det gäller förvärv från en person som uppger sig handla som fullmäktig eller ställföreträdare för annan och det bör då som regel fordras av förvärvaren att han har begärt att få se behörighetshandlingar, t ex fullmakt eller förordnande som boutredningsman (prop 1985/86:123 s 21).

Då egendom överlåtits i flera led kan det inte generellt krävas att den slutliga förvärvaren närmare undersöker varje förvärv i kedjan. Å andra sidan kan omständigheterna i det enskilda fallet vara sådana att en närmare undersökning är påkallad. I detta fall erhöll bolaget, som tidigare hade sålt bilen till H.L, uppgift från säljaren L.B. att han hade förvärvat bilen från dödsboet varvid även ett kvitto företeddes och företrädaren för dödsboet namngavs. Detta föranledde bolaget att ta kontakt med företrädaren dödsbodelägaren U.L. som bekräftade L.B:s uppgifter och uppgav att hon hade övriga delägares uppdrag att sälja bilen. I denna situation kan det rimligen inte krävas att bolaget skulle ha gått vidare för att kontrollera hennes uppgifter. Det vore annorlunda om bolaget hade förvärvat bilen direkt från dödsboet via U.L. Då hade det sannolikt krävts att bolaget hade undersökt hennes uppgifter.

På grund av det anförda skall de åtgärder som bolaget vidtog för att kontrollera tidigare överlåtares rätt att förfoga över bilen anses ha varit tillräckliga och bolaget har därmed varit i god tro vid förvärvet.

HD (JustR:n Lars Å Beckman, Danelius och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre skall en förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

De krav som i fråga om aktsamhet kan ställas på köparen är större om denne är yrkesman inom den aktuella branschen än om han är privatperson. En särskilt hög grad av aktsamhet krävs vid förvärv av egendom som erfarenhetsmässigt ofta säljs av därtill obehöriga personer, t ex motorfordon. Den som köper en bil av en privatperson har en långtgående plikt att undersöka om överlåtaren har rätt att förfoga över bilen. I regel krävs att köparen tagit reda på om säljaren är upptagen i bilregistret som ägare till bilen samt att han genom granskning av säljarens förvärvshandlingar eller genom kontakt med fångesmannen har förvissat sig om att rätten till överlåtelse inte är inskränkt. Särskild försiktighet bör iakttas när det gäller förvärv från den som uppger sig handla som fullmäktig eller ställföreträdare för annan; det bör då som regel fordras av förvärvaren att han har begärt att få se behörighetshandlingar, t ex fullmakt eller förordnande som boutredningsman (jfr prop 1985/86:123 s 21f och NJA II 1986 s 3780.

Den aktuella bilen ägdes ursprungligen av H.L. Sedan denne avlidit såldes bilen av dödsbodelägaren U.L. till L.B. och denne sålde efter mycket kort tid bilen vidare till bolaget. U.L. var visserligen enda dotter till H.L. men det fanns ytterligare dödsbodelägare, nämligen U.L:s tre barn som universella testamentstagare. Vid tiden för L.B:s förvärv var dödsboets egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman. Det har inte påståtts att L.B. gjort ett godtrosförvärv av bilen.

När bolaget förvärvade bilen från L.B. företedde denne ett kvitto, i vilket U.L. uppgav att hon sålt bilen med övriga dödsbodelägares medgivande. Detta föranledde bolaget, som 1985 sålt bilen till H.L. dels att hos bilregistret kontrollera den ovan redovisade fångeskedjan, dels att ringa till U.L. som bekräftade uppgifterna i kvittot.

De kontrollåtgärder som förutsätts för godtrosförvärv måste allt efter omständigheterna i det enskilda fallet utsträckas till att också avse tidigare förvärv av bilen i ett eller flera led. I förevarande fall hade L.B. innehaft bilen en mycket kort tid, och det fanns därför särskild anledning för bolaget att närmare undersöka hans förvärv oavsett att bilen inte hade något högt värde. När L.B:s förvärv visade sig ha skett från ett dödsbo, borde bolaget ha förvissat sig om att U.L. var behörig att företräda övriga dödsbodelägare. Då bolaget underlåtit detta får det anses ha eftersatt sin undersökningsplikt.

På grund av det anförda kan bolaget inte anses ha varit i god tro vid sitt förvärv. Bolaget skall därför ersätta dödsboet för bilens värde vid tiden för förvärvet. Detta värde har inte visats överstiga medgivet belopp, 15 000 kr.