NJA 1995 s. 661

1. Hovrätten har ansett B ha befunnit sig i en nödvärnssituation men fällt honom till ansvar på grund av att hans handlande varit uppenbart oförsvarligt och att det saknats förutsättningar för ansvarsfrihet på grund av nödvärnsexcess. Riksåklagaren överklagade domen med yrkande om straffskärpning under påstående att någon nödvärnssituation inte förelegat. Reglerna i 51 kap 23 a § RB har ansetts sakna tillämpning i detta fall.

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot T.K., född 1967, för grovt rån och mot B.M., född 1966, för försök till dråp.

Beträffande T.K. påstod åklagaren att denne tillsammans och i samråd med M.M. d 13 jan 1995 hade förövat rån mot den av N.A. innehavda butiken MKA Guld & Klockor, Edvard Griegsgången 18 i Husby i Stockholm. Enligt gärningsbeskrivningen hade gärningsmännen färdats till platsen i en av T.K. tillgripen personbil, varefter M.M. gått in i butiken och T.K. väntat utanför i bilen. I butiken hade M.M. medelst hot, bestående i att han riktat en skarpladdad pistol mot butikens innehavare och två andra personer, stulit 4 400 kr i kontanter.

Beträffande B.M. påstods att denne vid nyssnämnda tillfälle - med uppsåt att döda - avlossat två pistolskott mot T.K., vilka träffat denne i bröstkorgen.

Alternativt påstod åklagaren att B.M. gjort sig skyldig till grovt vållande till kroppsskada enligt följande gärningsbeskrivning: B.M. har vid nämnda tid och plats avlossat två pistolskott, vilka träffat T.K. och tillfogat denne skador i höger arm, sida, rygg och bröstkorg. Härigenom har B.M. av oaktsamhet åsamkat T.K. kroppsskador som inte varit ringa. Oaktsamheten har bestått i att B.M. skjutit mot en bil, trots att han varit medveten om att T.K. suttit i bilen. Brottet är att anse som grovt, enär skadan orsakats av livsfarligt vapen.

T.K. yrkade skadestånd av B.M. med 150 000 kr, varav 50 000 kr för sveda och värk och psykiskt lidande samt 100 000 kr för kränkning.

HovR:n (hovrättslagmannen Cars, hovrättsrådet Rosenberg, referent, tf hovrättsassessorn Mårtensson samt nämndemännen Grunditz och Gustavsson- Stockhaus) meddelade dom d 19 maj 1995.

I domskälen anfördes inledningsvis att T.K. och B.M. i HovR:n berättat i huvudsak i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom med bl a följande ändringar och tillägg.

T.K.. När det blev tumult inne i affären valde han att stanna kvar för att inte lämna M.M. i sticket. Han såg sedan hur B.M. kom ut från affären, riktade pistolen mot honom och avlossade ett skott som träffade. Bilen var då, som han minns det, inte i rörelse. När han kände att det första skottet träffade sträckte han upp händerna för att visa B.M. att han gav upp och var obeväpnad. Hans minnesbild är att bilen då rullade framåt och att B.M. kom efter honom. De hade ögonkontakt. Trots att han hade gett upp riktade B.M. från mycket kort håll pistolen på nytt mot honom och avlossade ytterligare ett skott. Även detta skott träffade. Han körde då från platsen, men orkade bara ett kort stycke innan han gav upp och stannade bilen. När han såg B.M. skjuta mot honom var han säker på att han skulle dö. - Han är dock inte helt säker på i vilka skeden bilen stod stilla eller var i rörelse under skottlossningen och inte heller om han lyfte händerna i luften vid första eller andra skottet. Hans minnesbild är att bilen var i rörelse då något av skotten avlossades.

B.M.: Han såg rånaren, M.M., redan när denne steg ur bilen, eftersom rånarluvorna hade gjort honom extra uppmärksam på dem. M.M. rusade in i butiken med pistolen i handen och skrek "pengar, pengar snabbt". M.M. riktade pistolen mot huvudet och bröstet på N.A. och honom. Han blev mycket rädd och fruktade för sitt liv. När sedan M.M. kom mellan honom och N.A. lyckades han med hjälp av N.A., under tumult, avväpna M.M.. Han tog då M.M:s vapen och sprang mot utgången där han såg den andre rånaren, T.K., sitta i bilen med rånarluva på. När han såg hur denne trevade mellan bilens säten med sin högerhand blev han skrämd och trodde att denne skulle skjuta honom för att hämnas hans kamrat. Han var övertygad om att T.K. hade ett skjutvapen, eftersom han hade rånarluva och M.M. hade haft ett skjutvapen. Han sköt två skott med pistolen. Syftet med skotten var att skrämma T.K. så att han inte skulle använda sitt vapen mot honom. Hur han riktade pistolen minns han inte, eftersom han var så uppskrämd efter det att M.M. kort innan hade riktat pistolen mot hans huvud och hotat att döda honom. Det första skottet avlossade han inne i affären. Det andra skottet avlossade han i vestibulen i samband med att bilen sattes i rörelse. Han såg inte att T.K. höjde händerna. Om han hade sett det, hade han inte skjutit. Först när bilrutan krossades blev han medveten om att han hade avlossat skott med ett skjutvapen. Han märkte inte var skotten träffade. Någon avsikt att döda eller skada T.K. hade han inte. Hela händelseförloppet från det att han tog pistolen från M.M. till dess att han sköt mot T.K. var över på några sekunder, och han uppfattade det som att angreppet pågick hela tiden. Han sköt även ett tredje skott i luften utanför butiken. När bilen försvann ropade han till folk att rånaren var farlig och skulle komma tillbaka. Människor omkring lugnade emellertid ned honom och sade att rånaren hade försvunnit.

Beträffande åtalet mot B.M. anförde HovR:n vidare i domskälen: B.M. har vidgått att han avlossade två pistolskott mot T.K. men förnekat att han hade uppsåt att döda eller skada denne. Han har, för det fall att han skulle anses ha gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna, gjort gällande att han skall vara fri från ansvar på grund av nödvärn eller s k nödvärnsexcess.

Har B.M. gjort sig skyldig till gärningarna enligt åtalet? Den första fråga som HovR:n har att ta ställning till är om B.M. har gjort sig skyldig till någon av gärningarna enligt åtalet i denna del, beträffande vilka åklagaren har yrkat ansvar för försök till dråp, alternativt vållande till kroppsskada, grovt brott.

HovR:n finner till en början att följande får anses vara tillförlitligen utrett. M.M., som var försedd med rånarluva och höll en skarpladdad pistol som också var ägnad att uppfattas som ett sådant vapen, utsatte de övriga personerna i butiken för ett rånförsök. Genom M.M:s agerande i butiken hade N.A. och B.M. skäl att känna fruktan för sina liv. Under tumult övermannade sedan N.A. och B.M. M.M. och avväpnade denne. B.M. tog därefter pistolen och begav sig mot utgången. T.K. satt på förarplatsen i bilen som stod uppställd med påslagen motor utanför butikens entre. B.M. avlossade tre skott med pistolen - två som träffade T.K. och ett i luften.

Uppgifterna om var B.M. befann sig när han avlossade de två första skotten går emellertid isär. Denne har uppgett att han avlossade det första skottet inne i butiken. Detta stöds av uppgiften av R.L., som passerade butiken då händelsen utspelade sig, att ett skott hördes innan mannen med pistolen - B.M. - sprang ut ur butiken. B.M:s uppgift om var han avlossade det första skottet stöds också av att en tomhylsa återfanns inne i butikens vestibul. HovR:n finner att det därför är styrkt att B.M. avlossade det första skottet inifrån butiken och att skottet gick igenom dörren vid främre passagerarplatsen på bilens högra sida. Vidare finner HovR:n av R.L:s, J.K:s och C.U:s uppgifter, i förening med uppgifterna om var de två övriga tomhylsorna påträffades, att det är styrkt att B.M. avlossade det andra skottet utanför butiken i närheten av bilen och att det skottet gick in genom höger främre sidoruta på bilen.

HovR:n anser att det av den tekniska och medicinska utredningen kan dras slutsatsen att ett skott träffade T.K:s högra överarm och fortsatte in i högersidan av bålen för att stanna vid bålens ryggsida samt att detta skott var det av B.M. först avlossade skottet. Detta skott, som gick igenom bildörren, måste ha avlossats på låg höjd.

HovR:n anser därför att det inte är visat att B.M. innan skottet avlossades höjde vapnet och siktade mot T.K.. Enligt HovR:ns mening förefaller det snarare vara fråga om ett skott som B.M. avlossade i farten från höften i riktning mot bilen men utan att närmare sikta. Det kan därför inte heller anses vara visat att B.M. - när han avlossade det första skottet - hade uppsåt att skada T.K., än mindre att döda denne. Enligt HovR:ns mening kan det emellertid inte råda något tvivel om att B.M. - med hänsyn till hur han strax dessförinnan hade uppfattat M.M:s angrepp och till att det är svårt att tänka sig att B.M. skulle ha varit beredd att ingripa mot T.K. som han gjorde, om han inte utgick från att han höll ett skarpladdat skjutvapen i handen - var medveten om att han gjorde bruk av ett skjutvapen. HovR:n finner därför att han förfor vårdslöst genom att avlossa ett skarpladdat vapen i riktning mot T.K.. HovR:n finner sålunda att B.M., genom att avlossa det första skottet, av oaktsamhet tillfogade T.K. de nyssnämnda kroppsskadorna. Frågan om B.M. skall dömas till ansvar för gärningen återkommer HovR:n strax till.

När det sedan gäller det andra skottet finner HovR:n genom J.K:s och C.U:s uppgifter, att det är styrkt att B.M. ställde sig bredbent nära bilen, med pistolen hållen framför sig i dubbelhandsfattning, och därefter avlossade skottet mot T.K.. B.M. måste därför ha haft för avsikt att träffa T.K. och därigenom uppsåt att i vart fall skada denne. Utredningen visar att skottet träffade T.K. i höger överarm för att fortsätta in i bålen på framsidan, genom bröstmuskulaturen, och stanna vid bröstbenet. Även om skottet träffade T.K. på bålen, där skottskador lätt kan leda till döden, är det emellertid enligt HovR:ns mening inte visat att B.M. hade för avsikt att döda T.K.. Omständigheterna är inte heller sådana att det kan hållas för visst att B.M. var likgiltig för om skottet skulle vara dödande eller inte. Genom att avlossa det andra skottet tillfogade emellertid B.M. T.K. de nyssnämnda kroppsskadorna, och i enlighet med det sagda skedde gärningen uppsåtligen. HovR:n går så över till frågan om B.M. skall dömas till ansvar.

Skedde gärningarna i nödvärn? B.M. har gjort gällande att han skall gå fri från ansvar, eftersom han handlade i nödvärn. HovR:n har därvid att först ta ställning till om B.M. befann sig i en sådan nödvärnssituation som denne har påstått, dvs om det förelåg ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp mot person eller egendom (24 kap 1 § 2 st 1 BrB).

Det är klarlagt att M.M. i butiken gjorde sig skyldig till brottsligt angrepp på person och egendom genom att med hot om våld mot N.A. och B.M. försöka tilltvinga sig egendom bestående av bl a guldföremål. T.K:s medverkan i brottet innebar att han körde bilen och väntade på M.M. i den. Frågan är då om avväpnandet av M.M. innebar att det brottsliga angreppet mot N.A., B.M. och egendomen därigenom avbröts såvitt avser såväl M.M:s som T.K:s handlande.

Av N.A:s uppgifter framgår att M.M. fortsatte att sätta sig till motvärn efter det att B.M. hade avväpnat denne samt att M.M. slet sig loss från N.A. och gav upp först utanför butiken då T.K. redan hade avlägsnat sig. HovR:n finner därför att det av M.M. påbörjade angreppet på person och egendom inte var avslutat när B.M. tog pistolen från denne. Angreppet fortsatte även efter det att B.M. hade avlossat skotten mot T.K.. Inte heller T.K., som hade uppfattat tumultet i butiken men ändå valt att stanna i bilen utanför butiken, kan anses ha avbrutit sin medverkan i det påbörjade angreppet mot person och egendom. HovR:n finner sålunda att B.M. befann sig i en nödvärnssituation när han avlossade de två första skotten.

För att straffrihet skall inträda på grund av nödvärn fordras att den gärning som har begåtts i nödvärn inte var uppenbart oförsvarlig. Nästa fråga som HovR:n har att ta ställning till är därför om B.M., genom någon av de två gärningar som HovR:n i det föregående har funnit att han begick, handlade uppenbart oförsvarligt. Härvid skall hänsyn tas till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt (24 kap 1 § 1 st BrB).

När det gäller angreppets beskaffenhet vill HovR:n peka på att det skedde genom hot om våld med användande av ett skarpladdat vapen. HovR:n finner, i enlighet med det tidigare anförda, att det inte finns någon anledning att betvivla att N.A. och B.M. kände fruktan för sina liv under angreppet. Angreppet var därför av mycket allvarlig beskaffenhet.

T.K. hade visserligen en mer begränsad och passiv roll vid angreppet än vad M.M. hade. Såvitt utredningen visar befann sig T.K., så länge angreppet varade i enlighet med vad HovR:n har angett i det föregående, som förare i bilen och var obeväpnad men försedd med rånarluva. Enligt HovR:ns mening råder det emellertid inte något som helst tvivel om att B.M. var berättigad att utöva nödvärn inte bara mot M.M:s angrepp utan även mot den delaktighet i detta angrepp som T.K:s handlande innebar. B.M. befann sig således i en nödvärnssituation i förhållande till T.K:s handlande när han avlossade såväl det första som det andra skottet.

När det gäller bedömningen av den gärning som B.M. begick när han avlossade skotten måste emellertid beaktas att denne har gjort gällande att han just före det första skottet såg att T.K. gjorde en rörelse med handen mellan bilsätena och att B.M. uppfattade rörelsen så att T.K. höll på att ta fram ett skjutvapen som han skulle komma att använda mot B.M.. Uppgiften om att B.M. såg en handrörelse mellan bilsätena kan visserligen ifrågasättas med hänsyn till den placering som denne hade i butiken i förhållande till bilen just före det första skottet. Uppgiften kan emellertid inte anses ha vederlagts. Eftersom B.M., i enlighet med det tidigare anförda, hade uppfattningen att M.M. hade haft ett skarpladdat skjutvapen framstår B.M:s invändning om hur han uppfattade handrörelsen därför inte som obefogad. Utgångspunkten vid prövningen av den gärning som B.M. begick när han avlossade skotten skall på grund av det anförda vara att han då hade uppfattningen att T.K. var i färd med att - med användande av skjutvapen - gripa in för att hjälpa M.M.. Det sagda innebär att, utöver den nödvärnssituation som B.M. befann sig i med avseende på den angreppshandling som T.K. rent faktiskt medverkade i så som tidigare har anförts, B.M. skall anses ha befunnit sig även i en inbillad (sk putativ) nödvärnssituation med avseende på ett handlande från T.K:s sida i form av ett nyss påbörjat eller i vart fall överhängande angrepp mot B.M. eller andra personer genom användande av skjutvapen. Med hänsyn till utformningen av uppsåtsbegreppet enligt BrB skall denna inbillade nödvärnssituation med avseende på B.M:s ansvar bedömas på samma sätt som om situationen verkligen hade varit sådan som denne föreställde sig.

Vid bedömningen av B.M:s gärning genom det första skottet utgår HovR:n på grund av det anförda från att denne skall anses ha befunnit sig i en nödvärnssituation som nyss har angetts. Frågan är emellertid om gärningen skall leda till ansvarsfrihet för B.M. på grund av nödvärn, dvs om den inte med hänsyn till omständigheterna var uppenbart oförsvarlig. Vid denna bedömning beaktar HovR:n särskilt att B.M. genom att medvetet avlossa skottet inte bara tillfogade T.K. allvarlig kroppsskada och utsatte honom för livsfara utan även utsatte andra människor för sådan fara. Enligt HovR:ns mening var det inte fråga om en sådan undantagssituation där det får accepteras att skjutvapen kommer till användning i nödvärn. HovR:n finner sålunda att den nu aktuella gärningen, trots det allvarliga angrepp som rånförsöket innebar, var uppenbart oförsvarlig.

När det sedan gäller bedömningen av B.M:s gärning genom det andra skottet utgår HovR:n, i enlighet med det nyss anförda, från att denne vid det skottet skall anses ha befunnit sig i principiellt samma nödvärnssituation - vilken innefattade även den inbillade situationen - som vid det första skottet. I det skede när det andra skottet avlossades var B.M., på det sätt som HovR:n tidigare har funnit vara utrett, utomhus och nära bilen i vilken T.K. befann sig. Även här utsattes T.K. och andra personer för livsfara genom att B.M. använde skjutvapen. Vidare tillfogade B.M. också i detta fall T.K. allvarliga kroppsskador genom att använda skjutvapen. B.M:s våldsutövning gentemot T.K. genom det andra skottet skedde emellertid dessutom uppsåtligen. Även om den nödvärnssituation som HovR:n lägger till grund för bedömningen var sådan som nyss har angetts kan det inte sägas ha varit fråga om att B.M. brukade det livsfarliga vapnet för att direkt freda sig eller någon annan. Denna situation utgjorde därför enligt HovR:ns mening i än mindre grad än vid det första skottet ett sådant utpräglat undantagsfall där det måste accepteras att en person uppsåtligen använder ett livsfarligt vapen i nödvärn. HovR:n finner sålunda att omständigheterna också i detta fall var sådana att gärningen var uppenbart oförsvarlig.

Av det nu anförda följer således att HovR:n finner att B.M. inte med stöd av regleringen av nödvärn kan gå fri från ansvar för de gärningar som han begick genom att avlossa de två första skotten.

Förelåg s k nödvärnsexcess? B.M. har gjort gällande att, om han inte går fri från ansvar på grund av nödvärn, åtalet likväl - på grund av sk nödvärnsexcess från hans sida - skall ogillas. Enligt 23 kap 6 § BrB gäller sålunda bl a att, om någon i en nödvärnssituation har gjort mer än som är tillåtet, han ändå skall vara fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.

De omständigheter som HovR:n beaktat vid bedömningen av huruvida gärningarna skall leda till ansvarsfrihet på grund av nödvärn har betydelse även vid den nu aktuella prövningen. HovR:n vill därutöver peka på följande förhållanden. B.M. försattes genom rånförsöket i en situation där han blev tvungen att snabbt fatta beslut om hur han skulle bete sig. Genom M.M:s agerande hade han just utsatts för ett mycket allvarligt hot mot sin egen person. Han hade även uppfattat att hans vän N.A. utsatts för ett sådant hot. M.M. - rånaren - fortsatte att göra motstånd efter det att han hade avväpnats.

När det så gäller B.M:s gärning genom det första skottet vill HovR:n peka på att bestämmelsen i 24 kap 6 § BrB är tillämplig även vid inbillad (putativ) excess (se prop 1993/94:130 s 46f). HovR:n har därför att, med den tidigare bedömningen om nödvärn resp inbillat nödvärn beträffande nyssnämnda gärning, vid prövningen av om B.M. skall gå fri från ansvar på grund av nödvärnsexcess ta utgångspunkten i hur situationen tedde sig för denne. Att B.M. fick uppfattningen att T.K. var i färd med att ta fram ett skjutvapen, för att med användande av det undsätta M.M., måste onekligen ha inneburit att B.M. vid det första skottet var uppjagad, även om hans ingripande mot M.M. talar i en annan riktning. HovR:n anser därför att omständigheterna var sådana att B.M:s möjligheter att överväga och kontrollera sitt handlande vid det första skottet var reducerade. B.M. var emellertid, i enlighet med vad som tidigare har anförts, medveten om att han hade ett livsfarligt vapen i handen, och den avväpnade rånarens medhjälpare - T.K. - befann sig trots allt utanför butiken i en bil. HovR:n anser därför att B.M:s svårigheter att besinna sig inte var så stora att han, beträffande gärningen genom det första skottet, med stöd av bestämmelsen i 24 kap 6 § BrB kan gå fri från ansvar på grund av nödvärnsexcess.

HovR:n finner på grund av det anförda att B.M. skall dömas till ansvar för den gärning som innebar, i enlighet med det tidigare anförda, att han - genom att avlossa det första skottet - av oaktsamhet tillfogade T.K. de kroppsskador som denne fick av det skottet. Skadorna var av allvarlig karaktär och alltså inte ringa. B.M. skall därför dömas till ansvar för vållande till kroppsskada. Med hänsyn till att den oaktsamhet som B.M. visade måste anses ha innefattat ett medvetet risktagande, till att skadorna orsakades av ett livsfarligt vapen och till skadornas allvarliga karaktär skall brottet bedömas som grovt.

Vid bedömningen av brottets straffvärde beaktar HovR:n, med stöd av bestämmelsen i 29 kap 3 § 1 st 5 BrB, som förmildrande omständigheter att gärningen - i enlighet med prövningen i det föregående - utan att leda till ansvarsfrihet var sådan som avses i bestämmelsen om nödvärnsexcess. HovR:n återkommer till denna fråga.

När det så gäller bedömningen av B.M:s gärning genom det andra skottet skall även här, vid prövningen av om denne skall gå fri från ansvar på grund av nödvärnsexcess, utgångspunkten tas i hur situationen tedde sig för denne i enlighet med vad som har anförts ovan. Också vid det andra skottet, som inträffade några sekunder efter det första skottet, var situationen därför sådan att B.M. skulle kunna anses ha haft stora svårigheter att hinna överväga och kontrollera sitt handlande. Emellertid måste beaktas att gärningen genom det andra skottet innebar, i enlighet med vad HovR:n har funnit vara utrett, att B.M. uppsåtligen - genom att bredbent ställa sig nära bilen och därefter med pistolen hållen i dubbelhandsfattning framför sig avlossa skottet mot T.K. i bilen - tillfogade denne kroppsskador. Det sätt på vilket denne avlossade det andra skottet visar enligt HovR:ns mening - även med beaktande av den korta tid som förflöt mellan det första skottet och det andra - att det inte på grund av själva händelseförloppet saknades utrymme för självbehärskning och besinning från B.M:s sida. HovR:n beaktar också att B.M., när han avlossade det andra skottet, var medveten om att han nyss hade använt det livsfarliga vapnet mot T.K.. HovR:n finner därför att inte heller hans svårigheter att besinna sig vid det andra skottet var så betydande att han med stöd av bestämmelsen om nödvärnsexcess kan gå fri från ansvar för den gärningen.

Till följd av detta ställningstagande finner HovR:n att B.M. skall dömas till ansvar, i enlighet med det tidigare anförda, för den gärning som innebar att han uppsåtligen genom att avlossa det andra skottet tillfogade T.K. kroppsskador. HovR:n anmärker därvid att denna gärning måste anses vara innefattad i åklagarens gärningspåstående avseende försök till dråp. Gärningen faller under brottsbeskrivningen i 3 kap 5 § BrB. Eftersom B.M. använde sig av ett livsfarligt vapen och måste anses ha tillfogat T.K. svår kroppsskada, skall gärningen därför bedömas som grov misshandel.

Även vid bedömningen av det nu aktuella brottets straffvärde beaktar HovR:n att gärningen, utan att leda till ansvarsfrihet, var sådan som avses i bestämmelsen om nödvärnsexcess. HovR:n återkommer till frågan.

Under rubriken Påföljdsfrågorna anförde HovR:n bla: B.M. skall dömas för grov misshandel och vållande till kroppsskada, grovt brott. Som tidigare har angetts skall, vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde, beträffande vart och ett av brotten såsom förmildrande omständighet beaktas att gärningen var sådan som avses i regleringen av nödvärnsexcess. HovR:n finner att dessa omständigheter bör ges ett betydande utslag vid straffvärdebestämningen, vilket i sin tur påverkar påföljdsvalet.

Såvitt känt är B.M. tidigare ostraffad. Det saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

HovR:n finner på grund av det anförda, trots att skjutvapen kom till användning vid brotten, att påföljden för B.M:s del kan bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till att gärningarna begicks i en nödvärnssituation finns det särskilda skäl mot att även döma till böter.

Beträffande T.K:s skadeståndsyrkanden anfördes: B.M. har bestritt skadeståndsansvar men liksom vid TR:n vitsordat 1 000 kr som skäligt belopp. Som grund för sitt bestridande har B.M. åberopat att T.K:s skador är självförvållade eller att skadeståndet i vart fall bör jämkas till 0 kr på grund av medvållande.

Av utredningen framgår att T.K. på grund av de skott som träffade honom har åsamkats allvarliga kroppsskador som fordrat operation liksom stark medicinering under längre tid samt att han under lång tid har haft sömnbesvär och smärta på grund av skadorna. Han är därför berättigad till skadestånd för sveda och värk. Med utgångspunkt från Trafikskadenämndens praxis kan skadeståndet bestämmas till 15 000 kr. Med hänsyn till att B.M. handlade i en nödvärnssituation bör ersättningsskyldigheten dock jämkas till 5 000 kr.

Vid prövningen avseende rätt till ersättning för kränkning på grund av brott bör beaktas att T.K. frivilligt var M.M. behjälplig vid brottet. Han måste därför anses ha själv valt att utsätta sig för en risk att bli bemött av våld. Han har här uppgett att han var medveten om risken att bli utsatt för våld av exempelvis polis som kunde komma till platsen. Under dessa förhållanden finner HovR:n att det angrepp som han blev utsatt för av B.M. inte kan anses innefatta en sådan kränkning som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen.

HD (JustR:n Knutsson, Nyström och Danelius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Riksåklagarens yrkande om straffskärpning grundas på att B.M. inte befann sig i någon nödvärnssituation. Frågan om en sådan situation förelegat har betydelse inte bara vid straffvärdebedömningen utan också vid ställningstagandet till om gärningarna medför straffansvar. Reglerna i 51 kap 23 a § RB får därmed anses sakna tillämpning i detta fall. HD är alltså oförhindrad att pröva skuldfrågan i hela dess vidd (jfr NJA 1995 s 226).

I målet uppkommer frågan huruvida B.M. hade rätt till nödvärn när han avlossade de två pistolskott som skadade T.K.. Denna fråga skall bedömas med ledning av 24 kap 1 § 2 st 1 BrB, vari föreskrivs att rätt till nödvärn föreligger mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom.

Det saknas anledning ifrågasätta T.K:s uppgift om att hans medverkan vid rånet var begränsad till att han skulle föra en bil till och från brottsplatsen. Ingenting tyder heller på att T.K. innehade något skjutvapen när han väntade i bilen utanför butikslokalen eller att han hade för avsikt att aktivt ingripa i händelseförloppet för att undsätta sin medbrottsling sedan denne misslyckats med att genomföra rånet. Objektivt sett förelåg det därför inte från T.K:s sida något sådant överhängande angrepp på person eller egendom som avses i BrB:s bestämmelse om nödvärn.

Av betydelse för bedömningen är emellertid också hur B.M. själv vid tillfället uppfattade situationen. Han har härom uppgivit att han, innan han avlossade det första skottet, såg T.K. göra en handrörelse mellan bilsätena och att han tolkade denna rörelse så, att T.K. avsåg att ta fram ett vapen som han skulle komma att använda mot B.M.. HovR:n, som visserligen uttryckt tvivel om riktigheten av denna uppgift, har emellertid funnit att den inte vederlagts och att den därför måste läggas till grund för bedömningen. Även Riksåklagaren har accepterat detta synsätt. Det saknas skäl för HD att bedöma bevisläget på annat sätt.

B.M. får därför anses ha uppfattat situationen så, att det förelåg risk för ett överhängande brottsligt angrepp mot honom från T.K:s sida. Han skall därför inte fällas till ansvar om han värjt sig mot detta angrepp med sådana medel som inte var uppenbart oförsvarliga.

Att värja sig mot en angripare genom att mot honom avlossa skott med ett livsfarligt skjutvapen kan endast under speciella omständigheter godtas som en proportionerlig åtgärd. I förevarande fall har B.M. med pistol skjutit två skott mot den bil i vilken T.K. befann sig. Även om T.K. för B.M. framstod som en farlig brottsling, vilken kunde vara beväpnad och beredd att använda sitt vapen, kan det hot som enligt B.M:s bedömning förelåg inte anses ha varit tillräckligt konkret och akut för att han skulle vara berättigad att i förebyggande syfte vidta en så drastisk åtgärd som att skjuta mot bilen och därigenom utsätta den person som befann sig i bilen för allvarliga risker för skada till liv och lem. Hans handlande framstår därför som uppenbart oförsvarligt. Omständigheterna kan inte heller anses ha varit sådana att han till följd av s k nödvärnsexcess enligt 24 kap 6 § BrB är fri från ansvar.

HovR:n har funnit B.M. skyldig till grov misshandel och vållande till kroppsskada, grovt brott. HD finner inte skäl att bedöma gärningarna på annat sätt.

Med hänsyn till att dessa gärningar föranletts av ett mycket allvarligt brott, i vilket T.K. medverkat, och till att det, som B.M. får anses ha uppfattat läget, förelåg en sådan nödvärnssituation som avses i 24 kap 1 § BrB, är omständigheterna förmildrande (se särskilt 29 kap 3 § 1 st 1 och 5 BrB). De förmildrande omständigheterna måste i detta fall tillmätas stor vikt vid bestämningen av påföljd. Även med beaktande härav bör emellertid, med hänsyn till att ett livsfarligt vapen kommit till användning, B.M. dömas till fängelse.

Vad sedan angår det av T.K. framställda skadeståndsyrkandet är av avgörande betydelse att de skador som åsamkats T.K. varit en direkt följd av att denne medverkat i ett väpnat rån. Till den personskada som uppkommit genom att han träffats av två pistolskott får han därför anses ha medverkat genom grov vårdslöshet i sådan mån att han enligt 6 kap 1 § skadeståndslagen inte är berättigad till skadestånd utöver vad som tillerkänts honom av HovR:n. Han kan vidare med hänsyn till sin medverkan i rånet inte anses ha utsatts för en sådan kränkning av den personliga integriteten som skulle kunna ge honom rätt till skadestånd enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen.