lagen.nu

NJA 1998 s. 734

Fråga om revisors skadeståndsskyldighet enligt 15 kap 2 § aktiebolagslagen för felaktiga uppgifter i årsredovisning samt om jämkning av sådant skadestånd på grund av medvållande.

Årstadal Metallhandel AB bedrev handel med metaller. Gotabanken, senare kallad Gota Bank, lämnade mot säkerhet av företagsinteckningar bolaget krediter, vilka slutligen uppgick till mer än 20 milj kr. I december 1985 försattes bolaget i konkurs. Konkursbouppteckningen uppvisade en brist i boet på drygt 20 milj kr.

Banken väckte vid Stockholms TR talan mot bolagets revisor J.R. och yrkade, med åberopande av 15 kap 1 och 2 §§ aktiebolagslagen, att

TR:n skulle fastställa att denne i vart fall av vårdslöshet brustit i sitt uppdrag som revisor och därigenom varit medvållande till att banken som kreditgivare åsamkats ekonomisk skada, i vart fall uppgående till 600 000 kr, vilket var det belopp som täcktes av J.R:s ansvarsförsäkring. J.R. bestred bifall till bankens talan.

TR:n lämnade i dom d 16 juni 1989 bankens talan utan bifall, eftersom banken, innan utdelningsförslag framlagts i konkursen, inte kunde anses ha visat att den tillfogats skada ens till beloppet 600 000 kr.

Svea HovR fastställde i dom d 29 dec 1989 TR:ns dom.

Sedan banken överklagat HovR:ns dom fastställde HD i dom d 13 april 1992 att banken hade tillfogats skada, uppgående till 600 000 kr, genom att banken inte kunde få betalning för hela sin fordran mot Årstadal Metallhandel AB. HD fann att frågan huruvida J.R. hade vållat bankens skada lämpligen borde prövas av HovR:n. Med undanröjande av HovR:ns dom återförvisade HD målet till HovR:n för erforderlig behandling.

För en närmare redogörelse för målet hänvisas till NJA 1992 s 227.

Sedan målet återupptagits anförde HovR:n (hovrättslagmannen Holmquist, hovrättsråden Westberg och Olsson, referent, samt tf hovrättsassessorn Nygren Malmenfelt) i dom d 27 jan 1993: Yrkanden m m i HovR:n efter målets återupptagande.

Det har konstaterats att Gota Banks fastställelsetalan vid TR:n innehöll ett moment som inte kommit med i formuleringen av yrkandet i TR:ns dom, nämligen att TR:n skulle förklara att J.R. var skadeståndsskyldig gentemot banken med 600 000 kr. Banken har även i vadeinlagan gett uttryck åt samma inställning.

Mot denna bakgrund och HD:s dom har Gota Bank yrkat att HovR:n med ändring av TR:ns dom skall fastställa att J.R. är skyldig att ersätta banken med 600 000 kr för skada som banken tillfogats genom att banken inte kan få betalning för hela sin fordran mot Årstadal Metallhandel AB. Banken har därvid som grund anfört att J.R. i vart fall av vårdslöshet brustit i sitt uppdrag som revisor i bolaget och därigenom vållat skadan.

J.R. har bestritt ändring av TR:ns dom.

I de frågor som återstår för HovR:n att pröva har parterna åberopat i huvudsak samma omständigheter som antecknats i TR:ns dom.

Det kan anmärkas att banken, med hänvisning till uppgifterna i konkursförvaltarens i HD:s dom och i det följande nämnda kompletterande berättelse d 4 april 1990, hävdat att det i vart fall efter 1983 inte funnits några warrants och att bolagets varulager inte haft högre värde än 5-6 milj kr, något som J.R. bestritt.

Vidare kan anmärkas att banken, till stöd för sin inställning att skadeståndet inte skall jämkas, åberopat att banken begränsat sitt krav till 600 000 kr, motsvarande J.R:s ansvarsförsäkring, trots att skadan måste antas vara långt större.

Utredningen i HovR:n. Utredningen har efter målets återupptagande varit väsentligen densamma som före med ett par kompletteringar.

Ny huvudförhandling har hållits. Vid denna hördes på nytt A.S., godkänd revisor hos numera Ohrlings Reveko AB, tidigare Ohrlings revisionsbyrå, som granskat bolagets räkenskaper på uppdrag av konkursförvaltningen. Vidare spelades de vid TR:n bandade förhören med J.R. och bankdirektören B.S. upp.

Banken har även i HovR:n åberopat årsredovisningar och revisionsberättelser för räkenskapsåren 1982-1984.

J.R. har i HovR:n, liksom vid TR:n, till styrkande av att varulagervärdena i balansräkningarna för åren 1982-1984 varit riktiga, åberopat dels ett brev d 2 jan 1985 från Metex Minerals Ltd, där mäklaren Jay Barker verkade, till bolagets verkställande direktör Allan S med uppgift om att "warrant holdings" vid årsskiftet hade ett värde av 3,049 milj pund, dels det i TR:ns dom nämnda telexmeddelandet d 19 nov 1985 från Barker till Allan S. (I telexmeddelandet bekräftar Barker att bolaget hos honom har mer än 100 warrants till ett värde av uppskattningsvis 2,2 milj pund. Red:s anm) J.R. har också här åberopat ett till ett brev d 11 juni 1987 fogat utkast till s k affidavit som en tidigare konkursförvaltare, den numera avlidne B.N., uppges ha beedigat inför engelsk domstol. I affidavit nämns brevet d 2 jan 1985. Vidare uppges att Barker påstått att han d 26 nov 1985 sålt de flesta eller alla bolagets warrants som då var värda ca 2,2 milj pund. Försäljningen hade enligt konkursförvaltaren skett utan bolagets samtycke eller annat laga skäl, varför han mot Barker hävdade ett skadeståndskrav av motsvarande storlek.

Banken har i HovR:n åberopat den i HD:s dom nämnda kompletterande berättelse enligt 55 § i den äldre KL (1921:225) som konkursförvaltaren L.W. avgett d 4 april 1990. I berättelsen redovisas vad Barker under ed uppgett vid förhör som hölls inför engelsk domstol i januari 1990. Enligt berättelsen har konkursförvaltningen genom förhöret konstaterat att bolagets samtliga warrants försålts eller utlånats på den engelska metallmarknaden under 1983 eller tidigare och att de därefter, vad bolaget anbelangade, "blott varit en chimär".

TR:n inhämtade på J.R:s begäran yttrande från dåvarande Bankinspektionen i frågan huruvida bankens kreditprövning kunde anses stå i överensstämmelse med god banksed.

I yttrande d 26 maj 1987 lämnade Bankinspektionen en redogörelse för hur kreditprövning i allmänhet sker vid utlåning till företag. Inspektionen anförde bl a följande. Värdering av företagshypotek utförs i allmänhet av kreditgivaren med utgångspunkt i företagets balansräkning och de värden som den inteckningsbara egendomen tagits upp till. Även verksamhetens art är av betydelse vid värderingen. Jämförelse görs med andra företag inom samma bransch med avseende på faktorer som t ex varulagrets storlek, innehåll, värde, inkurans och omsättningshastighet. Vad som kan betraktas som normala siffror härför varierar avsevärt mellan olika branscher. Uppgifterna kompletteras med information från i första hand företagsledning men ibland även från revisor. För värdering av säkerhet gäller samma regler som för omprövning av kredit, nämligen att kreditgivaren kontinuerligt måste följa eventuella förändringar i säkerhetens värde såväl genom period- och årsbokslut som genom muntliga kontakter med företagsledning och revisorer. Kreditens relativa storlek i det aktuella fallet samt det faktum att krediten i sin helhet vilat på företagshypotek ställer än större krav på kreditgivarens prövning. Företagets verksamhet är vidare av sådan art att underlaget för företagshypoteket är svårbedömbart. Inspektionen kan inte bedöma huruvida banken iakttagit god banksed och gjort en sedvanlig kreditprövning samt vilken betydelse revisorns uppgifter har haft i detta sammanhang utan hänvisar till vad inspektionen anfört beträffande kreditprövning i allmänhet.

Sedan banken begärt vissa förtydliganden anförde Bankinspektionen följande i kompletterande yttrande d 21 aug 1987. Med underlag för företagshypotek åsyftas rent allmänt vad som enligt lag kan utgöra objekt för företagsinteckning. Det svårbedömbara i det aktuella fallet anser inspektionen ligga i det faktum att företaget bedriver en internationell verksamhet i form av handel med varor vilkas pris fastställs från dag till dag via börskurser och där tradering av varan inte alltid sker. Vidare är verksamheten av sådan art, att det finns relativt få inhemska jämförelseobjekt i branschen. Dessa faktorer kan naturligtvis även föreligga var för sig inom andra verksamheter men sammantagna försvårar de ytterligare en bedömning av företagsinteckningens värde.

J.R. har i HovR:n, liksom vid TR:n, åberopat Bankinspektionens båda yttranden.

Banken å sin sida har i HovR:n åberopat en skrivelse d 30 juli 1991 från numera Finansinspektionen till banken med anledning av en begäran från banken om ytterligare klarlägganden. Finansinspektionen anför i skrivelsen följande. Med uttrycket "period- och årsbokslut" har Bankinspektionen avsett dels sådana preliminära bokslutsrapporter som företagen framställer löpande under året, dels den tryckta årsredovisningen eller motsvarande handlingar som företagen insänder till PRV eller annan registreringsmyndighet för varje verksamhetsår. De senare handlingarna kompletteras från fall till fall av ytterligare material från låntagaren om banken så finner påkallat för sin kreditprövning.

Domskäl. HD har fastställt att banken tillfogats skada, uppgående till 600 000 kr, genom att banken inte kan få betalning för hela sin fordran mot Årstadal Metallhandel AB. För HovR:n återstår att pröva om, såsom banken gjort gällande, J.R. i sin egenskap av revisor i vart fall av oaktsamhet varit (med)vållande till skadan samt, vid jakande svar, om han därför enligt 15 kap 2 § jämförd med 1 § aktiebolagslagen (1975:1385, ABL) är skyldig att ersätta banken med nämnda belopp eller om, såsom J.R. hävdat, jämkning skall ske enligt 4 § 1 st.

Av 15 kap 1 § andra punkten ABL framgår att skadeståndsskyldighet gentemot bolagets fordringsägare förutsätter att skadan har vållats genom överträdelse av nämnda lag eller bolagsordningen. Banken har gjort gällande att J.R. vållat skadan för banken genom att han med avseende på varulagret dels åsidosatt den i 10 kap 7 § ABL föreskrivna skyldigheten att i den omfattning god revisionssed bjuder granska bolagets årsredovisning jämte räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning, dels i strid mot bestämmelserna om revisionsberättelse i 10 kap 10 § ABL såväl oriktigt intygat att årsredovisningarna upprättats enligt lagen som underlåtit att göra anmärkningar om att styrelseledamot eller VD vidtagit åtgärd eller gjort sig skyldig till försummelse som kunde föranleda ersättningsskyldighet eller eljest handlat i strid mot lagen.

Banken lämnade i augusti 1983 bolaget krediter på sammanlagt ca 15,5 milj kr mot säkerhet i företagsinteckningar med bästa rätt. Krediterna omsattes och utökades senare till sammanlagt mer än 20 milj kr. Enligt banken fattades kreditbesluten på grundval av årsredovisningarna för räkenskapsåren 1982-1984 och de värden som varulagret tagits upp till i dessa, nämligen 27,8 milj kr för 1982 samt 37,8 milj kr för vartdera av åren 1983 och 1984. Banken utgick enligt egen uppgift från att värdena i sin helhet avsåg ett fysiskt varulager i Sverige.

Det är ostridigt att bolagets fysiska varulager i Sverige vid konkursutbrottet i december 1985 uppgick till ca 5 milj kr samt att företrädare för bolaget då uppgav att lagret därutöver bestod av ett slags lagerbevis (warrants) till ett värde av sammanlagt 2,2 milj pund och att lagerbevisen för bolagets räkning innehades av mäklaren Jay Barker i London.

Av A.S:s vittnesmål i HovR:n och utredningen i övrigt framgår att endast en liten del av de i årsredovisningarna för 1982-1984 upptagna lagervärdena avsett fysiskt varulager i Sverige, medan den helt övervägande delen har hänfört sig till affärer med främst warrants som bolaget bedrivit på den internationella metallmarknaden.

Banken har i HovR:n åberopat konkursförvaltarens d 4 april 1990 avgivna kompletterande berättelse enligt 55 § i den äldre KL. Av berättelsen får anses framgå att bolagets samtliga warrants försålts eller utlånats på den internationella metallmarknaden under 1983 eller tidigare. Konkursförvaltaren har gett uttryck åt uppfattningen att lagerbevisen därefter, vad bolaget anbelangade, "blott varit en chimär". Enligt HovR:ns bedömning ger uppgifterna i berättelsen och utredningen i övrigt i vart fall fog för slutsatsen att bolagets anspråk i detta sammanhang, med den försiktighet som skall iakttas vid värdering av tillgångar i räkenskaperna, åtminstone sedan slutet av år 1983 saknat bokföringsmässigt värde.

J.R. har emellertid gjort gällande att han, såsom föreskrivs i 10 kap 7 § ABL, i den omfattning god revisionssed bjuder granskat bolagets årsredovisningar för 1982-1984 jämte räkenskaperna och att han således inte handlat i strid mot bestämmelserna i 10 kap 10 § ABL när han avgett s k rena revisionsberättelser. J.R:s inställning innebär alltså att han inte förfarit oaktsamt beträffande de i årsredovisningarna intagna uppgifter om varulagret vilka banken säger sig ha grundat sin kreditprövning på.

De berörda årsredovisningarna, som i målet företetts i kopior, synes vara upprättade på förtryckta formulär. Detsamma gäller revisionsberättelserna i vilka J.R. förklarar dels att han granskat årsredovisningarna, räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning enligt god revisionssed, dels att årsredovisningarna är uppgjorda enligt aktiebolagslagen. I varje årsredovisning har J.R. under hänvisning till revisionsberättelsen intygat att resultaträkning och balansräkning överensstämmer med räkenskaperna. Under balansräkningarna finns ett utrymme för notanteckningar. Där finns förtryckt texten "Varulagret har i balansräkningen upptagits till åter/anskaffningsvärde utan inkuransavdrag." Under balansräkningen för räkenskapsåret 1982 har "åter" korsats över. Vidare har tillfogas en not om att hänsyn inte tagits till kursändring vad beträffar delar av varulager som anskaffats före devalvering och inte heller till utlandslån i samma storleksordning. I resultaträkningen för samma år tas upp en kursförlust på

drygt 2 milj kr på grund av devalvering. Under balansräkningen för 1983 finns beträffande varulager i utrymmet för notanteckningar endast den förtryckta texten utan någon överkorsning, medan "åter" har korsats över på motsvarande ställe under balansräkningen för 1984. Ingen av förvaltningsberättelserna innehåller någon uppgift rörande varulagret.

Till god revisionssed måste anses höra att revisorn införskaffar ett tillfredsställande underlag för bedömning av varulagrets existens och värde, något som är särskilt viktigt om, såsom i förevarande fall, varulagret är en i förhållande till omsättningen anmärkningsvärt stor post som i hög grad påverkar rörelsens resultat (jfr FAR:s rekommendation om granskning av balansposten varulager, 1979).

J.R. har påstått att specifikationer och intyg om lagervärde funnits när räkenskaperna granskades av honom. Det enda underlag som han visat på i målet är emellertid ett brev d 2 jan 1985 från Metex Mineral Ltd och det i TR:ns dom nämnda telexmeddelandet d 19 nov 1985 från Barker. Handlingarna kan inte anses utgöra tillräcklig grund för en bedömning av varulagret i överensstämmelse med god revisionssed. Enligt regler som utfärdats av kommerskollegium åligger det auktoriserade och godkända revisorer att dokumentera utförd granskning. Dokumentationen är revisorns egendom och skall av denne förvaras i minst tio år. J.R. har i målet inte företett någon dokumentation av sin granskning, vilket talar emot att denna fullgjorts med tillbörlig noggrannhet och kontroll.

A.S. har i sitt vittnesmål redogjort för den granskning som hon för Ohrlings revisionsbyrå utförde på konkursförvaltningens uppdrag. Hon har uppgett att hon visserligen sett någon enstaka kopia av lagerbevis men att specifikationer och intyg om lagervärde saknades i de aktuella årsboksluten samt att den löpande bokföringen företedde allvarliga brister beträffande bl a transaktioner som hade med varulagret att skaffa. A.S. har också uppgett att hon förgäves bett J.R. att låta henne ta del av den dokumentation som det ålegat honom att göra av sin granskning.

Utredningen ger enligt HovR:ns mening vid handen att J.R. inte haft tillräckligt underlag för att som revisor godta att varulagret i balansräkningarna värderades till 27,8 milj kr per d 31 dec 1982 samt till 37,8 milj kr per d 31 dec 1983 och 1984. Det finns inte ens i notanteckningar till balansräkningarna (jfr 20 § bokföringslagen, 1976:125) eller i förvaltningsberättelserna (jfr 11 kap 9 § 1 st ABL) någon uppgift om att en stor del av varulagret har speciell karaktär eller att värderingen inrymmer särskilda osäkerhetsmoment.

J.R. har således, med åsidosättande av bestämmelser i 10 kap 7 och 10 §§ ABL, förfarit i vart fall oaktsamt i fråga om värderingen av varulagret i de berörda årsredovisningarna. Frågan är då om han därmed, eventuellt jämte Allan S och andra styrelseledamöter, varit vållande till den skada som tillfogats banken genom att den inte kan få betalt för hela sin fordran mot bolaget.

Bankens uppgift att kreditbesluten fattades på grundval av de värden som åsatts varulagret i årsredovisningarna får tas för god. Från bankens sida har gjorts gällande att J.R. genom sitt intygande om att årsredovisningarna upprättats enligt ABL på ett avgörande sätt medverkat till att banken förlitat sig på dessas uppgifter om lagrets värde. Enligt HovR:ns mening borde banken emellertid, även med föreliggande intyg och s k rena revisionsberättelser, ha gjort närmare förfrågningar och andra undersökningar angående bl a uppbyggnaden och värdet av varulagret. Det var ju fråga om en förhållandevis stor kredit till ett fåmansbolag och varulagret, som var anmärkningsvärt stort sett i relation till bolagets omsättning, var bankens huvudsakliga säkerhet. Banken borde också ha beaktat att förmånliga uppgifter i årsredovisningar och rena revisionsberättelser inte är någon garanti för att allt är i sin ordning. Om banken hade hört sig för och tagit del av ytterligare handlingar skulle banken rimligen ha fått klart för sig att varulagret inte erbjöd den tillfredsställande säkerhet som banken säger sig ha utgått från. Det är osäkert hur banken skulle ha förhållit sig i en sådan situation. Banken skulle kanske ha satt kreditbeloppet lägre eller ha krävt ytterligare säkerhet, t ex i form av borgen. Det är möjligt att banken skulle ha varit villig till ett större risktagande än normalt. Av utredningen framgår nämligen att banken var mycket angelägen om att få ta över bolaget som kund från en annan bank och själv tog initiativ till kreditgivningen.

Viss tvekan kan således råda om vilken betydelse J.R:s intygande haft för bankens kreditbeslut. Oavsett hur därmed förhåller sig har banken själv i sådan grad brustit i noggrannhet vid sin kreditprövning att J.R. inte bör åläggas skadeståndsskyldighet. TR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Gota Bank, som sedermera gått upp i Nordbanken, (ombud advokaten C.Z.) överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns dom fastställa att J.R. var skyldig att ersätta banken med 600 000 kr för skada som banken tillfogats genom att banken inte kunde få betalning för hela sin fordran mot Arstadal Metallhandel AB. J.R. (ombud advokaten O.N.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. De krediter som målet gäller har lämnats av Gota Bank. Gota Bank har senare gått upp i Nordbanken. För båda bankerna används i det följande beteckningen "banken".

Parterna har utvecklat sin talan i HD i huvudsaklig överensstämmelse med vad de anfört vid TR:n och i HovR:n. Därtill har J.R. åberopat att lagerbevisen inte omfattades av den vid tiden för bankens kreditprövning gällande lagen om företagsinteckning och att banken därför inte kunde ta säkerheten i anspråk. Banken har invänt att påståendet utgör en ny grund som inte skall tillåtas i HD. HD finner att åberopandet inte kan anses tillåtet enligt 55 kap 13 § 1 st RB och lämnar därför omständigheten utan avseende.

Fråga i målet är huruvida J.R. av oaktsamhet har åsidosatt sina åligganden som revisor i sådan mån att han är skadeståndsskyldig enligt 15 kap 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) och såvida detta befinns vara fallet om skadeståndet skall jämkas på grund av medvållande då banken avvikit från god banksed genom att inte företa en erforderlig kreditprövning.

Vad först gäller J.R:s oaktsamhet gör HD samma bedömning som HovR:n.

I frågan huruvida J.R. har varit vållande till den skada som tillfogats banken har HovR:n funnit att oavsett hur det har förhållit sig med J.R:s handlande har banken brustit i noggrannhet vid sin kreditprövning i sådan grad att J.R. bör åläggas skadeståndsskyldighet.

Det får anses utrett i målet att den skada som banken har lidit till följd av att Årstadals Metallhandel har försatts i konkurs uppgår till omkring 15 milj kr.

Av utredningen framgår att Årstadal Metallhandel blev kund hos banken 1983 och att de första krediterna lämnades till företaget i augusti samma år. Krediterna omsattes därefter och utökades samt uppgick 1985 till mer än 20 milj kr. Det finns inte anledning att utgå från annat än att banken såväl när den första krediten lämnades som senare utgick från de värden som varulagret upptagits till i årsredovisningarna samt den omständigheten att J.R. lämnat s k rena revisionsberättelser. J.R. har inte bestritt bankens påstående att en företrädare för banken besökt företagets lokaler i Årstadal men att några frågor härvid inte ställts om varulagret och dess värde.

J.R. har lagt banken till last att den vid sin kreditprövning underlåtit att bedöma företagets ekonomiska ställning, lönsamhet, utvecklingsmöjligheter, företagsledningens kvalifikationer samt pröva kravet på säkerhet och hur det kunde uppfyllas.

Generellt sett bör var och en ha rätt att utgå från att uppgifter i ett aktiebolags balansräkning är riktiga om det uppges att den har upprättats enligt tillämplig lag om årsredovisning och har godkänts av en revisor. Med hänsyn till att Arstadal Metallhandel var verksamt i en relativt riskfylld bransch där stora prisförändringar kan förekomma på kort tid och då företagets dominerande tillgång uppgivits vara ett varulager bestående av metaller har det emellertid funnits anledning för banken att i den föreliggande situationen ställa frågor angående varulagret och eventuellt kräva att inventeringslistor skulle företes. Banken har medgivit att några frågor inte har ställts om varulagrets omfattning och innehåll. Härigenom får banken anses ha brustit i sin kreditprövning.

Mot bankens bestridande har J.R. inte förmått visa att banken har brustit i sin kreditprövning i annat avseende än det nyss nämnda.

Den oaktsamhet som sålunda läggs banken till last måste bedömas vara av väsentligt lägre grad än J.R:s försummelse. Banken har av processuella skäl begränsat sin talan till att avse 600 000 kr, medan den reella skadan som anförts ovan har uppgått till ett väsentligt högre belopp. Skäl att på grund av bankens medvållande jämka J.R:s ansvar föreligger inte.

Av det anförda följer att bankens talan skall bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD att J.R. är skyldig att ersätta Nordbanken med 600 000 för skada som banken tillfogats genom att banken inte kan få betalning för hela sin fordran mot Arstadal Metallhandel AB.

HD (JustR:n Nyström, Svensson, Victor, referent, och Pripp) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

JustR Thorsson var skiljaktig och fastställde HovR:ns dom.

HD:s dom meddelades d 1 dec 1998 (mål nr T 813-93).

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 2006 s. 136: En revisor i ett aktiebolag vållade bolaget skada när han fullgjorde sitt uppdrag. Fråga om skadeståndet kan jämkas på grund av medvållande på bolagets sida.
NJA 2014 s. 272: Revisors skadeståndsansvar enligt 29 kap. 1 och 2§§aktiebolagslagen (2005:551) mot annan än bolaget på grund av brister i revisionen av en årsredovisning.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation