NJA 1996 s. 27

Natten mot d 4 dec 1994 ägde skottlossning rum utanför restaurang Sturecompagniet vid Stureplan i Stockholm, varvid fyra personer dödades och flera andra skadades.

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot ett antal personer, bland dem T.Z. född 1969, G.M. född 1971, samt bröderna F.D. född 1973, och F.D. född 1975. T.Z. och G.M. åtalades för mord och försök till mord, bröderna D. för medhjälp till mord och medhjälp till försök till mord enligt följande gärningsbeskrivning: T.Z. och G.M. har d 4 dec 1994 vid Sturecompagniet i Stockholm med en automatkarbin typ Ag 3 tillsammans och i samråd dels skjutit ihjäl K.G. J.J. D.D. och K.O. dels försökt skjuta ihjäl flera andra människor däribland N.N.F. S.M.A.M. M.T. och C.Å. dels skadat än fler eller utsatt dem för livsfara eller fara för svår kroppsskada. Vid genomförandet har G.M. - förutom att han på olika sätt stärkt T.Z. i dennes föresats att öppna eld - haft vapnet dolt under sin rock och på så vis oförmärkt burit fram det till utgångsläget för eldöverfallet. – F.D. har främjat gärningarna genom att dels i sin bil låta skjutsa T.Z. och det övriga sällskapet från Sturecompagniet till T.Z:s vapendepå och - sedan vapnet hämtats ur depån - åter till Sturecompagniet då vapnet även gjorts i ordning, dels på olika sätt stärka T.Z. och G.M. i deras föresats att beskjuta i första hand J.J. och N.F. dels på egen hand spana mot Sturecompagniet i syfte att finna ett gynnsamt tillfälle för angreppet, dels ställa sin bil till förfogande för flykt från platsen efter eldöverfallet. – F.D. har främjat gärningarna genom att dels köra bilen under den nyss nämnda färden då vapnet hämtats och gjorts i ordning, dels i närheten av Sturecompagniet vänta med bilen i syfte att underlätta flykt från platsen efter eldöverfallet.

De tilltalade bestred ansvar för åtalade brott.

T.Z. medgav att han hade avlossat skotten men bestred uppsåt avseende den effekt som skjutningen orsakat.

G.M. förnekade att han hade uppmuntrat T.Z. i dennes föresats att öppna eld. Han medgav att han hade burit vapnet fram till en plats 15-20 m från den plats där skotten avlossades. Hans uppsåt hade emellertid inte omfattat att någon skulle bli beskjuten och än mindre att någon skulle bli dödad.

F.D. vitsordade att vapnet hade hämtats i hans bil, att det förts till Stureplan i bilen och att bilen använts för färd från platsen efter skjutningen. Han förnekade att han känt till att vapnet var skjutklart, att han stärkt T.Z. och G.M. i deras föresats att skjuta samt att han spanat mot Sturecompagniet i syfte att finna ett gynnsamt tillfälle för angreppet.

TR:n (chefsrådmannen Berke, rådmannen Camitz och sex nämndemän) meddelade dom dels d 23 maj 1995 mot F.D. F.D. och andra i målet åtalade personer, dels - efter rättspsykiatriska undersökningar - mot T.Z. och G.M. d 29 juni 1995.

De båda domarna är till stora delar likalydande. Inledningsvis redovisas följande av åklagaren som bakgrund till gärningspåståendena lämnade framställning.

Lördagen d 3 dec 1994 träffades två olika sällskap. Det ena bestod av T.Z. hans fästmö samt ytterligare några personer. Efter ett besök splittrades sällskapet upp i en herr- och en damsida, som inte sågs mer. Männen gick och drack öl. Det andra sällskapet hade fest hemma hos G.M. Där fanns bröderna D. Under kvällen etableras via mobiltelefon kontakt mellan de båda sällskapen och man beslutade att sammanstråla på restaurang Gino. Man drack en del alkohol mest öl. När Gino stängde vid tretiden, gick man till Sturecompagniet. Där var det kö för att komma in. Vissa i gänget från Gino släpptes in direkt medan T.Z. G.M. och bröderna D. fick vänta. Efter ett tag tröttnade T.Z. och G.M. och krävde att få passera kön. De stoppades av två s k entrevärdar (dörrvakter), J.J. och N.F. Det uppstod handgemäng mellan T.Z. och J. samt mellan G.M. och F. När polis kom till platsen, togs en anmälan upp mot en av vakterna för misshandel med G.M. som målsägande. Det uttalades allvarliga hotelser riktade mot de båda dörrvakterna innan T.Z. och G.M. lämnade platsen tillsammans med bröderna D.

F.D:s bil stod parkerad vid Humlegården. Med F.D. som förare begav sig de fyra till Hagsätra, där T.Z. hade en vapengömma i ett förråd. Där hämtade T.Z. ett automatvapen, en s k Ag 3, varefter man for tillbaka till centrum fortfarande med F.D. som förare, F.D. sittande i framsätet till höger och T.Z. och G.M. i baksätet. Vapnet laddades under färden. Bilen stannades till en början på Lästmakargatan och F.D. gick ut och spanade mot Sturecompagniet. Därefter kördes bilen till Engelbrektsplan. T.Z. G.M. och F.D. steg ur medan F.D. återvände med bilen till Lästmakargatan för att vänta där.

Vid Sturecompagniet var det stängningsdags och det var mycket folk i rörelse. G.M. T.Z. och F.D. stannade till i Humlegårdens sydöstra hörn, man gjorde sig av med fodralet till vapnet och F.D. gjorde en rekognoseringstur mot Sturecompagniets port. Därefter avancerade man framåt. G.M. bar fortfarande vapnet under sin rock. 15-20 m norr om entren tog T.Z. vapnet och avlossade två eller tre skott, som tog vid och in i ett bageri. Därefter slog han om till automateld och sköt två eldskurar om sammanlagt 17-18 skott in i entren på Sturecompagniet.

Efter skottlossningen såg det närmast ut som en krigsskådeplats. T.Z, G.M. och F.D. sprang mot Humlegården. F.D. tog sig till Lästmakargatan och bad F.D. köra bilen till Vasagatan. F.D. gjorde så. Dit kom så småningom G.M. Efter anvisningar av G.M. körde F.D. till Brunnsgatan, där G.M. hämtade vapnet under en bil och lade det i bagageutrymmet. Bilen parkerades. Efter kontakter via mobiltelefoner sammanstrålade de fyra på Strömsborg och åkte därifrån i taxi till Årsta.

I domarna återges härefter utförligt berättelser av de tilltalade och ett stort antal målsägande och vittnen.

Under rubriken TR:ns överväganden görs inledningsvis i domarna vissa allmänna uttalanden om bevisvärdering. Härefter redovisas TR:ns bedömning av vad som har blivit utrett om det faktiska händelseförloppet. Detta delas upp i tre faser-bråket i kön, hämtandet av vapnet och skottlossningen.

Beträffande bråket i kön kan enligt TR:n till en början följande anses klarlagt. T.Z. G.M. och bröderna D. hade varit på Gino och gick vid tretiden till Sturecompagniet för att fortsätta festa. Samtliga - utom F.D. - hade druckit alkohol men ansåg sig inte berusade. Utanför Sturecompagniet var det en lång kö av människor, som tryckte på mot ingången. Efter en stund tröttnade T.Z. G.M. och F.D. på att vänta och krävde att få gå in utan att behöva vänta i kön. De blev nekade detta av J.J. Därefter utbröt slagsmål mellan i vart fall T.Z. och J. samt G.M. och N.F. T.Z. trycktes ner mot marken av J. och fick en smäll mot huvudet. F. och G.M. utdelade sparkar mot varandra. Slagsmålet avbröts när polis kom till platsen. F. höll då fast G.M. som skadats över munnen. Någon formell polisanmälan upprättades inte men G.M:s personuppgifter noterades av polisen inför en rapport med G.M. upptagen som målsägande. Innan G.M. lämnade platsen, gav han J. ett slag över halsen.

Vad härefter gäller åklagarens påstående att hotelser uttalats mot dörrvakterna noterar TR:n att de tilltalade samfällt förnekat att de hotat någon eller att de hört någon annan hota någon. Efter en genomgång av de uppgifter som lämnats av hörda målsägande och vittnen förklarar sig emellertid TR:n sammanfattningsvis anse att den bevisning som lagts fram om att mycket allvarliga hotelser uttalats av T.Z. G.M. och F.D. har sådan tyngd att de tilltalades förnekanden kan lämnas utan avseende. TR:n finner alltså utrett att sådana hotelser uttalats.

Beträffande hämtandet av vapnet är enligt TR:n alla fyra tilltalade ense om följande händelseförlopp. Efter bråket åkte man i F.D:s bil med F.D. som förare till Hagsätra. Där hämtade T.Z. ett automatvapen, som har laddats under färden tillbaka till centrum. Bilen stannades till en början på Lästmakargatan och T.Z. G.M. och F.D. gjorde en rekognoseringstur mot Sturecompagniet. Därefter kördes bilen till Gino, där de tre gick ur, medan F.D. fick order att vänta med bilen på Lästmakargatan. T.Z. G.M. och F.D. gick till Humlegården. G.M. bar vapnet under sin rock. I Humlegården utbröt en diskussion om de skulle genomföra vad de må ha planerat, som slutade med att de gick över Sturegatan mot Sturecompagniet. G.M. bar fortfarande vapnet.

Rörande vad som utretts om händelseförloppet i denna del anför TR:n i övrigt bl a följande.

När man satte sig i bilen, diskuterades de skador som G.M. och T.Z. fått i slagsmålen i kön. De var arga och ville hämnas. I detta sammanhang diskuterades olika vapen. Man beslutade att hämta vapen i Hagsätra, där T.Z. hade en vapengömma. G.M. kände till den medan F.D. inte gjorde det. Enligt TR:ns mening diskuterades och beslöts att ett vapen skulle hämtas gemensamt av T.Z. G.M. och F.D. Det vapen som nämndes i bilen var en AK4. Enligt samstämmiga uppgifter var avsikten att ge J.J. en läxa; han skulle bli förödmjukad och de skulle sätta sig i respekt. Automatvapnet skulle användas för att skrämma vakterna och för att få andra människor att hålla sig passiva. T.Z. skulle hålla i vapnet medan G.M. och F.D. skulle slå J.

I Hagsätra hämtade T.Z. automatvapnet. Han tog också helmantlad ammunition. Väl tillbaka i bilen satte sig T.Z. i baksätet bakom föraren och började syssla med vapnet, som fanns i ett vapenfodral. I baksätet laddade T.Z. vapnet. Han förde först in 20 patroner - en efter en - i ett magasin. Därefter tryckte han in magasinet i vapnet. Enligt TR:s mening måste samtliga i bilen haft klart för sig vad T.Z. höll på med. TR:n fäster ingen tilltro till F.D:s uppgifter att han inte insåg vad T.Z. hade för sig. G.M. har kommenterat det faktum att vapnet laddades och har sagt att han tyckte det var att ta i men att han trodde att T.Z. på sin höjd skulle skjuta varningsskott i luften; de pratade emellertid inte om detta.

Inne i stan parkerades bilen först på ett ställe, en rekognoseringstur mot Sturecompagniet per fot företogs innan T.Z. G.M. och F.D. slutligen klev ur och skickade tillbaka F.D. med bilen till Lästmakargatan. De tre gick till Humlegården. G.M. som var iförd en knälång oljerock, bar vapnet i dess fodral under rocken. I Humlegården lades vapnet under en buske och en diskussion bröt ut mellan T.Z. G.M. och F.D. Alla tre är ense om att diskussionen gällde frågan om de skulle genomföra sina planer, att G.M. inte ville att det skulle göras framför Sturecompagniet medan F.D var pådrivande. Denne har förklarat att han kände sig skyldig eftersom han tidigare inte hjälpt till vid bråken. G.M. har velat framställa det så att han ville avbryta hela genomförandet. Det skäl som han själv framfört är emellertid att han var rädd för att bli igenkänd eftersom polisen antecknat hans personuppgifter. Han har också sagt att han föredrog att ta hand om vakterna efter arbetstidens slut då dessa var på hemväg. När de slutligen beslutade sig för att genomföra sina planer, har G.M. sagt sig vara ett offer för grupptrycket. Diskussionen avslutades genom att G.M. i vredesmod grep vapnet, som tagits ur sitt fodral, och rusade över Sturegatan. De båda andra gick tätt intill för att dölja vapnet.

Enligt TR:ns mening är klarlagt att T.Z. G.M. och F.D. enats om att genomföra vad som planerats när man tillsammans gick över Sturegatan.

Beträffande skottlossningen framgår enligt TR:n av de tilltalades uppgifter till en början följande. Sedan de kommit över Sturegatan stannade G.M. och F.D. en bit upp på gatan antingen i en port eller vid en affär. G.M. bar vapnet under sin rock. T.Z. gick fram mot Sturecompagniet.

När det gäller T.Z:s fortsatta agerande konstaterar TR:n i huvudsak att han rusade tillbaka, tog vapnet och i rask takt började gå mot entren på Sturecompagniet, att han innan han kom fram till entren avlossade några skott patronvis eld mot marken samt att han därefter stående framför entren sköt två serier automateld in mot entren.

Rörande G.M:s och F.D:s handlande i samband med själva skottlossningen redovisar TR:n följande slutsatser.

"Enligt G.M. började han, när T.Z. tog vapnet från honom, gå mot Sturecompagniets entre på dennes vänstra sida tätt intill husväggen. Han blev dock stående, när T.Z. avlossade de första skotten och gick inte fram till T.Z. förrän efter den sista salvan. G.M:s påstående om var han befann sig under det att automatelden avlossades motsägs emellertid av en rad uppgifter från andra hörda personer. Vid en samlad bedömning finner TR:n det visat att G.M. följt med T.Z. fram till entren och stått bredvid honom till vänster, när denne avlossade de två serierna automateld. De har därefter gemensamt lämnat platsen och G.M. har kort därpå på nytt tagit hand om vapnet.

F.D. har uppgett att han, när T.Z. grep vapnet, sprang före de andra och att han plötsligt hörde ett högt ljud bakom sig, som han senare förstod var skott; han chockades och blev stående ute vid trottoarkanten sex till sju meter från entren. T.Z. och troligen även G.M. sprang förbi honom. Han hörde skottsalvorna och började så gott som omedelbart springa över gatan. F.D:s uppgifter innebär att han måste ha befunnit sig snett framför T.Z. när de första skotten avlossades och att han blev stående där. T.Z. har förklarat att F.D. under skottlossningen fanns till höger om honom. Även G.M. har placerat F.D. till höger om T.Z. Flera personer har berättat att de iakttagit en person på skyttens högra sida, vilken de uppfattat var i sällskap med skytten. Ingen har sett F.D. springa från platsen före de andra. Däremot finns uppgifter som talar om att tre personer avlägsnar sig tillsammans. Vid en sammanvägning av dessa omständigheter anser TR:n att tilltro inte kan fästas till F.D:s uppgift om var han befann sig under skottlossningen utan finner utrett att han befunnit sig i T.Z:s närhet när denne avlossade såväl de första skotten som automatelden.

TR:n finner det utrett att skottlossningen haft de konsekvenser som åklagaren påstått i sin gärningsbeskrivning.

Under rubriken Den rättsliga bedömningen gör TR:n i båda domarna vissa allmänna uttalanden rörande gärningsmannaskap och medverkan till brott.

I domen d 23 maj 1995 anförs härefter beträffande F.D: Enligt TR:ns mening är styrkt att F.D. handlat på det sätt åklagaren påstått. F.D. har emellertid hävdat att han inte haft någon avsikt att främja T.Z:s gärning såsom den kom att gestalta sig. Av avgörande betydelse blir därför vilket uppsåt som kan läggas F.D. till last. I detta hänseende gör TR:n följande överväganden.

TR:n har tidigare funnit att F.D. efter bråket i kön - i vilket han inte var inblandad - uttalat allvarliga hotelser riktade mot vakterna och att han också hört hot som uttalats av i vart fall T.Z. De tilltalade har invänt att om hot uttalats kan man inte enbart av den omständigheten dra slutsatsen att avsikten var att sätta hoten i verket - erfarenheten visar att det är sällan som hot verkställs. TR:n delar den uppfattningen men vill peka på att i detta fall beslutade sig T.Z. G.M. och F.D. för att komma tillbaka för att på något sätt göra upp med vakterna och att de då tog med sig ett laddat automatvapen. Mot den bakgrunden är det svårt att inte fästa avseende vid de hotelser som faktiskt uttalats och som på ett så tragiskt sätt kom att verkställas.

F.D. har liksom de övriga hävdat att det inte förekom någon egentlig planläggning. Mot detta vill TR:n invända att hela aktionen ger ett välplanerat intryck. Man rekognoserar i flera omgångar, parkerar om bilen för att med F.D. som förare ha en reträttväg och när man slutligen avancerar mot målet sker det samlat på ett sätt som ger intryck av att samtliga vet sin uppgift. Redan av vad de tilltalade själva sagt framgår att avsikten var att sätta sig i respekt efter att ha förödmjukats i slagsmålet i kön och detta skulle ske genom att i vart fall J.J. skulle märkas. Mot bakgrund av de hot som uttalats, kan det förefalla sannolikt att man tänkt sig en upprättelse mot vakterna som kollektiv eller i vart fall mot N.F. men TR:n anser sig inte ha tillräckligt underlag för att dra några säkra slutsatser i detta hänseende.

En central fråga i målet har varit på vad sätt man tänkt sig denna upprättelse och på vad sätt man planerat att använda vapnet. TR:n har funnit att F.D. visste vilket slags vapen man skulle hämta i Hagsätra och också att han sett T.Z. ladda magasinet på återresan. TR:n delar åklagarens uppfattning att den plan som F.D. och de övriga påstått att man haft - att man skulle misshandla J. medan andra hölls passiva med vapnet - förefaller inte särskilt välövervägd. Även om man godtar att detta var den primära planen, måste det även för F.D. ha framstått som en stor risk att J. och hans kamrater - alla mycket vältränade och knappast några som reflexmässigt steg undan - inte uppförde sig som man önskade. Att i ett sådant läge backa undan måste bli förödande för den respekt som avsikten var att man skulle vinna. Enligt TR:ns mening är F.D:s inställning på den här punkten så verklighetsfrämmande att den inte förtjänar tilltro. TR:n anser därför att i och med att man beslutade sig för att återvända för att hämnas med det vapen man gjort sig så stort besvär för att hämta, måste man också ha varit beredd att på något sätt använda det.

Det går enligt TR:ns mening inte att bortse från det faktum att F.D. tillsammans med de övriga kommit överens om att hämta ett automatvapen med en synnerligen stor eldkraft. Det är utrett att i vart fall T.Z. disponerade även andra skjutvapen. Det är uteslutet att F.D. inte förstod hur vapnet fungerade. TR:n är av den uppfattningen att det inte är möjligt att använda detta vapen mot någon människa utan att risken är överhängande att den personen avlider och att detta måste ha stått klart för F.D.

När det gäller frågan om vilka slutsatser man kan dra om F.D:s avsikter, gör TR:n följande överväganden. Vid den diskussion som uppstod i Humlegården är klarlagt att F.D. hade en pådrivande roll för att genomföra vad som planerats. När man sedan med vapnet och på ett samlat sätt avancerade mot Sturecompagniet, avlossade T.Z. en första salva i marken innan man kommit fram till entren. TR:n har tolkat denna salva närmast som ett sätt att påkalla uppmärksamhet - man uppnår ingen respekt för vad man gör i det fördolda. Med den inställningen blir det också mer begripligt varför man gick fram, när man riskerade att bli igenkända. Redan vid denna salva blev människor skadade av rikoschetter och splitter. TR:n har tidigare funnit utrett att F.D. efter det att den första salvan avlossats, följt med T.Z. fram till entren och befunnit sig snett bakom honom medan denne avlossade automatelden. Härigenom har han enligt TR:ns mening visat att han godtagit att människor kunde dödas eller skadas. Han måste ha insett att det fanns risk för att människor kunde dödas eller skadas redan vid den första salvan och denna insikt har inte fått honom att avbryta förfarandet. TR:n anser emellertid inte att utredningen ger stöd för att F.D. haft direkt eller indirekt uppsåt till hela den effekt som blev följden av att T.Z. avlossade två salvor automateld. Frågan är då om han haft ett eventuellt uppsåt beträffande gärningarna. För att han skall anses ha ett sådant uppsåt krävs att det är styrkt dels att han varit medveten om risken för att fyra människor skulle dö, andra utsättas för risk för att dö och åter andra för att skadas, dels att han skulle ha medverkat även om han varit säker på att detta skulle bli resultatet.

Som TR:n tidigare konstaterat syftade planläggningen till att på något sätt märka J. TR:n har också funnit utrett att F.D. måste ha varit införstådd med att vapnet skulle kunna användas. Enligt TR:ns mening måste det för F.D. varit klart att ett användande av vapnet i första hand skulle ske mot J. - något som också skedde. Med hänsyn härtill och med beaktande av omständigheterna i övrigt finner TR:n att det måste hålla för visst att F.D. inte skulle ha avhållit sig från att medverka även om han vetat att risken för att J. skulle avlida skulle förverkligas. Han har alltså uppsåt till J:s död.

Däremot finner TR:n inte att det med tillräcklig grad av säkerhet kan förutsättas att F.D. skulle ha medverkat om han varit säker på att ytterligare tre personer skulle avlida eller till effekten i övrigt. TR:n har härvid beaktat att F.D. såvitt visats inte bestämde över hur vapnet rent faktiskt kommit att avlossas.

Enligt TR:ns mening har F.D:s roll inte varit sådan att han är att anse som gärningsman. Han har emellertid främjat T.Z:s gärningar och skall vad beträffar J. dömas för medhjälp till mord. Beträffande övriga gärningar skall prövas om F.D. gjort sig skyldig till vårdslöshet.

Från försvarets sida har hävdats att gärningsbeskrivningen inte ger utrymme för att döma för medverkan till andra brott än uppsåtliga. Om detta kan sägas följande.

Enligt 30 kap 3 § RB får inte dömas över någon annan gärning än den åklagaren yrkat ansvar för enligt gärningsbeskrivningen. Rätten får således inte utsträcka sin prövning till andra gärningsmoment än de åklagaren åberopat till stöd för sin talan. I den aktuella gärningsbeskrivningen har åklagaren yrkat ansvar för uppsåtligt dödande, försök till dödande, uppsåtligt skadande och uppsåtligt utsättande för livsfara eller fara för svår kroppsskada. Frågan om ansvar för oaktsamt handlande kan utdömas så länge åtalet tar sikte på endast ett uppsåtligt handlande har inte getts något entydigt svar. HD har framhållit att frågan inte kan lösas generellt utan får bedömas för varje brottslighet för sig; avgörande är också enligt HD hur gärningsbeskrivningen utformats (NJA 1978 s 291). I praxis har frågan besvarats nekande om det varit fråga om ytterligare rekvisit i oaktsamhetsbrottet eller om brottet har krävt grov oaktsamhet. TR:n anser att som gärningsbeskrivningen utformats i detta fall kan frågan om ett oaktsamt förfarande med avseende på de effekter som förevarit prövas i målet.

TR:n har tidigare konstaterat att F.D. främjat T.Z:s gärningar. Han har härvid enligt TR:ns mening förfarit vårdslöst. F.D. har därmed gjort sig skyldig till medhjälp till vållande till annans död och medhjälp till vållande till kroppsskada, som i båda fallen får anses som grovt.

I domen d 29 juni 1995 redovisas beträffande T.Z. och G.M. bedömningar av samma innebörd som i den tidigare domen beträffande betydelsen av de hotelser som uttalats, planläggningen av aktionen och de medverkandes inställning till möjligheten att vapnet skulle komma att användas mot människor och risken för att någon skulle avlida.

Enligt TR:n kan det inte råda något tvivel om att T.Z:s uppsåt omfattar J:s död. TR:n gör vidare den bedömningen att T.Z. när han avlossade två salvor in i Sturecompagniets entre handlade med en sådan grad av hänsynslöshet att det måste hållas för visst att han inte skulle ha avhållit sig från att skjuta även om han vetat att effekten av skottlossningen skulle förverkligas. TR:n finner därför T.Z. skyldig till mord och försök till mord.

Beträffande G.M. konstaterar TR:n att det är klarlagt att denne är delaktig i gärningarna på sätt åklagaren påstått. Vidare anför TR:n bl a: G.M. har hävdat att han i Humlegården velat avbryta vad man planerat. Det finns inget i utredningen som motsäger det. De skäl han sagt sig haft för att avstå från att agera framför Sturecompagniets entre tyder närmast på att det var risken för att bli igenkänd som skulle avhålla honom och att han föredrog ett mindre publikt genomförande. Enligt TR:ns mening faller hans invändning om att han inte ville genomföra något i det ögonblick som han grep vapnet och rusade över Sturegatan och kan inte räknas honom tillgodo i det fortsatta händelseförloppet. TR:n gör samma bedömning av de tveksamheter mot genomförandet som G.M. haft på Sturegatan innan han överlämnade vapnet till T.Z. Det bör dock noteras att G.M. på intet sätt framstått som drivande för att gärningarna kom till stånd.

Liksom när det gäller F.D. finner TR:n att G.M. visat att han godtagit att människor kunde dödas eller skadas. TR:n anser emellertid inte att han haft ett direkt eller indirekt uppsåt till hela den effekt som blev följden av att T.Z. avlossade två salvor automateld. Med resonemang av samma innebörd som i domen mot F.D. kommer TR:n fram till att G.M. skall dömas för medhjälp till mord på J. och i övrigt för medhjälp till vållande till annans död och medhjälp till vållande till kroppsskada.

HovR:n

Även T.Z. överklagade och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet mot honom för mord och försök till mord.

I HovR:n justerade åklagaren gärningsbeskrivningen genom att efter orden "försökt skjuta ihjäl" tillägga "och därvid svårt skadat".

HovR:n (hovrättslagmannen Asbring, hovrättsrådet Lagerbjelke, hovrättsassessorn Gissin, referent, samt nämndemännen Almen och Sillaste) meddelade dom d 6 sept 1995.

I domskälen anför HovR:n - efter viss redogörelse för utredningen i HovR:n - beträffande åtalen mot G.M. och F.D: Som framgår av vad TR:n har anfört i sina domar är den centrala frågan i G.M:s och F.D:s fall vilket uppsåt de haft. Om de inte haft uppsåt- direkt eller eventuellt sådant - att T.Z. skulle skjuta och döda J.J. och möjligen också andra, kan de inte dömas för mord och försök till mord och inte heller för medhjälp till dessa brott.

Såvitt gäller åtalen mot G.M. och F.D. kan följande mera allmänna synpunkter anläggas på bevisläget.

I allmänhet vet bara den misstänkte själv vad han insåg och vad han tänkte i gärningsögonblicket. Vid sin prövning av frågan om uppsåt är domstolarna hänvisade till att utifrån styrkta och kända yttre omständigheter dra en slutsats om uppsåtet. Om den misstänkte är den som har företagit den skadebringande handlingen berättigar hans beteende ofta slutsatsen att han handlat med uppsåt att skada eller döda. När som i detta fall de misstänkta inte själva har utfört handlingen blir uppsatsfrågan åtskilligt mera svårbedömbar. I överensstämmelse med vad TR:n har anfört i sina domar i ett förklarande avsnitt skall osäkerhet om en slutsats riktighet eller annat tvivel om den misstänktes skuld alltid räknas denne till godo.

Enligt åklagaren visar hoten i samband med bråken vid Sturecompagniet tidigare under natten, den omständigheten att ett skarpladdat vapen hämtades och de förhållanden under vilka skottlossningen skedde att G.M. och F.D. var införstådda med, eller åtminstone beredda på vad som skulle hända.

Till att börja med finner HovR:n klarlagt att G.M. och F.D. redan under bilresan tillbaka till Sturecompagniet visste att

T.Z. hade hämtat ett automatgevär och att det laddades med skarp ammunition under färden. G.M. och F.D. har emellertid uppgivit att de första skotten kom som en fullständig överraskning för dem, eftersom deras plan var att T.Z. bara skulle hota med vapnet medan de gjorde upp med J.J.

Att vapnet var laddat kan synas besvärande för G.M:s och F.D:s sak. Denna omständighet skulle kunna tyda på att de båda inte var främmande för att vapnet skulle komma att brukas mot J.J. och andra. G.M. har, med instämmande av F.D. anfört att de inte tänkte närmare på hur situationen skulle kunna utvecklas, om dörrvakterna gick till motangrepp. G.M. har ytterligare tillfrågad därom förklarat att han möjligen trodde att T.Z. i ett trängt läge skulle kunna skjuta varningsskott i luften. Enligt HovR:ns mening är en annan möjlighet att G.M. och F.D. skulle ha valt att fly framför att bli indragna i ett skottdrama. HovR:n finner att den här diskuterade omständigheten - fastän besvärande för de båda tilltalade - inte ger HovR:n fog att inte godta G.M:s och F.D:s uppgift att de ända fram tills första skottet föll trodde att T.Z. satte i verket den överenskomna planen.

Inte ens mycket allvarliga hot leder särskilt ofta till att de förverkligas. Att hot uttalades ger således inte särskilt starkt belägg för att G.M. och F.D. tillsammans med T.Z. bestämt sig för att skjuta ihjäl J.J. och möjligen någon annan dörrvakt. Någon annan bevisning än de tilltalades uppgifter om varför vapnet hämtades finns inte. Deras uppgifter i detta avseende är varken så motstridiga eller verklighetsfrämmande att de kan lämnas utan avseende.

Hittills är alltså inte annat visat än att fram till dess att T.Z. tog vapnet från G.M. var planen att T.Z. skulle hålla vakterna i schack med vapnet, medan G.M. och F.D. misshandlade J.J. Att de sedan T.Z. tagit vapnet följde med denne fram mot Sturecompagniets entre är inte oförenligt med deras plan.

Både G.M. och F.D. har berättat att de stannade upp när de första skotten föll. G.M. har sagt att han möjligen tog något steg innan han hann stanna och att han blev stående ett par, tre meter från T.Z. F.D. har uppgivit att han stod ungefär sju meter från T.Z. när denne avlossade de två sista skottserierna.

Som utredningen ser ut har det framkommit motstridiga uppgifter om hur G.M. och F.D. betedde sig och var de befann sig när de två sista skottserierna avlossades. G.M:s och F.D:s egna uppgifter härom finner HovR:n inte ha blivit motbevisade. Vid detta förhållande godtar HovR:n G.M:s uppgift att han blev överraskad av de första skotten.

När det sedan gäller F.D. är inte annat visat än att denne stannade upp vid de första skotten sex-sju meter före Sturecompagniets entre. Vid detta förhållande finner HovR:n att hans uppgift om att skotten kom helt oväntat för honom skall godtas.

En omständighet som talar för att G.M. och F.D. bara var inställda på att den överenskomna planen skulle sättas i verket är att de efter bråket utanför Sturecompagniet tidigare under natten var igenkända, åtminstone av flera dörrvakter. G.M. hade t o m fått lämna namn och personnummer till polisen. Mot bakgrund härav framstår det som mindre sannolikt att G.M. och F.D. skulle ha följt med T.Z. om de varit införstådda med eller åtminstone beredda på att denne skulle skjuta J.J. och möjligen även andra. Att T.Z. trots att också han måste ha förstått att han var igenkänd gjorde bruk av vapnet föranleder inte någon annan bedömning såvitt gäller G.M. och F.D.

Sammantaget finner HovR:n att G.M. och F.D. inte haft något uppsåt att J.J. och andra skulle skjutas till döds. Som har anförts inledningsvis kan de därför inte fällas till ansvar för mord och försök till mord eller för medhjälp till dessa brott.

G.M. och F.D. har - objektivt sett - främjat T.Z:s brott, G.M. genom att bära vapnet från Humlegården till den plats nära Sturecompagniet där T.Z. tog vapnet och F.D. genom att ha ställt sin bil till förfogande och genom att ha spanat mot Sturecompagniet.

Av vad TR:n har anfört i de överklagade domarna framgår att det är en omdiskuterad fråga i vad mån en domstol ex officio, dvs utan yrkande från åklagaren och med oförändrat gärningspåstående, kan ingå i prövning av frågan om en tilltalad, som befunnits inte kunna dömas för ett uppsåtligt brott, i stället skall dömas för ett supplerande oaktsamhetsbrott. Något alldeles entydigt svar står inte att finna, vare sig i praxis eller doktrin. Vid övervägande av frågan i det enskilda fallet bör artikel 6 i Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna särskilt beaktas. I konventionsartikeln garanteras envar en rättvis och offentlig rättegång (fair and public hearing") i bl a brottssaker, jfr HD:s skäl i rättsfallet NJA 1990 s 361. Innebörden av artikel 6 är bl a att varje brottsmisstänkt skall ges möjlighet att försvara sig.

Som HovR:n ser saken har det inte från åklagarens sida krävts något ytterligare påstående i fråga om det yttre händelseförloppet som det har beskrivits i ansvarsyrkandet för att G.M. och F.D. skall kunna dömas för de oaktsamhetsbrott som korresponderar mot de brott som avses med åklagarens ansvarsyrkande. Vad som skiljer är endast uppsåtet, alltså ett inre faktum. G.M. och F.D. har också - inte minst mot bakgrunden av TR:ns domar - getts möjlighet att här utforma sitt försvar med utgångspunkt från att de kan dömas för oaktsamhetsbrott. Sammantaget finner sig HovR:n oförhindrad att ingå i prövning av frågan om G.M. och F.D, vilka åtalats för uppsåtliga brott, kan dömas för oaktsam medverkan i T.Z:s brott.

Både G.M. och F.D. borde ha insett att det förelåg en beaktansvärd risk för att vapnet kunde komma att avlossas och att någon skulle kunna dödas eller skadas. Genom att likväl hjälpa T.Z. på sätt som de gjort har de av oaktsamhet medverkat till att fyra människor dött och än fler skadats, däribland fem mycket allvarligt. För detta kan de inte undgå att fällas till ansvar. HovR:n bedömer deras gärningar som medhjälp till grovt vållande till annans död och medhjälp till grovt vållande till kroppsskada. Dessa brott konsumerar övriga brott som gärningspåståendena upptar.

För G.M. finns inte skäl att välja annan påföljd än fängelse. Vid sin straffmätning beaktar HovR:n följande. Hans risktagande i förening med den skada som blev följden av hans medverkan talar för ett långvarigt fängelsestraff. Å andra sidan måste beaktas att man i svensk straffrättsskipning gör åtskillnad vid straffmätningen mellan oaktsamhetsbrott och uppsåtliga brott. De senare anses ha ett betydligt högre straffvärde än de förra även om följderna av brotten skulle vara samma. Likaledes bedöms medhjälp till ett brott i allmänhet mindre strängt än gärningsmannaskap.

Vid en samlad bedömning av de faktorer som har betydelse för straffmätningen finner HovR:n att straffet för G.M. kan bestämmas till fängelse i fyra år.

HovR:n anlägger motsvarande synpunkter i fråga om F.D. Även denne skall dömas till fängelse i fyra år.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom och med ogillande av åtalen i vad ansvar yrkats för mord och försök till mord samt för medhjälp till samma brott dömde HovR:n envar av G.M. och F.D. enligt 3 kap 7 och 8 §§ samt 23 kap 4 § BrB för medhjälp till grovt vållande till annans död och medhjälp till grovt vållande till kroppsskada till fängelse 4 år.

Beträffande T.Z. fastställdes TR:ns domslut.

Nämndemannen Almen var skiljaktig såvitt avsåg åtalen mot G.M. och F.D. och fastställde i dessa delar TR:ns domar.

HD

Riksåklagaren överklagade och yrkade att G.M. och F.D. skulle dömas för medhjälp till mord i fyra fall och medhjälp till försök till mord i fem fall och att påföljden skulle bestämmas till fängelse på livstid. För det fall bedömningen av skuldfrågan inte ändrades yrkade Riksåklagaren att fängelsestraffen skulle skärpas.

G.M. (offentlig försvarare advokaten C.B.) och F.D. (offentlig försvarare advokaten T.R.) bestred ändringsyrkandena.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl, byråchefen Anne-Marie Nyholm och chefsåklagaren Jan Danielsson).

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, referent, Lars K. Beckman, Westlander och Thorsson) beslöt följande dom: Riksåklagaren, som i andra hand har gjort gällande att G.M. och F.D. skall fällas till ansvar för medhjälp till grovt vållande till annans död och medhjälp till grovt vållande till kroppsskada, har justerat gärningsbeskrivningen beträffande G.M. och F.D. enligt följande:

"T.Z. har d 4 dec 1994 vid Sturecompagniet i Stockholm med en automatkarbin typ Ag 3 skjutit ihjäl K.G. J.J. D.J. och K.O. försökt skjuta ihjäl och därvid svårt skadat flera andra människor däribland N.N.F. S.M. A.M. M.T. och C.Ä. samt skadat än fler eller utsatt dem för livsfara eller fara för svår kroppsskada.

G.M. har uppsåtligen eller av oaktsamhet främjat gärningarna - förutom att på olika sätt stärka T.Z. i dennes föresats att beskjuta i första hand J.J. och N.F. - genom att tillsammans med T.Z. F.D. och F.D. hämta vapnet i T.Z:s vapenförråd i Hagsätra och sedan vapnet hämtats åka tillbaka till en plats i närheten av Sturecompagniet, tillsammans med T.Z. och F.D. spana mot Sturecompagniet för att finna ett gynnsamt tillfälle för angreppet, vid två tillfällen under händelseförloppet bära vapnet dolt under sin rock för att underlätta genomförandet av gärningarna samt slutligen tillsammans med T.Z. och F.D. gå fram till en plats framför entren till Sturecompagniet, där T.Z. började beskjutningen.

F.D. har uppsåtligen eller av oaktsamhet främjat gärningarna genom att i sin bil låta skjutsa T.Z. och det övriga sällskapet från Sturecompagniet till T.Z:s vapenförråd och - sedan vapnet hämtats ur förrådet - åter till Sturecompagniet då vapnet även gjorts i ordning, på olika sätt stärka T.Z. i dennes föresats att beskjuta i första hand J.J. och N.F. dels tillsammans med T.Z. och G.M. dels på egen hand spana mot Sturecompagniet för att finna ett gynnsamt tillfälle för angreppet, tillsammans med T.Z. och G.M. gå fram till en plats framför entren till Sturecompagniet, där T.Z. började beskjutningen samt slutligen ställa sin bil till förfogande för flykt från platsen för eldöverfallet.

Oaktsamheten har bestått i att G.M. och F.D. främjat T.Z:s gärning på sätt som nyss angivits, trots att de insett alternativt borde ha insett att det förelåg en beaktansvärd risk för att vapnet kunde komma att avlossas och att någon skulle kunna dödas eller skadas."

Riksåklagaren har förklarat att med påståendet att G.M. och F.D. på olika sätt stärkt T.Z. i dennes föresats att beskjuta i första hand J. och F. avses bl a att de följt med T.Z. vid förberedandet av aktionen mot Sturecompagniet, att G.M. under bilfärden sagt att de skulle hämnas samt att F.D. i Humlegården uppmanat till att fullfölja aktionen genom att säga "kom an nu".

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HD har G.M. och F.D. hörts på nytt. T.Z:s utsagor i TR:n och HovR:n har lästs upp såsom de antecknats i domarna. F.D. har hörts som medtilltalad enligt 36 kap 1 § 2 st RB. Förhören med övriga personer som hörts i HovR:n har förebragts genom uppläsning av fonogramutskrifter eller, i något fall, av vad som antecknats i HovR:ns dom. Beträffande två målsägande, vilka hörts endast i TR:n, har utsagorna förebragts genom uppläsning av vad som återgetts i TR:ns dom.

Av utredningen i målet framgår att T.Z. omkring klockan 5 på morgonen d 4 dec 1994 vid ingången till restaurang Sturecompagniet avlossade ett flertal skott med ett automatvapen. De flesta skotten sköts in mot det utrymme med en trappa som föregår själva restaurangen. I trapphuset och vid entren uppehöll sig åtskilliga personer, däribland vakterna J. och F. Genom skotten dödades fyra personer och skadades flera andra, varav en del svårt. Många andra utsattes på grund av skottlossningen för fara.

I målet är främst fråga huruvida G.M. och F.D. vid sina förehavanden i samband med beskjutandet handlat med uppsåt såvitt avser skottlossningen och de följder den erhöll. G.M. och F.D. har förnekat att de haft sådant uppsåt.

I fråga om vad som föregått skjutandet samt själva beskjutningen framgår följande av utredningen, såvitt är av omedelbar betydelse i målet.

Vid 3-tiden natten till d 4 dec 1994 försökte T.Z. G.M. och bröderna D. komma in på Sturecompagniet, där redan åtskilliga andra väntade på att bli insläppta. Då T.Z. och G.M. försökte komma förbi kön stoppades de av vakterna, varvid handgemäng uppstod mellan T.Z. och J. samt mellan G.M. och F. Innan T.Z. G.M. och F.D. lämnade platsen, uttalade de hotelser av allvarligt slag som var riktade mot vakterna. Hotelserna innebar bl a att J. skulle dödas. De av T.Z. uttalade hotelserna måste åtminstone till en del ha uppfattats av G.M. och F.D.

Efter den nu nämnda händelsen lämnade T.Z. G.M. och F.D. platsen men beslöt att återvända för att få upprättelse. De åkte i F.D:s bil och med F.D. som förare, till Hagsätra för att skaffa vapen som T.Z. förvarade i en vapengömma. Där hämtade denne en automatkarbin typ Ag 3 jämte ammunition, varefter sällskapet åkte tillbaka till centrala Stockholm. Under återfärden laddade T.Z. vapnet med 20 patroner skarp ammunition. Såväl G.M. som F.D. märkte att vapnet laddades och måste ha förstått att detta skedde med skarp ammunition.

Vid återkomsten till centrum stannade bilen först på Lästmakargatan, varvid T.Z. G.M. och F.D. steg ur och gick mot Sturecompagniet för att undersöka hur det förhöll sig på platsen. De återvände till bilen, varefter denna kördes till Birger Jarlsgatan i närheten av Humlegårdsgatan nordväst om Stureplan. Där steg T.Z. G.M. och F.D. på nytt ur bilen och begav sig nu till Humlegården, medan F.D. körde tillbaka till Lästmakargatan för att vänta. G.M. bar vapnet. I Humlegården stannade de och diskuterade under en stund om de skulle genomföra vad de hade föresatt sig. Diskussionen avslutades med att F.D. hävdade att de borde handla nu och inte skjuta upp saken till senare tillfälle. G.M. tog vapnet, som under diskussionen legat på marken, och begav sig med detta gömt under rocken över Sturegaran till dess östra sida, alltså samma sida som Sturecompagniet, och gick mot restaurangen. T.Z. och F.D. följde med, nära intill G.M.

På vägen mot Sturecompagniet - en sträcka om ca 40 m längs Sturegatan - stannade G.M. och F.D. till vid en port, medan T.Z. fortsatte mot restaurangen. Plötsligt rusade T.Z. tillbaka, tog vapnetfrån G.M. och begav sig mot Sturecompagniet, åtföljd av G.M. och F.D. Ett kort stycke före entren till Sturecompagniet sköt T.Z. tre å fyra skott i marken. Framför entren sköt han därefter två serier automateld innehållande de återstående skotten in mot trapphuset. Åtskilliga personer träffades därvid, varav fyra så allvarligt att de avled. En av de dödade var J. - Efter skottlossningen sprang T.Z. G.M. och F.D. från platsen. I ett senare skede av flykten användes F.D:s bil.

Genom sina åtgärder har envar av G.M. och F.D. främjat de gärningar som består i att T.Z. skjutit ihjäl fyra personer, försökt skjuta ihjäl och därvid skadat många andra, varav flera svårt, och utsatt ytterligare andra för livsfara eller fara för svår kroppsskada. Deras handlande är, objektivt sett, att bedöma som medhjälp till gärningarna.

Det är tydligt att G.M. och F.D. haft uppsåt i fråga om de av dem vidtagna åtgärder som enligt det föregående innebär ett främjande av de av T.Z. begångna gärningarna. Då det gäller frågan om de haft uppsåt i förhållande till åtgärden att skjuta mot människor med förlust av liv och personskador som följd kan inledningsvis framhållas att bedömningen försvåras av att ingen av dem hade kontrollen över vad som skulle ske med vapnet. Detta skulle hanteras och hanterades också av T.Z. i det avgörande skedet.

Som framgår av det föregående uttalades vid det första besöket vid Sturecompagniet allvarliga hotelser av innebörd att J. skulle dödas. T.Z. och G.M. var vid tillfället aggressiva och upprörda över hur de behandlats. När de och F.D. en dryg timme senare återvände till platsen medförde de ett mycket farligt, skarpladdat vapen och avsåg att skaffa sig upprättelse. Den mest närliggande slutsatsen av de nämnda förhållandena är att syftet med att återvända var att skjuta mot vakterna eller i vart fall mot Jonsson för att sätta hotelserna i verket.

G.M. och F.D. har emellertid hävdat att avsikten med aktionen, när de återvände med vapnet, var att de båda skulle slå J. medan T.Z. skulle hålla vakterna i schack genom att hota med vapnet. Att använda ett skarpladdat automatvapen som hotmedel för att möjliggöra misshandel av en antagonist på en plats där åtskilliga andra uppehåller sig framstår som ett säreget och verklighetsfrämmande tillvägagångssätt. Påståendet om syftet med att återvända till Sturecompagniet kan dock inte, vare sig på grund av sin beskaffenhet i och för sig eller med hänsyn till omständigheterna i övrigt, lämnas utan avseende. Det förtjänar i sammanhanget framhållas att det inte framkommit något direkt stöd för att något annat hade överenskommits eller var underförstått om användande av vapnet.

Mot bakgrund av vad nu sagts kan det inte anses styrkt att G.M. eller F.D, vid sina åtgärder fram till dess att T.Z. ryckte åt sig vapnet från G.M. och började gå mot Sturecompagniet, handlat med avsikt att vapnet skulle användas till att skjuta mot vakterna eller åtminstone motionsson för att döda.

Sedan T.Z. fått vapnet i sina händer, gick denne, G.M. och F.D. med snabba steg mot Sturecompagniet. G.M. gick snett bakom T.Z. till vänster intill husväggen, medan F.D. gick snett framför, nära körbanan. Några meter före entren till Sturecompagniet sköt T.Z. ett par skott i marken. Han fortsatte fram till entren och avlossade två salvor automateld in mot trapphuset, där åtskilliga personer uppehöll sig.

I fall G.M. eller F.D. hade fortsatt framåt efter de första skotten och ställt sig nära intill T.Z. när denne sköt in mot restaurangen, skulle detta ha utgjort ett starkt stöd för att han avsåg att understödja T.Z. i dennes åtgärd att skjuta mot människor. Såsom HovR:n funnit ger utredningen dock inte sådant stöd för att de handlat på nämnda sätt att detta kan anses styrkt. G.M. har uppgett att han blev chockad av de första skotten och stannade upp, dock att han kan ha tagit några ytterligare steg innan han stannade. På liknande sätt har F.D. påstått att han blev förvånad då han hörde skotten och stannade. Dessa uppgifter kan inte anses vederlagda utan får godtas.

Med hänsyn till vad nu sagts finns det inte heller grund för att anse att G.M. eller F.D. i det sista skedet handlat med avsikt att T.Z. skulle skjuta mot J. eller andra personer.

Då det alltså inte blivit styrkt att G.M. eller F.D. främjat de av T.Z. begångna gärningarna med direkt uppsåt, aktualiseras frågan om de har handlat med eventuellt uppsåt. Denna fråga får bedömas utifrån det yttre händelseförlopp som ägt rum före och i omedelbart samband med beskjutandet, däri inräknat det uppgivna syftet med aktionen.

För att en gärningsman skall ha haft eventuellt uppsåt i fråga om en viss effekt, som inträtt till följd av hans handlande, krävs det dels att han insett risken för att effekten skulle inträffa, dels att det kan hållas för visst att han skulle ha handlat som han gjorde även om han varit säker på att effekten skulle inträda.

Tillämpat på den i målet föreliggande situationen innebär detta att det krävs att det vid G.M:s och F.D:s handlande skall ha förelegat en risk för att T.Z. skulle komma att skjuta mot människor och därigenom döda och skada vissa, att de har insett risken samt att det kan hållas för visst att de skulle ha handlat på samma sätt som skedde, även om de hade varit säkra på att T.Z. skulle bete sig på nämnda sätt. Den sistnämnda förutsättningen, det s k hypotetiska provet, skall givetvis göras särskilt för envar av G.M. och F.D.

Av betydelse i sammanhanget är att vid skjutande med automateld mot människor på den aktuella platsen förlust av liv och personskador skulle vara en praktiskt taget oundviklig följd.

Det är tydligt att prövningen, huruvida en gärningsman skulle ha handlat på samma sätt som skett ifall han vetat om att en viss brottslig effekt skulle inträda, måste göras med försiktighet. Detta gäller i synnerhet då fråga är om så allvarlig brottslighet som är aktuell i förevarande fall. För att det hypotetiska provet skall leda till ett positivt svar är det inte tillräckligt att det framstår som övervägande sannolikt att gärningsmannen skulle ha handlat likadant som han gjorde, om han vetat vad som skulle inträffa. Förhållandena måste vara sådana att det inte kan råda något tvivel om att han skulle ha handlat på samma sätt. Det måste därför finnas starka skäl för en sådan slutsats.

Av betydelse för bedömningen kan vara hur stor möjligheten för effektens inträdande varit, under förutsättning att gärningsmannen insett detta. Ifall det förelegat en helt övervägande risk för effektens inträffande så att utrymmet för en annan händelseutveckling varit mycket litet, utgör detta ett starkt skäl för ståndpunkten att gärningsmannen under alla förhållanden skulle ha handlat som han gjorde.

Vid bedömande av risken för att skottlossning skulle komma att äga rum vid den planerade hämndaktionen är följande förhållanden av särskild betydelse. T.Z. G.M. och F.D. hade utrustat sig med ett synnerligen farligt vapen, en automatkarbin som laddats med skarp ammunition och inte mindre än 20 patroner. Det var från början avsett att vapnet vid aktionen skulle handhas av T.Z. och i enlighet härmed var det också han som bar vapnet då de tre närmade sig ingången till Sturecompagniet. T.Z. hade i samband med försöket tidigare att komma in på Sturecompagniet uppträtt aggressivt. Han var dessutom upprörd över den enligt hans mening orättvisa och förödmjukande behandling som han och G.M. då hade blivit utsatta för.

Härtill kommer att det inte kunde påräknas att J. utan vidare skulle underkasta sig att bli misshandlad. Det kan inte råda någon tvekan om att inte bara han utan också andra vakter och ansvariga skulle försöka göra vad som var möjligt för att avstyra misshandel och avväpna T.Z. Till bilden hör också att på eller i närheten av den plats där aktionen mot J. skulle äga rum uppehöll sig åtskilliga andra personer, av vilka somliga stod stilla och andra rörde sig i olika riktningar. Beroende på omständigheterna skulle situationen ha kunnat utveckla sig på många olika sätt, med mer eller mindre ödesdigra konsekvenser.

Mot den angivna bakgrunden är det uppenbart att det förelåg en betydande risk för att T.Z. skulle komma att skjuta mot människor. G.M. och F.D. har känt till de omständigheter som grundade denna risk och måste ha insett risken.

Till stöd för uppfattningen att G.M. och F.D. skulle ha handlat som de gjorde, även om de vetat att T.Z. skulle skjuta mot människor, kan särskilt åberopas det förhållandet att, av skäl som anförts i det föregående, det var mycket sannolikt att situationen skulle leda till skottlossning. Att deltaga i en hämndaktion med ett sådant vapen som användes tyder också på en viss likgiltighet beträffande följderna. G.M. och F.D. hade vidare god tid att tänka över situationen. I fråga om G.M. är att beakta att han åtminstone tidigare under natten varit upprörd över behandlingen vid försöket att komma in på Sturecompagniet. Det har också framkommit att båda kände en långtgående lojalitet gentemot de andra i sällskapet.

Trots att dessa förhållanden med styrka talar för att särskilt G.M. men även F.D. skulle ha handlat som han gjorde, även om han varit säker på att T.Z. skulle skjuta mot människor, kan vad som förekommit inte anses utgöra tillräcklig grund för att med säkerhet fastslå att någon av dem under alla förhållanden skulle ha handlat som han gjorde. Det är alltså inte styrkt att någon av dem haft eventuellt uppsåt i förhållande till T.Z:s åtgärd att skjuta.

På grund av det anförda kan åtalet för medhjälp till mord och medhjälp till försök till mord inte bifallas. G.M. och F.D. har emellertid, som HovR:n funnit, gjort sig skyldiga till medhjälp till grovt vållande till annans död och medhjälp till grovt vållande till kroppsskada.

I fråga om straffmätningen kan anmärkas följande. Det högsta straffet för brottsligheten utgör, med beaktande även av straffskärpningsreglerna i 26 kap 2 § BrB, fängelse i åtta år. G.M. och F.D. avsåg att misshandla en person, varvid ett mycket farligt vapen skulle användas att hota med. Av skäl som inte omfattas av deras uppsåt men beträffande vilka de handlat i hög grad oaktsamt blev resultatet att fyra personer förlorade livet och många andra skadades, varav flera svårt. De har insett risken för att skottlossning med följder av sådan art skulle inträffa. Det är alltså fråga om en medveten oaktsamhet av mycket allvarligt slag och med synnerligen långtgående följder. Utan G.M:s och F.D:s medverkan skulle aktionen uppenbarligen inte ha kommit till stånd.

Av, nu anförda skäl bör straffet skärpas och för envar av G.M. och F.D. bestämmas till fängelse sex år.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på så sätt att straffet för envar av G.M. och F.D. bestäms till fängelse 6 år.

HD:s dom meddelades d 9 febr 1996 (nr DB 18).