NJA 2022 s. 675
En person som har gett annan i uppdrag att begå ett mord har dömts för anstiftan av mord, trots att gär-ningsmannen på grund av förväxling dödat en annan person än det tilltänkta offret. Även fråga om den som har lämnat uppdraget kan dömas för, utöver anstiftan av mord på det faktiska offret, anstiftan av försök till mord på det tilltänkta offret.
Malmö tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Malmö tingsrätt mot S.S. för anstiftan av mord och anstiftan av försök till mord enligt 3 kap. 1 § BrB i dess lydelse före den 1 januari 2020 samt 3 kap. 11 § och 23 kap. 1 och 4 §§ BrB med följande gärningsbeskrivning (tingsrättens domsbilaga 2).
S.S. har under tiden den 1–2 februari 2018 anstiftat, genom att förmå, annan eller andra personer att utföra mord i Malmö alternativt har han främjat gärningarna enligt följande:
S.S. har den 1–2 februari 2018 anvisat personbilen – – – som A.A. skulle använda för spaning mot S.V:s bostad i Dalby, vidare har S.S. förmått A.A.
– att på eftermiddagen den 2 februari 2018 lämna meddelande till A.C. att han skulle stämma träff med S.V. för att samtliga tre skulle träffas, vilket de facto skedde på Docentgatan i Malmö, i syfte att skjuta S.V. till döds,
– att när S.V. och A.C. den 2 februari 2018 omkring kl. 19.00 kommer till avsedd plats lämna A.C. nytt besked om att återkomma med S.V. om en timme.
Under tiden som A.A. utför S.S:s order enligt ovan har S.S. varit i kontakt med den eller de som skall utföra mordet på S.V. och lämnat instruktioner till dem om var och hur mordet på S.V. skall utföras.
När S.V., A.C. och A.A. den 2 februari 2018 strax före kl. 20.00 befinner sig tillsammans på en parkering vid Docentgatan i Malmö kommer S.S:s anstiftade gärningsmän, två stycken, till platsen i syfte att döda S.V. Gärningsmännen skjuter ett stort antal skott mot S.V. och A.A. Av tillfälliga omständigheter träffas inte S.V. utan istället träffas A.A. med minst fem kulor, vilket leder till att han omedelbart avlider. Fara för att S.V. skulle dödats har förelegat.
S.S. åtalades vidare för grovt penningtvättsbrott enligt 3 § första stycket 1 och 5 § första stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (tingsrättens domsbilaga 1) samt för anstiftan av mord enligt 3 kap. 1 § BrB i dess lydelse före den 1 januari 2020 och 23 kap. 4 § BrB (tingsrättens domsbilaga 3). Det sist nämnda åtalet, som avsåg en händelse den 30 mars 2017 på Ramels väg i Malmö, omfattade även två andra personer, som åtalades för medhjälp till mord.
S.V. samt A.A:s två underåriga döttrar, L.A. och N.A., yrkade skadestånd av S.S.
S.S. förnekade samtliga brott och bestred skadeståndsanspråken.
Domskäl
Tingsrätten (rådmännen Jacob Heister och Emma Regnér samt fyra nämndemän) anförde följande i dom den 7 maj 2021.
3 NÅGRA ALLMÄNNA UTGÅNGSPUNKTEN FÖR TINGSRÄTTENS BEDÖMNING
3.1 Bevisbördan, beviskrav och bevisvärdering i brottmål
I svensk rätt råder fri bevisföring. Detta innebär att varje part är fri att åberopa vilken bevisning de vill till stöd för sin talan. I svensk rätt råder också fri bevisprövning. Det innebär att rätten är fri att värdera den bevisning som har lagts fram i målet. Den fria bevisprövningen innebär inte att värderingen av den åberopade bevisningen är helt överlämnad åt domstolens skönsmässiga bedömning. Endast rationella skäl får inverka på bedömningen. Analysen ska vara objektivt grundad och utföras strukturerat.
I brottmål är det åklagaren som ensam har bevisbördan för samtliga omständigheter som ska vara uppfyllda för en fällande dom. Den som är tilltalad i ett brottmål behöver varken bevisa eller motbevisa något. En tilltalad i ett brottmål har rätt att vägra yttra sig. Inom ramen för den fria bevisprövningen har domstolen sedan att pröva om den tilltalades tystnad ska tillmätas någon bevisverkan. I HD:s praxis har det ansetts att den s.k. förkla-ringsbördan i vissa situationer kan gå över på den tilltalade. Det innebär att om åklagaren har lagt fram tillräckligt stark bevisning för ett visst förhållande, krävs det för att domstolen ändå ska komma till en annan slutsats att det presenteras en alternativ förklaring av den tilltalade. Förklaringen måste ha en sådan substans att den är värd att beakta. Den måste också – i vart fall i sina huvuddrag – kunna kontrolleras mot vad som i övrigt är utrett i målet. Det som nu sagts innebär inte att den tilltalade behöver bevisa sin oskuld utan endast att den alternativa förklaringen måste framstå som möjlig och därför inte kunna lämnas utan avseende vid prövningen av om åkla-garen har förmått styrka sin talan.
I rättsfallet NJA 2015 s. 702 har HD beskrivit en lämplig ordning för hur bevisvärdering i brottmål kan gå till. Bedömningen bör till en början ta sikte på den bevisning som har åberopats till stöd för gärningspåståendet. Om det sammanvägda värdet av den bevisning som har åberopats till stöd för bevistemat (gärningsbeskrivningen) inte är så högt att det räcker för att detta ska vara styrkt, saknar bevisning som har åberopats mot temat betydelse. Den tilltalade ska då frikännas redan på grund av att bevisningen mot hen är otillräcklig. Först om åklagarens bevisning är tillräcklig ska den tilltalades berättelse och bevisningen som stöder denna värderas mot den bevisning som lagts hen till last. Tingsrätten kommer framförallt att använda sig av denna bevisvärderingsmetod i detta mål.
En betydande del av den muntliga bevisningen i detta mål består av förhör med personer som tidigare varit åtalade, och i vissa fall dömda, för brott med anknytning till de brott som behandlas i denna dom. Rent generellt gäller försiktighet vid att lägga en medtilltalads uppgifter till grund för bedömningen. Så är fallet även i detta mål. Det innebär dock inte att en medtilltalads uppgifter helt saknar bevisvärde. En prövning måste göras i det enskilda fallet och med hänsyn tagen till omständigheterna i just den aktuella situationen.
3.2 Allmänt om ansvar för medverkan
I detta mål aktualiseras reglerna om medverkan. De allmänna bestämmelserna om medverkan finns i 23 kap. 4 § BrB. Enligt 4 § första stycket ska ansvar som är föreskrivet för en viss gärning ådömas inte bara den som har utfört gärningen utan även annan som har främjat gärningen med råd eller dåd. I 4 § andra stycket anges att den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Enligt paragrafens tredje stycke ska varje medverkande bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom eller henne till last.
Man skiljer alltså på den som har utfört den otillåtna gärningen (huvudgärningen eller medverkansobjektet) och den som har främjat den med råd eller dåd, dvs. genom psykiska eller fysiska medel (medverkansgärningen). Den som har utfört huvudgärningen är gärningsman. Om den som medverkat till gärningen inte är att anse som gärningsman kan hen dömas för anstiftan om denne har förmått annan till utförandet, se 23 kap. 4 § BrB. Med att förmå någon att utföra gärningen avses att genom psykisk påverkan orsaka den andres gärning. I det ligger bl.a. att någon uppsåtligen framkallat ett beslut av den andre att företa en viss handling. Anstiftan förutsätter varken övertalning eller vilseledande. Däremot krävs det ett orsakssamband mellan anstiftanshandlingen och utförandet av gärningen.
En förutsättning för att en person ska dömas för medverkan är att en straffbelagd gärning har utförts och att denna huvudgärning uppfyller kraven enligt någon straffbestämmelse eller rekvisiten för en osjälvständig brottsform, som exempelvis försök till ett brott. Dessutom krävs att det inte har funnits någon omständighet, t.ex. nöd, som medför att huvudgärningen inte är otillåten. Varje medverkandes ansvar är självständigt på så sätt att den som medverkat vid en straffbar gärning kan dömas för anstiftan eller medhjälp trots att den person som har utfört huvudgärningen inte kan dömas för den; det behöver inte ens finnas en utpekad gärningsman. Vad som krävs är bara att det är klarlagt att någon person – känd eller okänd – har förövat en gärning som uppfyller de objektiva rekvisiten i en straffbestämmelse.
Ytterligare en förutsättning som måste vara uppfylld för att en person ska kunna dömas för medverkan till ett brott, i detta fall mord eller försök till mord, är att hen uppsåtligen har medverkat till brottet. Varje medverkande bedöms efter vars och ens uppsåt. Ett grundläggande krav är att den medverkande haft uppsåt i förhållande till den konkreta gärning som är huvudbrottet och att uppsåtet täcker samtliga brottsrekvisit enligt det tillämpliga straffbudet. När det gäller bedömningen av varje tilltalads uppsåt krävs dock inte någon fullständig överensstämmelse mellan en tilltalads föreställning om vad som ska ske och vad som sedan faktiskt sker. Om flera är inblandade i en brottslig verksamhet känner inte alltid varje medverkande till hur brottet närmare ska gå till. Detta krävs inte heller för att uppsåtskravet ska vara uppfyllt (se rättsfallet NJA 2007 s. 929).
– – –
4 ÅTALET I DOMSBILAGA 1 – GROVT PENNINGTVÄTTSBROTT (S.S.)
Tingsrätten fann på anförda skäl att S.S. skulle dömas för penningtvättsbrott i enlighet med gärningsbeskriv-ningen. Brottet var med hänsyn till att det avsåg ett stort belopp att bedöma som grovt.
5 ÅTALET I DOMSBILAGA 2 – ANSTIFTAN AV MORD OCH ANSTIFTAN AV FÖRSÖK TILL MORD (S.S.)
Här gör tingsrätten en utförlig genomgång och analys av utredningen i målet.
5.3.7 Sammanfattande bedömning
Sammanfattningsvis kommer tingsrätten fram till att S.S. har agerat på det sättet som åklagaren påstått i gärningsbeskrivningen. Åklagaren har i första hand gjort gällande att detta agerande ska bedömas som anstiftan av försök till mord och anstiftan av mord.
Som tingsrätten närmare utvecklar ovan under ”några allmänna utgångspunkter för tingsrättens bedömning” kan den som inte är att anse som gärningsman dömas för anstiftan om denne förmår någon annan att utföra en gärning. För anstiftansansvar krävs att gärningen kom till fullbordan eller försök. Med uttrycket ”förmått” avses att någon genom psykisk påverkan har orsakat den andres gärning. I det ligger bland annat att någon uppsåtligen framkallat ett beslut av den andre att företa en viss handling.
I detta fall är identiteten hos skytten eller skyttarna, som är gärningsmän i strikt mening, okänd. För att ett anstiftansbrott ska föreligga krävs emellertid inte att åklagaren kan bevisa exakt vem som utförde brottet, genom att t.ex. namnge gärningsmannen. Däremot måste åklagaren bevisa att S.S. har haft kontakt med just den person som senare kom att utföra mordet eller att han varit medveten om att någon annan skulle kontakta en sådan person och på hans uppdrag förmå den personen att utföra brottet. Det måste också vara klarlagt att dessa personer inte hade utfört gärningen utan S.S:s agerande. Som tingsrätten redogjort för ovan är det styrkt att S.S. var den som initierade mordplanerna och också den som var drivande i beställningen av mordet. Han har därmed förmått gärningsmännen att utföra gärningen och alltså gjort sig skyldig till ett anstiftansbrott.
5.3.8 Bedömningen av S.S:s uppsåt
Åklagaren har gjort gällande att S.S. hade avsiktsuppsåt till mordförsöket på S.V. och att han hade likgiltighetsuppsåt till mordet på A.A. Tingsrätten övergår nu till att bedöma denna fråga.
För att S.S. ska kunna dömas för medverkan till ett brott, i detta fall mord eller försök till mord, krävs att han uppsåtligen har medverkat till brottet. Varje medverkande bedöms efter sitt uppsåt. Ett grundläggande krav är att den medverkande haft uppsåt i förhållande till den konkreta gärning som är huvudbrottet och att uppsåtet täcker samtliga brottsrekvisit enligt det tillämpliga straffbudet. När det gäller bedömningen av varje tilltalads uppsåt krävs dock inte någon fullständig överensstämmelse mellan en tilltalads föreställning om vad som ska ske och vad som sedan faktiskt sker. Om flera är inblandade i en brottslig verksamhet känner inte alltid varje medver-kande till hur brottet närmare ska gå till. Detta krävs inte heller för att uppsåtskravet ska vara uppfyllt (se rättsfallet NJA 2007 s. 929).
Tingsrätten har ovan kommit till slutsatsen att det var S.V. som var den tilltänkta måltavlan men att gär-ningsmännen misstog sig på person och i stället siktade på och träffade A.A. Med hänsyn till vad som kommit fram i wickr-konversationen och S.S:s motiv råder det inte någon tvekan om att S.S. handlade med avsiktsuppsåt när han anstiftade mordet på S.V.
När det gäller frågan om S.S:s eventuella uppsåt i förhållande till A.A. är dock bedömningen enligt tingsrätten mer komplicerad.
Det är till att börja med klarlagt att S.S. inte hade något avsiktsuppsåt till A.A:s död. Åklagaren har inte heller påstått det utan i denna del gjort gällande att S.S. har agerat med likgiltighetsuppsåt. För att så ska vara fallet krävs att S.S. har insett att det fanns en risk att A.A. skulle träffas av skotten och att han var likgiltig inför om denna effekt skulle förverkligas. I denna fråga är det avgörande om – vid gärningstillfället – förverkligandet av effekten (A.A:s död) hade utgjort ett relevant skäl för S.S. att avstå från gärningen (jfr rättsfallet NJA 2016 s. 763).
Det faktum att S.S. har beställt ett mord på en öppen gata talar i viss mån för att han var likgiltig inför om A.A., som han visste skulle befinna sig i närheten, träffades av skotten. Det måste nämligen i en sådan situation finnas en avsevärd risk för att någon annan på platsen träffas av skotten, till exempel för att gärningsmännen missar det tilltänkta offret. Denna risk måste S.S. ha insett. Det saknas emellertid närmare utredning om hur beställningen gick till eller vilka närmare instruktioner gärningsmännen fick. Det finns inte heller i övrigt någon utredning som visar att S.S. var likgiltig inför A.A:s död. I motgående riktning talar i stället att S.S. i wickr-konversationen uppmanade A.A. att lämna platsen innan skyttarna avlossade skotten och att det har framkommit att de båda var relativt nära vänner. Tingsrätten kommer därför fram till att utredningen inte är tillräcklig för att slå fast att S.S. handlade med likgiltighetsuppsåt i förhållande till A.A.
Frågan blir då om S.S. trots detta ska dömas för anstiftan av mord gällande A.A. I detta läge aktualiseras reglerna om error in persona och aberratio ictus. Error in persona föreligger när gärningsmannen misstar sig på person. Aberratio ictus föreligger när gärningsmannen missar en person och i stället träffar en annan person. I målet aktuellt fall är det för gärningsmännens del alltså fråga om en error in personasituation. Vad avser en gärningsman utgör error in persona-fallen ofta inte några uppsåtsmässiga svårigheter eftersom objekten utgör, ur ett straffrättsligt perspektiv, likvärdiga objekt. Om en person agerat med uppsåt och haft för avsikt att döda en annan person men misstar sig om personen uppfylls täckningsprincipen och rekvisiten i 3 kap. 1 § BrB likväl och gärningsmannen kan dömas för uppsåtligt brott oaktat att hen misstagit sig om offret. Gärningsmannen har ju vid denna situation faktiskt träffat det konkreta objekt hen haft i sikte vid gärningstillfället.
I den situation som det nu är fråga om, och där prövningen alltså avser anstiftarens uppsåt, är situationen dock annorlunda. Anstiftarens ansvar begränsas enligt lagtexten i 23 kap. 4 § andra stycket BrB till det uppsåt hen själv innehaft vid gärningen. Det ligger i anstiftandets natur att det föreligger ett uppsåt men frågan är om det uppsåt som existerar kan generaliseras för att även täcka det mordoffer som ej var avsett att träffas. Det saknas vägledande praxis i denna fråga. Den begränsade doktrin som finns på området verkar dock vara enig om att denna situation ska behandlas som ett så kallat aberratio ictus-fall vad avser anstiftaren (se Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 125 och Asp, Juridisk tidskrift 2001/02 häfte 3, s. 617 som citerar Jareborg, Allmän Kriminalrätt, 2001 s. 345). Detta motiveras med att en anstiftare vid det tillfälle huvudgärningen utförs inte har ”siktet inställt” på det konkreta sättet som gärningsmannen har. I stället har ”det redskap” (dvs. gärningsmannen) anstiftaren använt – såväl i detta fall som i fall där gärningsmannen träffar en annan person än den person hen haft i sikte – missat målet. Från anstiftarens synvinkel saknar det relevans om gärningsmannen misstar sig på person eller missar målet eftersom båda alternativen utgör en miss. Tingsrätten instämmer i denna bedömning och kommer därför att behandla denna situation som ett aberratio ictus-fall.
Även rättsläget gällande hur en aberratio ictus-situation ska bedömas straffrättsligt är dock oklart. De två alternativa modeller som vanligtvis nämns i den rättsvetenskapliga doktrinen är specialitetsmodellen och ekvivalensmodellen (se Straffansvarsutredningens betänkande SOU 1996:185, s. 91 för en närmare redogörelse av de båda modellerna). Enkelt uttryckt innebär specialitetsmodellen att personen döms för ett försöksbrott gällande det tilltänkta offret och, om förutsättningar finns, för oaktsamhetsbrott i förhållande till det faktiska offret. Ekvivalensmodellen innebär istället att personen döms för det fullbordade brottet gentemot det faktiska offret. Petter Asp har i sin artikel ”Om uppsåtstäckning vid aberratio ictus” (Juridisk Tidskrift 2001/02 häfte 3, s. 610) lyft fram ett tredje alternativ som något förenklat kan förklaras som att gärningsmannen får ansvara för ett fullbordat brott om det inte för honom framstår som ett misslyckande att han träffade C i stället för B. Som exempel på en sådan situation har Petter Asp i nämnda artikel lyft fram att gärningsmannen endast är ute efter att genom stenkastning krossa fönsterrutor eller om gärningsmannen ägnar sig åt att skjuta med ärtrör i syfte att mer allmänt ofreda personer som är ute på söndagspromenad. Omvänt gäller att gärningsmannen inte ska dömas för det fullbordade brottet utan enbart för försök respektive oaktsamhetsbrott om det faktum att hans gärning ”träffar” fel mål måste ses som ett misslyckande utifrån hans brottsplan.
Det saknas praxis från HD som berör denna fråga. Av den praxis som finns från hovrätterna framgår att specialitetsmodellen har valts i de flesta fall (se bland annat RH 1983:163, RH 2001:1 och Hovrätten över Skåne och Blekinges dom i mål B 2193-09). Det är tingsrättens bedömning att det även i detta fall finns starkare skäl för att, med tillämpning av specialitetsmodellen, inte döma till ansvar för det fullbordade brottet. Tingsrätten beaktar här att S.S. i detta fall har haft ett konkret uppsåt vad gäller brottsoffret. Det måste nämligen för S.S. ha framstått som ett konkret misslyckande att A.A. avled och att S.V. överlevde mordförsöket. Av betydelse i sammanhanget är också att det är fråga om en medverkansmans uppsåt och att HD i praxis har varit försiktig med att tolka ett sådant uppsåt extensivt (se bland annat rättsfallen NJA 1963 s. 574, NJA 1984 s. 992 och NJA 1996 s. 27).
Sammanfattningsvis kommer tingsrätten därför fram till att det saknas förutsättningar för att döma S.S. för anstiftan av mord gällande A.A. Gärningsbeskrivningen som den utformats täcker inte heller något annat brott mot A.A.
5.3.9 S.S. ska dömas för anstiftan av försök till mord
Tingsrättens prövning enligt ovan innebär alltså att S.S. ska dömas för anstiftan av försök till mord gällande S.V. Eftersom S.S. har saknat uppsåt att döda A.A. ska han frikännas från åtalet avseende anstiftan av mord.
6 ÅTALET I DOMSBILAGA 3 – ANSTIFTAN AV MORD (S.S.) OCH
MEDHJÄLP TILL MORD (ÖVRIGA TILLTALADE)
Efter en utförlig genomgång av utredningen gjorde tingsrätten en sammanfattande bedömning av S.S:s ansvar. Det fanns enligt tingsrätten ingen annan slutsats än att det var S.S. som var ansvarig för att mordet skulle ge-nomföras och att det var han som beställt mordet. Han hade anstiftat och främjat mordet och kunde därför inte undgå ansvar för anstiftan av mord.
Tingsrätten fann vidare att en av de medtilltalade skulle dömas för medhjälp till mord och att åtalet mot den andre skulle ogillas.
7 PÅFÖLJDSFRÅGORNA
Vid en sammanvägd bedömning kom tingsrätten fram till att det samlade straffvärdet för de brott som S.S. nu dömdes för var så högt att det inte fanns utrymme för att bestämma någon annan påföljd än fängelse på livstid.
Beträffande den medtilltalade fann tingsrätten att straffets längd skulle bestämmas till åtta år och sex månader. Det var inte aktuellt att välja någon annan påföljd än fängelse.
8 SKADESTÅNDSFRÅGORNA
Med hänsyn till utgången i skuldfrågan fann tingsrätten att S.S. var skadeståndsskyldig i förhållande till S.V. Dennes yrkande skulle bifallas i sin helhet.
Eftersom S.S. friades för åtalet avseende A.A. skulle L.A:s och N.A:s skadeståndsyrkanden avslås.
Eftersom S.S. och en av de medtilltalade nu dömdes för anstiftan av respektive medhjälp till mord avseende gärningen enligt domsbilaga 3, var de solidariskt skadeståndsskyldiga mot offrets efterlevande. De hade båda godtagit det yrkade beloppet och räntan som skäliga. Skadeståndsyrkandet gentemot dem skulle därför bifallas.
9 ÖVRIGA FRÅGOR
Tingsrätten uttalade sig i frågor om häktning, förverkande, sekretess och brottsofferfond.
DOMSLUT
Tingsrätten dömde S.S. för
1. anstiftan av mord enligt 3 kap. 1 § BrB i dess lydelse före den 1 januari 2020 samt 23 kap. 4 § BrB (avseende domsbilaga 3),
anstiftan av försök till mord enligt 3 kap. 1 § BrB i dess lydelse före den 1 januari 2020 samt 3 kap. 11 § och 23 kap. 1 och 4 §§ BrB (avseende S.V. i domsbilaga 2) samt
grovt penningtvättsbrott enligt 4 § och 5 § första stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (avseende domsbilaga 1).
S.S. frikändes från åtalet för anstiftan av mord enligt 3 kap. 1 § BrB i dess lydelse före den 1 januari 2020 samt 23 kap. 4 § BrB (avseende A.A. i domsbilaga 2).
Påföljden bestämdes till fängelse på livstid.
Tingsrätten förordnade vidare om skadestånd, skyldighet att till staten utge förverkat värde av utbyte av brott, häktning, sekretess och brottsofferfond.
Beträffande åtalet enligt domsbilaga 3 dömde tingsrätten en av de medtilltalade för medhjälp till mord enligt 3 kap. 1 § BrB i dess lydelse före den 1 januari 2020 och 23 kap. 4 § BrB samt frikände den andre.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Åklagarna överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle döma S.S. även för anstiftan av eller medhjälp till mord på A.A.
Åklagarna överklagade även beträffande de medtilltalade.
N.A. och L.A. överklagade och yrkade att hovrätten skulle bifalla deras vid tingsrätten mot S.S. förda skadeståndstalan.
Även S.S. överklagade. Han yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från åtalen, avslå åklagarens talan om förverkande samt ogilla mot honom av S.V. förd skadeståndstalan eller att hovrätten åtminstone skulle döma ut en lindrigare påföljd än tingsrätten gjort.
Hovrätten
Den medtilltalade som fälldes i tingsrätten överklagade och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från åtalet och till följd därav befria honom från att betala skadestånd eller att hovrätten åtminstone skulle lindra straffet.
Part motsatte sig motparts ändringsyrkande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Björn R. le Grand, Ingela Sundin och Fredrik Landgren, referent, tf. hovrättsassessorn Jonas Hanspers samt två nämndemän) anförde följande i dom den 24 november 2021.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL – GROVT PENNINGTVÄTTSBROTT
På anförda skäl fann hovrätten att S.S. skulle dömas för penningtvättsbrott i enlighet med gärningsbeskrivningen. Brottet var, som tingsrätten angett, grovt.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL – MORD OCH MORDFÖRSÖK PÅ DOCENTGATAN
Efter en utförlig redovisning av utredningen gjorde hovrätten följande sammanfattande bedömning av S.S:s agerande.
Hovrätten kommer till samma slutsats som tingsrätten. Det är sålunda ställt utom rimligt tvivel att S.S. har agerat på det sätt som påstås i gärningsbeskrivningen. Gärningarna utgör objektivt sett anstiftan av mord (A.A.) och anstiftan av försök till mord (S.V.).
Uppsåt
På av tingsrätten anförda skäl anser även hovrätten att det inte råder någon tvekan om att S.S:s avsikt var att S.V. skulle mördas.
Det är inte bevisat att S.S. avsåg att A.A. skulle dödas eller uppfattade det som att en dödlig utgång var i det närmaste ofrånkomlig (avsiktsuppsåt eller insiktsuppsåt). Åklagaren har inte heller gjort gällande att det skulle ha förelegat uppsåt av något av dessa båda slag, utan att S.S. haft s.k. likgiltighetsuppsåt.
Prövningen av om S.S. har haft likgiltighetsuppsåt ska göras i två steg. Först ska prövas om S.S. var medveten om risken för att A.A. skulle träffas av kulorna och avlida till följd av detta. Om den frågan besvaras jakande ska prövas om S.S. var likgiltig inför om denna effekt skulle förverkligas.
För prövningen av det andra ledet har det ansetts vara avgörande huruvida – vid gärningstillfället – förverkligandet av effekten utgjorde ett relevant skäl för gärningsmannen att avstå från gärningen. HD har i NJA 2016 s. 763 uttalat att gärningsmannen normalt har varit likgiltig inte bara när han uppfattade att det fanns en mycket hög sannolikhet utan också när han annars trodde – i betydelsen utgick från eller antog – att effekten skulle inträda eller att gärningsomständigheten förelåg. Om gärningsmannen inte trodde detta har han, enligt HD:s resonemang, i allmänhet inte varit likgiltig.
Före skjutningen hade S.S. kontakt med de okända gärningsmän som skulle utföra mordet på S.V. Han lämnade därvid instruktioner till dem om var, när och hur mordet skulle utföras. Gärningsmännen dök därefter upp på den tid och plats som S.S. bestämt och avlossade flera skott i riktning mot A.A., S.V. och A.C. Det får därmed anses klarlagt att gärningsmännen i huvudsak följt de instruktioner de fått av S.S. Vid skjutningar som sker under angivna förhållanden finns en risk för att skytten förväxlar den tilltänka måltavlan med någon annan. S.S. måste därför ha varit medveten om att det fanns en risk för att kulorna skulle träffa A.A. i stället för S.V. och att A.A. skulle avlida som en följd av detta.
Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att det saknas närmare utredning om hur beställningen av mordet gick till eller vilka närmare instruktioner gärningsmännen fick av S.S. Utredningen ger därmed inte underlag för slut-satsen att S.S. skulle ha uppfattat att det fanns en mycket hög sannolikhet för att A.A. skulle skjutas till döds eller att han annars trott att detta skulle inträffa. Något som ändå talar för att han ska dömas med hänvisning till ett likgiltighetsuppsåt har inte framkommit.
Vad S.S. ska dömas för
När det gäller frågan om S.S. ska dömas för att ha anstiftat mordet på A.A. har hovrätten alltså som utgångspunkt samma faktiska förhållanden som tingsrätten. Det är styrkt att S.S. förmått två okända gärningsmän att försöka mörda S.V. men att dessa tagit miste på person och i stället för S.V. dödat A.A. För gärningsmännens del har det förelegat en situation som med en latinsk term benämns error in persona. Som hovrätten redovisat i det före-gående är det inte styrkt att S.S:s uppsåt omfattat att gärningsmännen skulle göra ett sådant misstag. S.S. har alltså inte haft uppsåt att A.A. skulle dödas.
Därmed är emellertid inte sagt att han inte ska dömas för mordet på A.A.
Vid gärningar som är brott bara om de begås uppsåtligen följer visserligen av den s.k. täckningsprincipen att gärningsmannen endast kan hållas ansvarig för den otillåtna gärningen om hans uppsåt täcker denna. Som utgångspunkt krävs att gärningsmannens uppfattning av ett händelseförlopp överensstämmer med det verkliga händelseförloppet. Det krävs emellertid inte alltid en fullständig överensstämmelse däremellan. Hur stor skill-naden kan vara i olika situationer utan att kravet på täckning åsidosätts är omdiskuterat. En sådan omdiskuterad situation, då det inte föreligger fullständig överensstämmelse mellan det verkliga och det föreställda händelse-förloppet, är fall av error in persona.
Diskussionen förs ofta med anknytning till det liknande fallet att gärningsmannen med sitt skott missar det tilltänkta målet och av misstag i stället träffar ett annat, aberratio ictus.
Hovrätten tar i det följande först upp frågorna om ansvar för det fullbordade brottet respektive det felslagna försöket vid error in persona. Hovrätten övergår därefter till att särskilt behandla frågan om anstiftares ansvar i dessa fall när det, som i detta fall, inte kan slås fast att anstiftaren haft uppsåt att den som verkligen angreps men väl att den som försöket riktades mot skulle dödas. Slutligen redovisar hovrätten sin bedömning av vad S.S. ska dömas för.
Ansvar vid error in persona för det fullbordade brottet
1864 års strafflag, som ersattes av brottsbalken år 1965, innehöll i 14 kap. 42 § en reglering av error in persona och aberratio ictus vid dråp (även innefattande mord) och misshandel. I bestämmelsen angavs att om gär-ningsmannen träffat annan än den han ville döda eller misshandla, ska gärningsmannen dömas som om gär-ningen var förövad mot den åt vilken gärningen var ämnad. I ett förslag till ny strafflag föreslog Johan Thyrén år 1917 att bestämmelsen skulle tas bort. Han konstaterade att bestämmelsen ger uttryck för en uppfattning som vid fall av error in persona redan är självklar. I fråga om aberratio ictus ansåg han emellertid att bestämmelsens innebörd svårligen kunde gillas ”från den moderna vetenskapens ståndpunkt”. Oavsett ansåg han att det sak-nades skäl att i lagtext reglera dessa frågor och framförallt inte för enstaka brott (bestämmelsen avsåg ju endast dråp och misshandel ). Vid införandet av brottsbalken togs bestämmelsen bort och i förarbetena anges kortfattat att ”i likhet med Thyrén har kommittén icke heller ansett erforderligt att upptaga någon bestämmelse för det fall att någon vid dråp eller misshandel träffat annan än den han ville döda eller misshandla”. Uttalandet ger inte någon direkt vägledning för hur lagstiftaren numera ser på fall av aberratio ictus utan kan närmast ses som att frågan överlämnades till rättstillämpningen.
Vid fall av error in persona råder konsensus inom den juridiska doktrinen att gärningsmannen bör dömas för uppsåtligt brott mot den som drabbats av gärningen. Förväxlingen av offrets identitet saknar alltså betydelse. Ståndpunkten bekräftas i praxis. När gärningsmannen dödar en viss person i tron att denne är en annan person, ska gärningsmannen således dömas för uppsåtligt dödande.
Vid fall av aberratio ictus finns det i doktrinen olika uppfattningar om hur gärningsmannens ansvar ska hanteras. En av dessa är att gärningsmannen bör dömas för uppsåtligt brott mot den som drabbats av gärningen, precis som vid fall av error in persona. Denna uppfattning, eller lösning, brukar kallas ekvivalensmodellen och bygger på brottsbestämmelsernas utformning. Exempelvis kräver mordbestämmelsen i 3 kap. 1 § BrB endast att gärningsmannen berövat ”annan” livet och det bör därför, enligt ekvivalensmodellen, inte krävas att gär-ningsmannen haft uppsåt till att mörda just den person som blivit mördad. Bland förespråkarna för ekviva-lensmodellen finns bland annat Ivar Strahl, Nils Jareborg, Magnus Ulväng och Petter Asp. En motsatt lösning är den så kallade specialitetsmodellen, enligt vilken fall av aberratio ictus bör bedömas som försök till uppsåtligt brott mot den person som gärningsmannen egentligen ville träffa, eventuellt i förening med ett oaktsamhetsbrott mot den som faktiskt träffades. Specialitetsmodellen förespråkas av bland annat Peter Borgström, Samuel Cavallin, Ivar Agge och Hans Thornstedt.
Förespråkarna av att tillämpa ekvivalensmodellen vid aberratio ictus hävdar att en nackdel med specialitetsmodellen är att den inte kan användas i de fall då brottet inte är kriminaliserat på försöksstadiet eller vid oaktsamhet. Vidare lyfts det fram att ekvivalensmodellen används vid fall av error in persona och att det inte finns något skäl att behandla fall av aberratio ictus annorlunda. Lagtexten avseende de enskilda brottstyperna talar i generella termer av exempelvis ”tillfogar en annan person kroppsskada” (3 kap. 5 § BrB). Både i fall av error in persona och aberratio ictus har gärningspersonen uppfyllt rekvisitet ”annan”, såväl objektivt som subjektivt. Ett annat argument som framförs till stöd för ekvivalensmodellen är att det i flera situationer är svårt att dra en skiljelinje mellan error in persona och aberratio ictus, exempelvis vid anstiftan, och att det därför är rimligast att ekvivalensmodellen tillämpas i båda fallen.
Förespråkarna av specialitetsmodellen anser däremot att denna bättre överensstämmer med det verkliga händelseförloppet. Gärningsmannen döms nämligen för det konkreta och specifika uppsåt han faktiskt haft. Vidare argumenteras det för att specialitetsmodellens bedömning av uppsåt ligger mer i linje med den allmänna befolkningens uppfattning. Förespråkarna av specialitetsmodellen lyfter vidare fram att det tilltänkta offret riskerar att förlora sin ställning i en eventuell straffprocess om ekvivalensmetoden tillämpas. Det uppsåt som gärningsmannen enligt ekvivalensmetoden haft att exempelvis misshandla en annan människa har realiserats mot den drabbade personen. Det kan ifrågasättas huruvida det går att flerfaldiga gärningsmannens uppsåt så att det omfattar dels ett fullbordat misshandelsbrott mot den drabbade personen, dels ett misshandelsförsök mot det tilltänkta offret.
I refererade avgöranden som avser aberratio ictus (RH 1983:163 och RH 2001:2) har specialitetsmodellen tillämpats. Denna hovrätt har i ett avgörande, B 2193-09, uttalat att både specialitetsmodellen och ekvivalensmodellen kan vara förknippade med fördelar och nackdelar beroende på situationen. Enligt hovrätten borde det därför vara tillåtet för domstolen att använda det synsätt som i det enskilda fallet framstår som mest naturligt. Hovrätten tillämpade specialitetsmodellen. Göta hovrätt har i B 1060-16 dömt enligt ekvivalensmodellen eftersom fallet avsåg brottet ofredande, vilket inte är straffbelagt på försöksstadiet och hovrätten därför ansåg det mer naturligt att tillämpa ekvivalensmodellen.
Ansvar vid error in persona för det misslyckade försöket
Det är fullt tänkbart att gärningsmannen i en error in personasituation uppfyller de objektiva rekvisiten för mord av den person som kom att bli måltavla (A) och försök till mord av den person som gärningsmannen egentligen var ute efter att angripa (B). När det gäller det subjektiva rekvisitet kan det emellertid argumenteras för att gär-ningsmannens uppsåt att döda en ”annan” person vid tillämpning av ekvivalensmodellen redan har tagits i anspråk vid utdömandet av ansvar för det fullbordade brottet mot A. Det kan därför ifrågasättas om gär-ningsmannen också kan dömas för försök till mord av B, eftersom detta förutsätter att man – som Asp uttrycker det – ”flerfaldigar” gärningsmannens uppsåt så att ett uppsåt att döda en person tillåts ligga till grund för be-dömningen att gärningsmannen förövat dels ett fullbordat mord på A, dels ett försök till mord på B. Asp tar själv inte någon tydlig ställning i denna fråga men konstaterar att det kan hävdas att en sådan rättstillämpning ”leder till resultat som är svåra att acceptera”. Asp hänvisar här till den danske domaren Peter Garde, som har fört ett sådant resonemang i en artikel i Tidsskrift for Rettsvitenskap kring tillämpning av ekvivalensmodellen vid aberratio ictus. Garde konstaterar att det huvudsakliga argumentet mot att döma gärningsmannen både för fullbordat uppsåtligt brott mot A och för försök till uppsåtligt brott mot B är att det riskerar att leda till en ”onödigt hög straffmätning”. Det skulle därför kunna uppfattas som en orättvis dubbelbestraffning. Garde anser emellertid inte att detta argument väger särskilt tungt med hänsyn till att straffet för försöksbrottet, i vart fall enligt dansk rätt, torde kunna ”absorberas” av straffet för det fullbordade brottet. Enligt Garde vore det dessutom stötande att i brottmålsprocessen inte erkänna att det finns två brottsoffer i fallet och att beröva det tilltänkta offret (B) sin möjlighet att föra en skadeståndstalan med anledning av brott.
I den svenska doktrinen har problematiken även behandlats av Jareborg. Han har konstaterat att det vid fall av error in persona och aberratio ictus (som enligt honom ska hanteras enligt ekvivalensmodellen) är möjligt att mer än ett brott är förövat – ett mot den drabbade personen och ett mot det tilltänkta offret. Avvikelser i brottsplanen som ligger inom ramen för ett otillåtet risktagandes relevansområde påverkar enligt honom inte uppsåtsfrågan. En konsekvens av ett sådant synsätt är inte att gärningsmannens uppsåt ”flerfaldigas”, utan att täckningsprincipen inte kräver att uppsåtet när det gäller det icke eftersträvade resultatet behöver täcka mer än att detta ligger inom det för gärningsmannen möjliga.
De skäl Garde anfört till stöd för att vid aberratio ictus döma för båda brotten – särskilt argumentet om det tilltänkta offrets ställning i brottmålsprocessen – kan appliceras även vid error in persona. Hovrätten ansluter sig därför till den av Jareborg uttalade meningen.
Som Jareborg anfört får i dessa situationer frågan om mer än ett brott är förövat hanteras i enlighet med vad som gäller i fråga om konkurrens mellan brott. Av betydelse blir då vad som utgör brottsenhet och vilka brott som kan anses medbestraffade.
Mellan det fullbordade mordet av A och försöket till mord av B föreligger s.k. likartad brottskonkurrens. Presumtionen är därför att gärningsmannen ska dömas för båda brotten i konkurrens. Mordförsöket är så pass allvarligt att det inte kan anses medbestraffat av straffet för det fullbordade mordet. Gärningsmannen ska därför dömas för båda brotten i konkurrens.
Att det vid ett fall av error in persona föreligger ett nära samband mellan brotten kan emellertid beaktas inom ramen för straffmätningen genom att ge asperationsprincipen ett större genomslag än annars.
Sammanfattningsvis bör alltså gärningsmannen vid error in persona vid uppsåtligt dödande dömas inte bara för det fullbordade brottet utan även för det felslagna försöket. För att undvika vad som kan uppfattas som en orättvis dubbelbestraffning kan asperationsprincipen ges ett större genomslag än annars.
Anstiftarens ansvar vid error in persona för det fullbordade brottet
En särskild fråga är hur en anstiftares ansvar ska bedömas när den anstiftade gärningsmannen förväxlat den person han uppmanats att döda med annan. Det saknas vägledande avgöranden från svenska domstolar och frågan har fått begränsat utrymme i den svenska doktrinen.
Strahl, Jareborg och Asp har uttalat att det ur anstiftarens synvinkel kan anses föreligga aberratio ictus oavsett om det för gärningsmannen föreligger error in persona eller aberratio ictus. Jareborgs förklaring till detta är att gärningsmannen är ett ”redskap” som anstiftaren använder, likt ett vapen, och att anstiftaren därmed missar sitt mål oavsett om gärningsmannen tar fel på person eller av misstag träffar fel person. Både Jareborg och Asp verkar emellertid ha gett uttryck för att detta inte är en självklar bedömning och att gränsdragningen mellan error in persona och aberratio ictus är svår vid fall av anstiftan. Denna svårighet talar enligt dem för att fall av aberratio ictus alltid bör bedömas enligt ekvivalensmodellen, precis som, för gärningsmannens del, vid error in persona.
Strahl har argumenterat för att anstiftarens ansvar bör bedömas på samma sätt som den anstiftade gärningsmannens ansvar, med hänsyn till att anstiftare och gärningsman är principiellt likställda enligt brottsbalkens medverkanslära. När det för gärningsmannen föreligger error in persona, ska gärningsmannen således dömas för fullbordat uppsåtligt brott och anstiftaren för anstiftan av fullbordat uppsåtligt brott. När det för gärningsmannen föreligger aberratio ictus ska anstiftarens ansvar bedömas enligt de principer som gäller aberratio ictus. Strahl är en förespråkare för ekvivalensmodellen och anser således att anstiftarens ansvar ska bedömas enligt ekvivalensmodellen vid fall av aberratio ictus. Enligt Strahl vore det mindre naturligt att tillämpa specialitetsmodellen på anstiftarens ansvar, eftersom alternativet till att döma anstiftaren för anstiftan av fullbordat uppsåtligt brott är att döma honom för försök att anstifta, dvs. stämpling. Omständigheten att många brott inte är straffbelagda på stämplingsstadiet talar, enligt Strahl, emot en tillämpning av specialitetsmodellen. Här kan dock noteras att alternativet i denna situation inte alltid bör vara att döma för försök till anstiftan (stämpling). Om den anstiftade gärningsmannen kan anses ha påbörjat utförandet av brottet mot det avsedda offret (dvs. försökspunkten har passerats), bör alternativet vid en tillämpning av specialitetsmodellen vara att döma anstiftaren för anstiftan av försök mot det avsedda offret (vilket tingsrätten gjort i detta mål). Stämpling övergår nämligen till anstiftan när gärningsmannen påbörjat utförandet av brottet. Vidare bör anstiftaren vid en tillämpning av specialitetsmodellen kunna dömas för anstiftan av gärningsmannens eventuella oaktsamhetsbrott mot den som faktiskt drabbats av gärningen.
Även Thyrén har argumenterat för att anstiftarens ansvar ska bedömas på samma sätt som gärningsmannens ansvar när det för gärningsmannen föreligger aberratio ictus. När det för gärningsmannen föreligger error in persona är Thyrén av uppfattningen att anstiftaren bör dömas som om han själv begått misstaget (förväxlingen), förutsatt att gärningsmannen inte gått utom anstiftans väsentliga innehåll.
Asp och Ulväng har konstaterat att rättsläget är oklart men att anstiftarens ansvar som regel bör följa den lösning som används för den anstiftade gärningsmannens ansvar. Om ekvivalensmodellen ska tillämpas på gärningsmannens ansvar, vilket alltid är fallet vid error in persona, bör ekvivalensmodellen även tillämpas på anstiftarens ansvar. Om gärningsmannen ska dömas för fullbordat uppsåtligt brott, ska anstiftaren således dömas för anstiftan av detta brott.
Detta överensstämmer i stort sett med hur anstiftansproblematiken hanteras i tysk rätt. Enligt tysk rättspraxis gäller att, om det för den anstiftade gärningspersonen föreligger error in persona, anstiftaren som utgångspunkt döms för anstiftan av fullbordat uppsåtligt brott. Ur anstiftarens synvinkel anses det i regel inte vara fråga om en aberratio ictus-situation. Om det för gärningsmannen föreligger aberratio ictus, döms anstiftaren enligt de principer som gäller för aberratio ictus (vilket i tysk rätt är specialitetsmodellen).
Frågan om anstiftarens ansvar, när det för gärningsmannen föreligger error in persona, har behandlats i det omdiskuterade tyska rättsfallet Rose–Rosahl från 1859. I fallet hade Rosahl övertalat Rose att mörda en annan man, som varje kväll vid visst klockslag passerade en viss plats. Rose gömde sig på denna plats och vid det aktuella klockslaget sköt han en person som passerade förbi. Denna person visade sig dock vara fel person. För Rose förelåg således error in persona, vilket är irrelevant för bedömningen av hans eget ansvar för mord. Rosahl däremot hävdade att det ur hans synvinkel varit fråga om ett fall av aberratio ictus och att han därför inte borde dömas för anstiftan av mord. Domstolen avfärdade dock detta argument och dömde honom för anstiftan av mord. Enligt domstolen fanns det ingen bra anledning att låta anstiftaren gynnas av en omständighet som för den anstiftade gärningsmannen var irrelevant. Rättsfallet har diskuterats flitigt i den tyska doktrinen och en del författare hävdar, tvärtemot domstolens bedömning, att det ur en anstiftares synvinkel föreligger en aberratio ictus-situation även när det för gärningsmannen föreligger error in persona, eftersom anstiftaren använt gär-ningsmannen som ett vapen och missat målet. Andra författare menar dock att det är fråga om error in persona även för anstiftaren. Bedömningen i Rose–Rosahl har senare bekräftats av Högsta domstolen i Tyskland, som i rättsfallet Hoferben från år 1990 dömde en anstiftare för anstiftan av mord när det för den anstiftade gär-ningsmannen förelåg error in persona. Domstolen uttalade att det för anstiftarens ansvar är irrelevant om den anstiftade gärningsmannen förväxlat det avsedda offret med någon annan förutsatt att förväxlingen ligger inom gränsen för vad som är förutsebart enligt allmän livserfarenhet. I det aktuella fallet var anstiftaren dessutom medveten om risken att gärningsmannen skulle kunna förväxla det avsedda offret med någon annan.
Den finske rättvetenskapsmannen Jaakko Forsman har i en avhandling behandlat fallet Rose–Rosahl. I av-handlingen hävdar han att det var rätt att döma Rosahl för anstiftan av mord såsom om error in persona förelegat även för Rosahl. Rose fullgjorde nämligen endast uppdraget såsom det blivit honom givet. Skulle Rose gjort sig skyldig till en avvikelse från uppdraget på ett eller annat vis, exempelvis på grund av ett missförstånd av uppdraget, kan saken enligt Forsman dock komma att bedömas annorlunda.
När det gäller anstiftarens ansvar vid error in persona finns det, som nämnts ovan, ingen praxis från svensk domstol. Doktrinen får därför en tung roll. Samtliga författare som behandlat anstiftarens ansvar – Strahl, Thyrén, Asp och Ulväng – verkar vara av uppfattningen att anstiftarens ansvar ska följa gärningsmannens. När det för gärningsmannen föreligger error in persona, vilket innebär att gärningsmannen ska dömas för fullbordat upp-såtligt brott enligt ekvivalensmodellen, ska anstiftaren således dömas för anstiftan av fullbordat uppsåtligt brott. Denna uppfattning ligger även i linje med tysk rätt.
Hovrätten ansluter sig till den redovisade ståndpunkten. Anstiftarens ansvar bör alltså vid fall av gärningsmannens error in persona följa gärningsmannens. Detta innebär att för anstiftarens ansvar det inte bör krävas att uppsåtet omfattar att gärningsmannen vid utförande av det tillämnade brottet tar fel på person. Täckningsprincipen skulle således vara på sådant sätt begränsad. Det bör dock krävas att gärningsmannen hållit sig inom anstiftans väsentliga innehåll eller att anstiftaren varit medveten om risken att gärningsmannen skulle kunna förväxla det avsedda offret med någon annan.
Anstiftarens ansvar för det misslyckade försöket vid error in persona
Frågan om anstiftarens ansvar i sig för det felslagna försöket är knappast kontroversiell. Frågan om konkurrens bedöms på samma sätt för anstiftaren som för gärningsmannen. Anstiftaren bör därför dömas särskilt för det misslyckade försöket i de fall de allmänna förutsättningarna för försöksansvar är uppfyllda.
Bedömningen i detta fall
Som hovrätten redovisat i avsnittet om S.S:s uppsåt har gärningsmännen i huvudsak följt de instruktioner som de hade fått av S.S. och han måste ha insett att en förväxling var möjlig. Hans konkreta uppsåt har visserligen inte omfattat att A.A. skulle komma att dödas. Med tillämpning av det resonemang hovrätten utförligt redovisat i det föregående bör han emellertid ändå dömas för att uppsåtligen ha anstiftat mordet på A.A.
Gärningsmännens ansträngningar för att döda S.V. hade nått så långt att den s.k. försökspunkten var nådd. Att försöket misslyckades är att tillskriva tillfälliga omständigheter. S.S. bör som hovrätten redovisat i det föregående dömas även för sin anstiftan av detta brott.
S.S. ska därför dömas för att ha anstiftat mordet på A.A. och för anstiftan av försöket att döda S.V.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL – MORD PÅ RAMELS VÄG
Hovrätten fann sammanfattningsvis att åklagarens bevisning var så stark att den i sig var tillräcklig för att det skulle anses styrkt att S.S. gjort sig skyldig till den åtalade gärningen, med undantag för påståendet att S.S. haft fysiska sammanträffanden med organisatören gällande planeringen och utförandet av mordet. S.S:s uppgifter och bevisning ändrade inte bevisläget.
Därmed var det ställt utom rimligt tvivel att S.S., med angivet undantag, hade gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Gärningen borde bedömas som anstiftan av mord.
Hovrättens slutsats var att det inte var ställt utom rimligt tvivel att den medtilltalade som hade fällts i tingsrätten begått den åtalade gärningen. Han skulle därför frikännas.
Hovrättens slutsats var att det var ställt utom rimligt tvivel att den andre medtilltalade skulle dömas för medhjälp till mord. Be-träffande åtalet i övrigt var bevisningen inte tillräcklig för en fällande dom.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut beträffande S.S. på så sätt att hovrätten
•dömer S.S. också för anstiftan av mord 2018-02-02 (1 tillfälle) enligt 3 kap. 1 § BrB i sin lydelse före den 1 januari 2020 och 23 kap. 4 § BrB,
•förpliktar S.S. att betala skadestånd till N.A. med 60 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 2 februari 2018 till dess betalning sker, samt
•förpliktar S.S. att betala skadestånd till L.A. med 60 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 2 februari 2018 till dess betalning sker.
I övrigt gäller tingsrättens domslut utan några ändringar.
Beträffande de medtilltalade (tingsrättens domsbilaga 3) ändrade hovrätten tingsrättens dom så att hovrätten frikände den som hade fällts i tingsrätten samt dömde den som hade frikänts för medhjälp till mord och bestämde påföljden till fängelse två år.
Hovrätten beslutade om sekretess.
Högsta domstolen
S.S. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom från samtliga åtal och avslå samtliga skade-ståndsanspråk eller i vart fall lindra påföljden så att den bestämdes till fängelse på viss tid i stället för på livstid. I andra hand yrkade S.S. att HD skulle återförvisa målet till hovrätten för ny prövning.
Riksåklagaren samt L.A. och N.A. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
S.V. yttrade sig inte i HD.
Med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om de faktiska förhållandena meddelade HD prövningstill-stånd i fråga om den rättsliga bedömningen av S.S:s agerande enligt gärningsbeskrivningen i tingsrättens doms-bilaga 2. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt skulle vila.
Riksåklagaren yrkade i HD att domstolen, om S.S. inte dömdes för anstiftan av mord på A.A., i stället, enligt ett tillägg till gärningsbeskrivningen, skulle döma honom enligt 3 kap. 7 § andra stycket och 23 kap. 4 § BrB för anstiftan av grovt vållande till annans död.
S.S. yrkade att riksåklagarens andrahandsyrkande skulle avvisas.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Sofie Westlin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–5 överensstämmer i huvudsak med punkterna 2–7 i HD:s domskäl.
Frågan i målet
Målet gäller främst frågan om hur en anstiftares ansvar ska bedömas när den anstiftade gärningsmannen har förväxlat den person som han eller hon uppmanats att begå brott emot.
Rättsliga utgångspunkter
Kravet på subjektiv täckning
Enligt 1 kap. 2 § BrB ska en gärning, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Kravet på uppsåt gäller de olika förutsättningar som ställs upp för att ett handlande ska vara straffbart. I vilken utsträckning som de olika brottsförutsättningarna ska vara täckta av gärningsmannens uppsåt (subjektiv täckning) varierar emellertid från fall till fall.
Misstag beträffande gärningsobjektet
Det kan föreligga skillnader mellan gärningsmannens uppfattning av ett händelseförlopp och det verkliga händelseförloppet. Gärningen kan till exempel orsaka ett resultat hos ett annat objekt än det avsedda. En sådan avvikelse är att gärningsmannen förväxlar objektet på ett sådant sätt att han eller hon tror att den person han skadar är en annan person eller att den sak han skadar är en annan sak (error in persona respektive error in obiecto). En annan avvikelse är att gärningsmannen missar sitt mål och träffar ett annat, som är straffrättsligt likvärdigt (aberratio ictus).
Gärningsmannens ansvar vid error in persona
Ett uppsåt kan vara obestämt på det sättet att det för gärningsmannen inte spelar någon roll vem eller vad som faktiskt blir brottsobjekt. Så kan vara fallet vid stöldbrott och vid skadegörelse. Uppsåtet är dock inte alltid generellt. Gärningsmannen kan ha uppsåt till att en viss person ska skadas eller dödas.
När gärningsmannen skadar eller dödar en viss person i tron att denne är en annan person har gärningsmannen inte åstadkommit vad han egentligen har velat. Gärningsmannen har dock haft uppsåt till att skada eller döda en person och detta överensstämmer med vad som har hänt i verkligheten. Att den skadade eller döda personen är någon annan än det tilltänkta offret påverkar inte bedömningen av huruvida rekvisiten för till exempel misshandel eller mord är uppfyllda. Förväxlingen av offrets identitet saknar alltså betydelse för bedömningen av gärningsmannens uppsåt och han eller hon ska i en sådan situation dömas för uppsåtligt brott mot den i verkligheten drabbade personen. (Jfr Ivar Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 124.)
Vid en error in persona-situation kan gärningsmannen uppfylla de objektiva rekvisiten för mer än ett brott; ett fullbordat brott mot den drabbade personen och ett försöksbrott mot det tilltänkta offret. När det gäller det subjektiva rekvisitet har gärningsmannens uppsåt att skada eller döda en viss person dock realiserats mot den som faktiskt har drabbats av gärningen. Gärningsmannen ska i dessa situationer inte också dömas för uppsåtligt försöksbrott mot det tilltänkta offret. (Jfr Petter Asp, Om uppsåtstäckning vid aberratio ictus, JT 2001/02, s. 610 på s. 616.)
Anstiftarens ansvar vid error in persona
Varje medverkande till en gärning ska bedömas efter det uppsåt som ligger honom eller henne till last (se 23 kap. 4 § tredje stycket BrB). Är det fråga om anstiftan av en uppsåtlig gärning krävs det att anstiftarens uppsåt täcker både de faktiska om-ständigheter som innebär att anstiftaren har förmått annan att begå en straffbelagd gärning (främjandet) och den gärning som uppdragstagaren har utfört (huvudbrottet).
Vid error in persona saknas det skäl att behandla anstiftarens ansvar på något annat sätt än gärningsmannens. Så länge som den anstiftade gärningsmannen vid utförandet av gärningen håller sig inom det som för anstiftaren kan anses som förutsebart, utifrån den gärning han har haft uppsåt att främja, bör anstiftaren i sådana situationer dömas som om han själv har förväxlat brottsobjektet.
Det innebär att vid gärningsmannens error in persona ska anstiftaren vid ovan nämnda förutsättningar dömas för anstiftan av uppsåtligt brott mot den drabbade personen men inte för anstiftan av försök till uppsåtligt brott mot det tilltänkta offret (se p. 10 och 11).
Bedömningen i detta fall
Frågan om avvisning
Det ansvarsyrkande riksåklagaren har framställt i andra hand avser inte ett annat brott än det S.S. överlämnades för. Hans yrkande om att justeringen ska avvisas ska därmed avslås.
Skuldfrågan
Det är utrett att S.S. före skjutningen var i kontakt med de gärningsmän som skulle utföra mordet på S.V. Han lämnade instruktioner till dem om var, när och hur mordet skulle utföras. Gärningsmännen dök upp på den tid och plats som S.S. hade bestämt och avlossade flera skott i riktning mot A.A., S.V. och den tredje personen. S.S. har alltså förmått gärningsmännen att försöka döda S.V., men dessa har tagit fel på person och i stället för S.V. dödat A.A. Gärningarna utgör objektivt sett anstiftan av mord på A.A. och anstiftan av försök till mord beträffande S.V.
S.S. har anstiftat ett mord på öppen gata. Det är klarlagt att gärningsmännen i huvudsak har följt de instruktioner de har fått av S.S. Utifrån den gärning S.S. har haft uppsåt att främja måste det anses som förutsebart för honom att gärningsmännen skulle kunna komma att träffa någon annan person i stället för S.V. S.S. ska därför dömas för anstiftan av mord på A.A. men frikännas från åtalet för anstiftan av försök till mord gentemot S.V. (se p. 13 och 14).
Övriga frågor
Vid denna utgång ska prövningstillstånd meddelas i målet beträffande frågan om påföljd samt avseende S.V:s enskilda anspråk. Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.
Genom hovrättens dom har S.S. även dömts för ytterligare ett fall av anstiftan av mord och grovt penningtvättsbrott. Det sammanlagda straffvärdet för den brottslighet S.S. döms för motsvarar livstids fängelse. Hovrättens dom ska därför fastställas i fråga om påföljd.
Med hänsyn till utgången i skuldfrågan ska S.V:s yrkande om skadestånd lämnas utan bifall.
DOMSLUT
HD avslår S.S:s yrkande om avvisning.
HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att HD frikänner S.S. från åtalet för anstiftan av försök till mord.
HD meddelar prövningstillstånd beträffande frågan om påföljd samt avseende S.V:s enskilda anspråk och ändrar hovrättens dom på det sättet att S.V:s yrkande om skadestånd lämnas utan bifall. I övriga delar står hovrättens dom fast.
HD fastställer hovrättens sekretessförordnande.
Domskäl
HD (justitieråden Anders Eka, Agneta Bäcklund, Sten Andersson, referent, Eric M. Runesson och Stefan Reimer) meddelade den 15 juli 2022 följande dom.
DOMSKÄL
Frågorna i målet
HD tar i domen ställning till frågan om den som uppdragit åt annan att döda en viss person kan dömas för anstiftan av mord, trots att gärningsmannen på grund av förväxling har dödat en annan person. I målet uppkommer också frågan om den som har lämnat uppdraget kan dömas för, utöver anstiftan av mord på det faktiska offret, anstiftan av försök till mord på det tilltänkta offret.
Bakgrund
Den 2 februari 2018 sköts A.A. till döds av okända gärningsmän. Vid tillfället var han tillsammans med S.V. och en tredje person.
S.S. åtalades för anstiftan av mord och anstiftan av försök till mord. Enligt åklagaren hade S.S. anstiftat gärningsmännen att döda S.V. och det var endast tillfälliga omständigheter som medförde att A.A., i stället för S.V., dödades. Åklagaren gjorde gällande att S.S. skulle dömas för anstiftan av mord på A.A. och anstiftan av försök till mord på S.V.
Såväl tingsrätten som hovrätten har funnit klarlagt att S.S. hade gett gärningsmännen i uppdrag att döda S.V. men att gärningsmännen misstog sig på person och i stället siktade på och träffade A.A. Båda domstolarna har också gjort bedömningen att S.S. inte hade någon avsikt att A.A. skulle dö och att han inte heller hade likgiltighetsuppsåt till A.A:s död.
Tingsrätten frikände S.S. från anstiftan av mord på A.A. men dömde honom för anstiftan av försök till mord på S.V. Hovrätten har däremot dömt honom för båda brotten.
Domstolarna har dessutom dömt S.S. för anstiftan av mord vid ett annat tillfälle och för grovt penningtvättsbrott. Påföljden för den samlade brottsligheten har bestämts till fängelse på livstid.
Prövningstillståndet
Med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om de faktiska förhållandena har HD meddelat prövningstillstånd i fråga om den rättsliga bedömningen av S.S:s agerande enligt gärningsbeskrivningen avseende brott mot A.A. och S.V. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.
Uppsåt och kravet på subjektiv täckning
Enligt 1 kap. 2 § BrB ska en gärning, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast när den begås uppsåtligen. Kravet på uppsåt gäller, i de delar som här är relevanta, de olika förutsättningar som ställs upp i respektive straffbestämmelse (brottsrekvisit) för att en gärning ska vara straffbar. Gärningen ska, brukar det sägas, vara täckt av uppsåt (täckningsprincipen).
Uppsåt kan vara av olika slag. När det gäller mord kan gärningen vara uppsåtlig därför att gärningsmannen avsåg att offret skulle dö (avsiktsuppsåt) eller därför att han eller hon insåg att gärningen skulle leda till offrets död (insiktsuppsåt). Men uppsåt kan också utgöras av s.k. likgiltighetsuppsåt, dvs. gärningsmannen insåg att det fanns en risk för att handlandet skulle leda till offrets död och var likgiltig inför riskens förverkligande.
Den nu angivna huvudregeln om uppsåt som en förutsättning för ansvar för brott gäller bl.a. i fråga om mord (jfr 3 kap. 1 § BrB). I de fall där det uttryckligen anges i lagtexten kan dock redan oaktsamhet eller grov oakt-samhet föranleda straffansvar. Exempelvis kan den som av oaktsamhet orsakar annans död dömas för vållande till annans död (se 3 kap. 7 §).
Ansvar för brott enligt brottsbalken kan utkrävas inte enbart av den som har utfört gärningen utan även av annan som har främjat gärningen med råd eller dåd. Den som, utan att själv vara gärningsman, har förmått annan att utföra gärningen ska dömas för anstiftan, medan annan medverkande ska dömas för medhjälp. (Se 23 kap. 4 § första och andra styckena.)
Varje medverkande ska bedömas efter sitt uppsåt eller sin oaktsamhet (se 23 kap. 4 § tredje stycket). Också vid anstiftan och medhjälp finns alltså – såvitt gäller uppsåtliga brott – ett grundläggande krav på att brottsrekvisiten enligt det tillämpliga straffbudet är täckta av uppsåt.
Det krävs inte någon fullständig överensstämmelse mellan anstiftarens eller medhjälparens föreställning om hur gärningen ska utföras och det verkliga händelseförloppet. När flera är inblandade i en brottslig verksamhet har inte alltid varje medverkande kännedom om hur brottet närmare ska gå till och detta fordras inte heller för att uppsåtskravet ska vara uppfyllt. I vilken utsträckning och hur precist uppsåtstäckning måste föreligga kan inte anges generellt utan får bli beroende av vilken gärning som är aktuell. (Jfr ”Medhjälpen till skattebrottet” NJA 2007 s. 929.)
Genom att anstifta annan att begå brott sätter anstiftaren ett händelseförlopp i rörelse som han eller hon inte alltid kommer att kunna styra. Detta påverkar bedömningen av uppsåtstäckning vid anstiftan.
Det är visserligen givet att en anstiftare normalt inte har uppsåt till en gärning som är av allvarligare slag än den som anstiftan gällde (jfr ”Skjutningen vid Stureplan” NJA 1996 s. 27 där två personer som avsett att med-verka till en misshandel inte ansågs ha uppsåt till de mord som kom att utföras). Det utesluter emellertid inte att anstiftarens uppsåt kan täcka även andra gärningar än den som anstiftan mer konkret avsåg. Så bör t.ex. den som har övertalat annan att begå ett inbrott för att stjäla pengar kunna dömas för anstiftan till inbrottsstöld även om gärningsmannen vid inbrottet tillgriper smycken i stället för pengar. En sådan tillämpning av täckningsprincipen bör dock förutsätta att den gärning som faktiskt begås träffas av samma straffbestämmelse eller annars är straffrättsligt likvärdig med den gärning som anstiftaren åsyftade. Som en ytterligare förutsättning bör gälla att den utförda gärningen utgör en tänkbar följd av det händelseförlopp som anstiftaren har satt i rörelse.
Bedömningen av en anstiftares uppsåt måste alltså ofta göras från delvis andra utgångspunkter än när det gäller bedömningen av uppsåtet hos den som faktiskt utför gärningen.
Särskilt om uppsåtstäckning vid förväxling
Den som ger någon annan i uppdrag att begå ett brott har, som utgångspunkt, uppsåt till den gärning som förövas i enlighet med och som en följd av hans eller hennes instruktioner.
En särskild fråga som kan uppkomma vid brott mot person är om den som förmår annan till ett sådant brott kan anses ha uppsåt till den sedermera begångna gärningen även när gärningsmannen på grund av förväxling av två personer har angripit någon annan än den som anstiftaren avsåg.
Det råder inget tvivel om att gärningen i ett sådant fall (error in persona) är täckt av gärningsmannens uppsåt. Gärningsmannen har ju i gärningsögonblicket uppsåt att den som han eller hon riktar sitt angrepp mot ska drabbas av effekten av angreppet.
Det är inte lika självklart att den som har uppmanat gärningsmannen att begå brottet i en situation av detta slag har uppsåt till det brott som faktiskt förövas. Det gäller i vart fall om händelseförloppet har utvecklat sig på ett från anstiftarens perspektiv helt oönskat sätt och anstiftaren alltså inte velat att gärningen skulle drabba just det faktiska offret.
En jämförelse kan här göras med en annan situation, nämligen när ”fel person” har angripits som en följd av att gärningsmannen medvetet har valt att angripa en annan person än den som uppdraget avser. I detta fall – och i en del angränsande fall – kan den som har lämnat uppdraget normalt inte dömas för anstiftan av brottet. Det beror i första hand på att det inte råder ett tillräckligt samband mellan uppdraget och den sedermera förövade gärningen. Frågan om uppsåt ställs då inte på sin spets.
I målet aktualiseras också den särskilda situation som i den rättsvetenskapliga litteraturen brukar benämnas aberratio ictus (felhugg). Aberratio ictus kännetecknas av att gärningsmannen riktar sitt angrepp mot just den person som han eller hon avser att angripa men missar och råkar döda eller skada någon annan. Frågan om straffansvar vid aberratio ictus är omdiskuterad (se bl.a. Petter Asp, Om uppsåtstäckning vid aberratio ictus, JT 2001/02 s. 610 ff. och Peter Borgström & Samuel Cavallin, Om uppsåtstäckning och rättsfallet RH 2001:2, JT 2002/03 s. 717 ff.). I vart fall tidigare har det ansetts att gärningsmannen i denna situation inte kan dömas för uppsåtligt brott mot det faktiska offret, eftersom han eller hon har saknat uppsåt att angripa denne. Gärningsmannen borde enligt denna uppfattning i stället dömas för försöksbrott i förhållande till det tilltänkta offret och för oaktsamhetsbrott i förhållande till det faktiska offret.
I målet har, genom en vidareutveckling av detta synsätt, hävdats att en anstiftare inte bör tillräknas uppsåt till ett mord där gärningsmannen förväxlar två personer. Skälet till det skulle då vara att situationen, från anstiftarens utgångspunkt, har karaktär av aberratio ictus, eftersom det ”verktyg” som anstiftaren har använt sig av, dvs. gärningsmannen, har ”missat målet”.
Det finns inte här anledning att närmare ta ställning till gärningsmannens ansvar vid aberratio ictus. De synsätt som har utvecklats kring aberratio ictus tar sikte på att hantera en mycket speciell situation och är i första hand inriktade på gärningsmannens ansvar. Det skulle leda för långt att tillämpa dessa resonemang även på frågan om anstiftarens ansvar vid förväxling.
Frågan är då hur anstiftarens uppsåt ska bedömas i en situation av det nu aktuella slaget, dvs. där gär-ningsmannen till följd av förväxling har riktat angreppet mot fel person. Varken lagstiftningen eller svensk rättspraxis ger något svar på frågan. En vanlig uppfattning i den rättsvetenskapliga litteraturen är dock att anstiftarens uppsåt bör bedömas på samma sätt som om anstiftaren hade varit gärningsman, i vart fall så länge inte gärningsmannen i det väsentliga har gått utanför uppdragets innehåll (se t.ex. Johan C.W. Thyrén, Kommentar till strafflagen kap. 14, 1918, s. 154 f., jfr även Ivar Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 124 ff., Nils Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 345, samt Petter Asp och Magnus Ulväng, ”Sweden” i Participation in Crime, 2013, s. 446).
Det förefaller som att uppfattningen i den rättsvetenskapliga litteraturen har tagit intryck av tysk rättspraxis, däribland ett avgörande som den tyska Bundesgerichtshof meddelade år 1990 (BGH 25.10.1990-4 StR 371/90, ”Hoferben”). I det målet var det fråga om huruvida den som hade uppdragit åt annan att begå ett mord kunde dömas för anstiftan av mord när gärningsmannen till följd av förväxling hade kommit att döda fel person. Den tyska domstolen ansåg att gärningsmannens misstag inte påverkade anstiftarens ansvar så länge misstaget inte låg utanför vad som var förutsebart enligt allmän livserfarenhet.
Detta ligger i linje med vad som generellt får anses gälla enligt svensk rätt i fråga om anstiftares uppsåt och framstår också som ett rimligt synsätt (jfr p. 15).
Mot denna bakgrund bör täckningsprincipen tillämpas på så sätt att den som uppsåtligen anstiftar annan till en straffbar handling, t.ex. mord, även vid förväxling av det aktuella slaget kan tillräknas uppsåt till den gärning som gärningsmannen begår som en följd av anstiftarens uppdrag. Detta bör dock förutsätta dels att den gärning som anstiftan avser är straffrättsligt likvärdig med den gärning som faktiskt begås, dels att utfallet är en tänkbar följd av det händelseförlopp som anstiftaren har satt i rörelse.
Särskilt om ansvar för försök till brott
I 23 kap. 1 § BrB finns bestämmelser om försök till brott. Av dessa bestämmelser följer att den som påbörjat utförandet av ett brott utan att detta kommit till fullbordan kan dömas för försök till brottet, om brottet är straffbart på försöksstadiet. En förutsättning för detta är dock att det har förelegat fara för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller att sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.
Ansvaret för försöksbrott begränsas alltså av att gärningsmannen måste ha påbörjat utförandet av brottet. Detta brukar beskrivas så att han eller hon måste ha passerat försökspunkten. Var försökspunkten ligger vid ett visst brott beror bl.a. på straffbestämmelsens utformning men också på omständigheterna i det enskilda fallet. Allmänt sett bör man vid bedömningen av var försökspunkten ligger placera denna i det skede av händelseförloppet där det kan konstateras att gärningsmannen har uppsåt att fullborda brottet (se ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 p. 20).
Särskilt om ansvar för försök vid förväxling
En särskild fråga är vad som gäller vid brott mot person när gärningsmannen dödar eller skadar en annan person än den som han eller hon har avsett att döda eller skada. Vid error in persona kan gärningsmannen i ett sådant fall dömas för fullbordat brott gentemot den som faktiskt har blivit dödad eller skadad (se p. 19). Frågan är om gärningsmannen därutöver kan dömas för försök till brott mot det tilltänkta brottsoffret.
En nödvändig förutsättning för att gärningsmannen i denna situation ska kunna dömas för försök är gi-vetvis att de objektiva kraven som gäller för ansvar för försöksbrott är uppfyllda. Det innebär bl.a. att gärningsmannen måste ha nått så långt i sitt handlande att försökspunkten har passerats (se p. 30). Dessutom krävs att försöksbrottet täcks av gärningsmannens uppsåt.
Ibland står det utan vidare klart att dessa förutsättningar är uppfyllda. Så är fallet när någon, i uppsåt att döda en viss person, urskillningslöst skjuter in i en grupp av människor bland vilka det tilltänkta offret befinner sig och därvid dödar någon annan. Det är tydligt att gärningsmannen då har inlett ett handlande som har varit ägnat att orsaka även det tilltänkta offrets död – och att försökspunkten alltså är passerad – och att han eller hon har haft uppsåt i förhållande till flera personers död. Gärningsmannen kan då dömas inte bara för mordet på det faktiska offret utan även för försök till mord på det tilltänkta offret. Att han eller hon har tagit miste på vem som är vem bland dem som skotten avlossades mot saknar straffrättslig relevans.
Situationen kan emellertid också vara den att försökspunkten ännu inte är passerad när det gäller mord på det tilltänkta offret. Så blir givetvis fallet om det tilltänkta offret över huvud taget inte befann sig på platsen vid tiden för angreppet på det faktiska offret. Normalt har försökspunkten inte heller passerats om det tilltänkta offret visserligen var på platsen men gärningsmannen riktade vapnet endast mot någon annan.
Också uppsåtsbedömningen kan leda till att gärningsmannen inte bör dömas för, utöver mord på det faktiska offret, försök till mord på det tilltänkta offret. I och för sig står det klart att gärningsmannens avsikt i förväxlingssituationen var att en person, dvs. det tilltänkta offret, skulle dödas. Frånsett de speciella situationer som har berörts tidigare (p. 33) har han eller hon emellertid normalt inte haft uppsåt till mord på fler än en person. Att trots detta döma gärningsmannen för såväl mord som försök till mord skulle innebära att gärningsmannens uppsåt att döda en person sträcks ut till att omfatta två personer, något som inte bör komma i fråga (jfr Petter Asp, De osjälvständiga brottsformerna, 2021, s. 72 f.).
Anstiftares ansvar för försöksbrott
Av 23 kap. 4 § BrB följer att den som har förmått annan till ett försöksbrott kan dömas för anstiftan till försök. En förutsättning för detta är givetvis att de objektiva förutsättningarna för försöksbrott föreligger. Det innebär bl.a. att gärningsmannen måste ha passerat försökspunkten för brottet. Om så inte är fallet, får det i stället övervägas om det finns förutsättningar att döma den som har uppmanat annan att begå brott för stämpling till brott (se 23 kap. 2 § andra stycket BrB).
När det är fråga om försök till uppsåtsbrott krävs det dessutom att anstiftarens uppsåt täcker det fullbordade brottet. Frågan om anstiftarens uppsåt får då bedömas på samma sätt som vid anstiftan av ett fullbordat brott (jfr p. 12–15 samt p. 28, såvitt gäller uppsåt vid gärningsmannens error in persona).
I en förväxlingssituation kan frågan också uppkomma huruvida den som anstiftat annan till mord kan dömas för, utöver anstiftan av mordet på det faktiska offret, anstiftan av försök till mord på det tilltänkta offret. Den frågan bör besvaras på samma sätt som för gärningsmannen (se p. 32–35). Det innebär att en nödvändig förutsättning för att anstiftaren ska kunna dömas för anstiftan av försök till mord är att gärningsmannen har passerat försökspunkten i förhållande till det tilltänkta offret. Dessutom krävs att anstiftaren har haft uppsåt till två eller flera personers död.
Bedömningen i detta fall
S.S. ska dömas för anstiftan av mord på A.A.
I enlighet med hovrättens dom och HD:s prövningstillstånd ska S.S:s inblandning i A.A:s död bedömas med utgångspunkt i att S.S. hade gett gärningsmännen i uppdrag att döda S.V. men att gärningsmännen misstog sig på person och i stället siktade på och träffade A.A.
Gärningsmännens handlande var alltså en följd av att S.S. uppsåtligen hade gett dem i uppdrag att begå ett mord. Dödandet av A.A. var straffrättsligt likvärdigt med det tilltänkta dödandet av S.V. Det förhållandet att flera personer involverades gav tillsammans med övriga omständigheter anledning att räkna med att en skjutning av det slag som S.S. anstiftade skulle kunna drabba också andra än S.V., däribland A.A. Utfallet var alltså en tänkbar följd av det händelseförlopp som S.S. hade satt i rörelse. A.A:s död har därmed varit täckt av S.S:s uppsåt.
S.S. ska följaktligen dömas för anstiftan av mord på A.A.
Det saknas med denna bedömning skäl att ta ställning till S.S:s yrkande om avvisning av riksåklagarens andrahandsyrkande.
S.S. ska inte dömas för anstiftan av försök till mord på S.V.
I avsaknad av utredning om annat får det antas att samtliga skott som avlossades i samband med A.A:s död avfyrades i riktning mot honom. I gärningsögonblicket framstod skjutningen därför som ett brott riktat mot A.A., om än begånget i tron att A.A. var S.V. Utredningen visar att gärningsmännen omedelbart insåg sitt misstag. Det finns dock ingenting som tyder på att de därefter gick till angrepp mot andra personer på platsen. Händelseför-loppet innefattade alltså bara ett enda handlande, angreppet mot A.A.
Frågan är då om gärningsmännens handlande innebar att försökspunkten hade passerats när det gäller det påstådda försöket till mord. Vad som framför allt talar för det är att gärningsmännens uppsåt egentligen avsåg S.V. och att avlossandet av skotten manifesterade en vilja att fullfölja detta uppsåt. Mot detta ska dock vägas att det, såvitt framkommit, aldrig kom att avlossas några skott mot S.V. och att vapnet inte heller riktades mot honom.
Utredningen ger därmed inte stöd för att försökspunkten hade passerats när det gäller försök till mord på S.V. Det innebär att det inte finns förutsättningar att döma S.S. även för anstiftan av försök till mord (jfr p. 36).
Utredningen ger inte heller stöd för att S.S. hade uppsåt till mer än en persons död. Också detta medför att han inte ska dömas för anstiftan av försök till mord (jfr p. 38).
Åtalet mot S.S. för anstiftan av försök till mord på S.V. ska alltså ogillas.
Målet i övrigt
S.V:s skadeståndsyrkande
Med hänsyn till den bedömning som HD har gjort i frågan om S.S:s ansvar för anstiftan av försök till mord bör prövningstillstånd meddelas i den del av målet som avser S.V:s skadeståndsyrkande. Skadeståndsyrkandet grundar sig på ett påstående om brott. Eftersom S.S. inte döms för det brottet, ska skadeståndsyrkandet ogillas.
Frågan om prövningstillstånd i övriga delar av målet
Det förhållandet att S.S. frikänns i viss del bör också föranleda att prövningstillstånd meddelas i påföljdsfrågan. Det finns däremot inte anledning att ge prövningstillstånd i övriga delar av målet.
Påföljdsfrågan
I detta mål döms S.S. för bl.a. anstiftan av mord i två fall. Även med beaktande av att han nu frikänns från åtalet för anstiftan av försök till mord framstår den ådömda påföljden, fängelse på livstid, som befogad. Hovrättens dom i påföljdsdelen ska därför stå fast.
DOMSLUT
HD – som meddelar prövningstillstånd även i påföljdsfrågan och i frågan om S.V:s enskilda anspråk men inte i övriga delar av målet – ändrar hovrättens domslut på det sättet att HD
– frikänner S.S. från åtalet för anstiftan av försök till mord, och
– avslår S.V:s yrkande om skadestånd.
I övriga delar står hovrättens dom fast.
HD fastställer hovrättens sekretessförordnanden.