AD 2021 nr 13

R.F.

mot

Föreningen Ö2.

Överklagade avgörandet: Stockholms tingsrätts dom den 29 oktober 2020 i mål nr FT 7724-20

Tingsrättens dom, se bilaga.

Bakgrund

Föreningen Ö2 är en ideell förening som bedriver verksamhet inom teater och scenkonst. Under 2020 skulle föreningen sätta upp pjäsen Sanning och konsekvens av Lars Norén. Tio föreställningar skulle ges under tiden 9–26 mars 2020.

Ö2 och R.F. kom i december 2019 överens om att han mot betalning skulle medverka i pjäsen som skådespelare. Parterna är ense om att han enligt överenskommelsen skulle delta i repetitioner och föreställningar under tiden 2 januari–26 mars 2020.

Till följd av coronapandemin ställdes föreställningarna in efter premiären den 9 mars. R.F:s medverkan i pjäsen kom därför endast att avse tiden 2 januari–9 mars 2020.

Ö2 betalade den 21 februari 2020 ett belopp om 24 970 kr till R.F. Beloppet betalades som inkomst av tjänst och Ö2 gjorde visst avdrag för preliminärskatt.

R.F. väckte talan mot Ö2 vid tingsrätten. Han gjorde gällande att han varit arbetstagare och framställde yrkanden om lön med visst belopp för tiden t.o.m. den 9 mars 2020 samt semesterersättning.

Ö2 bestred talan.

Parterna var överens om att käromålet skulle avslås om tingsrätten skulle finna att det inte varit ett anställningsförhållande mellan dem.

Tingsrätten kom fram till att R.F. inte varit arbetstagare och avslog käromålet.

R.F. har överklagat tingsrättens dom.

Yrkanden m.m.

R.F. har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, ska förplikta Ö2 att till honom betala

1. lön med 13 450 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 8 471 kr från den 25 mars 2020 och på 5 082 kr från den 24 april 2020,

2. semesterersättning med 4 623 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 2 mars 2020, samt

3. ersättning för hans rättegångskostnader vid tingsrätten med 2 304 kr, varav 1 404 kr avser ombudsarvode (rättslig rådgivning).

Ö2 har motsatt sig att tingsrättens dom ändras.

Var och en av parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med 1 425 kr för en timmes rättslig rådgivning.

Målet har avgjorts utan huvudförhandling. Parterna har till stöd för sin talan åberopat samma grunder och bevisning som vid tingsrätten samt utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som där. Den muntliga bevisningen har lagts fram genom uppspelning av ljud- och bildupptagningar av förhören vid tingsrätten. Parterna har till förtydliganden av sin talan anfört följande.

R.F.

R.F. var arbetstagare. Överenskommelsen mellan Ö2 och honom innebar att han hade rätt till 48 000 kr (två månadslöner om 24 000 kr) för repetitionstiden (2 januari–8 mars) och att parterna senare skulle komma överens om ersättningen för hans medverkan i de tio föreställningarna. I målet gör han dock bara gällande att han haft rätt till 48 000 kr (exklusive socialavgifter) för hela avtalsperioden. Han arbetade t.o.m. den 9 mars, dvs. 68 av 85 dagar i avtalsperioden. Han har därför rätt till 68/85 av 48 000 kr, med avdrag för 24 970 kr som Ö2 redan betalat. Han har således rätt till betalning med 13 450 kr.

Eftersom R.F. var arbetstagare, har han rätt till semestersättning enligt lag på den intjänade lönen.

Ö2

R.F. var uppdragstagare och han skulle få ett gage om totalt 66 572 kr (inklusive socialavgifter). Beloppet skulle betalas i två lika stora delar. Den första betalningen skedde den 21 februari 2020. Eftersom R.F. inte var registrerad för F-skatt, betalade Ö2 socialavgifter. Beloppet före preliminärskatteavdrag blev därför 24 970 kr. Den andra betalningen skulle enligt avtalet göras sedan alla föreställningarna spelats. Eftersom så inte blev fallet har R.F. inte rätt till ytterligare betalning.

Ö2 vitsordar att R.F., om alla föreställningarna hade genomförts, skulle ha haft rätt till i vart fall 48 000 kr exklusive socialavgifter. Föreningen har inga invändningar mot hur beloppet om 13 450 kr räknats fram, men anser inte att beräkningen är förenlig med parternas avtal.

R.F. var inte arbetstagare och har därför inte rätt till semestersättning.

Domskäl

Tvisten

Såsom parterna har utformat sin talan ska Arbetsdomstolen först pröva om R.F. var arbetstagare. Om domstolen kommer fram till det, kommer domstolen därefter att pröva om han har rätt till ytterligare ersättning för arbete samt semesterersättning.

Var R.F. arbetstagare?

Rättsliga utgångspunkter

Frågan om en arbetspresterande part är att anse som arbetstagare eller uppdragstagare avgörs enligt fast praxis från Arbetsdomstolen genom en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, t.ex. om arbetet har utförts under huvudmannens ledning och kontroll, arbetsförhållandets varaktighet, sysselsättningsgraden och ersättningens form. Hänsyn ska inte bara tas till innehållet i det avtal som parterna träffat utan även till sådana omständigheter som den sakliga innebörden av avtalade villkor och de faktiska förhållanden under vilka den arbetspresterande parten har utfört arbete.

Arbetstagarbegreppet är i princip tvingande. Detta innebär t.ex. att anställningsskyddslagen är tillämplig på ett arbetsavtal om den arbetspresterande parten efter en helhetsdömning är att anse som arbetstagare, även om huvudmannen och den arbetspresterande parten valt att rubricera sitt avtal som ett uppdragsavtal. Detta sammanhänger med att den arbetsrättsliga lagstiftningen i sina grunddrag är tvingande till arbetstagarens förmån och därmed inte kan sättas åsido genom avtal. Det finns i rättspraxis åtskilliga exempel där domstolarna efter en helhetsbedömning kommit fram till att det varit fråga om ett anställningsförhållande trots att parterna angivit att de träffat ett uppdragsavtal eller liknande. Se t.ex. AD 2013 nr 92, AD 2012 nr 24, AD 2005 nr 16, AD 1995 nr 26 och NJA 1996 s. 311.

Det kan hända att omständigheterna i det enskilda fallet talar både för ett anställnings- och ett uppdragsförhållande. I NJA 1996 s. 311 uttalade Högsta domstolen att det i tveksamma fall bör avgöras till arbetstagarens fördel, dvs. ett arbetstagarförhållande bör anses föreligga. Motsvarande synsätt kommer till uttryck i förarbetena till medbestämmandelagen (se prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 309 och 324). Å andra sidan finns i rättspraxis exempel på att domstolarna, i situationer som ligger i gränsområdet mellan anställnings- och uppdragsförhållanden, beaktar hur parterna själva uppfattat sitt avtal. I AD 1983 nr 89, som gällde en försäljare av kokosbollar, fann domstolen det utrett att parterna avsiktligt inrättat sig efter att det var fråga om ett företagarförhållande, och uttalade att när det rör sig om en situation, som ligger i gränsområdet mellan arbetstagar- och företagarförhållandet och ingenting tyder på att avsikten varit att kringgå lag eller avtal, måste särskild hänsyn tas till en sådan omständighet. Liknande synpunkter kommer till uttryck även i AD 1980 nr 108 och AD 1982 nr 104.

Omständigheterna

Ö2 och R.F. kom i december 2019 överens om att han mot betalning skulle medverka som skådespelare i den aktuella pjäsen under tiden 2 januari–26 mars 2020. Arbetet innefattade repetitioner och tio föreställningar.

Det har inte framkommit att R.F. tidigare utfört arbete för Ö2 eller att tanken var att han skulle fortsätta att arbeta för föreningen efter att pjäsen var färdigspelad. Arbetsdomstolen utgår därför från att R.F:s arbete för Ö2 var avsett att vara begränsat till den aktuella pjäsen, och inte utgjorde en del i en fortlöpande eller återkommande avtalsrelation. Vidare framgår av utredningen att R.F:s åtagande gentemot Ö2 varken med hänsyn till avtalets innehåll eller åtagandets omfattning hindrat honom från att åta sig arbete för andra huvudmän. Parterna har inte närmare beskrivit hur R.F:s arbete skulle vara organiserat. Det har dock inte framkommit annat än att arbetet organiserades på ett sätt som får antas vara sedvanligt när skådespelare anlitas för medverkan i en teaterproduktion. Det får således antas att R.F. personligen skulle utföra arbetet, att arbetet ytterst leddes och kontrollerades av föreningen, att föreningen tillhandahöll den utrustning som behövdes och att R.F. under arbetet varit inordnad i föreningens verksamhet. Ersättningen för arbetet har bestämts utifrån dess omfattning.

Av handlingarna i målet framgår att det för två andra medverkande upprättades skriftliga kontrakt mellan Ö2 och en annan ideell förening om att den senare skulle ställa medverkandena till förfogande för Ö2 som regissör respektive tekniker. Vidare framgår av handlingarna att två medverkande skådespelare var registrerade för F-skatt och att de fakturerade Ö2 för sin medverkan. Handlingarna ger starkt stöd för att Ö2 med dessa fyra personer var ense om att de skulle medverka i föreställningen som uppdragstagare.

R.F. har i förhör berättat att han i samtal med Ö2:s företrädare T.P. i december 2019 fick besked om att han kunde välja mellan att fakturera vederlaget eller ta ut det som lön, och att han gav beskedet att han önskade ta det som lön. T.P. har berättat att det stod klart för alla inblandade hur stor ersättning som kunde betalas enligt budgeten och att ersättningen skulle faktureras. Hon har vidare berättat att en överenskommelse av denna innebörd träffats mellan Ö2 och R.F., men att hon inte är säker på vem som talat med R.F. om saken.

Arbetsdomstolens bedömning

Utredningen pekar på att det är vanligt förekommande att skådepelare som medverkar vid enstaka uppsättningar eller motsvarande, i vissa fall gör detta som arbetstagare och i andra fall som uppdragstagare (jfr NJA 1992 s. 631).

Bland de förhållanden som redovisats ovan finns omständigheter som talar för att det varit fråga om ett anställningsförhållande, men även för att det i stället varit ett uppdragsförhållande.

Enligt Arbetsdomstolens mening visar utredningen att företrädare för Ö2 utgick från att alla medverkande skulle vara uppdragstagare och fakturera föreningen för sin medverkan. Varken av den skriftliga bevisningen eller av förhören med Ö2:s företrädare framgår dock att detta skulle ha gjorts klart för R.F. innan avtalet om hans medverkan träffades, och än mindre att R.F. skulle ha accepterat detta. Det är således inte visat att Ö2 och R.F. kommit överens om att han skulle utföra arbetet som uppdragstagare, eller att de gemensamt utgått från att det var fråga om ett uppdragsförhållande. Å andra sidan är det inte heller visat att parterna kommit överens om att R.F. skulle vara arbetstagare. Det är således inte visat att parterna varit ense om annat än att han skulle utföra arbete mot betalning.

Vid en helhetsbedömning av omständigheterna kommer Arbetsdomstolen, till skillnad från tingsrätten, till slutsatsen att R.F. var arbetstagare.

Har R.F. rätt till ytterligare lön?

Parternas inställning

R.F. har gjort gällande följande. Parterna kom överens om en lön om 48 000 kr för hela avtalsperioden (dvs. 2 januari–26 mars). Han arbetade under tiden 2 januari–9 mars 2020 och har rätt till lön i proportion till den del av avtalsperioden som han arbetat. Ö2 har i februari betalat ett belopp om 24 970 kr. R.F. har rätt till lön med ytterligare 13 450 kr.

Ö2 har anfört följande. Ersättningen skulle betalas i två lika stora delar. Den första delen skulle betalas i februari och den andra efter att alla föreställningarna var spelade. Eftersom föreställningarna inte genomfördes, har R.F. inte rätt till ytterligare betalning.

Rättsliga utgångspunkter

En arbetstagare tjänar som utgångspunkt in lönen allteftersom arbetet utförs. Om en arbetstagare som t.ex. är månadsavlönad slutar anställningen under en månad har han eller hon rätt till lön motsvarande den del av månaden som arbete utförts. Ett krav på att arbetstagaren t.ex. ska kvarstå i anställningen vid tidpunkten för löneutbetalningen för att erhålla viss del av lönen kan dock tänkas följa av avtal, bruk på arbetsplatsen eller sedvänja i branschen (jfr AD 2000 nr 77). Avtal som berättigar arbetsgivare att mer allmänt innehålla lön som säkerhet för fullgörande av arbetet kan tänkas vara oskäliga enligt 36 § avtalslagen. Se t.ex. prop. 1970:94 s. 41 med hänvisningar. Se även Schmidt, Tjänsteavtalet, 1959, s. 287 ff.

Arbetsdomstolens bedömning

Utredningen ger visst stöd för att ledningen för Ö2 tänkt sig att den andra delen av ersättningen inte skulle betalas om föreställningarna inte genomfördes. Två av föreningens företrädare har hörts i målet. Ingen av dem har berättat något om att föreningen klargjort sin uppfattning för R.F. Det har heller inte i övrigt framkommit något som ger stöd för att avtalet mellan Ö2 och R.F. har den innebörd som föreningen gör gällande.

R.F. har därmed rätt till lön för sitt arbete t.o.m. den 9 mars 2020. Om beräkningen av beloppet råder inte tvist. R.F:s yrkande om lön ska därför bifallas. Ränta ska beräknas på det sätt som R.F. yrkat, dock inte på högre kapitalbelopp än det som yrkats. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet härmed.

Har R.F. rätt till semesterersättning?

Arbetsdomstolen har kommit fram till att R.F. var arbetstagare och att han sammanlagt tjänat 38 420 kr (dvs. 24 970 kr + 13 450 kr). Han har därför rätt till semestersättning med tolv procent av detta belopp, dvs. 4 610 kr. Situationen får förstås som att R.F:s anställning upphörde den 9 mars 2020. Räntan på semesterersättningen ska därför beräknas från den 9 april 2020 (se 30 § semesterlagen). Tingsrättens dom ska ändras även i denna del.

Rättegångskostnader

Eftersom R.F. i allt väsentligt vunnit målet ska Ö2 ersätta honom för rättegångskostnader vid tingsrätten och i Arbetsdomstolen. De yrkade beloppen är skäliga.