NJA 1996 s. 365

Såväl åklagaren som M.M. överklagade i HovR:n för Västra Sverige. Åklagaren yrkade fullt bifall till åtalet och under alla förhållanden skärpning av fängelsestraffet.

M.M. yrkade nedsättning av fängelsestraffet och upphävande av beslutet om utvisning.

HovR:n (hovrättsräden Persson och Dahlgren, referent, hovrättsassessorn Åhlen samt nämndemännen Richardsson och fägesten) fann i dom d 7 mars 1996 åtalet styrkt även beträffande amfetamin. I domskälen anförde HovR:n vidare: Påföljdsfrågan. I enlighet med vad TR:n i sin i denna del icke överklagade dom funnit styrkt har M.M. gjort sig skyldig till narkotikabrott som avsett ca 7 g heroin och ca 2 g cannabisharts. Han har nu av HovR:n övertygats om ansvar också för ett narkotikabrott som gäller ca 7 g amfetamin. Brotten är av sådan art att annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga och fängelsestraffet bör, med hänsyn till HovR:ns bedömning av skuldfrågan, sättas högre än TR:n gjort. Gärningarnas straffvärde uppgår enligt HovR:ns bedömning till fängelse ett år. Med hänsyn tagen till det men M.M. förorsakas genom utvisning ur riket, bör påföljden bestämmas till fängelse 10 mån.

Utvisningsfrågan. Även med beaktande av att M.M. nu tycks ha förenats med sin hustru, delar HovR:n TR:ns bedömning att M.M. bör utvisas ur riket och förbjudas att återvända hit under en tid av 5 år.

HD (JustR:n Knutsson, Lind, Svensson, Lambe, referent, och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har M.M. gjort sig skyldig till narkotikabrott.

Av 4 kap 7 § utlänningslagen följer att en utlänning får utvisas ur Sverige om han döms till fängelse. Utlänningen får dock utvisas endast om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet (2 st 1) eller brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han inte bör få stanna kvar (2 st 2).

M.M. är dömd för att ha hanterat olika slag av narkotika, bl a att ha förvärvat heroin i överlåtelsesyfte. Brotten tyder på att han även tidigare tagit olovlig befattning med narkotika. Detta förhållande i förening med vad i målet framkommit om att M.M. själv brukat heroin under någon tid före frihetsberövandet i detta mål ger grund för farhågor om fortsatt brottslighet.

Oavsett frågan om återfallsrisk kan såsom angivits redan brottets allvarlighet ge grund för utvisning. I en tidigare lydelse av bestämmelsen angavs brottet skola vara "sådant att (utlänningen) inte bör få stanna kvar". I rättspraxis kom bestämmelsen att tillämpas på grova vålds- och sexualbrott samt narkotikabrott. Den nuvarande lydelsen är enligt förarbetena avsedd att öka kretsen av allvarliga brott som i sig kan ge grund för utvisning. Som en allmän riktlinje har angivits att brottet normalt bör ha ett straffvärde av minst ett år. (Prop 1993/94:159 s 13.)

M.M:s brottslighet har, som redan sagts, avsett ett flertal olika typer av narkotika. Bland dessa har ingått tung narkotika. Utredningen visar också att M.M. haft ställning som distributör. Brottsligheten måste därför anses ha en sådan allvarlig karaktär som avses med 4 kap 7 § 2 st 2 utlänningslagen.

När det gäller frågan om utvisning skall även vägas in utlänningens anknytning till landet. Av 4 kap 10 § utlänningslagen följer att, även om utvisning kan komma i fråga enligt vad nu upptagits, utlänningen kan få stanna i landet främst av humanitära skäl. Särskilt skall enligt stadgandet beaktas utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige.

M.M. har vistats i Sverige i drygt fyra år. Sedan 1993 är han gift med en svenska och har med henne en dotter, född samma år. Efter en schism mellan makarna, som ledde till att hustrun sökte äktenskapsskillnad, är de nu överens att fortsätta äktenskapet. M.M:s anknytning till Sverige måste därmed anses vara sådan att han inte skall utvisas ur landet med anledning av den brottslighet han är förvunnen till ansvar för.

Vid fastställandet av det fängelsestraff som ådömts M.M. har HovR:n tagit hänsyn till det men som skulle åsamkas honom genom utvisningen. Upphävandet av utvisningen bör därför föranleda en viss skärpning av fängelsestrafet.