NJA 1997 s. 172

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle utvisa M.C ur riket på fem år.

M.C bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Hökborg, referent, och Wiegert samt tf hovrättsassessorn Schroeder) anförde i dom d 25 nov 1996: HovR:ns domskäl. I enlighet med TR:ns i skuldfrågan inte överklagade dom skall M.C dömas för de åtalade gärningarna. Dessa skall bedömas på sätt TR:n gjort.

M.C har här hörts ånyo. Hans sambo L.L har hörts i frågan om utvisning, varvid hon bekräftat de uppgifter som redovisas i TR:ns dom angående hennes och M.C:s familjeförhållanden. Hon har tillagt att M.C hittills i stor utsträckning tagit hand om deras dotter medan hon arbetat, att han och dottern har en mycket nära och förtrolig kontakt med varandra samt att hon och M.C planerar att ingå äktenskap.

På de av TR:n anförde skälen finner HovR:n, vid en samlad bedömning och lika med TR:n, att M.C inte bör utvisas ur landet. TR:ns dom skall stå fast.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Nämndemännen Blomberg och Tängberg var skiljaktiga i frågan om utvisning och anförde: På de av TR:ns minoritet anförda skälen anser vi att M.C skall utvisas ur Sverige. Beslutet skall förenas med ett förbud att återvända till Sverige. Återreseförbudet skall begränsas till att gälla i fem år.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle utvisa M.C ur riket.

M.C (offentlig försvarare advokaten L.G) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A.E).

HD (JustR:n Lind, Solerud, Nilsson, Lennander och Westlander, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Av 4 kap 7 § utlänningslagen följer att en utlänning får utvisas ur Sverige om han döms till fängelse. Utvisning får dock ske endast om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet eller om brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han inte bör få stanna kvar.

De brott som M.C befunnits skyldig till har inte så högt straffvärde att utvisning får ske oberoende av om det föreligger någon återfallsrisk.

M.C dömdes d 10 juni 1996 av Svea HovR till fängelse en månad för narkotikabrott bestående i att han d 4 april 1996 överlåtit heroin, 0,15 respektive 0,13 g, till två olika personer. M.C har kort tid efter denna dom på nytt gjort sig skyldig till det narkotikabrott som avses i den överklagade domen. Det kan på grund härav antas att han även i fortsättningen kommer att göra sig skyldig till sådant brott.

När det gäller frågan om utvisning skall enligt 4 kap 10 § utlänningslagen även vägas in utlänningens anknytning till det svenska samhället, varvid särskilt skall beaktas utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt längden av hans vistelse i Sverige.

M.C har vistats i landet sedan september 1993, alltså i tre och ett halvt år. Sedan februari 1994 lever han i en fast relation med en svensk kvinna, L.L, och har med henne en dotter, född i januari 1995.

Såvitt utredningen i målet ger vid handen har M.C inte haft något fast arbete i Sverige. Sitt uppehälle synes familjen ha fått genom L.L:s inkomst av ett halvtidsarbete samt genom socialbidrag. Varken när det gäller arbetsförhållanden eller social anpassning synes M.C således ha skaffat sig någon beaktansvärd anknytning till Sverige.

När det gäller de närmare familjeförhållandena har M.C och L.L, som hörts även i HD, uppgivit att M.C alltsedan L.L i september 1995 började sitt halvtidsarbete varit den av föräldrarna som mest har haft hand om den praktiska vårdnaden om dottern och att han härigenom fått en särskilt nära relation till henne. Detta har bl a medfört att dottern och han samtalar på hans modersmål, wollof. I samband med att M.C var berövad friheten i detta och i det tidigare målet reagerade dottern på hans frånvaro med sömnsvårigheter och matvägran.

På grund av vad som sålunda blivit upplyst om familjens förhållanden kan det befaras att en utvisning av M.C skulle medföra att familjen splittrades och att detta allvarligt skulle skada dotterns hälsa och utveckling. Detta förhållande måste tillmätas en sådan betydelse att M.C inte bör utvisas ur landet med anledning av den här aktuella brottsligheten (jfr NJA 1996 s 365 och numera även 1 kap 1 § 2 st utlänningslagen).