NJA 2013 s. 304
Ett konkursbo kan inte återta sin förklaring att boet övertar konkursgäldenärens talan. Ett konkursbos meddelande att det återtar sin förklaring har ansetts utgöra en återkallelse av talan i målet. I fråga om konkursboets ansvar för rättegångskostnader har 18 kap. 10 § rättegångsbalken tillämpats.
Ystads tingsrätt
Europa Hus Svenska AB väckte i oktober 2008 talan mot N.B. och L.L. vid Ystads tingsrätt och yrkade att svarandena solidariskt skulle åläggas att utge visst belopp jämte ränta.
N.B. och L.L. bestred yrkandet.
Den 30 december 2008 försattes Europa Hus Svenska AB i konkurs. Efter att ha underrättats om rättegången meddelade konkursförvaltaren den 26 augusti 2009 tingsrätten att konkursboet övertog konkursbolagets talan. Tingsrätten kallade till muntlig förberedelse den 11 januari 2010, men sammanträdet ställdes in på begäran av parterna. Den 12 februari 2010 meddelade konkursboet tingsrätten att boet återtog sin förklaring om övertagande av konkursbolagets talan. Den 16 april 2010 meddelade konkursbolaget att inte heller detta önskade föra talan i målet.
N.B. och L.L. yrkade att tingsrätten skulle förplikta konkursboet att solidariskt med konkursbolaget svara för deras rättegångskostnader i målet om totalt 95 687 kr 50 öre, varav 73 000 kr avsåg ombudsarvode för tiden från och med den 23 augusti 2007 till och med den 4 maj 2010, 3 550 kr teknisk utredning och 19 137 kr 50 öre mervärdesskatt. Till stöd för sitt yrkande anförde N.B. och L.L. i huvudsak följande. I och med förklaringen om att konkursboet övertog konkursbolagets talan är konkursboet skyldigt att solidariskt med konkursbolaget svara för deras rättegångskostnader. De kostnader som uppkommit efter det att konkursboet förklarat att det övertog konkursbolagets talan har varit direkt beroende av konkursboets beslut. Konkursboets inträde i målet har bl.a. föranlett att förlikningsförhandlingar har förts samt att vissa kontakter har behövt tas. Tvist förelåg mellan parterna redan i augusti 2007 och samtliga kostnader som ersättning yrkas för omfattas av 18 kap. 8 § RB.
Konkursbolaget vitsordade 25 000 kr som skälig ersättning för rättegångskostnader.
Konkursboet bestred yrkandet om ersättning för rättegångskostnader men vitsordade 25 000 kr som skäligt i och för sig. Till stöd för sitt bestridande anförde konkursboet i huvudsak följande. Konkursboet har rätt att ändra sitt ställningstagande rörande processinträde utan att detta ska medföra ansvar för motpartens rättegångskostnader. Konkursboet har inte vidtagit några åtgärder i målet utöver meddelandena om att konkursboet övertog talan och återtagandet av denna förklaring. Konkursboets ställningstaganden har inte medfört några processuella åtgärder eller kostnader för motparten. För det fall tingsrätten anser att konkursboet är skyldigt att ersätta svarandenas rättegångskostnader är yrkat belopp oskäligt på grund av att konkursboets ställningstaganden inte föranlett några processuella åtgärder i målet, att yrkandet omfattar ersättning för arbete som utförts upp till 14 månader innan talan väcktes och att det arbete svarandena nedlagt i målet inte varit omfattande.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Jonna Wiborn) anförde i beslut den 26 juli 2010:
Skäl för beslutet
Enligt 18 kap. 8 § RB ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Det arbete som utförts i målet har varit relativt begränsat. L.L. och N.B. har, utöver den skriftväxling som skett beträffande frågan om rättegångskostnader, endast ingivit ett svaromål. En muntlig förberedelse har planerats men inte genomförts. En stor del av arbetet synes ha lagts ner före det att talan väcktes. Mot bakgrund av omständigheterna i målet anser tingsrätten att L.L. och N.B. får anses skäligen tillgodosedda med ett belopp om 62 000 kr inklusive mervärdesskatt avseende ombudsarvode. Tingsrätten finner inte skäl att ifrågasätta skäligheten av kostnaden för utlägg. L.L. och N.B. ska därför tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader med totalt 66 437 kr.
Konkursboet har förklarat att boet övertar konkursbolagets talan i enlighet med 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen. Beträffande konkursboets skyldighet att svara för rättegångskostnad gäller enligt 13 kap. 7 § och 18 kap. 10 § RB att konkursboet i och med övertagandet är solidariskt ansvarigt med konkursgäldenären för de rättegångskostnader som uppkommit före övertagandet. För den rättegångskostnad som uppkommit därefter svarar konkursboet ensamt. Ett konkursbo har i praxis ansetts kunna återta såväl en förklaring att inte inträda i processen som en förklaring att inträda (se bl.a. NJA 1996 s. 46 och NJA 2005 N 22). Att det är möjligt att återta en sådan förklaring innebär emellertid inte enligt tingsrättens uppfattning att konkursboets rättegångskostnadsansvar faller bort. Konkursboet och konkursbolaget bör därför solidariskt ersätta L.L. och N.B. för den rättegångskostnad som uppkommit innan konkursboets förklaring om övertagande av talan. För rättegångskostnader som uppkommit därefter bör konkursboet svara ensamt. Tingsrätten bedömer att ca två tredjedelar av arbetet har utförts före konkursboets förklaring om inträde. Kostnaden för teknisk utredning har uppkommit efter konkursboets inträde i processen och bör därför bäras av konkursboet ensamt.
Beslut
Målet skrivs av från vidare handläggning.
Konkursboet och konkursbolaget ska solidariskt ersätta L.L. och N.B. för deras rättegångskostnad med 41 000 kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta - - -.
Konkursboet ska ersätta L.L. och N.B. för deras rättegångskostnad med 25 437 kr, varav 21 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta - - -.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Europa Hus Svenska AB:s konkursbo (Konkursboet) överklagade och yrkade att hovrätten skulle befria bolaget från att utge ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten. I andra hand yrkade konkursboet att ersättningen skulle jämkas eftersom boets inträdande i processen och sedermera utträde ur denna inte hade föranlett några processuella åtgärder från motparten. I vart fall var det yrkade beloppet för högt.
N.B. och L.L. motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Agneta Lindelöf och Lars Elmqvist samt hovrättsassessorn Annika Friberg, referent) anförde i beslut den 23 mars 2011:
Bakgrund
Europa Hus Svenska AB försattes i konkurs den 30 december 2008. Vid tidpunkten för konkursen pågick en tvist mellan bolaget å ena sidan och N.B. och L.L. å andra sidan. Efter konkursutbrottet har Konkursboet, den 26 augusti 2009, meddelat att boet övertog Europa Hus Svenska AB:s i konkurs (Konkursbolaget) talan. Konkursboet har därefter, den 12 februari 2010, återtagit sin förklaring att träda in i processen.
Skäl för beslutet
Om det vid konkursutbrottet pågår en rättegång mellan en gäldenär och någon annan om sådan egendom som hör till konkursboet, har konkursboet rätt att överta gäldenärens talan (3 kap. 9 § konkurslagen).
Av rättspraxis framgår också att ett konkursbo har ansetts kunna återta sin förklaring, att boet inte avsåg att överta gäldenärens talan i en rättegång som pågick mellan gäldenären och annan angående egendom som hörde till konkursboet (NJA 1996 s. 46). Vad gäller det motsatta förhållandet ansåg Svea hovrätt i NJA 2005 N 22 att det även var möjligt för ett konkursbo som förklarat sig inträda i processen att sedermera återkalla denna förklaring. Sedan motparten överklagat beslutet till HD förklarade sig konkursboet inte längre vidhålla sin återkallelse av förklaringen att inträda i rättegången. HD hade därför inte anledning att pröva denna fråga i sak.
Mot bakgrund av ovanstående bör Konkursboet ha haft rätt att återta sin förklaring om att träda in i processen.
Frågan i målet är om det förhållandet att Konkursboet redan i tingsrätten återtagit sin förklaring om att överta konkursbolagets talan innebär att boet kan undgå ansvar för rättegångskostnader.
Regleringen i 3 kap. 9 § konkurslagen ger ett konkursbo möjlighet att välja om boet vill träda in i processen. Genom att inte träda in i processen kan konkursboet undgå de förpliktelser som kan följa med en förlorad rättegång bl.a. i kostnadshänseende. Om boet inte övertar gäldenärens talan ska den egendom som rättegången avser anses inte tillhöra boet. I sådant fall har boet avstått från den omtvistade egendomen till förmån för gäldenären personligen. (Se prop. 1975:6 s. 189.)
I de fall då ett konkursbo övertar gäldenärens talan, svarar emellertid konkursboet och gäldenären som utgångspunkt solidariskt för rättegångskostnader som uppkommit före övertagandet. För kostnader som uppkommit efter övertagandet svarar däremot konkursboet ensamt (18 kap. 10 § RB).
Generellt sett innebär ett inträde av Konkursboet i processen en fördel både för gäldenären, vars rättegångskostnadsansvar blir solidariskt, och för motparten, som om denne tilldöms rättegångskostnadsersättning kan göra gällande kravet som en massafordran i konkursen (se Heuman, Specialprocess; Utsökning och konkurs, 6:e uppl. s. 206).
I och med att konkursboet har fått en möjlighet att välja huruvida det vill träda in i processen kan boet inför ett övertagande överväga de kostnadsrisker som är förbundna med att överta talan. I samband därmed har konkursboet också en möjlighet att göra en riskbedömning av tvisten.
Den av Heuman omnämnda s.k. missbruksprincipen innebär att en part inte ska kunna processa mot en svarande utan att bära samma rättegångskostnadsansvar som denne (se Heuman, Specialprocess; Utsökning och konkurs, 6 uppl., s. 204 f.) I enlighet med principen bör inte heller konkursförvaltare ha möjlighet att låta konkursbolaget driva en process och avvakta med att inträda i processen tills han kan förutse utgången, t.ex. i anledning av en bifallande tingsrättsdom som överklagats av svaranden.
På motsvarande sätt bör den s.k. missbruksprincipen, enligt hovrättens mening, innebära att ett konkursbo som trätt in i processen, inte utan kostnadsansvar kan återta sin förklaring att träda in i processen. Ett återtagande utan ansvar för rättegångskostnader skulle också innebära ökade möjligheter för en förvaltare att spekulera i processen på bekostnad av gäldenären (jfr NJA 1996 s. 46). Mot bakgrund härav och med beaktande av den valmöjlighet som ett konkursbo har att träda in i processen eller inte, bör Konkursboet svara för i vart fall någon del av rättegångskostnaderna i målet.
Frågan är då om det finns anledning att avvika från den ovan nämnda regleringen i 18 kap. 10 § RB, dvs. att konkursboet och gäldenären svarar solidariskt för rättegångskostnader som uppkommit före övertagandet, medan konkursboet svarar ensamt för de kostnader som uppkommit därefter.
Konkursboet har trätt in i processen i ett, i förhållande till målets avgörande, relativt sent stadium. Av handlingarna framgår att målet avskrivits från vidare handläggning kort efter att Konkursboet återtagit sin förklaring att inträda i processen. De åtgärder som företagits i målet vid tingsrätten mellan återtagandet och avskrivningen är dels ett yttrande från konkursbolaget, i vilket framgår att bolaget inte avser överta talan, dels viss skriftväxling mellan Konkursboet och motparten beträffande rättegångskostnadernas fördelning.
Att Konkursboet kommit in i processen i ett sent skede är i sig inte tillräckligt för att boet ska kunna undandra sig ersättningsskyldighet för kostnader. Inte heller det förhållandet att Konkursboet de facto inte längre var part vid avskrivningen bör i aktuellt fall påverka bedömningen om fördelning av rättegångskostnaderna då tingsrättens avskrivningsbeslut närmast är en direkt följd av att Konkursboet återtagit sin förklaring att träda in i processen. Det saknas därför anledning att göra en annan fördelning av rättegångskostnaderna än den som följer av 18 kap. 10 § RB. Regleringen, inte minst mot bakgrund av det solidariska ansvar som föreskrivs för kostnader före inträdet, tyder på att det är själva inträdet i processen som är det avgörande för rättegångskostnadsansvaret.
Vad gäller frågorna om fördelningen av rättegångskostnaderna och huruvida ersättningen varit skäligen påkallad för att tillvarata partens rätt delar hovrätten tingsrättens uppfattning. Det finns därför inte skäl att göra ändring i dessa delar.
Beslut
Hovrätten avslår överklagandet
Högsta domstolen
Europa Hus Svenska AB:s konkursbo överklagade och yrkade att HD skulle helt befria konkursboet från ansvar för rättegångskostnader i tingsrätten. Alternativt yrkade boet att HD skulle sätta ned storleken av det belopp som konkursboet skulle svara för.
N.B. och L.L. motsatte sig ändring av hovrättens beslut.
HD meddelade prövningstillstånd i frågan om Europa Hus Svenska AB:s konkursbo bort åläggas betalningsansvar för rättegångskostnader vid tingsrätten med tillämpning av 18 kap. 10 § RB. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Mirja Högström, föreslog i betänkande följande beslut:
Domskäl
Skäl
Bakgrund
Europa Hus Svenska AB väckte talan mot N.B. och L.L. Sedan Europa Hus Svenska AB gått i konkurs förklarade konkursboet sig överta konkursbolagets talan. Efter fem månader meddelade konkursboet att det återtog sin tidigare avgivna förklaring om inträde i processen. Konkursbolaget ville inte återinträda, varför tingsrätten avskrev målet. I avskrivningsbeslutet ålades konkursboet ett med konkursbolaget solidariskt ansvar för motpartens rättegångskostnader uppkomna före övertagandet. Kostnader uppkomna därefter ålades konkursboet att ensamt svara för. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut. Konkursboet har gjort gällande att boet borde befrias helt från ansvar för rättegångskostnader, eftersom boet menar att det står boet fritt att träda ur processen.
HD har meddelat partiellt prövningstillstånd i frågan om Europa Hus Svenska AB:s konkursbo bort åläggas betalningsansvar för rättegångskostnader vid tingsrätten med tillämpning av 18 kap. 10 § RB. Målet i övrigt har förklarats vilande. För att kunna avgöra frågan om vilket ansvar konkursboet har för rättegångskostnader måste HD först ta ställning till om konkursboet har haft rätt att träda ur processen.
HD kan pröva frågan om konkursboets möjlighet att återta sin förklaring om inträde
Den första fråga HD måste avgöra är om HD är förhindrad att pröva frågan om konkursboet hade möjlighet att återta sin förklaring om inträde i rättegången.
När högre rätt i ett dispositivt tvistemål avgör hur kostnaderna vid den lägre rätten ska fördelas, sker det på grundval av målets slutliga utgång. Om kostnadsfrågan fullföljs separat och den lägre rättens avgörande vinner laga kraft, leder det till att högre rätt ska lägga det lagakraftvunna avgörandet till grund för sin överprövning av kostnadsfrågan (se NJA 2009 s. 342).
Tingsrättens slutliga beslut är inte föremål för ny bedömning i HD och inte heller att det på grund av det som får betraktas som en återkallelse är käranden som ska stå kostnaden. Det som är satt i fråga är hur kostnaden ska fördelas på kärandesidan, vilket i sin tur är avhängigt frågan om konkursboet får träda ur processen eller inte.
Frågan om konkursboets rätt att återta sin förklaring att inträda prövades aldrig materiellt och är inte heller rättskraftigt avgjord.
HD finner mot den ovan angivna bakgrunden att frågan kan bli föremål för prövning här.
Inträde i rättegång enligt 3 kap. 9 § konkurslagen
Enligt 3 kap. 9 § konkurslagen får ett konkursbo överta konkursgäldenärens talan om det pågår en rättegång mellan konkursgäldenären och en tredje man om sådan egendom som tillhör boet. Om konkursboet inte träder in anses egendomen i stället tillhöra konkursgäldenären och så länge konkursen pågår får egendomen inte utmätas för fordran som kan göras gällande i konkursen. I fråga om rättegångskostnader hänvisas till 13 kap. 7 § RB, som i sin tur hänvisar till 18 kap. 10 § RB. Enligt 18 kap. 10 § RB ska vid övertagande av talan rättegångskostnaderna fördelas så att överlåtaren och förvärvaren blir solidariskt ansvariga fram till övertagandet och förvärvaren ensam svarar för kostnader uppkomna därefter.
Bestämmelsen i 3 kap. 9 § konkurslagen infördes 1946 i gamla konkurslagen i samband med att nya rättegångsbalken infördes (se SOU 1944:10 s. 273 f. och NJA II 1947 s. 159 f.). Skälet för införandet var dels att kodifiera det som uppfattades som gällande rätt, dels att reglera frågan om rättegångskostnaderna (se t.ex. Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 305 f.).
Frågan om ett konkursbos rätt att träda in eller ur processen efter att den inledande förklaringen avgetts regleras inte. Det har i doktrinen förutsatts att ett besked från konkursförvaltaren om boet ska träda in ska ske utan oskäligt dröjsmål (se Heuman, Specialprocess, Utsökning och konkurs, 6 uppl., s. 205 f.).
Återtagande av konkursbos förklaring att avstå från inträde
HD har tidigare prövat frågan om ett konkursbo har rätt att återta sin förklaring att konkursboet avstod från inträde i processen och därför fick träda in. I NJA 1996 s. 46 fann HD att konkursboets återtagande av förklaringen var att se som en processhandling, som i enlighet med huvudregeln kunde återtas i den instans den lämnats om inte särskilda omständigheter föranledde annat (jfr NJA 1980 s. 56). Skäl som enligt HD talade emot ett återtagande var dels en berättigad önskan om lugn och ro i processen, dels frågan om rättegångskostnaderna. I detta fall var emellertid svaranden i en bättre situation efter konkursboets inträde, eftersom konkursboet då iklädde sig ett ansvar för rättegångskostnaderna. Om konkursboet inte tillåtits återta sin avståendeförklaring skulle svaranden enbart haft konkursgäldenären att vända sig mot.
Sammantaget fann HD att det inte förelåg några särskilda omständigheter som bröt presumtionen att processhandlingen fick återtas.
Återtagande av konkursbos förklaring om inträde i processen
Med utgångspunkt i HD:s resonemang i NJA 1996 s. 46 bör också en förklaring om inträde i processen ses som en processhandling. Frågan är då om det finns några särskilda skäl som gör att den inte bör få återkallas.
En stor skillnad i nu aktuellt mål är att svarandena vid ett utträde riskerar att inte få sina rättegångskostnader ersatta, för det fall konkursgäldenären ensam ska svara för dessa. En sådan konsekvens skulle kunna innebära att svaranden hamnar i en utpressningsliknande situation och kan tvingas till en ofördelaktig förlikning.
Detta skulle kunna utgöra ett sådant särskilt skäl som gör att konkursboets förklaring om inträde inte ska få återkallas. Å andra sidan följer det inte att konkursboet vid en återkallelse ska befrias från ansvar från rättegångskostnader. Sammantaget är detta därför inte ett argument av sådan tyngd att möjligheten att återkalla processhandlingen bör bedömas på något annat sätt än vad HD gjorde i 1996 års fall.
Bedömning av rättegångskostnadernas fördelning när konkursboet får träda ur
När processhandlingen sålunda ska ses som återkallelig, och konkursboet ska anses få träda ur, uppkommer frågan om hur rättegångskostnaderna i så fall ska fördelas.
Konkursboets inställning är att boet inte bör få betala någon del av rättegångskostnaderna eftersom boet inte åsamkat svarandena några särskilda kostnader. Häremot kan invändas att varken 18 kap. 9 eller 10 § RB bygger på den principen. Träder man in som part står man normalt solidariskt ansvaret också för kostnader som uppkommit tidigare i processen. I förevarande fall har konkursboet dessutom varit inne i processen i sex månader. Under denna tid har vissa förlikningsförhandlingar ägt rum, liksom kallelse till förhandling skickats, varför vissa kostnader har uppstått under den perioden.
Utifrån svarandenas perspektiv synes det inte heller rimligt att man i ena stunden kan räkna med att få sina rättegångskostnader ersatta och i nästa inte. Om konkursboet när som helst kan träda ur, utan att drabbas av ett ansvar för svarandens rättegångskostnader, hamnar svaranden igen i en utpressningsliknande situation och känner sig kanske tvingad till en ofördelaktig förlikning. Det medför en ojämlikhet mellan parterna, som förefaller främmande i svensk processrätt. Regelverket bygger tvärtom på tanken att det åligger domstolen att utjämna eventuella ojämlikheter mellan parterna genom en aktiv materiell processledning. En annan grundsats är att det inte ska vara svårt för en part att processa; t.ex. saknar ju svensk rätt såväl ombuds som advokattvång.
Inte heller kan det i nu aktuellt fall anses tillräckligt tillfredställande att hänvisa till konkursförvaltarens skadeståndsansvar enligt 17 kap.konkurslagen. Då hänvisas svaranden till att försöka driva in sina kostnader i en ny process. Svaranden förutsätts dessutom visa uppsåt eller culpa.
Mot den angivna bakgrunden bör därför konkursboet kunna bli ansvarigt för svarandens rättegångskostnader vid ett utträde. Det ligger i sådana fall närmast till hands att tillämpa 18 kap. 10 § RB analogt. Det är den situationen som mest liknar den nu aktuella. I fråga om vem som ska ses som tappande/vinnande part tillämpas dock övriga bestämmelser i 18 kap.
Sammanfattningsvis ska alltså frågan som ställs i beslutet om prövningstillstånd besvaras jakande.
Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Därmed ska hovrättens beslut stå fast.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Lena Moore, Agneta Bäcklund, Svante O. Johansson, referent, och Lars Edlund) meddelade den 19 april 2013 följande slutliga beslut:
Skäl
Bakgrund
Europa Hus Svenska AB väckte talan mot N.B. och L.L. med ett fullgörelseyrkande om visst belopp. Bolaget gick därefter i konkurs. Konkursboet förklarade sig överta konkursbolagets talan. Drygt fem månader senare meddelade konkursboet att det återtog sin förklaring. Konkursbolaget tillfrågades av tingsrätten om det avsåg att driva målet vidare. Konkursbolaget förklarade att det inte ville överta talan. Härefter avskrev tingsrätten målet och beslutade om kostnadsersättning.
Tingsrätten ålade i avskrivningsbeslutet, med stöd av 3 kap. 9 § konkurslagen (1987:672) och 18 kap. 10 § RB, konkursboet ett med konkursbolaget solidariskt ansvar för motparternas rättegångskostnader uppkomna före inträdet i processen. För kostnader uppkomna därefter ålades konkursboet att svara ensamt. Svarandena tillerkändes skäliga ansedda 62 000 kr för ombudsarvode, varav 41 000 kr avsåg tiden före övertagandet.
Hovrätten har i det överklagade beslutet avslagit konkursboets överklagande.
Konkursboet har med hänvisning till bl.a. rättsfallet NJA 1996 s. 46 gjort gällande att ett konkursbo kan ändra ett ställningstagande rörande inträde i processen och utträde ur processen utan ansvar för rättegångskostnad. Svarandena har hävdat att boet ansvarar för rättegångskostnader enligt 18 kap. 10 § RB.
Konkursboets inträde i pågående rättegång enligt 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen
Pågår det en rättegång mellan konkursgäldenären och någon annan om egendom som hör till konkursboet, får konkursboet enligt 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen överta gäldenärens talan. Om boet, trots att det har underrättats om rättegången, inte övertar gäldenärens talan, ska egendomen anses inte tillhöra konkursboet. Om konkursboet övertar gäldenärens talan, tillämpas beträffande boets skyldighet att svara för rättegångskostnad vad som i RB föreskrivs om den till vilken överlåtelse har ägt rum enligt 13 kap. 7 § samma balk. I den bestämmelsen hänvisas i sin tur till 18 kap. 10 §. Av första stycket framgår att den som har övertagit kärandens talan svarar solidariskt tillsammans med käranden för den rättegångskostnad som uppkommit före övertagandet. För kostnad som har uppkommit därefter svarar den som övertagit talan ensam.
Konkursboet kan fritt välja huruvida det vill inträda i konkursgäldenärens pågående rättegång enligt 3 kap. 9 § konkurslagen. I rättsfallet NJA 1996 s. 46 ansåg HD att ett konkursbo kan återta sin förklaring, att boet inte avsåg att överta gäldenärens talan i en rättegång som pågick. Konkursboets förklaring var enligt rättsfallet att uppfatta som en processhandling som kan ändras och återtas i den instans den avgetts, om inte särskilda omständigheter föranleder annat.
Kan ett konkursbo återta en förklaring att det övertar konkursgäldenärens talan?
I 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen regleras enbart konkursboets möjlighet att träda in i en rättegång som pågår mellan konkursgäldenären och någon annan och som rör egendom som hör till konkursboet. Den situation som är aktuell i förevarande mål, att boet vill återta sin förklaring om att träda in i rättegången, regleras inte i någon konkursrättslig bestämmelse. Situationen har inte heller berörts i förarbetena till den aktuella bestämmelsen i konkurslagen eller i doktrinen.
Det är här fråga om en annan situation än den som prövades i 1996 års fall. När konkursboet förklarar att det övertar konkursgäldenärens talan får konkursboet ställning som part i rättegången. Konkursgäldenären förlorar samtidigt sin partsställning i rättegången, utom såvitt gäller ansvar för rättegångskostnader (NJA II 1947 s. 160 f.).
Till detta kommer den tvingande regleringen om konkursboets ansvar för rättegångskostnader. I och med att konkursboet övertar konkursgäldenärens talan är konkursboet enligt 3 kap. 9 § konkurslagen och 18 kap. 10 § RB ansvarigt för rättegångskostnader som svaranden kan komma att tillerkännas. Syftet med denna reglering är att tillgodose svarandens intresse i rättegången, och det finns inte några skäl att särbehandla ett konkursbo som i efterhand finner att inträde i rättegången inte borde ha skett. Konkursboet kan alltså inte befrias från ansvar för redan uppkomna kostnader genom en ensidig förklaring som innebär att boet inte avser att driva processen vidare.
Situationen liknar den då någon övertagit kärandens talan med stöd av 13 kap. 7 § RB. Den nya kärandeparten kan sedan inträde i rättegången har skett inte återta sin förklaring om succession och åter tvinga in överlåtaren som part för att på så sätt komma ur processen (jfr Lars Heuman i Juridisk Tidskrift 1996-97, s. 33).
Ett konkursbo kan alltså inte återta sin förklaring med den följden att konkursgäldenären åter blir part i rättegången på kärandesidan. Detta gäller oavsett vilket synsätt man har i frågan om konkursboets ställning i förhållande till gäldenärens tillgångar; om de anses vara omhändertagna av konkursboet (jfr 1 kap. 1 § konkurslagen) eller om de anses ha övergått till konkursboet som juridisk person genom universalsuccession (jfr NJA 2004 s. 777, NJA 2010 s. 617 p. 8 och justitierådet Lindskogs tillägg, p. 2, till NJA 2011 s. 306).
Av det sagda följer att ett konkursbo inte kan återta en förklaring om att det övertar konkursgäldenärens talan.
Om konkursboet inte vill driva processen vidare får konkursförvaltaren lämna besked om det på sedvanligt sätt, genom att återkalla talan. Det blir därmed inte aktuellt att efterhöra om konkursgäldenären vill driva målet vidare. Målet ska då avskrivas från vidare handläggning såvida inte svaranden begär att målet prövas. I fråga om svarandens rätt till ersättning för rättegångskostnader gäller 18 kap. 5 § (eller 1 §) RB och i fråga om konkursboets och konkursgäldenärens ansvar för kostnaderna gäller 18 kap. 10 §.
Bedömningen i detta fall
Genom konkursboets meddelande, att det återtog sin förklaring om att överta konkursbolagets talan, får boet anses ha återkallat sin talan i målet. När målet avskrivs från vidare handläggning ska konkursboet - som också skett i detta fall - åläggas betalningsansvar för svarandenas rättegångskostnader med tillämpning av 18 kap. 10 § RB.
Den fråga som omfattas av prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med detta.
Det saknas anledning att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt.
Domslut
HD:s avgörande
HD förklarar att Europa Hus Svenska AB:s konkursbo ska åläggas betalningsansvar för N.B:s och L.L:s rättegångskostnader vid tingsrätten med tillämpning av 18 kap. 10 § RB.
HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens avgörande står därmed fast.
HD:s beslut meddelat: den 19 april 2013.
Mål nr: Ö 1979-11.
Lagrum: 3 kap. 9 § konkurslagen (1987:672).
Rättsfall: NJA 1996 s. 46, NJA 2004 s. 777, NJA 2010 s. 617 och NJA 2011 s. 306.