NJA 1997 s. 323
En tilltalad har till HovR:n överklagat en dom varigenom han fällts till ansvar för brott och ålagts att utge skadestånd. I skadeståndsdelen fordras inte prövningstillstånd i HovR:n. Sambandet mellan skadestånds- och ansvarsfrågorna har inte ansetts vara sådant att enbart det förhållandet att det enskilda anspråket skall tas upp bör leda till att prövningstillstånd meddelas i ansvarsdelen. 49 kap 13 § RB.
Allmän åklagare väckte vid Falu TR åtal mot T.T., född 1947, för misshandel och olaga hot enligt följande gärningsbeskrivningar: Åtalspunkt 1, misshandel. T.T. har i augusti 1992 i huset Herrhagsvägen 257 i Falun misshandlat R-M.T. genom att klösa henne i underlivet med smärta och blödning som följd.
Åtalspunkt 2, olaga hot. T.T. har i juni 1993 i huset Herrhagsvägen 257 i Falun hotat R-M.T. med brottslig gärning vilket varit ägnat att hos henne framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person. Hotet har bestått i att T.T. uttalat att han skulle tillfoga henne allvarlig kroppsskada.
Åtalspunkt 3, misshandel. T.T. har d 14 juli 1993 i bankvalvet på S-E- Bankens kontor i Falun misshandlat R-M.T. genom att knäa henne i underlivet och på höger lår och tilldela henne flera knytnävsslag mot huvudet samt genom att bryta upp hennes högra arm på ryggen. Av misshandeln har uppstått smärta, blåmärken och nedsatt grip- och rörelseförmåga i högerhanden.
Målsäganden R-M.T., gift med T.T. men enligt vad som upplysts har makarna separerat, yrkade skadestånd med 8 000 kr i anslutning till åtalspunkten 1, 22 000 kr i anslutning till åtalspunkten 3, varav 7 000 kr för sveda och värk och 15 000 kr för kränkning, samt 8 000 kr för terapibehandling förorsakad av gärningarna i samtliga åtalspunkter, allt jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från och med d 14 juli 1993 tills betalning sker.
T.T. förnekade att han begått de påtalade gärningarna.
TR:n meddelade dom i målet d 4 febr 1994. Åtalet ogillades i fråga om åtalspunkterna 1 och 2. Beträffande åtalspunkten 3 anförde TR:n i domskälen i skuldfrågan: På åklagarens begäran har hållits målsägandeförhör med R-M.T. och vittnesförhör med I.P., som är anställd vid S-E-Bankens kontor i Falun. Åklagaren har vidare åberopat ett rättsintyg samt fotografier.
T.T. och R-M.T. har berättat följande om de händelser som omfattas av åtalet.
R-M.T. Hon och T.T. skulle gemensamt gå till banken och titta på vissa handlingar i bankfacket. T.T. ville att de skulle ha ett vittne med sig. Av den anledningen följde I.P. med. Medan I.P. tillfälligtvis var borta fick R-M.T. se ett kuvert som innehöll hennes betyg. T.T. ville emellertid inte ge henne det. Han flög då upp från den stol han satt på och knäade henne i underlivet och på låret. Han utdelade också flera knytnävsslag mot hennes huvud samt tog hennes arm och vred den bakåt på hennes rygg. När I.P. kom tillbaka och R-M.T. skulle skriva under några papper kunde hon inte ens hålla i pennan. Efteråt gjorde det så ont i armen att hon trodde att den var bruten. Det gjorde också mycket ont när hon blev knäad i underlivet.
T.T..: På R-M.T:s begäran gick de tillsammans till banken. Han ville emellertid inte gå ned i bankvalvet utan att en banktjänsteman var med. Så snart tjänstemannen, dvs I.P., lämnade dem tillfälligt började R-M.T. nypa honom. Han reste sig då upp och tog tag i hennes armar och sade åt henne att lugna ner sig. Hon sade då att hon skulle polisanmäla honom. När I.P. kom tillbaka började R-M.T. gråta och sade att hon blivit misshandlad. Det är möjligt att R-M.T. fick blåmärken på armarna, när han tog tag i henne. Hon har för övrigt lätt att få blåmärken. Det kan också vara så att hon slog i en bordskant när hon reste sig. Det är dessutom så att hon är reumatisk i handen, vilket förklarar att hon inte kunde använda handen till att skriva med.
TR:n gör följande bedömning.
T.T. och R-M.T. har som framgått lämnat berättelser som inte stämmer överens i något enda avseende. Det är endast i fråga om åtalspunkt 3 som det har förebragts någon bevisning förutom deras egna berättelser.
Tf distriktsläkaren vid vårdcentralen B.M.G. har i avgivet rättsintyg anfört att R-M.T. vid undersökning d 14 juli 1993 företett rörelsesmärtor vid vridning av höger underarm, två blåmärken på insidan av höger armbåge och höger lår, ömhet över höger ljumske, nedsatt känsel över hela långfingret samt nedsatt grip- och rörelseförmåga mellan tummen och lillfingret i högra handen.
De blåmärken som R-M.T. företett på armbågen är i och för sig förenliga med T.T:s berättelse. Beträffande de skador som R-M.T. i övrigt uppgett sig ha fått bekräftas de till viss del av I.P.s uppgifter att R-M.T. inte klarade av att skriva med sin hand, när de befann sig i bankvalvet. Skadorna på armen och handen har också iakttagits av undersökningsläkaren. T.T. har förklarat att den nedsatta gripförmågan berodde på reumatiska besvär, vilket R-M.T. förnekat. Det har inte heller på något sätt visats att hon skulle lida av sådana besvär vilket, om så vore fallet, borde ha kunnat verifieras på något sätt. T.T:s förklaring till R-M.T:s skador i ljumsken, vilka också iakttagits av undersökningsläkaren, är inte trovärdig.
Det har sålunda styrkts att R-M.T. företett skador som är väl förenliga med åklagarens gärningsbeskrivning. Med hänsyn härtill finner TR:n åtalet styrkt i denna del.
I påföljdsfrågan anförde TR:n i domskälen: TR:n har som framgår av det ovan anförda funnit T.T. skyldig till misshandel under åtalspunkt 3. Vad som uppenbarligen förorsakat R-M.T. mest smärta och största skadan är att T.T. brutit upp hennes arm på ryggen. De slag mot huvudet som R-M.T. berättat om finns inte omnämnda i rättsintyget. Hon har inte heller påstått att de förorsakat några skador. TR:n förutsätter därför att slagen varit av lindrig art. Vid bedömningen av straffvärdet av misshandeln måste också beaktas bakgrunden till händelsen och att I.P. uppgett att båda makarna beskyllde varandra för misshandel. Det kan därför inte uteslutas att misshandeln föregåtts av någon form av provokation från R-M.T:s sida. Med hänsyn till det nu anförda samt till att skadorna enligt undersökningsläkaren varit av måttlig karaktär skall misshandeln bedömas som ringa. T.T. skall därför dömas till ett kraftigt bötesstraff.
I skadeståndsfrågan anförde TR:n följande domskäl: Med hänsyn till utgången i skuldfrågan skall skadeståndsyrkandet i anslutning till åtalspunkt 1 ogillas medan det i anslutning till åtalspunkt 3 skall bifallas.
T.T. har vitsordat ett belopp om 2 000 kr för sveda och värk men ingenting för kränkning.
R-M.T. har uppgett att hon av misshandeln bl a förlorade gripförmågan i handen under två och en halv månads tid och att visst känselbortfall i lillfingret förekom. Yrkandet om ersättning för sveda och värk måste betraktas skäligt.
Ersättning skall dessutom utgå för kränkning. R-M.T. har påstått att hon kände sig särskilt kränkt av misshandeln, eftersom den skedde i en offentlig lokal. Enligt TR:ns mening bör emellertid ersättningen härför inte bli större därför att misshandeln skedde på banken, där för övrigt ingen iakttog dem. R-M.T. får anses vara skäligen gottgjord med 3 000 kr i det avseendet.
Det är inte visat att den terapibehandling som R-M.T. genomgått är förorsakad av misshandeln. Yrkandet om ersättning härför skall därför ogillas.
T.T. skall således betala 10 000 kr i skadestånd till R-M.T.. I sitt domslut ogillade TR:n åtalet i vad gällde åtalspunkterna 1 och 2 men dömde T.T. enligt 3 kap 5 § BrB för misshandel, ringa brott, enligt åtalspunkten 3 till 120 dagsböter å 250 kr. TR:n förpliktade också T.T. att utge skadestånd till R-M.T. i anslutning till åtalspunkten 3 med 10 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 14 juli 1993 tills betalning sker.
Svea HovR
T.T. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för misshandel enligt åtalspunkten 3 och ogilla skadeståndsyrkandet i dess helhet.
Åklagaren överklagade anslutningsvis och yrkade att HovR:n skulle döma T.T. för misshandel enligt åtalspunkten 1 och olaga hot enligt åtalspunkten 2, bedöma misshandeln enligt åtalspunkten 3 som icke ringa misshandel samt bestämma påföljden till fängelse.
HovR:n (hovrättsråden Karle och Sundberg, referent, samt tf hovrättsassessorn Gunnarsson) meddelade d 27 juni 1994 slutligt beslut, vari förklarades att T.T. inte meddelades prövningstillstånd och att åklagarens överklagande enligt 51 kap 2 § 2 st RB därmed förföll.
HD
T.T. (offentlig försvarare advokaten G.L.) överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i HovR:n.
Riksåklagaren bestred ändring.
Målet avgjordes i ansvarsdelen efter föredragning, sedan HD tidigare skilt sig från målet i skadeståndsdelen (se NJA 1996 s 393). Föredraganden, RevSekr Ålander föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl: T.T. dömdes av TR:n för misshandel, ringa brott, till böter. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning, vilken TR:n fann styrkt, bestod gärningen i att T.T. d 14 juli 1993 hade knäat sin f d hustru, R-M.T., i underlivet och på höger lår, tilldelat henne flera knytnävsslag mot huvudet och brutit upp hennes högra arm på ryggen. Vidare förpliktades han att betala skadestånd till målsäganden med 10 000 kr jämte ränta, varav 7 000 kr avsåg ersättning för sveda och värk och 3 000 kr ersättning för kränkning.
Såväl T.T. som åklagaren överklagade TR:ns dom, T.T. med yrkande om ogillande av åtalet och skadeståndstalan. HovR:n meddelade inte prövningstillstånd i vare sig ansvars- eller skadeståndsdelen.
Sedan T.T. överklagat till HD och yrkat att tillstånd till målets prövning i HovR:n skulle meddelas, fann HD såvitt avsåg skadeståndsfrågan att det i den delen inte fordrades prövningstillstånd i HovR:n. HD undanröjde därför HovR:ns beslut att inte meddela prövningstillstånd vad gällde skadeståndsfrågan och återförvisade målet i den delen till HovR:n för fortsatt handläggning (NJA 1996 s 393).
HovR:n skall alltså ta upp skadeståndsfrågan till prövning. Fråga uppkommer då om det kan anses föreligga ett sådant samband mellan skadeståndsfrågan och ansvarsdelen att det bör meddelas tillstånd till prövning i HovR:n av ansvarsdelen (jfr NJA 1995 s 503).
När bestämmelserna om prövningstillstånd i HovR infördes d 1 juli 1993 (här bortses från de s k småmålen) gavs inga särskilda regler för de fall då ett brottmål och ett enskilt anspråk handlagts gemensamt. HovR:n hade således att göra två bedömningar vid dispensprövningen, en för varje målkategori, vilket kunde leda till att prövningstillstånd meddelades i den ena delen men inte i den andra. Justitieutskottet framhöll i lagstiftningsärendet att det inte erbjöd några speciella svårigheter om prövningstillstånd meddelades beträffande ett enskilt anspråk men inte i fråga om ansvar eller påföljd. Det enskilda anspråket skulle då prövas helt enligt de regler som gällde för tvistemål. Om däremot HovR:n skulle pröva brottmålet i ansvarsdelen - efter beviljat prövningstillstånd eller i fall där prövningstillstånd inte krävdes - framstod det enligt utskottet närmast som självklart att prövningstillstånd (ändringsdispens) skulle beviljas även beträffande det enskilda anspråket. I sådana fall fick utgången i ansvarsdelen som regel antas ha betydelse även för bedömningen av det enskilda anspråket. (Se justitieutskottets betänkande 1992/93 JuU34 s 15.) Numera finns, sedan d 1 okt 1994, särskilda regler för det fallet att ett enskilt anspråk prövats tillsammans med ett brottmål. Bestämmelserna tar emellertid sikte på den situationen att det är ansvarsfrågan som skall tas upp till prövning i HovR:n, endera på grund av att prövningstillstånd inte krävs eller efter att sådant meddelats. Gäller i sådant fall överklagandet frågan om den tilltalade skall dömas för gärningen behövs inte prövningstillstånd för ett överklagande av ett enskilt anspråk med anledning av gärningen, se 49 kap 13 § 2 st RB. Enligt förarbetena till dessa regler framstod det som svårmotiverat med en separat dispensprövning med hänsyn till den anknytning som föreligger mellan skuldfrågan och det enskilda anspråk som är kopplat till gärningen. Det påtalades vidare i förarbetena att utgången i brottmålet typiskt sett har betydelse för bedömningen av det enskilda anspråket och att de omständigheter som anförs till stöd för ett frikännande normalt är av avgörande betydelse för frågan om t ex ett skadestånd skall utgå (prop 1993/94:190 s 112).
Det fall som nu är aktuellt, dvs att det står klart att det enskilda anspråket skall prövas i HovR:n, och vilken betydelse detta förhållande kan ha för dispensprövningen beträffande ansvarsdelen, har i förarbetena berörts endast av justitieutskottet på sätt redovisats ovan. De skäl som ligger bakom bestämmelsen att prövningstillstånd inte behövs beträffande ett enskilt anspråk när ändå ansvarsdelen tas upp i HovR:n, har tyngd även i nu förevarande situation; flertalet omständigheter som är av betydelse i fråga om det enskilda anspråket är självfallet relevanta också för bedömningen av ansvarsfrågan. När det enskilda anspråket gäller ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen kan sambandet med ansvarsdelen te sig särskilt starkt. I ett mål där ett enskilt anspråk handlagts tillsammans med åtalet får emellertid tyngdpunkten i processen vanligtvis anses ligga i brottmålsdelen. Detta innebär, trots den anknytning som föreligger mellan de båda delarna av målet, att enbart det förhållandet att det enskilda anspråket skall tas upp i HovR:n inte bör leda till att prövningstillstånd meddelas beträffande ansvarsfrågan.
På grund av det anförda och då det inte i övrigt föreligger skäl att meddela tillstånd till prövning i HovR:n av ansvarsdelen skall HovR:ns beslut, såvitt nu är i fråga, fastställas.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut att inte meddela provningstillstånd i ansvarsdelen.
HD (JustR:n Vängby, Lars Å Beckman, referent, Svensson, Lennander och Regner) fattade följande slutliga beslut: Skäl: T.T. dömdes av TR:n för misshandel, ringa brott, till böter samt förpliktades att betala skadestånd till målsäganden för bl a kränkning. T.T. överklagade TR:ns dom i såväl ansvars- som skadeståndsdelen. HovR:n meddelade inte prövningstillstånd.
Sedan T.T. överklagat till HD och yrkat att tillstånd till målets prövning i HovR:n skulle meddelas, fann HD att det i skadeståndsdelen inte fordrades prövningstillstånd i HovR:n. HD undanröjde därför HovR:ns beslut att inte meddela prövningstillstånd i skadeståndsdelen och återförvisade målet i den delen till HovR:n för fortsatt handläggning (NJA 1996 s 393). Detta väcker frågan om det kan anses föreligga sådant samband mellan skadeståndsdelen och ansvarsdelen att det bör meddelas tillstånd till prövning i HovR:n av ansvarsdelen.
I ett mål där ett enskilt anspråk handläggs tillsammans med ett åtal får tyngdpunkten i processen vanligen anses ligga i brottsmålsdelen. Som regel får utgången i ansvarsfrågan antas ha betydelse även för bedömningen av det enskilda anspråket. Om i ett fall, som det förevarande, prövningstillstånd i ansvarsdelen inte ges i HovR:n, kommer emellertid skadeståndsdelen att prövas i den för tvistemål stadgade ordningen. Även om flera omständigheter, som är av betydelse i fråga om det enskilda anspråket, också kan vara relevanta för bedömningen av ansvarsfrågan, är anknytningen mellan skadestånds- och ansvarsdelarna dock inte sådan att enbart det förhållandet att det enskilda anspråket skall tas upp i HovR:n bör leda till att prövningstillstånd meddelas i ansvarsdelen.
På grund av det anförda och då det inte heller i övrigt föreligger skäl att meddela tillstånd till prövning i HovR av ansvarsdelen skall HovR:ns beslut i den delen fastställas.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut att inte meddela prövningstillstånd i ansvarsdelen.