NJA 1997 s. 332
Fråga huruvida anspråk på grund av oförutsedd skada till följd av vattenreglering anmälts inom föreskriven tid har ansetts böra prövas endast efter invändning av part. 15 kap 17 § VL.
I mål mellan Vattenfall AB, sökande, och L.L. såsom ägare till fastigheten Hyddan 1:5 inom Porjus skadeområde förde L.L. vid Luleå TR, vattendomstolen den talan som framgår av vattendomstolens deldom.
Vattendomstolen (rådmannen Stenudd, fastighetsrådet Harju och två nämndemän) anförde i deldom d 24 okt 1995: Inledning. Tillstånd till idrifttagning av Lulejaures tredje reglering (VA 5/72) meddelades d 23 maj 1975. Dämningsgränsen bestämdes därvid till +372,0 m.
På grund av anmäld tjälskjutningsskada på Hyddan 1:5 har domstolens sakkunnige i sådana frågor, SGU genom docent Erik Fromm, efter besök på platsen avgivit följande yttrande d 14 dec 1992 ---. Hyddan 1:5 besöktes både 1991 och 1992, främst på grund av tjälskjutning på fritidshuset tf 2/20. Huset är byggt av liggande timmer och grundlagt på plintar. Murstocken ligger centralt. Golven lutar nu ut från murstocken till ytterväggarna. Även köksbänken lutar utåt, så att den har skilt sig från murstocken. Nedersta timmervarvet i ytterväggen ligger på husets innersida nästan nere på marken, på nedersidan (mot sjön) 1-2 dm över marken. Marken är moig - sandig, måttligt blockig morän. - Skadorna är av den typ, som ofta uppträder till följd avsättningar i anslutning till tjällyftning. Markhöjden vid huset är emellertid +376,43 m, dvs 4,4 m över dämningsgränsen. Några grundvattenobservationer har icke gjorts (brunnen på tomten är borrad). Men höjden och avståndet från stranden (inemot 50 m enligt kartan) gör det mindre sannolikt, att dämningen i Lulejaure i någon mera väsentlig grad har medverkat till sättningarna.
Skadefrågan har behandlats vid huvudförhandling med syn d 20 juni 1995. Yrkande m m. L.L., ägare till Hyddan 1:5, har gjort gällande att sättningsskadorna på fritidshuset orsakats av dämningen i Lulejaure. Han har yrkat att sökanden skall åläggas att åtgärda skadorna samt vidtaga åtgärder som förhindrar framtida skador. I andra hand har han yrkat penningersättning, dock utan att kunna ange belopp.
Sökanden har med åberopande av SGU:s yttrande bestritt L.L:s yrkanden. Enligt sökanden skulle åtgärdskostnaderna överstiga husets värde.
L.L. har anfört bl a: Huset uppfördes 1962/63. Påtalade skador börja8e visa sig 1979/80, således några år efter dämningen, och skadorna har därefter förvärrats. Han anser att detta förhållande styrker att skadorna har samband med dämningen.
Till styrkande av att de skador som byggnaden nu har inte fanns 1975 har L.L. åberopat syneprotokoll d 24 nov 1975 upprättat vid besiktning av sökanden d 23 maj 1975 samt brandsyneprotokoll d 3 juni 1975 upprättat av skorstensfejarmästaren K.N.. Vidare har åberopats fotografier.
Enligt besiktningsprotokoll d 24 nov 1975 var betongplintarna utan anmärkning medan sprickor fanns i murstocken. Det noterades att ytterdörren var svårstängd.
Vid vattendomstolens syn d 20 juni 1995 har noterats husets lutning åt sjösidan samt en spricka i murstocken mellan spiskåpan och spissidorna. Vattendomstolens skäl. Vattendomstolen delar SGU:s uppfattning att avståndet från markytan till en uppskattad grundvattennivå vid huset är så stor, att det är mindre sannolikt att dämningen av Lulejaure i någon mera väsentlig grad medverkat till sättningarna. Av åberopat besiktningsprotokoll framgår också att byggnaden redan 1975 var påverkad av rörelser som orsakat vissa skador. Vid dessa förhållanden och då utredningen i övrigt inte ger stöd för annan slutsats måste orsaken till skadorna sökas i tjälrörelser som gett ackumulerade förskjutningar i grundläggningen och som uppstått oavsett sökandens företag. L.L:s talan skall därför lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. L.L:s yrkanden lämnas utan bifall.
Svea HovR
L.L. överklagade i Svea HovR, Vattenöverdomstolen, och yrkade bifall till sin talan vid vattendomstolen.
Vattenfall AB bestred ändring.
Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Didön, vattenrättsrådet Hyden hovrättsrådet Westberg och tf hovrättsassessorn Nordback, referent) anförde i slutligt beslut d 13 juni 1996: Av 15 kap 17 § 3 st VL (1983:291), jämfört med 4 § lagen (1983:292) om införande av VL framgår att anspråk på grund av oförutsedd skada skall för att få tas upp till prövning anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid som kan ha bestämts i samband med tillståndet.
Vattendomstolen lämnade tillstånd till idrifttagning av Lulejaures tredje reglering genom dom d 23 maj 1975 och bestämde i samband därmed att anspråk på grund av oförutsedd skada skulle framställas före utgången av år 1986. L.L. framställde dock sina anspråk först år 1993; han har således framställt dem för sent. Detta förhållande utgör ett rättegångshinder som rätten självmant skall beakta (jfr rättsfallen NJA 1978 s 132, NJA 1981 s 330 och 1984 s 777).
Vattenöverdomstolen upphäver vattendomstolens deldom och avvisar L.L:s talan.
HD
L.L. (ombud advokaten A.H.) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja Vattenöverdomstolens beslut och återförvisa målet till Vattenöverdomstolen för erforderlig behandling.
Vattenfall AB (ombud bolagsjuristen E.A.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Nilsson, föreslog att HD skulle meddela följande beslut: Skäl: Enligt 15 kap 17 § VL (1983:291) jämfört med 4 § lagen (1983:292) om införande av VL skall anspråk på grund av oförutsedda skador för att få tas upp till prövning anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid domstolen kan ha bestämt. Frågan om sådant anspråk framställts inom angiven tid skall beaktas självmant av rätten som en fråga om rättegångshinder eller endast efter invändning av part regleras däremot inte i VL. Ledning går heller inte att finna i förarbeten eller doktrin. HD har emellertid i tidigare rättsfall rörande frågor om tidsfrist i skilda situationer uttalat att fastän frågan om tidsfrist i viss mån torde kunna jämföras med de regler som gäller för allmän fordringspreskription, vilka i princip kräver invändning av part, kan dessa regler inte överföras på fråga om talan väckts inom föreskriven tid utan att hänsyn tas till vad tidsfristen avser att skydda (jfr NJA 1978 s 132, 1981 s 330, 1984 s 777 och 1988 s 580). I de fall HD förklarat att rätten skall beakta föreskriven tidsfrist ex officio har det gällt förhållanden då det varit av särskild vikt att iaktta tredje mans eller den allmänna omsättningens intressen (jfr de ovan anmärkta rättsfallen NJA 1978 s 132 och 1984 s 777).
Vad gäller frågan om anspråk på grund av oförutsedd skada enligt vattenlagens bestämmelser framträder inte något sådant skyddsvärt intresse, vare sig för tredje man eller den allmänna omsättningens intressen, att det skulle motivera domstolen att ex officio beakta om tidsfristen iakttagits. Visserligen måste tillståndshavaren för ett vattenföretag under en ibland mycket lång tid sväva i ovisshet huruvida skadeståndsskyldighet kommer att uppstå för skador som inte förutsetts vid tiden för tillståndet. Tillståndshavaren kan emellertid, såvida inte även han vill få till stånd en rättslig prövning, freda sig genom att invända att anspråken framställts för sent. Med hänsyn till det anförda bör frågan om anspråk på grund av oförutsedd skada har framställts inom den av domstolen bestämda tiden behandlas som en fråga som rör själva saken och som därmed är beroende av invändning av part. Vattenöverdomstolen borde således inte ha avvisat L.L:s talan.
Domslut
HD:s avgörande. HD undanröjer Vattenöverdomstolens beslut och visar målet åter till Vattenöverdomstolen för erforderlig behandling. ---.
HD (JustR:n Lars Å Beckman, referent, Danelius och Lambe) fattade följande slutliga beslut: Skäl: Enligt 2 kap 24 § 1 st äldre VL gällde att anspråk på grund av oförutsedda skador skulle för att kunna tas upp till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen hade föreskrivit, räknat från utgången av den för byggnadens fullbordan bestämda tiden. I 1983 års VL har motsvarande bestämmelser tagits in i 15 kap 17 § 3 st. Den tid för anmälande av anspråk som vattendomstolen kan bestämma har dock utsträckts till tjugo år. Tiden räknas från utgången av den av domstolen eller förrättningsmannen bestämda arbetstiden.
Genom dom d 23 maj 1975 lämnade vattendomstolen tillstånd till tagande i drift av Lulejaures tredje reglering och bestämde därvid att anspråk på grund av oförutsedd skada skulle framställas före utgången av år 1986. L.L. framställde sina anspråk på ersättning först 1993. Frågan i målet gäller om domstolen ex officio skall pröva huruvida anspråk har framställts inom föreskriven tid eller om sådan prövning skall ske endast efter invändning därom av part.
Vid avgörandet av denna fråga kan det ligga nära till hands att jämföra med den allmänna fordringspreskriptionen, där tidsfristen beaktas endast efter invändning av part. I tidigare rättsfall rörande frågor om tidsfrist i skilda situationer har HD emellertid uttalat att de överväganden som ligger bakom rättstillämpningen i fråga om tidsfrist vid fordringspreskription inte utan vidare kan överföras på andra tidsfrister utan att hänsyn måste tas till vad tidsfristen avser att skydda. (Jfr NJA 1978 s 132, 1981 s 330, 1984 s 777 och 1988 s 580.) 1 de fall där HD förklarat att rätten skall beakta föreskriven tidsfrist ex officio har omständigheterna varit sådana att det befunnits vara av särskild vikt att iakttaga tredje mans eller den allmänna omsättningens intressen (se rättsfallen NJA 1978 s 132 och 1984 s 777).
I fråga om anspråk på grund av oförutsedd skada enligt VL:s bestämmelser framträder inte något sådant särskilt skyddsvärt intresse som skulle kunna motivera att domstolen ex officio prövar om tidsfristen iakttagits. Tillståndshavaren för ett vattenföretag har visserligen intresse av att inte under en lång tid behöva sväva i ovisshet om huruvida ersättningsanspråk kan komma att riktas mot honom för oförutsedda skador. Tillståndshavaren kan emellertid freda sig genom att göra en preskriptionsinvändning. Det förtjänar vidare att beaktas att skador vid vattenföretag kan vara svåra att förutse och att det kan dröja lång tid innan skadorna blir uppmärksammade. Frågor rörande skadorna kan ha betydelse också för andra fall. Under sådana omständigheter kan det tänkas att tillståndshavaren anser sig ha intresse av att få frågorna prövade av domstol och därför inte vill göra någon preskriptionsinvändning. Så synes för övrigt vara fallet just i detta mål. Något hinder mot ett sådant förfarande bör inte uppställas.
Frågan om talan väckts i rätt tid i ett fall som det förevarande bör därför inte behandlas som ett rättegångshinder som domstolen har att självmant beakta utan bör prövas av domstolen först efter invändning av part.
På grund av det anförda skall Vattenöverdomstolens avvisningsbeslut undanröjas.
Domslut
HD:s avgörande. HD undanröjer Vattenöverdomstolens beslut och visar målet åter till Vattenöverdomstolen för erforderlig behandling.
JustR:n Gregow och Svensson var skiljaktiga och anförde: 1 2 kap 24 § 1 st äldre VL föreskrevs att anspråk på ersättning för oförutsedd skada skulle för att kunna upptas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst 12 år, som vattendomstolen kunde ha föreskrivit, räknat från utgången av den tid som bestämts för byggnadens fullbordande. På motsvarande sätt anges i 15 kap 17 § 3 st nya VL att anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till prövning anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst 20 år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet till vattenföretaget eller vattenanläggningen; tiden räknas från utgången av den av domstolen eller förrättningsmannen bestämda arbetstiden.
Bestämmelsen i 15 kap 17 § 3 st nya VL om anmälningsfrist är - liksom motsvarande föreskrift i äldre VL - konstruerad som en regel om rättegångshinder. Redan detta förhållande utgör skäl för att frågan om fristen iakttagits skall prövas självmant av domstolen (jfr 34 kap 1 § 2 st RB). Härtill kommer att behovet av en tidsfrist har motiverats, förutom av hänsyn till sökanden i målet, med svårigheten att förebringa tillförlitlig utredning sedan en längre tid har förflutit efter byggandet (NJA II 1919 s 148). Det kan i anslutning härtill framhållas att anspråk på grund av oförutsedd skada inte behöver vara begränsad till skadestånd utan kan även gå ut på att skadeförebyggande åtgärder skall vidtas, något som numera kan yrkas efter anmälan (15 kap 17 § 2 st nya VL, se även 2 kap 24 § 2 st äldre VL).
Det förtjänar också nämnas att avsikten varit att prövningen av samtliga anmälda ersättningsanspråk såvitt möjligt skulle äga rum i ett sammanhang efter utgången av den bestämda tiden (se 11 kap 68 § äldre VL samt NJA II 1919 s 148). I detta hänseende föreskrivs dock i nya VL (15 kap 18 § 2 st) endast att anmält anspråk prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för anmälan.
Vissa uttalanden i förarbetena till såväl äldre som nya VL synes också närmast ge uttryck för ståndpunkten att tidsfristen skall iakttas självmant av domstolen (NJA II 1919 s 145 och 148 samt prop 1981/82:130 s 586; se även dåvarande hovrättsrådet N Gärdes PM till föredragningen i lagrådet av 1917 års förslag till vattenlag del 11:1 s 2611). Beträffande tidigare praxis se NJA 1967 s 577 (Vattenöverdomstolens uttalande s 583).
Av anförda skäl ankommer det enligt vår mening på vattendomstolen att självmant pröva om anspråk med anledning av oförutsedda skador har anmälts inom föreskriven tid. På grund härav och då L.L. har anmält sina anspråk efter den av vattendomstolen bestämda tiden fastställer vi Vattenöverdomstolens avgörande.
HD:s beslut meddelades d 23 maj 1997 (mål nr Ö 3338/96).