lagen.nu

NJA 1997 s. 485

Fråga i mål angående skadeståndstalan mot konkursförvaltare om tillämpningen av bestämmelserna i 14 kap 18 § KL om fördelning av konkurskostnaderna på olika slag av egendom.

Nordbanken förde vid Göteborgs TR den talan mot P.S som framgår av TR:ns dom.

TR:n (rådmannen Persson) anförde i dom d 6 dec 1994:

Yrkanden m m. Contex Förvaltning HB försattes i konkurs d 27 mars 1992. Till förvaltare i konkursen förordnades advokaten P.S. Bolagets enda tillgång var fastigheten Gälby 3:18 i Köping. Nordbanken hade säkerhet i form av pantbrev i fastigheten på ett belopp om 2 750 000 kr med bästa rätt. Bankens fordran i konkursen uppgick till 2 716 134 kr. Fastigheten såldes under hand av konkursboet d 17 juni 1992 för 1 350 000 kr. Nordbanken godkände försäljningen. Konkursboets enda intäkter har varit försäljningslikvid för fastigheten och avkastning av fastigheten i form av hyresintäkter, i sig inte tillräckliga för att betala hela Nordbankens fordran. Fastigheten Gålby 3:18 har varit frivilligt registrerad för mervärdesskatt. Försäljningen av fastigheten medförde en skyldighet att återföra ingående mervärdesskatt om 407 422 kr, varom skattemyndigheten d 7 okt 1992 meddelade konkursboet. Konkursboet hemställde om anstånd med erläggande av den återförda mervärdesskatten till dess Regeringsrätten träffat avgörande i en fråga, som enligt konkursboet var av betydelse för konkursförvaltarens utdelningsmöjligheter i konkursen. Regeringsrätten meddelade dom i målet d 26 okt 1993. Konkursboets anstånd upphörde d 4 nov 1993. Konkursboet erlade den återförda mervärdesskatten till staten d 8 nov 1993. Betalningen togs av fastighetens försäljningslikvid. Genom betalningen till staten om 407 422 kr minskade boets utdelningsbara medel med motsvarande belopp. Nordbanken erhöll 700 000 kr i förskottsutdelning d 10 nov 1992. Genom beslut d 8 juni 1994 fastställde TR:n det i konkursen upprättade utdelningsförslaget, varigenom Nordbanken tillades utdelning med 899 558 kr. Av P.S:s förvaltningsredogörelse och slutredovisning kan konstateras att betalningen av mervärdesskatten fått till följd att utdelningen till Nordbanken minskats med 407 422 kr. Det är upplyst att Nordbanken inom den av rätten föreskrivna tiden invände mot utdelningsförslaget under åberopande av att banken borde ha tillagts de medel som använts till betalningen av mervärdesskatteskulden men att banken därefter återkallade invändningen, enär denna ej kunde påverka storleken av det till utdelning disponibla beloppet.

Nordbanken har genom klander av slutredovisningen yrkat att TR:n skall förplikta P.S att i första hand till banken och i andra hand till Contex Förvaltning HB:s konkursbo utge 407 422 kr jämte ränta.

P.S har bestritt käromålet.

Nordbanken har till grund för käromålet anfört följande. Betalningen till staten har skett i strid med gällande rätt. De medel som fanns i boet härrörde från försäljning och avkastning av den fasta egendom vari Nordbanken hade panträtt. Medlen skulle ha delats ut till Nordbanken, oaktat statens fordran var att anse som massafordran, eftersom Nordbanken inte fått full betalning för sin med panträtt förenade fordran. Utbetalningen har påverkat Nordbankens utdelning i konkursen på så sätt att Nordbankens utdelning minskats i motsvarande mån. Den minskade utdelningen utgör en skada för Nordbanken som banken åsamkats därför att P.S inte iakttagit gällande rätt. Härigenom har P.S varit oaktsam, varför han skall ersätta skadan, som är adekvat till hans oaktsamhet. Skadan uppgår till det yrkade beloppet. Om rätten finner att banken inte varit att anse som direkt skadelidande skall det yrkade beloppet jämte ränta utges till konkursboet, enär det i sådant fall tillfogats den direkta skadan.

P.S har som grund för bestridandet åberopat följande. Varken Nordbanken eller konkursboet har lidit någon skada eftersom konkursboet varit skyldigt att betala skatteskulden till staten. Betalningen har ägt rum i enlighet med gällande rätt. Om TR:n finner att betalningen av skatten stått i strid med gällande rätt har P.S inte varit oaktsam, dels därför att rättsläget beträffande utbetalningen varit osäkert, dels därför att Nordbanken insett eller bort inse att konkursboet avsåg att erlägga mervärdesskatteskulden beroende på utgången i Regeringsrätten. Om TR:n finner att Nordbanken lidit skada som orsakats genom P.S:s oaktsamhet skall skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt, 'ä vart fall" till noll kr. Skälet härtill är att Nordbankens insikt om att konkursboet avsåg att erlägga mervärdesskatten samt Nordbankens underlåtenhet att protestera mot detta gjorde handlingen ursäktlig. Nordbanken, genom U.B, har hållits informerad om konkursboets avsikter genom konkurshandläggaren advokaten A.A. Om TR:n finner att betalningen av mervärdesskatten gjorts i strid med lag och att P.S skall anses vara skadeståndsskyldig har i vart fall, oavsett jämkningsbedömningen, endast konkursboet och inte Nordbanken lidit direkt skada. Medel som Nordbanken genom sitt yrkande kan komma att frånvinna P.S kan därför lagligen endast komma att tillfalla konkursboet för att därefter bli tillgängligt för utdelning.

Nordbanken har genmält följande. Rättsläget har inte varit osäkert. Det saknas skäl till jämkning av skadeståndet. Det är riktigt att konkursförvaltningen fortlöpande haft kontakter med U.B, som är en vanlig tjänsteman i banken och saknar behörighet att besluta i en sådan fråga som det här gäller. Banken har inte haft klart för sig frågeställningen rörande betalningen av mervärdesskatten. U.B har inget minne av att A.A informerat honom om hur förskottsutdelningen om 700 000 kr var framräknad. Även om Nordbanken haft kunskap härom hade banken varken rätt eller möjlighet att påverka P.S:s ställningstagande. Som förvaltare har han haft att självständigt ta ställning till huruvida skatten skulle erläggas eller ej. Frågan har aldrig för Nordbanken formulerats på ett sådant sätt att banken fått klart för sig att mervärdesskatten skulle tas ur den pantsatta egendomen.

P.S har beträffande frågan om Nordbankens insikt anfört: Konkursen har handlagts av A.A. Kontakt etablerades mellan A.A och U.B, som för Nordbankens räkning handlade bankens engagemang. Efter inledande telefonöverläggningar träffades A.A och U.B d 4 maj 1992. Vid mötet beslutades att sälja fastigheten snarast under hand. Efter mötet förekom löpande telefonkontakter mellan A.A och U.B beträffande bl a annonsering av fastigheten. Vidare informerades U.B av A.A om de intressenter som förekom. Vid anbudstidens utgång hade ett anbud inkommit som underställdes berörda borgenärer. Budet godkändes av såväl Nordbanken som Ostgöta Enskilda Bank. Köpekontrakt upprättades och översändes till berörda borgenärer som skriftligen godkände överlåtelsen. Den 7 okt 1992 erhöll P.S en skrivelse från skatteförvaltningen i Köping till Contex Förvaltning HB i konkurs. Kopia av den skrivelsen översändes till Nordbanken för kännedom. Sedan Nordbanken erhållit förskottsutdelning om 700 000 kr informerades U.B av A.A om att den hade beräknats på så sätt att från köpeskillingen om 1 350 000 kr hade innehållits 450 000 kr avseende mervärdesskatt och 200 000 kr avseende förvaltararvode. Det begärdes och beviljades anstånd med erläggande av skatten i avbidan på Regeringsrättens ovannämnda avgörande. Nordbanken informerades om detta i brev, ställt till U.B av d 18 nov 1992.

Nordbanken har vitsordat riktigheten av dessa uppgifter utom - såsom angetts ovan - påståendet att banken informerats om hur beloppet om 700 000 kr framräknats.

Domskäl. Parterna har inte åberopat någon bevisning.

Den mervärdesskatteskuld som uppkom genom försäljningen av konkursboets fastighet har varit en massagäld. P.S har - med hänvisning till att det i 11 kap 1 § KL, föreskrivs att konkurskostnaderna och massagäld skall betalas innan utdelning kan äga rum - hävdat att hans förfarande att betala mervärdesskatteskulden ur de medel som inflöt från fastighetsförsäljningen är lagenligt och att i vart fall rättsläget på denna punkt är oklart.

Bankens fordran har varit förenad med särskild förmånsrätt enligt 6 2 förmånsrättslagen. Sådan förmånsrätt gäller enligt 2 § samma lag vid såväl utmätning som konkurs och avser viss egendom. Enligt 14 kap 18 2 st KL får inte till skada för någon med bättre förmånsrätt betalas annan konkurskostnad än sådan som anges i 1 st samma lagrum ur avkastningen och köpeskillingen för den med förmånsrätt förenade egendomen. Den ifrågavarande mervärdesskatteskulden är inte en kostnad av det slag som avses i 14 kap 18 § 1 st KL. P.S:s åtgärd att betala mervärdesskatteskulden ur köpeskillingen för den pantsatta fastigheten har alltså inte varit förenlig med gällande rätt. Rättsläget i denna fråga kan ej heller anses oklart mot bakgrund av såväl rättspraxis (jfr NJA 1988 s 332) som doktrin (se bl a Lars Welamson i SvJT 1952 s 431-432, Gertrud Lennander i SvJT 1989 s 353, Gösta Walin och Eugene Palmer, Konkurslagen s 915, och Hans Elliot, Handbok i konkursförvaltning, 1989 s 39).

P.S har genom sitt handlande förfarit oaktsamt. Hans oaktsamhet har förorsakat skada. Han är därför enligt 17 kap 1 § KL skadeståndsskyldig. I målet är ostridigt att de medel varmed P.S erlagt mervärdesskatten skulle, om de förelegat till utdelning, ha tillfallit Nordbanken. Vid sådant förhållande är det Nordbanken som är skadelidande och därför berättigad till ersättning.

Banken har erhållit förskottsutdelning om 700 000 kr. Det är dock mot bankens bestridande inte visat att banken fått vetskap om hur detta belopp räknats fram. Det förhållandet att banken därvid inte reagerat för beloppets storlek kan därför inte tillmätas någon betydelse. Det saknas vidare, med hänsyn till P.S:s inställning i målet, skäl att anta att han skulle ha agerat annorlunda än han gjort även om Nordbanken framfört erinringar. Mot utdelningsförslaget i konkursen har banken gjort invändning. Emellertid hade betalningen av, mervärdesskatten då redan ägt rum, varför invändningen inte kunde medföra någon höjning av det till utdelning förefintliga beloppet. Skäl till jämkning av skadeståndet saknas sålunda.

På grund av det anförda och då tvist ej föreligger om storleken av yrkat belopp jämte ränta skall käromålet bifallas.

Domslut. P.S skall till Nordbanken betala 407 422 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 23 juni 1994 tills betalning sker.

P.S överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle ogilla Nordbankens talan, i andra hand nedsätta hans ersättningsskyldighet.

Nordbanken bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Yllalrnstriitz, hovrättsrådet Sundqvist och tf hovrättsassessorn Rosen Andersson, referent) meddelade d 21 dec 1995 följande dom: Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

P.S (ombud advokaten F.T) överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom i första hand skulle ogilla Nordbankens talan och i andra hand nedsätta hans ersättningsskyldighet till noll kr.

Nordbanken (ombud advokaten M.A) bestred ändring.

Riksskatteverket och konkursförvaltarkollegiernas förening avgav yttranden. Båda hade uppfattningen att HD skulle fastställa HovR:ns dom. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ålander, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Konkursboets underhandsförsäljning av fastigheten gav enligt 15 § femte-sjunde styckena i den då gällande lagen (1968:430) om mervärdeskatt upphov till en skuld till staten avseende återföring av de avdrag som handelsbolaget före konkursutbrottet åtnjutit för ingående mervärdesskatt. Parterna är ense om att skulden åvilade konkursboet, dvs att skulden utgjorde en massaskuld. Denna inställning står i överensstämmelse med vad som får anses ha varit rättsläget vid den aktuella tiden (jfr RÅ 1993 ref 78).

I 11 kap 1 § första meningen KL anges att om konkursen inte avskrivs skall boets pengar, i den mån medlen inte går åt till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet ådragit sig, delas ut till borgenärerna i den ordning som föreskrivs i kapitlet. P.S har åberopat denna bestämmelse till stöd för att det var riktigt att betala skulden till staten innan utdelning skedde.

Den åberopade bestämmelsen i 11 kap 1 § KL är en bestämmelse som anger när utdelning skall ske. Av regeln följer att utdelningen inte får skjutas upp när boets egendom blivit realiserad samt att utdelning inte får ske dessförinnan. I de närmast följande paragraferna i kapitlet lämnas kompletterande bestämmelser angående tidpunkten för utdelningen. När det gäller frågan om betalningsordningen beträffande konkurskostnader, massaskulder och konkursfordringar kan bestämmelsen i 1 § inte tjäna till ledning.

Egendom som är belastad av särskild förmånsrätt skall bära de konkurskostnader som hänför sig till egendomen. Om det i boet finns sådan egendom och i den mån det inverkar på de borgenärers rätt som inte har sådan förmånsrätt i egendomen eller på statens ansvar för konkurskostnaderna, skall arvode till förvaltaren (och till eventuell rådgivare eller förlikningsman) som belöper på egendomen fastställas att betalas ur egendomens avkastning och köpeskilling (14 kap 18 § 1 st KL). Vid tillämpning av denna bestämmelse skall med arvode jämställas konkursboets kostnader för vård och försäljning av egendomen (3 st i samma paragraf).

Beträffande egendom vari särskild förmånsrätt äger rum gäller vidare enligt 14 kap 18 § 2 st KL att det till skada för någon med samma eller bättre förmånsrätt av egendomens avkastning och köpeskilling inte får betalas någon annan konkurskostnad än som har sagts i 1 st av paragrafen, dvs konkurskostnader som inte hänför sig till egendomen får inte inkräkta på förmånsrätten (här bortses från de särskilda regler som rör egendom som omfattas av förmånsrätt enligt 5 § förmånsrättslagen, 1970:979). Även i detta fall skall, enligt 3 st i paragrafen, boets kostnader för egendomens vård och försäljning jämställas med arvode.

Bestämmelsen i 14 kap 18 § 2 st KL är tillämplig även i fråga om sådana boets kostnader som är att hänföra till massaskulder (se bl a SOU 1974:6 s 155, SOU 1977:29 s 185 och prop 1978/79;105 s 296 samt Welamson, Konkursrätt, 1961 s 652, Lennander i SvJT 1989 s 353 och Walin-Palmer, Konkurslagen s 915). Härav följer att en borgenär som har en fordran förenad med annan särskild förmånsrätt än sådan som anges i 5 § förmånsrättslagen skall ha erhållit full betalning innan medel från egendomens avkastning och köpeskilling får tas i anspråk för betalning av massaskuld. I det fall massaskulden utgör en kostnad för egendomens vård och försäljning skall dock kostnaden i enlighet med reglerna i 1 och 3 st i 14 kap 18 § KL betalas ur egendomen.

Konkursboets skuld till staten avseende återföring av erhållna avdrag för mervärdesskatt kan inte anses ha utgjort en kostnad för vård och försäljning av fastigheten (jfr NJA 1988 s 332).

Av det anförda följer att P.S:s åtgärd att för boets räkning betala skulden till staten trots att Nordbanken inte erhållit full betalning för sin fordran stod i strid med gällande rätt. Mot bakgrund av att rättsläget inte kan anses ha varit oklart är hans förfarande att bedöma som oaktsamt. Nordbanken har genom P.S:s agerande orsakats skada. Skäl att jämka skadeståndet föreligger inte. HovR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, referent, Solerud, Westlander och Thorsson) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelades d 27 juni 1997 (mål nr T 431/96).

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation