NJA 1997 s. 767

Ersättning för lidande på grund av butiksrån.

HD

(Jfr denna årgång s 723)

Allmän åklagare väckte vid Lycksele TR åtal mot D.R, född 1980, R.E, född 1979, och F.G, född 1976, för grovt rån enligt följande gärningsbeskrivning: D.R, R.E och F.G har d 2 nov 1995 vid 22-tiden i Villaryds Jourlivs butik i Lycksele gemensamt och i samråd medelst våld och hot om våld mot person, som för den hotade inneburit trängande fara, stulit några cigarettpaket. Vid rånet har de varit maskerade och D.R har varit beväpnad med en luftpistol. Våldet har bestått i att D.R hållit fast butiksbiträdet I.B.O:s armar, hållit för hennes mun med handen samt slagit henne i huvudet med pistolen som tillhygge. Våldet har vidare bestått i att D.R, R.E och F.G tilldelat I.B.O flera slag och sparkar mot huvudet, kroppen och armarna när hon legat på golvet. Hotet om våld har bestått i att D.R hotat att skjuta I.B.O. - Brottet är grovt då I.B.O tillfogats svår kroppsskada och då gärningsmännen genom misshandeln och hotet visat synnerlig råhet och på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa och utsatta ställning.

I.B.O och H.A biträdde i egenskap av målsägande åklagarens talan och yrkade skadestånd av de tilltalade. Förutom ersättning för bl a förlorad arbetsförtjänst, vårdkostnader, sveda och värk och bestående men yrkade de ersättning för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen med vardera 250 000 kr.

D.R och R.E medgav att utge ersättning för kränkning till I.B.O och H.A med 25 000 kr resp 10 000 kr. F.G bestred skadeståndsansvar men vitsordade i och för sig samma belopp.

Vissa delar av skadeståndsanspråken avskildes att handläggas som särskilda mål i den för tvistemål föreskrivna ordningen. Åtalen och yrkandena om skadestånd för kränkning prövades av TR:n (ordf lagmannen Persson) i till stor del likalydande domar d 18 dec 1995 beträffande D.R och d 19 jan 1996 beträffande R.E och F.G.

I domen d 18 dec 1995 återgavs bl a följande av I.B.O och H.A vid målsägandeförhör lämnade uppgifter.

I.B.O: Hon arbetar deltid som butiksbiträde och började den aktuella dagen vid Villaryds jourlivs butik vid sextontiden. Hon skulle arbeta där fram till stängningsdags kl 22.00. Hon arbetade ensam i butiken. Vid niotiden kom dock butikens ägare, H.A, dit. H.A bestämde sig för att stanna till dess butiken skulle stänga. Vid kl 22.00 tog H.A kassan och gick in i personalrummet och satte sig att räkna denna. Personalrummet är beläget bakom butiken. När I.B.O skulle låsa dörren kom en pojke fram till dörren och ville växla mynt att använda till den automat som finns utanför butiken. I.B.O gick då in i personalrummet och växlade pengarna. När pojken därefter skulle gå ut ur butiken hade han svårigheter att få upp dörren, varför hon hjälpte honom ut. I samband med att pojken lämnade butiken och försvann kom från höger sida en maskerad man framrusande. Mannen hade en mörk luva över huvudet med hål klippta för ögonen. Mannen sade till henne att det rörde sig om ett rån. Hon minns att han hade något i handen men kan inte säga vad det var. Han "flög" därefter på henne och slog henne. Slaget var hårt och träffade henne till vänster om ögat. Det kan ha varit en pistol han slog med. Hon blev omtöcknad av slaget och fick svårigheter att se. Hon hörde dock att det kom in ytterligare personer i butiken. I.B.O skrek efter H.A En av gärningsmännen kom upp bakom henne och tryckte sin hand över hennes mun. Hon minns att han hade svarta handskar på sig. I.B.O upplevde att det var samma person som hade slagit henne inledningsvis. Denna person sade därefter till henne att om hon skrek så skulle han skjuta henne. Greppet om hennes mun var hårt och han höll kvar greppet. Efter det att han släppt greppet vågade hon inte skrika. Hon fick motta ett antal slag och sparkar. Genom slagen och sparkarna kom hon att hamna i ett tidningsställ där hon fick motta ytterligare slag och sparkar. Hon minns att det var två eller fler personer som misshandlade henne och att hon upplevde att de hela tiden turades om att misshandla henne. Hon såg i vart fall två maskerade män med mörka luvor. I.B.O:s medvetande var borta korta stunder under händelsen. Efter att ha lyckats komma loss, kröp hon under den nedfällbara luckan vid kassan för att försöka nå larmet. Hon såg då H.A stående vid diskbänken i det angränsande rummet. En av gärningsmännen hoppade då över kassadisken varför hon duckade för att inte träffas av honom då han hoppade. Han försvann bort mot H.A. Därefter vände han tillbaka mot I.B.O. När hon sträckte sig för att nå larmet fick hon så ett hårt slag mot sin utsträckta hand samtidigt som han skrek "vad fan gör du". Slaget mot handen utdelades med något hårt föremål. Det kan ha varit butikens kodläsare som han slog med, men hon vet inte säkert. Ett ben i höger hand blev brutet av slaget mot handen. - Efter händelsen hittades hon vid en annan ingång till butiken. Hon minns inte hur hon tog sig dit. - Hon fick omfattande skador i ansiktet främst på vänster sida mellan vänster öga och öra. Hon fick ligga på intensiv vårdsavdelningen vid Lycksele lasarett från torsdag kväll till måndag. Denna dag förflyttades hon till regionsjukhuset i Umeå. Bl a var käken losslagen och hon plågades av mycket svår värk och huvudvärk och fick morfinsprutor var fjärde timme fram till dess att hon opererades. Vid operationen insattes två titanplattor på vardera ansiktshalva och en titanplatta till vänster om vänster öga. Hon har ännu ingen känsel i halva ansiktet och överkäken. På grund av skadorna har hon varit tvungen att enbart äta flytande föda från d 3 nov fram till huvudförhandlingen. Vidare har hon lidit mycket psykiskt av händelsen. Hennes glasögon slogs även sönder vid tillfället.

H.A: Hon kom till butiken vid 21-tiden den aktuella dagen för att lämna varor. Hon var trött men bestämde sig för att stanna i butiken och vänta till dess I.B.O stängde för att sedan ha sällskap med henne hem. Klockan 22 hämtade hon kassan och gick till personalrummet för att räkna denna. I.B.O kom därefter in för att växla pengar. Kort stund efter att I.B.O återvänt ut till butiken, hörde H.A ett oväsen. Hon tänkte direkt att I.B.O måste ha råkat välta något av tidningsställen och skyndade sig ut för att hjälpa henne och sade samtidigt "vad är det som händer härute". När hon kom till diskbänken blev hon stående, helt paralyserad av vad hon såg. I.B.O halvlåg mot tidningsstället. H.A såg I.B.O:s huvud och en del av bröstkorgen. Tidningsstället är av metall och har en utskjutande del men var vid tillfället fullpackat med tidningar. Två personer stod halvt lutade över I.B.O och "bankade" på I.B.O. De slog hela tiden mot I.B.O. Slagen som hon såg träffade och de två avlöste varandra i misshandeln. Hon såg inga sparkar utdelas. En av gärningsmännen hade en mörk s k rånarluva neddragen över ansiktet och den andra mannen var barhuvad. Den barhuvade mannen var ljus. I samband härmed fick hon så även syn på en tredje person från området vid den nedfällbara luckan. Den här mannen var en bit ifrån de två övriga. Hon minns inte om mannen hoppade över luckan eller hur han annars tog sig förbi denna. Denna tredje person var maskerad med en mörk luva och kom nu springande mot henne där hon stod vid diskbänken i det angränsande rummet. Hon stod som paralyserad och förmådde inte att fly iväg varför han sprang fram mot henne och de kolliderade lätt. Han vände emellertid omedelbart och sprang tillbaka. Hon såg då att I.B.O nu befann sig närmare henne, liggande nedanför en stol. I.B.O skrek hela tiden. Mannen, som kolliderat med H.A, stannade vid I.B.O och skrek till henne att om hon inte var tyst så skulle han skjuta henne. H.A hörde att han talade med utländsk brytning. Härefter "vaknade hon till" och sprang in i personalrummet. Hon kastade sig på telefonen och ringde polisen och därefter till I.B.O:s make.

I domen redovisades vidare uppgifter som lämnats av de tre tilltalade samt bl a följande uppgifter av som vittne hörda underläkaren C.E: Hon har arbetat som underläkare på Rättsmedicinska institutet i Umeå sedan 1994. Genom en bedömning av I.B.O:s totala skadebild sluter hon sig till att skadorna uppkommit av annan person. Skadorna i I.B.O:s ansikte utgör ett komplicerat system av brott. Härav kan man sluta sig till att I.B.O utsatts för ett riktat våld i form av slag eller sparkar mot ansiktet. I.B.O:s ansiktsskador måste betraktas som svåra. Hon uppskattar att I.B.O utsatts för ett tiotal slag eller sparkar mot ansiktet och ett tjugotal slag eller sparkar mot kroppen. Ansiktsskadorna har varit allvarliga och det är ännu för tidigt att säga om I.B.O kommer att drabbas av några framtida men. Detta också beroende på det huvudvåld hon utsatts för. På grund av det våld I.B.O utsattes för mot huvudet har hon tvingats genomgå operation innefattande bl a behandling för att få hennes bett att passa ihop. Det är fortfarande oklart om ytterligare operation eller behandling kommer att krävas. Skadorna på händer och armar utgör troligtvis s k avvänjningsskador. De av I.B.O företedda skadorna på ryggen med bl a tre långsträckta underhudsblödningar på bålens högra sida, tyder på att hon blivit utsatt för slag med ett avlångt föremål. Skadorna på ryggen är för många för att ha uppkommit vid det tillfälle när I.B.O föll mot tidningsstället.

TR:n fann enligt domen d 18 dec 1995 bl a följande utrett: D.R var den förste av de tre inblandade personerna som tog sig in i butiken. Han var iförd en mörk luva över huvudet med hål klippta för ögonen. Omedelbart efter att D.R kommit innanför dörren tog han fast I.B.O och sade till henne att det rörde sig om ett rån. Härefter tilldelade D.R I.B.O ett slag mot ansiktet. Såvitt framkommit utdelades slaget med den luftpistol D.R hade med sig. Slaget utdelades med betydande kraft och träffade vid sidan av vänster öga med svåra skador i ansiktet som följd. I.B.O ropade på hjälp. I samband med detta tryckte D.R sin hand över I.B.O:s mun och uttalade att han skulle skjuta henne om hon skrek. D.R knuffade eller föste härefter I.B.O bakåt mot ett tidningsställ mot vilket I.B.O föll baklänges. Under den tid som I.B.O härefter befann sig vid tidningsstället och i dess närhet fick hon motta ett antal slag av D.R.

TR:n fann styrkt att D.R även hade tilldelat I.B.O flera sparkar. Enligt domen d 19 jan 1996 fann TR:n vidare styrkt att också R.E och F.G hade deltagit i misshandeln av I.B.O och tilldelat henne ett flertal slag och sparkar mot huvud och kropp. R.E hade därvid utdelat ett slag mot höger ansiktshalva som krossat I.B.O:s glasögon och därigenom orsakat henne skador i ansiktet.

TR:n bedömde att de tilltalade hade gjort sig skyldiga till grovt rån. D.R och R.E överlämnades till vård inom socialtjänsten. F.G dömdes för rånbrottet och viss annan brottslighet till fängelse 1 år 9 mån.

I skadeståndsdelen antecknade TR:n i de båda domarna att I.B.O och H.A till grund för sina anspråk anfört bl a följande. De har båda genom det grova rånet blivit utsatta för en utomordentligt svår kränkning. De har båda fått utstå svåra lidanden och verkningarna av kränkningarna kommer att kvarstå mycket långe om dessa överhuvudtaget kommer att kunna övervinnas. Brottsoffrens svåra situation har under senare tid kommit att alltmera belysas. Det enda sätt på vilket den svåra kränkningen kan ersättas är genom kraftigt tilltagna ersättningsbelopp. Även om de yrkade beloppen överstiger vad som enligt praxis tidigare utdömts är de yrkade beloppen skäliga med hänsyn till de brott som målsägandena varit utsatta för.

Till stöd för sin talan åberopade målsägandena bl a vissa läkarutlåtanden.

TR:n anförde i domarna att de tilltalade vid den utgång målet fått i ansvarsdelen var skyldiga att utge ersättning till I.B.O för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen och tillade: När det gäller storleken av den ersättning som skall tillerkännas I.B.O beaktar TR:n att den kränkning som hon utsatts för genom det grova rånet innefattat en mycket grov kränkning av henne som person och medfört ett mycket stort personligt fysiskt och psykiskt lidande med stor oro och ett högst påtagligt lidande. Mot denna bakgrund framstår som naturligt att utdöma ett betydande skadestånd för personligt lidande. Det av I.B.O yrkade skadeståndsbeloppet år emellertid långt över vad som f n kan anses vara praxis på området. Även med allt beaktande av vad I.B.O anfört beträffande senare tids uppmärksamhet på brottsoffrens situation, finner TR:n, att den ersättning för personligt lidande som I.B.O skall tillerkännas bör bestämmas till 90 000 kr.

H.A har i likhet med I.B.O genom det grova rånet utsatts för en svår kränkning av den personliga integriteten som medfört högst påtagligt psykiskt lidande för henne med oro, ångest, sömnsvårigheter och koncentrationssvårigheter. Även för H.A:s del ter det sig därför naturligt att utdöma ett tämligen högt belopp. Det av H.A yrkade skadeståndet år emellertid långt över vad som f n kan anses vara praxis på området. Mot bakgrund av vad nu upptagits finner TR:n att H.A bör tillerkännas ersättning för personligt lidande med ett belopp om 25 000 kr.

Domslut

Domslut. TR:n dömde D.R, R.E och F.G att solidariskt utge skadestånd för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen till I.B.O med 90 000 kr och till H.A med 25 000 kr.

D.R, R.E och F.G överklagade i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att skadestånden enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skulle nedsättas till 25 000 kr för I.B.O och 10 000 kr för H.A. De gjorde därvid gällande att utdömda belopp inte överensstämde med praxis. I.B.O och H.A bestred ändring.

F.G överklagade även i ansvarsdelen och yrkade att rånbrottet inte skulle bedömas som grovt samt att påföljden för honom skulle bestämmas till skyddstillsyn med s k kontraktsvård.

Åklagaren yrkade anslutningsvis att fängelsestraffet för F.G skulle skärpas.

HovR:n (hovrättsrådet Sjöblom, f d lagmannen Hedberg och tf hovrättsassessorn Kvist samt i målet mot F.G nämndemännen Lundström och Rasmusson) avgjorde målen genom två domar d 12 mars 1996, den ena avseende D.R och R.E samt den andra avseende F.G.

I domskälen redovisade HovR:n följande av I.B.O och H.A lämnade uppgifter:

I.B.O: Efter rånöverfallet var hon tvungen att ha käken fixerad i en månad och under denna tid kunde hon endast intaga flytande föda. Hon har genomgått en kåkoperation och det är möjligt att det blir nödvändigt med ytterligare en operation. Hon har ännu inte återfått känseln i överkäken och det är möjligt att detta men blir bestående. Hon har inte kunnat återgå till sitt arbete. Hon är fortfarande rädd och har svårt att sova, problem som hon försöker övervinna genom regelbundna samtal med en kurator.

H.A: Hon är för närvarande halvt sjukskriven på grund av den oro och rädsla som hon upplever efter händelsen. Hon vågar exempelvis inte vara ensam i butiken. Hon har sömn- och koncentrationssvårigheter och är ibland tvungen att äta nervlugnande medicin. Hon gick hos en psykiatriker efter händelsen, men har numera i stället regelbunden kontakt med sin husläkare.

Härefter anförde HovR:n i domskälen i de båda domarna: Enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen tillämpas lagens bestämmelser om skyldighet att ersätta personskada även i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom bl a ofredande som innebär brott. Till den brottskategorin hör rån.

Ersättningen för personligt lidande skall gottgöra den integritetskränkning som brottet inneburit. Ersättningen kan också utgöra en kompensation för den oro och det obehag som kan bli följden av ett brottsligt angrepp på den personliga integriteten. I sistnämnda hänseende är emellertid att märka att sådant psykiskt lidande som kan sägas utgöra ett led i ett akut sjukdomstillstånd och som därmed är hänförligt till personskada skall ersättas enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen såsom sveda och värk och inte enligt 1 kap 3 § samma lag såsom kränkning.

Kränkningsersättningen skall motsvara ett belopp som åtminstone i någon mån kan bidra till att ge brottsoffret upprättelse för det lidande som han eller hon drabbats av. Detta gäller särskilt när fråga är om brott med ett högt straffvärde och som vittnat om betydande hänsynslöshet eller rentav grymhet hos gärningsmannen vilket medfört ett mycket stort lidande för brottsoffret.

I.B.O har utsatts för en brutal misshandel under rånet som medfört omfattande och allvarliga skador. Överfallet har ägt rum på hennes arbetsplats och innefattat en stor hänsynslöshet och råhet. Rånbrottet har inneburit en avsevärd kränkning av hennes personliga integritet. Härtill kommer att hon efter brottet har känt ett stort obehag. Mot bakgrund av det nu anförda finner HovR:n att ersättningen bör bestämmas till ett högt belopp. Med beaktande av praxis vid bestämmande av kränkningsersättning finner HovR:n dock att ersättningen inte bör bestämmas till ett högre belopp än 60 000 kr.

H.A har vid rånet inte blivit utsatt för våld eller hot om våld. Kränkningen av hennes personliga integritet har i stället bestått i att hon i sin egenskap av butiksägare blivit utsatt för ett rånbrott och dessutom på nära håll varit åsyna vittne till hur en av hennes anställda blev utsatt för en brutal misshandel. Härtill kommer att hon efter brottet har känt ett stort obehag. På grund av det nu anförda och med beaktande av praxis vid bestämmande av kränkningsersättning finner HovR:n att ersättningen bör bestämmas till 15 000 kr.

Damslut. HovR:n ändrade domsluten i TR:ns domar på det sättet att skadestånden för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen bestämdes till 60 000 kr för I.B.O och till 15 000 kr för H.A.

HovR:n ändrade dessutom TR:ns dom beträffande F.G på så sätt att HovR:n dömde F.G för rån och bestämde påföljden till fängelse 1 år 2 mån.

D.R, R.E och F.G (ombud advokaterna S.R, G.O resp G.S) överklagade och yrkade att HD skulle nedsätta skadestånden för kränkning till 25 000 kr för I.B.O och 10 000 kr för H.A.

I.B.O och H.A (ombud och målsägandebiträde för båda advokaten M.B) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Åtander, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Frågan i målen gäller vilket belopp som enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skall utgå till I.B.O resp H.A såsom ersättning för det lidande som tillfogats dem genom rånbrottet. Skadestånd enligt detta lagrum skall gottgöra den integritetskränkning som brottet inneburit. Ersättningen skall också kompensera för känslor av obehag och oro som följt av brottet, i den mån de psykiska besvären inte tagit sig sådana medicinska uttryck att de skall ersättas som personskada enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen.

Ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen bestäms efter en skönsmässig uppskattning av lidandet. I första hand läggs förhärskande sociala och etiska värderingar till grund för ersättningsbestämningen, dvs prövningen tar sikte på vilket lidande som typiskt sett kan anses ha uppkommit till följd av kränkningen, men även den skadelidandes subjektiva upplevelse av kränkningen kan vägas in i bedömningen.

HD har nyligen, i en dom d 2 7 okt 1997 i mål B 5491/96, prövat vilka ersättningsbelopp som skulle utgå för kränkning med anledning av ett rån mot en bank. Under rånet hade de två tungt beväpnade rånarna under drygt 15 minuter hotat banktjänstemän och kunder till livet, avlossat ett skott varvid en kund träffades av en rikoschett, uttryckligen hotat två banktjänstemän till livet under praktiskt taget hela händelseförloppet och dessutom utdelat sparkar och slag mot dem samt utsatt två kvinnor för visst våld. Ersättningen bestämdes för envar av de två särskilt hotade banktjänstemännen och den skottskadade kunden till 50 000 kr, för de två misshandlade kvinnorna till 30 000 kr var och för de övriga närvarande till 20 000 kr var.

I.B.O blev på sin arbetsplats utsatt för grovt våld av två personer. Våldet vittnade om betydande hänsynslöshet och utgjordes av ett stort antal sparkar och slag varav flera träffade ansiktet och orsakade omfattande skador. Därtill kommer att en av gärningsmännen hotade att skjuta henne. Med hänsyn till dessa omständigheter måste brottsligheten anses ha inneburit en allvarlig kränkning av hennes integritet och även medfört starka ångest- och obehagskänslor. Särskilt mot bakgrund av omfattningen av det våld som riktades mot I.B.O framstår ett belopp om 50 000 kr i ersättning för lidandet som skäligt.

H.A var ägare till den råndrabbade butiken och befann sig där under rånet sysselsatt med att räkna dagskassan. Hon utsattes inte själv direkt för våld eller hotelser men blev vittne till den grova misshandeln av I.B.O och hörde det hot som riktades mot henne. H.A:s närvaro var känd för gärningsmännen varav en vid ett tillfälle kom springande mot henne. Situationen måste i sin helhet anses ha varit i väsentlig grad hotfull fyr henne. Skäl att sätta ned den av HovR:n bestämda ersättningen föreligger inte.

Domslut. Enligt betänkandet bestämdes skadeståndet för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen för I.B.O till 50 000 kr medan HovR:ns domslut fastställdes i fråga om skadeståndet till H.A.

HD (JustR:n Knutsson, Lars Å Beckman, Svensson, Regner, referent, och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. Frågan i målet gäller vilka belopp som enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skall utgå till I.B.O och H.A såsom ersättning för det lidande som tillfogats dem genom rånbrottet. Skadestånd enligt detta lagrum skall gottgöra den integritetskränkning som brottet inneburit. Ersättningen skall också kompensera för känslor av obehag och oro som följt av brottet, i den mån de psykiska besvären inte tagit sig sådana medicinska uttryck att de skall ersättas som personskada enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen. Syftet är också att ge den skadelidande ersättning för den förnedrande och kränkande behandling som han eller hon utsatts för.

Skadeståndslagen ger inte några anvisningar om vilka normer som skall ligga till grund för prövningen när det gäller att bestämma ersättningen enligt 1 kap 3 §. Det blir därför i första hand fråga om en skönsmässig uppskattning av graden av det lidande som har tillfogats den kränkte. Hänsyn bör visserligen tas till intensiteten i dennes subjektiva upplevelse av kränkningen men primärt måste man lägga förhärskande sociala och etiska värderingar till grund. (Jfr prop 1972:5 s 572.)

Efter hand har det i den praktiska tillämpningen för vissa fall av kränkning genom brott utbildats vissa schablonbelopp för ersättningen. Detta gäller framförallt kränkning genom sexualbrott och grova våldsbrott (se bl a NJA 1997 s 315 angående kränkningsersättning vid mordförsök). Beträffande rån har tidigare saknats vägledande uttalanden av HD, men nyligen har domstolen i en dom d 27 okt 1997 i mål B 5491/961 haft att ta ställning till ersättningsnivån vid bankrån. Vid det där aktuella rånet hade rånarna under en tid av mer än 15 minuter hotat banktjänstemän och kunder till livet med pistoler och automatkarbin, avlossat ett skott som träffat en bankkund, uttryckligen hotat två banktjänstemän till livet under praktiskt taget hela händelseförloppet och dessutom utdelat sparkar och slag mot dem samt utsatt två kvinnor för visst våld. Ersättningen bestämdes för envar av de två särskilt hotade banktjänstemännen och den skottskadade kunden till 50 000 kr, för envar av de två misshandlade kvinnorna till 30 000 kr och för övriga närvarande till 20 000 kr var.

I.B.O blev på sin arbetsplats utsatt för grovt våld av två personer. Våldet vittnade om betydande hänsynslöshet och utgjordes av ett stort antal sparkar och slag varav flera träffade ansiktet och orsakade omfattande skador. Därtill kommer att en av gärningsmännen hotade att skjuta henne. Med hänsyn till dessa omständigheter måste brottsligheten anses ha inneburit en allvarlig kränkning av hennes integritet och medfört stark ångest. Med utgångspunkt i det förut anförda bör kränkningsersättningen bestämmas till 35 000 kr för hennes del.

H.A var ägare till den råndrabbade butiken och befann sig där under rånet. Hon utsattes inte själv direkt för våld eller hotelser men såg den grova misshandeln och hörde det hot som riktades mot I.B.O. H.A:s närvaro var känd för gärningsmännen, och en av dessa sprang vid ett tillfälle mot henne. Situationen måste i sin helhet anses ha i väsentlig grad framstått som mycket hotfull också för henne. Emellertid bör kränkningsersättningen till H.A med beaktande av det tidigare sagda inte sättas högre än 10 000 kr.

Domslut

Domslut. HD förpliktade D.R, R.E och F.G att solidariskt utge skadestånd för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen till I.B.O med 35 000 kr och till H.A med 10 000 kr.

HD:s dom meddelades d 14 nov 1997 (mål nr T 1701/96 och 1702/96).