NJA 2000 s. 278

Allmän åklagare väckte vid Falu TR åtal mot F.B., född 1979, för grov misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: F.B. har natten mot d 6 febr 1999 på restaurang Kullen i Falun misshandlat D.L. genom att tilldela denne ett kraftigt slag i huvudet med en flaska. Misshandeln har medfört en livshotande skada med medvetslöshet, blodvite, blödning i hjärnan, kraftig hjärnsvullnad och hjärnkonfusion som följd. Misshandeln är att bedöma som grov då den varit livsfarlig samt orsakat D.L. svår kroppsskada. F.B. har dessutom visat särskild hänsynslöshet och råhet.

F.B. åtalades dessutom för misshandel vid ett annat tillfälle samt för olovligt innehav av farligt föremål.

D.L. yrkade skadestånd med 75 000 kr för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen, 50 000 kr för sveda och värk, även innefattande psykiskt lidande, för tiden från d 6 febr 1999 till dagen för huvudförhandlingen, 17 340 kr för förlorad arbetsinkomst och 14 699 kr för sjukvårdskostnader, inkl ersättning till personlig assistent.

HovR:n (hovrättsråden Holmquist och Thuresson, referent, samt tf hovrättsassessorn Wahlstedt) anförde i dom d 28 jan 2000. Domskäl. Skuld. Enligt TR:ns i dessa delar inte överklagade dom har F.B. gjort sig skyldig till ett misshandelsbrott som bedömts som ringa brott samt olaga innehav av farligt föremål, ett stickvapen.

Vad gäller det överklagade misshandelsbrottet som riktat sig mot D.L. är frågan i HovR:n om det skall bedömas som misshandelsbrott av normalgraden. F.B., T.H. och P.H. har härvid hörts på nytt i HovR:n. Det har upplysts att målsäganden D.L:s hälsotillstånd försämrats efter TR:ns dom. Han har därför inte kunnat höras i HovR:n. I stället har HovR:n tagit del av hans utsaga genom uppspelning av det vid TR:n bandade förhöret med honom. Även vittnena D.E:s och T.L:s utsagor vid TR:n har återgetts genom banduppspelning. Samma skriftliga bevisning som vid TR:n har gåtts igenom.

F.B. har utöver vad som redovisats i TR:ns dom anfört bl a följande. Det blev en allt häftigare ordväxling mellan honom och D.L. efter att D.L. inlett det hela med att säga att han "verkade vara en häftig kille" och dragit i den huva som han hade över huvudet. Ingen av dem kan sägas ha varit mer aggressiv än den andre. Båda skrek lika mycket. Han skiftade inte sitt grepp om flaskan inför det slag han utdelade mot D.L.. Han höll i flaskans hals på så sätt att flaskan hängde ned från högerarmen som han hade rakt ned utefter kroppen. Han fick uppfattningen att D.L. viftade med armarna framför honom och för att freda sig svingade han flaskan från nyssnämnda utgångsläge - nerifrån och upp - varvid flaskan träffade D.L. i huvudet på vänster sida. Anledningen till att han kom att slå var att han kände sig trängd. Han märkte inte att flaskan gick sönder.

Det är upplyst i HovR:n att D.L. är nära två meter lång och att F.B. är 1,80 meter lång.

Den utredning som förebringats inför HovR:n är i huvudsak densamma som vid TR:n. F.B:s uppgift om att han inte skiftat grepp om flaskan innan slaget utdelades är inte motbevisat och skall därför godtas. I övrigt föranleder utredningen i HovR:n inte till andra slutsatser och bedömningar än dem som TR:n har gjort i fråga om händelseförloppet. Slaget har, som TR:n har konstaterat, utdelats med stor kraft mot D.L:s huvud. Av F.B:s uppgifter framgår att något handgemäng inte förekommit innan slaget utdelades utan endast en dispyt. D.L. har således varit helt oförberedd på F.B:s våldsutövning. Att en livshotande skada kan bli följden av ett sådant slag med tillhygge har, som TR:n har konstaterat, F.B. måst inse och varit likgiltig inför.

Misshandeln har således varit livsfarlig och förorsakat D.L. svår kroppsskada. Gärningen är som TR:n har funnit att bedöma som grov misshandel.

Påföljd. Det har i HovR:n framkommit att F.B. efter TR:ns dom dömts till böter för förolämpning.

Den misshandel som utövats mot D.L. är som framgår av det nyss sagda av allvarlig karaktär och har ett betydande straffvärde. Straffvärdet är sådant att straffet för ett likartat brott begånget av en person över 21 år skulle ha blivit fängelse betydligt överstigande minimistraffet ett år för grov misshandel.

F.B. var vid begående av den grova misshandeln 19 år. För den som fyllt 18 år men inte 21 år då brottet begicks krävs särskilda skäl för att döma till fängelse.

För att påföljden bestäms till skyddstillsyn talar F.B:s personliga situation. Frivården har framhållit F.B:s behov av hjälp och stödjande kontakt och också förordat att påföljden bestäms till skyddstillsyn eventuellt i förening med samhällstjänst. Enligt HovR:ns mening kan det befaras att ett längre fängelsestraff skulle kunna få direkt skadliga verkningar för F.B..

Skyddstillsyn framstår som den för F.B:s tillrättaförande utan tvekan lämpligaste påföljden. Denna påföljd kan emellertid inte komma i fråga om inte samtidigt kan tillgodoses de krav på en mer ingripande påföljd som följer av den grova misshandeln. Skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst är inte en tillräckligt ingripande påföljd i detta fall. De krav som föranleds av den grova misshandelns straffvärde får däremot anses uppfyllda genom en skyddstillsyn i förening med fängelse. Sådana särskilda skäl som krävs för att ådöma F.B. en frihetsberövande påföljd måste anses föreligga. Nämnda påföljdskombination bör därför väljas för den grova misshandeln samt övriga i TR:ns domslut ej överklagade brott. Fängelsetiden bör bestämmas till 3 månader.

F.B. bör kunna ådömas angiven påföljd särskilt i förhållande till den villkorliga dom som han ådömdes d 22 sept 1998 för medhjälp till stöld.

Skadestånd. Beträffande skadeståndet har målsägandebiträdet förtydligat D.L:s yrkande om ersättning för sveda och värk och anfört att yrkandet omfattar endast tiden fram till TR:ns dom.

Prövningen i HovR:n rör storleken på de belopp som F.B. skall vara skyldig att betala till D.L. för sveda och värk samt för kränkning. HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning i fråga om storleken på dessa belopp.

Sammanfattningsvis innebär utgången i HovR:n att HovR:n fastställer TR:ns dom i överklagade delar vad gäller rubricering av misshandelsbrottet som riktat sig mot D.L. och det skadestånd som F.B. skall betala till honom samt ändrar TR:ns dom beträffande påföljden i enlighet med vad som framgår av HovR:ns domslut.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HovR:ns dom skulle upphävas och TR:ns dom fastställas.

Även D.L. (ombud advokaten Håkan Ullberg) överklagade och yrkade att skadeståndet skulle bestämmas, såvitt avsåg sveda och värk, till 50 000 kr och, såvitt avsåg ersättning för kränkning, till 75 000 kr.

F.B. (offentlig försvarare advokaten Per Råström) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Svensson, Danelius, Lennander, Westlander och Lundius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Ansvarsdelen. Enligt TR:ns i dessa delar inte överklagade dom har F.B. gjort sig skyldig till ett misshandelsbrott som bedömts som ringa brott, ett olaga innehav av farligt föremål samt ett misshandelsbrott som riktat sig mot D.L..

F.B. har i HD gjort gällande att brottet mot D.L. inte är att bedöma som grov misshandel.

F.B. har i HD berättat om brottet mot D.L. i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar. Även i övrigt är utredningen i HD densamma som i HovR:n. HD finner inte skäl att frångå domstolarnas bedömning av händelseförloppet. Slaget med flaskan har visserligen föregåtts av en dispyt mellan F.B. och D.L. men enligt vad F.B. själv har uppgivit såg D.L. framför allt förvånad ut när han förstod att han blivit slagen. Det är också utrett genom bl a F.B:s uppgifter att D.L. inte ens efter slaget gick till angrepp mot honom utan i stället vände sig till ordningsvakterna och begärde att dessa skulle ingripa. F.B. har således utdelat ett mycket kraftig slag med en ölflaska mot D.L., som var helt oförberedd, och därvid riktat slaget mot huvudet. Ett sådant slag är, som framgår av D.L:s skador, livsfarligt och det måste F.B. ha förstått. Genom att under angivna omständigheter utdela ett sådant slag har F.B. visat särskild hänsynslöshet och råhet. På grund härav och då misshandeln förorsakat D.L. en utomordentligt svår kroppsskada skall gärningen rubriceras som grov misshandel.

F.B. skall ådömas en gemensam påföljd för den nu aktuella brottsligheten. Brotten har begåtts inom prövotiden för en villkorlig dom som ådömts F.B. d 22 sept 1998. Den villkorliga domen bör som TR:n funnit undanröjas. Avgörande för påföljdsvalet och straffmätningen blir bedömningen av den misshandel som utövats mot D.L..

Enligt 29 kap 1 § BrB skall straff bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Lägsta föreskrivna straff för grov misshandel är ett års fängelse och högsta föreskrivna straff är 10 års fängelse. Det föreligger ej några försvårande eller förmildrande omständigheter enligt 29 kap 2 och 3 §§ BrB att beakta vid bedömningen av straffvärdet. Enligt 29 kap 1 § 2 st skall vid bedömningen av straffvärdet särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som den tilltalade haft. F.B:s slag har förorsakat D.L. en omedelbart livshotande skada och bestående men i form av en synnerligen allvarlig hjärnskada. Det har varit fråga om en hänsynslös och rå misshandel som visat att F.B. varit helt likgiltig för vilka skador han vållade D.L.. Enligt HD:s bedömning har gärningen i sig ett straffvärde på 3 års fängelse.

F.B. var endast 19 år när han misshandlade D.L.. Enligt 30 kap 5 § 2 st BrB får F.B. därför dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. I förevarande fall har misshandeln av D.L. ansetts förskylla 3 års fängelse och något hinder enligt det nämnda lagrummet att döma till fängelse föreligger därför inte. Det höga straffvärdet gör att den av HovR:n valda påföljden skyddstillsyn i förening med ett kort fängelsestraff inte kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd. F.B. skall därför dömas till fängelse. Med hänsyn till att endast F.B. överklagat TR:ns dom skall tiden bestämmas till 1 år 2 månader.

Skadeståndsdelen. Ersättning för s k kränkning regleras i 1 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207). Där föreskrivs att bestämmelserna i skadeståndslagen om skyldighet att ersätta personskada skall tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan bl a genom brott mot den personliga friheten och genom annat ofredande som innefattar brott. Till den sistnämnda brottskategorin räknas i praxis misshandel. Ersättningen för det personliga lidandet skall gottgöra den integritetskränkning som brottet inneburit. Ersättningen skall också kompensera för den oro och det obehag som följt av brottet men som inte tar sig sådana medicinska uttryck att personskada uppkommit. (Jfr t ex NJA 1992 s 541 och 1997 s 767.) D.L. har utsatts för grov misshandel som har varit oprovocerad och som har medfört fara för hans liv. Misshandeln har inneburit en avsevärd kränkning av hans integritet. Förloppet har emellertid varit kortvarigt och D.L:s reaktion efter slaget visar att han inte känt någon dödsångest eller stark oro. Det av HovR:n bestämda beloppet framstår därför som skäligt.

Enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen har den som utsatts för brott rätt till ersättning för sveda och värk på grund av brottet. Som sveda och värk ersätts förutom smärta och andra fysiska obehag även olika former av psykiskt lidande såsom ångest och depressiva reaktioner som visar sig under den akuta perioden liksom oro och ängslan inför framtiden som kan följa med skadan under sjukdomsperioden. Av ett i målet ingivet läkarintyg framgår att D.L. under sjukvårds- och rehabiliteringsprocessen förutom påtagligt fysiskt lidande också haft ett traumatiserande psykiskt lidande i samband med uppvaknandet ur medvetslösheten. HD bestämmer därför ersättningen för sveda och värk till 40 000 kr.