NJA 1997 s. 723

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Fröhling) meddelade dom d 25 juli 1996. Omfattande utredning redovisades. Vid målsägandeförhör lämnades bl a följande berättelser.

L.A: Han är områdeschef vid Sparbanken och ansvarar för kontoret i Vingåker. När han strax efter klockan 10 d 25 aug 1995 befann sig i kollegan R.C:s arbetsrum hörde han skrik från banklokalen. Han gick ut till kassorna och såg två maskerade rånare som skrek att alla personer skulle lägga sig ned på golvet. En rånare (rånare A), som var i stark affekt och föreföll inta en ledarroll, höll en pistol i handen som han riktade omkring sig med en svepande rörelse. Rånare A beordrade L.A och banktjänstemannen C.P att hämta nycklarna till bankvalven och låsa upp dessa. L.A hämtade nycklarna, låste upp dörrarna till yttre och inre valvet och gick fram till ett säkerhetsskåp i inre valvet som innehöll en större mängd pengar och som var försett med tidlås. Efter att ha försökt aktivera tidlåset två gånger sade han till rånare A, som stod en meter till höger om honom, att han inte klarade av att starta låsklockan. Rånare A skrek hysteriskt att låset skulle öppnas och hotade att skjuta L.A. Sedan L.A försökt en tredje gång utan att lyckas slog rånare A till honom över ena ögat så att han föll till golvet. Rånare A riktade sin pistol mot L.A:s huvud och uppmanade honom att öppna låset varefter rånare A sprang till en annan del av valvet för att i stället hämta C.P Denne lyckades starta tidlåset och tvingades därefter att påbörja upplåsningen av den så kallade minutenautomaten som står placerad i bankens kundutrymme. Samtidigt som L.A hörde att en av rånarna frågade banktjänstemännen om någon larmat polisen reste han sig upp och gick till den yttre delen av valvet där han tryckte på en larmknapp och lade sig på golvet. Rånare A sprang runt i banklokalen och skrek att tidlåset skulle öppnas efter två minuter och att det därför redan borde ha öppnats. L.A försökte förklara att det skulle dröja tio minuter innan låset öppnades och att bankpersonalen saknade möjlighet att påverka tidsfördröjningen. Rånare A lyssnade inte på honom utan skrek åter upprepade gånger med hög röst att låset skulle öppnas. Rånare A utdelade tre hårda sparkar mot L.A:s bröstkorg och ena arm och hotade återigen att skjuta L.A under det att han höll sin pistol riktad mot honom. När rånare A verkade förstå att L.A inte kunde öppna låset började han leta efter C.P som hade gömt sig i en kundhytt. Rånare A slet upp hyttdörren, drog ut C.P och beordrade denne att öppna låset. C.P sade att det var omöjligt varvid rånare A på nära avstånd riktade sin pistol mot C.P:s huvud och upprepade sin uppmaning samtidigt som ett klickande ljud hördes från vapnet. L.A var övertygad om att rånare A hade för avsikt att döda C.P som med uppsträckta armar vädjade till rånaren och förklarade att han var gift och hade två små barn samt att han ville fortsätta att leva. Rånare A lämnade C.P och fortsatte att springa omkring i lokalen. Plötsligt hördes ljudet av ett skott som avlossades och röster från personer som sade att de var träffade. L.A lämnade valvet och gick till kundutrymmena och försökte lugna de två rånarna. Rånare B, som verkade betydligt lugnare än rånare A, sade till rånare A att polisen kom vilket denne besvarade med att de skulle ta gisslan om det behövdes. En skottskadad kund vid namn K.A låg på golvet intill minutenautomaten och bad banktjänstemännen att öppna låsen. När tidlåset i valvet öppnades och började pipa sprang rånare A in i valvet och hämtade pengar varefter de båda rånarna lämnade banken. Rånarna bar blå overaller, svarta huvor och solglasögon; rånare A:s kroppslängd överensstämmer med M.J:s och rånare B:s kroppslängd med B.R:s. Under rånet var han vid flera tillfällen övertygad om att han skulle bli skjuten vilket har satt djupa själsliga spår och bland annat påverkat hans uppmärksamhet. Sparkarna i bröstkorgen och på ena armen medförde att han under flera månaders tid hade svårt att sova på vänster sida.

R.C: Hon befann sig i sitt tjänsterum tillsammans med L.A när ljud hördes från banklokalen. L.A lämnade rummet och hon insåg omedelbart att det var fråga om ett rån. Som för att försvinna från tid och rum pressade hon sig mot ett av rummets hörn och höll sig stilla. Hon hörde röster från två rånare inne i banklokalen och kunde genom ett fönster se en tredje rånare som uppehöll sig utanför banken. Efter ett tag hörde hon hur rånare A skrikande frågade vem det var som hade larmat polisen. Samme rånare rusade in i hennes rum med en pistol i handen och frågade med hetsig röst om det var hon som hade larmat. Hon nekade varvid rånare A slog henne flera gånger under ena armen och pressade sin pistol mot hennes revben och frågade om tidlåsets fördröjningstid. Hon gömde ansiktet i händerna och skrek hysteriskt och förklarade att det skulle dröja tio minuter innan låset gick upp. Rånaren nöjde sig med svaret och lämnade hennes rum. Strax därpå hördes ett skott inne i lokalen och en kund vid namn I.H skrek att han hade blivit skjuten i ögat. Två andra personer sade att de hade blivit träffade i huvudet respektive i handen. Av rånare B:s ord fick hon intrycket att denne ville lämna platsen; bland annat sade han till rånare A att polisen anlänt och att de skulle tänka på tiden. Rånare A blev ännu mer upphetsad och uppträdde som om han var fullständigt galen och hotade att ta gisslan. Under händelsen var hon övertygad om att hon skulle dödas och upplevde en näst intill outhärdlig skräck och ångest. Hon har blivit mörkrädd och klarar inte längre av att arbeta på bankkontoret i Vingåker eftersom hon bär på en ständig rädsla och har allvarliga koncentrationssvårigheter.

C.P: Han arbetar som banktjänsteman och satt vid kundtjänst mitt inne i banklokalen när en maskerad rånare, rånare A, rusade in genom entrén. Rånare A svepte med sitt vapen över lokalen och skrek med hysterisk röst att alla skulle lägga sig på golvet. C.P skulle just lägga sig under ett skrivbord när rånare A gick fram till honom, riktade pistolen mot honom och beordrade honom att ta fram nycklarna till bankvalvet. Tillsammans med L.A och rånare A gick han in i det yttre valvet där han lade sig bakom några bankfack samtidigt som L.A och rånare A fortsatte in i det inre valvet. Han uppfattade hur L.A försökte slå in koden på tidlåset och hörde efter en stund L.A skrika till och jämra sig. Sedan L.A sagt till rånare A att han inte klarade att aktivera tidlåset gick C.P in i det inre valvet och utförde kommandot som startade nedräkningen; han minns inte om rånare A hämtade honom eller om han gick in frivilligt. När rånare A förstod att låset var aktiverat beordrade denne C.P att hämta nycklarna till minutenautomaten och öppna denna. Vid automaten uppehöll sig rånare B som bar ett större vapen och föreföll relativt lugn och behärskad. När C.P startat minutenautomatens tidlås hörde han att rånare B sade till rånare A att det var klart och att de bara skulle vänta på att låsen skulle öppnas. Rånare A sprang runt i lokalen och undrade varför låsen inte öppnades eftersom det enligt honom bara skulle ta två minuter. C.P återvände till det yttre valvet där han sökte skydd i en kundhytt och kunde höra hur L.A ånyo skrek och jämrade sig. Plötsligt ryckte rånare A upp dörren till kundhytten och drog ut C.P samtidigt som han skrek att låsen skulle öppnas. Rånare A riktade sin pistol snett upp mot taket och utförde ett handgrepp som fick vapnet att klicka till varefter han sänkte vapnet och siktade rakt på C.P som försäkrade att han, med tanke på sina små barn, skulle ha låst upp om han hade haft möjlighet. Rånare A satte pistolen mot hans tinning och knuffade honom mot det inre valvet varvid C.P ramlade och föll till golvet. Sedan rånare A sparkat honom på hakan reste han sig upp och berättade att det piper när låset öppnas och att pipet hörs ända ut i banklokalen. När låsets ljudsignal ljöd sprang rånare A in i det inre valvet, fyllde en väska med pengar och lämnade därefter banken tillsammans med rånare B. Upplevelserna under rånet med dödsångest har bland annat givit upphov till ökad daglig anspänning och känslighet för oväntade ljud. C.P tänker ofta på rånet och vet inte om han klarar att återvända till arbetsplatsen efter en längre tids föräldraledighet som han nu har.

K.A: När rånarna rusade in i lokalen satt hon på en stol intill minutenautomaten och väntade på betjäning. Rånare A, som var hysterisk och påtagligt aggressiv, höll ett vapen i handen och bar kassar över axeln; rånare B hade förmodligen två vapen samt en kasse över axeln. Sedan en av rånarna riktat ett vapen mot henne lade hon sig på golvet ett par meter från en man vid namn I.H. Vid ett tillfälle slog en rånare, antagligen rånare A, ned en övervakningskamera ovanför entrédörren varefter han med sitt vapen slog en rullstolsbunden man vid namn T.A i huvudet. Efter slaget gungade T.A så kraftigt fram och tillbaka i rullstolen att hon trodde att han skulle falla ned på golvet. Rånare A gick fram till K.A och sparkade henne hårt i bröstet och beordrade henne att flytta sig från minutenautomaten. När hon började krypa från automaten slog rånare A till henne i huvudet och skrek att han skulle skjuta henne om hon inte låg still. I.H trotsade rånarnas order genom att resa sig upp. Rånare A blev än mer aggressiv och skrek att alla skulle ligga ned, riktade först pistolen mot I.H men sedan mot golvet intill och avlossade ett skott. Hon såg att I.H och en man bredvid honom skadades och att det rann blod från hennes egen hand. L.A kom till minutenautomaten tillsammans med en rånare som riktade sin pistol mot L.A:s rygg. L.A berättade för rånaren att pengarna i automaten låg i stora kassetter vilket inte tycktes bekymra rånaren som visade upp en stor väska. Det var den tredje rånaren som uppehöll sig utanför banken som skrek att polisen kom och inte någon av rånare A eller rånare B. Under rånet kände hon stark dödsångest och rädsla och har efter detta upplevt svårigheter såväl i sitt arbete med gamla och svårt sjuka människor som under fritiden. Hon lider av ryggont, sömnproblem, ständig rädsla och vågar till exempel inte besöka banken för att uträtta ärenden.

B.A: Hon besökte banken tillsammans med sin make H.A och väntade på att bli expedierad när rånarna rusade in i lokalen. Innan skottet avlossades inne i banklokalen uppfattade hon att I.H tittade upp och att rånare A skrek att alla skulle ligga ned. Hon tror att det var rånare A som sköt och att han då befann sig på några meters avstånd från I.H. Efter händelsen har hon drabbats av bland annat sömnsvårigheter, rädsla och ångest.

H.A: När den hysteriske rånaren avlossade skottet befann han sig omkring två meter från I.H som började blöda kraftigt i ansiktet. Skottet fick honom att frukta för sitt liv. Händelsen har bland annat medfört att han upplever ökad trötthet, ångest och att han känner sig mycket pressad vid bankbesök.

J.A: Tillsammans med kollegan M.W besökte hon banken för att assistera T.A som lider av svår epilepsi och är något förståndshandikappad. Med anledning av sin sjukdom bär T.A en så kallad cykelhjälm på huvudet. J.A åtlydde rånarnas instruktioner och lade sig ned på golvet bredvid T.A som satt kvar i sin rullstol. Under rånet började plötsligt T.A att rulla framåt varvid M.W sade till honom att sitta still. Hon hörde även en duns som hon sätter i samband med en spricka i T.A:s hjälm. Under rånet upplevde hon svimningskänslor och fruktade att hon aldrig mer skulle få se sin familj. Hon har fått magkatarr och blivit mörkrädd. T.A talar ibland om rånet på eget initiativ men tycker inte om att diskutera saken tillsammans med sina vårdare. T.A har fått viss psykologhjälp för att bearbeta upplevelsen.

M.W: När rånarna skrek att alla skulle ligga ned och att banktjänstemännen skulle öppna bankvalvet lade hon sig intill T.A:s rullstol. Efter att en rånare hade frågat om någon larmat polisen började T.A rulla sin stol framåt i riktning mot rånarna. En av rånarna utdelade ett kraftigt slag mot T.A:s hjälm varvid T.A stönade och ryckte till. Efter rånet såg hon att hjälmen, som är tillverkad av frigolit med ett överdrag av hårdplast, fått en flera centimeter lång spricka och en inbuktning på den plats där slaget träffade. Hon hörde att en rånare uppmanade I.H att ligga på mage och uppfattade därefter att ett skott avlossades. Hon träffades av splitter på ena handen. När en annan rånare skrek att polisen kom svarade den hetsige rånaren att de inte behövde bry sig om polisen eftersom de kunde ta gisslan och skjuta ihjäl allihopa. Händelsen har bland annat givit upphov till sömnproblem, mardrömmar och rädsla för vissa situationer och platser. Av de fysiska skadorna kvarstår ännu inskränkt rörelseförmåga i ena långfingret.

I.H: Han befann sig vid ett bord mitt i banklokalen när rånare A kom inspringande för att strax följas av rånare B. Rånare A höll en pistol i handen och var iförd luva samt en blå overall som gick ned över ett par gymnastikskor. Han skrek under rånet med hög och gäll röst. Rånare B bar gymnastikskor, svart luva, keps och solglasögon samt en mörkblå overall som nedtill täcktes av ett par upprullade vita strumpor. Den svarta luvan lämnade näsan bar. Denne rånare höll en pistol i handen och bar ett större vapen på ryggen samt talade med svag brytning en dialekt från området Halland, södra Småland och norra Skåne. Rånare B:s näsa är karaktäristisk och överensstämmer till utseendet med B.R:s näsa. Han försökte iaktta rånarna och åtlydde därför inte rånarnas order att ligga ned på mage och titta i golvet trots upprepade tillsägelser. När rånare B plötsligt kom gående emot honom sänkte han huvudet samtidigt som han såg en pistol komma in i blickfältet. Ett ljud fick honom att dra upp armarna mot ansiktet och rygga tillbaka. Ett skott avlossades och han märkte att hörseln försämrades och att händerna fylldes med blod. Eftersom han trodde att han var skjuten i huvudet och skulle dö tänkte han på sin lille son som han aldrig mer skulle få se. Efter en stund förstod han att han inte var döende och ropade att han var skjuten i ögat. I.H såg aldrig vem som avlossade skottet men är säker på att det måste ha varit rånare B. Vid ett tillfälle under rånet ryckte en rullstolsbunden man till och gav ifrån sig ett ljud varvid rånare B slog mannen i huvudet med sin pistol. Av de fysiska skadorna kvarstår en fingerledsskada och problem med det skadade ögat vars tårkanal förstörts och som stramar och rinner vilket försvårar bland annat sportaktiviteter och läsning. Händelsen har allvarligt påverkat hans psykiska hälsa och medfört bland annat väsentligt nedsatt arbetsförmåga. Han har i viss utsträckning bearbetat upplevelsen genom psykologsamtal.

I.H tillade följande. När han i rättssalen fick se B.R och M.J komma in rörde de sig på ett så likartat sätt som rånarna i Vingåker att han anser sig kunna peka ut B.R och M.J som gärningsmän.

Vid sin bedömning av åtalen fann TR:n ställt utom allt rimligt tvivel att det var B.R och M.J som tillsammans med en okänd medgärningsman begått rånet mot Sparbankskontoret och att de båda tilltalade därför var övertygade om grovt rån av ytterst allvarlig art.

I frågan om skadestånd anförde TR:n i domskälen bl a följande: Enligt TR:ns mening skall ersättning för kränkning i huvudsak bestämmas efter en objektiv måttstock och inte som för personskada med hänsyn till det faktiska lidandet. I praxis utgår sällan kränkningsersättning med lägre belopp än 5 000 kr och för till exempel våldtäkt utgår i normalfallet omkring 50 000 kr. När TR:n bedömer skadeståndsbeloppens skälighet utdöms således kränkningsersättningen i de flesta fall schablonmässigt medan ersättningen för övriga skador, till exempel psykiskt lidande som är medicinskt påvisbart, utdöms efter en noggrann individuell prövning.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.R för grovt rån och annan brottslighet till fängelse i 14 år och M.J för grovt rån och andra brott till fängelse i 18 år. B.R och M.J förpliktades att solidariskt utge skadestånd med följande belopp jämte ränta till L.A: 45 000 kr, varav 30 000 kr för kränkning, 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande och 5 000 kr för olägenheter i övrigt; till R.C: 43 000 kr, varav 25 000 kr för kränkning, 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande och 8 000 kr för olägenheter i övrigt; till C.P: 45 000 kr, varav 30 000 kr för kränkning, 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande och 5 000 kr för olägenheter i övrigt; till K.A: 28 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning, 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande och 8 000 kr för olägenheter i övrigt; till B.A: 16 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning, 5 000 kr för psykiskt lidande och 1 000 kr för olägenheter i övrigt; till H.A: 16 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning, 5 000 kr för psykiskt lidande och 1 000 kr för olägenheter i övrigt; till J.A: 16 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning, 5 000 kr för psykiskt lidande och 1 000 kr för olägenheter i övrigt; till M.W: 16 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning, 5 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande och 1 000 kr för olägenheter i övrigt; och till I.H: 46 900 kr, varav 20 000 kr för kränkning, 18 900 kr för sveda och värk, 3 000 kr för kosmetisk skada och 5 000 kr för olägenheter i övrigt.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom så att B.R dömdes för grovt rån m fl brott till fängelse 13 år och M.J dömdes för grovt rån m fl brott till fängelse 11 år.

HovR:n bestämde skadeståndet till

L.A till 40 000 kr, varav 30 000 för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande; till R.C till 35 000 kr, varav 25 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande; till C.P till 40 000 kr, varav 30 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande; till K.A till 20 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande; till envar av B.A, H.A och J.A till 15 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning och 5 000 kr för psykiskt lidande; till M.W till 15 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning och 5 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande; och till I.H till 43 000 kr, varav 20 000 kr för kränkning, 20 000 kr för sveda och värk och 3 000 kr för kosmetisk skada.

Skiljaktiga meningar förekom i ansvarsdelen.

L.A, R.C, C.P, K.A, B.A, H.A, J.A och M.W (ombud och målsägandebiträde för samtliga advokaten U.C.E) samt I.H (ombud och målsägandebiträde advokaten L.E) överklagade med yrkande om ändring i skadeståndsdelen. HD meddelade prövningstillstånd såvitt gällde yrkandena om ersättning för kränkning men fann ej skäl meddela prövningstillstånd i övrigt.

HovR:ns dom överklagades även av B.R och M.J men HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd med anledning av deras överklaganden. Klagandena vidhöll i HD sina i HovR:n framställda yrkanden om ersättning för kränkning med undantag av L.A, R.C och C.P som envar satte ned sitt yrkande till 50 000 kr.

B.R (ombud advokaten P.A) och M.J (ombud advokaten N.U) bestred ändring. Som grund för bestridandet åberopade de, med vidhållande att de inte utfört rånet i Vingåker, att den bedömning som HovR:n gjort är rimlig och att det inte är skäligt att utdöma högre belopp.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att B.R och M.J förpliktas att solidariskt såsom ersättning för kränkning utge till L.A 50 000 kr, R.C 30 000 kr, C.P 50 000 kr, K.A 30 000 kr, B.A 20 000 kr, H.A 20 000 kr, J.A 20 000 kr, M.W 20 000 kr och I.H 50 000 kr, samtliga belopp jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 25 aug 1995 till dess betalning sker.

U.C.E tillerkänns ersättning av allmänna medel --- med 35 638 kr - - -.

L.E tillerkänns ersättning av allmänna medel --- med 20 960 kr---.

B.R och M.J förpliktas att solidariskt utge ersättning till staten för vad som sålunda har utgått till målsägandebiträdena.

Vad angår rättegångskostnaderna tillade JustR Lind för egen del: I plenimålet NJA 1973 s 623, som gällde ett fall där HovR:n bestämt storleken av underhållsbidrag mittemellan vad parterna yrkat, fann HD att ingendera parten borde svara för motpartens rättegångskostnader i HovR:n. Det synsätt varpå det beslutet grundas har kommit till uttryck i flera avgöranden på andra områden (se t ex NJA 1976 s 409, 1978 s 383, 1979 s 567, 1980 s 657 II, 1982 s 559 och 1989 s 700 jfr även NJA 1975 s 334).

När det gäller talan om skadestånd enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen är läget något annorlunda. HD har sålunda i ett mål om ansvar för förtal och skadestånd enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen tillerkänt målsägandena full ersättning för rättegångskostnaderna trots att varje målsägandes yrkande om skadestånd sattes ned från 250 000 kr till 100 000 kr (NJA 1994 s 637). Vidare kan nämnas rättsfallet NJA 1989 s 374 (skadestånd enligt 1 kap 3 § vid förolämpning nedsatt från yrkade 25 000 kr till 2 000 kr) och NJA 1992 s 446 (skadestånd vid grov våldtäkt m m avseende personligt lidande, sveda och värk samt lyte och men nedsatt från sammanlagt yrkade 275 000 kr till 130 000 kr). I 1989 års rättsfall ålades den tilltalade att ersätta målsägandens rättshjälpskostnad och i 1992 års rättsfall förordnades att kostnaden för bl a försvar och målsägandebiträde skulle stanna på staten. Något skäl för dessa ståndpunktstaganden angavs inte. Slutligen bör uppmärksammas rättsfallet NJA 1996 s 687 (skadestånd för personligt lidande samt sveda och värk vid människorov och grov våldtäkt nedsattes från sammanlagt yrkade 350 000 kr till 250 000 kr). HD uttalade att kostnaderna i HovR:n och HD borde kvittas.

Hur HD närmare resonerat i dessa rättsfall framstår som något oklart, låt vara att domstolen vid ett par tillfällen torde ha utgått från att målsäganden inte skulle åläggas ansvar för motpartens kostnader. Vid den bedömning som är aktuell i det förevarande målet kan framhållas att bestämmande av skadestånd enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen i osedvanligt hög grad är beroende av domstolens skälighetsbedömning. Som regel förhåller det sig vidare så att det saknas praktiska förutsättningar för att målsäganden och den tilltalade träffar förlikning i skadeståndsfrågan. Dessa omständigheter medför att målsäganden normalt bör erhålla ersättning för rättegångskostnader även om hans yrkande om skadestånd enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen mot den som dömts för det aktuella brottet sätts ned. Med en sådan rättstillämpning undviks också att målsägande, som utsatts för kränkning genom brott, åläggs att svara för rättegångskostnad, något som i de flesta fall skulle framstå som stötande.

HD:s dom meddelades d 27 okt 1997 (mål nr B 5491/96).