NJA 2010 s. 485

Fråga huruvida påföljden för grov misshandel ska mildras på grund av den tilltalades hälsotillstånd.

Västmanlands tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Västmanlands tingsrätt åtal mot norske medborgaren D.K. för ett flertal olika påstådda brott, varav ett skett tillsammans med polske medborgaren A.A., född 1978, enligt följande gärningsbeskrivning.

Försök till mord, i andra hand grov misshandel, samt skadegörelse och djurplågeri (D.K.) samt grov misshandel, i andra hand medhjälp därtill (A.A.).

D.K. har den 14 november 2008 omkring kl. 17.00 på Puddelugnsgatan i Västerås, i första hand, försökt att beröva målsäganden N.Z.J. livet genom att hugga eller sticka denne med en kniv på bålens framsida (i buken), på bålens vänstra sida, i benet och mot och i huvudet. Hugget eller sticket i buken med åtföljande skada på levern har varit livshotande. Fara har vidare förelegat att N.Z.J. skulle ha tillfogats livshotande skador av hugget eller sticket mot bålens vänstra sida och mot huvudet. Fara för brottets fullbordan har således förelegat eller har endast varit utesluten på grund av tillfälliga omständigheter.

D.K., i andra hand, och A.A. har, tillsammans och i samförstånd, genom den ovan beskrivna gärningen samt genom att slå och sparka målsäganden N.Z.J. på kroppen och i huvudet, misshandlat denne med smärta, blånader och sår- och stickskador som följd.

A.A. har främjat gärningen genom att slå och sparka målsäganden.

Misshandelsbrottet är grovt då D.K. och A.A. dels utövat livsfarligt våld, dels tillfogat N.Z.J. svår kroppsskada, dels ock visat särskild hänsynslöshet eller råhet genom att vara två mot en, genom att med kniv angripa N.Z.J. samt genom att sparka den liggande N.Z.J. i huvudet.

A.A. förnekade att han förövat något av påstådda brott. Han varken slog eller sparkade. Han agerade inte tillsammans och i samförstånd med D.K. och han främjade inte dennes eventuella gärning.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Hans-Åke Nygren) ogillade åtalet mot A.A.

Svea hovrätt

Åklagaren överklagade, såvitt nu är i fråga, domen mot A.A. och yrkade att A.A. skulle dömas för grov misshandel eller, i andra hand, medhjälp därtill.

A.A. bestred åklagarens ändringsyrkande.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Beergrehn och Maria Wetterstrand Hagström, referent, tf. hovrättsassessorn Eva Lärfars Persson och två nämndemän) anförde i dom den 21 april 2009, såvitt avsåg åtalet mot A.A.:

D.K. och A.A. har i hovrätten redovisat samma inställning till åtalet som vid tingsrätten såsom antecknats i tingsrättens dom. Bägge har således förnekat brott.

Hovrätten kan, liksom tingsrätten, konstatera att N.Z.J:s, D.K:s och A.A:s redogörelser för händelseförloppet skiljer sig åt på avgörande punkter. Även vittnenas uppgifter går isär. Hovrätten gör samma bedömning av D.K:s och A.A:s trovärdighet som tingsrätten har gjort och lämnar mot bakgrund härav deras respektive berättelse utan avseende. Vad gäller N.Z.J. har han enligt hovrätten gjort ett trovärdigt intryck. Han har på ett detaljerat sätt redogjort för vad som enligt hans uppfattning hände vid det aktuella tillfället och har vidhållit sin version. De uppgifter han lämnat i de för målet avgörande delarna är sådana att de framstår som tillförlitliga.

N.Z.J:s uppgifter vinner i väsentliga delar stöd av rättsintyget och övrig skriftlig bevisning i målet samt delvis av vad vittnena, framför allt Z.G., har uppgett. Ett av vittnena, E.A.A.-R., har uppgivit att hon inför huvudförhandlingen vid tingsrätten kontaktades av för henne okända personer som ska ha uttryckt sig på ett sådant sätt att hon känt obehag inför förhandlingen. Det kan också konstateras, såsom tingsrätten redovisat, att de uppgifter hon lämnade vid inledande polisförhör på avgörande punkter skiljer sig från vad hon senare har uppgett. Liksom tingsrätten har hovrätten fått intrycket att hennes vittnesmål inte riktigt överensstämmer med hennes minnesbilder. Hovrätten finner därför skäl att fästa avseende vid vad E.A.A.-R. sagt under det inledande polisförhöret. R.K.A:s och D.I:s uppgifter förefaller starkt tillrättalagda och får därför lämnas utan avseende. Vid sådana förhållanden och efter en samlad bedömning lägger hovrätten N.Z.J:s uppgifter till grund för den fortsatta prövningen.

Hovrätten kan vidare konstatera att N.Z.J. vid händelsen tillfogades de skador som angetts i gärningsbeskrivningen. Detta framgår av rättsintyget, L.E:s vittnesmål, fotografier och N.Z.J:s egna uppgifter. Av dessa skador har hugget eller sticket i buken med åtföljande skada på levern varit livshotande medan det har förelegat fara för att N.Z.J. skulle ha tillfogats livshotande skador av hugget eller sticket mot bålens vänstra sida och mot huvudet. Frågan är då vem som tillfogade N.Z.J. dessa skador och i vilken omfattning så skedde.

De personer som befann sig på platsen var N.Z.J., D.K., A.A. och R.K.A. Av vittnesmålen framgår att ytterligare personer kan ha befunnit sig i periferin, men att dessa inte var inblandade i händelsen. Hovrätten anser, i likhet med tingsrätten, att det kan hållas för visst att N.Z.J. inte hade någon kniv utan att det alltså bara var D.K. som hade det. Den fysiska kontakten mellan D.K. och N.Z.J. inleddes genom att D.K. puttade N.Z.J. i ansiktet varefter denne knuffade tillbaka på samma sätt. D.K. tog då fram sin kniv, vilken han redan hade visat i ett tidigare skede, och högg N.Z.J. på vänster sida av kroppen. N.Z.J. tilldelades därefter ett antal knivhugg och sparkar mot kropp och huvud. D.K. knivhögg således N.Z.J. ett flertal gånger. Enligt N.Z.J. deltog A.A. aktivt i misshandeln genom att själv tilldela honom knytnävsslag och sparkar mot huvudet. Dessutom hade A.A. och D.K. ögonkontakt under i vart fall den inledande delen av händelseförloppet, vilket tyder på att samförstånd dem emellan förelåg. Även om A.A. överraskades av D.K:s knivhugg mot bålens vänstra sida och i magen på N.Z.J. måste han under resterande del av händelseförloppet varit medveten om att kniven skulle kunna komma och också kom till användning mot N.Z.J. Han kan inte ha undgått att se att N.Z.J. tillfogades svåra skador av knivhuggen och blödde kraftigt. A.A. och D.K. har således enligt hovrätten agerat tillsammans och i samförstånd vid misshandeln av N.Z.J. Hovrätten finner dock att det inte är visat att A.A:s uppsåt omfattade även att tillfoga N.Z.J. så allvarliga skador som knivhuggen mot mage och bål orsakat.

- - -.

Mot bakgrund av ovanstående är det styrkt att såväl A.A. som D.K. gjort sig skyldig till att ha misshandlat N.Z.J. på sätt som angetts i gärningsbeskrivningen, dock med den begränsningen för A.A:s del som hovrätten funnit i det föregående. Tingsrättens dom ska således ändras på så sätt att A.A. döms i nämnd utsträckning för den åtalade gärningen. Gärningen är för dennes del att på de av åklagaren anförda skälen rubricera som grov misshandel.

- - -.

Påföljd

- - -.

Även för A.A:s del har gärningen ett högt straffvärde. Vid bestämmande av straffvärdet tar hovrätten hänsyn till att det inte styrkts att A.A:s uppsåt omfattade att D.K. i det inledande skedet av händelseförloppet skulle använda kniv. Påföljden bör med hänsyn till brottslighetens art och straffvärde bestämmas till fängelse. Fängelsestraffets längd bör motsvara straffvärdet och bestämmas till ett år och sex månader.

- - -.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten A.A. för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB och bestämmer påföljden till fängelse 1 år 6 månader.

- - -.

Högsta domstolen

A.A. överklagade hovrättens dom. HD fann skäl att meddela prövningstillstånd i påföljdsfrågan men fann inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt. I följd därav stod hovrättens dom fast i de delarna.

A.A. yrkade i påföljdsfrågan att han skulle ådömas en mildare påföljd än fängelse eller i vart fall ett kortare fängelsestraff.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Dag Victor, Severin Blomstrand, referent, Gudmund Toijer, Stefan Lindskog och Ingemar Persson) anförde i dom den 19 oktober 2010:

Domskäl

A.A. har gjort sig skyldig till grov misshandel. HD har inte underlag för att bedöma brottets straffvärde annorlunda än vad hovrätten har gjort. Straffvärdet ska alltså anses vara fängelse ett år sex månader.

Brottets art och straffvärde utgör starka skäl för att påföljden bör bestämmas till fängelse. Frågan i HD är om A.A:s hälsotillstånd ändå bör inverka på påföljdsvalet eller på straffmätningen.

I 29 kap. 5 § första stycket BrB föreskrivs att rätten vid straffmätningen utöver brottets straffvärde i skälig omfattning ska beakta vissa uppräknade slag av omständigheter. Grundtanken är att det vid sidan av straffvärdet finns en rad olika omständigheter som är av sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt, om de inte beaktades vid påföljdsbestämningen (se prop. 1987/88:120 s. 47). Det är fråga om omständigheter hänförliga till gärningsmannens person och hans handlande efter brottet. Omständigheterna verkar endast i mildrande riktning. Paragrafen är avsedd att tillämpas med försiktighet så att den inte medför risker för oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen. (Se a. prop. s. 89 f.) Av 30 kap. 4 § första stycket BrB framgår att rätten även vid påföljdsvalet ska beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 §.

Enligt punkt 6 i uppräkningen ska rätten beakta bl.a. om den tilltalade till följd av dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. I motiven (a. prop. s. 95) uttalas att hänsyn till dålig hälsa kan tas bl.a. vid allvarligare fysiska handikapp såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningsmannen lider av allvarlig sjukdom, framför allt då denna bedöms vara livshotande. Vidare framhålls att även det psykiska hälsotillståndet kan beaktas, i den mån det inte är av den arten att det faller under annan särreglering.

För att en tillämpning av punkt 6 ska komma i fråga krävs att det finns ett särskilt samband mellan hälsotillståndet och verkställigheten av ett fängelsestraff. Det måste kunna förutses att hälsotillståndet skulle medföra någon särskilt allvarlig olägenhet vid verkställigheten och att verkställigheten därför skulle drabba den tilltalade oskäligt hårt. Sådana olägenheter kan vara att sjukdomen skulle göra verkställigheten särskilt plågsam eller att verkställigheten skulle försämra hälsotillståndet allvarligt.

I målet är följande utrett om A.A:s hälsotillstånd. Sedan år 2002 har han Crohns sjukdom i sista delen av tunntarmen och första delen av tjocktarmen. Sjukdomen har varit svår att behandla och den har från och till medfört allvarliga buksmärtor, diarréer, kräkningar och en besvärlig gastrit. Under de första åren var han ofta inlagd i sjukhus. Vid en operation år 2006 avlägsnades 50 cm av tunntarmen och 10 cm av tjocktarmen. Därefter var sjukdomen inte så svår, men det tillstötte postoperativt kända komplikationer i form av s.k. koleretisk diarré, en svårbehandlad diarré som försämras vid intag av fet mat. Det har varit svårt att finna en lämplig behandling, men sedan ett par år får han injektioner med en s.k. TNF-hämmare (Humira) och han svarar relativt bra på den behandlingen. Crohns sjukdom är kronisk och trots behandlingen inträder skov som medför buksmärtor och diarréer. A.A. har vidare Bechterews sjukdom, en kronisk inflammation i ryggen. Det finns också journalanteckningar om en hjärnskada i barndomen och om misstänkt ADHD.

A.A:s behandlande läkare, överläkaren C.O., har i förhör inför HD förklarat att A.A. är mer stresskänslig än normalt och att tarmen alltid blir sämre när han utsätts för stress, med kräkningar och diarréer som följd. Enligt hennes mening skulle ett fängelsestraff medföra sådan stress att A.A. skulle få tillbringa verkställighetstiden i anstaltens sjukavdelning.

I ett läkarintyg rörande A.A. enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. uttalas att det inte förelåg allvarlig psykisk störning vid gärningen eller vid undersökningen och att det inte föreligger förutsättningar för rättspsykiatrisk vård.

Vad som skulle kunna föranleda en tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 6 eller 30 kap. 4 § första stycket BrB är den omständigheten att A.A. lider av Crohns sjukdom. Det är ställt utom tvivel att sjukdomen är allvarlig och att A.A. till följd av den befinner sig i en besvärlig situation. Sjukdomen är kronisk men inte livshotande. Efter flera års lidande får han nu en behandling som är relativt effektiv och hans hälsotillstånd har förbättrats. Dock förekommer det alltjämt att sjukdomen medför skov och, eftersom han har svårt att klara stress, ger sig sjukdomen till känna när han utsätts för oväntade händelser. Utredningen tyder dock inte på att den stress som kan orsakas av själva fängelsevistelsen skulle leda till någon allvarlig försämring av hans hälsotillstånd. Vidare kan den behandling som A.A. får för sin sjukdom fortsätta under verkställigheten av ett fängelsestraff.

10.

Med beaktande av brottets art och straffvärde samt den restriktivitet som anbefalls i lagens förarbeten kan nu angivna förhållanden inte anses vara sådana att de enligt 29 kap. 5 § första stycket 6 BrB bör påverka vare sig påföljdsvalet eller straffmätningen. Det har inte framkommit något annat skäl att ändra den påföljd som hovrätten har bestämt.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut såvitt nu är i fråga.

Tillägg

Justitieråden Dag Victor och Stefan Lindskog tillade för egen del:

Hänsyn till en dömds hälsa och de risker för denna som ett frihetsberövande innebär kan inte bara beaktas vid påföljdsbestämningen i domstol utan är också en av de vanligaste omständigheter som brukar åberopas och beaktas inom ramen för nådeinstitutet. Det bör betonas att det förhållandet att vissa sådana omständigheter åberopats inför domstol utan att detta påverkat påföljdsbestämningen inte innebär att dessa inte skulle kunna vara av betydelse inom ramen för ett nådeärende. Förutom att det i ett sådant finns möjlighet att beakta utvecklingen efter en dom och att förebringa en närmare utredning än vad som normalt är möjligt inom ramen för ett brottmål, begränsas beslutsfattandet i nådeärenden inte av de krav på restriktivitet som gäller vid domstols påföljdsbestämning. (Jfr härtill NJA 1989 s. 564 och NJA 1991 s. 471. )

HD:s dom meddelad: den 19 oktober 2010.

Mål nr: B 2377-09.

Lagrum: 29 kap. 5 § första stycket och 30 kap. 4 § första stycket BrB.

Rättsfall: NJA 1989 s. 464, NJA 1989 s. 564, NJA 1991 s. 471, NJA 1995 s. 106 och NJA 1997 s. 781.