NJA 1998 s. 204

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Alvmyr) anförde i dom d 2 maj 1997:

Inställningen. S.J. har förnekat brott.

Utredningen.

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört i huvudsak följande. Fastigheten Rålambsvägen är byggd 1935 och har sex våningsplan. Längst ned finns källare med förrådsutrymmen och tvättstuga. I övrigt finns bostadslägenheter i huset. G.A. äger fastigheten. Det har brunnit i huset vid flera tillfällen; d 2 juni 1996, d 22 aug 1996, d 25 okt 1996, d 9 nov 1996, d 13 dec 1996, d 16 dec 1996 och d 26 febr 1997. Det förekom en mindre brand d 11 april 1997, när S.J. satt häktad. Bränderna har förekommit företrädesvis i källaren. Fram till d 18 dec 1996 har samtliga hyresgäster med sina lägenhetsnycklar haft tillgång till samtliga utrymmen i fastigheten. Efter bränderna beslöt fastighetsägaren G.A. att byta lås till de för hyresgästerna gemensamma utrymmena. Efter låsbytet krävs en särskild nyckel för att komma in i förråden, tvättstugan och genom porten. Tvättstugans maskinella utrustning går inte att använda efter kl 22.00 eftersom strömmen till den bryts vid denna tidpunkt. Strömmen slås på kl 07.00. Hushållssopor slängs i ett särskilt hus på gården. S.J. har tidigare sammanbott med K.L.. De har en dotter tillsammans. K.L. har tidigare varit portvakt i fastigheten och bodde då i en enrummare. K.L. och S.J. flyttade ihop i en trerummare i fastigheten. De hade emellertid svårt att klara hyran och de separerade senare. K.L. fick kontrakt på en enrummare, men det var S.J. och dottern N. som flyttade in där. K.L. hyrde en lokal i bottenplanet i fastigheten från sommaren 1996, Han fick snart en hyresskuld till G.A.. S.J. ville ha förstahandskontraktet till enrummaren och det skulle hon få om K.L:s hyresskuld betalades och om K.L. accepterade att S.J. fick överta lägenheten. S.J. var beredd att betala K.L:s skuld men K.L. godtog inte den lösning som G.A. föreslagit. Dessa diskussioner förekom i februari 1997. Den 13 dec 1996 iakttogs S.J. i trapphuset omkring en halvtimme före brandens utbrott. Hon bar på en tvättkorg med svarta trasor som luktade starkt. Den 26 febr 1997 iakttogs S.J. i anslutning till branden på väg ned i trapphuset med en flaska eller dunk i handen och hon sågs också skynda tillbaka upp i trappan, men då utan flaskan. En och samma hyresgäst, J.H., slog larm om båda de bränder som åtalet avser omkring kl 01.00. Han tog sig vid båda tillfällena ut ur fastigheten via ett fönster.

Åklagaren har åberopat tekniska undersökningsprotokoll beträffande båda bränderna. Undersökningarna har utförts av personal vid länskriminalens tekniska rotel. Under rubriken Sammanfattning anges i huvudsak följande beträffande branden d 13 dec 1996, som enligt protokollet utbröt kl 01.10: "Den primära brandhärden är belägen i fastighetens källare och förråd nr 19. Branden har börjat i ett område som saknar naturliga brandstiftare och elinstallationer. Branden har spridit sig i brännbart material från en höjd av ca 35 cm från golvet och vidare upp mot taket samt till intilliggande förråd. Branden kan vara anlagd. För detta talar att fastigheten tidigare utsatts för anlagda bränder samt tidpunkten för branden. På platsen finns inga naturliga brandstiftare. Har brandbekämpande åtgärder ej vidtagits i tid har risk förelegat för en mer omfattande brand i källarutrymmet".

Enligt motsvarande undersökningsprotokoll beträffande branden d 26 febr 1997 utbröt denna brand omkring kl 01.00. Huvuddelen av protokollet fogas till domen som bilaga 2 (här utesluten; red:s anm).

Åklagaren har upplyst att S.J:s pojkvän utfört städningen i S.J:s kök och uppmärksammat polisen på oljedunken i ugnen.

Åklagaren har vidare åberopat utlåtanden d 3 april 1997 och d 25 mars 1997 från Stockholms brandförsvar. Utlåtandena fogas till domen som bilagorna 3 och 4 (här uteslutna; red:s anm).

Åklagaren har åberopat sakkunnigutlåtande d 20 mars 1997 av SKL - Kriminaltekniska laboratoriet. Under rubriken Slutsats anges följande. "Med ledning av de vid undersökningen erhållna resultaten kan utsägas

att oljorna 1 (från mangelduk), 3 (från mangel), 4 (på tvättmaskin), 5 (på torktumlare), B (från dörrmatta), C (från kopp i kylskåp), D (på diskbänk), E (på möbel i hall) och G (från dunk) består alla av samma typ av vegetabilisk/animalisk olja, men att det inte är möjligt att avgöra om oljorna 1, 3, 4, 5, B, C, D och E härrör från dunken G, att inga oljeliknande fläckar kunde iakttas på byxorna A (röda tights; TR:ns anmärkning) och skorna F (svarta skor; TR:ns anmärkning) samt att inga för materialet med säkerhet främmande, brännbara ämnen har påvisats i materialet 2 (bränt tygstycke, textilrester på golv framför mangel; TR:ns anmärkning).

S.J. har givit in tre fotografier som tagits på det våningsplan i huset där vittnet P.J. bostad är belägen. Hon har vidare givit in relationsritningar för planen 1 och 2 i fastigheten, på vilka platserna och datum för de åtta bränderna angivits.

G.A. har hörts som målsägande. Han har därvid bl a beskrivit funktionen hos fastighetens låsanordningar och strömförsörjningen till den maskinella utrustningen i tvättstugan. Han har också i huvudsak bekräftat åklagarens och S.J:s uppgifter om S.J:s eventuella övertagande av hyreskontraktet avseende den lägenhet som hon bor i.

Närmare hörd har S.J. berättat följande. Hennes föräldrar invandrade till Sverige men hon är själv född och uppvuxen här. Hon var gått nioårig grundskola samt gymnasiets vårdlinje. Hon blev undersköterska 1991 och började arbeta på Beckomberga sjukhus, där hon träffade K.L.. Hon flyttade ihop med honom 1992 i hans enrummare. De separerade sommaren 1995 och det har varit mycket "strul" med K.L. och N.. Den första branden som hon kan erinra sig var den i augusti 1996. Det var mycket obehagligt och det har pratats mycket om bränderna mellan hyresgästerna i huset. Vid branden d 9 nov 1996 var hon inte hemma. Hon och N. firade Fars dag-helgen på annat håll och hon kom hem först efter branden. Vid branden d 13 dec 1996 kom det rök ur badrumsventilationen i hennes lägenhet. Hon knackade på hos en granne och fick sova över där. Hon kan ha gått ut ur sin lägenhet på kvällen. Hon tror att hon gick till tvättstugan och körde en maskin tvätt. Det går att tvätta efter kl 22.00. Hon har gjort det tidigare. Om hon tvättat på kvällen d 12 dec 1996 bör hennes tvättkorg ha stått i tvättstugan. Den 25 febr 1997 arbetade hon som vanligt och hämtade N. efter arbetet. S.J. skulle tillsammans med sin pojkvän H. och N. göra en utlandsresa och H. kom vid 18.30-tiden för att prata om resan. De åkte till Fridhemsplan i H. bil för att handla. N. somnade i bilen på vägen hem. H. åkte hem till sig vid 22.00-tiden. Då hade N. vaknat och S.J. försökte få henne att somna på nytt. S.J. tittade sedan på en videofilm. Hon drack knappt två glas rom och Coca-Cola. Hon tog också två sömntabletter. K.L. ringde sent och ville träffa henne och N. dagen därpå. S.J. hade en soppåse med blöjor stående vid dörren. Påsen luktade och hon tänkte ställa den utanför dörren eftersom det är jobbigt att gå ut på gården med soporna. Hon har gjort så förut och blivit tillsagd. Därför valde hon denna gång att gå ut med soporna. Hon hade en vit T-shirt och röda, randiga tights på sig. Hon bar svarta skor med gummisula. Hon gick trapporna ned, ut genom porten, slängde soporna och gick sedan trapporna upp igen. Hon gick inte in till tvättstugan. Hon kan inte minnas att hon ramlade i trappan på vägen upp. Hon gick till sängs och på morgonen kom H. och han berättade att det brunnit igen. S.J. blev besviken över detta eftersom hon skulle tvätta inför resan. Hon har lidit av ångest sedan sommaren 1996. Hon har därför fått sömntabletter utskrivna av läkare. Hennes bekymmer har orsakats av "strulet" med K.L. och konflikten med hennes föräldrar. Hennes mor har anklagat henne för att ha orsakat hennes fars hjärtattack. Under den tiden funderade hon själv på att leva som en rättrogen muslim på samma sätt som föräldrarna. Det var vid denna tid som hon skrev den under förundersökningen anträffade lappen som bl a innehåller citat ur Koranen. När hon köper matolja köper hon en dunk och häller över till en mindre flaska. Dunken brukar hon förvara i kylskåpet och flaskan på diskbänken. När hon steker mat brukar hon hälla upp den använda oljan i en mugg och återanvända oljan. Hon har ingen förklaring till att det förekommit oljefläckar på hennes hallmöbel och dörrmattan. Hon har inget minne av att hon förvarat olja i ugnen.

A.K. har hörts som vittne. Hon har berättat följande. På kvällen d 12 dec 1996 besökte hon sin sjuke son på S:t Görans sjukhus. Hon kom hem till fastigheten Rålambsvägen 69 kl 00.45. Hon tittade på klockan när hon kommit in i porten. Hissen kom ned med S.J.. A.K. hälsade på henne. S.J. hade en liten pastellgrön - på gränsen till turkos - tvättkorg med sig. Korgen innehöll något som såg ut som svarta trasor. De luktade starkt av tvättmedel med äppeldoft. När A.K. kom in i sin lägenhet hade hennes man somnat. Hon lade sig på soffan och läste. Hon måste ha somnat. Vid 01.30-tiden väcktes hon av sin man, som sade att det brann. Det vällde in rök i lägenheten och brandkåren var på plats och bekämpade elden. A.K. har träffat S.J. flera gånger och är säker på att det var S.J. som hon såg. Påföljande dag träffade A.K. G.A. och de gick tillsammans in i tvättstugan. Där stod en annan tvättkorg än den som A.K. sett S.J. bära på kvällen innan.

P.J. har hörts som vittne angående sina iakttagelser d 26 febr 1997. Han har lämnat följande uppgifter. Han flyttade in i fastigheten i maj/juni 1996. Han bor en trappa upp och har tvättstugan och förråd under sig. Han hör maskinerna i tvättstugan när de körs på kvällen. Omkring kl 00.40 d 26 febr 1997 hörde han någon gå i trappan. Han tittade i sitt tittöga i dörren och såg S.J. komma nedför trappan. S.J. var klädd i vit T-shirt och - såvitt han kan minnas - blåjeans. Hon hade en mindre flaska i handen. Han minns inte om flaskan var av glas eller plast. S.J. gick ned i tvättstugan. Han hörde detta och ljudet från tvättstugedörren är lätt att skilja från det ljud som uppkommer när porten öppnas. Efter 7-8 minuter hörde han någon springa i trappan. Den som sprang föll. Han hörde hur handflatorna slog i. Det var S.J. som nu inte hade någon flaska med sig. Hon hade väldigt bråttom. Efter någon minut kom röken och brandkåren kom.

Även J.H. har hörts som vittne. Han har berättat följande. Han har bott i huset sedan november 1996. Han arbetar natt på en bensinstation och är därför vaken på nätterna och sover på dagarna. Den 13 dec 1996 kände han brandrök vid 01.00-tiden. Han irrade omkring i lägenheten i fem minuter och sökte orsaken till brandlukten. Han kom till ytterdörren och det vällde in rök genom brevinkastet. Han ringde till brandkåren och försökte ta sig ut via trappan. Det gick inte på grund av röken. Han tog en handduk som han höll för munnen men det hjälpte inte. Han försökte också krypa under röken. Han tog sig i stället ut via ett fönster. Efter denna brand luktade det rök i hans lägenhet i flera veckor efteråt. Den 26 febr 1997 omkring kl 01.00 satt han och tittade på TV. Han kände brandrök igen och gick direkt till ytterdörren. Han öppnade dörren och det var ganska mycket rök i trapphuset. Han hörde någon springa i trapporna och han hörde en lägenhetsdörr som slogs igen. Han ringde brandkåren och tog sig sedan ut via ett fönster.

Brandmannen R.W. har hörts som vittne och därvid lämnat följande uppgifter. Han har deltagit i släckningsarbeten i fastigheten vid tre tillfällen. Vid branden d 13 dec 1996 ingick han i den andra rökdykargruppen som har till uppgift att ventilera utrymmena. Han gick upp i trapphuset och öppnade ett fönster högst upp. Det var ganska mycket rök och han hjälpte en äldre dam att komma ut ur huset. Han hade samma funktion vid branden d 26 febr 1997. Det var precis lika rökigt då. En ung kvinna hade ringt och sagt att hon var orolig på grund av att det fanns mycket rök i hennes lägenhet. Han gick in till henne och satte på henne en luftmask, varefter han hjälpte henne ut. Det var mycket rök i hennes lägenhet.

Domskäl. Ansvarsfrågan.

Genom den tekniska utredningen får anses utrett att bränderna i fastigheten Rålambsvägen 69 d 13 dec 1996 och d 26 febr 1997 varit anlagda. Utlåtandena från Stockholms brandförsvar visar att det förelegat spridningsrisk och fara för människors liv och hälsa vid båda bränderna. Objektivt har den som anlagt bränderna således gjort sig skyldig till mordbrand.

Åklagaren har påstått att S.J. är den som anlagt ifrågavarande bränder. Åklagarens påstående vilar på ett antal omständigheter som talar emot S.J..

A.K. har berättat att hon sett S.J. på natten mot d 13 dec 1996 med en tvättkorg. Det finns inte anledning att ifrågasätta A.K:s iakttagelser. P.J. har berättat att han sett S.J. gå nedför trappan natten mot d 26 febr 1997. Han har vidare uppgivit att han hört dörren som leder till tvättstugan öppnas och att han 7-8 minuter senare sett S.J. skynda uppför trappan, varefter rökutvecklingen kom. Även om P.J. gjort sina iakttagelser av S.J. genom tittögat i sin dörr finner TR:n inte anledning att ifrågasätta dessa iakttagelser eftersom han sagt att de fotografier som åberopats av S.J. ger en god uppfattning om hans synfält genom tittögat. P.J. uppgift att S.J. haft en flaska i handen på sin väg nedför trappan framstår dock inte som lika säker och har med hänsyn till att någon flaska eller dunk eller rester därav inte anträffats på brandplatsen inte något större bevisvärde. Det får dock anses styrkt att S.J. haft någonting i handen. A.K:s och P.J. vittnesmål innebär att S.J. iakttagits i trapphuset i anslutning till att bränderna uppkommit.

Ytterligare en omständighet som talar emot S.J. är det faktum att det på brandplatsen d 26 febr 1997 liksom på S.J:s hallmöbel och dörrmatta anträffats matolja. S.J. har inte kunnat lämna någon förklaring till att det funnits matolja på hallmöbeln. Det kan med hänsyn till uppgiften i den tekniska utredningen att fläcken haft en rektangulär form med rundade hörn framstå som sannolikt att någon hanterat en dunk med matolja på hallmöbeln och att dunkens botten åstadkommit fläcken. En motsvarande fläck har anträffats på torktumlaren i tvättstugan. Det ligger nära till hands att koppla samman P.J. uppgift att S.J. gått in genom den dörr som leder till tvättstugan och matoljefläcken på torktumlaren och därav dra slutsatsen att S.J. åstadkommit denna.

Den bild som de ovan beskrivna omständigheterna tecknar ger ett inte obetydligt stöd åt åklagarens påstående att S.J. anlagt bränderna. Det finns emellertid vissa oklarheter som ger anledning att ifrågasätta denna bild. Det finns inte någon som sett S.J. anlägga bränderna. Bränderna har förekommit på olika platser i huset. Branden d 13 dec 1996 uppstod i ett förråd i en annan del av källaren än den där tvättstugan är belägen. A.K:s uppgift att S.J. burit på en tvättkorg leder närmast tanken till att S.J. varit på väg till tvättstugan. Det har förekommit flera bränder i fastigheten; bl a en d 9 nov 1996. S.J. har varit misstänkt även för denna brand och varit häktad även på grund av denna misstanke. Något åtal har inte väckts i den delen och S.J. har uppgett att hon befunnit sig på annan plats vid den branden. Denna S.J:s uppgift får godtas. Det har vidare förekommit en mindre brand d 11 april 1997 då S.J. var berövad friheten. Det har styrkts att S.J. rört sig i trapphuset d 13 dec 1996 och d 26 febr 1997 och att hon gjort detta i anslutning till bränderna. Det är emellertid inte utrett hur snabbt bränderna utvecklats, särskilt gäller detta om branden d 26 febr 1997. P.J. har i sitt vittnesmål lämnat uppgiften att rökutvecklingen börjat mycket snart efter det att han sett S.J. skynda uppför trappan. Det skulle rimligtvis inte kunna vara fråga om mer än några minuter. Något stöd för att branden d 26 febr 1997 utvecklats så snabbt finns inte i den tekniska utredningen. Det förhållandet att spår av någon lättantändlig vätska inte anträffats talar snarare för att det krävts en viss tid för branden att utvecklas och åstadkomma en sådan rökutveckling som J.H. och R.W. berättat om.

TR:n kommer vid sina överväganden av samtliga omständigheter till den slutsatsen att det- även om vissa omständigheter talar emot S.J. - inte kan anses tillförlitligen styrkt att det varit S.J. som anlagt de bränder som åtalet avser. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Domskäl

HovR:ns domskäl.

På de av TR:n anförda skälen finner HovR:n att bränderna d 13 dec 1996 och d 26 febr 1997 anlagts och att det förelegat spridningsrisk och fara för människors liv och hälsa vid båda bränderna.

Genom A.K:s och P.J. uppgifter, vilka det saknas anledning att ifrågasätta, är det utrett att S.J. iakttagits i trapphuset i nära anslutning till båda bränderna. Besvärande för S.J. är också att det sakkunnigutlåtande som åklagaren åberopat i denna del visar att de oljefläckar som påträffats i tvättstugan och i S.J:s lägenhet består av samma typ av matolja. Det har dock inte gått att avgöra om oljan kommer från den dunk med olja som påträffats hos S.J..

K.L. har inte hörts vid personlig inställelse i HovR:n och inte heller avlagt ed. Det är upplyst i målet att det pågår en vårdnads- eller umgängestvist mellan honom och S.J. beträffande N.. Till detta kommer att han uppenbarligen har ett intresse av den lägenhet på Rålambsvägen som S.J. har bott i; numera bor han själv i lägenheten. Dessa omständigheter sammantagna gör att HovR:n helt bortser ifrån de uppgifter K.L. lämnat.

När det gäller videobandet saknas uppgifter om vem som gjort inspelningen och lämnat in denna till åklagarmyndigheten. Det saknas i och för sig anledning att ifrågasätta slutsatsen i sakkunnigutlåtandet att inspelningen inte är manipulerad. Inte desto mindre påkallar principen om kontradiktoriskt förfarande, som bl a återfinns i Art 6 i Europakonventionen, största försiktighet då det rör sig om den typ av anonyma uppgifter som det här är fråga om. Försvaret har under rättegången inte haft möjlighet att ställa kontrollfrågor om hur inspelningen gått till. Det råder därigenom enligt HovR:ns mening en så avsevärd osäkerhet om inspelningens bevisvärde att videoinspelningen inte kan läggas till grund för en dom i målet.

För att S.J. är oskyldig talar väsentligen följande omständigheter.

Det finns ingen som sett henne anlägga någon brand. Vid branden d 9 nov 1996 var hon enligt egen uppgift bortrest. Denna uppgift har inte motbevisats och skall därför godtas. Vidare anlades en brand under den tid hon var häktad i målet. Detta tyder på att bränder anlagts i fastigheten av någon annan än S.J..

Den rättspsykiatriska undersökningen visar att hon är psykiskt normal. Hon har bott nära sin arbetsplats i en lägenhet som hon trivts med och skulle ha fått överta. Hon har fast sällskap med en pojkvän. Det är mot denna bakgrund svårt att se att hon haft motiv att vid upprepade tillfällen anlägga bränder i fastigheten för att därefter tillsammans med sin treåriga dotter gå och lägga sig i samma fastighet. Dessa omständigheter ger sammantagna ett utrymme för tvivel om att det är S.J. som anlagt bränderna. Åtalet skall därför ogillas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Riksåklagaren har i HD åberopat dels vittnesutsagorna i TR:n av P.J., J.H. och R.W. samt uppgifterna i HovR:n av målsäganden G.A., dels som skriftlig bevisning ett tekniskt undersöknings-protokoll med fotografier, ett av l:e brandinspektören B.G. d 25 mars 1997 avgivet utlåtande, tre av Statens kriminaltekniska laboratorium d 20 mars, d 9 juni och d 29 aug 1997 avgivna utlåtanden, ett undersökningsprotokoll rörande placering av videokamera samt ett anonymt brev som lämnats till polisen d 22 maj 1997 tillsammans med ett videoband, dels ock nämnda videoband och stillbilder från detta band.

På begäran av S.J. har H.L. hörts som vittne i HD. Han har berättat att han efter huvudförhandlingen i HovR:n träffat en journalist på TV3 som uppgett att företaget erbjudits ytterligare en videoinspelning som skulle visa andra personer som gick in i och ut ur tvättstugan vid ett annat brandtillfälle.

I likhet med domstolarna finner HD att brand anlagts d 26 febr 1997 i fastigheten Rålambsvägen 69, att det förelegat risk för spridning och att branden inneburit fara för annans liv och hälsa. Frågan är då vem som har anlagt branden.

Den bevisning som åberopats av Riksåklagaren i HD överensstämmer i huvudsak med den som förebringades i HovR:n. Beträffande P.J. vittnesmål har S.J. i HD gjort gällande att det från kikhålet i hans lägenhetsdörr inte är möjligt att se trappan i huset och att han därför inte har kunnat iaktta henne i anslutning till branden. Denna invändning har Riksåklagaren inte kunnat bemöta och den kan inte heller lämnas utan avseende. Det kvarstår dock uppgifter som enligt vad domstolarna angett kan peka på S.J. som den som anlagt branden. Samtidigt finns det, som domstolarna också konstaterat, åtskilliga förhållanden som talar emot henne som gärningsman. Sådana omständigheter är dels att det anlagts flera andra bränder i fastigheten och att S.J. beträffande en eller möjligen två av dessa inte kan ha varit gärningsman, dels att det inte gjorts sannolikt att S.J. haft något motiv för att anlägga en brand som kunde medföra betydande risker och olägenheter både för henne själv och för hennes treåriga dotter.

Avgörande för skuldfrågan blir sålunda om innehållet på videobandet utgör sådan bevisning att detta tillsammans med övrig utredning medför att åtalet är styrkt.

Riksåklagaren har i HD gjort gällande att HovR:n, med hänvisning till artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, oriktigt bortsett från videobandet som bevis.

HovR:n har i sin dom angett att det saknas uppgifter om vem som har gjort inspelningen av videobandet och lämnat in detta till åklagarmyndigheten, att principen i bl a artikel 6 i Europakonventionen om kontradiktoriskt förfarande påkallar största försiktighet då det rör sig om den typ av anonyma uppgifter som det här är fråga om samt att försvaret under rättegången inte haft möjlighet att ställa kontrollfrågor om hur inspelningen gått till. Det råder därigenom enligt HovR:ns mening en så avsevärd osäkerhet om inspelningens bevisvärde att videoinspelningen inte kan läggas till grund för en dom i målet.

Huruvida nu återgivna uttalanden i HovR:ns dom verkligen skall tolkas så att HovR:n helt bortsett från videoinspelningen vid bevisvärderingen är oklart. HovR:n synes också kunna ha avsett att bevisvärdet var så litet att det inte kunde påverka bevisbedömningen i övrigt.

För sin del finner HD att förebringandet av ett bevis som den åberopade videoinspelningen, när beviset kan få visst stöd av annan utredning, inte i sig står i strid med artikel 6 i Europakonventionen (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s 181ff med där anmärkta rättsfall; jfr också NJA 1996 s 649). En annan sak är att de oklarheter som kan föreligga om bl a bevisets tillkomst påverkar bedömningen av vilka slutsatser som kan dras på grundval av beviset.

Videobandet innehåller bilder på en person med mörkt hår i något slags hästsvans och med mörk tröja och ljusa byxor som kommer nedför en trappa och håller något flaskliknande föremål i handen, stannar vid en dörr, ser sig om, öppnar dörren efter en kort stund och försvinner in genom dörren. Efter ett tag kommer personen ut genom dörren, skyndar uppför trappan, snavar eller halkar i denna och försvinner uppåt trapphuset. Senare syns rök komma från dörren, denna går upp och ett ljussken syns bakom dörren. Bildsekvensen är försedd med tidsangivelser som visar datum och klockslag. Bilderna verkar vara tagna i anslutning till anläggandet av branden d 26 febr 1997. Kameran tycks ha varit placerad upptill till höger när man kommer in genom entrédörren till huset och varit riktad bort mot dörren till de utrymmen där det brann den natten.

De utlåtanden från Statens kriminaltekniska laboratorium som avser videobandet visar att detta är en kopia av originalupptagningen och att kopian inte har manipulerats. Däremot har laboratoriet beträffande originalupptagningens autenticitet uttalat sig mera försiktigt. S.J. har också gjort gällande att det inte kan uteslutas t ex att inspelningen avbrutits en stund och sedan återupptagits utan att det framgår av tidsuppgifterna på bandet.

HD finner det, i avsaknad av närmare utredning om videoinspelningens tillkomst, inte helt kunna uteslutas att bandet inte visar vad som verkligen hänt. Härtill kommer att den person som syns gå in och ut genom dörren inte med säkerhet kan identifieras som S.J., även om hon har vidgått att hon d 26 febr 1997 hade en sådan frisyr som syns på bilderna och hon även i övrigt företer likheter med den personen. Vidare saknas utredning om det i huset funnits någon annan person som utseendemässigt kan ha en viss likhet med henne. Slutsatsen måste bli att videoinspelningen varken ensam eller tillsammans med övrig utredning visar att S.J. anlagt branden d 26 febr 1997. Åtalet för mordbrand skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 3 april 1998 (mål nr B 3530/97).