NJA 2003 s. 323

De tilltalade överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av åtalet. R.H. och O.N. yrkade i allt fall strafflindring.

De tilltalade yrkade vidare att HovR:n skulle, med ändring av TR:ns beslut d. 5 mars 2003, avvisa viss bevisning. Som grund för yrkandet anförde de i huvudsak att bevisningen utgjorde otillåten överskottsinformation vid hemlig telefonavlyssning. De gjorde också gällande bl.a. att ett tillåtande av bevisningen skulle strida mot artiklarna 6 och 8 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

Åklagaren bestred ändring av TR:ns beslut och dom.

HovR:n (hovrättsråden Orlov-Lempert, referent, och Wennström samt t.f. hovrättsassessorn Peterson) meddelade d. 25 april 2003 följande beslut: Skäl. Den aktuella bevisningen, som består av avskrifter och bandupptagningar av avlyssnade telefonsamtal mellan de tilltalade, har inhämtats genom hemlig telefonavlyssning i samband med att en förundersökning angående grovt narkotikabrott bedrivits mot vissa av de tilltalade.

Av 2 kap. 6 § andra meningen och 12 §regeringsformen framgår att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot hemlig avlyssning av telefonsamtal utan stöd av lag. Sådant lagstöd finns bl.a. i 27 kap. 18-25 §§ RB. Det saknas i målet anledning att ifrågasätta att beslutet att tillåta hemlig telefonavlyssning i förundersökningen angående grovt narkotikabrott inte fattats i enlighet med dessa bestämmelser. Fråga är i stället om tillåtligheten av att använda delar av det avlyssnade materialet som bevisning i en rättegång om ett annat brott än det som låg till grund för beslutet om hemlig telefonavlyssning.

I vad mån överskottsinformation får utnyttjas är inte generellt reglerat i svensk rätt. Huvudregeln får anses vara att allt som har bevisvärde också får förebringas som bevis. Det har också ansetts att bevis som åtkommits eller upptagits i strid mot en viss rättsregel eller rättsgrundsats i princip inte kan uteslutas från att läggas fram i en rättegång eller tillerkännas bevisvärde (se bl.a. prop. 1988/89:124 s. 31 f., Fitger, Rättegångsbalken 3 s. 35:3 och 35:27, Ekelöf o.a., Rättegång IV, 6 uppl. s. 245 f. och NJA 1986 s. 489). Det är i sammanhanget utan betydelse att det för grovt vapenbrott föreskrivits ett lägre lindrigaste straff än de två års fängelse som i 27 kap. 18 § RB ställts upp som undre gräns för att tillstånd till hemlig telefonavlyssning skall komma i fråga. Klagandenas yrkanden om avvisning kan därmed inte vinna bifall på den grunden att ett tillåtande av bevisningen utgör ett kringgående av bestämmelserna om hemlig telefonavlyssning

Nästa fråga blir då huruvida Europakonventionen, som sedan flera år gäller som svensk lag, innehåller något hinder mot att överskottsinformation används för annat ändamål än som legat till grund för beslutet om telefonavlyssning. Av intresse är främst artikel 6, som behandlar rät- ten till en rättvis rättegång, och artikel 8, som tar sikte på rätten till vars och ens skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

Rätten till skydd för privatlivets helgd fastslås i artikel 8.1 i Europakonventionen. Enligt artikel 8.2 får dock inskränkningar i denna rättighet göras med stöd av lag om det är nödvändigt bl.a. till förebyggande av oordning och brott.

Europadomstolen har i ett par mål funnit att brott mot artikel 8 förelegat när det varit fråga om tvångsmedelsåtgärder som vidtagits helt utan lagstöd (se t.ex. Europadomstolens domar d. 12 maj 2000 i målet Khan mot Storbritannien och d. 25 sept. 2001 i målet P.G. och J.H. mot Storbritannien) eller i enlighet med en bristfällig lagstiftning (Europadomstolen d. 18 febr. 2003 i målet Prado Bugallo mot Spanien).

Klagandena i det nu aktuella målet har genom avlyssningarna fått kännas vid ett intrång i sitt privatliv. Frågan är då om detta intrång skall anses som en kränkning av skyddet för privatlivets helgd enligt artikel 8.

Den i artikel 8 omnämnda kränkningen avser själva avlyssnandet och inte bruk av erhållen information som bevis i rättegång. Då avlyssningen som sådan, såsom i detta fall, skett med stöd av lag, har intrånget i klagandenas privatliv inte inneburit någon kränkning av den enskildes rättigheter som framgår av Europakonventionens artikel 8.

Det förhållandet att tillåtligheten av överskottsinformation som bevis i rättegång inte lagreglerats utgör inte heller skäl att med hänvisning till artikel 8 avvisa bevisningen eftersom svensk rättsordning, inte minst genom iakttagandet av innehållet i artikel 6, väl uppfyller de krav på rättssäkerhet som rimligen kan ställas.

HovR:n har därmed att ta ställning till om användandet av den avlyssnade informationen för ett annat ändamål än som legat till grund för beslutet om telefonavlyssning utgör en kränkning av skyddet enligt Europakonventionens artikel 6. Det bör i sammanhanget erinras om att möjligheterna att använda viss bevisning, liksom värderingen av densamma, i första hand är en fråga för den nationella rättsordningen. Bestämmelserna i Europakonventionen utgör i stället en garanti för att rättegången i sin helhet varit rättvis.

Vid denna bedömning bör beaktas att svensk rätt, som framgått ovan, inte innehåller något förbud mot användandet av överskottsinformation. Det bör vidare beaktas att beslutet om avlyssning fattats i laga ordning, att den åberopade överskottsinformationen lämnats frivilligt av de avlyssnade, att klagandena haft - och har - möjlighet att bemöta bevisningen samt att överskottsinformationen inte är den enda bevisning som åberopats av åklagaren.

Ett tillåtande av den aktuella bevisningen kan enligt HovR:ns mening mot bakgrund av det anförda inte anses innebära att klagandena förvägras en rättvis rättegång. Överklagandena kan därmed inte heller bifallas på den grunden att ett tillåtande av bevisningen skulle utgöra ett brott mot Europakonventionens artikel 6.

Inte heller vad som i övrigt framkommit i målet utgör grund för att i målet inte tillåta den nu diskuterade bevisningen.

Slut. HovR:n avslår överklagandena.

HovR:n (hovrättsråden Olding och Wennström, referent, hovrättsassessorn Eriksson samt nämndemännen Braun och Fransson) anförde i dom d. 15 maj 2003: Domskäl. T.Z., J.L., R.H., O.N. och B.H. har hörts på nytt i HovR:n. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat en sammanställning av utdrag ur telefontrafik, bilaga 2 i TR:ns dom, samt utskrifter av bandinspelade telefonsamtal från hemlig telefonavlyssning i annat mål. Dessa telefonsamtal har även spelats upp. Vidare har hon åberopat en skrivelse avseende benämningar på vad som kan vara olika typer av skjutvapen. Vittnesförhören med polismännen S.A., P.E. och L.S. har lästs upp ur TR:ns dom.

HovR:n har i beslut d. 25 april 2003 avslagit de tilltalades överklagande av TR:ns beslut att tillåta att de bandinspelade telefonsamtalen från den hemliga telefonavlyssningen får åberopas som bevisning i målet.

De tilltalade har förnekat gärningarna. T.Z. har som grund för sitt bestridande gjort gällande att han inte har främjat det brott åtalet avser.

Åklagaren har här utvecklat åtalet på samma sätt som i TR:n.

Ett stort antal uppgifter ur de avlyssnade telefonsamtalen har vid huvudförhandlingen här gåtts igenom med de tilltalade. HovR:n redovisar översiktligt vad som väsentligen framkommit vid förhören med de tilltalade.

T.Z.: Det som sägs i telefonsamtalen är i allt väsentligt kåksnack och de inblandade vet att de är avlyssnade. Detta gäller även talet om att skaffa fram vapen. Han hade tillgång till i vart fall fyra mobiltelefoner i fängelset och han hade även andra möjligheter att tala med andra om allvarliga saker över andra telefoner. Sådant gjorde han inte över denna mobiltelefon eftersom han visste att den var avlyssnad. Om man lyssnar igenom CD-skivorna med telefonavlyssningen avseende honom - det är enbart en kvarts skiva av fyra han inte lyssnat igenom - så framgår det att repliken ”vi kan inte ta det på telefon” dyker upp så snart något seriöst kommer på tal. Han har haft ett mycket stort antal telefonsamtal så han kan inte komma ihåg vad alla rör sig om. Han har ingen aning om vad uttrycket ”han vill ha nån Kalashnikov eller nån jävla AK eller någonting” betyder. Han har heller inte någon aning om vilken person som åsyftas. ”Ifall man köper vapen av oss” är enbart kåksnack. Det mesta av det åklagaren frågar honom om minns han inte något närmare om. Talet om en 62:a är bara fejk, men han vill inte närmare kommentera det. Ordet ”pangen” har han aldrig uttalat; det ska vara ”tabangen”, ett ord som han inte vill förklara. Uttrycket ”hur mycket ammu fick han då” har han inte någon kommentar till. Han har ingen aning om varför samtalet om ”en granattillsats till en AK 5:a” förs. ”Jag beställde 50 hålspets och 50 bly till han så det kommer nog på måndag” är bara skoj. När J.L. talar om ”Grg” kan det vara vad som helst. Det avsnitt som handlar om ”han har köpt en 44:a” är bara snack och på skoj. J.L. och han leker med polisen och driver gäck med systemet. Ingenting har hänt och ingenting har hittats. - Han och de andra ville testa gränserna med sitt snack och har varit medvetna om att de varit avlyssnade. De har inte blivit rädda och ”blåst av” en pågående vapenhandel. De hade talat om att driva gäck med polisen vilket var hans idé. Han har aldrig fått ett öre av J.L. för något vapen. Han teg i TR:n för han trodde aldrig att de skulle kunna fällas för detta.

J.L.: Det finns inte någon substans i dessa samtal. De enda tillfällen det varit substans är när han frågat T.Z. om han behövde pengar och då denne bett honom hjälpa till med presenter åt T.Z:s barn. Viktiga saker har diskuterats på en annan telefon. Talet med T.Z. om en Kalashnikov har han inte någon aning om vad som avses med detta. Det är struntprat och det gäller även uttalandena på samma sida om att ”köpa vapen av oss”. ”Det finns ju en halvautomat. Sån här, det kan väl till och med en tvååring träffa med” är uttryck som inte säger honom någonting; det handlar om tidsfördriv och nonsens. Uttrycken ”i alla fall om man köper vapen från oss, så måste vi veta lite mer va” och ”så att man inte säljer ett vapen, så är Milan skjuten i morgon, det är inte så djävla bra” är enbart snack. ”Han vill bara köpa något stort så att han kan känna sig trygg” och uttalandet att ”Ja en pumphagel då” är uttryck som inte säger honom något. Att prata nonsens är ett tidsfördriv. ”Nåt jävla hagel, eller nåt pumphagel eller vad fan det var. Ni får ta det där snacket med honom, så får vi titta på dom va” säger honom inte någonting och han vet inte vem som åsyftas. ”Ryck påsen av han förresten, för den har jag pillat på, så den kan du ju ta av han sen” handlar om en dator som han haft i bagageutrymmet och R.H. kan ha kommit åt denna och varit orolig om det skulle visa sig att datorn var stulen. Samtalet med sifferbeteckningar handlar nog om byggarbetsmaskiner. En 44:a är en Hilti slagborrmaskin, en av de största. Han tolkar flera uttryck som att de gäller tillbehör till byggarbetsmaskiner. Han köper upp mängder av sådana när bolag går i konkurs och säljer dem vidare. Han har dock inte sålt några maskiner till T.Z. Talet om hålspets och bly minns han inte, men det kan vara slang för någonting. Samtalet om en 44:a kan han inte kommentera. - Han har aldrig träffat B.H. och han vet inte vilken T. som man pratar om. R.H., däremot, har han träffat. Han behövde hjälp med ett telefonkort till sin bil och R.H. tittade på detta. R.H. fick då syn på datorn som låg i bagageutrymmet och tittade på denna. Han träffade R.H. för att han till följd av den medicin han äter behövde få en tablett Viagra. Vid den här tiden åt han mycket smärtstillande medicin. Han har därför inte några klara minnesbilder från den perioden. Han har inte velat berätta om detta problem tidigare. - Han visste att hans telefon var avlyssnad alltsedan han frigavs. Han har utgått från att alla telefoner han använde var avlyssnade. De valde att tala om vapen för att det var en kul grej. Det var inte någon längre diskussion när de bestämde sig för att se hur långt de kunde driva det hela. Det handlar om jargong, slanguttryck och ett sätt att fördriva tiden på. Det är inte så att det som sägs betyder det som det verkar betyda utan det är skoj. De har inte ”blåst av” någon vapenaffär - det har inte funnits någon. - I TR:n ville han inte uttala sig om bl.a. sin hälsa. Han skulle då ha riskerat att få det omskrivet i alla massmedia, vilket han inte ville.

B.H.: Han minns inget av dessa händelser och han känner inte igen de andra tilltalade. Han vill inte svara på några frågor och han har inte köpt, betalat eller tagit emot något vapen. Eftersom han har drabbats av hjärnblödning och flera hjärnskakningar har han mycket dåligt minne. Vissa händelser som gör eller skulle göra starkt intryck på honom kommer han ihåg eller skulle komma ihåg. En sådan är att hans lillebror häktats. Han vet inte vad hans lillebror hade för vapen när han åkte fast. En annan sak han skulle komma ihåg är om han köpt något vapen.

R.H. har här i allt väsentligt berättat som i TR:n, dock med följande tillägg. Han hade med sig Viagra till J.L. Han ville inte tala om detta i TR:n eftersom det var en personlig sak för J.L. Läget är nu annorlunda eftersom denne själv berättat om det. J.L. hade en dator i en plastpåse i bagageutrymmet som han trodde kunde vara stulen.

O.N. har i allt väsentligt berättat här som i TR:n. Han har tillagt att anledningen till att han ringde J.L. efter det att rutorna i hans bil slagits ut var att J.L. hade guld på sig och kunde vara utsatt för spaning.

HovR:n gör följande bedömning.

HovR:n noterar att de tilltalade inte förnekat att det är deras röster som hörs på banden.

T.Z. och J.L., som valt att först i HovR:n yttra sig, har uppgivit att alla uttalanden vid telefonsamtalen dem emellan gjorts för att driva gäck med polisen, att de varit väl medvetna om att samtalen varit avlyssnade samt att de gjort detta för att testa systemet och även för att plantera vissa felaktiga uppgifter i systemet.

Det är dock endast J.L. och T.Z. som påstått att samtalen kommit till för att driva gäck med polisen. Ingen av dem har uppgett annat än att det rört sig om ett uppslag som bara nämnts dem emellan, men som de inte diskuterat närmare. - Den 5 nov. 2002 uppgav T.Z. i samtal med J.L. att han inte visste om hans telefoner var ”tappade” och att han måste byta ut sin ”lur”. Således synes varken T.Z. eller J.L., i vart fall fram till denna tidpunkt, ha känt till att avlyssning pågick. Beträffande samtalen mellan T.Z. och J.L. kan noteras att båda i HovR:n uppgett sig ha haft svårt för att komma ihåg uppgifter som nämnts i samtalen. I flera fall där bl.a. sifferbeteckningar och vissa uttryck såsom ”ammu” och ”magasin” förekommer i samtalen har J.L. uppgett att han sannolikt diskuterar byggarbetsmaskiner. Detta påstående framstår inte som särskilt övertygande. T.Z. har heller inte på något sätt bekräftat J.L:s påstående i denna del. Vidare har J.L. eller T.Z. inte ens antytt att de övriga inblandade skulle ha fått veta att telefonsamtalen syftade till att driva gäck med polisen. Över huvud taget framstår det som helt uteslutet - på det sätt som telefonsamtalen förts - att de skulle haft det syfte som de uppgett. Vad T.Z. och J.L. uttalat i denna del förtjänar enligt HovR:ns bedömning alltså intet avseende. Vad J.L. och T.Z. berättat om T.Z:s tillgång till flera telefoner förändrar inte denna bedömning.

Av såväl B.H:s som J.L:s simkort framgår att den enes telefonnummer funnits registrerat på den andres simkort. Ingen av dem har lämnat någon rimlig förklaring till detta utan vidhållit att de aldrig haft kontakt med varandra. J.L. har, efter att ha blivit uppringd av B.H., haft ett stort antal kontakter med denne per telefon och bl.a. kommit överens om att de skulle träffas. Rapporteringen från spaningsarbetet bekräftar att de vid telefonsamtalen diskuterade mötena ägt rum. Vad J.L. och B.H. uppgivit om att de inte känner varandra förtjänar således inte avseende.

Frågan är härefter om det kan anses styrkt att samtalen rört just vapenaffärer och om dessa affärer har fullbordats på det sätt åklagaren påstått. Enligt åklagaren har överlåtelserna av vapnen skett från R.H. d. 4 nov. 2002 och från O.N. d. 5 nov. 2002.

J.L. har d. 4 nov. 2002 vid 16-tiden tillsammans med B.H. sammanträffat med R.H. vid Eklidsskolan i Tullinge. Genom S.A:s vittnesmål är B.H. knuten till att ha varit med i J.L:s bil vid detta tillfälle. Mot bakgrund av telefonsamtalen vid denna tidpunkt och S.A:s iakttagelser är det också styrkt att J.L., med B.H. väntande i sin bil, sammanträffat med R.H. R.H:s samtal till J.L. omedelbart efter sammanträffandet visar att något levererats. R.H:s och J.L:s först i HovR:n angivna förklaring, att en viagratablett överlämnades, förtjänar inte avseende. Efterföljande samtal mellan J.L och T.Z. bekräftar att en liten 62:a och ”ammu” levererats och att ytterligare en beställning gjordes. Mot bakgrund av innehållet även i övriga samtal finner HovR:n visat att ett vapen som kan passa in på denna beteckning, exempelvis en pistol med kaliber 7.62, har levererats av R.H. via J.L. till B.H. Av samtalet mellan J.L och T.Z. d. 4 nov. 2002 får anses framgå att priset för vapnet var 12 000 kr.

Vid samtal d. 5 nov. 2002 mellan T.Z. och J.L. bekräftas att ytterligare ett vapen, ”en 44 revolver”, levererats och att beställning gjorts av ammunition. Av utredningen framgår att O.N. och J.L. sammanträffade vid OK bensinstation på Strandvägen denna dag och att även B.H. kom dit tillsammans med J.L. O.N:s samtal kl. 19.44 till J.L., om de sönderslagna bilrutorna, bekräftar att han haft något olämpligt i bilen; O.N:s förklaring att det skulle röra sig om olämpliga personer verkar föga trovärdig. HovR:n finner genom den bevisning som åberopats i denna del att O.N. haft ett vapen, med all sannolikhet en revolver kaliber 44 magnum, i bilen som han överlåtit till B.H. Denna slutsats stärks av uppgifterna i samtalet d. 4 nov. 2002 där J.L. och T.Z. diskuterade styrkan hos detta vapen. Vidare beslutade T.Z. och J.L. d. 26 nov. 2002 att inte fler leveranser skulle ske till den som fick köpa 44:an. Av samtalen mellan T.Z. och J.L. d. 4 och 5 nov. 2002 samt mellan J.L. och B.H. kl. 13.13 d. 5 nov. 2002 får det också anses framgå att ersättningen för detta vapen har uppgått till 15 000 kr.

Av samtalen d. 3 nov. 2002 mellan T.Z. och J.L. och d. 4 nov. 2002 mellan J.L. och B.H. får anses framgå att det var T.Z. som bett J.L. att anskaffa vapen till B.H. Att så varit fallet styrks ytterligare av de efterföljande samtal där J.L. fortlöpande har rapporterat till T.Z. hur det hela förlöpt, diskuterat vad som levererats, pris, beställning av ammunition och pris för denna.

Några vapen har visserligen inte återfunnits och det finns inte heller några vittnen som sett vapen överlämnas. Av vad som nu upptagits är dock visat att vapen och ammunition överlåtits på det sätt som åklagaren påstått. Åtalen mot samtliga tilltalade är därför styrkta. Gärningarna skall bedömas som TR:n angett.

HovR:n delar TR:ns bedömning i påföljdsdelen. TR:ns dom skall således i sin helhet stå fast.

HD (JustR:n Munck, referent, Lennander, Pripp, Håstad och Calissendorff) beslöt följande dom: Domskäl. Liksom vid TR:n och i HovR:n har från åklagarsidan som bevisning åberopats upptagningar och uppteckningar av ett tjugotal meddelanden till och från telefoner som har använts av J.L. och T.Z. och som varit föremål för hemlig teleavlyssning med anledning av att J.L. och T.Z. varit skäligen misstänkta för grovt narkotikabrott. Eftersom den hemliga teleavlyssningen inte beslutats och inte heller lagligen kunnat beslutas på grund av misstanke om brott av det slag som åtalet avser, utgör de aktuella upptagningarna och uppteckningarna vad som brukar kallas överskottsinformation.

I sitt beslut d. 5 aug. 2003 om att tillåta den ifrågavarande bevisningen konstaterade HD att frågan i vad mån överskottsinformation får läggas fram som bevisning för närvarande är oreglerad men att det inte finns något hinder mot detta vare sig enligt RB eller enligt Europakonventionen. Fråga är nu om bevisvärdet av sådan information.

Enligt svensk processrätt kan det inte anses att avsaknaden av positiva lagregler om behandlingen av överskottsinformation i sig påverkar bevisvärdet av sådan information, åtminstone inte när som i förevarande fall teleavlyssningen beslutats i föreskriven ordning och måste förutsättas ha varit lagligen grundad. Det ligger emellertid i sakens natur att information av detta slag måste behandlas med försiktighet, inte minst när informationen åberopas mot någon annan än den som varit föremål för teleavlyssningen. Det avlyssnade samtalet kan ha ägt rum under förutsättningar som domstolen kan ha svårt att bilda sig en uppfattning om, och det kan bl.a. av detta skäl finnas ett inte obetydligt utrymme för missförstånd och feltolkningar. Att grunda en fällande dom enbart på ett enstaka avlyssnat samtal vid vilket överskottsinformation inhämtats bör därför endast sällan kunna komma i fråga. Informationen kan emellertid tänkas vinna stöd av annan bevisning, och det kan också röra sig om flera samtal vid vilka överskottsinformation har lämnats och som sammantagna pekar i viss riktning. Av vikt för bedömningen är vidare om förhör och motförhör har kunnat äga rum med dem som deltagit i samtalet eller åtminstone någon av dem. Även andra omständigheter kan ha betydelse för bevisvärdet.

Som framgår av HD:s beslut d. 5 aug. 2003 finns det utrymme för uppfattningen att en oreglerad användning av information från hemligt avlyssnade samtal i vissa fall kan komma i konflikt med artikel 8 i Europakonventionen, genom vilken privat- och familjelivet skyddas. Detta har i Europadomstolens praxis inte ansetts hindra att sådan information tillagts bevisvärde i brottmålsrättegångar. Europadomstolen har i flera fall vid sin bedömning av om rättegången stått i konflikt med det i artikel 6 uttryckta kravet på att förfarandet skall vara rättvist (”fair”) beaktat om denna utredning varit den enda bevisning som legat till grund för en fällande dom eller om domen grundats på en samlad bedömning av olika bevis (se t.ex. de i beslutet d. 5 aug. 2003 omnämnda domarna d. 25 febr. 1988 i målet Schenk mot Schweiz och d. 25 sept. 2001 i målet P.G. och J.H. mot Förenade Konungariket). I Europadomstolens dom d. 12 maj 2000 i målet Khan mot Förenade Konungariket var en hemlig avlyssning, företagen utan positivt lagstöd, i praktiken den enda bevisning som förelåg mot den tilltalade. Det ansågs likväl godtagbart enligt artikel 6 i konventionen att bevisningen låg till grund för att den tilltalade fälldes till ansvar. Europadomstolen framhöll att eftersom bevisningen med hänsyn till omständigheterna var stark och tillförlitlig, behovet av stödbevisning i motsvarande mån var mindre och att den centrala frågan var om rättegången betraktad som en helhet var rättvis. Så befanns vara fallet bl.a. med hänsyn till att den tilltalade hade full möjlighet att ifrågasätta äktheten av upptagningen.

Hörda över de aktuella upptagningarna har T.Z. och J.L. även i HD hävdat att deras uttalanden vid de åberopade samtalen dem emellan gjorts för att driva gäck med polisen och fördriva tiden samt att de varit väl medvetna om att telefonerna varit avlyssnade. Som belägg för detta har från J.L:s sida i HD åberopats ett uttalande vid ett avlyssnat samtal som från åklagarsidan ingivits i annat mål, där T.Z. vid samtal med annan än de medtilltalade d. 19 okt. 2002 - dvs. före de i förevarande mål aktuella händelserna - säger att ”dom här telefonerna är avlyssnade så jag törs inte säga det”. T.Z. och J.L. har vidare framhållit att de i målet åberopade upptagningarna avser enstaka partier av ett mycket stort antal samtal dem emellan och att de därför blir missvisande och svårbegripliga även för dem själva i efterhand. Ett förebringande av alla avlyssnade telefonsamtal skulle enligt dem ha kunnat ge andra förklaringar till samtalen än att de avhandlat frågor som rört vapenbrott.

Av de övriga tilltalade har B.H. lämnat samma uppgifter som i HovR:n om att han inte minns de aktuella samtalen och händelserna och lämnat samma förklaring till detta som i HovR:n; han har tillagt att han numera lämnar öppet om det är han som talar vid de åberopade samtal då J.L. ringt till eller blivit uppringd från hans telefon. När det gäller samtalen och sammanträffandet mellan R.H. och J.L. har dessa lämnat samma uppgifter som i HovR:n, och även O.N. har lämnat samma uppgifter som tidigare.

Det kan inte uteslutas att J.L. och T.Z. under samtliga här aktuella telefonsamtal i vart fall misstänkt att deras telefoner var föremål för avlyssning. Som HovR:n anfört framstår det emellertid med hänsyn till det sätt på vilket samtalen förts som uteslutet att dessa endast skulle ha haft till syfte att driva med polisen, något som inte heller skulle förklara J.L:s telefonsamtal med R.H., O.N. och B.H. Att det är B.H. som talar med J.L. vid de åberopade samtal då J.L. ringt till hans telefon eller blivit uppringd från denna är ställt utom varje tvivel.

Även med beaktande av att de i målet åberopade samtalen utgör endast ett begränsat urval av de samtal som avlyssnats från J.L:s och T.Z:s telefoner, medför detaljeringsnivån och uttryckssätten i de åberopade samtalen och dessas innehåll i övrigt att det är nära nog uteslutet att uppfatta dem på annat sätt än att J.L. och T.Z. i enlighet med vad som gjorts gällande i åtalen förmedlat försäljning av vapen till B.H. Samtalen och deras inbördes sammanhang talar vidare med styrka för att det var R.H. och O.N. som överlät vapnen. Det står klart att J.L., R.H. och O.N. sammanträffade vid de tillfällen d. 4 och 5 nov. 2002 då enligt telefonsamtalen vapenöverlåtelser avsågs ske eller uppgavs ha skett, och det framgår av vittnesuppgifter vid TR:n att även B.H. deltagit vid dessa sammanträffanden. Det får vid en samlad bedömning av den i målet förebringade utredningen anses ställt utom rimligt tvivel att samtliga tilltalade gjort sig skyldiga till de brott åtalen avser. Dessa är som domstolarna funnit att bedöma som grovt vapenbrott eller, beträffande J.L. och T.Z., som medhjälp till sådant brott.

Det är upplyst att J.L. före HovR:ns dom i detta mål dömts till fängelse för stämpling till grov misshandel och stämpling till grovt rån medelst grov misshandel genom dom d. 29 april 2003 av Södertälje TR, vilken dom d. 11 juli 2003 fastställts av HovR:n (mål B 3946-03). Varken detta förhållande eller någon annan omständighet föranleder att de av domstolarna bestämda straffen bör frångås för någon av de tilltalade.