NJA 1998 s. 310

Allmän åklagare väckte vid Mora TR åtal bl a mot P.S. och R.H. enligt 13 kap 3 § 1 st BrB för allmänfarlig ödeläggelse under påstående att de d 29 maj 1997 vid 09-tiden i sällskap och samråd i enlighet med tidigare uppgjorda planer bringat en sprängladdning att detonera på herrarnas toalettutrymmen på S:t Mikaelsskolan i Mora, varigenom de framkallat fara för annans liv eller hälsa. Åklagaren åberopade som försvårande omständighet att motivet för brottet varit att hindra E.K., som är av judisk börd, att hålla ett föredrag på skolan om judeförföljelserna under andra världskriget och därigenom kränka E.K. på grund av dennes etniska ursprung.

R.H. underkastade sig ansvar för skadegörelse men i övrigt förnekade de tilltalade vad åklagaren lagt dem till last.

N-Å.A. och G.J. yrkade såsom målsägande skadestånd av P.S., R.H. och ytterligare två tilltalade solidariskt, N-Å.A. med 45 000 kr, varav 20 000 kr för sveda och värk och 25 000 kr för kränkning, och G.J. med 25 000 kr för kränkning, varjämte de yrkade viss ränta på beloppen.

P.S. och R.H. bestred målsägandenas yrkanden och intog därvid den ståndpunkten att bestämmelsen om kränkningsersättning i 1 kap 3 § skadeståndslagen inte är tillämplig vid brottet allmänfarlig ödeläggelse. Som skälig ersättning för sveda och värk till N-Å.A. vitsordade de 1 000 kr.

TR:n (ordf rådmannen Carlsson) meddelade dom i målet, mot bl a P.S. d 25 juli 1997 och, efter fortsatt huvudförhandling, mot R.H. d 27 avg 1997. Såväl P.S. som R.H. dömdes, såvitt nu är i fråga, enligt 13 kap 3 § 1 st BrB för allmänfarlig ödeläggelse, P.S. tillika enligt 17 kap 1 § BrB för hot mot tjänsteman till fängelse 2 år 6 månader och R.H. tillika för ett tidigare brott, för vilket tidigare ådömd villkorlig dom undanröjdes, till fängelse 1 år 6 månader.

N-Å.A. tillerkändes skadestånd med 5 000 kr för sveda och värk och 25 000 kr för kränkning och G.J. tillerkändes skadestånd med 10 000 kr för kränkning, vilka skadestånd skulle utges av P.S. och R.H. solidariskt.

Till belysning av TR:ns bedömning av N-Å.A:s och G.J:s yrkanden om skadestånd för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen återges följande ur TR:ns domskäl i domen d 25 juli 1997 mot bl a P.S.: Ansvarsdelen.

R.H. har erkänt att han bringat en sprängladdning att detonera i toalettutrymmet och härför underkastat sig ansvar för skadegörelse.

Förhör har hållits med N-Å.A. och G.J. som målsägande samt med de tilltalade. Som vittnen har hörts ---.

De i målet hörda personerna har uppgivit i huvudsak följande.

N-Å.A.: Hans arbetsrum är beläget mittemot den i målet aktuella toaletten på korridorens motsatta sida. Han hade just kommit in på sitt rum, när en kraftig smäll hördes. Omkring 30-60 sekunder tidigare hade han passerat dörren till toaletten. Han förstod först inte vad som hänt men trodde att någonting inträffat i kemisalen i våningen ovanför. Det var alldeles vitt i korridoren, det såg ut som om krig utbrutit. Fortfarande tänker han dagligen på händelsen och på vad som kunde ha drabbat honom om han befunnit sig utanför toalettdörren vid explosionen; det kändes som ett mordförsök på honom. Efter händelsen har han mardrömmar, är mörkrädd och tänker sig för innan han öppnar en dörr. Han blev sjukskriven på grund av det inträffade. Han har svårt att gå till sin arbetsplats.

G.J.: Hon passerade dörren till toaletten 30-60 sekunder före explosionen och hade just hunnit sätta sig vid ett bord i cafeterian. Smällen lät som en blandning av ljudet från ett skarpt skott och en tung byrå som välter omkull. Hon vet ej om smällen kan sägas ha varit kraftig. Den medförde, att hon fick litet ont i höger öra. Först blev hon endast litet chockad. Efteråt har hon talat om händelsen med sin moder, som är psykolog. Hennes obehag gick över efter en vecka. I cafeterian uppehöll sig 15-20 personer alldeles innan explosionen.

R.H.: ---. R.H. lämnade P.S. och det övriga sällskapet i cafeterian och begav sig till toaletten för att utföra det som han föregående dag hade blivit tillsagd att göra. Under morgonen hade den ovan nämnde personen, som han inte vågar namnge, någonstans inne i skolbyggnaden kommit fram till honom och överlämnat sprängämnet med en tre decimeter lång stubintråd. R.H. stoppade sprängladdningen i sin rockficka. Personen visste om att R.H. skulle komma till skolan den aktuella morgonen. Laddningen var inte större än en knytnäve. R.H. blev både förvirrad och rädd, och han vågade inte dra sig ur. På hans fråga om kraften i den kommande explosionen svarade personen, att "explosionen inte skulle bli värre än att R.H. kunde stå i båset bredvid och pissa". Han fick order om att placera laddningen i en papperskorg på toaletten och sedan täcka över den med handdukar. Han kontrollerade, att det var tomt på toaletten. Han placerade laddningen i en papperskorg och antände stubintråden. Härefter återvände han till cafeterian och meddelade P.S., att han hade "pissat färdigt". Tillsammans lämnade de skolan och gick till fots till Tomtebo. Han hörde inte explosionen. Senare berättade några flickor om sprängningen på skolan. Under promenaden ringde P.S. såvitt R.H. minns, två samtal till familjen H:s bostad. P.S. var svartklädd som i en uniform och hade kängor på fötterna. Det fanns inga märken på jackan. P.S. brukar normalt inte vara klädd på det sättet. R.H. trodde inte att explosionen skulle medföra några allvarliga skador utan endast att papperskorgen skulle gå sönder och rök uppstå. Han hade ingen avsikt att åstadkomma skador. Han blev arg på den person som lurat honom att detonera laddningen. Det känns som om han har blivit utnyttjad som ett redskap; och han har mycket dåligt samvete.

Han har ingen kunskap om sprängämnen. Om han hade vetat om effekten, hade han aldrig genomfört sprängningen. Han är motståndare till våld. Han hyser inte hat eller aversion mot vare sig skolan eller skolpersonalen.

TR:n gör följande bedömning.

R.H. har erkänt, att han placerat sprängladdningen i en papperskorg på toaletten och därefter bringat denna att detonera. Erkännandet vinner stöd av hans egna uppgifter och av övrig utredning i målet. Han har själv beskrivit att laddningen i storlek var att jämföra med en knytnäve. FOA har på grundval av den tekniska undersökningen i sitt utlåtande gjort den bedömningen, att laddningens storlek varit 0,10,2 kilo explosivämne med ett energiinnehåll som för Dynamex och som mest troliga bedömning framhållit, att laddningen utgjordes av en sprängämnespatron, "gubbe", om cirka 100 gram. Genom sitt handlande har R.H. åstadkommit en explosion av sådan omfattande beskaffenhet som avses i 13 kap 3 § BrB.

För att ansvar enligt det nyss nämnda lagrummet skall komma i fråga krävs att primäreffekten, dvs explosionen, i det särskilda fallet framkallat fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Däremot fordras inte att någon skada verkligen inträffat. Den tekniska undersökningen, övrig utredning i målet och iakttagelserna vid synen i skolan leder TR:n till följande överväganden och slutsatser i farefrågan. Sprängladdningen har detonerat vid en tidpunkt på dagen då verksamheten i skolan var i full gång. Av utredningen, bl a G.J:s utsaga, framgår att uppemot ett 20-tal elever uppehöll sig i cafeterian. Vidare fanns personal i olika utrymmen i anslutning till korridoren, bl a N-Å.A. i sitt arbetsrum på motsatta sidan om toaletten. Om någon person i explosionsögonblicket hade varit inne på toaletten eller kommit in på toaletten eller gått förbi toalettdörren ute i korridoren eller befunnit sig på skolgården utanför toalettrumsfönstret hade denne persons liv eller hälsa svävat i uppenbar fara. Förhållandena var i själva verket sådana, att sannolikheten närmast talade för att en eller flera personer skulle befinna sig i farozonen. Endast tillfälliga omständigheter helt utom R.H:s kontroll har medfört att ingen person kommit till skada.

TR:n finner således vid en samlad bedömning klarlagt att R.H. genom att åstadkomma explosionen har framkallat sådana fara för annans liv eller hälsa som krävs enligt det åberopade lagrummet. Han kan inte rimligen ha varit omedveten om att detta skulle bli effekten av explosionen.

R.H. har uppgivit, att han handlade på uppdrag av en person som han inte vågar namnge. Åklagaren gör i målet gällande att denne person är identisk med P.S. och att R.H. fått uppdraget av P.S. dagen innan sprängningen. Åtalet mot P.S. bygger således på R.H:s uppgifter. Vid bedömningen i den delen finner TR:n särskilt följande omständigheter vara att beakta.

Till en början ger utredningen ett otvetydigt belägg för att alla fyra tilltalade, utom möjligen R.H., tillhör en nynazistisk grupp vars medlemmar hyser utpräglade rasistiska och invandrarfientliga åsikter. Utredningen ger också stöd för att P.S. intar den ledande ställningen i gruppen och utövar ett starkt inflytande över sina kamrater i denna. I målet har framkommit, bland annat genom personutredningen, att R.H. är osjälvständig och lättledd. Det saknas anledning att betvivla hans uppgift, att han i slutskedet inte haft vare sig mod eller kraft att motsätta sig den andres önskemål och dra sig ur saken.

R.H. sammanträffade enligt egen uppgift under morgonen i skolan med den icke namngivne personen, vilken då överlämnade sprängmedlen till honom. Hans uppgifter om den icke namngivne personen och om sitt samröre med denne framstår minst sagt som svävande och knapphändiga.

Vad R.H. berättat om sin samvaro med P.S. i skolan under morgonen vinner stöd bl a av --- och har för övrigt inte heller motsagts av P.S.. Det får därför anses utrett att R.H. och P.S. sammanträffade med varandra - strax före klockan åtta vid P.S:s ankomst till skolan. R.H. hade för P.S:s räkning medfört dennes ryggsäck, vilken överlämnades till P.S. vid deras sammanträffande. Av SKL:s utlåtande framgår att spår av samma typ av sprängmedel, som anträffats på toaletten, funnits i ryggsäcken liksom även i fickan på R.H:s svarta rock och på hans byxor. P.S. och R.H. strövade härefter tillsammans omkring i olika utrymmen i skolbyggnaden innan de slutligen begav sig till cafeterian. P.S. och R.H. har under vistelsen i skolbyggnaden inte varit ifrån varandra utan hela tiden varit tillsammans. Det förhållandet talar mot att R.H. har kommit i kontakt med och mottagit sprängmedlen från en annan person. R.H. har för en kort stund lämnat P.S. i cafeterian och gått till toaletten, där han placerade sprängladdningen i en papperskorg och antände stubintråden. Han återvände sedan till cafeterian och talade om för P.S. inte - såsom han själv uppgivit - att han hade "pissat färdigt" utan att han var klar, vilket bestyrks av M.B:s vittnesmål. R.H. och P.S. lämnade härefter skolbyggnaden och begav sig till fots till Tomteboområdet. I målet har inte framkommit någon omständighet som antyder att det var någon annan person än P.S. som förmådde R. att utföra handlingen. TR:n finner således vid en samlad bedömning ställt utom allt rimligt tvivel att P.S. är identisk med den person som R.H. inte vågat utpeka och namnge. ---.

I målet är således styrkt, att P.S. och R.H. i sällskap och samråd bringat sprängladdningen att detonera på toaletten. Inte heller P.S. kan rimligen ha varit omedveten om att explosionen skulle framkalla sådan fara för annans liv eller hälsa som anges i 13 kap 3 § BrB. P.S. skall således dömas till ansvar för allmänfarlig ödeläggelse. Brottet har riktat sig mot skolan, där elever och skolpersonal har ett berättigat krav på att kunna känna trygghet. Brottet kan på intet sätt bedömas som mindre allvarligt. Beträffande vad som förekommit på planeringsstadiet har inte någon bevisning förebragts i målet. Det förhållandet att P.S. varit den som förmått R.H. att utföra själva sprängningen ävensom det förhållandet att P.S. har en ledande ställning i gruppen talar för att P.S. varit den som planlagt gärningen. ---.

Det framstår som föga sannolikt att i vart fall P.S. och R.H., vilka båda var elever vid skolan, var omedvetna om att E.K. den aktuella morgonen skulle hålla föredrag. Både P.S. och R.H. har samstämmigt uttalat, att ingen av dem hyser hatkänslor eller känner aversion mot skolan eller dess personal. Mot den bakgrunden och med beaktande av vad som framkommit om i vart fall P.S:s rasistiska åsikter kan motivet för brottet inte rimligen ha varit annat än att hindra eller störa E.K:s föredrag för att därigenom kränka E.K. på grund av dennes judiska börd. Den omständigheten är försvårande vid bedömningen av straffvärdet.

Skadeståndsdelen och övriga frågor

De tilltalade har, var för sitt vidkommande, bestritt målsägandenas yrkanden och därvid intagit den ståndpunkten, att bestämmelsen om kränkningsersättning i 1 kap 3 § skadeståndslagen inte är tillämplig vid brottet allmänfarlig ödeläggelse. ---.

N-Å.A. och G.J. har båda befunnit sig i korridoren utanför toaletten kort innan explosionen inträffade och härigenom varit utsatta för fara till liv eller hälsa. Allmänfarlig ödeläggelse av i målet aktuell beskaffenhet får enligt TR:ns mening anses innefatta sådant ofredande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen. N-Å.A. och G.J. är därför berättigade till kränkningsersättning enligt lagrummet. TR:n godtar N-Å.A:s yrkande i den delen. G.J. får anses skäligen gottgjord med 10 000 kr.

Domskälen i domen mot R.H. d 27 aug 1997 är i hithörande delar i allt väsentligt av samma innehåll som domen d 25 juli 1997.

Svea HovR

Åklagaren såväl som P.S. och R.H. överklagade i Svea HovR. Åklagaren yrkade att det fängelsestraff som P.S. dömts till skulle skärpas.

P.S. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet i dess helhet och befria honom från skadeståndsskyldighet, såvitt nu är i fråga mot N-Å.A. och G.J..

R.H. yrkade att brottet skulle bedömas som skadegörelse och att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn. Han yrkade vidare att han skulle befrias från skadeståndsskyldighet mot N-Å.A. och G.J.. Part bestred motparts ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmquist, hovrättsråden Rexed och Holmstrand, referent, samt nämndemännen Parsjö och Eriksson) fann i dom d 3 okt 1997 att såväl P.S. som R.H. skulle dömas för allmänfarlig ödeläggelse och att ett motiv för gärningen varit att kränka E.K. på grund av hans etniska ursprung.

I fråga om N-Å.A:s och G.J:s skadeståndsanspråk anförde HovR:n i sina domskäl. - Vad avser frågan om skadestånd för kränkning finner HovR:n - liksom TR:n - att allmänfarlig ödeläggelse är ett sådant brott som kan innefatta ofredande och i sådant fall berättiga till ersättning. N-Å.A. befann sig alldeles i närheten då sprängningen skedde och får därför anses berättigad till ersättning. Ersättningen bör dock bestämmas till ett lägre belopp än vad TR:n bestämt. HovR:n anser att 15 000 kr är skälig ersättning till N-Å.A. för kränkning. G.J., som var i cafeterian då sprängningen skedde, kan inte anses ofredad på ett sådant sätt att kränkningsersättning bör utgå.

I fråga om ersättning för sveda och värk till N-Å.A. delar HovR:n TR:ns bedömning.

I sitt domslut ändrade HovR:n TR:ns domslut endast på det sättet att HovR:n lämnade G.J:s skadeståndsyrkande utan bifall och bestämde det skadestånd som P.S. och R.H. solidariskt skulle utge till N-Å.A. till 20 000 kr.

P.S. (ombud advokaten P.R.) och R.H. (ombud advokaten H.O.) överklagade, P.S. beträffande såväl ansvar som skadestånd och R.H. i fråga om skadestånd till N-Å.A..

HD meddelade prövningstillstånd såvitt avsåg skadestånd för kränkning. Däremot meddelades ej prövningstillstånd i målet i övrigt.

P.S. och R.H. yrkade därefter att N-Å.A:s yrkande om skadestånd för kränkning skulle ogillas.

N-Å.A. (ombud advokaten U.W.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Genom HovR:ns och TR:ns domar har N-Å.A. tillerkänts ersättning för sveda och värk enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen med 5 000 kr avseende de psykiska problem som drabbat honom som en följd av brottet. Fråga är nu om ersättning härutöver för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen upp till det belopp HovR:n dömt ut, alltså 15 000 kr.

P.S. och R.H. har dömts för allmänfarlig ödeläggelse därför att de i samråd beslutat att låta spränga en laddning om ca 0,1-0,2 kg, som de själva iordningställt, på S:t Mikaelsskolan i Mora samt att de d 29 maj 1997 vid 09-tiden bringat sprängladdningen att detonera på herrarnas toalettutrymme, varigenom de framkallat fara för annans liv eller hälsa.

Den ersättning som kan utdömas enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen tar sikte på själva kränkningen av den skadelidandes människovärde och tjänar bl a som ett medel att ge honom upprättelse för att ha blivit utsatt för brottet. Vidare kan ersättningen ses som en kompensation för allmänna känslor av rädsla, oro och obehag som inte är av det slaget att de föranleder sjukskrivning eller liknande och på den grunden kan gottgöras som personskada. Härvid har man att utgå ifrån besvär och lidande som den skadevållande handlingen i allmänhet kan antas medföra (SOU 1992:84 s 219).

Vad först angår frågan om detta brott kan anses vara ofredande av målsäganden på sätt avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen är följande att säga. Gemensamt för de allmänfarliga brotten är att de i regel framkallar fara för enstaka personer samtidigt som de hotar en mer vidsträckt krets av personer. Allmänfarliga brott enligt 13 kap BrB kan i vissa fall bedömas som ofredande (prop 1972:5 s 570). Enligt departementschefen fick det ankomma på domstolarna att med beaktande av grunderna för bestämmelsen i skadeståndslagen och dess lydelse avgöra hur långt man borde gå när det gällde att genom skadeståndsansvar ingripa mot straffbara förfaranden som innefattar angrepp på den personliga integriteten och därigenom bereder annan personligt lidande (a prop s 571). Skadestånd kan komma ifråga framför allt för dem som utsatts för konkret fara (a SOU s 127). Med fara i bestämmelsen i bl a BrB 13:3 om allmänfarlig ödeläggelse avses också konkret fara. Detta innebär att fara av viss styrka skall ha förelegat i det särskilda fallet. Personer som löpt risk att drabbas av skada är att anse som målsägande

om risken ej endast varit av lindrigare art. Jämför Heuman, Målsägande, 1973 s 457f.

Eftersom N-Å.A. strax före explosionen passerat utanför toalettdörren och vid densamma vistats i sin arbetslokal mittemot måste han anses ingå i den krets av personer som på goda grunder upplevt risk att faktiskt drabbas av skada. Med beaktande av den materiella förödelsen, dokumenterad genom utredningen i målet, kan konstateras att den fara för skada som förelegat uppenbarligen inte varit av allenast lindrig art.

Utredningen får visserligen anses utvisa att N-Å.A. först trodde att det rörde sig om en olyckshändelse lokaliserad till kemisalen ovanför. Strax efter explosionen blev han emellertid "chockad" av den materiella förödelsen utanför dörren till hans arbetsrum. Något senare förstod han att det rörde sig om ett brott och ännu något senare att det var ett terrordåd med nazistiska förtecken. Den omständigheten att N-Å.A. först gradvis kommit till insikt om vad han blivit utsatt för medför inte att kränkningen av hans integritet bortfaller eller ens kan anses mindre.

När det gäller uppskattningen av graden av det lidande som har tillfogats den kränkte måste det i första hand bli fråga om en skönsmässig uppskattning av graden av lidande. Det spelar en väsentlig roll under vilka omständigheter kränkningen har skett. Ersättningen får alltså i stor utsträckning bestämmas med ledning av objektiva faktorer. Viss hänsyn bör emellertid också tas till intensiteten i målsägandens subjektiva upplevelse. Ersättningen måste dock skattas schablonartat och jämförelse ske med de belopp som i liknande fall utbetalas av brottsoffermyndigheten (a SOU s 233ff).

I förevarande fall har N-Å.A. på nära håll - visserligen i sitt arbetsrum utan att objektivt löpa omedelbar risk för fysisk skada - upplevt en kraftig explosion och "chockats" av anblicken av den materiella förstörelsen. Detta visar sig vara följden av att personer med nazistiska motiv sprängt en bomb i toaletten på hans arbetsplats som är skola. N-Å.A. har härvid helt adekvat känt allvarlig rädsla och oro samt blivit "chockad". För detta lidande är han berättigad till kompensation. Ersättningen för kränkning bör skäligen bestämmas till 10 000 kr.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut endast på det sättet att det skadestånd för kränkning - alltså utöver av HovR:n för sveda och värk bestämda 5 000 kr - som P.S. och R.H. solidariskt skall utge till N-Å.A., bestäms till 10 000 kr.

HD (JustR:n Gregow, Danelius och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen tillämpas bestämmelserna i lagen om skyldighet att ersätta personskada även i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom bl a ofredande som innefattar brott.

Syftet med regeln om ersättning för personligt lidande är att gottgöra den integritetskränkning som följer med de brott som avses med regeln. Ersättningen kan också utgöra kompensation för den oro och det obehag som kan bli följden av ett brottsligt angrepp på den personliga integriteten. Däremot är det inte avsett att ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skall lämnas för sådant psykiskt lidande som kan sägas utgöra ett led i ett akut sjukdomstillstånd och som därmed också är hänförligt till personskada. Sådant lidande ersätts såsom sveda och värk enligt bestämmelsen i 5 kap 1 § skadeståndslagen.

Till brott som innebär ofredande i lagens mening och därmed ger förutsättningar för ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen räknas brott som är direkt riktade mot en viss persons frihet eller frid. Även vid brott som inte har en sådan individuell anknytning utan är riktade mot en obestämd krets av personer kan en enskild person vara så berörd av brottet att det måste anses föreligga ett ofredande av denne i lagens mening. Allmänfarliga brott enligt 13 kap BrB kan i vissa fall utgöra sådana brott (se prop 1972:5 s 570).

Av utredningen framgår att P.S. och R.H. genom att bringa en sprängladdning att detonera gjort sig skyldiga till allmänfarlig ödeläggelse. Sådant brott skiljer sig, i likhet med övriga allmänfarliga brott, från farebrott som är riktade mot enskild på så sätt att brottet till sin typ anses innefatta en allmänfara genom att gärningen normalt inte endast hotar vissa personer eller föremål utan en mera obestämd och vidsträckt krets. I förevarande fall har det förelegat en konkret fara för en stor och obestämd krets personer. Att N-Å.A. ingått i den kretsen är emellertid inte i sig tillräckligt för att han skall vara berättigad till kränkningsersättning.

Om en allmänfarlig ödeläggelse inte endast medför fara för liv eller hälsa utan också leder till att en eller flera personer skadas, skall gärningsmannen normalt dömas inte endast för allmänfarlig ödeläggelse utan även för sådant brott mot liv eller hälsa som avses i 3 kap 1-8 §§ BrB. Beträffande kränkningsersättning gäller då i princip detsamma som vid andra brott som innebär angrepp på den fysiska integriteten och som leder till kroppsskada.

Även om gärningen inte medfört att någon skadats, kan allmänfarlig ödeläggelse i vissa fall framstå som på ett sådant sätt riktad mot en eller flera bestämda personer att denne eller dessa bör ha rätt till kränkningsersättning. Så kan exempelvis vara fallet om avsikten varit att skrämma eller hota en eller flera särskilda personer. Att gärningsmannen medvetet utsatt en eller flera särskilda personer för en påtaglig risk bör också kunna anses innebära att brottet varit riktat mot denne eller dessa. (Jfr SOU 1992:84 s 267 och 364). Det kan vidare inte bortses från att omständigheterna undantagsvis kan vara sådana att kränkningsersättning bör utgå även om gärningen inte kan anses riktad mot viss person.

N-Å.A. befann sig i sitt tjänsterum mittemot den toalett där sprängladdningen exploderade. Det finns emellertid ingenting som talar för att gärningsmännen medvetet utsatte N-Å.A. för särskild risk eller att brottet på annat sätt skulle kunna anses riktat mot honom. Inte heller i övrigt föreligger sådana omständigheter som kan ge N-Å.A. rätt till ersättning för kränkning.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på det sättet att det skadestånd som P.S. och R.H. solidariskt skall betala till N-Å.A. fastställs till 5 000 kr.

JustR:n Munck och Lambe, referent, var av skiljaktig mening såvitt angick själva saken och anförde i den delen: Enligt 1 kap 3 § --- de tre första styckena i HD:s domskäl --- (se prop 1972:5 s 570).

Vid allmänfarlig ödeläggelse enligt 13 kap 3 § BrB är brottet fullbordat redan när fara framkallats för annans liv och hälsa. Även om den fara som åsyftas i lagrummet måste vara konkret - s k allmän fara är således ej tillräcklig - står det klart att en mycket vid krets av personer ofta kan vara berörd av brottet på sådant sätt att målsägandeställning uppkommer. För att en enskild person skall kunna anses ofredad i skadeståndslagens mening bör krävas att han är i särskild grad berörd av brottet.

Har någon enskild kommit till skada kan det föreligga ett särskilt brott mot denne, för vilket ansvar kan utkrävas i brottskonkurrens med allmänfarlig ödeläggelse. Kränkningsersättning kan då bli aktuell enligt de principer som gäller för detta särskilda brott. Även om någon personskada inte uppstått, kan gärningen innefatta ett handlande som mot bakgrund av den hänsynslöshet som visats framstår för den drabbade som lika integritetskränkande som ett brottsligt tillfogande av skada och i vart fall som ett ofredande. På samma sätt som enligt praxis kan ske vid försök till våldsbrott bör i sådana fall skadestånd kunna utgå för personligt lidande. Detta gäller särskilt som det är vanskligt att avgränsa de fall då allmänfarlig ödeläggelse skall anses innefatta försök till brott enligt 3 kap BrB med indirekt eller eventuellt uppsåt.

Sprängningen har skett under pågående skoldag. I byggnaden har befunnit sig både skolpersonal och elever till betydande antal. Riskerna att många personer vid skolan skulle komma till skada har varit uppenbara. Genom att N-Å.A. vid explosionen befunnit sig i sitt arbetsrum i nära anslutning till herrtoaletten, där sprängningen skedde, efter att omedelbart dessförinnan passerat utanför dörren till denna har han kommit att beröras av sprängningen i särskild grad, något som också framgår av den påverkan detonationen haft på N-Å.A. i form av psykiska besvär efter det inträffade. N-Å.A. får härigenom, vid sidan av dessa besvär för vilka särskild ersättning utgått, anses ha blivit utsatt för personligt lidande, något som också i betraktande av den hänsynslöshet gärningsmännen visat mot skolans personal och elever framstår som en förutsebar skadeföljd. Han är således berättigad till ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen.

HD:s dom meddelades d 26 maj 1998 (mål nr T 4483/97).