NJA 1998 s. 390

Kärandeparterna överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Posten bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Didön, hovrättsråden Olding, referent, och Lundmark samt tf hovrättsassessorn Siskovic) anförde i dom d 14 april 1997: Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma omständigheter och utredning som vid TR:n. Till förtydligande av grunderna för sin talan har UJ och Trygg-Hansa uppgett att tillgreppet av diamanterna skett av någon vid Posten anställd i dennes tjänsteutövning.

Vad först gäller frågan huruvida försändelsen innehöll diamanterna när den lämnades in på postkontoret på Centralstationen, har Posten bestritt att så var fallet. Enligt HovR:n saknas dock anledning att misstro de uppgifter som U.E. och J-O.L. lämnat. Med hänsyn främst till deras uppgifter får det därför anses visat - som också TR:n funnit - att försändelsen innehöll diamanterna när den lämnades till postkontoret.

Beträffande själva försändelsen framgår av den kriminaltekniska utredningen att innerkuvertet, som vid inlämnandet var försett med UJ:s egen asstejp, hade öppnats samt att kuvertet sedan åter förslutits och förseglats med postens asstejp anbringad över den ursprungliga tejpen. Dessutom visar utredningen att ytterkuvertet inte öppnats och sedan åter förslutits. Eftersom försändelsen vid ankomsten till Belgien obestridligen öppnats under kontrollerade förhållanden, kan det uteslutas att tillgreppet av diamanterna skett efter ompaketeringen i ytterkuvertet. Tillgreppet måste således ha skett någon gång mellan d 19 dec, då försändelsen lämnades in på postkontoret, och d 22 dec då den packades om i ytterkuvertet. Även det förhållandet att batterierna i försändelsen var inslagna i tidningspapper från Expressens söndagsbilaga d 20 dec 1992 ger stöd åt denna slutsats. Mot bakgrund av nu angivna förhållanden finner HovR:n visat - med beaktande av de beviskrav som i allmänhet gäller i tvistemål - att diamanterna åtkommits genom brott under tid då försändelsen omhänderhafts av Posten.

UJ och Trygg-Hansa har gjort gällande att tillgreppet har skett uppsåtligen av någon vid Posten anställd person i tjänsten. Detta har Posten bestritt.

I fråga om culpaansvar gäller som huvudregel att den skadelidande skall visa att den som han kräver på skadestånd har vållat skadan eller att denne - som påstås i detta mål - som principal ansvarar för annan persons vållande. I vissa fall kan bevisbördan dock vara den omvända; det föreligger då ett så kallat presumtionsansvar. Så kan vara fallet exempelvis vid skada på egendom som på grund av avtal, eller under avtalsliknande förhållanden, tagits om hand av annan än ägaren. I exempelvis den nu gällande postlagen liksom i lagen om inrikes vägtransport, sjölagen och luftfartslagen finns dessutom uttryckliga regler om presumtionsansvar för gods som omhändertagits för befordran. Det åligger i sådana fall den som har egendomen om hand att visa att han, eller någon som han svarar för, inte vållat skadan. Ett bärande skäl för att ålägga en förvarare av egendom ett presumtionsansvar har angetts vara att denne lättare än den skadelidande kan säkra bevisning om hur skadan har gått till (se bl a Anders Agell, Om presumtionsansvar vid skada på omhändertagen egendom, i Festskrift till Henrik Hessler).

I förevarande fall måste enligt HovR:ns mening Posten ha haft väsentligt bättre förutsättningar än UJ och Trygg-Hansa att utreda sådana omständigheter som varit av betydelse för möjligheterna att klarlägga tillgreppet. Det gäller exempelvis rutinerna vid transport och behandling av assurerade försändelser, bevakning av lokaler där sådan post förvaras, möjligheterna för icke tjänstgörande personal och utomstående personer att uppehålla sig i sådana lokaler och förekomsten av liknande tillgrepp. Till detta kommer att den som inger och assurerar en försändelse för postbefordran bör kunna utgå ifrån att försändelsen under transporten omhänderhas under säkrare former än vanlig post. Mot den bakgrunden och då UJ:s och Trygg-Hansas påstående om vem som tillgripit diamanterna framstår som en trolig möjlighet, bör det ankomma på Posten att visa att tillgreppet inte skett av någon anställd i hans tjänsteutövning. Posten har dock inte framlagt någon utredning som ens gör detta antagligt. Vid sådant förhållande bör UJ:s och Trygg-Hansas påstående att någon postanställd i tjänsten uppsåtligen tillgripit diamanterna och därigenom vållat UJ skada läggas till grund för prövningen om Postens ansvar. Posten måste ha varit medveten om risken för sådana tillgrepp och ansvarar som arbetsgivare för den anställdes vållande. Det saknar härvid betydelse att gärningsmannen inte kunnat identifieras till person inom den ifrågavarande personkretsen; arbetsgivaren svarar även för så kallade anonyma fel (jfr Bengtsson m fl, Skadestånd, 3 uppl, 1985 s 115).

Posten har emellertid som grund för sitt bestridande även åberopat att dess ansvar begränsas av vad som vid tiden för tillgreppet föreskrevs i 3 § d) och 4 § i Postverkets kungörelse (1966:120) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel. Enligt den förstnämnda bestämmelsen fritas Postverket från ansvar när fråga är om indirekt skada eller utebliven vinst. I den andra bestämmelsen föreskrivs att, om en assurerad försändelse gått förlorad eller skadats eller dess innehåll helt eller delvis förkommit, ersättning utgår med belopp som svarar mot förlusten, dock högst assuransbeloppet. Enligt Posten utgör kungörelsen en offentligrättslig reglering och har i vart fall utgjort avtalsinnehåll mellan Posten och UJ vid den aktuella assuransförsändelsen. Detta har UJ och Trygg-Hansa bestritt och hävdat att kungörelsen inte är giltig, eftersom den inte tillkommit i laga ordning och att den i allt fall inte reglerar skador orsakade genom brott.

Oavsett hur det förhåller sig med kungörelsens giltighet, kan det enligt HovR:n inte anses förenligt med allmänna rättsprinciper att genom myndighetsföreskrifter begränsa det skadeståndsansvar som åvilar den som vållat skada genom brott eller som på grund av principalansvar har att svara för sådant vållande. De åberopade föreskrifterna kan därför inte anses tillämpliga i detta fall. Det kan heller inte anses visat att kungörelsen utgjort avtalsinnehåll mellan Posten och UJ.

Sammanfattningsvis finner HovR:n således att UJ:s och Trygg-Hansas talan skall bifallas.

Posten Sverige AB (ombud advokaten H.B.) överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns dom ogilla käromålet, dvs besvara mellandomstemat nekande.

UJ Ädelstenar AB i likvidation (ombud advokaten D.E.) och Trygg-Hansa Försäkrings AB (ombud advokaten H.J.) bestred ändring.

Parterna förklarade sig inte ha någon erinran mot att HD - för det fall att domstolen inte fann Posten vara ersättningsskyldig utan begränsningar - prövade frågan om Postens ansvar skulle vara begränsat till assuransbeloppet 10 000 kr.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Knutsson, Munck och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. HD har hållit huvudförhandling i målet. Parterna har därvid åberopat samma grunder och förebragt samma bevisning som i HovR:n.

TR:n och HovR:n har, bl a på grundval av vittnesbevisning, funnit det visat att försändelsen innehöll diamanter när den lämnades till postkontoret och att diamanterna alltså måste ha tillgripits medan Posten hade hand om försändelsen. Det finns inte synnerliga skäl att göra en annan värdering av bevisningen. Vad domstolarna sålunda funnit skall godtas. Det är tydligt att tillgreppet skett uppsåtligen.

Posten har invänt att diamanterna kan ha stulits av någon arbetstagare vid Posten som inte var i tjänst vid tillfallet eller av någon inbrottstjuv, väktare, städare eller annan för vilken Posten inte har något principalansvar. Någon utredning som belyser möjligheterna att på sådana vägar komma åt assurerad post har emellertid inte lagts fram av Posten, på vilken det i enlighet med vad HovR:n funnit närmast bort ankomma att förebringa bevisning i detta hänseende. Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall saknas det vid detta förhållande anledning att i målet räkna med något annat alternativ än att diamanterna tillgripits av någon arbetstagare vid Posten för vilken denna bär principalansvar.

Enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen (1972:207) skall Posten då ersätta bolagen för skada de drabbats av genom stölden. Skadeståndslagen gäller i första hand utomkontraktuella rättsförhållanden men den tillämpas också i kontraktsförhållanden, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (jfr 1 kap 1 §).

Posten har härvidlag åberopat att dess principalansvar enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen har begränsats genom Postverkets numera upphävda kungörelse (1966:120) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel. Denna författning utgör enligt Posten en del av det avtal som träffades mellan UJ Ädelstenar AB och Posten i samband med att försändelsen assurerades för 10 000 kr. För assurerade försändelser finns begränsningar av Postens ansvar i 4 §. Där föreskrivs att, om en assurerad försändelse gått förlorad eller skadats eller dess innehåll helt eller delvis förkommit, ersättning utgår med belopp som svarar mot förlusten eller skadan, dock högst assuransbeloppet. Det innebär enligt Posten att bolagen inte under några omständigheter har rätt till högre ersättning än sammanlagt 10 000 kr. I 3 § d) finns dessutom en bestämmelse som Posten menar utgör ett hinder mot bifall till den talan om ersättning för utebliven vinst som förs av UJ Ädelstenar AB i likvidation. Där sägs nämligen att Posten är fri från ansvar när det är fråga om indirekt skada eller utebliven vinst.

Bolagen har hävdat att kungörelsen inte är giltig därför att den inte har tillkommit i den ordning som föreskrevs i 1809 års regeringsform, enligt vilken allmän civil- och kriminallag skulle beslutas av Kungl Maja och riksdagen gemensamt. Av de uttalanden som gjordes i anslutning till att riksdagen beslöt att bestämmelserna om postverkets ansvarighet skulle meddelas av Kungl Maja eller, efter Kungl Maj:ts bemyndigande, poststyrelsen (prop 1965:149 s 8f och 47ff samt BevU 1985:52 s 3f) framgår emellertid att statsmakterna därvid lagt huvudvikten vid ansvarighetsreglernas karaktär av allmänna avtalsvillkor mellan ett affärsdrivande verk och dess kunder, varvid en jämförelse gjorts med sådana enskilda företag och inrättningar med vilka postverket konkurrerade. Det förutsattes också uttryckligen att allmän domstol bl a med tillämpning av grunderna för 8 § skuldebrevslagen skulle kunna jämka de av poststyrelsen fastställda villkoren, om dessa framstod som uppenbart obilliga. Bestämmelserna i postkungörelsen om postverkets ansvarighet är således inte avsedda att ha civillags karaktär utan motsvarar snarast villkor i ett standardavtal mellan postverket och dess kunder.

Bolagen har vidare hävdat att kungörelsen inte blivit del av avtalet mellan UJ Ädelstenar AB och Posten. Kungörelsen har emellertid införts i Svensk Författningssamling och har därmed kommit till allmän kännedom. Den får därför anses vara en del av assuransavtalet mellan U J Ädelstenar AB och Posten (jfr Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I s 96.)

Bestämmelsen i kungörelsens 4 § måste vara att uppfatta som en generell begränsning av Postens ansvar till assuransbeloppet. Bolagen har emellertid gjort gällande att det inte har varit möjligt för Posten att begränsa sitt ansvar för den egna personalens brottsliga handlande.

Det kan inte råda någon tvekan om att Posten kunde genom kungörelsen begränsa sitt ansvar för assurerade försändelser som av våda eller på grund av vårdslöshet i tjänsten av Postens arbetstagare gått förlorade eller skadats eller vilkas innehåll helt eller delvis förkommit. Huruvida det varit möjligt att gå längre och begränsa Postens ansvar också för förluster och skador som förorsakats av brott begångna av Postens arbetstagare är mera tveksamt. Huvudregeln i svensk rätt är nämligen att den som mot ersättning tar emot egendom för befordran, förvaring eller annat ändamål inte kan friskriva sig från ansvar för skadegörelse, stöld eller andra brott mot egendomen som begås av mottagaren eller hans arbetstagare och inte heller för skador på egendomen som dessa förorsakar av grov vårdslöshet (jfr SOU 1974:83 s 177, NJA II 1976 s 286, Adlercreutz, Avtalsrätt II, 4 uppl 1996 s 101, Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl 1993 s 53 och 88 samt Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl 1995 s 86 och Speciell avtalsrätt II, 2 häftet, 3 uppl 1996 s 224). Regeln är emellertid inte utan undantag.

Försäkrings- och kanaliseringssynpunkter anses sålunda kunna medföra avsevärda förskjutningar till skadevållarens förmån. Om den som lider skada har möjlighet att skydda sig genom försäkring och detta är brukligt eller han har blivit uppmärksamgjord härpå, kan en ansvarsfriskrivning som annars inte vore tillåten godtas. Särskilt gäller det när försäkring faktiskt har tecknats, så att ansvarsfriskrivningen i realiteten har den betydelsen att regressrätten inskränks (SOU 1974:83 s 180, se också Ramberg, Allmän avtalsrätt, 4 upp] 1995 s 291).

I detta sammanhang kan också erinras om vissa regler i den transporträttsliga lagstiftningen, vilka bygger på internationella konventioner. I luftfartslagen (1957:297) finns bestämmelser om presumtionsansvar för gods som omhändertagits för befordran. Till detta presumtionsansvar är kopplad en absolut ansvarsbegränsning i 9 kap 22 §. Tidigare gjordes därvid undantag för uppsåt eller grov oaktsamhet men numera gäller enligt 9 kap 24 § den absoluta ansvarsbegränsningen generellt (prop 1985/86:119 s 19). Liknande regler om ansvarsbegränsning finns i sjölagen (1994:1009). Enligt vad som föreskrivs där gäller rätten till ansvarsbegränsning inte för den som visas själv ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet (se t ex 9 kap 4 §, 13 kap 33 § och 15 kap 23 §). Däremot kan begränsningen åberopas när den som har vållat skadan på detta sätt är anställd hos transportören och inte har sådan ställning att han kan identifieras med denne (jfr SOU 1981:1 s 139 och Blom, Sjölagens bestämmelser om redaransvar s 93ff).

Av intresse är vidare de nuvarande bestämmelserna i postlagen (1993:1684) som har ersatt Postverkets kungörelse av år 1966. Enligt 6 § postlagen ger förlust av brev eller skada på brev rätt till ersättning endast om det har avtalats mellan företaget och avsändaren. I fråga om ansvar för paket som befordras inom landet gäller emellertid en annan reglering. Av 14 § postlagen jämförd med 5 och 38 §§ lagen (1974:610) om inrikes vägtransport följer att, om Posten eller någon för vilken Posten ansvarar uppsåtligen eller av grov vårdslöshet orsakat skada, Posten är skyldig att ersätta skadan utan möjlighet att genom avtal begränsa sitt ansvar.

Ett godtagande av Postens ansvarsbegränsning skulle, som framgått av det anförda, innebära avsteg från en princip vilken får förutsättas som regel gälla i transportsammanhang i den mån inte undantag har gjorts genom särskilda bestämmelser. De uttryckliga undantag som hittills har gjorts i lagstiftningen har varit en följd av internationella konventioner och avsett begränsade förhållanden. Det går i sammanhanget inte att bortse från att de nu gällande bestämmelserna i postlagen uttryckligen förbjuder ansvarsbegränsningar inom Postens verksamhet för fall av det slag som här är aktuellt när det gäller befordran av paket inom landet och detta oberoende av vilket transportmedel som används. De svårigheter för Posten som, enligt vad Posten utvecklat i målet, skulle kunna bli följden av att ansvarsbegränsningen inte godtas uppkommer således för framtiden under alla förhållanden på ett praktiskt viktigt område.

Vid en samlad bedömning kan de skäl som talar för att ansvarsbegränsningen skall godtas inte anses ha den styrkan att avsteg bör göras från den allmänna princip som förut har angetts. Det slut som HovR:n kommit till skall alltså fastställas.