SOU 1974:83

Generalklausul i förmögenhetsrätten

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Med stöd av Kungl. Maj: ts bemyndigande den 13 mars 1970 tillkallade chefen för justitiedepartementet professorn Jan Hellner att verkställa utredning angående generalklausulerna i den förmögenhetsrättsliga lag- stiftningen.

Att som experter biträda generalklausulutredningen förordnades den 19 december 1972 advokaten Sven Harald Bauer, hovrättsrådet Hans Bergqvist, avdelningsdirektören Bo Falkenberg och ombudsmannen Lars Gunnar Flemström samt den 25 januari 1973 avdelningsdirektören Bengt Tancred.

Till sekreterare åt utredningen förordnades den 18 september 1970 rådmannen Georg Sterzel. I stället för Sterzel, som begärt entledigande från sitt uppdrag, förordnades den 31 augusti 1972 hyresrådet Inge Lindqvist att vara sekreterare.

Sedan utredningens uppdrag nu slutförts får utredningen härmed överlämna betänkande med förslag till ny generalklausul i förmögenhets— rätten.

Stockholm den 15 oktober 1974.

Jan Hellner

/Inge Lindqvist

j_ anim m

Förkortningar m. m.

AD

All E. R. A. L. R. BGB

BGH BGHZ

FFR HD HovR KO NIR NJA NJA II NJW NRt Ot. prp. Prop. RGZ SFS SPK SvJT SvJT rf TfR UCC UCCC

Arbetsdomstolen All England Reports American Law Reports Biirgerliches Gesetzbuch (Tyskland)

Bundesgerichtshof (Tyskland)

Entscheidungen des Bundesgerichtshofes in Zivilsachen Recueil Dalloz (Frankrike) Försäkringsjuridiska Föreningens rättsfallssamling Högsta domstolen Hovrätten Konsumentombudsmannen Nordiskt Immateriellt Rättsskydd Nytt juridiskt arkiv, avd. I Nytt juridiskt arkiv, avd. 11 Neue J uristische Wochenschrift (Tyskland) Retstidende (Norge) Proposisjon til Odelstinget (Norge) Kungl. Maj: ts proposition Entscheidungen des Reichsgerichts in Zivilsachen (Tyskland) Svensk författningssamling Statens pris- och kartellnämnd Svensk J uristtidning Svensk J uristtidning, rättsfallsreferat Tidsskrift for rettsvitenskap Uniform Commercial Code (USA) Uniform Consumer Credit Code (USA)

F örfattningsf Örslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Härigenom förordnas, att 36—38 55 lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Vite i penningar eller annat, som någon utfäst sig att gälda för den händelse han icke skulle fullgöra en honom äliggande förpliktelse eller eljest skulle företaga eller underlåta att företaga en handling, må nedsättas efter ty skäligt prö- vas, såframt utkrävandet av vad utfäst blivit finnes vara uppenbart obilligt; vid prövning härav skall hänsyn tagas ej blott till förlust, som den enligt utfästelsen berätti- gade må hava lidit, utan även till det intresse han eljest må hava haft ihandlingens företagande eller underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständigheter. Har förverkat vite utan förbehåll gul- dits, äge den, som utfäst vitet, icke på grund av vad här ovan är stadgat söka något åter.

Föreslagen lydelse

365

Är bestämmelse i avtal eller tillämpning därav i visst fall med hänsyn till avtalets övriga innehåll, vad som förekommit vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhål- landen samt omständigheterna i övrigt att anse som otillbörlig, får bestämmelsen jämkas eller lämnas utan avseende. Vid prövningen skall särskild hänsyn tagas till om part är konsument eller intager annan liknande ställning gentemot andra parten.

Har bestämmelse som avses i första stycket sådan betydelse för avtalsförhållandet, att det icke skäligen kan fordras att avtalet i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet även i annat hänseende jämkas eller lämnas utan avseende.

Nu varande lydelse

Har någon för den händelse, att ett av honom ingånget avtal skulle komma att hävas på grund av underlåtet fullgörande från hans sida, förbundit sig att utan hinder av avtalets hävande erlägga vad han utfäst eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, skall vad i 36 5 är ifråga om vite stadgat äga motsvarande tillämpning.

Är vid försträckning eller eljest förbehåll träffat, att pant eller

annan säkerhet, som blivit ställd för fullgörande av en förpliktelse, skall vara förverkad, där denna icke kommer att rätteligen fullgö- ras, vare det förbehåll utan ver- kan.

Om vissa avbetalningsköp gälle vad särskilt är stadgat.

Har till förebyggande av konkur- rens någon betingat sig av annan, att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet av angivet slag eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksam- het, vare den, som gjort utfästel- sen, icke därav bunden, för så vitt utfästelsen i fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan erfordras för att hind- ra konkurrens eller ock över hö- van inskränka honom i hans frihet

Föreslagen lydelse

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om andra rättshandlingar än avtal.

37%

Eestämmelse enligt vilken pant eller annan säkerhet, som ställts till fullgörande av en förpliktelse, skall vara förverkad om förpliktel— sen icke rätteligen fullgöres, är utan verkan.

385

Avtal varigenom någon till före- byggande av konkurrens betingat sig av annan, att denne icke skall driva verksamhet av angivet slag eller icke taga anställning hos nå- gon som driver sådan verksamhet, är icke bindande för den som gjort utfästelsen, i den mån utfästelsen går utöver vad som kan anses tillbörligt.

Nu varande lydelse

att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda avseende skall hänsyn tagas jämväl till det intresse den enligt utfästelsen be- rättigade har i densammas fullgö- rande.

Denna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

De nya bestämmelserna äger tillämpning även på avtal eller annan rättshandling som träffats eller företagits före lagens ikraftträdande.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1915: 219) om avbetalningsköp

Härigenom förordnas, att 85 lagen (1915: 219) om avbetalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Skulle tillämpning av villkor vid avbetalningsköp uppenbarligen va- ra stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Förbehåll att köparens rätt till godset skall vara beroende av att köparen fullgör annan förpliktelse än sådan, som åligger honom en- ligt avbetalningsköpet, vare dock städse utan verkan, såframt förbe- hållet ej avser ersättning för repa- ration eller annan åtgärd med av- seende å godset.

Vad i andra stycket sägs gälle ock förbehåll att av köparen inbe- talt belopp först skall avräknas å fordran, som tillkommer säljaren av annan grund än avbetalningskö- pet.

Denna lag träder i kraft den

* Senaste lydelse 1953: 152.

Föreslagen lydelse 8 51

Förbehåll att köparens rätt till godset skall vara beroende av att köparen fullgör annan förpliktelse än sådan, som åligger honom en- ligt avbetalningsköpet, vare städse utan verkan, såframt förbehållet ej avser ersättning för reparation el- ler annan åtgärd med avseende å godset.

Vad i första stycket sägs gälle ock förbehåll att av köparen inbe— talt belopp först skall avräknas å fordran, som tillkommer säljaren av annan grund än avbetalningskö— pet.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1927 : 77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 345 lagen (1927177) om försäkringsavtal samt rubriken närmast före nämnda paragraf skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i lagen (1936: 81) om skuldebrev

Härigenom förordnas, att 8 & lagen (1936: 81) om skuldebrev skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i lagen (l949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar

Härigenom förordnas, att 95 lagen (1949: 345) om ritten tilll arbetstagares uppfinningar skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas, att 29 % lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den Förslag till Lag om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas, att 8 kap. 27 5 och 12 kap. 64 & jordabalken skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den

Sammanfattning

Utredningens uppdrag

Generalklausulutredningen har enligt sina direktiv till huvuduppgift att göra en översyn över de nuvarande förmögenhetsrättsliga generalklausu- lerna. Dessa återfinns i 33 5 avtalslagen, 8 5 skuldebrevslagen, 8 5 första stycket avbetalningsköplagen, 345 försäkringsavtalslagen, 95 lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar, 295 upphovsrättslagen samt 8 kap. 27 5 och 12 kap. 64 5 jordabalken. Arbetet skall i första hand gå ut på att ge domstolarna vidgade möjligheter att i det särskilda fallet ogiltigförklara eller jämka avtal eller avtalsvillkor, vilkas tillämpning framstår som otillbörlig. Hänsyn skall särskilt tas till konsumenternas behov av skydd, men även behovet av större flexibilitet när det gäller tillämpningen av generalklausulerna i förhållandet mellan företagare skall utredas. Härutöver skall utredningen överväga om bestämmelserna i 36 och 37 55 avtalslagen om vites— och förverkandeklausuler behöver ändras. Även 38 5 avtalslagen om konkurrensklausuler berörs i någon mån av utredningens arbete.

Utredningens förslag

Utredningen föreslår att de nuvarande generalklausulerna — med undan- tag för 33 5 avtalslagen som föreslås stå kvar med oförändrad lydelse — upphävs och ersätts med en ny generalklausul med giltighet för hela förmögenhetsrätten. Vidare föreslås att de särskilda bestämmelserna om vites— och förverkandeklausuler i 36 5 och 37 5 första stycket avtalslagen upphävs och att bedömningen av sådana villkor i fortsättningen sker enligt den nya allmänna generalklausulen. Enligt utredningen bör generalklausu- len få sin plats i den ledigblivna 36 5 avtalslagen. Det nuvarande förbudet mot förbehåll om förverkande av pant (lex commissoria) i 37 5 andra stycket avtalslagen föreslås ensamt få utgöra den nya 37 5. Vidare föreslår utredningen viss ändring av bestämmelserna om konkurrensklau- suleri 38 5 avtalslagen.

Enligt den föreslagna generalklausulen får bestämmelse i avtal jämkas eller lämnas utan avseende, om bestämmelsen eller tillämpning därav i visst fall med hänsyn till avtalets övriga innehåll, vad som förekommit vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden samt omständighe-

,w— _______. _. ä.— _ _.

terna i övrigt är att anse som otillbörlig (365 första stycket första punkten). Prövningen enligt generalklausulen skall sålunda avse visst villkor i avtalet. Bestämmelsen innebär vidare att domstolen — till skillnad mot vad som sker t. ex. enligt 33 5 avtalslagen — skall göra en samlad bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det villkor som skall bedömas får alltså inte ses isolerat utan måste bedömas i sammanhang med bl. a. det övriga avtalsinnehållet. Prövningen kan avse dels om ett villkor är sådant att det bör betraktas som otillbörligt i och för sig, dels om tillämpningen i det enskilda fallet kan anses otillbörlig. Utredningen utgår från att bedömning av det senare slaget kommer att bli vanligast men understryker vikten av att domstolarnas avgöranden i största möjliga utsträckning ges en principiell innebörd. För att villkor skall kunna jämkas eller åsidosättas fordras att det bedöms som otillbörligt. Det nuvarande kravet att otillbörligheten skall vara uppenbar föreslås slopat, varigenom det markeras att domstolarna tilläggs vidgade befogenheter att inskrida mot olämpliga villkor.

För att framhäva att ett viktigt syfte med den föreslagna generalklau- sulen är att förbättra möjligheterna för bl. a. konsumenter att civilrätts- ligt komma till rätta med för dem oförmånliga avtalsvillkor föreskrivs att vid prövning av villkor enligt generalklausulen särskild hänsyn skall tas till om part är konsument eller intar annan liknande ställning gentemot andra parten (36 5 första stycket andra punkten). Vad som därvid särskilt skall beaktas är om parts ställning som konsument fått till följd en bristande balans i avtalsvillkoren och deras ifrågasatta tillämpning.

Har ett otillbörligt villkor sådan betydelse för avtalsförhållandet, att det inte skäligen kan fordras att avtalet i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas eller lämnas utan avseende även i annat hänseende (36 5 andra stycket). Genom denna bestämmelse har öppnats möjlighet för domstolarna att åstadkomma de praktiskt lämpliga ändring- ar av avtalet som fordras för att verkningarna av ett otillbörligt avtalsvillkor skall elimineras. Med stöd av bestämmelsen kan också hela avtalet förklaras ogiltigt.

Generalklausulen är tillämplig på alla slags rättshandlingar inom förmögenhetsrättens område, inte endast på avtal (36 5 tredje stycket).

De föreslagna bestämmelserna är tvingande. Det är således inte möjligt att genom en avtalsbestämmelse utesluta tillämpning av generalklausulen.

Beträffande konkurrensklausuler enligt 385 avtalslagen konstaterar utredningen — i enlighet med direktiven att dessa väsentligen utgör ett arbetsrättsligt problem som faller utanför ramen för utredningsarbetet. Utredningen finner emellertid de nuvarande bestämmelserna alltför restriktiva och föreslår viss utvidgning av möjligheterna att åsidosätta sådana klausuler. Utfästelse som går utöver vad som kan anses tillbörligt skall inte vara bindande. Syftet med ändringen är i första hand att möjliggöra att de principer som kommit till uttryck i överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter skall kunna vinna erforderligt beaktande utanför sitt egentliga tillämpningsområde. Vidare skall domstolarna ha möjlighet att även beträffande konkurrensklausuler tillämpa de allmänna riktlinjer för användningen av en generalklausul som utredningen drar

Genom särskild övergångsbestämmelse föreslås att de nya bestämmel— serna skall tillämpas även pä avtal eller annan rättshandling som träffats eller företagits före lagens ikraftträdande.

Utredningens allmänna överväganden

Utredningen tar i sina allmänna överväganden upp frågan om generalklau- sulens betydelse för konsumentskyddet. Vad först gäller det område inom vilket marknadsdomstolens och KO: s tillämpning av avtalsvillkors— lagen har direkt betydelse konstaterar utredningen att bl. a. olikheten i bedömningsgrunder gör att den civilrättsliga lagstiftningen inte kan ges en sådan utformning att de allmänna domstolarna vid sin prövning av visst avtalsvillkor är bundna av de avgöranden som träffats enligt avtalsvillkors- lagen angående samma villkor. Ett förbud enligt sistnämnda lag bör därför enligt utredningen inte medföra att det förbjudna villkoret automatiskt stämplas som otillbörligt i en civilprocess. Enligt utredningen kan man dock vänta att de allmänna domstolarna vid tillämpningen av generalklausulen tar betydande hänsyn till marknadsdomstolens avgöran- den. Även de resultat som KO har uppnått med stöd av lagen, t. ex. vid förhandlingar med branschorganisationer och företagare, kan förväntas vinna beaktande. Vilken närmare betydelse som skall tillmätas dessa resultat måste dock bli beroende av bl. a. de rättsliga överväganden och de lämplighetssynpunkter som ligger bakom KO: s ställningstagande till visst villkor.

När det gäller konsumentskyddet inom de områden och beträffande de frågor som inte direkt faller under avtalsvillkorslagen finner utredningen att generalklausulen kan spela en viktig roll bl. a. som ett komplement till den näringsrättsliga lagstiftningen.

Enligt utredningen bör generalklausulen ha en viktig uppgift att fylla även utanför konsumentområdet. Vissa skäl talar dock för att jämkning i rent affärsmässiga förhållanden får mindre betydelse än när den ena parten är näringsidkare och den andra konsument. Även i de fall där båda parter är privatpersoner kan generalklausulen ha en uppgift att fylla.

För att en generalklausul skall fylla sin funktion för konsumentskydd och avtalsrättens utveckling fordras att det ges vissa riktlinjer för hur klausulen skall tillämpas. Härvidlag har utredningen i första hand inriktat sitt arbete på att finna riktlinjer i form av mera allmänna vägledande synpunkter, vilka kan finna tillämpning på flera olika villkor och avtalstyper. Därjämte har utredningen exemplifierat och närmare precise- rat sina slutsatser genom att analysera vissa särskilda villkor.

När det gäller de mera allmänna synpunkterna på vad som är otillbörligt behandlar utredningen först frågan i vilken utsträckning omständigheterna vid avtalets tillkomst bör få inverka på otillbörlighets- bedömningen. Som exempel på förhållanden som kan beaktasnämner utredningen att ena parten fått avtal till stånd genom aggressivt uppträdande, genom överraskningstaktik eller genom annat missbruk av förhandlingsläget. Vidare bör hänsyn kunna tas till om ena parten lämnat missvisande uppgifter. Omständigheter av detta slag bör kunna beaktas

även när de inte är så utpräglade att t. ex. 31 eller 33 5 avtalslagen kan vara tillämplig.

Vidare tar utredningen upp frågan vilken hänsyn domstolarna vid tillämpningen av generalklausulen bör ta till innehållet i bl. a. rättsregler. Enligt utredningens mening bör vid prövningen beaktas om avtal eller avtalsvillkor utgör försök till kringgående av tvingande lagregler. Ledning bör också kunna hämtas från värderingar och principer som lagstiftaren lagt till grund för tvingande lagstiftning inom speciella områden. Som exempel på när en sådan bedömning kan vara befogad nämns det fallet att en avtalstyp i stor utsträckning är föremål för tvingande lagstiftning men rättstekniska eller liknande skäl föranlett att vissa frågor lämnats utanför regleringen. Även marknadsdomstolens och K0:s praxis bör kunna ge positivt stöd för generalklausulens tillämpning utanför det område som verksamheten direkt hänför sig till. 0tillbörlighetsbedömningen bör också kunna ske med beaktande av innehållet i framför allt sådana dispositiva regler som är att betrakta som rättspolitiska ställningstagan- den från lagstiftarens sida. Enligt utredningens mening bör även avtalsvillkor som överensstämmer med lag kunna jämkas, en ståndpunkt som stämmer överens med vad som gäller w'd tillämpningen av avtalsvill- korslagen. I viss utsträckning bör hänsyn tas till administrativ reglering av viss verksamhet, t. ex. av det slag som förekommer inom bank- och försäkringsområdena.

När det gäller frågan vilken hänsyn som vid en otillbörlighetsbedöm- ning bör tas till affärssed, parts praxis och liknande förhållanden framhåller utredningen att en undersökning av vad som är god sed i en bransch såtillvida bör ha stor betydelse som domstolarna har starka skäl att åsidosätta ett villkor när det strider mot sådan god sed. Vidare bör det kunna fordras att näringsidkare som har en vedertagen praxis, vilken är förmånlig för kunderna, skall tillämpa denna i förhållande till enskild part. Det förhållandet, att en näringsidkare mera generellt överger en praxis som är förmånligare än vad avtalsvillkorens ordalydelse utvisar föratt i stället utan villkorsändring gå över till vad som direkt följer av villkoren, bör enligt utredningen under vissa omständigheter kunna motivera jämkning. I detta sammanhang framhåller utredningen att part som skäl för tillämpning av generalklausulen bör kunna åberopa att han blivit utsatt för diskriminerande behandling.

Utredningen lägger också vissa synpunkter på vad i avtals innehåll och tillämpning som kan föranleda jämkning. Enligt utredningens mening bör den föreslagna generalklausulen kunna användas för att komma till rätta med villkor vilka på ett otillbörligt sätt lägger avgöranden som hänger samman med ett avtalsförhållande i ena partens hand. Som exempel nämns villkor som helt förändrar den i avtalslagen antagna avtalsmekanis- men så att ett skönsmässigt avgörande av frågor om vem som skall vara bunden och vad avtalet skall innehålla läggs i den överlägsna partens hand. Bland andra anförda exempel kan nämnas klausuler som lägger i ena partens hand att ensidigt avgöra huruvida inträffade förändringar motiverar en prishöjning, force majeure-klausuler, villkor som för en längre tid lämnar i den ena partens skön att avgöra om han vill vara

bunden av ett avtal eller inte samt klausuler som föreskriver att det ankommer på säljaren att avgöra om en bristfällighet i levererad vara skall utgöra fel eller inte. Vidare bör man enligt utredningen vid en otillbörlighetsbedömning kunna ta hänsyn till förhållandet mellan värdet och förmåner på ömse sidor samt till förhållandet mellan kontraktsbrott och påföljd. Det finns enligt utredningen i den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen åtskilliga belägg för att man upprätthåller en viss jämvikt så att ett lindrigt kontraktsbrott inte skall medföra en alltför sträng påföljd. Det förhållandet att ena parten missbrukar en rättighet bör också kunna inverka på bedömningen. Hänsyn bör också kunna tas till ändrade förhållanden vid långvariga avtal. Visst utrymme bör finnas att med stöd av generalklausulen komma till rätta med äldre villkor som klart strider mot viktiga principer i ny lagstiftning. En Situation som därvid särskilt nämns är att äldre avtalsformulär kommer att ligga till grund för rättsförhållanden även efter ikraftträdandet av ny lagstiftning, t. ex. på grund av att de gamla formulären använts slentrianmässigt eller av slarv.

Utredningen tar också upp det fallet att ett avtals verkningar är beroende av att flera olika avtal är mer eller mindre starkt sammankopp- lade. Som exempel nämns att en köpare i samband med köpet utställt en skuldförbindelse som kan göras gällande av säljaren om köparen flyttar från orten eller att en köpare av mark också kan vara skyldig att köpa ett monteringsfärdigt hus från en särskild leverantör. Enligt utredningen bör man vid tillämpningen av en generalklausul kunna ta hänsyn till en sådan koppling av avtalsförhållanden. Verkningarna av ett avtal kan vidare bero på dess samband med andra avtal utan att någon direkt sammankoppling mellan de enskilda avtalen är för handen. Så kan vara fallet särskilt för mellanhänder i distributionen, t. ex. detaljhandlare. Även denna form av bundenhet bör beaktas vid otillbörlighetsbedöm- ningen. Särskild försiktighet får dock iakttas i fråga om jämkning till nackdel för konsument på sådan grund. Däremot bör enligt utredningen ett avtals verkningar i förhållande till tredje man inte kunna inverka på tillämpningen av generalklausulen.

Generalklausulen bör kunna vinna tillämpning även beträffande avtal av internationell karaktär. Hänsyn kan därvid behöva tas till villkors tolkning och tillämpning i andra länder.

Utredningen analyserar avslutningsvis vissa särskilda avtalsvillkor av mera allmänt intresse. Hit hör pris- och indexklausuler,förfalloklausuler, viten och standardiserade skadestånd, förverkandeklausuler, friskrivnings— klausuler och andra skadeståndsklausuler, generalpantklausuler samt klausuler om skiljeförfarande och annat avgörande av tvister. De syn- punkter som anläggs utgör delvis en tillämpning av de mera allmänna riktlinjer för bedömningen enligt generalklausulen som anförts i det föregående.

-——.—.————v_..-,u—_—o_._ _. ,VHE :

Summary

A General Provision Empowering the Courts to Set Aside lmproper Contract Terms

In present Swedish statute law, there are to be found a number of provisions which entitle the courts to modify or set aside contract terms that would lead to clearly improper consequences if they were applied in a case under review. The most important of these is section 8 of the Promissory Notes Act (skuldebrevslagen) 1936. Although this provision refers only to terms that appear in promissory notes, it is considered to be applicable ex analagia to contract terms in general. ln some statutes there are explicit provisions to the same effect — most of them modelled on section 8 of the Promissory Notes Act — and there is then no need to resort to analogy.

The Contracts Act of 1915 contains provisions permitting the courts to mitigate the application of penalty and forfeiture clauses in contracts (sections 36 and 37). These provisions date from an earlier stage of legal development than the provision in the Promissory Notes Act, and the conditions under which modification can take place are therefore more restricted than under the later enactment.

In 1971 an Act Prohibiting lmproper Contract Terms was passed. Under this Act the Market Court can prohibit for the future any improper terms found in contracts between business enterprises and consumers. Action before the Market Court is taken by the Consumer Ombudsman. The Consumer Ombudsman has also an important task in controlling the terms in contracts between business enterprises and consumers, and most of his activity in this field takes the form of negotiating with trade organizations on the contracts that their member enterprises are to apply in their dealings with consumers.

The aim of the legislation now proposed is, according to the official instructions given at the commencement of the work, to adjust the power of the general courts dealing with contract terms so as to conform with the principles appearing in the Act Prohibiting lmproper Contract Terms. The situation principally envisaged is that where a term which has been prohibited by the Market Court appears in a lawsuit before & general court and the question of its validity arises. Furthermore, the power of the courts to set aside improper contract terms independently of the Act is to be enlarged.

The proposed reform will substitute for the present various provisions —— including sections 36 and 37 of the Contracts Act — one general provision. This provision is to appear in section 36 of the Contracts Act. A contract term is to be modified or set aside if it is improper (Sw. otillbörlig) or its application would be improper, having regard to other parts of the contract, to what occurred at the making of the contract, to later development and to other circumstances. It is explicitly stated in the proposed text that the courts shall take into account whether a party is a consumer or occupies a similar position in relation to the other party of the contract. If the term is of particular importance, other parts of the contract can be modified or set aside or the whole contract can be avoided. The provision applies not only to clauses appearing in contracts but also to those contained in other legal acts, e. g. receipts and invoices.

The scope of the reform appears to some extent in the wording of the proposed provision. The word ”clearly”, which figures in the present provisions, is omitted, thereby indicating the enlarged powers of the courts. The courts must not only consider whether the application in a special case would be improper as is suggested by the present wording — but also whether any term should be considered improper altogether, without regard to the consequences in the special case. Furthermore, the circumstances enumerated _ which have no counterpart in the present provisions —— indicate what the courts can take into account. The courts should not consider a term in isolation but should regard it in its context of the contract in general. What occurred at the making of the contract should also be taken into account, for instance that a party had to sign a contract drafted in a language that he did not understand. Under the present Swedish law it is somewhat uncertain whether the courts can take account of such circumstances, since in principle the standpoint is that the circumstances at the making of a contract may cause a contract to be avoided but do not permit any changes in its terms. Later development is also mentioned explicitly in the proposed wording. Even under the present rules, the courts have made use of their powers in order to adjust the terms of a contract to changed circumstances, notably in the case of leases when prices rose during the Second World War. It has been considered desirable to bring out this function in the text of the provision.

It is realised that the wording of the proposed provision does not give any detailed guidelines; this indeed would hardly be possible with a provision of the type now considered. The aim is to give the courts the control of the application and of further development. In order to clarify the issues and facilitate the future work of the courts, the report contains a detailed discussion of the main issues involved.

The report deals with the relation between the decisions of the Market Court and the Consumer Ombudsman on the one hand and the application of the proposed provision by the general courts, on the other. It is considered unlikely that any conflict will arise between the Market Court and the general courts. In the first place, they deal with different issues. The Market Court has to consider a contract term from a general

point of view, as it appears in a contract between a business enterprise and a consumer. A general court will deal with a special case where litigation has arisen and all circumstances have to be taken into account. In the second place, it seems unlikely that a party against which the Market Court has issued an injunction prohibiting a certain term will not only continue to employ this term but also plead it before a general court. Should this case arise, or should a clause that has been prohibited by the Market Court appear in a contract entered into by another party than the one against which the Market Court passed its injunction, it is probable that in matters of principle the general courts will rely heavily on the position taken by the Market Court. The same is likely to be true with regard to the activities of the Consumer Ombudsman, but with a difference arising partly from the fact that the Ombudsman not only deals with purely legal issues but also takes into account what he considers to be proper and suitable.

The report also discusses the role of the courts in the field lying outside the application of the Act Prohibiting lmproper Contract Terms. A distinction is made between contract relations where one party is supposed to be in need of special protection and other relations, although it is realized that no hard-and-fast line can be drawn between the two areas. Some parties, e. g. artisans and small farmers, may be in the same need of protection by the law as are consumers, although the special legislation enacted for the protection of consumers, including the Act Prohibiting lmproper Contract Terms, does not apply to them. For such parties, the power of the courts to modify and set aside improper contract terms may be a means of providing the protection needed. There are also contract relations to which the Act Prohibiting lmproper Contract Terms does not apply at all, e. g. sales of land, leases, loan contracts with banks, and insurance contracts. For these contracts, the courts will have to uphold more independently the principles inherent in consumer protection, by applying the present provision. With regard to typical relations between business enterprises, the courts are supposed to play a rather different role. There is a need for adjustment even of such contracts, as appears from the fact that part of the present Swedish case law on the subject deals with relations between enterprises. But the reasons for modifying the agreements will often be different. The influence of changed circumstances, particularly with regard to contracts of long duration, has already been indicated. The impossibility of wording a contract so as to deal with all possible situations in a just and equitable way also has to be taken into account. Rather than resorting to interpretation and construction against the clear words of the contract, modification seems to be a better way out.

The proposed provision is of course largely aimed against standard contracts, where terms which favour the stronger party are most likely to occur. However, as has appeared already, the provision is by no means confined to such contracts. Particularly when the court pays regard to what occurred at the making of the contract, the fact that a standard contract is involved will often be of minor importance.

As mentioned earlier, the report tries to clarify the issues by a discussion of the circumstances that the courts may take into account. More attention is devoted to general guidelines than to special types of clauses. With regard to the general guidelines, the report points to the possibility that the court is guided by the position taken by the legislator on similar questions in neighbouring fields, especially in laying down mandatory rules which cannot be set aside by the agreements of the parties. The provision proposed can thus serve as formal authority for the application of analogies in suitable cases (a technique which has in fact been often employed by Swedish courts in other circumstances). The importance of the general practice of a special trade, or the practice of the special enterprise involved when dealing with customers in general, is also pointed out. With regard to the contents of the contract, it is maintained inter alia that there should be a certain equivalence between a breach and its consequences. There is ample authority in Swedish legislation for the position that far-reaching remedies, such as the rejection of goods or the cancellation of a contract, should not be available to the aggrieved party unless the breach of the contract was fundamental. It is suggested that the same position might often be taken by the courts when applying their power to modify or set aside contract terms as being improper. Numerous other circumstances which can serve the courts for guidance are also discussed.

A few special types of contract clauses are discussed explicity in the report, but no attempt is made to cover the whole field of terms whose validity might be open to doubt. One type discussed is the so-called acceleration clause, i. e. 3 clause permitting a creditor, when the debtor is in arrear with the payment of one instalment, to collect immediately the instalments that would fall due later (cf. Uniform Commercial Code 5 1 208). It is suggested that such a clause should often not be allowed to take effect unless the delay in payment is more than insignificant (cf. what has just been said about the use of far-reaching remedies) and there is some indication that the position of the creditor is impaired. Penalty clauses, forfeiture clauses and liquidated damages clauses are also discussed, and it is proposed that the courts shall be given greater power in modifying them than they have at present. For example, they are not only to have the power to lower a penalty which would be too high but will also be able to raise a penalty which would be improperly low having regard to the seriousness of the breach.

Exemption clauses are also among those discussed. It is maintained that the view prevailing in Swedish discussion, according to which exemption clauses are invalid with regard to damage caused with intention or gross negligence but otherwise valid, is too rigid. On the one hand, there are many cases where it should be considered improper for a party to exempt himself even for negligence which is not gross. On the other hand, if one takes into account the opportunities of a party to protect himself by insurance or to avail himself of claims for damages against other defendants, even exemptions for gross negligence might be held valid under certa'm circumstances.

1. Inledning

1.1. Utredningens uppdrag

Den moderna samhällsutvecklingen har medfört att allt större krav kommit att ställas på statsmakterna när det gäller att föra en ändamålsen- lig konsumentpolitik. Under de senaste åren har också vidtagits åtskilliga lagstiftningsåtgärder för att stärka konsumenternas ställning. Åtgärderna har varit av såväl näringsrättslig som civilrättslig art. Till den näringsrätts— liga lagstiftningen hör lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring (marknadsföringslagen) och lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). Dessa lagar är inriktade på att för framtiden stärka skyddet för konsumenterna på marknaden. Tillämpning- en av lagarna är anförtrodd två särskilda myndigheter, marknadsdomsto- len och konsumentombudsmannen (KO). Civilrättsliga särregler om konsumentköp finns — förutom i lagen (1915: 219) om avbetalningsköp (avbetalningsköplagen) i lagen (1971: 238) om hemförsäljning m. m. (hemförsäljningslagen) och i konsumentköplagen(1973: 877). Dessa regler tar i första hand sikte på enskilda fall och ger anvisningar för lösningen av konkreta tvister.

Den översyn av den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen om otillbörli- ga avtalsvillkor som anförtrotts generalklausulutredningen får främst ses som ett led i den civilrättsliga regleringen av konsumentskyddet. Om detta och utredningens arbete i övrigt anförde departementschefen i direktiven följande.

Inom ramen för en effektiv konsumentskyddspolitik måste emellertid uppmärksamhet ägnas också åt de avtalsrättsliga aspekterna på förhållan- det mellan företagare och konsumenter. Vår förmögenhetsrätt vilar i stor utsträckning på lagar som kom till under 1900-talets första decennier. Dessa bärs upp av en liberalistisk grundsyn på det ekonomiska livet. ] konsekvens härmed gäller på förmögenhetsrättens område grundsatsen om avtalsfrihet. Denna avtalsfrihet har emellertid underkastats vissa inskränkningar, dels genom generellt verkande bestämmelser, 5. k. gene- ralklausuler, dels genom olika detaljbestämmelser av tvingande natur.

Bland generalklausuler av angivet slag bör främst nämnas 33 5 lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Där föreskrivs, att rättshandling inte får göras gällande, om omständigheterna vid dess tillkomst var sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om omständigheterna åberopa rättshand- lingen, och den gentemot vilken rättshandlingen företogs måste antas ha

haft sådan vetskap. Enligt 85 lagen (1936181) om skuldebrev gäller vidare att villkor som upptagits i skuldebrev kan jämkas eller lämnas utan avseende, om tillämpningen av villkoret uppenbarligen skulle strida mot gott affärsskick eller eljest vara otillbörlig. Paragrafen anses vara analogiskt tillämplig utanför skuldebrevsrättens område och kan i själva verket sägas ge uttryck åt en allmän rättsgrundsats inom förmögenhets- rätten. Liknande generalklausuler förekommer i 8 5 lagen (1915: 219) om avbetalningsköp, 34 & lagen (1927: 77) om försäkringsavtal, 9 5 lagen (1949: 345) om rätten till arbetstagares uppfinningar och för hyresavta- lens del i 3 kap. 645 lagen (1907136 5. 1) om nyttjanderätt till fast egendom. I det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk föreslås en motsvarighet till sistnämnda paragraf i fråga om arrendeavtal (8 kap. 27 å). Tvingande lagregler av olika slag finns i bl. a. lagstiftningen om avbetalningsköp, försäkringsavtal och hyresavtal.

Även om sålunda vissa inskränkningar har gjorts i avtalsfriheten gäller fortfarande som huvudregel på förmögenhetsrättens område, att lagstifta- ren har överlämnat åt avtalskontrahenterna att tillvarata sina egna intressen så långt de förmår. Härtill kommer att domstolarna har visat sig mycket återhållsamma när det gäller att tillämpa exempelvis 33 % avtalslagen eller 8 & skuldebrevslagen.

Under senare år har i olika sammanhang hävdats att den vidsträckta avtalsfriheten kan missbrukas av en starkare part. Man har därvid särskilt tryckt på att konsumenternas möjligheter att som avtalskontrahenter hävda sina intressen gentemot företagarna är tämligen begränsade. För konsumenternas köp av framför allt kapitalvaror gäller ofta på formulär tryckta avtalsvillkor, vilkas innehåll och utformning bestäms ensidigt av säljaren eller fabrikanter. Det har både i den allmänna debatten och den juridiska doktrinen gjorts gällande, att denna s. k. formulärrätt kan innefatta ett missbruk av avtalsfriheten varigenom säljarsidan skaffar sig ett otillbörligt övertag i förhållande till köparen. Behovet av särskilda skyddsregler för konsumenterna som avtalskont- rahenter har redan på olika sätt uppmärksammats av statsmakterna. Sålunda har köplagssakkunniga genom tilläggsdirektiv år 1967 fått i uppdrag bl.a. att överväga, om det kan anses erforderligt att införa särskilda köprättsliga regler till konsumenternas skydd (1968: Ju 31).1 Uppdraget avser inte bara frågan om inskränkning av den köprättsliga avtalsfriheten till skydd för konsumenter utan de sakkunniga har att göra en allmän översyn av köplagen. I uppdraget ingår bl. a. att överväga införande av en allmän regel om möjlighet att jämka avtalsvillkor efter mönster av 8 € skuldebrevslagen.

Den bristande balans som bl. a. till följd av formulärrätten karakteri- serar avtalsförhållandena mellan företagare och konsumenter har föran- lett initiativ från statsmakternas sida också på det näringsrättsliga planet. I en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ju 197023) presenteras sålunda ett förslag till lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Den föreslagna lagen innehåller en generalklausul. Enligt generalklausulen skall det tilltänkta nya marknadsrådet — om det finner att villkor, som en näringsidkare tillämpat i förhållande till konsument i avtal om köp av vara eller tjänst, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter otillbörligen gynnar näringsidkaren kunna vid vite förbjuda honom att i framtida avtal ta in samma eller liknande villkor. Uppgiften att övervaka marknaden och att ta initiativ till att frågor underställs marknadsrådet skall enligt departementspromemorian anför- tros åt konsumentombudsmannen.

' Sådana särskilda regler har tillskapats genom konsumentköplagen, vilken trätt i kraft den 1 januari 1974.

Om den i promemorian föreslagna näringsrättsliga lagstiftningen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor genomförs1 , kommer konsumenter- na indirekt att få ett betydligt starkare inflytande när det gäller frågan om den närmare utformningen av avtal mellan näringsidkare och konsumenter. Avsikten är att den nya lagstiftningen skall tillämpas av marknadsrådet utan bundenhet av de grundsatser som hittills varit vägledande vid domstolarnas tillämpning av tidigare generalklausuler. Det finns anledning räkna med att en omfattande sanering av framför allt formulärrätten skall kunna ske på denna väg.

Ett genomförande av detta förslag aktualiserar givetvis frågan om innehållet i de civilrättsliga generalklausulerna. Frågan är om man behöver befara att det skall uppkomma någon mer betydande diskrepans mellan den bedömning av avtalsvillkor från näringsrättsliga synpunkter som enligt förslaget skall ske i marknadsrådet och den rent civilrättsliga prövning av samma eller liknande villkor som i enskilda fall kan komma upp vid de allmänna domstolarna. Vid bedömningen härav bör beaktas att marknadsrådets praxis sannolikt kommer att öva ett avsevärt inflytande på domstolarnas rättstillämpning när det gäller de förmögen- hetsrättsliga generalklausulerna, t.ex. 33 & avtalslagen eller 8 % skulde- brevslagen. Jag anser därför att promemorieförslaget i och för sig kan genomföras utan att de civilrättsliga generalklausulerna ändras. Men man kan inte bortse från att dessa klausuler både enligt sin lydelse och de grundsatser för deras tillämpning som har kommit till uttryck i förarbetena till resp. lagar i princip är avsedda att tillämpas med en återhållsamhet, som inte rimmar väl med de konsumentskyddspolitiska synpunkter som enligt vad som uttalas i departementspromemorian bör vara vägledande vid tillämpningen av en lagstiftning om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor.

Konflikter kan alltså uppkomma, och man ställs här inför problem av rättslig art, som sammanhänger med spörsmålet i vad mån en rättshand- ling som företagits i strid mot t. ex. ett enligt offentligrättsliga regler meddelat förbud är eller kan vara civilrättsligt giltig. Den frågan är omdiskuterad och oklar (se bl. a. NJA 1935 s. 631, 1942 s. 614, 1947 s. 137, 1953 s. 99 samt prop. 1969: 78 s. 38, 56, 86 och 92). Det är uppenbart att konflikter och problem av detta slag bör undvikas. Redan häri ligger ett starkt skäl att se över den civilrättsliga lagstiftningen i aktuella hänseenden och bringa den i närmare överensstämmelse med den näringsrättsliga reglering som promemorieförslaget syftar till.

För en sådan översyn kan emellertid också anföras skäl som är helt oberoende av de näringsrättsliga aspekterna. Med den nuvarande utform- ningen av generalklausulerna kan dessa i dagens samhälle inte anses ge ett adekvat uttryck för förhärskande uppfattning om vad som bör gälla i förhållandet mellan företagare och konsumenter. Det allmänna synsätt som präglar den aktiva konsumentpolitik statsmakterna bedriver idag bör direkt återspeglas också i lagstiftningen på förmögenhetsrättens område. Det bör härvid uppmärksammas att generalklausulerna måste kunna självständigt utnyttjas som instrument i strävandena mot ett förstärkt skydd för konsumenterna. Med hjälp av en näringsrättslig lagstiftning om förbud mot obehöriga avtalsvillkor kan inte åstadkommas en fullständig sanering. Skydd mot otillbörliga avtalsvillkor måste kunna beredas också konsumenter vilka sluter sådana avtal med näringsidkare som inte har uppmärksammats av konsumentombudsmannen eller prövats av mark- nadsrådet.

Jag vill under hänvisning till dessa synpunkter förorda att en översyn

' Lagstiftningen har genomförts genom tillkomsten av avtalsvillkorslagen, vilken trätt i kraft den ljuli 1971.

av vissa förmögenhetsrättsliga generalklausuler om ogiltigförklarande eller jämkning av otillbörliga avtalsvillkor nu kommer till stånd. En sådan översyn bör lämpligen utföras av särskilt tillkallad sakkunnig.

En framtida reform bör i första hand gå ut på att ge domstolarna vidgade möjligheter att i det särskilda fallet ogiltigförklara eller jämka avtal eller avtalsvillkor vilkas tillämpning framstår som otillbörlig. Reformen bör närmast inriktas på de förut nämnda generalklausulerna i avtalslagen, skuldebrevslagen och lagen om avbetalningsköp. Den sakkun- nige bör emellertid också överväga huruvida de civilrättsliga generalklau- sulerna i försäkringsavtalslagen, lagstiftningen om nyttjanderätt till fast egendom och lagen om arbetstagares uppfinningar, bör ändras i konse- kvens med ändringen av de nyss omnämnda klausulerna.

Den sakkunniges översyn bör allmänt sett riktas på en framtida reglering som medger en betydligt mindre restriktiv tillämpning än de nuvarande generalklausulerna anses ge utrymme för. I första hand bör därvid hänsyn tas till konsumenternas behov av skydd. Översynen bör dock inte ske uteslutande från den synpunkten. Den sakkunnige bör även utreda frågan om behovet av större flexibilitet när det gäller tillämpning- en av generalklausulerna i förhållandet mellan företagare.

Den nyss berörda frågan om den civilrättsliga giltigheten av rättshand- lingar som företagits i strid mot förbud som meddelats med stöd av näringsrättslig lagstiftning bör särskilt uppmärksammas av den sakkunni- ge. Under utredningsarbetet måste också undersökas vilken inverkan en ändring av de aktuella generalklausulerna kan få på andra avtalsrättsliga regler eller grundsatser.

En mera omfattande tillämpning av avtalsrättsliga generalklausuler av detta slag kan ibland leda till svårigheter för avtalsparter att bedöma i vad mån avtal blir rättsligen bindande. De rättssäkerhetsproblem detta kan ge upphov till bör behandlas under utredningsarbetet. En avvägning måste ske mellan å ena sidan behovet av att i konsumenternas intresse kunna beakta omständigheterna i det särskilda fallet och att anpassa rättsbild- ningen till fortgående förändringar i samhället samt å andra sidan önskemålet att lagstiftningen utformas så, att allmänheten och domsto- larna får så god vägledning som möjligt när det gäller att tolka lagen. Väsentligt är emellertid att en önskvärd rättsutveckling inte hämmas av detaljerade lagbestämmelser, byggda på rekvisit som kan väntas mer eller mindre snabbt bli föråldrade. Det blir en viktig uppgift för den sakkunnige att ta ställning till hur dessa avvägningar bör göras.

Vissa skäl talar för att en reform bör lagtekniskt genomföras så att de olika generalklausulerna ersätts av en i 3 kap. avtalslagen intagen bestämmelse som får generell giltighet på hela det förmögenhetsrättsliga området. En sådan lagstiftningsteknik kan aktualisera frågan om följd- ändringar i övriga bestämmelser i 3 kap. avtalslagen. Tillförs 3 kap. avtalslagen en sådan mer omfattande generalklausul än den som nuvarande 33 5 innehåller kan det nämligen bli nödvändigt att arbeta om systematiken i kapitlet. Det får ankomma på den sakkunnige att överväga vilken lagteknisk uppbyggnad av kapitlet som i sådant fall ter sig mest ändamålsenlig.

Avtalslagen innehåller i 36 å en regel om att 5. k. avtalsvite kan nedsättas, om utkrävande av vitet finnes vara uppenbart obilligt. Regeln gäller enligt 37 5 första stycket avtalslagen även för s. k. förverkande- och förfalloklausuler. Om en mer omfattande generalklausul införs ikapitlet kan detta påverka utformningen av dessa bestämmelser. Den sakkunnige bör därför särskilt överväga i vad mån dessa paragrafer bör ändras. I sak bör riktpunkten härvid vara att möjligheterna att jämka avtalsvitet m. m. förstärks.

Reglerna om s. k. konkurrensklausuler i 38 & avtalslagen kan i och för

sig komma att påverkas av en reform i den riktning som här blir aktuell. Paragrafen rör emellertid i väsentlig mån specifikt arbetsrättsliga förhål- landen, och hithörande frågor är f. n. föremål för överläggningar mellan arbetsmarknadsparterna. Ingrepp i denna reglering bör därför helst inte företas i detta sammanhang.

Utredningsarbetet berör lagar som har tillkommit i nordiskt samarbete. Vid överläggningar i saken som nyligen har hållits mellan kontaktmännen för nordiskt lagsamarbete har man från de övriga nordiska ländernas sida förklarat sig beredd att delta i ett utredningsarbete rörande de här aktualiserade problemen. Den sakkunnige skall bedriva sitt arbete i samarbete med motsvarande utredningsorgan i de övriga nordiska länderna. I arbetet bör eftersträvas att bevara den nordiska rättslikhet som nu består på de berörda rättsområdena så långt detta låter sig göra med hänsyn till de allmänna konsumentpolitiska mål jag redovisat i det föregående.

Riksdagen har i skrivelse den 4 december 1963 nr 383 till Kungl. Maj: t i anledning av väckta motioner om begränsning av konkurrensklau- suler i anställningsavtal och under åberopande av andra lagutskottets utlåtande nr 74 anhållit att problemen i fråga om användning av konkurrensklausuler i anställningsavtal utreds förutsättningslöst. Kungl. Maj:t har den 10 augusti 1973 beslutat överlämna skrivelsen till generalklausulutredningen för att beaktas vid fullgörandet av dess

uppdrag.

1.2. Utredningens arbete

Som framgår av direktiven har utredningen i första hand haft att ta hänsyn till konsumenternas behov av skydd. Utredningsuppdraget har emellertid inte varit begränsat till konsumentskyddsområdet utan arbetet har inriktats på en samlad bedömning av frågan om giltigheten av otillbörliga avtalsvillkor inom hela förmögenhetsrätten.

För att skapa underlag för en sådan allmän översyn av generalklausu- lerna inom förmögenhetsrättenl har utredningen under 1973 och 1974 haft överläggningar med myndigheter, organisationer och andra som berörts av arbetet. Därvid har följande områden behandlats:

Kredit— och kapitalmarknaden Hyra och arrende

Försäkring

Köp av fast egendom, entreprenad Köp av lös egendom utanför konsumentområdet Konsumentområdet

Upphovsrätt, patent, licenser, arbetstagares uppfinningar

SPÄU'PPPZ—

' Med detta uttryck avses i det följande 33 & avtalslagen, 8 & skuldebrevslagen, 8 5 första stycket avbetalningsköplagen, 34 & försäkringsavtalslagen, 9 'g' lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar, 29 & lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt 8 kap. 27 å och 12 kap. 64 & jordabalken.

8. Arbetsmarknaden 9. Transporträtt 10. Associationsrätt

I samband med överläggningarna har utredningen samlat in och granskat standardkontrakt inom resp. områden.

Utredningen har samrått med de övriga utredningar som arbetar inom konsumentskyddsområdet, nämligen köplagsutredningen, kreditköpkom- mittén, konsumenttjänstutredningen och hemförsäljningskommittén.

Utredningsarbetet har bedrivits i nordiskt samarbete och de lagändring- ar som utredningen utarbetat har diskuterats vid nordiska överläggningar. I Norge behandlas frågan av det år 1971 tillsatta Standardkontraktutval- get (ordförande ekspedisjonssjef Lars Oftedal Broch). Finland har företrätts av försäkringsöverdomaren J uha-Veikko Hiekkaranta och lagstiftningsrådet C. G. af Schultén. Från Danmark har professorn Stig Jorgensen medverkat som observatör.

2. Bakgrunden till utredningens förslag

2.1. Allmänt om den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen

Den nuvarande förmögenhetsrättsliga lagstiftningen vilar i stor utsträck- ning på lagar som kom till under 1900-ta1ets. första decennier. Dessa lagar präglas av den sedan gammalt förhärskande uppfattningen att en inom det förmögenhetsrättsliga området i laga form och utan viljefel tillkommen rättshandling så gott som undantagslöst skall vara bindande för den som har företagit rättshandlingen. Lagstiftaren har betraktat avtalskontrahenterna som två socialt och ekonomiskt likställda parter och har i konsekvens härmed överlämnat åt dem att själva ta till vara sina intressen.

Grundsatsen om avtalsfrihet har emellertid fått underkastas vissa inskränkningar. Utan stöd av skriven lag har det sålunda sedan gammalt ansetts att utfästelser som strider mot goda seder, t. ex. åtaganden i samband med spel eller vad, i viss utsträckning kan lämnas utan avseende av domstolarna. Vidare fanns i äldre lagstiftning några exempel på att parternas handlingsfrihet hade inskränkts genom tvingande regler, t. ex. det i 9 kap. 6 & handelsbalken meddelade förbudet mot högre ränta än 6 % och det genom en förordning från år 1815 införda förbudet mot vite vid försträckning. Den äldre rätten präglades emellertid av stor restriktivi— tet när det gällde att inskränka den förmögenhetsrättsliga avtalsfriheten.

Under innevarande sekel har emellertid motståndet mot sådana inskränkningar brutits successivt. Ofta har det därvid varit behovet av skydd för den presumtivt svagare parten iett avtalsförhållande som varit vägledande för lagstiftaren. Inskränkningarna har skett dels genom detaljbestämmelser av tvingande natur, dels genom mera generellt hållna lagregler om underkännande av rättshandlingar som av en eller annan anledning inte ansetts vara förtjänta av rättsordningens stöd. Vidare har avtalsfriheten i viss mån inskränkts med stöd av allmänna rättsgrundsatser som inte skrivits in i lag utan utbildats i rättstillämpningen.

Metoden med tvingande lagstiftning har sedan länge kommit till användning inom sådana områden som arrende, hyra, försäkring och avbetalningsköp. Under de senaste åren har nya tvingande regler tillkommit bl. a. beträffande vissa köp- och s. k. abonnemangsavtal som ingåtts i köparens bostad eller under likartade förhållanden (hemförsälj— ningslagen) samt beträffande köp där säljaren är näringsidkare och

köparen konsument som förvärvar varan huvudsakligen för enskilt bruk (konsumentköplagen).

Samtidigt som antalet tvingande lagregler ökat, har det framstått allt klarare att det inte är möjligt att på denna väg täcka alla de situationer där det kan vara befogat att inskrida mot avtalsvillkor. De tvingande specialbestämmelserna har därför kompletterats med regler av mera generell natur. Sålunda infördes i 3 kap. 1 1915 års avtalslag ett flertal bestämmelser med syfte bl. a. att i avtalsförhållanden skydda en underlägsen kontrahent mot missbruk av motpartens övermakt. Hit hör förutom de i lagens 28—32 åå upptagna bestämmelserna om tvång, svek m. m. den s. k. generalklausulen i 33 & avtalslagen. I denna föreskrivs att rättshandling inte får göras gällande, om omständigheterna vid dess tillkomst var sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om omständigheterna åberopa rättshandlingen, och den gentemot vilken rättshandlingen företogs måste antas ha haft sådan vetskap. Genom bestämmelsen har lagstiftaren öppnat en möjlighet för domstolarna att komma åt ohederliga förfaranden som inte direkt träffas av lagens övriga, mera specificerade ogiltighetsanledningar. Utmärkande för 33 & avtalslagen är att den tar sikte på omständigheterna vid avtalets ingående.

Utöver de nu nämnda ogiltighetsbestämmelserna innehåller avtalslagen särskilda regler om jämkning av avtal på grund av deras innehåll. Dessa bestämmelser har karaktären av inskränkningar i avtalsfriheten i särskilda fall, där erfarenheten visat att riskerna för den ekonomiskt svagare parten är särskilt stora. Reglerna återfinns i 36 och 37 %% (vites— och förverkandeklausuler) samt i 38 & (konkurrensklausuler).

Mera vittgående bestämmelser om jämkning av avtal på grund av deras innehåll har därefter införts iett flertal lagar. Den centrala generalklausu- len av denna typ finns i 85 lagen (1936:81) om skuldebrev. Enligt denna paragraf kan villkor som upptagits i skuldebrev jämkas eller lämnas utan avseende, om tillämpningen av villkoret uppenbarligen skulle strida mot gott affärsskick eller eljest vara otillbörlig. Bestämmelsen torde redan från tillkomsten ha gett uttryck för en generellt tillämplig obligationsrättslig grundsats. Liknande generalklausuler förekommer i 8 & lagen (1915: 219) om avbetalningsköp, 34 & lagen (1927: 77) om försäkringsavtal, 9 5 lagen (1949: 345) om rätten till arbetstagares uppfinningar, 29% lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt i 8 kap. 27 å och 12 kap. 64 åjordabalken.

Som exempel på allmänna rättsgrundsatser som utbildats av rättspraxis skall här nämnas den i anslutning till 33 & avtalslagen utvecklade s.k. förutsättningsläran. Vidare bör erinras om att domstolarna i viss utsträckning kan komma till rätta med villkor som är särskilt ogynnsam- ma för ena avtalsparten genom att tolka avtalet så att alltför stötande verkningar undviks.

2.2. Konsumentskyddslagstiftningeni Sverige

Statsmakterna har mot bakgrund av de förändringar som under senare år ägt rum inom konsumtionsvarumarknaden vidtagit en rad initiativ för att stärka konsumenternas ställning. Av genomförd lagstiftning har tidigare nämnts marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen, hemförsäljningslagen och konsumentköplagen. Därtill kommer lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Andra frågor med anknytning till generalklausulutredningens uppdrag är föremål för utredning. Köplagsut- redningen arbetar med en revision av den allmänna köplagen. Frågor om avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit samt om konsumentskydd vid tjänster till privatperson utreds av kreditköpkom- mittén resp. konsumenttjänstutredningen. Utredning pågår vidare angåen- de vissa ändringar i hemförsäljningslagen och beträffande möjligheterna att lagstifta om öppet köp vid konsumentköp (hemförsäljningskommit— tén). Även försäkringsavtalslagen är föremål för översyn i syfte bl. a. att stärka de enskilda försäkringstagarnas ställning (försäkringsrättskom- mittén).

I det följande skall lämnas en kortfattad redogörelse för innehållet i de nu nämnda lagarna och för direktiven för de pågående utredningarna.

Marknadsföringslagen trädde i kraft den 1 januari 1971. Syftet med lagen är främst att skydda konsumenterna mot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i reklam eller annan marknadsföring. Lagens centrala bestämmelse (1 &) utgörs av en generalklausul, vilken gör det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknads- föring av vara eller tjänst företagen handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Förbud skall i regel förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen ingår i lagen bl. a. straffbestämmelser rörande speciella marknadsföringsåtgärder, såsom uppsåtligt vilseledande reklam. Lagen är till sin karaktär näringsrättslig och hänför sig således inte till näringsidka- rens förhållande till enskilda konsumenter (eller näringsidkare) på grund av köp eller annat avtal utan till hans verksamhet i stort.

Tillämpningen av lagen är i huvudsak anförtrodd två särskilda myndigheter, marknadsdomstolen och KO. Domstolen är enda instans i ärenden om förbud enligt generalklausulen. KO övervakar marknaden och för det allmännas talan inför marknadsdomstolen.

Avtalsvillkorslagen trädde i kraft den 1 juli 1971 och ansluter till marknadsföringslagen. Det väsentliga syftet med lagen som liksom marknadsföringslagen är av näringsrättslig natur är att ge underlag för en förbättrad awägning mellan konsument- och företagarintressen vid utformningen av kontraktsformulär som används på konsumtionsmarkna- den i olika branscher. Också denna lags centrala bestämmelse (1 &) utgörs av en generalklausul, som ger möjlighet att förbjuda näringsidkare att vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk använda villkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäligt mot konsumenten. Motsvarande gäller beträffande erbjudande till konsument att förvärva nyttjanderätt till lösöre. Från lagens tillämpningsområde har undantagits verksamhet som står under

tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen. Förbud skall i regel förenas med vite.

Tillämpningen av lagen ankommer i första hand på marknadsdomsto- len och KO. Till grund för lagen ligger tanken att KO skall övervaka marknaden och ta upp förhandlingar med företrädare för näringsidkarna i syfte att få till stånd ändring i sådana villkor som kan anses oskäliga. Han skall härvid i första hand försöka uppnå rättelse på frivillig väg. Lagen ger honom emellertid möjlighet att om förhandlingarna blir resultatlösa föra talan inför marknadsdomstolen om förbud enligt generalklausulen. Domstolens uppgift är i sådant fall att göra en bedömning av om ett använt villkor typiskt sett är oskäligt gentemot konsumenterna sedda som ett kollektiv. Marknadsdomstolen skall alltså inte gå in på en granskning av individuella avtal, och ett förbud från domstolens sida mot visst villkor gäller enligt lagen endast den aktuelle näringsidkarens användning av villkoret i framtiden. Domstolens avgörande kan inte överklagas. I det fall förbudsfråga inte är av större vikt kan KO — i stället för att gå till marknadsdomstolen — anmoda näringsidkaren att självmant godkänna ett förbud mot villkoret (s. k. förbudsföreläggande). Godkänns sådant föreläggande, gäller det som förbud av marknadsdomstolen.

En närmare redogörelse för lagens innehåll och tillämpning lämnasi avsnitt 3.2.

Hemförsäljningslagen trädde också den i kraft den 1 juli 1971. Medan marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen är av näringsrättslig natur är hemförsäljningslagen av civilrättslig karaktär. Lagen syftar till att skydda konsumenten mot påtryckning och överrumpling vid hemförsäljning och jämförbara försäljningsformer. Den ger därför konsumenten möjlighet att frånträda vissa köp- och s.k. abonnemangsavtal som har ingåtts i hans bostad eller under andra likartade förhållanden genom att inom en vecka skriftligen meddela säljaren att han frånträder avtalet (s. k. ångervecka).

Enligt 1 & äger lagen tillämpning vid yrkesmässig försäljning av lös egendom för enskilt bruk, under förutsättning att köparen avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med säljaren eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. Lagen gäller under motsvarande förut- sättningar också i fråga om vissa avtal varigenom en näringsidkare åtar sig att fortlöpande tillhandagå en konsument med tjänster. Om ett köpeavtal ingås och fullgörs på ömse sidor vid sammanträffandet, är lagen inte tillämplig. För att köparen skall få kännedom om sin rätt att frånträda avtalet, skall säljaren vid sammanträffandet lämna honom särskild underrättelse enligt hemförsäljningslagen (2 €). Underrättelsen skall lämnas och kvitteras på särskilt formulär. Iakttas inte dessa bestämmelser blir konsumenten över huvud taget inte bunden av sin beställning. Har köparen frånträtt avtalet skall i princip vardera parten lämna tillbaka vad han har tagit emot. Har säljaren inte hämtat godset inom tre månader, tillfaller det köparen utan kostnad (4 och 5 åå). Avger köparen sitt anbud till ombud för säljaren och meddelar säljaren att han antar anbudet, skall han anses ha godtagit anbudet sådant det framförts till ombudet, om inte annat uttryckligen anges eller uppenbart framgår av

omständigheterna (3 5). Bestämmelsen syftar till att ge köparen ett bättre skydd i de fall då en s. k. sidolöpare har förekommit. Hemförsälj- ningslagen är av tvingande natur. Villkor, varigenom köparens rättigheter enligt lagen inskränks, är sålunda ogiltigt (6 5).

Under år 1973 har en särskild utredning tillsatts för att se över lagen (se nedan).

Konsumentköplagen trädde i kraft den 1 januari 1974 och innehåller särskilda tvingande köprättsliga regler till konsumenternas skydd. Lagen är av civilrättslig karaktär och upptar bl. a. regler med anknytning till marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Den innehåller inte någon fullständig reglering av köparens ställning utan anger endast vissa grundläggande befogenheter, dvs. det minimiskydd, som köparen under alla förhållanden skall ha vid köp av varor för enskilt bruk. I frågor som inte regleras i lagen skall 1905 års köplag — kompletterad eller ersatt av avtal — gälla.

Lagen skall tillämpas när konsument av näringsidkare köper vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet (1 5). Den gäller sålunda inte när annan än konsument är köpare eller när köpet skett från privatperson. Dock gäller lagen i fråga om köp från annan än näringsidkare, om köpet förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren.

Huvuddelen av lagen rör köparens förhållande till säljaren. Regleringen syftar framför allt till att ge köparen rättsligt stöd för att framtvinga riktig prestation från säljarens sida. Lagen upptar emellertid också bestämmelser om köparens förhållande till varans tillverkare m. fl. Vidare innehåller lagen regler som syftar till att skydda köparen mot vissa förfaranden vid kreditköp som medför att köparens rättsliga ställning försämras.

I lagen preciseras till en början köparens minimibefogenheter om säljaren inte levererar varan i rätt tid (3 €). Om dröjsmålet inte är av ringa betydelse för köparen har han rätt att häva köpet, såvida säljaren trots uppmaning inte levererar varan inom skälig tid. I vissa fall får köparen häva köpet utan att dessförinnan ha gjort någon särskild uppmaning. Detta gäller, om det på annat sätt måste ha stått klart för säljaren att dröjsmålet inte är av ringa betydelse för köparen. Köparen har också rätt att vid dröjsmål innehålla betalningen tills varan hålls honom till handa.

Lagen reglerar vidare köparens befogenheter vid fel i varan. Härvid skils mellan det fallet att säljaren eller annan för hans räkning, t. ex. tillverkaren, åtagit sig att avhjälpa felet (4 5) och det fallet att något sådant åtagande inte gjorts (5 5). Avhjälps i det förra fallet inte felet inom skälig tid efter det att köparen framställt anspråk på grund av felet eller levereras inte inom samma tid felfri vara i den felaktigas ställe, kan köparen alltid göra avdrag på köpeskillingen, kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet eller, om felet inte är av ringa betydelse för honom, häva köpet. Föreligger inte något åtagande att avhjälpa fel, kan köparen göra avdrag på köpeskillingen eller, om felet inte är ringa, häva köpet. Har köparen framställt anspråk på grund av felet och erbjuder sig säljaren att rätta detta eller att lämna felfri vara, får köparen dock inte göra

gällande befogenhet som nyss sagts, om rättelsen sker genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för honom.

Vid såväl dröjsmål som fel i varan har köparen rätt att med viss begränsning hålla betalningen inne tills säljaren fullgör sin prestation (3 5 andra stycket, 45 andra stycket och 5 5 andra stycket). Köparen kan vidare få skälig ersättning för särskilda utgifter som har har ådragit sig till följd av dröjsmål eller fel (6 5).

Lagen behandlar också frågan om säljarens ansvar för vilseledande uppgifter om varans beskaffenhet eller användning (7 5). Säljaren ansvarar inte bara för uppgifter som lämnas vid köpetillfället utan också för uppgifter i reklamen beträffande varan, t. ex. i annons eller annat meddelande som är avsett att komma till allmänhetens eller köparens kännedom. Kan den vilseledande uppgiften antas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäftad med fel. Säljaren medges dock bl. a. viss rättelsemöjlighet. Hans ansvar omfattar i viss utsträckning även uppgifter som lämnats av varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan.

Lagen innehåller inte några tvingande regler av generell natur som slår fast vilka krav köparen skall kunna ställa på varans kvalitet. I två bestämda hänseenden ges dock bestämmelser till konsumenternas skydd (8 å). Om en vara säljs i strid mot försäljningsförbud som har meddelats från hälso- eller säkerhetssynpunkt, skall varan anses behäftad med fel. Detsamma gäller om varan är så bristfällig att den inte kan användas utan uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa. En särskild regel ges vidare om köparens ställning när varan sålts ”i befintligt skick” (9 €). Regeln syftar till att hindra att en säljare enbart genom att föra in detta förbehåll i avtalet skall undgå allt ansvar för varans beskaffenhet.

I fråga om sådan tidsbestämd garanti beträffande varan som lämnats av säljaren eller annan för hans räkning innehåller lagen en regel om lättnad i bevisbördan för köparen vad angår uppkomsten av fel i varan (10 5).

I lagen ingår även regler om vad köparen har att iaktta vid reklamation (11 5). Han skall reklamera inom skälig tid från det att han märkt eller bort märka felet. Om varans tillverkare eller annan genom garanti har åtagit sig att avhjälpa fel i varan, kan reklamation göras hos antingen tillverkaren eller säljaren.

Beträffande köparens förhållande till varans tillverkare m. fl. reglerar lagen två fall då konsumenten "kommer i förbindelse med varans tillverkare, generalagent eller annan i tidigare säljled (12—14 åå). Det första fallet gäller den situationen att tillverkaren eller annan för säljarens räkning åtagit sig att avhjälpa fel i varan men visar försummelse vid fullgörande av åtagandet. I sådant fall har konsumenten rätt till ersättning för skada, om skadan inte är ringa. Om konsumenten har förmåtts att köpa varan genom vilseledande uppgift om denna från tillverkaren eller annan i tidigare säljled kan han ha rätt till skadestånd av denne. En förutsättning är dock att den vilseledande uppgiften har lämnats uppsåtligen eller av vårdslöshet.

Lagens regler om kreditköp avser att skydda köparen mot att behöva betala till särskild kreditgivare, även om säljaren inte skulle ha fullgjort

sin prestation enligt köpavtalet. Skyddet kommer till uttryck på tre sätt. För det första innehåller lagen en regel om att klausul, varigenom köparen avsäger sig rätt att framställa invändningar på grund av köpet mot den som förvärvat säljarens fordran på köpeskillingen, skall vara ogiltig (15 5). För det andra ges en regel som ger köparen motsvarande invändningsrätt mot långivare, när köpeskillingen erlagts med belopp som köparen genom säljarens förmedling erhållit som lån av bank eller annan, med vilken säljaren samarbetar för sådan förmedling av län (16 å). Regeln tar främst sikte på s. k. låneköp och liknande. Slutligen innehåller lagen ett straffsanktionerat förbud för säljaren att av köparen ta emot växelförbindelse eller annan löpande fordringshandling beträffande det som inte erlagts av köpeskillingen i samband med köpet (17 5).

Lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden trädde ikraft den 1 juli 1974. Lagen syftar till att mindre tvister i större utsträckning skall lösas under medverkan av domstolarna. En viktig utgångspunkt har härvid varit att kostnaderna i förfarandet inte får bli högre än att det blir möjligt och rimligt från ekonomisk synpunkt att göra sin rätt gällande även när tvisten gäller ett mindre värde. Någon ändringi den verksamhet som bedrivs av allmänna reklamationsnämnden är inte avsedd, utan förfarandet skall ses som ett komplement till denna verksamhet. Det förenklade förfarandet avses bli tillämpligt i dispositiva mål, främst tvister om köp av lös egendom, uthyrning av bilar, maskiner eller andra lösa saker, arbetsbeting, lån av saker eller pengar samt skadestånd. Tvisteföremålets värde får i regel inte överstiga ett halvt basbelopp. Oavsett värdet skall dock en tvist kunna tas upp i det förenklade förfarandet om den huvudsakligen rör fråga varöver allmänna reklama- tionsnämnden avgett utlåtande. Klausul i avtal mellan näringsidkare och konsument om att framtida tvist i anledning av avtalet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän får inte göras gällande, om tvisteföremålets värde inte är högre än ett halvt basbelopp. I syfte att få ned parternas rättegångskostnader är förfarandet utformat så att parterna kan föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde. Tingsrätten skall hjälpa allmänheten med allmänna råd och upplysningar om olika möjligheter att få tvister prövade vid domstol eller reklamationsorgan. Om tvisten förs till domstol, skall domstolen bistå och vägleda parterna vid talans utförande samt se till att tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett. Rätten skall också försöka förlika parterna. Tappande part skall i princip vara skyldig att ersätta motparten hans rättegångskostnader, men omfattningen av ersättningsgilla kostnader begränsas. Tingsrättens avgörande får överprö- vas av hovrätten endast ivissa särskilt angivna fall efter prövningstillstånd av hovrätten. Sådant tillstånd blir möjligt exempelvis när prejudikatfråga föreligger eller när rättstillämpningen är klart oriktig. Prövning i högsta domstolen kan ske enligt vanliga regler.

Köplagsutredningen tillsattes år 1962 med uppdrag dels att följa arbetet i en i Finland tillsatt kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till lag om köp av lös egendom, dels att överväga om det bl. a. med hänsyn till pågående arbete att åstadkomma en internationell köplag föreligger anledning att föreslå ändringar i den svenska köplagen.

Uppdraget vidgades år 1967 till att avse även en begränsad översyn av köplagen. Till frågor som borde särskilt uppmärksammas hörde spörsmå- let om införande av en allmän regel om möjlighet att jämka avtalsvillkor efter mönster av 8 & skuldebrevslagen. Samtidigt uppdrogs åt utredningen att överväga behovet av särskilda köprättsliga regler till skydd för konsumenterna. Sistnämnda del av uppdraget har avslutats och resulterat i att statsmakterna antagit en särskild konsumentköplag.

Kreditköpkommittén tillkallades år 1971 och har enligt direktiven att särskilt överväga vilka lagstiftningsåtgärder som behöver vidtas med anledning av de nya former för konsumtionskredit som har vunnit utbredning på marknaden. Prövningen härav skall i första hand ta sikte på konsumenternas intressen. I samband härmed bör enligt direktiven också ske en allmän översyn av avbetalningsköplagen.

Konsumenttjänstutredningen tillsattes år 1972 och har till uppgift att utarbeta en civilrättslig lagstiftning till konsumenternas skydd på serviceområdet. Varken konsumentköplagen eller den allmänna köpla- gen är i princip tillämplig på avtal om serviceverksamhet utan i stort sett saknas reglering i lag. I betydande utsträckning tillämpas dock köplagens regler analogt. Marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen gäller emel- lertid även för tjänster. Bland de typer av avtal som särskilt berörs i direktiven för utredningen är avtal om arbete på lös sak (t. ex. underhålls-, reparations— eller ändringsarbeten), avtal om behandling av person (t. ex. sjukvård, tandbehandling och skönhetsvård), tjänster av ”immateriell” art (t. ex. undervisning och juridisk rådgivning) och avtal om sällskapsresor.

Hemförsäljningskommittén tillsattes år 1973. Utredningen har till uppgift att överväga vilka ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas för att skapa tillräckliga garantier för att hemförsäljningslagens regler om skydd för konsumenterna verkligen blir effektiva. En möjlighet som anvisas i direktiven är att lagens regler om formerna för ingående av avtal straffsanktioneras. Ett alternativ är att förbjuda näringsidkare som missbrukat hemförsäljningen att i fortsättningen bedriva sin verksamhet i den formen. Utredningen skall vidare undersöka vilka möjligheter det finns att bereda konsumenterna bättre skydd vid försäljning per telefon och om det finns skäl att utvidga hemförsäljningslagens tillämpningsom- råde att omfatta även kontantköp i viss utsträckning. Slutligen ingår i uppdraget också att undersöka frågan om införande av tvingande lagstiftning om öppet köp.

Försäkringsrättskommittén tillkallades år 1974 med uppgift att göra en översyn av försäkringslagstiftningen. Syftet med utredningen är i första hand att stärka de enskilda försäkringstagarnas ställning. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt de regler i försäkringsavtalslagen som avgränsar försäkringstagarnas skydd, bl. a. bestämmelserna om försäk- ringstagares upplysningsplikt, rättsverkningarna av att försäkringstagaren har framkallat försäkringsfallet och om underlåtenhet att erlägga premie i föreskriven tid. Det bör enligt direktiven övervägas att införa skyldighet för försäkringsbolagen att i förväg låta tillsynsmyndigheten granska allmänna försäkringsvillkor för åtminstone vissa branscher. Vidare bör

kommittén överväga om försäkringslagstiftningen på några punkter bör innehålla speciella regler som tar sikte på att skydda enbart konsumenter.

2.3. Konsumentskyddslagstiftningen i övriga nordiska länder

Frågan om lagstiftning till konsumenternas skydd har vid olika tillfällen varit föremål för överväganden i nordiska sammanhang. Flertalet av de utredningar för vilka redogörelse har lämnats i föregående avsnitt bedriver också sin verksamhet i nordiskt samarbete.

I det följande skall lämnas en kortfattad redogörelse för vissa delar av det lagstiftningsarbete som f. n. äger rum inom konsumentområdet i de övriga nordiska länderna.

Vad först gäller skydd mot otillbörliga marknadsföringsmetoder så trädde en lag om kontroll av marknadsföring i kraft i Norge den 1 januari 1973. Lagens centrala bestämmelse är en generalklausul som förbjuder att det i näringsverksamhet företas handlingar som ”strider mot god forretningsskikk naeringsdrivende imellom eller er urimelig i forhold til forbrukere”. Tillsynen enligt lagen omhänderhas av ett marknadsråd och en konsumentombudsman med i stort sett samma funktioner som enligt den svenska marknadsföringslagen.

] Danmark utreds frågan av den år 1960 tillsatta forbrugerkornmissio— nen under handelsministeriet. Kommissionen avgav i mars 1973 delbe- tänkande med förslag till ”Lov om Markedsforing m. v.”.1 Lagförslaget innehåller bestämmelser om förbud mot handlingar som står i strid med god sed i fråga om marknadsföring, till vilket även hänförs otillbörliga avtalsvillkor i standardkontrakt. Vidare föreslås regler om en ”forbruger- ombudsmandsinstitution”, som skall ha tillsyn över marknadsföringen. Vidare föreslås inrättande av ”et almindeligt forbrugerklagenaevn”.

I Finland har man inom justitiedepartementet tillsatt en arbetsgrupp som har till uppgift att göra upp en plan för den lagstiftning som krävs för regleringen av förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter.

Beträffande frågan om avralsklausuler i standardformulär så har denna såvitt gäller Danmark som nyss nämnts behandlats i forbrugerkommissio- nens i mars 1973 avgivna delbetänkande. Vidare har Folketinget förelagts förslag om bl. a. en ny civilrättslig generalklausul i 365 den danska avtalslagen (se vidare avsnittet 4.1). I Finland behandlas frågan av den nämnda arbetsgruppen inom justitieministeriet. I Norge utreds frågan av standardkontraktutvalget, dvs. av samma utredning som överväger den framtida utformningen av generalklausulerna i förmögenhetsrätten.

När det gäller köprättsliga bestämmelser till konsumenternas skydd så har den norska köplagskommittén avgett ett betänkande i december 1972, i vilket det föreslås bl. a. att konsument ges vissa tvingande rättigheter vid dröjsmål med leverans och vid fel eller brist i godset. Förslaget har resulterat i ändringar i den norska köplagen, vilka träder i kraft den 1 januari 1975.2 Bland nyheterna märks även en generalklausul

' Betaenkning nr 681. 7 or. prp. nr 25 (1973—74).

för köp (se vidare avsnittet 4.1). I Danmark behandlas frågan av forbrugerkommissionen och i Finland av den nämnda gruppen för konsumentlagstiftning.

I fråga om den allmänna köplagstiftningen är läget det att medan den svenska och den norska köplagsutredningen haft att koncentrera arbetet på en särskild konsumentköplagstiftning, den finska utredningen priorite- rat arbetet med förslag till en allmän köplag. Ett sådant förslag presenterades i november 1972.

Översynen av lagstiftningen om avbetalningsköp omhänderhas av särskilda kommittéer i Danmark och Norge. I Finland har lagberedningen börjat utredningsarbete om kreditkortsproblemet.

Frågan om konsumenternas skydd på serviceområdet omhänderhas av en särskild kommitté i Norge. I Danmark och Finland har särskilda observatörer utsetts att följa lagstiftningsarbetet i de övriga nordiska länderna.

3. Nuvarande ordning

I detta kapitel behandlas först de nuvarande förmögenhetsrättsliga generalklausulerna (avsnitt 3.1) och därefter den näringsrättsliga avtals- villkorslagen (avsnitt 3.2).

Avsnittet om generalklausulerna inleds med en redogörelse för bakgrunden till och innehållet i klausulerna (3.1.1). Därefter behandlas en del uttalanden i lagförarbeten om analog tillämpning av generalklau- sulerna (3.1.2). Avsnittet avslutas med en rättsfallsöversikt (3.1.3).

Avsnittet om avtalsvillkorslagen innehåller redogörelser för förarbetena till lagen (3.2.1) samt för marknadsdomstolens och KO: s tillämpning av lagen (3.2.2).

3.1. Förmögenhetsrättens generalklausuler

3.1.1. Bakgrunden till och innehållet i generalklausulerna

A vtalslagen

335 Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, och den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, måste antagas hava ägt sådan vetskap.

Som tidigare framhållits saknade svensk rätt före tillkomsten av avtalslagen allmänna bestämmelser om vilka omständigheter som kunde göra en rättshandling ogiltig. Genom bestämmelserna i 3 kap. avtalslagen tillskapades en reglering av några av de viktigaste ogiltighetsanled- ningarna. Bestämmelserna är emellertid inte uttömmande, utan avtal kan åsidosättas jämväl med stöd av andra lagregler och allmänna rättsgrund- satser.

3 kap. inleds med regler för det fall en rättshandling tillkommit genom rättsstridigt tvång (28 och 29 55). 30 & behandlar svek och 31 & ocker. ] 32 % regleras det fallet att en viljeförklaring fått annat innehåll än som varit avsett. Dessa mera preciserade ogiltighetsanledningar kompletterasi 33 5 med en mera allmänt hållen bestämmelse, vilken gör det möjligt för domstolarna att ta hänsyn även till andra omständigheter än dem som nämnts särskilt i de föregående paragraferna.

För att generalklausulen i 33 5 skall vara tillämplig krävs att rättshandlingen kommit till under sådana omständigheter, att det skulle strida mot tro och heder att göra den gällande, när man har vetskap om dessa omständigheter. Det fordras inte att medkontrahenten själv uppfattar att han handlar mot tro och heder genom att göra rättshand- lingen gällande, utan det räcker att domstolen finner att rekvisitet rent objektivt är uppfyllt. Däremot krävs det att han haft eller måste antas ha haft vetskap om de omständigheter under vilka rättshandlingen tillkom- mit. Sådan vetskap skall med möjlighet till viss modifikation -— ha förelegat när rättshandlingen kom till hans kännedom (39 5).

Som exempel på situationer när 33 & avtalslagen kunde bli tillämplig angavs i förarbetenal att den som hade ingått en rättshandling på grund av kroppslig sjukdom, ålderdomssvaghet, berusning eller av andra orsaker varit ur stånd att bedöma handlingens innebörd och följder. Vidare ansågs klausulen kunna tillämpas i sådana fall då den ene kontrahenten visserligen inte har handlat svikligt men på ett ohederligt sätt begagnat sig av att motparten inte kände till vissa faktiska förhållanden.

Som tidigare har nämnts gjorde lagstiftaren inte anspråk på att i avtalslagen åstadkomma en uttömmande reglering av ogiltighetsanled- ningarna. Lagen innehåller sålunda inte några särskilda regler om verkan av villfarelse i bevekelsegrunderna till rättshandlingens företagande (s. k. errror in motivis) eller över huvud om betydelsen av att de förutsättning- ar från vilka den handlande utgått visar sig vara oriktiga eller inte gåi uppfyllelse, ett ämne som ofta sammanfattas under beteckningen förutsättningsläran. Dessa frågor har överlämnats åt rättspraxis.

Under förarbetet på avtalslagen övervägdes frågan att införa en allmän bestämmelse om att rättshandling som strider mot lag eller goda seder är ogiltig.2 Frågan ansågs inte höra bli föremål för lagstiftning utan det överlämnades åt domstolarna att träffa avgöranden efter omständigheter- na i det enskilda fallet.

Medan de i början av 3 kap. intagna ogiltighetsbestämmelserna tar sikte på omständigheterna vid avtalets tillkomst, behandlar 36—38 %% fall när avtal kan åsidosättas på grund av själva avtalsinnehållet. Rättsföljden är i dessa fall bortsett från den situation som behandlas i 37 å andra stycket — inte ogiltighet av avtalet utan domstolarna har getts befogenhet att jämka avtalsinnehållet. Bestämmelserna kan ses som föregångare till de mera generella klausulerna om otillbörliga avtalsvillkor i 8 & skulde- brevslagen och andra lagar.

Enligt 365 kan vite, som någon har utfäst sig att betala för den händelse han inte skulle fullgöra vad han åtagit sig, nedsättas, om det skulle vara uppenbart obilligt att utkräva vitet. Vid prövningen skall hänsyn tas till samtliga föreliggande omständigheter. I lagtexten framhålls särskilt att man skall beakta inte endast den förlust som drabbat den vilken betingat sig vitet utan även hans intresse i övrigt av att viss handling skulle företas eller underlåtas. Frågan om vitet är obilligt skall

] NJA II 1915 s. 262. 2 A. a. s. 235.

avgöras med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt när vitet utkrävs. Har förverkat vite erlagts, kan det emellertid inte krävas tillbaka med stöd av denna paragraf.

Enligt 37 5 första stycket skall bestämmelserna i365 om nedsättning av obilliga viten tillämpas även beträffande förbehåll om rätt för ena avtalsparten att trots avtalets hävande antingen utkräva det vederlag som motparten utfäst att betala eller behålla vad han erhållit i följd av avtalet. Andra stycket innehåller ett förbud mot förbehåll om förverkande av pant (s. k. lex commissoria). Paragrafens tredje stycke innehåller en erinran om avbetalningsköplagens mera omfattande skyddsbestämmelser.

38 & behandlar s. k. konkurrensklausuler. Bestämmelsen avser det fallet att någon — i syfte att förebygga konkurrens utfäst sig att inte idka handel eller annan verksamhet av visst slag eller inte ta anställning hos någon som idkar sådan verksamhet. I sådant fall kan den som har gjort åtagandet bli fri från detta, om utfästelsen sträcker sig längre än som kan behövas för att hindra konkurrens eller om den i alltför hög grad inskränker den förpliktade i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet. Vid prövningen skall hänsyn också tas till det intresse den berättigade har av att förbudet upprätthålls.

F örsäkringsavtalslagen

345 Skulle försäkringsvillkor, som avviker från denna lag, i något fall leda till uppenbar obillighet, må det, ändå att vad om avtal i allmänhet gäller ej föranleder därtill, kunna jämkas eller lämnas utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med en god försäkringspraxis.

Ett väsentligt syfte med försäkringsavtalslagen var att skydda försäkrings- tagarna mot att försäkringsvillkoren blev alltför hårda. Det ansågs därför inte tillrådligt att ge parterna full avtalsfrihet, utan ett antal regler i lagen gjordes tvingande mot försäkringsgivaren. Som exempel på förhållanden som motiverade tvingande regler angavs i förarbetenal att tryckta formulär till försäkringsbrev, vilka kunde komma till användning även efter ikraftträdandet av en ny lag, innehöll villkor, vilkas tillämpning skulle innebära obillig hårdhet. Även om villkoren inte var avsedda att tillämpas efter ordalagen, innebar själva deras tillvaro ett osäkerhetstill— stånd för försäkringstagaren. Vidare kunde det tänkas situationer där något tillmötesgående från försäkringsgivarens sida inte kunde påräknas, t.ex. när försäkringsbolagets ekonomiska ställning var osäker eller när bolaget avsåg att upphöra med sin verksamhet. Till de bestämmelser i lagen som gjordes tvingande hörde en stor del av reglerna om försäkrings- tagarens förpliktelser. Däremot bibehölls avtalsfrihet beträffande andra för försäkringstagaren viktiga frågor, t. ex. när det gällde bestämningen av försäkringsgivarens ansvar.

Emellertid ansågs det inte möjligt att genom tvingande lagbud träffa varje särskilt fall, där missbruk av avtalsfriheten kunde tänkas förekom-

! NJA II 1927 s. 345.

ma. En lag som försökte att i detalj dra upp en fullständig gränslinje mellan tillåtna och icke tillåtna försäkringsvillkor ansågs lätt nog kunna komma att verka som en olidlig tvångströja för försäkringsväsendets utveckling. I stället kompletterades de tvingande reglerna med en generalklausul, som utan att i detalj ange några riktlinjer lämnade domstolarna möjlighet att — utöver vad som följde av bestämmelserna om avtal i allmänhet, dvs. bl.a. avtalslagens ogiltighetsregler —— jämka försäkringsvillkor som med hänsyn till föreliggande omständigheter var uppenbart otillbörliga.

Generalklausulen var vid tillkomsten föremål för åtskillig diskussion. Det befarades bl. a. att rättssäkerheten skulle kunna åsidosättas genom att domstolarna anförtroddes en allmän befogenhet att åsidosätta villkor som parterna hade varit överens om när de ingick avtalet. Någon sådan risk ansågs dock inte föreligga, eftersom det för att ett försäkringsvillkor skulle kunna åsidosättas fordrades inte endast att tillämpningen av villkoret skulle leda till uppenbar obillighet utan också att åsidosättandet kunde anses överensstämma med god försäkringspraxis. Som överdrivna betraktades också farhågorna för att generalklausulen skulle uppmuntra till obefogade rättegångar. Det uttalades därvid att det för den, som anhängiggör talan med stöd av generalklausulen, måste stå klart att om han inte från sakkunnigt håll kunde få stöd för sitt påstående, hans utsikter att vinna rättegången eller åtminstone undgå skyldighet att ersätta mortpartens rättegångskostnader skulle vara lika små som om någon otillbörlighetsregel inte funnits.

Enligt ordalydelsen avser generalklausulen försäkringsvillkor, som avviker från försäkringsavtalslagen. Något hinder att med stöd av klausulen underkänna villkor som behandlar ämnen vilka inte har reglerats i lagen, t. ex. en begränsning av försäkringsgivarens ansvar, torde emellertid inte föreligga. Däremot framstår det som osäkert om ett avtalsvillkor som överensstämmer med en i lagen intagen bestämmelse kan åsidosättas med stöd av generalklausulen, om tillämpningen av villkoret i det enskilda fallet skulle framstå som otillbörlig. I förarbetena till lagen uttalas nämligen att jämkningsmöjligheten genom generalklausu- len införts med tanke på de fall när lagen inte uttryckligen har angett hur jämkning skall ske.1

Till försäkringsvillkoren hör enligt ordalagen även försäkringspremien. Det torde emellertid vid lagens tillkomst inte ha varit avsett att generalklausulen skulle kunna tillämpas på avtalad premie. Något uttryckligt undantag för vederlaget har emellertid inte gjorts.2

För att avtalsvillkor skall kunna åsidosättas fordras dels att villkoret leder till uppenbar obillighet, dels att åsidosättandet kan anses överens- stämma med god försäkringspraxis. Det är för generalklausulens tillämp- ning inte nödvändigt att någon praxis i viss fråga har utbildats. Domstolen torde ha en fri prövningsrätt, resultatet skall dock vara sådant

* NJA II 1927 s. 412. Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 65. =in NJA II 1953 s. 300.

att det kan anses överensstämma med god praxis. Det är därför naturligt att försäkringsbolagens praxis vinner särskilt beaktande av domstolarna.1

Generalklausulen är enligt sin ordalydelse tillämplig endast beträffande försäkringsavtal, däremot inte i fråga om andra överenskommelser mellan försäkringsgivare och försäkringstagare, t. ex. med anledning av inträffat skadefall. Bestämmelsen torde emellertid ofta kunna vinna analog tillämpning för sådant fall.2

Skuldebrevslagen

8 5 Skulle tillämpning av villkor som upptagits i skuldebrev uppenbarli- gen vara stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Skuldebrevslagen innehåller rättsregler om de förbindelser av olika slag som är att hänföra till gruppen skuldebrev. Bestämmelserna är med några undantag dispositiva och kan alltså frångås genom överenskommelse mellan parterna.

Som motiv för att i skuldebrevslagen ta in en generalklausul motsvarande 34 & försäkringsavtalslagen angavs i förarbetena3 att det just på skuldebrevsområdet inte alltför sällan inträffade att den ene kontra- henten befann sig i en övermäktig ställning, som gjorde det möjligt för honom att ensidigt diktera avtalsvillkor. Sådant kunde inträffa vare sig långivaren var en enskild person eller en bank eller annan penninginrätt- ning. Särskilt gentemot bankerna, som brukar följa uppgjorda skulde- brevsformulär, ansågs allmänheten och i synnerhet den enskilde lånesö- kanden sakna varje möjlighet att genomdriva ett uteslutande av klausuler som i tillämpningen skulle kunna leda till missbruk. Som exempel på sådana klausuler nämndes ett förbehåll i låneförbindelse att lämnad pant skall utgöra säkerhet inte endast för alla de förbindelser gäldenären har ingått eller kan komma att ingå i förhållande till långivaren utan också för fordringar som denne kan komma att förvärva genom uppgörelse med någon av hans fordringsägare. Att en sådan klausul om "generalhypotek" skulle kunna tillämpas så att borgenären ur panten tog ut en fordran som han efter panten fått överlåten på sig och som i överlåtarens hand skulle ha varit helt värdelös, ansågs i högsta grad stötande. I förarbetena framhålls att tillämpningsområdet för generalklausulen inte är begränsad till fall där det är borgenären som åberopar ett otillbörligt villkor eller det berott av hans övermäktiga ställning att villkoret tagits upp i skuldebrevet. Bestämmelsen kan tillämpas även där det varit gäldenären som genomdrivit villkoret eller där det över huvud inte berott av den ene eller den andre kontrahentens övermakt utan av förbiseende, tanklöshet eller liknande orsak att villkoret kommit med. Lagrådet framhöll vid behandlingen av lagförslaget att då en general-

1 NJA II 1927 s. 413. 2 Jfr rättsfallet FFR 1947 s. 352, refererat i avsnitt 3.1.3. 3 NJA II 1936 s. 50.

klausul av detta slag måste få vidsträckt analogisk tillämpning, bestäm- melsen innebar att man i vår obligationsrätt tog upp en allmän princip om frihet för domstolarna att åsidosätta villkor, vilkas tillämpning i det särskilda fallet ansågs otillbörlig. Lagrådet ifrågasatte därför huruvida inte om principen skulle lagfästas, vilket i och för sig syntes tveksamt klausulen borde tas in i avtalslagen som ett supplement till där upptagna bestämmelser, närmast 36—38 55. En sådan ordning förutsatte enligt lagrådet dock att den nordiska enhetligheten på denna punkt inte bröts. Sedan det visat sig att man i de nordiska länderna inte kunde ena sig om att föra in generalklausulen i avtalslagen bibehölls regeln i skuldebrevsla- gen.

Jordabalken

8 kap. 27 5 Skulle tillämpning av arrendevillkor uppenbarligen strida mot god sed i arrendeförhållanden eller eljest vara otillbörlig, får villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

12 kap. 64 & Skulle tillämpning av hyresvillkor uppenbarligen strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara otillbörlig, får villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Lagen (1907: 36 s. 1 ) om nyttjanderätt till fast egendom, nyttjanderätts- lagen, innehöll bl. a. bestämmelser om arrende och hyra. Från att från början huvudsakligen ha utgjorts av dispositiva regler kom den arrende- och hyresrättsliga lagstiftningen under de följande decennierna att i allt högre grad få en tvingande karaktär. Beträffande hyresrätten skedde detta bl. a. genom 1939 års revision av nyttjanderättslagen. I detta sammanhang infördes också en generalklausul för hyresförhållanden (3 kap. 43 %, fr.o.m. år 1969 3 kap. 64 å). När nyttjanderättslagen i samband med införandet av nya jordabalken upphörde att gälla vid utgången av år 1971 fördes klausulen med i sak oförändrat innehåll över till 12 kap. 64 5 jordabalken samtidigt som en motsvarande generalklau- sul tillskapades för arrendeförhållanden (8 kap. 27 & jordabalken).

Som skäl för en hyresrättslig generalklausul anfördes iförarbetena till 1939 års ändringar av hyreslagstiftningen' att det av tillgängligt material framgick att det i kontraktsformulär ofta nog rycktes in villkor, som var ägnade att i alltför hög grad tillgodose hyresvärdens intresse. Även om hyresgästen i regel inte ansågs inta en lika underlägsen ställning gentemot hyresvärden som en lånesökande mot en bank, fick hyresvärden dock i allmänhet betraktas som den starkare parten. Inte sällan förekom det att hyresgästen skrev under kontrakt med uppenbart obilliga villkor, antingen därför att hyresgästen inte från början ville äventyra det goda förhållandet till hyresvärden genom reservationer mot de villkor denne föreslog eller därför att hyresgästen — om han inte underlät att ta del av det kontrakt han skrev under — räknade med att det inte skulle bli tal om att tillämpa villkoren. Även om en hänsynslös tillämpning av otillbörliga

' NJA II 1939 s. 568.

villkor förekom endast i undantagsfall, ansågs hyresgästens ställning mot värden försvagad på ett icke tillbörligt sätt redan genom vetskapen om att värden hade möjlighet att åberopa sådana villkor. Beträffande hyresvär- dens möjligheter att åberopa generalklausulen uppmärksammades i förarbetena särskilt den situationen att ett hyresavtal hade slutits för lång tid mot en redan från början mycket låg hyra och att hyran så småningom på grund av exempelvis fallande penningvärde eller stegrade bränslekostnader kom att framstå som orimligt låg.

Generalklausulen tar sikte inte bara på villkor i det ursprungliga hyresavtalet utan också på innehållet i muntliga eller skriftliga ändrings- eller tilläggsavtal eller andra särskilda överenskommelser angående hyres- förhållandet.'

Frågan om tillämpningen av generalklausulen behandlades vidare i samband med 1973 års ändringar i hyreslagstiftningen. Ändringarna innebar bl. a. att bostadshyresgäst fick rätt att under löpande hyresperiod säga upp långtidsavtal för omprövning av hyresvillkoren. Det diskuterades därvid om samma rätt borde införas i fråga om lokaler. Tanken avvisades av föredragande statsrådet, som framhöll2 att för den händelse avtalsti- dens längd och därunder inträffade ändrade förhållanden medförde att hyresvillkor blev stridande mot god sed i hyresförhållanden eller eljest otillbörligt, villkoret kunde jämkas med stöd av 64 &. Frågan berördes vidare i anslutning till den nya bestämmelsen att hyran för bostadslägen- het alltid skall vara till beloppet bestämd i avtalet.3 Skulle i visst fall den bestämda hyran överstiga lägenhetens bruksvärde, förklarade föredragan- den att hyresgästen kunde komma till rätta med förhållandet bl. a. genom åberopande av den hyresrättsliga generalklausulen.

Vissa frågor angående generalklausulen har tagits upp av hyresprocess- kommittén i dess betänkande Bostadsdomstolen överinstans till hyresnämnd (Ds Ju 1974: 3). Kommittén diskuterar bl. a. om det finns skäl att föra över prövningen av tvist angående jämkning av hyresvillkor enligt 64 5 från fastighetsdomstol till hyresnämnd. Kommittén anser att det i och för sig skulle vara värdefullt om också sådana tvister skulle kunna prövas under medverkan av intresserepresentanter men föreslår ingen ändring av gällande ordning.4

I fråga om generalklausulen för arrendeförhållanden anfördes i förarbetenas som motiv för denna endast att även om otillbörliga arrendevillkor torde kunna åsidosättas utan uttrycklig lagregel, arrende- lagstiftningen i likhet med vad som var fallet beträffande hyra borde innehålla en uttrycklig generalklausul.

' NJA II 1968 s. 364. 2 Prop. 1973: 23 s. 112. 3 Prop. 1973: 23 5.160. 4 Ds Ju 1974: 3 s. 195. 5 Prop. 1970: 20 s. 964.

Lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar

95 Är tillämpning av villkor, som upptagits i avtal rörande rätten till arbetstagares uppfinning, uppenbarligen stridande mot god sed eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar innehåller bestämmelser om rätten till uppfinningar gjorda av arbetstagare i såväl allmän som enskild tjänst. Lagstiftningen är i princip av dispositiv natur. Såväl arbetsgivaren som arbetstagaren kan sålunda förbehålla sig annan rätt till uppfinningar än som framgår av lagens bestämmelser. För att trygga arbetstagares rätt har emellertid vissa regler gjorts tvingande (2 5 andra stycket). Sålunda kan arbetstagaren inte före tillkomsten av en upp- finning avstå från skälig ersättning för uppfinningen (6 5 första stycket). Vidare kan arbetsgivare inte inskränka arbetstagares rätt att förfoga över sin uppfinning under längre tid än ett år efter det anställningen upphört (7 5 andra stycket).

Beträffande generalklausulen i 9 5 diskuterades i förarbetena huvud- sakligen två fall när klausulen kunde bli tillämplig. Det första fallet hänger samman med den ilagen gjorda uppdelningen av uppfinningari olika kategorier. Det övervägdes att införa en tvingande bestämmelse om förbud mot avtal, som gav arbetsgivaren ensamrätt att avgöra till vilken av flera kategorier en uppfinning är att hänföra. Någon sådan tvingande regel infördes visserligen inte, men departementschefen uttalade' att generalklausulen kunde bli tillämplig om arbetsgivaren förbehöll sig ett slutligt avgörande av nyss angiven art. Det andra fallet avsåg den situationen att arbetstagaren efter tillkomsten av en uppfinning genom avtal avstår från ersättning i anledning av sin uppfinning eller godtar en med hänsyn till förhållandena orimligt låg ersättning. I sådant fall kunde tillämpningen av avtalet i denna del under vissa förutsättningar framstå som otillbörlig, med påföljd att uppgörelsen — med tillämpning av generalklausulen — inte skulle hindra att arbetstagaren tillerkänns skälig ersättning. I detta sammanhang erinrades om att samma resultat i särskilt stötande fall även kunde uppnås med stöd av vissa bestämmelser i 3 kap. avtalslagen?

Avbetalningsköplagen

85 första stycket Skulle tillämpning av villkor vid avbetalningsköp uppenbarligen vara stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Avbetalningsköplagen tillkom år 1915 men undergick betydande ändring- ar år 1953. Det främsta syftet med lagen är att genom tvingande regler skydda avbetalningsköparen mot att säljaren missbrukar den maktställ- ning som följer med att äganderätten till godset skall förbli hos säljaren

' NJA 11 1949 s. 650 och 658. 7- NJA 11 1949 s. 653.

till dess betalningen har blivit fullgjord. De praktiskt viktigaste av dessa regler tar sikte på de olika påföljder som säljaren kan ställa upp om köparen inte fullgör sin betalningsskyldighet. Lagens syfte skulle emeller- tid i viss mån förfelas, om säljaren kunde föreskriva hur hårda påföljder som helst för den händelse köparen i något annat hänseende än beträffande betalningsskyldigheten åsidosätter en åtagen förpliktelse, t. ex. att hålla godset brandförsäkrat eller att göra anmälan om flyttning. Därför fanns redan i 2 5 andra stycket i 1915 års lag en bestämmelse enligt vilken uppenbart obilliga kontraktsvillkor av detta slag kunde åsidosättas. Denna bestämmelse var på sätt och vis en föregångare till de förmögenhetsrättsliga generalklausulerna.

Då det inte ansågs vara möjligt att på förhand överblicka och därmed i själva lagen uttryckligen ange alla de avtalsvillkor, vilkas tillämpning i det enskilda fallet kunde anses otillbörlig, bedömdes det vid 1953 års översyn av lagstiftningen vara den bästa lösningen att också i avbetalningsköpla- gen ta in en generalklausul av den typ som finns i bl. a. 8 5 skuldebrevslagen i stället för den mera begränsade regeln i 25 andra stycket i den ursprungliga lagen.

Under förarbetena uttalades delade meningar huruvida uttrycket ”villkor” omfattade avtalat vederlag. I denna fråga uttalade departe- mentschefen följande.l

Visserligen torde det vid tillkomsten av försäkringsavtalslagen icke ha varit meningen, att motsvarande regel i nämnda lag skulle avse försäk- ringspremien, och icke heller finns i förarbetena till skuldebrevslagen något uttalande, som tyder på att 8 5 i denna lag avsetts utgöra ett medel att nedsätta en oskäligt hög gäldränta. Men något uttryckligt undantag för själva vederlaget har icke gjorts i vare sig den ena eller den andra lagen. Däremot har i förarbetena till såväl den allmänna hyreslagen som lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar klart sagts ifrån, att den allmänna klausulen kunde tänkas omfatta jämväl det avtalade vederlaget, dvs. enligt den förra lagen hyran och enligt den senare uppfinnarens ersättning. Redan med hänsyn härtill synes det i hög grad tveksamt, huruvida en i avbetalningsköplagen intagen allmän klausul bör utformas så att den uttryckligen förklaras icke omfatta det avtalade vederlaget. Med hänsyn till att bedömningen av ett visst avtalsvillkor kan vara beroende på utformningen av ett annat synes det vidare rimligt att en dylik klausul i princip kan tillämpas på samtliga avtalsvillkor. På grund av vad nu anförts finner jag mig ej kunna tillstyrka, att det avtalade vederlaget i lagtexten direkt undantages från regelns tillämpningsområde. En annan sak är, att ett för köparen så iögonenfallande villkor som det avtalade vederlaget i detta sammanhang måste anses intaga en viss särställning jämfört med undanskymda och på förhand svårbedömda avtalsvillkor och att det förmodligen kan väntas, att stadgandet i praktiken knappast kommer att utnyttjas för en jämkning av vederlaget nedåt i andra fall än då en sådan jämkning lika väl hade kunnat komma till stånd enligt avtalslagens ockerregler. Detta spörsmål måste emellertid överlämnas åt rättstillämpningen.

' NJA II 1953 s. 300.

Upphovsrättslagen

29 5 Skulle tillämpning av villkor som upptagits i avtal om överlåtelse av upphovsrätt uppenbarligen vara stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Upphovsrättslagen innehåller bestämmelser till skydd för författare och andra upphovsmän till litterära och konstnärliga verk. En grupp av dessa bestämmelser reglerar frågan om upphovsrättens övergång. Reglerna härom är i princip dispositiva (27 5 tredje stycket). Då upphovsmannen överlåter förfoganderätt till sitt verk har parterna alltså frihet att för överlåtelsen avtala de villkor, som de finner lämpliga.

I förarbetena till upphovsrättslagen' framhölls att det vid avtal om överlåtelse av upphovsrätt kan förekomma villkor som inte bör godtas av rättsordningen. Det ansågs att man särskilt borde beakta att författare och konstnärer inte sällan står främmande för affärsmässiga och ekonomiska överväganden och saknar den erfarenhet som behövs för att bedöma det ekonomiska värdet av den rätt som överlåts. Av betydelse ansågs vidare vara att det ofta är svårt för parterna att överblicka de konsekvenser, som avtalet kan medföra för framtiden, exempelvis vid överlåtelse mot engångsersättning. Till skydd för upphovsmannen intogs därför en generalklausul i lagen.

Lagrådet uttalade vid granskningen av förslaget att generalklausulen inte borde tillämpas så återhållsamt som skuldebrevslagens generalklau- sul, eftersom de sociala förutsättningarna i fråga om parternas ekonomis- ka jämspelthet var olika. Upphovsmannen torde vanligen vara den svagare parten som behöver lagens skydd. Liksom generalklausulen för hyresförhållanden i åtskilliga fall använts till hyresgästens skydd borde den föreslagna klausulen i upphovsrättslagen tillämpas i sådan omfattning att upphovsmännen får nödigt skydd.

Vid utformningen av bestämmelserna om övergång av upphovsrätt diskuterades möjligheten att göra vissa av reglerna tvingande. Någon sådan reglering kom emellertid inte till stånd. I stället hänvisades till möjligheten att åsidosätta otillbörliga avtal med stöd av generalklausu- len.2

3.1.2. Uttalanden i vissa lagförarbeten om analog tillämpning av general- klausulerna

Som tidigare har framhållits råder det numera allmän enighet om att generalklausulen i 85 skuldebrevslagen ger uttryck för en allmän obligationsrättslig gmndsats om frihet för domstolarna att åsidosätta

1 NJA II 1961 s. 227. 2 NJA II 1961 s. 236, 247, 251, 256 och 268. Jfr Strömholm, Le droit moral de Pauteur en droit allemand, francais et scandinave avec un apercu de revolution internationale. Etude de droit compare. II: I, 1966. s. 208 ff. samt 11: 2, 1973, s. 442 ff., 462 ff., 501 ff. och 520 ff.

villkor, vilkas tillämpning i det särskilda fallet framstår som klart otillbörlig. I några fall har frågan om analog tillämpning av generalklausu- lerna uppmärksammats i samband med ny förmögenhetsrättslig lagstift- ning.

Vid tillkomsten av patentlagen(1967: 837) diskuterades frågan om behovet av en generalklausul med avseende på frivilliga licensupplåtel— ser' Det erinrades därvid om att en sådan klausul fanns i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar och i upphovsrättslagen. Tanken avvisades av departementschefen med hänvisning till att patentlagen — med undantag för en bestämmelse _ över huvud taget inte gick in på avtalsförhållanden. Departementschefen framhöll emellertid att domstols rätt att jämka otillbörliga avtalsvillkor torde vara uttryck för en allmän rättsgrundsats och att frånvaron av en uttrycklig bestämmelse i ämnet i praktiken inte skulle utgöra hinder för domstolarna att tillämpa denna grundsats även inom patenträttens område.

Vid tillkomsten av mönsterskyddslagen(1970: 485) och växtförädlar- rättslagen (1971: 392) gjordes uttalanden av i huvudsak samma inne- börd.2

Under förarbetet till lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsut- fästelse m. m. diskuterades frågan om det behövdes särskild lagreglering för att hindra ogynnsamma verkningar av s.k. antastbart pensionslöfte dvs. löfte till vilket arbetsgivaren knutit det villkoret för pension att arbetstagaren skall vara i arbetsgivarens tjänst när han uppnår pensionsål- dem.3 I det utredningsförslag som låg till grund för lagstiftningen föreslogs ett tillägg till avtalslagen, enligt vilket domstol skulle kunna jämka eller lämna utan avseende ett antastbart villkor, om dess tillämpning från arbetsgivarens sida uppenbarligen skulle vara otillbörlig. Departementschefen ansåg emellertid att denna bedömning av ett antastbart löfte inte behövde uttryckligen lagfästas, eftersom det redan enligt grunderna för 8 5 skuldebrevslagen, som utgjort förebild för utredningens förslag, syntes vara möjligt att i tillräcklig utsträckning ingripa mot sådana förfaranden.

Lagrådet konstaterade att 8 5 skuldebrevslagen och dess motsvarighet i annan lagstiftning uttrycker en rättsgrundsats av mera allmän giltighet, vilken inte är inskränkt till något visst slag av avtalsvillkor. Tillämpad på antastbart pensionslöfte innebär grundsatsen att villkoret kan åsidosättas om det skulle strida mot god sed i anställningsförhållanden eller eljest vara otillbörligt att vägra en viss arbetstagare pension av sådan anledning. Vid denna bedömning fick olika omständigheter tas i beaktande. Å ena sidan ansågs det vara en allmän uppfattning att ålderspension utgör uppskjuten lön och därför till intjänad del bör i princip vara oberoende av anställningsförhållandets bestånd. Å andra sidan kunde det dock tänkas fall när parterna med full insikt om den principiella inställningen gör pensionsrätten antastbar, t. ex. för att en tekniker som anställs några

1 NJA 11 1968 s. 77. 2 NJA II 1970 s. 92 resp. prop. 1971: 40 5.134. 3 NJA 11 1967 s. 165 och 168.

år före pensionsåldern skall stanna kvar i sin tjänst intill dess. En bestämmelse som lagfäster den allmänna rättsgrundsatsen i 8 5 skulde- brevslagen borde avse alla avtalsvillkor över huvud taget. Enligt lagrådets mening var det att föredra att frågan — såsom departementschefen föreslagit — överlämnades till rättstillämpningen.

Vissa uttalanden om analog tillämpning av 8 5 skuldebrevslagen har vidare gjorts i motiven till skadeståndslagen (1972:207). Lagen är i kontraktsförhållanden dispositiv, varför parterna principiellt fritt kan komma överens om villkor som innebär avsteg från lagens skadeståndsreg- ler. Frågan om giltigheten av sådana avtalsklausuler blir att på vanligt sätt bedöma med tillämpning av allmänna obligationsrättsliga regler.l

Arbetsgivare är generellt ansvarig för arbetstagares vållande (3 kap. 1 5). Under förarbetena2 diskuterades möjligheten att göra principalan- svarsreglema tvingande för att därigenom förhindra att arbetsgivare helt eller delvis friskriver sig från sitt ansvar. Departementschefen ställde sig emellertid avvisande till tanken på tvingande regler under åberopande av att de nuvarande möjligheterna att jämka eller helt åsidosätta friskriv- ningsklausuler med tillämpning av grunderna för 85 skuldebrevslagen fick anses tillräckliga. Denna generalklausul och dess motiv ansågs ge utrymme för en mindre återhållsam tillämpning än den som har kommit till uttryck i rättspraxis. Departementschefen ansåg sig kunna räkna med att domstolarna skulle komma att anpassa sin rättstillämpning i detta hänseende till samhällsutvecklingen och till de allmänna värderingar som idag är förhärskande vid bedömningen av vad som anses tillbörligt och otillbörligt på avtalsområdet.

Även beträffande avtal som skärper arbetstagares skadeståndsansvar enligt 4 kap. 1 5 skadeståndslagen har departementschefen hänvisat till jämkningsmöjligheten enligt 8 5 skuldebrevslagen.3

Frågan om jämkning av otillbörliga avtalsvillkor diskuterades under förarbetet till konsumentköplagen i anslutning till problemet om kringgående av tvingande lagstiftning. Enligt köplagsutredningen4 borde domstol — med hänsyn till det skyddssyfte som bär upp konsumentköp- lagen — vara oförhindrad att med stöd av den allmänna rättsgrundsats som kommit till uttryck i bl. a. 8 5 skuldebrevslagen jämka eller lämna utan avseende ett otillbörligt villkor i köpeavtal. Någon uttrycklig regel härom ansågs inte behövlig. Ingripande borde enligt utredningen kunna ske mot villkor som på ett sådant sätt neutraliserar en tvingande regel att det utgör ett direkt kringgående av denna. Under hänvisning till generalklausulutredningens pågående arbete och till att det inte under remissbehandlingen av köplagsutredningens förslag hade framkommit något önskemål om att konsumentköplagen kompletterades med en regel om möjlighet för domstol att åsidosätta otillbörliga avtalsvillkor avstod departementschefen5 från att gå närmare in på frågan i vilken utsträck-

1 Prop. 1972: 5 s. 450. 2 A. a. s. 240. 3 A.a. s. 561. 4 SOU 1972: 28 s. 63 och 96. 5 Prop. 1973: 138 s. 125.

ning domstol med stöd av de förmögenhetsrättsliga generalklausulerna kunde åsidosätta klausuler av detta slag.

3.1.3. Rättspraxis

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för publicerade rättsfall rörande tillämpningen av generalklausulerna om jämkning av otillbörliga avtalsvill- kor.' Däremot har avgöranden som avser 33 5 avtalslagen, förutsättnings- läran eller tolkningsfrågor lämnats utanför framställningen.

De refererade rättsfallen rör såväl direkt som analog tillämpning av generalklausulerna.

Försäkringsavtalslagen

NJA 1935 s. 424 (olycksfallsförsäkring). I ett avtal om olycksfallsförsäk- ring var bestämt att försäkringstagaren inom 90 dagar efter olycksfallet skulle insända läkarintyg vid äventyr att försäkringsbolaget kunde helt eller delvis vägra honom ersättning. Försäkringstagaren insände sådant intyg först efter fristens utgång. Försäkringsgivaren vägrade all ersättning och åberopade att föreskriften om intygsplikt hade kommit till för att försäkringsgivaren skulle få tillfälle att följa förloppet av ett anmält olycksfall och kontrollera att lämplig läkarvård bereddes den skadade. Bolaget medgav att det inte förorsakats någon förlust genom försäkrings— tagarens underlåtenhet. Svenska försäkringsföreningen yttrade i infordrat utlåtande att för den händelse försummelse att fullgöra intygsplikt ivisst fall uppenbarligen inte länt försäkringsgivaren till men, det överensstäm- de med god försäkringspraxis att lämna en bestämmelse om intygsplikti försäkringsvillkoren utan avseende. HD åsidosatte villkoret och fastslog därigenom försäkringsgivarens ersättningsskyldighet. Domstolen uttalade att vad i målet förekommit uteslöt antagandet att ett tidigare intyg skulle ha föranlett särskild åtgärd från bolagets sida eller eljest i något avseende varit av betydelse för bolaget med hänsyn till dess ersättningsskyldighet. Då försäkringstagarens försummelse alltså inte länt bolaget till men måste det anses att tillämpande av villkoret skulle leda till uppenbar obillighet och att det överensstämde med god försäkringspraxis att lämna villkoret utan avseende.

NJA 1939 s. 286 (olycksfallsförsäkring). [avtal om olycksfallsförsäkring föreskrevs att ersättning utbetalades av bolaget i händelse den försäkrade genom olycksfall tillskyndades kroppsskada som direkt och såsom en uteslutande följd förorsakade den försäkrades död samt att ersättning lämnades endast för olycksfalls otvivelaktiga och uteslutande följder men däremot inte för sådana skador vilka kunde påvisas ha sin grund 1 hos

' Utredningen har inte haft tillfälle att verkställa någon systematisk genomgång av hovrätts— och underrättspraxis rörande tillämpningen av generalklausuler.

försäkringstagaren förefintliga lyten eller sjukdomar av annat ursprung. Den försäkrade körde omkull med hästskjuts och avled sex dagar senare. Dödsboet yrkade att få ut försäkringssumman. Försäkringsgivaren be- stred kravet under åberopande av nämnda försäkringsvillkor. I målet framkom att den avlidne varit svårt sjuk i åderförkalkning. Dödsboet åberopade 34 5 försäkringsavtalslagen. Rådhusrätten — vars dom stod sig även i överinstanserna fann styrkt att döden föranletts av olycksfallet i förening med sjukdom och således inte uteslutande av de skador som uppkommit vid olycksfallet. Eftersom dödsboet inte visat någon om— ständighet som gjorde att bolaget vid sådana förhållanden var skyldigt att betala ut ersättning, ogillades dödsboets talan. I HD ansåg en ledamot att yttrande från Svenska försäkringsföreningen skulle inhämtas i frågan huruvida bolagets ståndpunkt stod iöverensstämmelse med god försäk- ringspraxis.

NJA 1941 s. 209 (siöfärsäkring). Genom sjöförsäkringsavtal var ett fartyg kaskoförsäkrat för 20 000 kr. — motsvarande 2/3 av taxeringsvärdet — mot totalförlust med förbehåll att ansvaret inte avsåg s.k. konstruktiv totalförlust. Fartyget sjönk efter kollision men blev för en kostnad av mer än 17 800 kr. mot försäkringstagarens önskan bärgat. Kostnaderna för att sätta fartyget i stånd uppgick till drygt 28 000 kr. Fartyget såldes genom försäkringsgivarens försorg på offentlig auktion och inbringade därvid endast 225 kr. Under hänvisning till att fartyget faktiskt varit bärgat, vägrade försäkringsgivaren att betala ut försäkringsersättningen. HD:s majoritet biföll dock försäkringstagarens talan och utdömde det begärda beloppet genom att anse att fartyget i sjunket tillstånd var att anse som totalt förlorat. Två dissidenter ville bifalla talan med stöd av 345 försäkringsavtalslagen på den grund att den av försäkringsgivaren påfordrade tolkningen av försäkringsvillkoren måste anses innebära en uppenbar obillighet mot rederiet och inte överensstämma med god försäkringspraxis. Dissidenterna anmärkte särskilt att försäkringsvillkoren avvek från den dispositiva regeln i 705 försäkringsavtalslagen om ersättning för partiell skada.

FFR 1947 s. 352 (=NJA 1947 not. B 1314, förlikningsavtal). I förlikningsavtal med anledning av brand som förorsakat försäkringstaga— rens död förband sig försäkringsbolaget att till försäkringstagarens dödsbo betala viss summa, utgörande omkring hälften av försäkringsbe— loppet. I avtalet föreskrevs bl. a. att samtliga mellanhavanden mellan bolaget och dödsboet med avseende på brandskadeersättningen skulle vara reglerade, dock med det förbehållet att dödsboet skulle ha rätt att inom viss tid framställa krav på full ersättning, om boet kunde styrka att den avlidne varken uppsåtligen eller av grov vårdslöshet förorsakat branden.

Dödsboet yrkade vid domstol att bolaget skulle vara skyldigt att betala full ersättning. Försäkringsbolaget bestred talan. Domstolen fann att dödsboet inte lyckats styrka att den avlidne icke uppsåtligen anlagt branden. Däremot uttalade rätten att det var i hög grad sannolikt att

branden hade uppstått på annat sätt än genom den avlidnes handlande. Sistnämnda bedömning grundades på omständigheter som framkommit efter det att förlikningsavtalet hade ingåtts. Då det vid avtalstillfället föreliggande utredningsmaterialet uppenbarligen varit ägnat att leda till en motsatt uppfattning fann domstolen att det ingångna förlikningsavta- let ledde till obillighet mot dödsboet och att det fick anses överensstäm- ma med god försäkringspraxis att lämna villkoret om dödsboets bevisskyldighet utan avseende. Bolaget ålades därför full ersättningsskyl- dighet. Bolaget klagade men hovrätten fann ej skäl att ändra domen. HD vägrade prövningstillstånd.

FFR 1967 s. 243 (hemförsäkring, premiebetalning). En hemförsäkring innehöll bl. a. villkoret att försäkringen förnyades för ett år i sänder, om försäkringstagaren senast på förfallodagen erlade ny premie. Sedan försäkringstagaren ett år försummat att betala på förfallodagen den 8 oktober 1965, förstördes den försäkrade egendomen genom brand den 23 december 1965. Dagen därefter betalades premien.

Försäkringstagaren yrkade att få ut ersättning för den försäkrade egendomen på den grund att försäkringen, trots dröjsmålet med premiebetalningen, var i kraft vid branden. Till stöd för detta påstående åberopades i första hand att villkoret om premiens erläggande senast på förfallodagen ledde till uppenbar obillighet och därför borde lämnas utan avseende enligt 34 5 försäkringsavtalslagen. I allt fall innefattade bolagets förfarande att tillämpa villkoret mot försäkringstagaren en uppenbar obillighet, och den inträffade förseningen med premiens erläggande borde med hänsyn härtill jämlikt grunderna för nämnda lagrum inte lända försäkringstagaren till förfång. Beträffande obilligheten åberopade försäk- ringstagaren att bolaget avsänt premieavin först den 11 november trots att hon redan den 25 oktober ringt till bolaget och i anledning av förfrågan från hennes sida varför avi inte utgått blivit lovad att en avi skulle sändas ut. Vidare åberopades att avin som sändes ut den 11 november kom henne till handa först den 21 december, tydligen på grund av något fel i postgången. Till detta kom att försäkringstagaren på kvällen den 21 december uppdrog åt en dotter att påföljande dag betala premien på posten men att dottern kom att göra inbetalningen först den 24,december. Genom att hos bolaget efterhöra anledningen till att någon avi inte anlänt och genom att vidta åtgärder för premiens erläggande hade försäkringstagaren redan före branden manifesterat sin vilja att hålla försäkringen vid liv. Dessa omständigheter i förening med skadans omfattning och försäkringstagarens blygsamma ekonomiska villkor borde ha föranlett bolaget att i enlighet med den praxis som tillämpas av försäkringsbolagen i allmänhet reglera skadan utan hänsyn till att premien inte erlagts i tid.

Talan ogillades av rådhusrätten och hovrätten. Hovrätten konstaterade i domskälen att försäkringstagaren vitsordat att bolaget avsänt premie- avier den 17 september och den 25 oktober 1965 men uppgett att dessa inte kommit henne till handa. Sistnämnda omständighet skulle emeller- tid jämlikt 33 5 försäkringsavtalslagen inte föranleda att bolaget förlorat

talan eller rättighet. Den föreskrift som till försäkringstagarens skydd uppställts i 14 5 andra stycket nämnda lag hade således iakttagits. Vad försäkringstagaren anfört till förklaring av det långa dröjsmålet med premiens erläggande och vad hon i övrigt andragit innefattade inte tillräckliga skäl att jämlikt 34 5 försäkringsavtalslagen lämna ifrågavaran- de villkor utan avseende.

Skuldebrevslagen

NJA 1939 s. 241 (skuldebrev med förbud mot uppsägning). I ett skuldebrev från år 1865 föreskrevs att kapitalet inte fick sägas upp vare sig av långivaren så länge räntan betalades i viss föreskriven ordning eller av gäldenären. Till säkerhet för skuldebrevet meddelades inteckning i vissa fastigheter. Skuldebrevet donerades år 1871 som grundfond till ett barnhem.

Ägaren till de intecknade fastigheterna yrkade år 1938 att han skulle förklaras berättigad att inlösa skulden. Det gjordes gällande att villkorets ouppsägbarhet var otillbörlig enligt 8 5 skuldebrevslagen, eftersom den förhindrade en ändamålsenlig belåning av de intecknade fastigheterna. Talan ogillades i samtliga instanser. Två justitieråd uttalade emellertid att villkoret var av sådan beskaffenhet att det under vissa förhållanden kunde leda till obillighet mot ägaren av de intecknade fastigheterna.

NJA 1939 s. 243 (guldvärdeklausul i skuldebrev). Enligt ett skuldebrev från år 1932 utfäste sig ett aktiebolag att tre månader efter uppsägning betala 50 000 kr. jämte ränta. För den händelse ”svenska kronans guldvärde” vid skuldebrevets infriande hade minskats skulle bolaget även gottgöra långivaren vad som motsvarade guldvärdeminskningen.

Långivaren yrkade år 1937 att få tillbaka kapitalbeloppet jämte ränta och gottgörelse för minskat guldvärde. Bolaget vägrade att betala sådan gottgörelse under åberopande av att villkoret härom var att anse som otillbörligt enligt 85 skuldebrevslagen. Gottgörelsen uppgick till något över 13 000 kr.

Underrätten och hovrätten ville sätta guldvärdeklausulen ur kraft med stöd av 8 5 skuldebrevslagen. HD ansåg emellertid att guldvärdeklausulen inte kunde i och för sig anses ogiltig och att det inte hade visats sådana omständigheter att tillämpningen kunde anses uppenbart otillbörlig.

NJA 1941 s. 150 (borgensåtagande). På baksidan av ett skuldebrev fanns följande tryckta påskrift: ”Att löftesmännen å omstående förbindelse äro var för sig fullt vederhäftiga för sin därå tecknade och ingångna borgen; samt att vittnena å förbindelsen äro ojäviga och trovärdiga personer och att omstående förbindelse blir till fullo inbetald; därför ansvarar undertecknad.” Talan fördes mot en person (Hagard) som undertecknat påskriften med yrkande att han skulle förpliktas betala skuldebrevets belopp, 6 000 kr., jämte ränta, eftersom såväl skuldebrevets utställare som löftesmännen saknade utmätningsbara tillgångar. Talan ogillades i samtliga instanser.

HD:s majoritet motiverade sitt domslut med att Hagard genom undertecknandet inte kunde anses ha iklätt sig vidsträcktare ansvarighet än för — förutom vittnenas ojävighet och trovärdighet — löftesmännens vederhäftighet vid tiden för borgensåtagandet.

En minoritet inom HD ville ogilla talan med stöd av grunderna för 8 5 skuldebrevslagen enligt följande motivering:

Jag finner väl, att senare delen av den utav Hagard undertecknade tryckta påskriften å skuldebrevet innefattar en förbindelse att såsom efterborgensman svara för skuldens betalning.

Förbindelsen ansluter sig emellertid till ett åtagande av ansvar för borgensmännens vederhäftighet samt vittnenas ojävighet och trovärdig- het, vilket åtagande framträder såsom det väsentliga i påskriftens innehåll. Redan till följd av förbindelsens plats och det sammanhang vari den förekommer föreligger därför risk för att en undertecknare av påskriften som icke genomläser densamma med erforderlig noggrannhet skall förbise, att han genom undertecknandet icke blott åtager sig ansvar för borgensmännens vederhäftighet utan jämväl ikläder sig efterborg