NJA 1999 s. 102

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Nyberg) anförde i dom d 16 okt 1998: Domskäl. Ansvarsfrågan. B.B. har erkänt att han d 18 sept 1998 med baksidan av handen utdelat ett slag som träffat L.L. över näsan. Han har gjort gällande att gärningen skall bedömas som ringa misshandel. I övrigt har han förnekat gärningarna.

Förutom förhör med den tilltalade har åklagaren åberopat målsägandeförhör med L.L. samt har vittnesförhör ägt rum med polisassistenterna B.S. och C.V..

Vidare har åklagaren som skriftlig bevisning åberopat rättsmedicinskt protokoll jämte utlåtande. (I utlåtandet, vilket är fogat som bilaga till TR:ns dom, anför rättsläkaren Adam Berkowicz efter rättsmedicinsk undersökning förrättad d 19 sept 1998, att L.L. företett ytliga krossår, blånader och hudavskrapningar på huvudet, på armarna, på bålen samt på vänstra låret, att skadorna orsakats av trubbigt våld men att det enbart av skadornas utseende ej kan avgöras hur dessa uppkommit, att skador dock kan ha uppkommit genom knytnävsslag, sparkar eller dylikt, att skadorna varit av varierande ålder samt att de varit av lindrig karaktär. Red: s anm.)

I målet har till en början framkommit: B.B. och L.L. har varit ett par sedan juni 1995. De flyttade ihop i juli 1998. Såväl B.B. som L.L. har alkoholproblem. I samband med att de dricker sprit uppstår ofta bråk i huvudsak om pengar. B.B. har tidigare vid två tillfällen dömts för misshandel av L.L.. - L.L. har uppgivit att anledningen till att hon flyttade ihop med B.B. var att hon tyckte mycket om honom. Både B.B. och L.L. har vid huvudförhandlingen uppgivit att de nu insett att de inte kan bo tillsammans och att förhållandet är slut.

När det gäller de enskilda händelserna har L.L. uppgivit:

a) B.B. blev i juni 1998 villkorligt frigiven. Den 17 juni firade de detta bl a med att dricka sprit. De kom i dispyt med varandra. L. satt i soffan när B. bakifrån utdelade knytnävsslag som träffade henne i huvudet. Han drog henne även i håret. L. försökte att skydda ansiktet genom att hålla upp armarna framför sig men slagen träffade ansiktet. L. ringde till polisen som kom till lägenheten.

b) De hade festat och det blev bråk om pengar. Diskussionen blev högre och högre. B. utdelade ett knytnävsslag som träffade L. över munnen. Han sparkade henne även i magen vilket gjorde väldigt ont. Hon blödde från huvudet och hade molande värk i magen i cirka en vecka. L. har inget minne av att han sparkat henne i huvudet.

c) Även vid detta tillfälle var de berusade och kom i bråk. L. stod först upp när B. sparkade henne på revbenen. Hon hamnade därefter halvsittande i soffan och fick då slag som träffade kind och käke. Hon hade ont i revbenen i ca 3 veckor och kunde inte ligga ned på flera dagar utan fick sitta upp och sova. Hon minns inte om det var vid detta tillfälle som han nöp henne men han har gjort det vid något tillfälle.

d) Som vanligt blev det diskussion och det uppstod bråk. L. fick vid detta tillfälle ett knytnävsslag över näsan. B. utdelade även en spark som träffade vid bäckenet. Av sparken vacklade hon bakåt men hon har inget minne av att hon föll till golvet. Av sparken fick L. direkt en blodutgjutning på höften. Vid detta tillfälle ringde grannarna efter polis som kom till lägenheten och tog med B..

L.L. har uppgivit att misshandeln påverkat henne psykiskt. Hon känner sig förnedrad och kränkt. En känsla som tilltagit den sista tiden. Hon har förstått att B. känt sig provocerad av att hon vill diskutera ekonomin. Hon kan dock inte klara att försörja båda på sitt bidrag utan har blivit tvungen att låna pengar av vänner. Efter sista händelsen d 18 sept har hon dessutom blivit vräkt och är bostadslös. Under den tid B. nu varit häktad har hon inte vågat gå ut ur lägenheten. Hon är rädd att träffa grannarna och skäms för det som hänt. Den 12 okt fick hon en psykisk reaktion och blev inlagd på Lillhagens sjukhus. Hon är nu utskriven från sjukhuset men skall gå i terapi hos en kurator.

B.B. har uppgivit: Endast vid ett tillfälle har han slagit L.. Detta skedde d 18 sept då han tilldelade henne ett slag med öppen hand. Slaget träffade över näsan och hon började blöda näsblod. Han har inte slagit eller sparkat henne vid några andra tillfällen. När L. blivit hysterisk har han fattat tag i hennes axlar och skakat henne. - Han är av den uppfattningen att L. inte talar sanning.

B.S. har uppgivit: Hon och en kollega fick d 17 juni 1998 larm om en kvinnomisshandel och begav sig till adressen på Högtrycksgatan. De ringde på dörren och L.L. öppnade. Hon sade att det är över nu och att han hade gått från lägenheten. Eftersom B.S. såg att L.L. hade ett märke under ena ögat frågade hon om L.L. hade blivit slagen och vem som hade gjort det. L.L. svarade att det var hennes sambo som gjort det. Polismännen fick dennes signalement och rapporterade till en annan polisbil som fanns utanför. Denna polispatrull grep B.B.. - L.L. ville inte göra någon anmälan men B.S. talade om för henne att polismännen skulle göra detta i alla fall. - Blåmärket under ögat var stort som en enkrona och stod ut som en "bulle". B.S. uppfattade inte L.L. som berusad. Det är möjligt att hon hade druckit men hon uppträdde lugnt.

C.V. har uppgivit: Den 28 juli 1998 fick de larm om ett lägenhetsbråk där en kvinna blivit slagen. När de kom till lägenheten öppnade L.L. dörren. B.B. som var hennes sambo fanns kvar i lägenheten. C.V. satte sig i köket med B.B. och kollegan satte sig i rummet med L.L.. B.B. var påtagligt berusad. Båda medgav att de druckit. B.B. berättade att de grälat. B.B. var orolig och rastlös. Det gick inte att få något vettigt svar från honom. B.B. blev aggressiv när C.V. ställde känsliga frågor. De tillkallade en extra patrull som körde B.B. till polishuset. C.V. och kollegan körde L.L. till sjukhuset. Han minns idag att han såg en bula i pannan på L.L. men hänvisar i övrigt till vad han skrivit i sin anmälan om skador.

TR:ns bedömning.

L.L. har på ett måttfullt och trovärdigt sätt berättat om de åtalade händelserna. Hennes berättelse har ett gott stöd i den rättsmedicinska undersökningen och i vittnesbevisningen. I någon mån utgör även B.B:s uppgifter stöd för hennes berättelse. Därtill kommer att omständigheterna i övrigt kring henne och B.B. också talar för att L.L:s uppgifter är riktiga. Sammantaget finner TR:n att L.L:s berättelse i allt väsentligt skall läggas till grund för bedömningen och härigenom är gärningarna bevisade med endast smärre reservationer. Således är det inte tillförlitligen bevisat att B.B. d 28 juli sparkade L.L. mot huvudet samt att han d 14 eller 15 sept sparkade L.L. mot kind och käke. Inte heller är det tillförlitligen klarlagt att B.B. d 14 eller 15 sept nöp henne i armen och att L.L. d 18 sept föll omkull.

Vad B.B. övertygats om d 17 juni 1998, dvs före ikraftträdandet av den nya bestämmelsen om grov kvinnofridskränkning, skall bedömas som misshandel enligt normalgraden. I övrigt ansluter sig TR:n till åklagarens bedömning och B.B. skall alltså beträffande händelserna under b, c och d dömas för grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap 4 a § 2 st BrB.

Påföljdsfrågan. B.B. förekommer tidigare under två avsnitt i kriminalregistret. Han dömdes dels d 16 dec 1997 för misshandel till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan och med den bedömningen att om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 3 månader ha ådömts, dels d 1 april 1998 för misshandel och olaga hot, med undanröjande av tidigare ådömd skyddstillsyn, till fängelse 6 månader. Påföljden avsåg även brotten i domen d 16 dec 1997. B.B. blev d I1 juni 1998 villkorligt fri med en återstående strafftid av 2 månader. Prövotiden utgård 11 juni 1999.

Nu ifrågavarande brott har B.B. begått under den prövotid som är förenad med den villkorliga frigivningen. Vid prövning enligt 34 kap 1 § BrB finner TR:n att B.B. skall dömas särskilt till påföljd.

Med hänsyn till brottens art och till att det är fråga om återfall i likartad brottslighet under prövotid bör annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Därjämte skall den villkorligt medgivna friheten förverkas helt.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.B. enligt 3 kap 5 § och 4 kap 4 a § 2 st BrB för misshandel och grov kvinnofridskränkning till fängelse 10 mån, varjämte villkorligt medgiven frihet förklarades helt förverkad.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Referenten, f d hovrättsrådet Baagoe, var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Såsom majoriteten funnit har B.B. misshandlat L.L. i den utsträckning som framgår av TR:ns dom. I fråga om den rättsliga bedömningen av punkterna b-d i stämningsansökan beaktar jag följande.

Åtalet för grov kvinnofridskränkning omfattar tre olika tillfällen under två månaders tid. Utredningen visar att misshandeln regelmässigt utlösts av gräl om pengar, därvid L.L. förebrått sambon för att han inte bidrog till de gemensamma hushållsutgifterna. Båda har i HovR:n uppgivit att förhållandet i övrigt varit gott och att de fortfarande hyser varma känslor för varandra. Under häktningstiden har de brevväxlat och, enligt vad B.B. uttalat, därvid försökt reda ut den gemensamma problematiken. L.L. har i HovR:n förklarat att hon på grund av misshandeln till en början upplevt bristande självkänsla men att detta varit av övergående natur.

Såvitt framgår av förarbetena till bestämmelsen torde brottet grov kvinnofridskränkning bl a vara att se som ett utslag av psykisk terror, ingående i ett mönster som lett till att offret bryts ner. Utanför begreppet skulle möjligen kunna falla sådan misshandel som inte betingats av föreställningen om mannens kontroll och kvinnans underordning utan t ex av gärningsmannens alkoholmissbruk. (Se prop 1997/98:55 s 75, 131 o 151.)

L.L. har genom ifrågavarande misshandel utsatts för upprepade kränkningar. Mot bakgrund av samtliga omständigheter kan dock inte anses visat att gärningarna också varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Åtalet för grov kvinnofridskränkning kan därför inte bifallas och B.B. skall i stället dömas för tre ytterligare fall av misshandel av normalgraden.

För den misshandel varom B.B. övertygats bör annan påföljd än fängelse inte ifrågakomma. Jag bestämmer straffet till fängelse 6 månader, med helt förverkande av den villkorligt medgivna friheten.

Sedan B.B. överklagat HovR:ns dom beviljade HD prövningstillstånd dels i fråga om den rättsliga bedömningen av de misshandelsbrott som HovR:n funnit honom skyldig till, dels i fråga om påföljden.

B.B. (offentlig försvarare advokaten L.A.) yrkade att gärningarna under punkterna a-c i gärningsbeskrivningen skulle bedömas som misshandel samt att gärningen under punkten d skulle bedömas som ringa misshandel. Han yrkade vidare lindring av påföljden.

Riksåklagaren bestred ändring.

I svarsskrivelse anförde Riksåklagaren bl a: För att de gärningar som B.B. är övertygad om skall kunna bedömas som grovt kvinnofridsbrott krävs, såvitt nu är av intresse, att de har varit ett led i en upprepad kränkning av L.L:s integritet och att de har varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla.

När det gäller den första frågan finns det i förarbetena till lagstiftningen inte utvecklat närmare hur många kränkande gärningar som krävs för att kränkningen skall anses som upprepad. Där uttalas endast att den frågan får bedömas med utgångspunkt i gärningarnas karaktär. ju allvarligare gärningen är, desto färre gärningar bör det krävas för att gärningen skall anses som upprepad, jfr prop 1997/98:55 s 133.

TR:n och HovR:n har funnit att åtalet för grovt kvinnofridsbrott, som innefattar misshandel vid tre olika tillfällen under en begränsad tidsperiod om ett par månader, är styrkt. Enbart detta förhållande, med en upprepad misshandel under kort tid, innebär enligt min mening att kravet på upprepad kränkning är uppfyllt. För att visa mönstret i B.B:s handlande får jag därutöver åberopa handlingar som han tidigare har dömts för eller där skuldfrågan annars är klar. Då skall nämnas att han d 16 dec 1997 dömdes för misshandel av L.L. vid två tillfällen, d 14 och d 23 nov samma år, till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Den 1 april 1998 dömdes han igen för misshandel av L.L. d 3 mars 1998. Påföljden bestämdes till fängelse 6 månader. Han blev villkorligt frigiven från detta fängelsestraff d 11 juni 1998. Den 17 juni 1998, d v s innan ikraftträdande av bestämmelsen om grovt kvinnofridsbrott, misshandlade han återigen L.L.. Detta har han dömts särskilt för i den nu överklagade domen. Med detta som bakgrund är det enligt min mening ställt utom allt tvivel att B.B:s handlande uppfyller kravet på upprepad kränkning av L.L:s integritet.

När det sedan gäller frågan om gärningarna varit ägnade att allvarligt skada L.L:s självkänsla vill jag peka på att grunden för den skiljaktiga meningen i HovR:n uttrycks på följande sätt. "Mot bakgrund av samtliga omständigheter kan dock inte anses visat att gärningarna också varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Åtalet för grov kvinnofridskränkning kan därför inte bifallas..." Det uttalandet syns ge uttryck för en felsyn. Åklagaren behöver inte bevisa att L.L:s självkänsla verkligen har skadats allvarligt. Det är tillräckligt att gärningarna typiskt sett leder till att självkänslan skadas allvarligt. I subjektivt hänseende krävs inte heller något syfte från B.B:s sida att allvarligt skada hennes självkänsla eller kränka hennes integritet. Det är tillräckligt att han har uppsåt beträffande de faktiska omständigheter som läggs till grund för bedömningen, men värderingen av frågorna om huruvida dessa inneburit kränkning och varit ägnade att allvarligt skada L.L:s självkänsla görs av domstolen oavsett B.B:s egna värderingar och syften med handlingarna eller hans eller hennes eventuella inställning senare till vad som har skett. Det är enligt min mening uppenbart att B.B:s handlande typiskt sett har varit ägnat att allvarligt skada L.L:s självkänsla. Hon har också själv uppgivit att så varit fallet.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i själva saken dömer HD B.B. enligt 3 kap 5 § BrB och med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 2 samma balk för misshandel till fängelse 8 mån. HD fastställer HovR:ns domslut i vad avser förverkande av villkorligt medgiven frihet.

JustR:n Gregow och Lars K Beckman var skiljaktiga beträffande motiveringen.

JustR Gregow anförde: Jag anser att domskälen fr o m det stycke som börjar "I nu förevarande fall" t o m det stycke som börjar "Brottsligheten framstår som förhållandevis allvarlig." (dvs tionde- trettonde styckena) bör ha följande lydelse.

I nu förevarande fall har emellertid de misshandelsbrott gentemot L.L. för vilka B.B. tidigare dömts begåtts före ikraftträdandet av straffbestämmelsen i 4 kap 4 a § BrB och detsamma gäller misshandeln d 17 juni 1998. Fråga inställer sig då om det strider mot den grundläggande princip som kommit till uttryck i 5 § 1 st BrB:s promulgationslag (se även 2 kap 10 § 1 st regeringsformen och artikel 7 i Europakonventionen) - att ingen får dömas för gärning, för vilken inte var stadgat straff när den begicks - att beakta dessa tidigare gärningar.

Till stöd för att den nämnda principen inte bör hindra beaktande av de äldre gärningarna kan i huvudsak åberopas samma skäl som i det föregående anförts för att det inte föreligger något hinder mot att vid tillämpning av bestämmelsen över huvud beakta gärningar för vilka den tilltalade tidigare fällts till ansvar. Denna ståndpunkt synes också ligga i linje med uttalanden som straffrättskommittén gjorde beträffande sitt förslag till promulgationslag, återgivna i Bergs m fl kommentar Brottsbalken III, 4 uppl s 552 f Uttalandena innebär bl a att, om ett brott kommer till stånd genom successivt handlande, det i princip får anses att om någon del av handlandet infaller under den nya lagens tid, denna lag skall bli tillämplig på det hela. Det kan också nämnas att det vid 1981 års skärpning av återfallsregeln i 26 kap 3 § BrB inte ansågs strida mot straffrättsliga principer att i övergångsbestämmelserna (punkt 7) ta upp en föreskrift om att den nya bestämmelsen fick tillämpas utan hinder av att den förra domen hade meddelats före ikraftträdandet.

Hinder kan alltså inte anses föreligga mot att, såsom ytterligare kränkningar utöver de åtalade gärningarna, beakta brottsliga gärningar som begåtts före ikraftträdandet av den förevarande straffbestämmelsen.

De nu aktuella gärningarna har begåtts d 28 juli, d 14 eller 15 sept och d 18 sept 1998. De tidigare gärningarna ägde rum d 14 nov 1997, d 23 nov 1997, d 3 mars 1998 och d 17 juni 1998. Det förtjänar nämnas att B.B. och L.L. inte var sammanboende vid tiden för de gärningar för vilka han tidigare fällts till ansvar.

De tre nu aktuella misshandelsgärningarna har varit förhållandevis allvarliga eftersom B.B. sparkat L.L.. Brotten har också föregåtts av fyra tidigare misshandelsgärningar. Det har dock inte förelegat ett sådant systematiskt och kvalificerat kränkande från B.B:s sida att de nu förevarande gärningarna kan anses ha utgjort led i en upprepad kränkning av L.L:s integritet. Dessa gärningar skall därför enligt min mening, trots

att de måste anses ha varit ägnade att allvarligt skada L.L:s självkänsla, bedömas som misshandel och inte som grov kvinnofridskränkning. Misshandelsgärningen d 17 juni 1998 kan inte anses som ringa brott.

JustR Lars K Beckman anförde: Den grundläggande frågan i målet är om de tre misshandelsbrott som B.B. gjort sig skyldig till under tiden juli- september 1998 skall bedömas som misshandel eller som grov kvinnofridskränkning.

Enligt 4 kap 4 a § BrB fordras dels att gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning av den berörda personens integritet, dels att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Det rör sig om två skilda rekvisit som bägge måste vara uppfyllda, men mellan dem finns ett visst samspel. För frågan hur många gärningar som krävs för att de sammantagna skall vara att se som ett led i en upprepad kränkning kan det spela viss roll hur allvarliga de är bl a från synpunkten om de varit ägnade att allvarligt skada den berörda personens självkänsla. Det sistnämnda rekvisitet utgör i sin tur ett krav på en viss kvalificering av de brottsliga gärningarna. Även mera lindriga brott kan uppfylla rekvisiten t ex om de är tillräckligt många och ingår i ett mönster som sammantaget leder till att den kränkta personen bryts ner. (Jfr prop 1997/98:55 s 133, NJA II 1998 s 361.)

Av lagtextens krav att de åtalade gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning kan inte anses följa att det för straffansvar måste finnas ytterligare handling eller handlingar som innefattar kränkning. Däremot bör tidigare gärningar av liknande slag få åberopas för att belysa de förhållanden under vilka de i målet åtalade gärningarna ägt rum. De tidigare gärningarna kan alltså sägas bidra till att kvalificera de åtalade gärningarna. Detta innebär inte att den tilltalade döms på nytt för de tidigare prövade gärningarna.

Med hänsyn till att retroaktiva inslag bör undvikas vid tillämpning av strafflag bör vad nyss sagts angående tidigare gärningar inte gälla gärningar som ligger i tiden före ikraftträdandet av 4 kap 4 a § BrB.

Av det anförda följer att vid rubriceringen av de tre nu aktuella misshandelsgärningarna hänsyn inte skall tas till att B.B. före d 1 juli 1998 dömts två gånger för misshandel av L.L. och att han även gjort sig skyldig till misshandel av henne d 17 juni 1998.

De tre nu aktuella misshandelsgärningarna har varit förhållandevis allvarliga och innebär en upprepad kränkning av L.L:s integritet. De kan ändå inte anses ha varit ägnade att allvarligt skada L.L:s självkänsla.

På grund av det anförda skall B.B. inte dömas för grov kvinnofridskränkning utan för misshandel.

JustR Håstad var skiljaktig och anförde: B.B. har misshandlat L.L. d 14 nov och d 23 nov 1997 samt d 3 mars, d 17 juni, d 28 juli, d 14 eller 15 sept och d 18 sept 1998. För de tre första misshandelsbrotten är B.B. dömd genom lagakraftvunna domar. Dessa misshandelstillfällen, liksom misshandeln d 17 juni 1998, ägde rum innan den nya lagen om grov kvinnofridskränkning trädde i kraft.

Den centrala frågan i målet gäller huruvida de tre misshandelsbrott som B.B. gjort sig skyldig till under tiden juli-september 1998 skall bedömas som misshandel eller grov kvinnofridskränkning.

Vad som kriminaliseras i 4 kap 4 a § BrB är brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap BrB, vilka varit ett led i en upprepad kränkning av offrets integritet och varit ägnade att allvarligt skada offrets självkänsla. Om gärningarna riktas mot en närstående eller tidigare närstående i allmänhet -rubriceras brottet grov fridskränkning; om de riktas mot en kvinna med vilken gärningsmannen är eller varit gift eller med vilken han sammanbor eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden rubriceras brottet grov kvinnofridskränkning.

B.B. har sedan sin villkorliga frigivning i juni 1998 sammanbott med L.L. under äktenskapsliknande förhållanden fram till häktningen i september 1998.

Om det är möjligt att i detta mål beakta den misshandel som ägt rum under tiden d 14 nov 1997-17 juni 1998, får misshandeln i juli och september 1998 anses ha varit ett led i en upprepad kränkning av L.L:s integritet. Eftersom misshandeln före d 1 juli 1998 inte ingår i de gärningar för vilka ansvar för grov kvinnofridskränkning kommer i fråga, men väl visar de senare gärningarnas upprepande karaktär, bör ett sådant beaktande vara möjligt trots att lagakraftvunna domar föreligger beträffande vissa misshandelsbrott och trots att all misshandel t o m d 17 juni 1998 ligger före ikraftträdandet av 4 kap 4 a § BrB. Gärningarna i juli och september 1998 har således varit ett led i en upprepad kränkning av L.L:s integritet.

Med detta ställningstagande i fråga om retroaktivitet och rättskraft blir det inte erforderligt att pröva om det vid tillämpning av 4 kap 4 a § BrB krävs att den tilltalade alltid gjort sig skyldig till minst en brottslig integritetskränkning utöver vad som omfattas av åtalet eller om - med tillämpning av 30 kap 3 § RB - den första gärning som omfattas av åtalet kan bedömas som exempelvis misshandel varefter övriga kan bedömas som grov kvinnofridskränkning.

De tre misshandelsbrotten i juli och september 1998, av vilka dessutom inget är ringa, får anses ha varit ägnade att allvarligt skada L.L:s självkänsla.

Dessa gärningar skall alltså bedömas som grov kvinnofridskränkning.

HD:s dom meddelades d 19 mars 1999 (mål nr B 53-99).