NJA 1999 s. 362

Tilltalad, som i HovR:n dömts till åtta månaders fängelse för bl a försök till grov misshandel, har överklagat domen vad gäller ansvar, påföljd och skadestånd. Fråga om HovR:n med stöd av 51 kap 21 § sista stycket RB kunnat avgöra målet trots att den tilltalade inställt sig endast genom ombud.

TR:n

(Jfr 1983 s 401)

Allmän åklagare väckte vid Tierps TR åtal mot R.I. och K.O., född 1967, bl a för vissa händelser som berörde dem båda och därför här återges även i vad avser åtal mot R.I. ehuru referatet direkt avser endast målet mot K.O..

Åtalspunkt. 1. Denna avsåg R.I. enligt följande gärningsbeskrivning: R.I. har d 4 juli 1994 ur K.O:s bil som stått parkerad utanför Rosengatan 10 B i Skutskär, Älvkarleby kommun, olovligen tagit bl a en mobiltelefon, en borrmaskin, en skruvdragare, en hylsnyckelsats, plånbok med körkort och bankomatkort samt diverse nycklar.

Åtalet rubricerades som egenmäktigt förfarande enligt 8 kap 8 § BrB.

Åtalspunkt 2. Denna avsåg K.O. enligt följande gärningsbeskrivning: K.O. har d 4 juli 1994 i Älvkarleby, Älvkarleby kommun, försökt att tillfoga R.I. - som satt i en bil - kroppsskada och smärta genom att med en yxa måtta slag mot R.I:s huvud och kropp. K.O. har samtidigt uttalat hot med innebörd att han skall slå ihjäl R.I.. Slagen har träffat bilen och orsakat skada. Fara har förelegat för att slagen skulle träffa R.I. och brottet därmed fullbordas. Hoten har varit ägnade att hos R.I. framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person.

Brottet är grovt då K.O. använt en yxa. Han har därigenom visat särskild hänsynslöshet och råhet. Risk har också förelegat för att R.I. skulle tillfogas svår kroppsskada. Hoten har för R.I. framstått som mycket allvarliga och akuta.

Åtalet rubricerades som försök till grov misshandel enligt 3 kap 6 § och 23 kap 1 § BrB samt olaga hot, grovt brott enligt 4 kap 5 § 2 st BrB.

Vidare åtalades R.I. under åtalspunkt 3 för olaga hot mot K.O. vid ett tillfälle drygt ett år efter de händelser som åsyftas i åtalspunkterna 1 och 2.

K.O. åtalades också för narkotikabrott och brott mot knivlagen (1988:254).

R.I. yrkade i anslutning till åtalspunkten 2 förpliktande för K.O. att utge skadestånd med 42 000 kr, varav 5 000 kr för sveda och värk, 30 000 kr för kränkning, 2 000 kr för inkomstförlust samt 5 000 kr för skador på bil. På beloppet yrkades ränta enligt 6 § räntelagen från d 19 nov 1996 till dess full betalning sker.

R.I:s dotter R.I. yrkade under åtalspunkten 2 förpliktande för K.O. att utge skadestånd med 5 000 kr avseende sveda och värk jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 19 nov 1996 till dess full betalning sker.

K.O. yrkade under åtalspunkten 3 förpliktande för R.I. att utge skadestånd med 10 000 kr, varav 5 000 kr för kränkning och 5 000 kr för sveda och värk, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 21 nov 1996 till dess betalning sker.

Domskäl

TR:n (ordf tingfiskalen Waller) anförde i dom d 5 det 1996, såvitt nu är i fråga: Domskäl.

Åtalspunkt 1. R.I. har erkänt gärningen.

På åklagarens begäran har hållits målsägandeförhör med K.O..

Följande är upplyst om kontakterna mellan R.I. och K.O. före aktuell händelse. Några veckor före midsommar år 1994 köpte R.I. en bilmotor av K.O. för 2 000 kr. R.I. skulle använda bilmotorn för att reparera en kunds bil och kunden behövde bilen före midsommar. Sedan motorn monterats in i bilen visade det sig att den inte fungerade. K.O. ombads att ordna en fungerande motor. När K.O. levererade en ersättningsmotor hade R.I. emellertid redan inhandlat en ny motor, vilken han hade monterat in i sin kunds bil. R.I. framställde krav mot K.O. på 2 000 kr. R.I. ansåg att han hade rätt till pengarna eftersom den ursprungliga motorn varit trasig och på grund av att K.O., enligt R.I:s mening, hade levererat ersättningsmotorn för sent.

K.O. har berättat i huvudsak följande. Han låg och sov på eftermiddagen den aktuella dagen när han vaknade av att det slog i en bildörr på gårdsplan. Genom fönstret säg han R.I. bära ut saker ur en honom tillhörig bil som stod parkerad utanför. Bilen var olåst, troligtvis med öppen dörr. Nycklarna satt i tändningslåset. Han hade inte ögonkontakt med R.I. utan såg denne bakifrån. Den person R.I. påstår sig ha sett i fönstret kan möjligtvis ha varit hans granne. När han fått på sig kläderna och var på väg ut hörde han R.I. lämna platsen i sin bil. R.I. hade tillgripit hans plånbok, körkort, bilnycklar, en mobiltelefon, en lampa och en mängd verktyg. Han uppskattar värdet på egendomen till 30 000 kr. Han övervägde att ringa till polisen men valde i stället att ta sin andra bil och bege sig hem till R.I. som bodde några kilometer bort och kräva tillbaka sakerna. Han var mycket upprörd. Vid tillfället hade han inte de 2 000 kr som R.I. krävde av honom men han hade för avsikt att betala pengarna så snart han fick möjlighet, vilket han hade upplyst R.I. om.

Närmare hörd över åtalet har R.I. berättat i huvudsak följande. Han hade försökt nå K.O. vid ett flertal tillfällen för att utfå sin fordran om 2 000 kr. Vänner hade upplyst honom om att den enda möjligheten att få tillbaka pengar av K.O. var att ta pant av honom. Han åkte den aktuella dagen tillsammans med sin sambo och sin dotter till K.O:s bostad för att ånyo kräva honom på pengar. Efter att ha knackat på dörren utan att någon öppnade såg han K.O. stå i fönstret och titta ut. Han började då plocka ut diverse saker ur K.O:s bil, både ur kupén och ur bakluckan. Bilen var parkerad ett par meter från fönstret där K.O. stod, varför denne iakttog hela skeendet. Han höll upp sakerna mot fönstret och sade: "du får tillbaka sakerna när jag får mina pengar". Han är säker på att K.O. hörde vad han sade. Han uppskattar nypriset för de tillgripna sakerna till ca 10 000 kr. Att värdet på egendomen var så högt kände han dock inte till vid själva tillgreppet. Hans avsikt var att ta sakerna som pant och ha kvar dem till dess att han fick betalt av K.O.. Han hade inte planerat att behålla sakerna eller sälja dem.

TR:ns bedömning.

Genom R.I:s erkännande som stöds av övrig utredning är åtalet styrkt. Åtalspunkt 2. K.O. har förnekat att han gjort sig skyldig till försök till grov misshandel och olaga hot, grovt brott. Han har erkänt att han hotat R.I. med yxa för att få tillbaka sina saker. Denna gärning skall enligt honom bedömas som olaga hot av normalgraden, vilket brott är preskriberat.

K.O. har bestritt skadeståndsskyldighet i första hand med hänvisning till sin inställning i ansvarsdelen. Han har vitsordat ränteyrkandet som skäligt i och för sig. Beträffande ersättning för sveda och värk och kränkning till R.I. har han för var och en av posterna vitsordat ett belopp om 1 000 kr som skäligt i och för sig men gjort gällande att beloppen skall jämkas till noll på grund av R.I:s medvållande. - Beträffande ersättning för inkomstbortfall har K.O. såsom ytterligare grund för bestridande anfört att något inkomstbortfall inte visats i målet. Inget belopp har vitsordats som skäligt i och för sig. - Beträffande ersättning för bilreparation har K.O. som ytterligare grund för bestridande anfört att R.I. inte haft några kostnader för någon bilreparation och att dessa kostnader i vart fall inte omfattas av åtalet. Skulle TR:n finna att skadeståndsskyldighet föreligger i denna del har ett belopp som 2 000 kr vitsordats som skäligt i och för sig. - Beträffande ersättning till R.I. för sveda och värk har såsom ytterligare grund för bestridande anförts att brottet inte är skadeståndsgrundande gentemot dottern. Inget belopp har vitsordats såsom skäligt i och för sig.

På åklagarens, R.I:s och R.I:s begäran har målsägandeförhör hållits med R.I. och B.Å.. Åklagaren och R.I. har som skriftlig bevisning åberopat en promemoria angående uppkomna skador på målsägandens bil och som ytterligare bevisning åberopat fotografier. Åklagaren har vidare åberopat syn av yxa.

På K.O:s begäran har vittnesförhör hållits med M.J.. K.O. har som skriftlig bevisning åberopat kvitto avseende bilreparation.

R.I. har berättat i huvudsak följande. Efter händelsen under åtalspunkten 1 begav han sig hem med sin familj. De stannade hemma i c:a femton minuter innan de ånyo satte sig i sin bil av märket Saab för att köra till Stockholm där han skulle arbeta. På gården där de bor mötte de K.O. som kom körande i motsatt körriktning. K.O. prejade Saaben så att dess vänstra backspegel bröts av. Bilarna stannade med fören riktade mot varandra och förarplatsernas sidofönster intill varandra. Han satt på förarsätet i Saaben och vevade ned sitt sidofönster så att det uppkom en springa om c:a femton cm mellan glasrutan och en s k vindavvisare. Hans sambo, B.Å., satt i det högra framsätet med deras dotter i knät. Även K.O. vevade ned sin fönsterruta vid förarsätet där denne satt. K.O. var enormt upprörd och fällde uttalanden av innebörd att "så här gör man inte mot mig ostraffad" och "jag skall döda er". K.O. tog i samband därmed upp en brandyxa med egg på båda sidor av bladet och började besinningslöst slå med yxan mot Saabens förarsätes sidofönster. K.O. hängde med huvud och överkropp ut från sin egen bil och siktade med yxan mot R.I:s huvud. Genom de första yxslagen uppkom dels skador på stolpen mellan Saabens båda vänstra sidorutor och på rutornas kromlister, dels en splitterskada i övre vänstra hörnet på bilens vindruta. Därefter lyckades K.O. genom att med yxan slå sönder vindavvisaren ovanför förarplatsens sidofönster, få in yxan i kupén. R.I. slängde sig då med överkroppen i knät på sin sambo för att undkomma glassplitter och yxa. Hade han suttit kvar upprätt hade han träffats av yxan. Sedan K.O. viftat med yxan inne i kupén fastnade den i Saabens innertak. Trots att K.O. ryckte och slet för att få loss yxan lyckades R.I. och B.Å. få tag på den och avväpna honom. B.Å. tog med sig dottern och sprang iväg för att ringa efter polisen, medan han själv tog yxan och använde den för att hålla K.O. ifrån sig. Under händelseförloppet som pågått i två till tre minuter, var K.O. som galen. Han var troligtvis påverkad av något berusningsmedel. Sedan R.I. hade fått tag i yxan ställde sig K.O. på Saabens motorhuv. K.O. var fortfarande mycket aggressiv och fortsatte att uttala hotelser, bl a med innebörd att han skulle ge igen om de tillkallade polis. R.I. stod med yxan riktad mot marken och väntade på att polis skulle komma till platsen. Han använde endast yxan för att hålla K.O. ifrån sig. Han varken hotade eller mattade något slag med yxan. Polisen kom till platsen efter c:a tjugo minuter. B.A. och han själv greps av polisen på grund av att de tidigare under dagen tillgripit saker ur K.O:s bil medan K.O. fick lämna platsen. R.I. blev väldigt rädd och chockad av det inträffade och har haft stora sömnsvårigheter. Han har känt sig deprimerad och orolig för ytterligare angrepp från K.O:s sida. Hans dotter R.L. som vid tillfället var knappt tre år, blev väldigt chockad av händelsen och led länge av sömnsvårigheter. Hon talar fortfarande om mannen med yxan. När händelsen inträffade var han på väg till arbetet. Han skulle utföra städning av garage åt en bostadsrättsförening i Upplands Väsby. Han hade en timpenning om 450 kr och skulle i vart fall ha arbetat 4,5 timmar den aktuella dagen varför hans inkomstbortfall uppgår till minst 2 000 kr. Omfattande skador uppkom på Saaben. Skadorna har ännu inte åtgärdats men han uppskattar kostnaden för en reparation till yrkat belopp om 5 000 kr. Han har köpt bilen och är ägare till densamma. Anledningen till att hans sambo B.Å. står antecknad som ägare i bilregistret är att hon hade bättre bonus hos försäkringsbolaget, varför försäkringspremien blev lägre om hon uppgavs som ägare. De har i vart fall samäganderätt till bilen.

B.Å. har berättat i huvudsak följande. Hon och R.I. var vid aktuellt tillfälle sammanboende men har nyligen separerat. De satt tillsammans med sin dotter i Saaben utanför deras hus och var på väg någonstans, hon minns inte vart, när K.O. kom körande som en galning in på gårdsplanen. Bilarna stannade jämsides, väldigt tätt ihop, med fören riktade mot varandra. Sidorutorna på bilarnas förarplatser var i höjd med varandra. K.O. satt på förarplatsen i den andra bilen och skrek att han skulle döda R.I. om han inte fick tillbaka sina saker. Både K.O. och R.I. vevade ned sidofönstret en bit på respektive bils förarplats. K.O. tog upp en stor brandyxa och började svinga den mot R.I:s huvud för att slå ihjäl honom. Det första slaget träffade bilen. Därefter lyckades K.O. få in yxan i bilen genom förarplatsens sidofönster och svingade den två gånger inne i bilens kupé innan yxan fastnade i bilens innertak. R.I. "duckade undan" för slagen. Hon var livrädd och trodde att R.I. skulle bli träffad av yxan. När yxan hade fastnat i taket lyckades hon och R.I. vrida yxan ur K.O:s hand. Händelseförloppet varade i ett par minuter. Hon tog barnet och sprang till huset för att tillkalla polis och var borta i c:a tio minuter. Både när hon lämnade platsen och när hon kom tillbaka stod R.I. och K.O. och "käftade". R.I. stod i försvarsställning och höll yxan med båda händerna i axelhöjd. Han gjorde inga större utfall med yxan utan hade den för att skrämma K.O.. Det tog c:a tjugo minuter innan polisen kom till platsen. Hon och R.I. var nyktra. De använder inte narkotika. Hon vet inte om K.O. var påverkad av något berusningsmedel. Deras dotter R.I. blev väldigt chockad av händelsen och hade sömnsvårigheter i över ett år därefter.

Närmare hörd över åtalet har K.O. uppgett i huvudsak följande. Efter att ha sett R.I. stjäla saker ur en av hans bilar klädde han på sig, kontrollerade vilka saker som blivit stulna och begav sig i sin andra bil hem till R.I. i syfte att kräva tillbaka sina saker. Han var mycket förbannad över den kränkning han hade blivit utsatt för. När han kom fram till R.I:s bostad såg han att R.I. med familj var på väg ut från gårdsplanen i deras Saab. Han körde upp jämsides med Saaben i motsatt körriktning. Respektive bils förarfönster var jämsides med varandra. Han vevade ned sin fönsterruta och sa att han ville ha tillbaka sina saker. Han minns inte om han hotade att slå ihjäl R.I.. Han var mycket upprörd men tappade inte besinningen. Han tog upp en yxa som låg i bilen. Yxan använder han i sitt yrke. Anledningen till att han körde bilen i vilken yxan låg var att R.I. hade stulit bilnycklarna till hans andra bil. Han hade inte planerat att använda yxan. Han hotade R.I. med yxan för att. markera allvaret i sitt krav att få tillbaka sina saker. Hotet bestod i att han mättade med yxan mot R.I:s huvud. Yxan for rakt fram mot R.I. och skadade därvid vindavvisaren ovanför Saabens förarfönster och fastnade i vänstra kanten av Saabens innertak, precis innanför fönstret. Han utdelade inte något slag med yxan. Det var aldrig någon risk att R.I. skulle träffas av yxan eftersom det var ett sådant avstånd mellan dem; R.I. låg lutad inåt i bilen. Hans avsikt var inte att skada R.I.. Han hade inte tänkt att göra något mer än att hota med yxan. Hade hotet inte varit tillräckligt för att få tillbaka sakerna, hade han ringt till polisen. Händelseförloppet varade under någon minut. Sedan yxan fastnat i Saabens innertak tog R.I. tag i yxan och skrek "ut med käringen nu skall jag ta honom". Han kröp ut mellan bilarna och ställde sig med ett ben på vardera bilen. R.I. slog mot honom med yxan. Han slängde sig undan varpå yxan träffade Saabens vindruta och sidospegel. Yxslaget träffade även hans egen bil varpå en buckla i lacken uppkom och en list skadades. Han var oerhört rädd. Rädslan förstärktes av att han hade anledning att tro att R.I. var påverkad av droger. R.I. hotade honom med yxan och uttalade ofördelaktiga saker om honom till dess polisen kom till platsen. De enda skador som uppkom på Saaben på grund av hans agerande var den söndriga vindavvisaren och skadan i bilens innertak. Övriga skador orsakades av R.I.. Han lämnade in sin egen bil för reparation någon gång före årsskiftet 1994/95. Anledningen till att han väntade så länge med att åtgärda skadorna var att han avvaktade polisutredningen mot R.I.. Förutom de skador R.I. åsamkat på hans bil åtgärdade bilmekanikern även en trasig fönsterruta. I det i målet åberopade kvittot anges emellertid endast de skador som R.I. var vållande till, eftersom kvittot var avsett att användas i rättegången. Det finns även ett annat kvitto.

M.J. har berättat i huvudsak följande. Han är bilmekaniker och sent på hösten 1994 lämnade K.O. in sin bil för reparation. Bilen såg "för djävlig" ut. Det var skador på bilens vänstra sida. Som han minns det var det skador på skärmen och en bula på dörren. Vidare var fönsterrutan på bilens vänstra framdörr trasig. Han bedömde det inte som en krockskada utan skadorna hade troligtvis uppkommit efter slag av något hårt föremål. K.O. sa att det hade varit fråga om någon åverkan.

TR:ns bedömning.

Genom de åberopade fotografierna och den skriftliga bevisningen finner TR:n utrett att följande skador uppkom på Saaben: avbruten vänster sidospegel, krosskada i övre vänstra hörnet av vindrutan, skador på stolpen mellan de vänstra sidorutorna och skador på dithörande kromlister, sönderslagen vindavvisare ovanför vänster sidofönster, skador i innertaket ovanför förardörren samt skador på motorhuvens vänstra sida.

Genom de inblandade personernas berättelser är följande ostridigt. K.O. körde in på familjen I:s gårdsplan när familjen satt i sin Saab, på väg hemifrån. Bilarna stannade jämsides, med fören riktade mot varandra. Sidorutorna på bilarnas förarfönster var i höjd med varandra. K.O. var mycket upprörd över att R.I. kort tid dessförinnan hade stulit saker ur hans bil och tog fram en brandyxa. Beträffande det följande händelseförloppet skiljer sig de inblandades berättelser något. Vid bedömningen av vilken berättelse som skall vinna tilltro konstaterar TR:n följande. R.I. har gett en detaljerad och konsekvent berättelse utan några motsägelser. Han har på ett klart och tydligt sätt redogjort för händelseförloppet och den rädsla han känt utan att det framstått som om han försökt att överdriva någonting. Hans berättelse måste emellertid bedömas med försiktighet med hänsyn till hans och K.O:s tidigare mellanhavanden. TR:n finner därför att hans berättelse skall läggas till grund för bedömningen endast om den stöds av övrig bevisning i målet. B.Å. har lämnat en berättelse som i allt väsentligt stöder R.I:s. Hon har lämnat en klar och nyanserad redogörelse av händelseförloppet. Hennes berättelse innehåller inte några motsägelser. TR:n har fått den uppfattningen att hon varit noggrann med att inte ange något som hon inte är helt säker på. TR:n fäster stor tilltro till hennes berättelse. B.Å:s och R.I:s uppgifter att K.O. utdelat flera slag med yxan stöds av de skador som ostridigt uppkommit på Saaben. K.O:s berättelse om hur R.I. åsamkat vissa av skadorna - och skador på hans egen bil - har saknat detaljer och innehållit motsägelser. TR:n finner därför att berättelsen kan lämnas utan avseende. B.Å:s och R.I:s berättelser stöds även av K.O:s egna uppgifter angående inledningsskedet av händelseförloppet. Han har uppgett att han har mattat med yxan mot R.I:s huvud och att yxan for genom vindavvisaren in i bilen. K.O. har även uppgett att han vid tillfället var väldigt upprörd och att han inte kan utesluta att han uttalade de hot som påståtts. Vid en samlad bedömning av vad som förekommit finner TR:n att R.I:s och B.Å:s berättelser skall vinna tilltro framför K.O:s och läggas till grund för ansvarsbedömningen. Vid en sammanvägning av lämnade berättelser och vad som i övrigt framkommit finner TR:n det utrett att K.O. har utdelat ett flertal slag mot R.I:s huvud och samtidigt uttalat hot med innebörd att han skall slå ihjäl R.I..

Vid bedömningen av om gärningen är att bedöma som försök till grov misshandel konstaterar TR:n följande. För att ett försöksbrott skall anses föreligga erfordras att någon påbörjat utförandet av visst brott och att det förelegat fara för brottets fullbordan eller att sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Genom att höja yxan och inleda rörelsen med yxan mot R.I:s huvud har K.O. påbörjat utförandet av brottet och det har redan vid denna tidpunkt, med hänsyn bl a till det korta avstånd som förelåg mellan K.O. och R.I., förelegat konkret fara för att yxan skulle träffa R.I. och brottet därigenom fullbordas. Om brottet hade fullbordats hade det varit att rubricera som grov misshandel med hänsyn bl a till att gärningen begåtts med ett livsfarligt vapen och till att K.O. genom sitt handlingssätt visat stor hänsynslöshet.

Vad gäller frågan om vilket uppsåt K.O. hade gör TR:n följande bedömning. K.O. var provocerad av att R.I. kort tid före aktuell händelse hade tillgripit saker ur hans bil. Han var upprörd och befann sig i ett närmast besinningslöst tillstånd. I detta tillstånd tog han fram en yxa som låg i bilen. TR:n finner inte skäl att ifrågasätta K.O:s uppgift att han inte förrän i aktuellt ögonblick kom att tänka på yxan. Gärningen var således inte planerad. Samtidigt som han mättade ett flertal slag med yxan mot R.I:s huvud uttalade han hotelser av innebörd att han skulle döda R.I.. R.I. undkom skador genom att väja undan för yxan och genom att K.O:s handlande avbröts av att yxan fastnade i bilens innertak. Sammantaget finner TR:n att K.O:s handlingssätt med styrka talar för att han hade för avsikt att skada R.I.. K.O. måste i vart fall ha insett risken för att R.I. skulle åsamkas allvarlig kroppsskada och med hänsyn till K.O:s upprörda sinnesstämning, de hot han uttalade och det sätt på vilket han använde det livsfarliga vapnet, finner TR:n även att det kan hållas för visst att han skulle ha företagit gärningen även om han hade varit säker på att han skulle åsamka R.I. allvarlig kroppsskada. Det är således utrett att K.O. när han utdelade yxslagen, haft åtminstone ett eventuellt uppsåt att skada R.I..

Åklagaren har yrkat att K.O. skall fällas till ansvar för försök till grov misshandel och för olaga hot, grovt brott. TR:n finner emellertid att det sistnämnda brottet konsumeras av brottet försök till grov misshandel, vilket brott K.O. skall fällas till ansvar för.

Skadeståndsdelen.

Vid denna utgång i ansvarsdelen är K.O. skadeståndsskyldig mot R.I.. TR:n finner inte att R.I. på något sätt har varit medvållande till de skador han åsamkats varför någon jämkning av skadeståndet inte skall ske. Vad gäller ersättning för sveda och värk gör TR:n följande bedömning. Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för sveda och värk (5 kap 1 § skadeståndslagen). Härmed avses i huvudsak fysiskt och psykiskt lidande under akut sjukdomstid. För att ersättning skall kunna utgå för psykiskt lidande krävs att medicinskt påvisbara psykiska besvär har uppkommit. R.I. har uppgett att han mått psykiskt dåligt i samband med händelsen, vilket främst tagit sig i uttryck i form av sömnsvårigheter. Mot bakgrund av rådande praxis beträffande ersättning för sveda och värk finner TR:n att R.I. får anses skäligen tillgodosedd med en ersättning om 2 500 kr. Vad härefter gäller ersättning för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen konstaterar TR:n följande. Bestämmelsen tar sikte på den kränkning av den personliga integriteten som brottet kan medföra och är inte tillämplig i fråga om lidande som är medicinskt påvisbart. Den senare formen av lidande är att hänföra till personskada och ersätts som sveda och värk. Ersättning för kränkning avser att utgöra en kompensation för den oro och det obehag brottsoffret känt med anledning av brottet. Förevarande brott är av sådan beskaffenhet att det typiskt sett ger upphov till en betydande integritetskränkning varför ersättning för kränkning skall utgå i målet. TR:n fastställer ersättningens storlek till skäliga 10 000 kr. Vad gäller ersättning för förlorad arbetsförtjänst finner TR:n inte att R.I. mot K.O:s bestridande, har styrkt att han drabbats av påstådd skada. R.I:s uppgifter i denna del har varit oprecisa och kan inte utan ytterligare utredning tas för goda. TR:n beaktar härvid att R.I. utan svårighet torde ha kunnat prestera kompletterande bevisning i denna del. Yrkandet om ersättning för inkomstförlust skall därför lämnas utan bifall. Beträffande yrkad ersättning för skador på bil gör TR:n följande bedömning. Som redovisats ovan under ansvarsdelen finner TR:n utrett att K.O. vållat de i målet påstådda skadorna på Saaben. Det förhållandet att skadorna inte har reparerats och att R.I. på grund därav ännu inte har drabbats av en faktisk kostnad, utgör inte hinder mot att ålägga skadevållaren skadeståndsskyldighet. Det väsentliga i skadeståndsrättsligt hänseende är att en skada har uppkommit. TR:n, som inte finner skäl att betvivla riktigheten av R.I:s påstående att han är ägare till Saaben, finner att yrkat belopp är skäligt mot bakgrund av de omfattande skador som uppkommit. K.O. skall därför utge ersättning till R.I. för skador på bilen med 5 000 kr.

R.I. har yrkat ersättning med 5 000 kr för sveda och värk. Hon satt i bilen när hennes pappa R.I. utsattes för förevarande brott. Hennes föräldrar har uppgett att hon efter händelsen drabbades av psykiska besvär bestående i sömnsvårigheter. Som redovisats närmast ovan avser ersättning för sveda och värk bl a ersättning för personskada i form av psykiskt lidande under akut sjukdomstid. TR:n finner utrett att R.I. har drabbats av sådan skada till följd av händelsen. TR:n har vidare att pröva om K.O:s skadeståndsskyldighet omfattar R.I:s skador. Som regel är endast den mot vilken brottet primärt riktar sig berättigad till skadestånd. Skälet härför är den inom skadeståndsrätten grundläggande principen att det skall föreligga adekvat kausalitet mellan en handling och en inträffad skada. Genom principen skyddas gärningsmannen från att förpliktas ersätta skador som inte kan anses utgöra en typisk eller beräknelig följd av det ansvarsgrundande beteendet. Med hänsyn till att R.I. var närvarande när brottet förövades mot hennes pappa och till att detta förhållande var känt för K.O. måste R.I:s skador anses utgöra en sådan beräknelig följd av K.O:s handlande att han inte kan undgå skadeståndsskyldighet. TR:n finner att R.I. är skäligen tillgodosedd med en ersättning för sveda och värk med 2 500 kr.

Påföljd.

K.O. förekommer under nio avsnitt i kriminalregistret, senast genom en dom av d 18 juni 1996 då han dömdes för försök till bedrägeri och urkundsförfalskning till fängelse två månader. Genom domen förklarades även villkorligt medgiven frihet om en månad förverkad. Verkställigheten påbörjades d 23 sept 1996 och pågick vid tiden för huvudförhandlingen i förevarande mål. Dessförinnan dömdes han d 14 juni 1995 för att ha fört fordon trots körförbud. Tidigare ådömt fängelse förordnades avse även detta brott. Han dömdes vidare d 28 sept 1994 för olaga hot, hemfridsbrott, anstiftan till urkundsförfalskning och för narkotikabrott till fängelse tre månader. Av i målet inhämtat yttrande från frivårdsmyndigheten framgår bl a följande. K.O. har drivit en maskinverkstad men har nyligen sålt firman. Han planerar nu att börja arbeta vid Karamello Naturello AB i Älvkarleby. Han har tidigare missbrukat narkotika i form av amfetamin och har under det gångna året haft ett eller annat återfall i amfetaminmissbruk. Det mesta talar för att övervakning är påkallad. Frivårdsmyndigheten kan emellertid inte förorda en frivårdspåföljd för nu aktuella brott eftersom något konstruktivt innehåll i en övervakning inte diskuterats med K.O..

K.O. skall dömas för försök till grov misshandel, brott mot knivlagen och två narkotikabrott som är att bedöma som ringa. De sistnämnda tre brotten har ett straffvärde som ligger på bötesnivå och påverkar endast i mindre mån den samlade brottslighetens straffvärde. Straffvärdet för det försök till grov misshandel som K.O. har gjort sig skyldig till uppgår enligt TR:ns mening till i vart fall ett års fängelse. TR:n har vid bedömningen av straffvärdet framför allt beaktat den fara och den kränkning gärningen inneburit. Brottet är av sådan art att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Vid bedömningen av fängelsestraffets längd har TR:n med stöd av 34 kap 3 § 2 st BrB beaktat att nu aktuellt brott har begåtts innan tidigare domar på fängelse börjat verkställas. TR:n har vidare med stöd av 29 kap 5 § 1 st sjunde punkten BrB beaktat att en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks. I bedömningen har även beaktats de brott på bötesnivå som K.O. gjort sig skyldig till. K.O. skall dömas särskilt för nu aktuell brottslighet.

Domslut

Domslut. TR:n dömde K.O. för försök till grov misshandel enligt 3 kap 6 och 11 §§ samt 23 kap 1 §, allt BrB, för narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) samt för brott mot knivlagen enligt 1 och 4 §§knivlagen (1988:254) till fängelse åtta månader. K.O. förpliktades vidare att utge skadestånd till R.I. med 17 500 kr och till R.I. med 2 500 kr, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 19 nov 1996 till dess betalning sker.

R.I. dömdes för egenmäktigt förfarande enligt 8 kap 8 § BrB och för olaga hot mot K.O. enligt 4 kap 5 § BrB till villkorlig dom och 60 dagsböter å 30 kr. R.I. förpliktades vidare att utge skadestånd till K.O. i samband med domen för olaga hot med 1 500 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 21 nos, 1996 till dess betalning sker.

K.O., R.I. och R.I. överklagade i Svea HovR

K.O. yrkade att han skulle frikännas från ansvar för försök till grov misshandel och för brott mot knivlagen. Han yrkade vidare att han skulle befrias från skadeståndsskyldighet men, för det fall att han skulle fällas till ansvar för försök till grov misshandel, vitsordade han de av TR:n utdömda skadeståndsbeloppen som skäliga. I påföljdsdelen yrkade han i första hand böter och i andra hand skyddstillsyn. Han yrkade i vart fall strafflindring.

R.I. yrkade att han skulle frikännas från ansvar för olaga hot och att han skulle befrias från skyldighet att betala skadestånd till K.O.. Han yrkade att skadeståndet i vart fall inte skulle bestämmas till högre belopp än det som han vitsordade vid TR:n. Han yrkade vidare fullt bifall till sin egen skadeståndstalan. Han yrkade i påföljdsdelen böter.

R.I. yrkade fullt bifall till sitt skadeståndsyrkande. Part bestred motparts ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Holmquist och Swahn, hovrättsassessorn Bröms, referent, samt nämndemännen Frisk och Reichenberg) anförde i dom d 8 dec 1997, såvitt nu är av intresse:

Utredningen i HovR:n.

R.I. och B.Å. har hörts på nytt i HovR:n. Båda har i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som vid TR:n såsom dessa har antecknas i TR:ns dom.

K.O. har uteblivit från huvudförhandlingen. Hans överklagande har trots detta prövats i sak. Därvid har hans uppgifter vid TR:n förebringats genom uppspelning av bandupptagningen av förhöret med honom i hans egenskap av målsägande och i övrigt lästs upp såsom de har antecknats i TR:ns dom.

Vittnet M.J:s uppgifter har förebringats genom att de lästs upp från TR:ns dom.

Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n. HovR:ns domskäl.

Åtalet för försök till grov misshandel (K.O.)

Ansvar. HovR:n gör i allt väsentligt samma överväganden och samma bedömning som TR:n vad gäller K.O:s artsvar för gärningen. Liksom TR:n finner HovR:n att K.O. skall dömas för försök till grov misshandel.

Skadestånd. Vad gäller skadeståndet till R.I. gör HovR:n inte någon annan bedömning än den TR:n har gjort. TR:ns dom skall därför inte ändras i denna del.

När det gäller R.I:s skadeståndsyrkande delar HovR:n TR:ns bedömning att hon har lidit skada till följd av den gärning som K.O. döms för och att hon härigenom är berättigad till skadestånd.

R.I. och B.Å. har berättat att dottern under en lång tid efter händelsen sov dåligt om nätterna och var rädd för att "mannen med yxan" skulle komma tillbaka. Hon känner enligt föräldrarna fortfarande obehag i vissa situationer när hon påminns om händelsen.

HovR:n anser att R.L. med hänsyn till att hon var bara tre år gammal vid gärningstillfället och på grund av sin låga ålder kan antas ha haft särskilt svårt att bearbeta sin rädsla, är berättigad till ett högre skadestånd för sveda och värk än det av TR:n utdömda. HovR:n bestämmer skadeståndet till yrkade 5 000 kr.

Påföljd.

K.O.. HovR:n delar TR:ns bedömning vad gäller såväl påföljdsval som straffmätning. TR:ns dom skall därför inte ändras i denna del.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom i fråga om K.O. endast på så sätt att K.O. förpliktades betala skadestånd till R.I. med 5 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 19 nov 1996 till dess betalning sker.

I fråga om R.I. ändrades TR:ns dom på så sätt att åtalet för olaga hot mot K.O. enligt åtalspunkten 3 ogillades, att K.O:s skadeståndstalan lämnades utan bifall och att antalet dagsböter i förening med villkorlig dom nedsattes till 40.

HD

K.O. (offentlig försvarare advokaten P.G.) överklagade och yrkade att han skulle frikännas från ansvar för försök till grov misshandel och för brott mot knivlagen. Han yrkade vidare att han skulle befrias från skadeståndsskyldighet samt att påföljden skulle bestämmas i första hand till böter och i andra hand till skyddstillsyn. Han yrkade i vart fall strafflindring.

K.O. yrkade också att målet skulle återförvisas till HovR:n för förnyad handläggning på den grunden att HovR:n begick ett grovt rättegångsfel genom att företa målet till huvudförhandling utan att han var personligen närvarande.

HD meddelade d 12 okt 1998 prövningstillstånd beträffande frågan huruvida det d 1 dec 1997 förelåg hinder för huvudförhandling i HovR:n på den grunden att K.O. hade laga förfall för sin utevaro. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande. Den 3 febr 1999 utvidgade HD det meddelade prövningstillståndet till att avse frågan huruvida det d 1 dec 1997 förelåg hinder för huvudförhandling i HovR:n på den grunden att K.O. hade laga förfall för sin utevaro eller på någon annan grund.

Riksåklagaren, R.I. och R.I. bestred att det d 1 dec 1997 förelåg hinder för huvudförhandling i HovR:n.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Westlander, referent, Victor, Pripp och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Sedan K.O. överklagat TR:ns dom med yrkande bl a om frikännande från ansvar för försök till grov misshandel och brott mot knivlagen samt befrielse från skadeståndsskyldighet, satte HovR:n ut målet till huvudförhandling d 1 dec 1997. K.O., som kallats att inställa sig personligen, inställde sig endast genom ombud. HovR:n prövade målet.

I HD har K.O. åberopat bl a att hans personliga inställelse sannolikt skulle ha haft en avgörande betydelse för HovR:ns bedömning. Enligt 21 kap 2 § RB gäller bl a att den tilltalade är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling i HovR:n om hans närvaro inte kan antas sakna betydelse för utredningen.

Enligt 51 kap 21 § 1 st andra meningen RB gäller att ett överklagande förfaller om en enskild klagande, som förelagts att infinna sig personligen, inställer sig endast genom ombud och HovR:n inte anser sig ändå kunna avgöra målet. I fjärde stycket andra meningen anges att HovR:n får avgöra målet om en enskild klagande som förelagts personlig inställelse inställt sig endast genom ombud.

Redan från början gällde enligt RB att HovR:n hade möjlighet att avgöra ett brottmål när den tilltalade, som kallats att komma personligen, inställt sig endast genom ombud. Processlagberedningen uttalade härvid bl a att det i regel var erforderligt att höra den tilltalade i sådana fall då det var fråga om frihetsstraff eller skyddsåtgärd (se NJA II 1943 s 668). De nyss berörda bestämmelserna i 51 kap 21 § tillkom år 1984 (genom ändring i dåvarande 19 §). I förarbetena uttalade departementschefen att HovR:n i första hand skall undersöka om det är möjligt att avgöra målet i sak på det tillgängliga materialet och först därefter utnyttja möjligheten att förklara överklagandet förfallet. Ett grundläggande krav för att ta upp målet till prövning var enligt departementschefen naturligtvis, som i alla brottmål, att HovR:n kan få ett tillräckligt underlag för ett materiellt avgörande utan den klagandes personliga medverkan (se prop 1983/84:78 s 52 f).

Av handlingarna i målet framgår att målet rör brott med ett relativt högt straffvärde. HovR:n hade i fråga om händelseförloppet beträffande försök till grov misshandel bl a att avgöra om tilltro skulle fästas till K.O:s uppgifter eller till de uppgifter som lämnats av målsäganden R.I. och dennes sambo. Vidare skulle bedömas vilket uppsåt som kunde läggas K.O. till last i fråga om detta brott. Därtill kom frågan om vilken påföljd som skulle väljas. K.O:s personliga närvaro skulle härvid ha varit av betydelse för att HovR:n skulle få ett tillräckligt underlag för sin bedömning av såväl åtalet som de enskilda anspråken.

På grund av det anförda finner HD att HovR:n inte borde ha avgjort målet i K.O:s personliga frånvaro. Hinder förelåg alltså mot att företa målet till huvudförhandling d 1 dec 1997. Att HovR:n trots detta företagit målet till huvudförhandling måste anses utgöra ett sådant rättegångsfel som medför att HovR:ns dom vad avser K.O:s överklagande skall undanröjas och målet visas åter till HovR:n för förnyad handläggning.

Domslut

HD:s avgörande. HD förklarar att det d 1 dec 1997 förelåg hinder för huvudförhandling i HovR:n vad avser K.O:s överklagande.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt samt undanröjer HovR:ns dom i vad den avser K.O:s överklagande utom beslutet om ersättning till P.G.och visar målet åter till HovR:n för förnyad handläggning.

HD:s beslut meddelades d g juni 1999 (mål nr B 125-98).