NJA 1996 s. 724
Den tilltalade överklagade en dom varigenom han fällts till ansvar för brott och ålagts att utge skadestånd. HovR:n vägrade prövningstillstånd i ansvarsdelen. HovR:ns prövning av skadeståndsfrågan har ansetts skola ske förutsättningslöst.
Stockholms TR
Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å A.H. för olovligt brukande enligt följande: A.H. har under tiden d 21 mars-d 7 juni 1993 på S:t Eriksgatan i Stockholm vid ett stort antal tillfällen olovligen brukat J.F:s telefon och ringt till 071-nummer, vilket vållat J.F. ekonomisk skada.
Tio särskilda tillfällen angavs.
J.F. yrkade förpliktande för A.H. att till henne utge 66 135 kr avseende de aktuella telefonsamtalen jämte ränta.
A.H. bestred åtalet. Han uppgav att han, som vid ifrågavarande tid tidvis bodde hos J.F. för egen del endast ringt några få samtal. A.H. bestred skadeståndsyrkandet.
TR:n fann utrett att A.H. förfarit på sätt åklagaren påstått. I dom d 21 mars 1994 dömdes A.H. enligt 10 kap 7 § BrB för olovligt brukande till 50 dagsböter å 30 kr. A.H. förpliktades att utge skadestånd till J.F. med 66 135 kr jämte ränta.
Svea HovR
A.H. överklagade i Svea HovR med yrkande att åtalet och skadeståndsyrkandet skulle ogillas.
HovR:n fann ej skäl meddela prövningstillstånd i ansvarsdelen.
I dom d 20 juni 1994 anförde HovR:n (hovrättslagmannen Hillerudh, hovrättsrådet Frideen och hovrättsassessorn Sandmark, referent): A.H. har överklagat domen i dess helhet och HovR:n har genom beslut d 29 april 1994 ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd i ansvarsdelen, som till följd härav står fast.
Domskäl. HovR:n finner att A.H:s vadetalan i skadeståndsdelen är uppenbart ogrundad. Med stöd av 50 kap 8 § 2 st RB meddelar HovR:n därför genast dom i målet.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom vad gäller skadestånd.
A.H. (ombud advokaten P.B.) överklagade HovR:ns dom och yrkade i första hand att J.F:s skadeståndstalan skulle ogillas och i andra hand att målet skulle återförvisas till HovR:n för ny behandling.
J.F. inkom inte med svarsskrivelse. Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Eva Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. A.H. anförde som grund för sitt överklagande till HovR:n att det mot hans förnekande inte kunde anses styrkt att han ringt de debiterade samtalen eller att de ens förekommit. Som bevisning åberopade han omförhör med sig själv till styrkande av att han inte ringt de aktuella samtalen. HovR:n meddelade genom beslut d 29 april 1994 ej prövningstillstånd i ansvarsdelen. A.H. överklagade beslutet. HD fann i beslut d 16 juni 1994 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns beslut skulle stå fast. HovR:n avgjorde därefter skadeståndsmålet som uppenbart ogrundat på handlingarna.
A.H. har i HD i huvudsak åberopat samma grunder för sin talan som i HovR:n. Som bevisning har han bland annat åberopat förhör med sig själv. Han har vidare gjort gällande att förutsättningar att avgöra skadeståndsmålet i HovR:n utan föregående beredning inte har förelegat.
Enligt 50 kap 8 § 2 st RB får HovR:n om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat omedelbart utan föregående kommunikation med motparten avgöra målet. Av såväl lagrummets ordalydelse som förarbeten (prop 1983/84:78 s 45ff och s 79f) och rättspraxis (jfr NJA 1989 s 759, NJA 1994 s 42 och NJA 1995 C 59) framgår att bestämmelsen skall tillämpas restriktivt.
När HovR:n avgjorde skadeståndsmålet hade TR:ns dom i ansvarsfrågan vunnit laga kraft genom att förutsättningar för att meddela prövningstillstånd inte hade ansetts föreligga. Frågan om A.H. hade ringt de aktuella samtalen var dock därmed inte rättskraftigt avgjord i skadeståndsmålet. Det har därför i princip som skett varit tillåtet att åberopa bevisning i denna fråga. HovR:n har inte uttryckligen tagit ställning till om förhöret med A.H. skulle tillåtas. Förutsättningar att avvisa bevisningen med stöd av 35 kap 7 § RB har dock inte förelegat. Sådana omständigheter som gör det uppenbart att överklagandet är ogrundat kan på grund av det anförda inte anses föreligga. HovR:ns dom bör därför undanröjas och målet visas åter till HovR:n för erforderlig behandling.
HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom samt återförvisar målet till HovR:n för erforderlig behandling.
HD (JustR:n Vängby, Lind, referent, Svensson, Danelius och Westlander) fattade följande slutliga beslut: Skäl. TR:n dömde A.H. för olovligt brukande till 50 dagsböter och ålade honom att utge skadestånd med 66 135 kr till målsäganden J.F. Sedan A.H. fört talan mot domen i såväl ansvars- som skadeståndsdelen, beslöt HovR:n att ej meddela prövningstillstånd i ansvarsdelen och ogillade därefter - sedan beslutet vunnit laga kraft - skadeståndstalan såsom uppenbart ogrundad. Detta väcker frågan om det lagakraftvunna avgörandet av ansvarsfrågan kan ha haft någon rättskrafts- eller bevisverkan vid HovR:ns bedömning av skadeståndstalan.
Före tillkomsten av nya rättegångsbalken antogs i praxis att en fällande straffdom utövade en rättskraftsverkan i en senare rättegång om skadestånd på grund av brottet (se härom Olivecrona, Domen i tvistemål s 167f). Fördes ansvars- och skadeståndstalan i samma rättegång, lades underrättens fällande dom i ansvarsdelen till grund för högre rätts avgörande av skadeståndsfrågan när talan fullföljdes bara i skadeståndsdelen (NJA 1929 s 514).
Enligt nya rättegångsbalken utövar en fällande straffdom endast bevisverkan i en senare rättegång rörande skadestånd på grund av brottet (NJA II 1943 s 445, Ekelöf, Rättegång III, 6 uppl s 169f, Olivecrona, Rätt och dom s 231ff och Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft s 27ff). Att ett avgörande i ansvarsfrågan emellertid blir bindande vid bedömningen av skadeståndsfrågan när de båda frågorna avgörs samtidigt i samma rättegång följer av omröstningsregeln i 29 kap 6 § tredje meningen RB.
Inom doktrinen har yppats skilda åsikter i frågan huruvida avgörandet i ansvarsfrågan skall anses bindande vid överrättens prövning av skadeståndsdelen när talan fullföljts endast i denna del (jfr å ena sidan Ekelöf i Festskrift tillägnad Halvar Sundberg s 128 not 87 samt å andra sidan Welamson i SvJT 1969 s 935f). Övervägande skäl får enligt HD:s mening anses föreligga att inte för denna speciella situation göra något undantag från principen att en fällande straffdom endast utövar bevisverkan när en skadeståndsfråga prövas i senare sammanhang.
Frågan vilken bevisverkan som kan anses följa av en fällande straffdom skall avgöras enligt den i 35 kap 1 § RB uttryckta principen om fri bevisprövning. Detta gäller för HovR även i det fallet att både ansvars och skadeståndsfrågan prövats i samma rättegång men fullföljd sker endast i skadeståndsdelen. När TR:s dom överklagas i både ansvars- och skadeståndsdelen, följer emellertid av principerna för rättskipningen i högre instans att TR:ns ställningstaganden skall omprövas förutsättningslöst.
I förevarande fall överklagades TR:ns dom i både ansvars- och skadeståndsdelen, varvid prövningstillstånd krävdes i ansvarsdelen men inte i skadeståndsdelen. HovR:ns beslut att vägra prövningstillstånd i ansvarsdelen får visserligen antas innebära att HovR:n inte funnit anledning förekomma till ändring i TR:ns domslut i ansvarsfrågan (jfr 49 kap 14 § RB) men grundade sig på en summarisk prövning av överklagandet och kan inte jämställas med en ny dom i själva saken. Beslutet kan därför inte utgöra skäl för att underlåta en förutsättningslös omprövning av skadeståndsfrågan.
Av det anförda följer att HovR:n i det aktuella fallet hade att i skadeståndsdelen förutsättningslöst pröva A.H:s invändning att han inte hade ringt telefonsamtal i den omfattning som angavs i åtalet. Under sådana förhållanden har det inte varit möjligt att tillämpa den av HovR:n åberopade regeln i 50 kap 8 § 2 st RB om prövning av uppenbart ogrundat överklagande (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl s 113).
HovR:ns dom skall därför undanröjas och målet i skadeståndsdelen återförvisas till HovR:n.
Domslut
HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom samt återförvisar målet till HovR:n för erforderlig behandling.
HD:s beslut meddelades d 29 nov 1996 (mål nr T 3525/94).