NJA 1994 s. 545

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å J.S. för mord med påstående att denne d 18 dec 1993 berövat H.O. livet genom att strypa honom. TR:n fann inte visat att J.S. dödat H.O. och ogillade i dom d 7 april 1994 åtalet.

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till åtalet. J.S. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmquist, hovrättsrådet Haha, tf hovrättsassessorn Svahn Starrsjö samt nämndemännen Floren och Ljungqvist) höll huvudförhandling d 27 och 28 juni 1994 och parterna slutförde sin talan. Vid enskild överläggning d 1 juli fann HovR:n att övertygande bevisning förebragts att J.S. begått den åtalade gärningen. HovR:n förordnade om komplettering av personutredningen och utsatte målet till fortsatt huvudförhandling d 15 juli 1994. Ledamoten Svahn Starrsjö var av skiljaktig mening och fann inte att övertygande bevisning förebragts om att J.S. begått gärningen. Vid den fortsatta huvudförhandlingen var nämndemannen Ljungqvist på grund av sjukdom ej personligen närvarande utan deltog per telefon.

HovR:n meddelade dom i målet d 15 juli 1994 och dömde J.S. jämlikt 3 kap 2 § BrB för dråp till fängelse åtta år. Ledamoten Svahn Starrsjö var skiljaktig och ansåg att åtalet, såsom TR:n funnit, skulle lämnas utan bifall.

J.S. (offentlig försvarare advokaten P.M.) sökte revision och yrkade att åtalet skulle ogillas. Han gjorde även gällande att domvilla förekommit och att målet borde återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.

HD meddelade d 26 aug 1994 prövningstillstånd i frågan om sådant rättegångsfel som avses i 51 kap 28 § RB förekommit i HovR:n och förklarade frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande.

Riksåklagaren anförde i revisionsgenmäle:

RB utgår från att rättens samtliga ledamöter skall vara personligen närvarande tillsammans med parter m fl under en huvudförhandling. Vad gäller brottmålsprocess i TR gäller dock under vissa förutsättningar att rätten trots förfall för någon av de deltagande nämndemännen ändock är domför (1 kap 3 b § RB). Motsvarande bestämmelser finns för övrigt i fråga om TR:s sammansättning i vissa familjerättsliga mål (se 14 kap 17 § ÄktB och 20 kap 1 § FB).

HovR:ns sammansättning i brottmål framgår av bestämmelserna i 2 kap 4 § 2 st RB. I mål där det förekommer anledning att döma till svårare straff än böter är HovR:n domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Någon bestämmelse som motsvarar den om förfall för nämndeman i TR finns inte beträffande brottmålsprocessen i HovR. HovR:ns sammansättning kan emellertid vara förstärkt enligt 2 kap 4 § 2 st RB. I sådant fall uppstår inte någon bristande domförhet vid förfall så länge rätten består av minimiantalet lagfarna domare och nämndemän.

I samband med de ändringar i RB avseende rättegången i HovR, som infördes d 1 sept 1989 (prop 1988/89:95) - varvid behandlades bl a frågor om domvilla samt i vilken utsträckning domvilla skulle föranleda återförvisning till lägre rätt - underströk departementschefen att det är väsentligt att respekten för domförhetsreglerna bibehålls. Vidare anfördes att reglerna är utarbetade efter en noggrann avvägning mellan olika intressen och att det inte får ankomma på domstolen att göra lämplighetsbedömningar i fråga om sin egen sammansättning i vidare mån än detta är medgivet i lag (prop s 54).

Vissa skäl - inte minst processekonomiska - kan i och för sig sägas tala för HovR:ns förfarande. Lagstiftaren har också beträffande möjligheterna att uppta vittnesbevisning samt i fråga om förberedelse och förenklad huvudförhandling infört möjligheten att använda telefon. Till skillnad från HovR:ns resonemang i rättsfallet RH 1990:105 anser jag det emellertid uteslutet att i analogi med dessa regler tillåta att en ledamot av rätten kan närvara per telefon. Att acceptera ett sådant förfarande kan också leda till gränsdragningsproblem. Kan en lagfaren domare tillåtas vara närvarande på telefon? Kan fler än en nämndeman delta på sådant sätt? Kan annat förfall än sjukdom medföra telefonanvändning? Finns det någon begränsning beroende på allvaret i de åtalade gärningarna?

Enligt min mening kan det inte i något fall komma i fråga att utan uttryckligt lagstöd frångå en så grundläggande regel som att samtliga rättens ledamöter skall vara personligen närvarande under hela rättegången. I enlighet med vad J.S:s försvarare anfört kan en motsatt uppfattning medföra att allmänhetens tilltro till rättsväsendet undergrävs.

HovR:ns förfarande innebär att målet avgjorts trots att HovR:n inte varit domför, vilket utgör domvilla enligt 59 kap 1 § 4 p RB. Enligt min mening är HovR:ns resonemang i rättsfallet från 1990 felaktigt. Ett rättegångsfel som domvilla behöver visserligen inte enligt 51 kap 28 § RB - som också är tillämplig i HD - alltid innebära att HovR:ns avgörande skall undanröjas och återförvisning ske enligt 51 kap 29 § RB (prop 1988/89:95, s 54 och s 80). I förarbetena nämns som exempel på fall där återförvisning kan underlåtas att TR:n har felbedömt en fråga om laga förfall bland nämndemännen och till följd därav avgjort målet utan att föreskrivet antal nämndemän har deltagit i hela rättegången. Om TR:ns avgörande har varit enhälligt torde det normalt saknas anledning anta att frånvaron av en nämndeman har haft någon betydelse för hur rätten avgjort målet. Vidare anförs som exempel mål som regleras av domförhetsregler enligt vilka ledamöter med särskild sakkunskap skall ingå i rätten. Om domstolen i ett sådant mål felbedömer en frågas karaktär och avgör den i fel sammansättning, innebär det långt ifrån alltid att målets utgång blir en annan än den skulle ha blivit om domstolen haft rätt sammansättning.

De från förarbetena hämtade exemplen är inte tillämpliga i detta fall. Vad gäller exemplet om TR:ns felbedömning beträffande laga förfall för nämndeman är att märka att det rör sig om en felaktig tillämpning av en regel som uttryckligen tillåter att TR i visst fall får avgöra ett brottmål trots att inte samtliga nämndemän deltar i avgörandet.

Målet rör påstående om brott av mycket allvarligt slag, som förnekats av J.S.. TR:n ogillade åtalet enhälligt. I HovR:n har förelegat skiljaktig mening i frågan om J.S:s skuld. Enligt min mening är det inte helt givet att bedömningarna i målet hade utfallit på samma sätt om handläggningen hade skett i föreskriven ordning. Huruvida felet varit av den karaktären att det kan antas ha inverkat på målets utgång är jag mera tveksam till. Felet är dock sådant att det inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD (jfr prop 1988/89:95, s 56).

Min uppfattning är således att HovR:ns dom skall undanröjas och målet återförvisas för erforderlig behandling.

HovR:n avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. I yttrandet anfördes bl a:

Innan målet ropades på klockan 13.00 informerades åklagare och försvarare om den uppkomna situationen och övervägandena att hålla huvudförhandlingen med en nämndeman närvarande per telefon. De gavs också tillfälle att studera rättsfallet RH 1990:105.

Sedan målet ropats på redogjorde Ljungqvist över högtalartelefonen i sessionssalen för sitt tillstånd och förklarade att han ansåg sig i stånd att genomföra förhandlingen från sjukhuset. Han meddelade också att ingen annan person var närvarande i hans sjukrum. Parterna fick också tillfälle att ställa frågor till honom. Åklagaren anförde därefter att han inte hade något att erinra mot att förhandlingen hölls med en nämndeman närvarande via telefonledning. Försvararen invände att en rättegång inte borde genomföras i den uppkomna situationen men överlämnade åt HovR:n att pröva om något hinder mot förhandlingen förelåg.

Efter överläggning beslutade HovR:n att hinder mot huvudförhandling inte förelåg.

Vid förhandligen, som tog 25 minuter, redovisades den personutredning som införskaffats i enlighet med beslutet d 1 juli. Därefter hölls slutanföranden, som för försvararens del i huvudsak inskränkte sig till en hänvisning till vad han anfört vid huvudförhandlingens avslutande d 28 juni. Jag (hovrättslagmannen Holmquist; red:s anm) kontrollerade fortlöpande att Ljungqvist uppfattat vad som förekom under förhandlingen.

Därefter hölls överläggning med Ljungqvist fortfarande närvarande per telefon. Efter överläggningen avkunnades dom. Telefonledningen till Ljungqvist var då fortfarande öppen.

Betänkande

HD (JustR:n Freyschuss, Sterzel, Nilsson och Westlander, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Sedan HovR:n efter två dagars huvudförhandling - varvid parterna slutförde sin talan - funnit övertygande bevisning ha förebragts för att J.S. hade begått den åtalade gärningen, förordnade HovR:n att viss kompletterande personutredning skulle inhämtas i målet. Vid fortsatt huvudförhandling drygt två veckor senare hade en av de två nämndemännen i HovR:n hastigt insjuknat med luftvägsproblem och deltog endast per telefon. Sedan åklagaren förklarat sig inte ha någon invändning mot att denne ledamot deltog i telefon och J.S. genom sin offentlige försvarare överlåtit åt rätten att bedöma om det var möjligt att förfara på det sättet, beslöt HovR:n att huvudförhandlingen skulle fortsätta "med den icke närvarande ledamoten lyssnande i telefon". Vid den fortsatta huvudförhandlingen, som pågick 25 minuter, föredrogs den kompletterande personutredningen, varefter parterna slutförde sin talan. Vid enskild överläggning omedelbart efter förhandlingen beslöt HovR:n dom i målet, som avkunnades i parternas närvaro.

Enligt 2 kap 4 § 2 st RB är HovR domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Har HovR:n påbörjat en huvudförhandling i denna sammansättning, finns inte möjlighet att fortsätta huvudförhandlingen vid förfall för någon ledamot.

Att domstolens ledamöter skall vara personligen närvarande vid en huvudförhandling måste anses vara en självklar, om än inte uttryckligen föreskriven regel. Det är alltså inte möjligt att vid en sådan förhandling ersätta en ledamots personliga närvaro med deltagande genom telefon. Det fel som förekommit i HovR:n genom att den fortsatta huvudförhandlingen hållits trots att en ledamot deltog endast per telefon är ett sådant rättegångsfel som avses i 51 kap 28 § RB.

Enligt nämnda paragraf jämförd med 55 kap 15 § RB får HD undanröja HovR:ns dom på grund av rättegångsfel endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas här.

I rättsfallet NJA 1991 s 783 uttalade HD att det förbud mot att undanröja lägre rätts dom på grund av rättegångsfel som sålunda gäller när de angivna förutsättningarna för undanröjande inte föreligger får anses ha begränsad räckvidd för fall då felet består i att den lägre rätten inte har varit domför. Har rätten bestått av färre ledamöter än som är föreskrivet är det sålunda ofta vanskligt att göra antagandet att målets utgång inte skulle ha påverkats, om de felande ledamöterna hade ingått i rätten. För att ett sådant antagande skall kunna göras är det i vart fall inte tillräckligt att konstatera att de felande ledamöterna skulle ha kunnat bli överröstade av de ledamöter som bestämt utgången.

Situationen är inte helt likartad när den lägre rätten, såsom i förevarande fall, har bestått av föreskrivet antal ledamöter varav dock en deltagit endast per telefon. Även ett fel av detta slag kan visserligen ofta antas ha inverkat på målets utgång. Ett sådant antagande kan dock inte göras när, såsom i förevarande fall, annat inte hänt vid förhandlingen än att viss kompletterande personutredning föredragits och parterna på nytt slutfört sin talan. Med hänsyn härtill bör det rättegångsfel som förekommit i HovR:n inte - trots parternas inställning - medföra att HovR:ns dom undanröjs.

Skäl föreligger inte att meddela prövningstillstånd i den del frågan därom har förklarats vilande.