NJA 2007 s. 599

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Göran Larnefeldt, Malou Ålander och Claes-Göran Sundberg) anförde i dom den 23 juni 2003, såvitt angick själva saken:

Bakgrund

Gullivers Resebureau AB (i det följande Gulliver) bedrev tidigare resebyråverksamhet. Verksamheten startades 1974. Den 20 maj 1998 ansökte bolaget om att försättas i konkurs. Tingsrätten beslutade den 25 maj 1998 att försätta bolaget i konkurs. Fristdagen var den 20 maj 1998. Den 25 maj 1999 ansökte Gullivers konkursbo (konkursboet) om stämning på BSP Scandinavia Ekonomisk förening (BSP) och yrkade att BSP skulle förpliktas att till konkursboet utge 9 464 344 kr jämte ränta. Beloppet fördelades på tre delposter. BSP bestred käromålet.

I sin verksamhet hade Gulliver tecknat avtal med International Air Transport Association (IATA). IATA utgör en sammanslutning av flygbolag (carriers). Enligt avtalet hade Gulliver rätt att utfärda och sälja flygbiljetter åt ett antal flygbolag.

BSP är en ekonomisk förening i vilken flygbolag är medlemmar. Föreningen har till uppgift att administrera och till flygbolagen fördela influtna medel från avtalsanslutna resebyråers biljettförsäljning.

Mellan Gulliver och BSP gällde att betalning för en månads försäljning skulle ske den 15:e påföljande månad och därvid erläggas till BSP:s konto hos SEB. SEB, som erhållit information från BSP om hur de belopp som inflyter skall fördelas, vidarebefordrade sedan medlen till respektive flygbolag.

I likhet med andra resebyråer som hade tecknat avtal med IATA hade Gulliver lämnat ett skriftligt medgivande till BSP att låta BSP genom Bankgirocentralen belasta Gullivers konto månatligen.

Betalningsrutinerna fungerar på så sätt att BSP omkring den 12:e varje månad meddelar resebyråerna hur mycket de är skyldiga att betala med anledning av biljettförsäljningen. Samtidigt meddelar BSP Bankgirocentralen hur mycket som skall lyftas från respektive resebyrås konto. Den 15:e varje månad belastar Bankgirocentralen resebyråns konto i resebyråns egen bank med så stort belopp som BSP informerat Bankgirocentralen om skall lyftas. Det belopp som Bankgirocentralen lyft på detta sätt överförs därefter till ett av BSP innehavt konto i SEB, clearingkonto. Samma dag som BSP erhåller pengarna på sitt clearingkonto skickas de vidare till de olika flygbolagens konton. Finns det inte tillräckligt med pengar på resebyråns konto för att täcka den debitering som skall göras den 15:e öppnar BSP ett särskilt konto hos SEB (defaultkonto) och benämner detta med resebyråns namn. BSP tar därefter upp en kredit som belastar det nyöppnade kontot och lånebeloppet betalas till clearingkontot. Skulden på defaultkontot regleras genom att den ”felande” resebyrån betalar in pengar på kontot eller genom att motsvarande belopp innehålls från respektive fordringshavande flygbolag och sedan används för att lösa krediten.

Den 15 april och den 15 maj 1998 saknades täckning på Gullivers konto hos Handelsbanken när Bankgirocentralen skulle lyfta pengar. Båda gångerna överfördes dock pengar på sedvanligt sätt av Handelsbanken till BSP:s konto i SEB, varifrån pengarna vidarebefordrades till respektive flygbolag. Beloppen som överfördes den 15 april var 4 722 643 och den 15 maj 4 571 889 kr. Så snart Handelsbanken upptäckte att kontot saknade täckning kontaktade banken Bankgirocentralen och begärde att pengarna skulle återföras från BSP:s konto i SEB, vilket också skedde. Den 17 april respektive den 19 maj 1998 erhöll BSP brev från Bankgirocentralen i vilka informerades om att BSP:s clearingkonto skulle belastas med belopp motsvarande de återförda betalningarna.

När BSP fått brevet från Bankgirocentralen den 17 april kontaktade BSP Handelsbanken. Banken uppgav att betalningen återtagits på grund av att täckning saknades på Gullivers konto samt att orsaken till att utbetalningen skedde den 15 april 1998 var ett tekniskt fel hos banken. BSP kontaktade Gullivers vd som utlovade att betalning skulle ske omgående. Betalning inkom därefter till BSP:s defaultkonto i SEB den 21 april 1998.

När BSP erhöll brevet från Bankgirocentralen den 19 maj kontaktade BSP återigen Handelsbanken. Banken uppgav då att det saknats täckning på Gullivers konto även den 15 maj. BSP ifrågasatte Handelsbankens stoppning av betalningen och Handelsbanken uppgav inledningsvis att det förelåg datafel. Sedan det konstaterats att något datafel inte förelegat vid den aktuella tidpunkten förde banken återigen över pengarna till BSP:s defaultkonto i SEB den 20 maj.

Den 20 maj 1998 besökte företrädare för BSP Gulliver. I samband med besöket bestämdes att Gulliver på kommande fakturor till resekunderna skulle ange att betalningen skulle erläggas direkt till ett post- eller bankgirokonto som BSP hade. Under perioden den 20 maj–25 maj 1998 utställde Gulliver ett antal fakturor som betalades till BSP under perioden den 26 maj–21 augusti 1998.

Yrkanden och inställning

Konkursboet har, såsom talan slutligen bestämts, yrkat att tingsrätten skall förplikta BSP att utge 9 454 344 kr till konkursboet. Vidare har konkursboet yrkat att tingsrätten skall förplikta BSP att utge ränta på kapitalbeloppet enligt 5 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan (den 28 januari 2000) till och med den dag då målet avgörs enligt en laga kraft vunnen dom samt enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess full betalning sker. För den händelse tingsrätten skulle bifalla konkursboets talan vad gäller betalningen av den 20 maj 1998 om 4 571 889 kr med stöd av 4 kap. 5 § konkurslagen skall ränta på detta belopp istället utgå från dagen för betalningen i enlighet med 5 § räntelagen till och med den dag då målet avgörs enligt en laga kraft vunnen dom samt enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess full betalning sker.

Det yrkade beloppet avser tre delbelopp om 4 722 643 kr (delbelopp A), 4 571 889 kr (delbelopp B) och 159 812 kr (delbelopp C).

BSP har bestritt yrkandena. Ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig, liksom beräkningen av respektive delbelopp.

– – –.

Grunder

Konkursboet

Delbelopp A

Det yrkade delbeloppet avser betalningen den 21 april 1998 om 4 722 643 kr. Betalningen skall gå åter i enlighet med bestämmelsen i 4 kap. 10 § konkurslagen. Den har skett senare än tre månader före fristdagen, med belopp som avsevärt försämrat Gullivers ställning. Betalningen kan inte anses ordinär och är till nackdel för Gullivers borgenärer.

Delbelopp B

Det yrkade beloppet avser betalningen den 20 maj 1998 om 4 571 889 kr. Betalningen skall gå åter i första hand i enlighet med bestämmelsen i 4 kap. 5 § konkurslagen då BSP genom betalningen otillbörligt gynnats framför andra borgenärer. Gulliver var på obestånd när betalningen genomfördes. BSP har känt till eller bort känna till Gullivers ekonomiska problem och de omständigheter som gjorde betalningen otillbörlig. Betalningen är till nackdel för Gullivers borgenärer.

I andra hand skall betalningen gå åter i enlighet med bestämmelsen i 4 kap. 10 § konkurslagen då betalningen har skett senare än tre månader före fristdagen, med belopp som avsevärt försämrat Gullivers ställning. Betalningen kan inte anses ordinär och är till nackdel för Gullivers borgenärer.

Delbelopp C

Det yrkade beloppet avser ett antal betalningar vilka sammanlagt uppgår till 159 812 kr. Beloppet skall i första hand anses motsvaras av en fordran om samma belopp och i andra hand skall beloppet anses återvinningsbart med stöd av 4 kap. 5 § konkurslagen.

När det gäller förstahandsgrunden har Gulliver under perioden den 20 maj–25 maj 1998 utfärdat fakturor som Gullivers gäldenärer betalat till BSP. En fordran med yrkat belopp har härigenom uppkommit mot BSP. Kvittningsrätt är utesluten med stöd av 5 kap. 15 § första stycket konkurslagen då fordran har uppkommit efter konkursutbrottet allt eftersom betalningar från Gullivers gäldenärer inkom. Avräkningsbar fordran har inte uppkommit förrän betalningar har influtit. BSP har inte haft någon sakrättsligt skyddad rätt till fordringarna varför någon kvittningsrätt inte föreligger. För det fall kvittningsbar fordran skulle anses ha uppkommit för BSP före konkursen är i vilket fall kvittning utesluten med stöd av 5 kap. 16 § andra stycket konkurslagen då BSP har satt sig i skuld under sådana omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel och sådan betalning kan bli föremål för återvinning.

Vad gäller andrahandsgrunden skall BSP genom de betalningar BSP erhållit under tiden den 26 maj–21 augusti 1998 anses otillbörligt ha gynnats framför andra borgenärer. Gulliver var på obestånd när betalningarna genomfördes. BSP har känt till eller bort känna till Gullivers ekonomiska problem och de omständigheter som gjorde betalningarna otillbörliga. Betalningarna är till nackdel för Gullivers borgenärer.

BSP

Delbeloppen A och B

När det gäller delbeloppen A och B görs gällande att BSP inte är rätt part i målet. Betalning har skett till flygbolagen som skall krävas. Betalningarna har, till skillnad från delbelopp C, på förfallodagen vidarebefordrats till flygbolagen.

Delbeloppen utgör ej betalning av skuld från Gulliver till BSP. För det fall dessa belopp skall anses vara sådan skuld är det fråga om ordinära betalningar. Eftersom medlen enligt IATA-avtalet utgör redovisningsmedel bestrids att sådana medel skulle påverka Gullivers ekonomiska ställning. Betalningarna har inte avsevärt försämrat Gullivers ekonomiska ställning. De är ej heller till nackdel för Gulliver och dess borgenärer.

Vad avser delbelopp B har konkursboet åberopat även 4 kap. 5 § konkurslagen. Det bestrids att betalningen, som utgör redovisningsmedel, otillbörligt gynnat BSP framför andra borgenärer. Det bestrids att BSP känt till eller bort känna till Gullivers påstådda insolvens och de omständigheter som påstås göra rättshandlingen otillbörlig. BSP har utgått ifrån att Gulliver hanterat biljettintäkterna i enlighet med lagen om redovisningsmedel. BSP har vidare utgått från att betalningen kommit från Handelsbanken som var den som återtog medlen och inte Gulliver.

Delbelopp C

Beloppet tillhör rätteligen flygbolagen och utgör intäkter från försäljning av flygbiljetter. Även i den del beloppet utgör provision är sådana medel förbehållna flygbolagen då Gulliver brast i betalning till flygbolagen.

För det fall fordran skall anses ha uppkommit mot BSP bestrider BSP att kvittningsrätt inte föreligger med stöd av 5 kap. 15 § första stycket konkurslagen. BSP är inte att jämställa med borgenär i stadgandets mening. BSP gör emellertid gällande att flygbolagen, i egenskap av borgenärer, kan göra gällande kvittningsrätt med stöd av 5 kap. 15 § första stycket konkurslagen. Flygbolagen har haft sakrättsligt skydd till betalningarna till den del de avser redovisningsmedel. Vidare bestrider BSP att kvittning skulle vara utesluten med stöd av 5 kap. 16 § andra stycket konkurslagen då skuldsättningen inte kan jämställas med en återvinningsbar betalning med osedvanliga betalningsmedel vilket är en förutsättning för tillämpning av bestämmelsen. Någon återvinningsbar betalning har inte företagits.

Vad gäller åberopandet av 4 kap. 5 § konkurslagen utgör de biljettintäkter som influtit från BSP redovisningsmedel. Betalning har ostridigt skett direkt till BSP. Någon sammanblandning av redovisningsmedel har inte skett varför separationsrätt till betalningarna föreligger. BSP bestrider att BSP genom betalningarna, som kom från Gullivers kunder och inte Gulliver, otillbörligt gynnats framför andra borgenärer. Det bestrids att betalningarna varit till nackdel för Gullivers borgenärer särskilt som betalningarna är att anse som redovisningsmedel. Det bestrids att BSP känt till eller bort känna till de omständigheter som påstås göra rättshandlingen otillbörlig.

Konkursboet

Det bestrids att BSP inte skall anses vara rätt part när det gäller delbeloppen A och B. Rättsfallet NJA 1999 s. 812 ger stöd för tolkningen att BSP är rätt part i målet. Vidare har BSP tidigare uppträtt som part i bl.a. flera brottmål där man som målsägande yrkat ersättning. Även det förhållandet att BSP, med angivande av Gullivers namn, öppnat upp ett defaultkonto, innebärande att BSP erhållit en kredit som utbetalats till clearingkontot varvid BSP därefter erhållit täckning på defaultkontot genom inbetalning från Gulliver, styrker att det varit fråga om betalning som gått till BSP:s konto, varför BSP är rätt part.

Konkursboet vitsordar att IATA-avtalet rubricerar de medel som Gulliver mottagit för biljettförsäljning som redovisningsmedel. Konkursboet hävdar att när Gulliver ingick IATA-avtalet medgavs ett avsteg från denna princip. Avsteget är i enlighet med branschpraxis på området och har tillämpats från avtalets ingående. Avsteget grundas på vad som angavs vid skapandet av IATA-avtalet och på att Gulliver tillåtits att använda de medel som influtit vid biljettförsäljning som kassamedel i sin verksamhet.

Utveckling av talan

Konkursboet

Gulliver har som tidigare påpekats ingått ett avtal med flygbolagen genom BSP om att sälja biljetter. Avtalet innebar bl.a. att Gulliver fick s.k. IATA-plåtar. En IATA-plåt är metallunderlag i en ”slip- maskin”, dvs. det underlag som gör ett avtryck på en faktura eller ett kvitto när en ”slip” dras i samband med en försäljning av en flygresa. På plåten står berört flygbolags namn. Innehavet av plåtarna utgör grunden för biljettförsäljning. Utan plåtarna kan en resebyrå inte utfärda biljetter.

Gulliver har träffat ett avtal med Handelsbanken om att via Bankgirocentralen överföra pengar till ett av BSP anvisat konto som i detta fall finns hos SEB. BSP å sin sida har träffat ett avtal med SEB om att ta emot pengar från Gullivers bank och förmedla till flygbolagen. SEB har också ett avtal med Bankgirocentralen. Det förelåg dock inte något avtal mellan Gulliver och SEB eller mellan BSP och Handelsbanken.

När biljetter har utfärdats får resebyrån betalt. På sätt som angetts ovan betalas pengarna den 15:e varje månad in på ett clearingkonto hos SEB som tillhör BSP. BSP förmedlar sedan medlen till berörda flygbolag. Utebliven betalning medför att BSP direkt framställer krav och utövar påtryckningar mot berörd resebyrå. Betalningsmottagare är BSP.

I början av 1998 fick Gulliver betalningssvårigheter. Både i februari och mars 1998 saknades medel för att täcka de överföringar som skulle ske den 15:e i respektive månad till BSP. Detta löstes genom att Gullivers ställföreträdare lämnade ett kortfristigt lån till bolaget och att Handelsbanken beviljade en tillfällig tilläggskredit på resterande belopp. Lånen och den tillfälliga tilläggskrediten har sedan lösts och återbetalats av bolaget.

Den 15 april respektive den 15 maj 1998 gjordes överföringar från Gullivers konto i Handelsbanken till BSP:s clearingkonto i SEB. Vid båda tillfällena gjordes överföringar trots att det saknades täckning på Gullivers konto. Handelsbanken återförde därför dessa medel. Medlen återfördes den 17 april respektive den 19 maj 1998. Härigenom uppkom ett negativt saldo på BSP:s clearingkonto. BSP öppnade därför ett s.k. defaultkonto i Gullivers namn. Återföring sker då täckningskontroll inte skett, eller då täckning på kontot saknas eller om annat skäl till återföring föreligger. Bakgrunden härtill är att kundens konto inte skall belastas utöver den kreditgräns som medgivits kunden, allt för att skydda såväl kunden som banken. Om banken skulle tillåta övertrassering utan kundens vetskap skulle det kunna utgöra ett avtalsbrott mot kunden. Rätten att göra återföring följer av de avtal som reglerar autogiroöverföring i dessa fall. Av avtalen framgår bl.a. att, om täckningskontroll av ett eller annat skäl inte ägt rum, eller om täckning saknas, betalarens bank kan göra en återföring. Skälen till att återföring ägde rum i aktuella fall var att täckning saknades och/eller att täckningskontroll inte ägt rum. Även om det skulle visa sig att Handelsbanken inte ägt rätt att genomföra återföringen kan det konstateras att den de facto ägt rum. Ansvaret för att återföringen sker på avtalsenlig grund faller helt på banken ifråga, i detta fall Handelsbanken, eftersom det är Handelsbanken och inte Gulliver som ingått avtalen med Bankgirocentralen. Vidare kan det konstateras att det är på grund av avtal mellan Handelsbanken och Bankgirocentralen som återföringen kan ske, inte på grund av något avtal mellan Handelsbanken och BSP.

När sedan Handelsbanken, vid en senare tidpunkt efter det att man återfört pengarna, genom att utöka Gullivers kredit betalade beloppen den 21 april respektive den 20 maj 1998 skedde det för Gullivers räkning. Pengarna sattes inte in på BSP:s clearingkonto utan på ett av BSP innehavt defaultkonto. I april finansierades betalningen till BSP genom att Gullivers ägare betalade 2 miljoner kr. Vidare erhöll bolaget en tillfällig kredit, en övertrasseringsrätt, med ca 1,5 miljoner kr. Därutöver utnyttjades ca 1 miljon kr på den befintliga checkräkningskrediten. Betalningen den 20 maj genomfördes på så sätt att Gulliver fick en tillfällig kredit, en övertrasseringsrätt.

I samband med att överföringen den 15 april 1998 gick åter blev Gullivers ställföreträdare utsatta för påtryckningar från BSP:s sida. Återvinningskraven gäller betalningarna den 21 april respektive den 20 maj 1998 och inte de transaktioner som skett den 15 april respektive den 15 maj 1998.

När det gäller det besök som BSP:s företrädare gjorde hos Gulliver den 20 maj 1998, före det att pengarna sattes in på defaultkontot, kan följande konstateras. Företrädare för BSP åkte till Gullivers kontor för att hämta de s.k. IATA-plåtarna. Skälet till detta var Handelsbankens återföring av betalningen den 15 maj och att Gulliver inte hade för avsikt eller kunde betala den uppkomna bristen. Företrädarna för BSP blev då informerade om att en konkursansökan hade lämnats in. Vid besöket fick BSP:s företrädare klart för sig att BSP erhållit betalning och att det inte förelåg något konkursbeslut. BSP gick då med på att lämna plåtarna under förutsättning att all fakturering fortsättningsvis skulle ske med angivande av BSP:s post- och bankgiro.

Genom att motta pengarna, varom fråga är i detta mål, i eget namn och/eller för egen räkning är BSP att anse som rätt part. Båda betalningarna, den 21 april respektive den 20 maj 1998 skedde till BSP:s egna defaultkonto. Betalningarna ifråga har gjorts av Handelsbanken men för Gullivers räkning. Gullivers konto hos Handelsbanken har debiterats motsvarande betalningarna. Defaultkontot hade öppnats av BSP och överföring härifrån hade ägt rum till clearingkontot motsvarande Gullivers skuld till flygbolagen. BSP har således öppnat ett konto för att täcka bristen på clearingkontot. Det förhållandet att BSP öppnat kontot med angivande av Gullivers namn är inte ägnat att ändra på det förhållandet att det de facto är BSP som agerat. BSP äger på intet sätt rätt att öppna konto för tredje mans räkning utan godkännande. Således måste det vara BSP:s konto. Genom att BSP överfört pengar till clearingkontot motsvarande Gullivers skuld till flygbolaget får BSP anses ha övertagit fordran på Gulliver. Att BSP öppnat defaultkontot i Gullivers namn bestyrker att även BSP uppfattat det så. Genom HD:s avgörande NJA 1999 s. 812 har fastslagits att BSP är att anse som part under de omständigheter som råder i aktuellt fall. Till detta kommer att BSP uppträtt som part i flera brottmål där BSP fört talan om skadestånd.

Om tingsrätten skulle godta BSP:s påstående, om att Gullivers skuld till flygbolagen betalats den 15 april respektive den 15 maj 1998, måste det ifrågasättas dels om inte Gulliver betalat två gånger dels om BSP över huvud taget kan göra gällande separationsrätt. IATA-avtalet har, som BSP själva mycket riktigt påpekat, ingåtts mellan Gulliver och flygbolagen, inte mellan Gulliver och BSP. Vid sådana förhållanden föreligger inte skyldighet för Gulliver att hålla medel för BSP:s räkning avskilda. Vidare synes det som om BSP tillgodogjort sig medel som de inte haft rätt till, dvs. betalningarna som ägt rum den 21 april respektive den 20 maj 1998.

När det sedan gäller frågan om redovisningsmedel hävdar konkursboet att IATA har godtagit att avsteg får göras från IATA-avtalet. I samband med förhandlingarna som föregick ingåendet av IATA-avtalet framförde resebyråbranschen till företrädare för IATA att man inte kunde acceptera ett krav på att influtna medel skulle hållas åtskilda från andra medel. Detta mot bakgrund av att resebyråerna hade behov av att använda influtna medel som kassamedel. IATA:s representant accepterade detta och gav klartecken till att låta pengarna sammanblandas och till att de användes inom ramen för den enskilda resebyråns kassa. I likhet med övriga inom resebyråbranschen har Gulliver agerat utifrån detta medgivande genom åren och detta är något som IATA ägt full kunskap om och inte på något sätt invänt mot. Konkursboet hävdar därför att de i målet aktuella medlen, inkluderande samtliga de tre delbeloppen, inte utgör redovisningsmedel.

När det slutligen gäller delbelopp C har Gulliver under tiden den 20– 25 maj 1998 utfärdat fakturor i eget namn men inte angivit BSP som betalningsmottagare utan endast angivit BSP:s post- och bankgiro. Gullivers gäldenärer har under perioden den 26 maj t.o.m. den 21 augusti 1998, dvs. efter konkursen, betalat Gullivers fakturor till BSP. BSP:s skuld till konkursbolaget och konkursboets fordran på BSP har således uppkommit efter konkursutbrottet. BSP har inte haft någon avräkningsbar eller sakrättsskyddad rätt till de indrivna fordringarna. Någon kvittningssituation avseende dessa medel förelåg därför inte efter det att konkursbeslutet meddelats.

BSP

Allmän bakgrund

IATA är en internationell sammanslutning av flygbolag. BSP är en ekonomisk förening som har till uppgift att administrera betalningar av flygbiljettförsäljningar från resebyråer till flygbolag.

Gulliver var tillsammans med många andra resebyråer anknutna till IATA genom det s.k. IATA-avtalet, som tecknats mellan resebyråerna och flygbolagen. I detta avtal punkt 7.2 står bl.a. följande.

”all monies collected by the Agent for transportation and ancillary services sold under this Agreement, including applicable remuneration which the Agent is entitled to claim thereunder, are the property of the Carrier and must be held by the Agent in trust for the Carrier or on behalf of the Carrier until satisfactorily accounted for to the Carrier and settlement made;”

Av bestämmelsen följer att de biljettintäkter inklusive provision som resebyråerna får in från kunderna utgör s.k. redovisningsmedel, dvs. de är förbehållna och tillhör flygbolagen.

Agenten har rätt till provision på försålda biljetter. Denna provision kan variera mellan flygbolagen och avtalas särskilt mellan resebyrån och flygbolagen. I Skandinavien är resebyråerna knutna till ett ”biljetteringssystem” som registrerar när resebyråerna maskinellt ställer ut biljetter. Från detta system erhåller BSP två gånger varje månad en redovisning av sålda biljetter. En gång i månaden, vanligtvis den tolfte i varje månad beroende på om det är en s.k. bankdag eller inte, sänder BSP information till de anslutna resebyråerna om hur mycket varje resebyrå är skyldig att betala till flygbolagen. Samtidigt skickar BSP information till Bankgirocentralen om hur mycket pengar som skall debiteras respektive resebyrås konto. Slutligen informeras den bank i vilken BSP för flygbolagens räkning öppnat ett s.k. clearingkonto om hur beloppet som inflyter via Bankgirocentralen skall fördelas mellan de olika flygbolagen. I detta fall hade BSP ett clearingkonto i SEB.

Resebyråerna har lämnat en generell fullmakt, en s.k. lyftningsfullmakt, för BSP till Bankgirocentralen som ombesörjer debitering av resebyråernas konton. En gång i månaden, vanligen den 15:e i varje månad, beroende på om det är en bankdag eller inte, belastar Bankgirocentralen resebyråns konto med så stort belopp som BSP meddelat Bankgirocentralen skall lyftas. Det belopp som Bankgirocentralen lyft på detta sätt överförs till clearingkontot i SEB och fördelas sedan vidare till de olika flygbolagen. Dessa åtgärder sker samma dag.

BSP administrerar, distribuerar och fördelar således flygbolagens medel för bolagens räkning och med resebyråernas medverkan. BSP berörs inte av betalningarna. Medlen tillkommer inte BSP. BSP är därför inte att anse som borgenär gentemot resebyråerna. Det är flygbolagen som mottar och tillgodogör sig betalning från resebyråerna. Om resebyråerna inte betalar är det flygbolagen och inte BSP som drabbas. För det fall betalning inte inflyter på förfallodagen på clearingkontot uppkommer ett negativt saldo på detta, vilket innebär att flygbolagen alltid får betalt.

Om det inte flyter in medel på clearingkontot börjar BSP undersöka vad som har hänt. BSP öppnar också ett s.k. defaultkonto, det är ett konto med kredit. Krediten motsvarar det belopp som resebyrån inte har betalat in på förfallodagen. Kontot benämns med den ickebetalande resebyråns namn. Medlen från defaultkontot överförs till BSP:s clearingkonto som därmed nollställs.

I förevarande fall har medel förts över från Gullivers konto till clearingkontot. I början av våren 1998 hade Gulliver en kredit på 2,5 miljoner kr på sitt konto hos Handelsbanken. Den 16 februari 1998 överförde Gulliver ett belopp om 4,3 miljoner kr till BSP:s clearingkonto i SEB. Det innebar att Gullivers konto i Handelsbanken kom att ha ett negativt saldo på ca 4,9 miljoner kr, dvs. krediten överskreds med ca 2,4 miljoner kr. Dagen efter inbetalade Gullivers ställföreträdare 1 miljon kr på kontot i Handelsbanken. Efter inbetalningen kvarstod ett negativt saldo på kontot som innebar att kreditutrymmet alltjämt överskreds. Den 16 mars 1998 utbetalades tre delbelopp om totalt ca 4,5 miljoner kr från Gulliver till BSP. Även vid detta tillfälle fanns en brist på Gullivers konto om flera miljoner kronor. Gullivers ställföreträdare betalade den 17 mars in 2,5 miljoner kr på bolagets konto. På Gullivers konto kvarstod ett negativt saldo som innebar att kreditutrymmet överskreds.

Vid båda tillfällena användes en s.k. automatisk täckningskontroll, dvs. Bankgirocentralen kontrollerade med resebyråernas banker om det fanns täckning för de överföringar som skulle genomföras. Kreditutrymmet har vid båda betalningarna överskridits utan att Handelsbanken reagerat.

Handelsbanken har således regelmässigt accepterat övertrasseringar av Gullivers kreditutrymme på kontot i banken. Varken Gulliver eller Handelsbanken kan därför anses ha anat oråd när det gäller Gullivers ekonomiska ställning vid dessa tillfällen.

Betalningarna i april och maj 1998

Någon dag före den 15 april 1998 ringde vd:n i Gulliver till BSP och förklarade att Gulliver skulle ha vissa svårigheter med att genomföra betalningen till flygbolagen den 15 april. Skälet var enligt vd:n att Gulliver hade stora utestående kundfordringar som skulle betalas inom kort.

Den 15 april gjordes överföringen från Gullivers konto till BSP och flygbolagen fick sina betalningar på sedvanligt sätt. Medel hade överförts via Bankgirocentralen från Gullivers konto i Handelsbanken till BSP:s clearingkonto. Medlen vidarebefordrades omedelbart till flygbolagen. Därefter hade flygbolagen ingen fordran på Gulliver. Efteråt har det framkommit att det saknades täckning på Gullivers konto i Handelsbanken den 15 april när Bankgirocentralen skulle lyfta pengarna.

I likhet med betalningarna i februari och mars övertrasserades Gullivers konto den 15 april i samband med betalningar till flygbolagen. Ställföreträdaren för Gulliver hade inte för avsikt att betala in några medel eller ställa säkerhet för de överförda beloppen. Handelsbanken som anade oråd debiterade därför BSP de medel som redan hade överförts till flygbolagen. Något liknande hade aldrig skett tidigare och för att täcka bristen som uppstått på clearingkontot öppnade BSP det s.k. defaultkontot benämnt Gulliver. BSP upptog en kredit som överfördes till clearingkontot i syfte att nollställa detta. Det var inte en s.k. defaultsituation. BSP öppnade ett defaultkonto utan att ta ställning till om Handelsbankens krav var riktigt eller inte.

BSP kontaktade Handelsbanken och Bankgirocentralen. Handelsbanken uppgav att betalningar hade stoppats eftersom täckning saknades på Gullivers konto. BSP tog då inte ställning till om debiteringarna på kontot var riktiga eller inte utan öppnade ett konto i SEB. De felaktigt debiterade medlen återfördes senare till BSP:s defaultkonto. BSP uppfattade att det var medel från Handelsbanken som betalades in på defaultkontot. Flygbolagen hade redan fått betalt. BSP hade inte heller någon fordran på någon annan.

När det sedan gäller betalningen den 15 maj 1998 skedde den på sedvanligt sätt. Flygbolagen fick betalt. Gulliver hade ingen skuld gentemot flygbolagen efter den 15 denna månad. I efterhand konstaterades att Gullivers konto hade övertrasserats och att Handelsbanken debiterat BSP de medel som överförts till flygbolagen på förfallodagen. Inte heller vid detta tillfälle kunde BSP avgöra om det var korrekt av Handelsbanken att agera på sätt som skett. BSP öppnade också denna gång ett särskilt konto med kredit som benämndes Gulliver. Medel motsvarande krediten överfördes till clearingkontot. Inte heller vid detta tillfälle förelåg en s.k. defaultsituation. BSP kontaktade Handelsbanken som först uppgav att ett tekniskt fel förelegat men därefter återtog påståendet. Handelsbanken tog på sig skulden för den felaktiga debiteringen och överförde medel till defaultkontot. BSP uppfattade därför att medlen som betalades in på defaultkontot kom från Handelsbanken. BSP har därför inte uppfattat att de har någon fordran på Gulliver. Flygbolagen fick betalt den 15 maj.

Handelsbankens debitering av BSP:s konto den 19 maj tillgodofördes inte Gullivers konto i Handelsbanken. Betalning som skedde den 20 maj till defaultkontot kom från Handelsbanken. Handelsbanken hade inte debiterat Gullivers konto. BSP uppfattade därför att pengarna kom från Handelsbanken.

Det brev som benämns Notice of Irregularity som skickades till Gulliver är ett brev som skickas från IATA till resebyråer som inte har betalat. Brevet skall inte uppfattas som ett hot om uppsägning. Med brevet vill IATA påtala för resebyrån att för det fall bolaget brister när det gäller betalningen vid ytterligare tillfällen så kan bolaget komma att drabbas av sanktioner.

Avslutningsvis vill BSP poängtera att enligt deras uppfattning har betalning skett den 15 april respektive den 15 maj 1998. Därefter fanns ingen skuld. De transaktioner som skett på Handelsbankens initiativ har inget att göra med förhållandet mellan Gulliver och flygbolagen eller påstått förhållande mellan Gulliver och BSP. Det är inte några transaktioner som är föranledda med anledning av IATA-avtalet. Det är inte heller några transaktioner i anledning av någon obeståndssituation.

Utredningen i målet

På konkursboets begäran har vittnesförhör ägt rum med E.N., f.d. vd i Gulliver, Y.T. och C.-A.R. På BSP:s begäran har hållits vittnesförhör med A.S. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Domskäl

Tvisten i målet rör frågan om ett antal betalningar som skett till BSP:s konto under perioden april–augusti 1998 skall gå åter till konkursboet. Som framgår ovan består konkursboets totala yrkande av tre delbelopp om 4 722 643 kr (delbelopp A), 4 571 889 kr (delbelopp B) och 159 812 kr (delbelopp C).

Delbeloppen A och B

Inledningsvis har tingsrätten att ta ställning till om talan avseende delbeloppen A och B har riktats mot rätt part. BSP har gjort gällande att föreningen inte är rätt part vilket konkursboet har bestritt.

Enligt rättspraxis gäller att den som i eget namn och för annans räkning kräver betalning av en gäldenär kan behandlas som borgenär gentemot denne (se NJA 1927 s. 176 och 1930 s. 283). Vidare har HD i ett rättsfall som gällde en återvinningstalan avseende betalningar för flygbiljetter från en resebyrå till BSP som i sin tur förmedlat betalningen till flygbolagen i fråga, funnit att talan om återvinning kunde riktas mot BSP (NJA 1999 s. 812). Enligt tingsrättens mening föreligger inte skäl att i detta mål göra någon annan bedömning. BSP:s invändning att återvinningstalan riktats mot fel part kan därför inte vinna bifall.

Beträffande betalningen den 21 april 1998 (delbelopp A) har konkursboet, under åberopande av 4 kap. 10 § konkurslagen, gjort gällande att betalningen har skett senare än tre månader före fristdagen den 20 maj 1998 och gjorts med belopp som avsevärt har försämrat Gullivers ställning. Konkursboet har vidare gjort gällande att betalningen inte kan anses som ordinär samt att den är till nackdel för Gullivers borgenärer.

Beträffande betalningen den 20 maj 1998 (delbelopp B) har konkursboet, under åberopande av i första hand 4 kap. 5 § konkurslagen, gjort gällande att BSP på ett otillbörligt sätt gynnats framför andra borgenärer, att Gulliver var på obestånd när betalningen gjordes, att BSP kände till eller borde ha känt till Gullivers ekonomiska problem och de omständigheter som gjorde betalningen otillbörlig samt att betalningen är till nackdel för Gullivers borgenärer. I andra hand har konkursboet, under åberopande av 4 kap. 10 § konkurslagen, gjort gällande att betalningen har skett senare än tre månader före fristdagen den 20 maj 1998 och gjorts med belopp som avsevärt försämrat Gullivers ställning. Konkursboet har vidare gjort gällande att betalningen inte kan anses som ordinär samt att den är till nackdel för Gullivers borgenärer.

BSP har beträffande båda delbeloppen gjort gällande att de inte utgör betalning av skuld från Gulliver till BSP och därmed inte heller sådan rättshandling och betalning av skuld som åsyftas i 4 kap.5 och 10 §§konkurslagen.

Av utredningen framgår ostridigt att Handelsbanken, sedan det konstaterats att Gullivers konto i Handelsbanken den 15 april och den 15 maj 1998 övertrasserats, debiterade BSP via Bankgirocentralen medel som till belopp motsvarade de medel som BSP redan överfört till flygbolagen. Medlen återfördes sedan till Handelsbanken. I målet är det inte klarlagt med vilken rätt Handelsbanken vid de nu aktuella tillfällena ägt företa återföringarna. BSP har dock efter återföringarna, för att täcka bristen på clearingkontot, i Gullivers namn hos SEB öppnat ett s.k. defaultkonto och upptagit en kredit som överförts till clearingkontot för att nollställa detta. Gulliver har lämnat vissa uppgifter angående att betalningarna den 21 april och 20 maj 1998 genomfördes av Handelsbanken för Gullivers räkning medan BSP uppgett att man uppfattade att de medel som inbetalades till defaultkontot kom från Handelsbanken. Även om det inte är i detalj klarlagt vilken roll Gulliver i förhållande till Handelsbanken hade vid betalningarna den 21 april och 20 maj 1998 finner tingsrätten att omständigheterna är sådana att dessa betalningar måste anses ha skett för Gullivers räkning. BSP har också i egenskap av borgenär handlat på ett naturligt och konsekvent sätt när det blev känt för BSP att Handelsbanken dragit tillbaka pengarna. Den omständigheten att BSP vid betalningen den 15 april och den 15 maj 1998 omedelbart vidarebefordrade medlen till flygbolagen saknar, såvitt nu är i fråga, enligt tingsrättens uppfattning betydelse. Tingsrätten finner mot bakgrund av nu redovisade omständigheter och bedömningar att betalning av Gullivers skuld inte kan anses ha skett genom överföringarna den 15 april och den 15 maj 1998 utan först genom insättningarna den 21 april och den 20 maj. Tingsrätten finner således att de sistnämnda insättningarna är en sådan rättshandling och en sådan betalning av skuld som åsyftas i 4 kap.5 och 10 §§konkurslagen.

BSP har i fråga om samtliga yrkade belopp gjort gällande att de medel och betalningar som avses med Gullivers yrkanden är s.k. redovisningsmedel. Detta följer enligt BSP av det s.k. IATA-avtalet som träffades mellan Gulliver och IATA. Konkursboet har, såsom dess inställning får förstås, hävdat dels att IATA godtagit att avsteg får göras från IATA-avtalet på så sätt att biljettintäkterna fick sammanblandas och användas inom ramen för den enskilda resebyråns kassa, dels att de i målet aktuella medlen inte utgör redovisningsmedel. För det fall dessa betalningar avsett redovisningsmedel och Gulliver förfarit på sätt anges i lagen om redovisningsmedel kan medlen inte återvinnas.

När det särskilt gäller delbeloppen A och B vill tingsrätten anföra följande. Tingsrätten har funnit att betalningen av Gullivers skuld inte kan anses ha skett genom överföringarna den 15 april och 15 maj utan genom insättningarna den 21 april och den 20 maj. Av utredningen framgår att vid de sistnämnda betalningstillfällena saknade Gulliver omedelbart tillgängliga medel för att betala de aktuella beloppen. Betalningen den 21 april finansierades bl.a. genom att Gullivers ställföreträdare tillsköt medel och att Handelsbanken utökade sin kredit. Betalningen den 20 maj genomfördes av Handelsbanken utan att Gullivers konto i Handelsbanken debiterades. De medel som använts för att betala skulderna kan därför inte betraktas som redovisningsmedel, i den mening som åsyftas i lagen om redovisningsmedel, eftersom de inte härrör från några biljettintäkter. Med hänsyn till det anförda finner tingsrätten att BSP saknar separationsrätt till medlen. BSP:s invändning i denna del kan därför inte godtas. Tingsrätten återkommer nedan till frågan om betalningarna avseende belopp C kan anses vara redovisningsmedel.

Vid de nu angivna bedömningarna har tingsrätten att pröva om övriga av konkursboet angivna förutsättningar för återvinning föreligger beträffande delbeloppen A och B. Det finns anledning att framhålla att tingsrätten vid sin prövning av återvinningsreglerna har att ta ställning till ett antal objektiva rekvisit. Endast i fråga om tillämpningen av bestämmelsen i 4 kap. 5 § konkurslagen finns ett subjektivt rekvisit. Det förutsätts där att återvinningssvaranden kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens.

När det gäller delbelopp A är ostridigt att betalningen skett senare än tre månader före fristdagen den 20 maj 1998. Vad härefter gäller frågan om denna betalning av skulden har gjorts med belopp som avsevärt försämrat Gullivers ekonomiska ställning skall vid bedömningen hänsyn inte tas till antalet borgenärer eller arten eller storleken av de olika fordringarna, utan till betalningens verkningar för borgenärerna sedda som ett kollektiv. Därvid finner tingsrätten uppenbart, om betalningens storlek, 4 722 643 kr, sätts i relation till de samlade tillgångarnas värde i boet, att betalningen skett med belopp som avsevärt försämrat Gullivers ekonomiska ställning.

BSP har gjort gällande att betalningen är att anse som ordinär. Huruvida en betalning kan anses ordinär skall avgöras efter en helhetsbedömning av samtliga omständigheter. Enligt betalningsrutinerna mellan Gulliver och BSP skulle betalning för en månads försäljning ske den 15:e påföljande månad och då betalas till BSP:s konto hos SEB. Den nu aktuella betalningen den 21 april 1998 har dock skett med avsteg från vad som normalt tillämpades mellan Gulliver och BSP och under speciella omständigheter. Av utredningen i målet framgår att Gulliver i början av 1998 hade betalningssvårigheter. Redan i februari och i mars 1998 saknades medel för att täcka överföringarna som skulle ske den 15:e respektive månad. Problemen löstes då genom att Gullivers ställföreträdare lämnade ett kortfristigt lån till bolaget och att Handelsbanken beviljade en tillfällig tilläggskredit på resterande belopp. Såvitt framkommit kvarstod trots detta ett negativt saldo på Gullivers konto som innebar att kreditutrymmet överskreds. Den därpå följande betalningen till BSP i april löstes på liknande sätt genom att Gullivers ägare betalade 2 miljoner kr samt genom att Gulliver erhöll en tillfällig kredit, en övertrasseringsrätt, med ca 1,5 miljoner kr. Därutöver utnyttjades ca 1 miljon kr på en befintlig checkräkningskredit. Tingsrätten finner mot bakgrund av nu redovisade omständigheter att betalningen den 21 april inte kan anses ordinär.

Betalningen har rört en för Gulliver stor skuld. Tingsrätten finner att betalningen av skulden direkt har försämrat borgenärernas ställning. Betalningen har därför varit till nackdel för borgenärerna i konkursen. Vid nu angivna bedömning skall betalningen den 21 april 1998 enligt 4 kap. 10 § konkurslagen gå åter.

Beträffande betalningen den 20 maj 1998 har tingsrätten att pröva om BSP genom betalningen på ett otillbörligt sätt gynnats framför andra borgenärer. Mot bakgrund av att betalningen den 20 maj, liksom betalningen den 21 april, avsett ett betydande belopp och dessutom skett kort före konkursutbrottet har den skett på ett otillbörligt sätt. Genom betalning av den jämförelsevis stora skulden finner tingsrätten uppenbart att borgenären BSP gynnats framför andra borgenärer. Därmed har betalningen varit till nackdel för borgenärerna i konkursen. Främst mot bakgrund av vad som inträffade i samband med betalningen den 21 april 1998 finner tingsrätten att BSP i vart fall borde ha känt till Gullivers insolvens och ovannämnda omständigheter som gjorde betalningen otillbörlig. Av det anförda följer att betalningen den 20 maj enligt 4 kap. 5 § konkurslagen skall gå åter.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att BSP skall förpliktas att till konkursboet utge de yrkade delbeloppen A och B som vitsordats. Av konkursboet yrkad ränta har vitsordats.

Delbelopp C

Beträffande delbelopp C om 159 812 kr avser beloppet, såvitt framkommit, dels intäkter som uppkommit när Gulliver sålt flygbiljetter i enlighet med avtalet som Gulliver tecknat med IATA, dels provision. Enligt avtalet skulle Gulliver erlägga betalning till BSP för en månads försäljning den 15:e påföljande månad. Det innebär att BSP, som tingsrätten tidigare konstaterat, är att anse som borgenär gentemot Gulliver och inte, vilket BSP hävdar, flygbolagen.

I förevarande fall har medlen betalats inte till Gulliver utan direkt till BSP. Fakturorna har ostridigt utfärdats under perioden den 20–25 maj 1998 och betalats till BSP under perioden den 26 maj–21 augusti 1998. Bakgrunden till detta var, såvitt framkommit, att det vid BSP:s besök hos Gulliver den 20 maj 1998 bestämdes, uppenbarligen mot bakgrund av den ekonomiska situation Gulliver befann sig i, att Gulliver på kommande fakturor till resekunderna skulle ange att betalningen skulle erläggas direkt till ett post- eller bankgirokonto som BSP hade. Däremot angavs inte BSP som betalningsmottagare på fakturorna. Tingsrätten uppfattar konkursboets talan på så sätt att konkursboet gör gällande att någon betalningsskyldighet för Gulliver gentemot BSP inte inträtt när betalningarna inflöt till BSP utan först den 15:e påföljande månad. BSP har å sin sida hävdat att beloppet, såvitt avser försäljning av flygbiljetter, tillhör flygbolagen. Tingsrätten finner dels mot bakgrund av IATA-avtalets innehåll, dels med hänsyn till att det inte är visat att Gulliver överlåtit de aktuella fordringarna till BSP, att någon skyldighet för Gulliver att betala till BSP inte inträtt före konkursutbrottet den 25 maj 2003. Däremot har Gulliver fått en fordran på BSP som uppkommit efter hand som betalningar influtit till BSP under perioden den 26 maj–21 augusti 1998. I samma utsträckning har BSP försatts i skuld gentemot Gulliver och så småningom konkursboet.

Fråga är då om situationen är sådan att BSP äger rätt att kvitta. Konkursboet har hävdat att kvittningsrätt är utesluten med stöd av 5 kap. 15 § första stycket konkurslagen eftersom Gullivers fordran uppkommit efter konkursutbrottet. BSP å sin sida har hävdat att kvittningsrätt föreligger och därvid gjort gällande att BSP inte är att jämställa med borgenär i lagrummets mening. Enligt BSP kan flygbolagen, i egenskap av borgenärer, göra gällande kvittningsrätt och har haft sakrättsligt skydd till betalningarna till den del de avser redovisningsmedel. En förutsättning för att kvittningsrätt skall föreligga enligt det angivna lagrummet är att gäldenären (Gulliver) hade en fordran mot borgenären (BSP) när konkursbeslutet meddelades. Eftersom så inte var fallet, enligt vad tingsrätten konstaterat ovan, är kvittning inte möjlig. Tingsrätten finner, på tidigare anförda skäl, att BSP och inte flygbolagen är att anse som borgenär även i det nu aktuella lagrummets mening.

Vad gäller BSP:s påstående om redovisningsmedel är i målet ostridigt att Gulliver under tiden den 20–25 maj 1998 har utfärdat fakturor avseende biljettförsäljningar enligt vilka betalning skulle ske till BSP:s post- eller bankgirokonto. Gullivers kunder har därefter betalat i enlighet med fakturorna direkt till BSP:s konto. Beloppen har betalats efter det att Gulliver försatts i konkurs och utan att Gulliver medverkat i själva betalningstransaktionerna. Gulliver har således inte vid något tillfälle tagit befattning med dessa medel på sätt som förutsätts i lagen om redovisningsmedel. Vid sådant förhållande kan medlen inte anses utgöra redovisningsmedel i lagens mening. BSP saknar därför separationsrätt till medlen.

Sammanfattningsvis skall konkursboets talan bifallas i dess helhet.

– – –.

Domslut

Domslut

– – –.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Ulla Erlandsson, hovrättsråden Per Eklund och Måns Edling, referent, samt hovrättsassessorn Susanne Gerland) anförde i dom den 7 december 2004, såvitt angick själva saken:

Hovrättens domskäl

Utredningen

Hovrätten har avgjort målet efter huvudförhandling varvid förhören vid tingsrätten med C.-A.R., Y.T., E.N. och A.S. har redovisats genom banduppspelning. Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Parterna har vidhållit och utvecklat vad de anförde vid tingsrätten med följande tillägg.

BSP

Tingsrättens resonemang beträffande delbelopp C bygger på det felaktiga antagandet att Gullivers Resebureau AB (Gulliver) genom faktureringen förvärvat egna fordringar mot kunderna. Gulliver sålde dock flygbiljetterna för flygbolagens räkning och har således aldrig fått någon fordran mot kunden för egen del.

– – –.

Konkursboet

De fakturor som ligger till grund för delbelopp C avsåg, förutom flygbiljetter, provision och bl.a. hotellkostnader.

Hovrättens bedömning

Delbeloppen A och B

Hovrätten gör inte någon annan bedömning än den tingsrätten har gjort att BSP är rätt part, att insättningarna är en sådan rättshandling och betalning av skuld som åsyftas i 4 kap.5 och 10 §§konkurslagen och att betalningarna inte gjorts med redovisningsmedel.

Hovrätten anser i likhet med tingsrätten och på de av tingsrätten anförda skälen att betalningen den 21 april 1998 enligt 4 kap. 10 § konkurslagen skall gå åter.

Beträffande händelserna i maj 1998 har A.S. berättat att Gullivers ägare dagen efter återföringen deklarerat att han inte tänkte skjuta till mer pengar och att hon därför åkte till Gullivers kontor den 20 maj för att hämta de s.k. plåtarna. Där fick hon bl.a. veta att Gulliver hade lämnat in en egen konkursansökan. Hovrätten finner mot bakgrund av dessa uppgifter att BSP i vart fall borde ha känt till Gullivers insolvens. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att BSP genom betalningen gynnats framför andra borgenärer på ett otillbörligt sätt och att BSP borde ha känt till de omständigheter som gjorde betalningen otillbörlig. Betalningen den 20 maj 1998 skall därför gå åter enligt 4 kap. 5 § konkurslagen.

Delbelopp C

Konkursboet har i hovrätten påstått att de fakturor som har betalats direkt till BSP förutom betalning för flygbiljetter har avsett provision samt betalning för hotellkostnader m.m. Någon utredning om hur stor del av beloppet som avser annat än flygbiljetter har dock inte redovisats. Hovrätten finner att denna oklarhet bör gå ut över käranden, dvs. konkursboet, och behandlar i det följande beloppet som om det endast skulle avse flygbiljetter.

Det är ostridigt i målet att IATA-avtalet rubricerar de medel som Gulliver mottagit för biljetter som redovisningsmedel. Konkursboet har gjort gällande att Gulliver har medgetts ett avsteg från IATA-avtalet på så sätt att Gulliver tillåtits att använda de medel som influtit vid biljettförsäljning som kassamedel i sin verksamhet och att de pengar som mottagits för biljetterna därför inte längre är redovisningsmedel.

Utredningen består i denna del huvudsakligen av ett vittnesmål av C.-A.R., som för resebyråbranschens räkning har förhandlat fram ändringar av IATA-avtalet. Han har berättat följande. Artikel 7.2 har funnits med i IATA-avtalet sedan länge. Den innebär att resebyråerna säljer flygbiljetterna på uppdrag av flygbolagen och att de medel som kommer in tillhör flygbolagen. År 1993 ville IATA lyfta fram artikel 7.2 så att dess innehåll bättre skulle förstås, och införa ”ytterligare en stringent tolkning”. Resebyråbranschen ville inte skriva på det nya avtalet om inte IATA förklarade vad som menades med ”money in trust”. Om det innebar att resebyråerna måste ha olika konton för pengar för flygbiljetter och andra pengar, så att de skulle vara tvungna att fakturera sina kunder separat för flygbiljetter och för andra produkter, ville de inte gå med på det. IATA klargjorde då, både muntligen och skriftligen, att avtalet skall tillämpas så att resebyråerna skall vara medvetna om att pengarna tillhör flygbolagen, att ”money in trust” är särskilda pengar som skall hanteras på ett särskilt sätt men att resebyråerna inte i kassalikviden måste ha separata konton för medel som kommer från flygbiljetter till skillnad från andra medel. I C.-A.R:s företag har allt kassaflöde gått in på samma konto och sedan har alla räkningar betalats därifrån. Han har uppfattat det som att IATA accepterat den ordningen.

En förutsättning för att separationsrätt till överlämnade medel skall finnas är att medlen faktiskt hållits avskilda. Separationsrätten förutsätter emellertid inte att sysslomannen är skyldig att hålla medlen avskilda. Tillåter huvudmannen sammanblandning även när sysslomannen är insolvent föreligger dock inte längre någon separationsrätt. (Se bl.a. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, sjätte uppl. s. 155 ff.)

De uppgifter som C.-A.R. lämnat motsäger inte vad som kommit till uttryck i IATA-avtalet om att mottagna medel utgjorde redovisningsmedel. De medel som genom överenskommelsen den 20 maj 1998 kom att betalas direkt till BSP istället för till Gulliver hade därför varit redovisningsmedel hos Gulliver om de hade betalats dit och hållits avskilda där.

Utifrån den bedömningen finner hovrätten inte att Gullivers kunders betalningar direkt till BSP har medfört att en fordran har uppstått mot BSP. Konkursboets yrkande kan därför inte bifallas på den i första hand åberopade grunden.

Hovrätten finner att Gulliver genom att ange BSP:s kontonummer på fakturorna har tagit befattning med och avskilt medlen på ett sätt som uppfyller kraven i lagen (1944:181) om redovisningsmedel. Betalningarna kan därför inte sägas ha otillbörligt gynnat BSP framför andra borgenärer varför konkursboets yrkande inte heller kan bifallas med stöd av 4 kap. 5 § konkurslagen.

Sammanfattningsvis skall konkursboets talan avslås i den del den avser delbelopp C.

– – –.

Hovrättens domslut

– – –.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Severin Blomstrand, Torgny Håstad, referent, Anna Skarhed och Gudmund Toijer) meddelade den 20 september 2007 följande dom:

Skäl

Bakgrund och processuella frågor

Gulliver hade med olika IATA-bolag ingått avtal om att sälja flygresor och uppbära betalning för IATA-bolagens räkning. Enligt tillämpligt standardavtal (IATA Passenger Sales Agency Agreement, nedan IATA- avtalet) punkt 7.2 gällde bl.a. följande: ”all monies collected by the Agent for transportation and ancillary services sold under this Agreement, including applicable remuneration which the Agent is entitled to claim thereunder, are the property of the Carrier and must be held by the Agent in trust for the Carrier or on behalf of the Carrier until satisfactorily accounted for to the Carrier and settlement made”. Mottagna betalningar skulle redovisas till IATA-bolagen via BSP den 15:e i efterföljande månad.

Sedan Gulliver den 25 maj 1998 försatts i konkurs har tvist uppkommit om dels en redovisning i april 1998 (A-medlen), dels en redovisning i maj 1998 (B-medlen), dels betalningar för resor, sålda före konkursen, som kunderna gjort direkt till BSP efter konkursbeslutet (C-medlen).

Målet i HD avser C-medlen. För dessa gällde en ny betalningsordning. Sedan BSP noterat problem med Gullivers redovisningar i april och maj och Gullivers ägare gjort klart att han inte tänkte skjuta till mer medel, besökte BSP Gulliver den 20 maj 1998 i avsikt att återta biljettplåtarna. Parterna kom emellertid överens om en fortsättning, varvid Gulliver skulle uppmana kunderna att betala direkt till ett konto hos BSP. C-medlen avser belopp enligt fakturor utfärdade av Gulliver den 20–25 maj, vilka betalats den 26 maj–21 augusti 1998, alltså sedan Gulliver den 25 maj försatts i konkurs.

Gullivers konkursbo har i HD åberopat samma grunder som i tingsrätten och hovrätten, nämligen såvitt fortsättningsvis har intresse dels att Gulliver under perioden den 20–25 maj 1998 utfärdat fakturor som Gullivers gäldenärer betalat till BSP, varvid Gulliver fått en fordran mot BSP, dels att betalningarna den 26 maj–21 augusti 1998 är återvinningsbara enligt 4 kap. 5 § konkurslagen (1987:672). Konkursboet har härvid gjort gällande att medel från kunderna inte skulle ha utgjort redovisningsmedel om betalningen i stället hade gjorts till Gulliver, eftersom IATA-bolagen vid revisionen av IATA-avtalet och vid avtalet med Gulliver godtagit att avsteg fick göras från IATA-avtalet på så sätt att biljettintäkterna fick sammanblandas och användas som kassamedel i resebyråernas verksamhet.

IATA har i HD vidhållit de grunder som BSP åberopat i målet, nämligen dels att utestående fordringar tillkom IATA-bolagen, dels att Gulliver enligt IATA-avtalet mottagit A- och B-medlen med redovisningsskyldighet samt skulle ha mottagit C-medlen med redovisningsskyldighet. Genom att betalningarna gjorts direkt till BSP har de inte sammanblandats med Gullivers medel, och kundernas direktbetalningar har därför inte otillbörligt gynnat IATA-bolagen; dessa har under alla förhållanden varken insett eller bort inse detta, eftersom de utgått från att Gulliver hanterade biljettintäkterna i enlighet med lagen om redovisningsmedel. Överenskommelsen den 20 maj 1998 var en bekräftelse på att mottagna medel utgjorde redovisningsmedel.

Gullivers konkursbo har yrkat avvisning av IATA:s i HD framförda påståenden att Gulliver mottagit medel som agent och att det av allmänna regler följer att av Gulliver mottagna medel var redovisningsmedel. IATA har bestritt att nya omständigheter därmed åberopats.

Påståendena utgör endast en precisering av ett tidigare gjort åberopande respektive rättslig argumentation. De skall därför inte avvisas. Som domstolarna anfört har BSP varit rätt svarande i målet (jfr NJA 1999 s. 812).

Allmänt om redovisningsskyldighet och dess följder

Det är en allmän utgångspunkt att fordringar på betalning för varor eller tjänster som en syssloman säljer för en huvudmans räkning, där huvudmannen svarar för leveransen, tillkommer huvudmannen vid sysslomannens insolvens (jfr 57 § kommissionslagen, 1914:45). Om sysslomannen mottar betalningen görs det för huvudmannens räkning och med redovisningsskyldighet. Detta gäller oavsett om sysslomannen ålagts att ovillkorligen hålla mottagna medel avskilda. Att sysslomannen är redovisningsskyldig innebär att han – om han inte utan dröjsmål eller åtminstone innan han blir insolvent har avskilt mottagna medel eller motsvarande belopp – aldrig får hantera sin egen ekonomi på sådant sätt att värdet på huvudmannens fordran sätts i fara. Ifall sysslomannen mottagit medel för huvudmannens räkning med redovisningsskyldighet, är han underkastad förskingringsansvar, och huvudmannen har möjlighet att under förutsättningar angivna i lagen (1944:181) om redovisningsmedel åtnjuta separationsrätt till medlen eller ett motsvarande belopp vid sysslomannens insolvens. Sålunda har huvudmannen företräde framför sysslomannens borgenärer om mottagna redovisningsmedel avskilts utan dröjsmål, om ett motsvarande belopp avskilts senare men medan sysslomannen var solvent eller om ett motsvarande belopp är omedelbart tillgängligt för avskiljande och dröjsmål inte föreligger. (Se 10 kap. 1 § BrB och lagen om redovisningsmedel respektive NJA II 1942 s. 431 f., 436 f. och 438 samt NJA II 1944 s. 410.)

En huvudman och en syssloman kan avtala om att sysslomannen skall få hantera mottagna medel som sina egna, även om det skulle medföra att värdet av huvudmannens fordran kan minska. Det är i så fall fråga om kreditgivning och inte om redovisningsskyldighet. Förskingringsansvar blir då inte aktuellt, och huvudmannen kan inte få separationsrätt även om medel skulle vara avskilda eller omedelbart tillgängliga för avskiljande. Sakrättsligt skydd uppkommer i sådant fall inte förrän borgenären har mottagit betalning. Liksom beträffande andra vanliga skulder kan en sådan betalning återvinnas enligt bestämmelserna i 4 kap.5 och 10 §§konkurslagen. Detta gäller även om betalningen på anvisning från gäldenären skett till en tredje man som hade en fordran hos gäldenären; betalningen anses då ha innefattat dels en betalning från tredje man till gäldenären, dels en betalning från denne till borgenären (se NJA 1969 s. 27, 1978 s. 194 och 1987 s. 407). Om gäldenären betalat en skuld sedan han gått i konkurs, är betalningen ogiltig mot konkursboet utom om den skett till en godtroende borgenär senast dagen efter den då konkursbeslutet var infört i Post- och Inrikes Tidningar (se 3 kap.1 och 2 §§konkurslagen och justitierådet Lennanders tillägg i NJA 2000 s. 685).

Om en syssloman som skulle vara redovisningsskyldig för uppburen betalning ännu inte har mottagit någon betalning, har huvudmannen separationsrätt till utestående fordran. Tillgången har ju då ännu inte sammanblandats med sysslomannens egna tillgångar. Görs betalning till sysslomannen sedan denne försatts i konkurs, skall konkursboet redovisa betalningen till huvudmannen (se 7 kap. 23 § konkurslagen). Skulle huvudmannen däremot ha medgivit sysslomannen att fritt förfoga över mottagna betalningar även om sysslomannen är insolvent, har huvudmannen inte någon rätt till utestående fordringar utan dessa kommer att ingå i sysslomannens konkurs.

Rörande den närmare gränsdragningen mellan redovisningsskyldighet och kreditgivning anförs i motiven till straffbestämmelsen om förskingring att – när medel mottagits för annans räkning på grund av avtal – kreditgivning kan antas föreligga endast om den grundas på uttryckligt medgivande eller andra särskilda omständigheter (NJA II 1942 s. 434). I motiven till lagen om redovisningsmedel, där det framgår att gränsdragningen mot kreditgivning skall ske efter samma princip, anförs att vid tvekan bevisbördan torde åligga den som gör gällande att medel mottagits med redovisningsskyldighet (NJA II 1944 s. 410). Om huvudmannen visat att det är fråga om ett sysslomannaförhållande, får det emellertid anses ankomma på sysslomannen att visa att normala regler om redovisningsskyldighet har eftergivits (se NJA 1999 s. 812). Som framgår av detta rättsfall behöver en sådan eftergift inte ha varit uttrycklig utan den kan även ha skett konkludent.

Tillämpning på det aktuella fallet

Ordalydelsen av punkt 7.2 i IATA-avtalet innebär att resebyråer mottar kunders betalning med redovisningsskyldighet. Av avgörande betydelse i målet är om IATA-bolagen, i strid mot IATA-avtalets ordalydelse, har eftergivit redovisningsskyldigheten och godtagit att antingen resebyråerna generellt eller åtminstone Gulliver mottog medlen med ovillkorlig förfoganderätt, alltså som en kredit. För att styrka det först nämnda har Gullivers konkursbo åberopat ett vittnesmål av C.-A.R., som deltog på resebyråernas sida vid förhandlingen med IATA-bolagen när IATA-avtalet reviderades år 1993. Av vittnesmålet framgår att IATA- bolagen vid avtalsförhandlingen accepterade att resebyråerna inte var skyldiga att under alla förhållanden hålla mottagna medel avskilda från resebyråns tillgångar. Detta utesluter emellertid inte att resebyråerna skulle vara redovisningsskyldiga (utan gör bara bestämmelsen om olovligt förfogande i 10 kap. 4 § BrB inaktuell). Den avgörande frågan är i stället huruvida IATA-bolagen godtog att resebyråerna, efter sammanblandning av kundmedlen med egna tillgångar eller efter förfoganden över medlen för egen räkning, fick låta sin förmögenhetsställning försämras så att värdet av redovisningsfordringen påverkades, utan att det skulle innebära ett avtalsbrott mot IATA- bolagen. C.-A.R. har härvidlag uppgett å ena sidan att resebyråerna enligt praxis hanterade kundbetalningarna som egna kassamedel för sina likviditetsbehov men å andra sidan att IATA-bolagen ville att det skulle stå klart att medlen tillhörde dem och att medlen skulle hanteras på ett särskilt sätt. Såvitt framgår av vittnesmålet blev saken inte närmare utredd vid förhandlingen.

Genom C.-A.R:s vittnesmål är inte visat att IATA-bolagen vid avtalsförhandlingen år 1993 eftergav avtalstextens villkor om redovisningsskyldighet. I målet är inte heller visat att IATA-bolagen eller BSP därefter generellt godtagit att insolventa resebyråer förfogade över mottagna medel som sina egna eller gått med på detta vid avtalet med Gulliver. Gulliver skall därför anses ha varit redovisningsskyldigt mot IATA-bolagen för mottagna betalningar. Härav följer att IATA-bolagen inte gått miste om sin separationsrätt till fordringar som var obetalda vid konkursbeslutet. Kundernas betalningar till BSP är därför giltiga mot Gullivers konkursbo, och de kan inte heller återvinnas från IATA.

Gullivers konkursbos överklagande skall således avslås.

– – –.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut såvitt nu är i fråga.

– – –.

Referenten, justitierådet Torgny Håstad tillade:

Utöver i tingsrätten av BSP åberopade grunder har IATA i HD anfört att överenskommelsen den 20 maj 1998 angående direktbetalning medförde att tidigare betalningsrutiner saknade varje betydelse. Gulliver har vitsordat att majöverenskommelsen träffats.

Enligt allmänna rättsgrundsatser kan en fullmakt, exempelvis avseende rätt att uppbära betalning, när som helst återkallas av huvudmannen, utom om fullmakten i själva verket utgör en överlåtelse. Vidare gäller enligt allmänna rättsgrundsatser att en part som lovat motparten kredit kan stoppa en ännu inte utgiven prestation, om motparten blir insolvent (se t.ex. 61 § köplagen). Denna s.k. stoppningsrätt gäller, liksom detentionsrätt, även i förhållande till motpartens borgenärer. Även om Gulliver inte hade varit underkastad redovisningsskyldighet utan hade haft rätt att villkorslöst använda uppburen betalning som en kredit, hade BSP alltså den 20 maj 1998 kunnat med omedelbar verkan säga upp Gullivers behörighet att motta betalningar eller, som en mindre ingripande åtgärd, införa en redovisningsskyldighet. Härav följer att avtalet om att Gullivers framtida kunder skulle anmodas att betala direkt till BSP inte kunde vara till relevant nackdel för Gullivers borgenärer, och avtalet eller betalningar av fordringar uppkomna efter avtalet skulle alltså – även om redovisningsskyldigheten hade varit eftergiven – inte ha kunnat återvinnas enligt 4 kap. 5 § konkurslagen.

IATA:s påstående att majöverenskommelsen inte bara bekräftade en redan existerande redovisningsskyldighet utan medförde att tidigare betalningsrutiner saknade varje betydelse aktualiserar frågan om IATA – utan att giltig ursäkt förebragts (se 55 kap. 13 § RB) – har i högre instans åberopat en ny omständighet av omedelbar betydelse för yrkandet, vilket borde föranleda avvisning. Frågan har emellertid inte behövt prövas, eftersom IATA:s talan bifallits på annan grund.