NJA 2000 s. 445

Domskäl

TR:n (rådmännen Wiking-Johnsson, Nilsson och Sörheim) anförde i dom d 18 mars 1997: BUS har till stöd för sin talan åberopat följande.

BUS är i enlighet med grunderna för 26j § upphovsrättslagen exklusivt behörig organisation att inkassera droit de suite. I andra hand har BUS gjort gällande att BUS mer representativt än DUR företräder flertalet svenska upphovsmän och därmed uppfyller lagstiftningens kriterier för att kräva in droit de suite; i vart fall gäller detta för de upphovsmän som BUS genom medlemskap, fullmakt eller avtal representerar och vars ersättning omfattas av de nedsatta beloppen.

DUR har till stöd för sitt bestridande åberopat följande. DUR är en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området och är representativ för dessa och därmed behörig att uppbära de nedsatta beloppen. Varken 26j § 4 st upphovsrättslagen eller förarbeten till bestämmelsen ger stöd för att BUS är exklusivt behörig organisation att uppbära droit de suite. BUS är inte mera representativ än DUR att uppbära droit de suite. Eftersom droit de suite inte kan krävas av den enskilde upphovsmannen utan endast av organisation som företräder ett flertal upphovsmän, ger medlemskap, fullmakt e dyl BUS inte någon rätt att uppbära medel ens för egna medlemmar.

Parternas utveckling av talan. BUS: BUS bildades år 1989 på initiativ av Konstnärernas Riksorganisation, KRO. I dag är BUS väletablerad på marknaden och företräder genom medlemskap eller avtal omkring 4 000 svenska upphovsmän avseende bildkonst. Genom s k ömsesidighetsavtal med utländska organisationer representerar BUS även omkring 20 000 utländska upphovsmän. Därmed är BUS Sveriges största upphovsmannaorganisation inom bildkonst. BUS har lagt ned ett betydande arbete för att lagstiftningen om droit de suite skulle införas i Sverige. BUS förberedde sig för att kunna förmedla droit de suite innan lagstiftningen trädde i kraft genom att skicka ut omkring 1 000 informationsbrev till gallerier och auktionshus. Av förarbetena till 26 j § upphovsrättslagen framgår att lagstiftaren har avsett att endast en enda organisation skulle komma i fråga för att kräva in droit de suite. Lagstiftaren önskade samma ordning som i Norge och Danmark; dvs en enda organisation. Av förarbetena framgår också att lagstiftaren önskade motsvarande system som vid s k avtalslicenser inom upphovsrätten. Med en enda organisation som kräver in ersättningen uppnås samordningseffekter och besparingar för konsthandeln och auktionshusen. BUS uppfyller, till skillnad från DUR, samtliga de krav som lagstiftaren har ställt på den organisation som skall kräva in ersättningen. Konsthandeln kan inte välja att redovisa droit de suite till vilken organisation som helst. Det är i stället upphovsmännen som bestämmer vilken organisation som skall ta hand om ersättningen. Teoretiskt skulle kunna tänkas att rätten att kräva in droit de suite tillkommer en enda organisation som är exklusivt behörig att inkassera, att - om flera liknande organisationer finns - endast den organisation som är mest representativ är behörig att inkassera, samt att den organisation som är mest representativ i förhållande till den ifrågavarande ersättningen är ensam behörig att inkassera den ersättningen. Oavsett vilket av de angivna alternativen som gäller så är det BUS som har rätt till de nedsatta beloppen. Även om DUR kan visa att DUR uppfyller allmänna minimikrav för en sådan organisation som anges i lagen, har BUS rätt till de nedsatta beloppen eftersom DUR är olämplig att inkassera droit de suite. BUS är en aktiv och effektiv organisation som har erfarenhet av att hantera ersättningsfrågor som berör ett stort antal användare. Vad gäller BUS representativitet bör beaktas att utländska upphovsmän har rätt till likabehandling med svenska upphovsmän när det gäller droit de suite. Därmed företräder BUS ungefär 25 000 upphovsmän på området. DUR företräder endast omkring 1 000 upphovsmän, varav flertalet är kollektivanslutna. De nedsatta beloppen avser droit de suite till 538 upphovsmän. BUS företräder 168 av dem eller ungefär 30 procent. DUR företräder endast elva av upphovsmännen eller ungefär två procent. Av de elva är fem anslutna till både BUS och DUR. BUS företräder upphovsmän som har rätt till 405 000 kr, eller ungefär 53 procent av det sammanlagda beloppet. DUR företräder endast upphovsmän som har rätt till 18 812 kr, eller ungefär två procent av beloppet.

DUR: Konstnärernas Intresseförening, KIF, bildades d 25 april 1996 som en ideell förening som skall vara politiskt och fackligt obunden. Den 5 dec 1996 ändrade KIF sin firma till DUR. DUR:s ändamål och enda uppgift är att kräva in droit de suite. Vid lagstiftningens ikraftträdande förelåg ett behov av en organisation med god kännedom om konsthandeln och med god relation till denna och till auktionshus. DUR bildades som ett alternativ till BUS, som av handeln uppfattades som en organisation med bristande kompetens inom konsthandelsområdet. BUS uppvisade en myndighetsattityd och hade dålig relation även till sina medlemmar, vilka ansåg att dess administration var omfattande och kostsam. DUR har i dag som medlemmar 1 016 yrkesverksamma svenska upphovsmän eller deras rättsinnehavare. Bland dessa finns medlemmarna i Svenska Konstnärsförbundet (SK), vilket är Sveriges näst största bildkonstnärsförbund, medlemmarna i föreningen Internationella konstnärer i Sverige (IKI) samt gruppen Roslagsmålarna om 180 personer. År 1985 fanns det över 12 000 yrkesverksamma bildkonstnärer och formgivare i Sverige. Mer än hälften av alla konstnärer i Sverige är sålunda oorganiserade. DUR, som har egna kontorslokaler i Stockholm, har flera personer anställda, varav tre personer på heltid och en person på halvtid. Av de anställda är två jurister. DUR sysslar också med till droit de suite relaterade frågor, såsom tolkning av om viss brukskonst ger rätt till droit de suite. För behandling av sådana frågor har DUR tillsatt olika utredningsgrupper. DUR har tecknat avtal med omkring tio ledande auktionshus, bl a Stockholms Auktionsverk, Bukowskis och Nordens, om inkassering av droit de suite. Efter d 4 sept 1996 har Stockholms Auktionsverk upphört med att nedsätta droit de suite och i stället betalat till DUR. - I 26j § upphovsrättslagen anges inte att endast en organisation har rätt att kräva in droit de suite. Det finns flera länder med droit de suite lagstiftning, bl a Frankrike, i vilka rätten att inkassera har givits åt flera organisationer. Vid tolkningen av den angivna bestämmelsen kan ledning sökas i bl a förarbeten till bestämmelser om avtalslicenser i upphovsrättslagen. En samlad läsning av förarbeten beträffande de bestämmelserna ger inte belägg för att endast en organisation kan komma i fråga. Bedömningen av om en organisation är representativ har inte med kvantitet att göra såtillvida att endast den organisation som organiserar flest upphovsmän är representativ. Kravet på representativitet är uppfyllt i och med att en organisation företräder ett flertal svenska upphovsmän på området. DUR anser att den egna organisationen i den meningen är representativ. DUR gör för administrativa kostnader avdrag på uppburen droit de suite med 12 procent när upphovsmannen är en levande person och med 20 procent när rättsinnehavaren är ett dödsbo. Några månader efter DUR:s etablering sänkte BUS sitt avdrag för administrativa kostnader från 30 procent till 15 procent.

Domskäl. Enligt 26 j § 4 st upphovsrättslagen har endast organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området rätt att kräva in ersättningen. I prop 1994/95:151, "Droit de suite och längre upphovsrättsligt skydd", s 21 anges "Efter mönster av vad som föreskrivs i fråga om avtalslicens enligt 26 i § upphovsrättslagen kan bestämmelsen lämpligen utformas så att organisationen skall företräda ett flertal svenska upphovsmän på området." Vad som skall förstås med begreppet "flertal" berörs inte i propositionen. I fråga om avtalslicenser anges att kravet på avtalsslutande organisations representativitet uttrycks genom att avtalet skall ha ingåtts av organisation som företräder ett flertal, se prop 1979/80:132 s 83. En vanlig språklig innebörd av ordet flertal är annars ett obestämt antal som är mera än hälften av en viss mängd. Uppenbart är dock att den tänkta innebörden av ordet flertal i lagbestämmelsen inte är denna. Mot bakgrund av det anförda ligger därför närmast till hands att antaga att med organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området menas en organisation som företräder ett inte obetydligt antal - flera - av upphovsmännen och därigenom är representativ för kollektivet. Såväl BUS som DUR får såvitt har framkommit anses uppfylla det kravet.

Fråga är härefter om en enda eller flera organisationer, som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området, har rätt att kräva in droit de suite. Övervägande skäl talar för att upphovsmännens rätt till droit de suite - särskilt med beaktande av att upphovsmannen inte själv äger rätt att göra gällande sin rätt mot den som försålt konstverket - effektivast tas till vara om endast en enda organisation ges rätt att kräva in ersättningen. Det kan förutsättas att lagstiftaren också har tänkt sig en sådan ordning. Endast på ett ställe i förarbetena berörs likväl frågan om flera organisationer kan ha rätt att kräva in ersättningen; nämligen i sammanfattningen av upphovsrättsutredningens betänkande, bilaga 1 till prop 1994/95:151, där det sägs: "Rätten till ersättning bör kunna göras gällande endast av en enda organisation. Organisationen bör godkännas av regeringen" (s 46). Varken något resonemang i frågan eller den angivna uppgiften om en enda organisation står dock att finna i betänkandet, SOU 1990:30. De uttalanden som i propositionen görs om inkasseringen av droit de suite genom en organisation berör inte heller det sagda utan synes endast avse för- och nackdelar vad gäller inkassering av upphovsmannen själv eller genom en organisation.

Med hänsyn till det anförda saknas tolkningsunderlag i lagens förarbeten för att ur lagtexten utläsa någonting annat än vad ordalagen ger uttryck för. På grund härav och då lagtexten inte utesluter att flera än en organisation har rätt att kräva in droit de suite, får med hänvisning till vad som ovan sagts såväl BUS som DUR anses ha sådan rätt.

Rätten till droit de suite kan, som nämnts, inte göras gällande av den enskilde upphovsmannen utan endast av en organisation. Om upphovsmannen är medlem av organisationen har således ingen betydelse för organisationens rätt att inkassera ersättningen för denne. Det förhållandet att medlemmar i BUS har rätt till en större del av de nedsatta beloppen än vad medlemmar i DUR har, ger därför inte BUS bättre rätt till beloppen än DUR.

Av det anförda följer att käromålet skall lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom fastställer HovR:n att BUS har bättre rätt än DUR till de av Stockholms Auktionsverk AB hos LSt:n i Stockholms län nedsatta medlen om sammanlagt 759 053 kr.

Hovrättsrådet Lempert var skiljaktig och anförde: I 26 j § 4 st lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL) stadgas att endast organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området har rätt att kräva in ersättning för droit de suite.

Fråga är om bestämmelsen innebär att mer än en organisation kan vara behörig att uppbära ersättningen eller - som BUS hävdat - att denna rätt är inskränkt till en enda organisation som är exklusivt behörig.

Rätten till ersättning tillkommer upphovsmannen själv. Av förarbetena till den aktuella lagstiftningen framgår att det inte ansågs realistiskt att överlåta åt den enskilde konstnären att driva in ersättningen, varför det i stället skulle föreskrivas att rätten till ersättning, på samma sätt som bl a i Danmark, skulle kunna göras gällande endast av en organisation. Departementschefen anförde: Efter mönster av vad som föreskrivs i fråga om avtalslicens enligt 26 i § URL kan bestämmelsen lämpligen utformas så att organisationen skall företräda ett flertal svenska upphovsmän på området. Därigenom uppnår man att organisationen är legitimerad att kräva in ersättningen oavsett om den ersättningsberättigade är medlem i organisationen eller inte. (Jfr prop 1994/95:151 s 21.)

Systemet med avtalslicens infördes genom 1960 års upphovsrättslag och avsåg radio- och televisionsföretags rätt att sända ut utgivna litterära och musikaliska verk. Avtalslicens har senare införts även när det gäller vidaresändning och upptagning av verk som sänds ut i radio eller television och när det gäller fotokopiering i undervisningsverksamhet. Systemet innebär att en upphovsmannaorganisation kan träffa avtal om ersättning och andra villkor för utnyttjande av upphovsrättsligt skyddade verk och att ett sådant avtal binder även de rättighetshavare som inte är medlemmar i organisationen. Det är alltså för de utanförstående rättighetshavarna fråga om en tvångslicens; en inskränkning i den principiella ensamrätt som upphovsmannen har till sitt verk till förmån för nyttjaren, som genom avtalet erhåller de rättigheter han behöver för sin verksamhet.

Innebörden av uttrycket "organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området" har inte närmare utvecklats vare sig i lagtexten eller förarbetena. I propositionen till upphovsrättslagen (prop 1960:17 s 152) framhöll departementschefen, såvitt avsåg avtalsparten på upphovsmannasidan, att det borde krävas att organisationen representerar ett flertal av de svenska upphovsmännen på området. I ett senare lagstiftningsärende anförde departementschefen att avtalslicensmodellen bygger på att användarna, genom avtal med den organisation som företräder flest svenska upphovsmän på området (huvudorganisationen), förvärvar rätt att nyttja alla verk av det aktuella slaget. Han anförde vidare att avtalslicensmodellen endast borde användas i sådana fall i vilka det för det första är nödvändigt med en bestämmelse som inskränker ensamrätten och för det andra bedöms att användning av verk av upphovsmän, som enligt fullmakter företräds av organisationerna på området, bör få ske endast efter avtal med dessa organisationer. (Prop 1992/93:214 s 44 f.)

Det kan således antas att lagstiftaren såvitt gäller avtalslicenser har utgått från att en enda organisation på upphovsmannasidan skulle vara avtalspart. Huruvida detta berott på att man, såsom var fallet, genom lagstiftning befäste en redan befintlig ordning eller på att det framstod som självklart vid den typen av avtalssituationer framgår dock inte.

När det gäller bestämmelsen om rätt att uppbära droit de suite berörs frågan om behörigheten att kräva in ersättningen bör inskränkas till en enda organisation endast i bilaga 1 till propositionen (prop 1994/95:151 s 46) under rubriken Sammanfattning av Upphovsrättsutredningens förslag. Där sägs: "Rätten till ersättning bör kunna göras gällande endast av en enda organisation. Organisationen bör godkännas av regeringen". Denna uppfattning har emellertid inte uttryckligen framförts varken i upphovsrättsutredningens betänkande (SOU 1990:30) eller i dess sammanfattning. Möjligen kan sägas att utredningens tanke varit att reglerna skulle utformas efter dansk eller nordisk förebild.

I den danska och finska lagstiftningen på området föreskrivs att ersättning för droit de suite uppbärs av en organisation som företräder upphovsmännen och som i Danmark har godkänts av kulturministeriet, i Finland av utbildningsministeriet. I Sverige avstod man från att införa denna ordning. Till skillnad från vad som gäller i Danmark och Finland finns i den aktuella svenska lagstiftningen inga föreskrifter om godkännande av regeringen eller annan myndighet.

Reglerna för inkassering av droit de suite-ersättning kan sägas ha utformats efter modell av avtalslicens på så sätt att det centrala i systemet med avtalslicenser, nämligen att upphovsmännen själva inte har rätt att kräva in ersättningen utan denna rätt har lagts på en organisation och att en sådan organisation skall verka även för upphovsmän som inte är medlemmar i organisationen, har överförts till reglerna om rätt till droit de suite-ersättning.

I de olika systemen finns emellertid avgörande skillnader. En organisation som här är fråga om har inte, så som gäller för avtalslicens, till uppgift att ingå avtal för upphovsmännens räkning i fråga om nyttjande och spridning av deras upphovsrättsligt skyddade verk. I stället är organisationens uppgift att betrakta närmast som en ren inkasseringsverksamhet. Villkoren för droit de suite-ersättning och ersättningens storlek är dessutom reglerad i lag. Droit de suite- systemet förutsätter att de som yrkesmässigt vidaresäljer konstverk träffar avtal med behörig organisation om uppbörden av ersättningen. Detta gäller oavsett om ersättningen krävs in av en eller flera organisationer, åtminstone så länge det inte krävs något slags auktorisation eller godkännande av organisationen i fråga. En jämförelse kan göras med vad sägs i förslaget om kassettersättning och uppbörden av sådan ersättning (Ds 1996:61 s 42 och 56 f).

De stora olikheterna mellan avtalslicens och rätten till droit de suite- ersättning måste få betydelse även vid tolkningen av uttrycket "organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän". Det har i målet upplysts att flertalet - de flesta - av de svenska upphovsmännen inte är medlemmar i någon organisation samt att vissa upphovsmän är medlemmar i såväl BUS som DUR. Vid en lagtolkning innebärande att endast en organisation har rätt att uppbära ersättningen, skulle det aktuella uttrycket - utan att detta utsägs i lagtexten - avse en enda organisation, som företräder de flesta av de organiserade upphovsmännen. En sådan tolkning skulle också innebära att om de oorganiserade upphovsmännen efter hand valde att bli medlemmar i någon organisation, skulle vilken som är den exklusivt behöriga organisationen att kräva in ersättning kunna variera från tid till annan beroende på vilken organisation som för tillfället har flest anslutna medlemmar. Därmed skulle konsthandeln inte kunna vara säker på till vilken organisation de skulle kunna betala med befriande verkan.

Att utan direkt lagstöd dra slutsatsen att den mest representativa organisationen under dessa omständigheter skulle vara exklusivt behörig leder enligt min mening för långt. Det skulle också innebära en inskränkning i konsthandelns och upphovsmännens rätt att välja den organisation som bäst tillvaratar deras intressen.

Något hinder för att mer än en organisation skulle kunna handha inkasseringen av droit de suite-ersättning föreligger enligt min mening inte. Även idag har de båda organisationerna BUS och DUR träffat avtal med olika konsthandlare, auktionsverk och upphovsmannaorganisationer om ersättningen. Med utgångspunkt i att någon ensamrätt inte enligt lagen föreligger för en organisation att uppbära droit de suite-ersättning, kan inte heller med hänsyn till att avtalsfrihet föreligger på området, någon organisation sägas bli utestängd från att göra sin rätt att träffa avtal gällande. För att krav skall kunna framställas i preskriptionshindrande syfte hos de ersättningsskyldiga konsthandlarna, krävs inte heller att organisationen är exklusivt behörig utan vardera organisationen har naturligtvis att hos den konsthandlare den slutit avtal med, bevaka att rätten till ersättning inte preskriberas.

Såväl BUS som DUR har ett inte obetydligt antal svenska upphovsmän som medlemmar. De har såvitt visat också den ekonomiska stabilitet som kan vara erforderlig. De får således båda anses uppfylla kriterierna för en organisation som avses i 26 j § URL. DUR är alltså en behörig organisation för uppbörd av droit de suite. Det förhållande att BUS har ett större antal medlemmar än DUR innebär vid angiven bedömning inte att BUS skulle ha större rätt till de nedsatta medlen. Eftersom upphovsmannens medlemskap i den organisation som träffat avtal med den betalningsskyldige för droit de suite-ersättningen saknar betydelse för organisationens rätt att uppbära ersättningen för upphovsmannen, skall BUS inte heller ha rätt att uppbära den del av ersättningen som belöper på BUS medlemmar. TR:ns domslut skall således fastställas.

Konstnärernas Intresseförening för droit de suite upphovsrätt i Sverige, DUR (ombud advokaten Peter von Heidenstam) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) talan.

BUS (ombud advokaten Anders Hessle) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domslut

Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 6 okt 2000 (mål nr T 2869-98).