SOU 1990:30

Översyn av upphovsrättslagstiftningen : fotografirättens integration, 2 kap. upphovsrättslagen, särskilda frågor om konstverk : slutbetänkande

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02) tillkallades för att göra en allmän översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen. Kom— mittéer med motsvarande uppgifter tillsattes ungefär samtidigt i Danmark, Finland och Norge. Utredningsarbetet inleddes på nordiska ministerrådets initiativ i den uttalade avsikten att den nordiska rättslikheten på detta område skulle bestå.

Utredningens nuvarande ledamöter och experter finns upptagna i nedanstående förteckning.

Utredningen har tidigare överlämnat

ett delbetänkande (SOU 1978:69) om fotokopiering inom undervisningsverksamhet

en promemoria (Ds Ju 198 l:7) Skärpta åtgärder mot upphovs— rättsintrång

- en promemoria (1982-03—02) med förslag till ändringar i upphovsrättslagen för att motverka de skadeverkningar som verksamheten med uthyrning av grammofonskivor har eller kan få för rättighetshavarna

— ett delbetänkande (SOU 1983165) Översyn av upphovs— rättslagstiftningen; närstående rättigheter, enskilt bruk och videogram

ettdelbetänkande (SOU 1985:5 ] )Upphovsrätt och datorteknik.

ett delbetänkande (SOU 1988z3l) Översyn av upphovs— rättslagstiftningen; enskilt bruk och institutionell exemplar- framställning

De förslag som utredningen har lagt fram har till stor del lett till lagstiftning. Beredningen av våra förslag om enskilt bruk och institutionell exemplarframställning pågår inom regerings- kansliet. Våra förslag om videogram vilar i avvaktan på den fortsatta utvecklingen.

Vi föreslår nu att fotografirätten integreras i upphovsrättlagen och att fotografilagen upphävs. Vidare föreslår vi åtskilliga ändringar i upphovsrättslagens andra kapitel, som innehåller bestämmelser om inskränkningar i upphovsrätten. Slutligen föreslår vi införandet av en rätt till ersättning vid yrkesmässig vidareförsäljning av konstverk och införandet av en ordning som i vissa fall ger upphovsmannen tillgång till ett överlåtet verks- exemplar.

Bakom förslagen star, med några undantag i vissa delfrågor, utredningens samtliga ledamöter. Reservationer har avgetts av Stig Alexandersson, såvitt avser förslagen om ändring av byggnad och droit de suite, och av Anders Ljunggren, Ragnar Lundgren och Sören Thunell, såvitt gäller förslaget om beställd fotografisk bild. Särskilda yttranden har avgivits av flera av experterna. De förslag som här läggs fram har presenterats och diskuterats vid sammanträffanden mellan ordförandena i de andra nordiska upphovsrättsutredningarna.

Utredningen avslutar härmed sitt arbete.

Stockholm i april 1990

Per-Erik Nilsson

Stig Alexandersson Ing-Marie Hansson Anders Ljunggren Ragnar Lundgren

Sören Thunell

/Walo von Greyerz

Gunnar Lundin

Förteckning över ledamöter, experter och sekreterare i upphovs— rättsutredningen (mars 1990)

Ledamöter Överdirektören Per-Erik Nilsson, ordförande Jur. kand. Stig Alexandersson F.d. riksdagsledamoten Ing-Marie Hansson Redaktören Anders Ljunggren Jur. kand. Ragnar Lundgren Chefredaktören Sören Thunell

Experter

Professor Ulf Bernitz Direktören Bo Bryngelson Direktören Karl—Henrik Ekberg Förbundsjuristen Hans Ekman Rådmannen Erik Essén Ombudsmannen Gunnar Furumo F.d. hovrättsrådet Jan Gehlin Jur. kand. Lars Gustafsson Direktören Hans Hilton Direktören Klas Holming Hovrättsassessor Karin Hökborg Professor Gunnar Karnell Direktören Björn Erik Lindskog Förbundsjuristen Gun Magnusson Ombudsmannen Bengt Mattsson Direktören Gunnar Petri F.d chefsjuristen Ulf Peyron Hovrättsassessor Björn Rosén Bolagsjuristen Annika Ryberg Direktören Urban Skeppstedt Avdelningsdirektören Barbro Thomas Ombudsmannen Per Anders Thunqvist Chefsjuristen Göran Westlund Direktören Yngve Åkerberg

Sekretarial Hovrättsassessor Walo von Greyerz Hovrättsassessor Gunnar Lundin

INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING ................. 15 SUMMARY ...................... 23 LAGFÖRSLAG ..................... 33 ÖVRIGA FÖRFATTNINGSFÖRSLAG ......... 57 INLEDNING ....................... 67 DEL I FOTOGRAFIRÄTTENS INTEGRATION I UPPHOVSRÄTTSLAGEN 1 Inledning ..................... 73 2 Gällande rätt ................... 75 3 Lagförslag framlagda i andra nordiska länder . . . 95 4 Framförda önskemål om ändringar i fotografirätten 107 5 Överväganden i integrationsfrågan ......... 111 6 Förslag i integrationsfrågan ............ 121 6.1 Inledning ..................... 121 6.2 Behövs särskilda regler för olika kategorier

av fotografier? .................. 123 6.3 Behövs särregler om rättens innehåll? ....... 128 6.4 Behövs särregler för fotografier i 2 kap. URL? . . 130 6.5 Behövs särregler för fotografier i arkivs och

museers samlingar? ................ 134 6.6 Behövs särregel om beställda bilder? ........ 139 6.7 Övriga bestämmelser i FotoL ........... 148 6.8 Övergångsbestämmelser .............. 149 DEL II ÖVERSYN AV 2 KAP. UPPHOVSRÄTTSLAGEN 1 Inledning 1.1 Historisk tillbakablick ............... 155 1.2 Den upphovsrättsliga ensamrätten ......... 157 1.3 Allmänna utgångspunkter för översynen ...... 158

Allmänna handlingar 2.1 Inledning ..................... 169 2.2 Gällande rätt ................... 170

2.3 2.4 2.5 2.6

3.1 3.2 3.3 3.4 3.5 3.6 3.7 3.8

4.1 4.2 4.3 4.4 4.5 4.6

5.1 5.2 5.3 5.4 5.5 5.6 5.7

6.1 6.2 6.3 6.4 6.5 6.6 6.7

Situationen i de övriga nordiska länderna ..... 177 Bernkonventionen ................. 179 Förslag till lagändringar .............. 180 Överväganden och förslag ............. 183 Exemplarframställning vid arkiv och bibliotek Inledning ..................... 191 Gällande rätt ................... 191 Situationen i de övriga nordiska länderna ..... 194 Situationen i vissa andra länder .......... 198 Bernkonventionen ................. 205 BONUS framställning ............... 206 Några faktauppgifter ............... 207 Överväganden och förslag ............. 212

Ändring av byggnader

Inledning ..................... 227 Gällande rätt ................... 227 Situationen i de övriga nordiska länderna ..... 229 De internationella konventionerna ......... 231 KLYS förslag till lagändring ............ 232 Överväganden och förslag ............. 232 Citat Inledning ..................... 239 Gällande rätt ................... 239 Situationen i de övriga nordiska länderna ..... 242 Situationen i vissa andra länder .......... 243 Bernkonventionen ................. 244 KLYS förslag till lagändring ............ 245 Överväganden och förslag ............. 246 Pressens länerätt Inledning ..................... 253 Gällande rätt .................... 253 Situationen i de övriga nordiska länderna ..... 255 Bernkonventionen ................. 256 KLYS förslag till lagändring ............ 258 Frågans tidigare behandling ............ 259 Överväganden och förslag ............. 260 Gudstjänst- och skolantologier Inledning ..................... 261 Gällande rätt ................... 261

OOOOOOOOOOOOOO'OOw boqamaww—

00999990 xIO'xUt-kww—

10 10.1 10.2 10.3 10.4 10.5 10.6 10.7

11 11.1 11.2 11.3 11.4 11.5 11.6 11.7 11.8

Situationen i vissa andra länder .......... 265 Bernkonventionen ................ 267 KLYS förslag till lagändring ........... 268 Frågans tidigare behandling ............ 268 Överväganden och förslag ............ 269 Blindskrift och talböcker Inledning ..................... 275 Gällande rätt .................... 275 Situationen i de övriga nordiska länderna ..... 280 Situationen i vissa andra länder .......... 284 Bernkonventionen ................ 285 Faktiska förhållanden i Sverige .......... 286 Olika synpunkter på lagstiftningen ........ 289 Överväganden och förslag ............ 291

Text i konsertprogram

Inledning ..................... 301 Gällande rätt ................... 301 Situationen i vissa andra länder .......... 302 De internationella konventionerna ........ 302 KLYS förslag till lagändring ........... 302 Frågans tidigare behandling ............ 303 Överväganden och förslag ............ 303 Offentliga framföranden Inledning ..................... 305 Gällande rätt ................... 306 Situationen i de övriga nordiska länderna ..... 314 Situationen i vissa andra länder .......... 316 Bernkonventionen ................ 322 Förslag till lagändringar m.m ............ 325 Överväganden och förslag ............ 327 Efemära inspelningar Inledning ..................... 337 Gällande rätt ................... 338 Situationen i de övriga nordiska länderna ..... 340 Situationen i vissa andra länder ......... 341 Bernkonventionen ................ 342 Framställning om lagändring ........... 346 Frågans tidigare behandling ............ 351 Överväganden och förslag ............ 353

12. Avtalslicens för radio- och TV-företag

12.1 Inledning ..................... 363 12.2 Gällande rätt ................... 363 12.3 Situationen i de övriga nordiska länderna ..... 364 12.4 Bernkonventionen ................ 368 12.5 KLYS framställning om lagändring ........ 369 12.6 Överväganden och förslag ............ 370 13 Uthyrning av litterära verk 13.1 Inledning .................... 385 13.2 Gällande rätt ................... 386 13.3 Situationen i de övriga nordiska länderna ..... 389 13.4 Situationen i vissa andra länder .......... 391 13.5 Bernkonventionen ................ 393 13.6 Framställning om lagändring ........... 394 13.7 Överväganden och förslag ............ 395 14 Biblioteksersättning 14.1 Inledning ..................... 401 14.2 Nuvarande ordning ................ 401 14.3 Biblioteksersättningen i vissa andra länder . . . . 407 14.4 Auktorrättskommitténs förslag .......... 423 14.5 Organisationernas krav på förhandlingsrätt m.m. . 425 14.6 Om mediebestånd och låneverksamhet på

biblioteken .................... 430 14.7 Lagstiftning om rätt till biblioteksersättning? . . . 432 Bilaga: Utvecklingen av biblioteksersättningens grund—

belopp ..................... 446

DEL III SÄRSKILDA FRÅGOR OM KONSTVERK

1 Inskränkningsbestämmelserna i 2 kap. URL 1.1 Inledning ..................... 449 1.2 Den kollektiva bildkonstmarknaden ........ 449 1.3 Gällande rätt och lagda förslag .......... 456 1.4 Återgivning av konstverk i allmänna handlingar . . 459 1.5 Återgivning av konstverk i kritisk eller vetenskaplig framställning ............ 463 1.6 Avbildning i katalog eller meddelande om utställning eller försäljning ........... 470 1.7 Avbildning av konstverk som anbragts på eller vid allmän plats utomhus ............... 475

1.8 Återgivning i tidning eller tidskrift i samband med redogörelse för dagshändelse ........... 480 1.9 Återgivning i gudstjänst— och skolantologier . . . 484 1.10 Spridnings— och visningsrätt ........... 488 1.11 Återgivning av konstverk i film eller TV i vissa fall ..................... 490 1.12 Återgivning av konstverk som syns under dagshändelse ................... 492 2 Droit de suite 2.1 Inledning ..................... 497 2.2 Frågans tidigare behandling i Sverige ....... 498 2.3 Situationen i några andra länder ......... 504 2.4 De internationella konventionerna ........ 517 2.5 Olika sätt att utforma droit de suite ....... 523 2.6 Överväganden och förslag ............ 540 3 Droit d”acces 3.1 Inledning ..................... 551 3.2 Situationen i vissa andra länder .......... 553 3.3 Olika sätt att utforma droit d”accés ........ 557 3.4 Överväganden och förslag ............ 561 DEL IV ÖVRIGA FRÅGOR 1 Skyddstiden 1.1 Inledning ..................... 567 1.2 Gällande rätt ................... 568 1.3 Situationen i andra länder ............ 570 1.4 De internationella konventionerna ........ 572 1.5 Frågans behandling vid 1987/88 års riksmöte . . . 573 1.6 Överväganden och förslag ............ 574 2 Tvistlösning ................... 575 DEL V SPECIALMOTIVERING 1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk 1 5 ......................... 581 9 5 ......................... 582

12 lnnehällsförteckning SOU 1990:30 10 å ......................... 583 12 å ......................... 584 13 å ......................... 590 14 5 ......................... 591 16 å ......................... 594 18 5 ......................... 597 20 5 ......................... 600 22 å ......................... 601 22 a 5 ........................ 602 23 å ......................... 603 24 å ......................... 604 25 5 ......................... 605 25 a & ........................ 609 27 å ......................... 612 45 å ......................... 613 46 å ......................... 614 48 å ......................... 615 49 å ......................... 616 52 a 5 ........................ 617 53 å ......................... 618 58 å ......................... 619 60 å ......................... 619 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ...... 620

2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:612) om medling i vissa upphovsrättstvister

1 5 ......................... 623 3 Förslaget till lag om ändring i närradiolagen (1982:459)

5 a 5 ........................ 624 13 5 ......................... 624

RESERVATIONER OCH SÄRSKILDA YTTRANDEN

Reservation av ledamöterna Anders Ljunggren, Ragnar Lundgren och Sören Thunell .............. 629 Reservation av ledamoten Stig Alexandersson ...... 630

Särskilt yttrande av experterna Karl—Henrik Ekberg, Hans Hilton, Klas Holming, Björn Erik Lindskog, Ulf Peyron, Annika Ryberg, Urban Skeppstedt och

Göran Westlund .................... 633

Särskilt yttrande av experten Per Anders Thunqvist . . . 637 Särskilt yttrande av experten Hans Ekman ....... 642

Särskilt yttrande av experterna Hans Ekman, Annika Ryberg och Göran Westlund .............. 642

Särskilt yttrande av experterna Gunnar Furumo, Jan Gehlin, Gunnar Karnell, Gun Magnusson och Yngve Åkerberg ........................ 643

. ' . . år»?! . .. .. .. -. _ .. .. . BalthaaW game-u: "I 'i'-'%'"l'hl' 1” " ' v" ', "* "- -'- ' '- l - '-- .-'"-' '..'-|- -

1.'1"vl,å lli-w .it-...i WM'MQ,

""."".'"".'""F.'|_L Ll'l- _'?'-"""":"""'"."""W"

r.. $%me #mH—mm ""'"";me Animalia-mmm" "

a:l'rg':f":"lll" tl'u'll'-|-'|||.d — Phil

SAMMANFATTNING

Med detta betänkande avslutar vi vår översyn av upphovs— rättslagen (URL) och fotografilagen (FotoL). Vi lägger fram förslag om att rätten till fotografisk bild i fortsättningen skall regleras i URL. Vidare redovisas resultatet av vår fortsatta översyn av 2 kap URL, som innehåller bestämmelser om inskränkningar 1 upphovsmannens principiella ensamrätt till olika förfoganden över sitt verk. Översynen leder till förslag om ändring i flera paragrafer i URL. Som ett resultat av vår särskilda översyn av bildkonstnärernas rättigheter föreslås i betänkandet införandet av en ny rätt till ersättning vid yrkes— mässig vidareförsäljning av konstverk, s.k. droit de suite, och införandet av en ny skyldighet för ägaren av ett exemplar av ett konstverk eller den som på grund av avtal med denne besitter exemplaret att bereda upphovsmannen tillgång till exemplaret, s.k. droit d*acces.

Fotografirättens integration i URL

Vi anser att rätten till fotografisk bild bör regleras i URL. Vi föreslår därför att FotoL upphävs och att undantaget' 1 10 5 URL för fotografisk bild tas bort. Därigenom blir URL: s regler tillämpliga på fotografiska bilder som är verk. Av praktiska skäl bör emellertid enligt vår mening alla fotografiska bilder åtnjuta skydd enligt URL, oberoende av om de är verk eller inte. Detta har vi markerat genom att i ett nytt tredje stycke i 1 5 URL uttryckligen ange att vad i URL föreskrivs om upphovsrätten till konstverk och andra alster av bildkonst även gäller i fråga om fotografisk bild, oavsett om bilden utgör verk eller inte. Denna nya bestämmelse medför vidare att URL:s regler om konstverk blir tillämpliga på fotografiska bilder.

Den viktigaste följden av förslaget är att fotografiska bilder jämställs med andra konstverk. Detta innebär bl.a. att det skydd mot eftergörande som gäller enligt URL i fortsättningen kommer att gälla även för fotografier.

En annan viktig följd är att skyddstiden för alla fotografier kommer att löpa under upphovsmannens livstid och femtio år därefter. Enligt FotoL gäller den skyddstiden endast fotografiska bilder av konstnärligt eller vetenskapligt värde; övriga bilder skyddas i tjugofem år från framställningsåret.

I två avseenden medför fotografirättens integration i URL att särregler behövs för fotografiska bilder. Dels föreslår vi att vissa arkiv och museer genom en avtalslicensordning skall få en begränsad exemplarframställningsrätt beträffande fotografier i sina samlingar, dels överför vi från FotoL bestämmelsen om att fotografisk bild fritt får utnyttjas i rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse till 24 & URL.

Rätten till fotografiska bilder som utförts på beställning till— kommer enligt gällande 14 & FotoL beställaren om inte annat avtalats. En majoritet av utredningens ledamöter f öreslår att den regeln upphävs. Den enda bestämmelse om beställd bild blir därmed regeln i 27 å andra stycket URL om beställd porträttbild, som alltså kommer att gälla även fotografiskt porträtt. Till samma stycke överflyttas från 14 & FotoL också regeln om att beställare av porträtt alltid har rätt att låta ta in porträttet i tidning, tidskrift eller skrift med biografiskt innehåll om inte fotografen förbjudit det. Den regeln kommer att i fortsättningen gälla även andra porträttbilder än fotografiska.

En minoritet av ledamöterna föreslår att regeln om beställar— presumtionen överförs till URL, men i en modifierad form. Den föreslår att om inte annat avtalats skall rätten till en fotografisk bild som utförts på beställning övergå till beställaren i den omfattning som avtalats. Fotografen får dock inte utöva den rätt till bilden som han kan ha kvar utan beställarens samtycke.

Översynen av 2 kap. URL

I 9 & URL finns bestämmelser om upphovsrätt till vissa kvalificerade typer av allmänna handlingar. Huvudregeln är att sådana handlingar är undantagna från upphovsrätt. Sådan rätt åtnjuter dock vissa typer av verk om de ingår i en sådana handling, varvid dock särskilda inskränkningar gäller i fråga om återgivande av verket. Vi föreslår att 9 & ändras så att upphovsrätt i fortsättningen skall gälla inte bara till officiella kartor utan till alla typer av kartor samt att upphovsrätt skall

gälla också för fristående litterära verk som ingår i sådan kvalificerad allmän handling som tidigare nämnts. I redaktionellt hänseende innebär vårt förslag att till 24 & URL överflyttas de inskränkningar som enligt nuvarande lydelse görs i upphovsrätten till vissa alster när de ingår i en allmän handling av den kvalificerade typen. Därigenom uppnås den systematiska fördelen att alla inskränkningar i upphovsrätten samlas i 2 kap. URL.

I 12 & URL finns för närvarande bestämmelser om exemplarframställning genom fotografi vid arkiv och bibliotek. Bestämmelsen kompletteras genom vissa i administrativ ordning utfärdade regler, enligt vilken sådan framställning under närmare angivna förutsättningar får ske för skydds—,'beredskaps— och kompletteringsändamålsamtibegränsadutsträckning förutlåning. Vårt förslag innebär att nuvarande bestämmelse ändras på så sätt att bibliotek och arkiv i fortsättningen får rätt att framställa exemplar av verk även med hjälp av andra metoder än fotografi. Exemplar som framställs på annat sätt än genom fotografi skall dock bara få användas inom institutionens lokaler för forsknings- ändamål. De skall således inte få lånas ut. Den på detta sätt utvidgade exemplarframställningsrätten skall dock inte gälla för datorprogram i maskinläsbar form.

I detta sammanhang föreslår vi också två särskilda avtalslicens— ordningar. Den ena avser att beakta upphovsmännens intressen av att kunna dra nytta av den ökande kopiering som sker i fjärrlåneverksamheten, samtidigt som samhällets fördelar av verksamheten tillvaratas. Licensenbestämmelsen föreslås därför gälla all fotokopiering som sker för utlåning i annat bibliotek än det som framställer exemplaret. Den andra avtalslicensbestäm- melsen gäller framställning av exemplar av fotografier som finns arkivs och museers samlingar.

I 13 % URL finns för närvarande bestämmelser om att byggnad får ändras utan upphovsmannens lov. Vi föreslår att denna totala inskränkning något mjukas upp. Byggnad skall enligt vårt förslag få ändras utan upphovsmannens tillstånd om det krävs av tekniska skäl eller för en ändamålsenlig användning av byggnaden. Regleringen innebär ingen annan ändring i gällande rätt än att upphovsmannen samtycke erfordras om ändringen enbart är av estetisk natur och dessutom kränker dennes konstnärliga anseende och egenart. I alla andra situationer får ändringen således ske utan tillstånd av upphovsmannen.

1 14 & URL finns bestämmelser om citat och om återgivning av konstverk i kritiska och vetenskapliga framställningar när återgivningen sker i anslutning till texten. Vi föreslår att det i lagtexten uttryckligen anges att reglerna om citat inte omfattar konstverk. Vidare föreslår vi att reglerna om återgivning av konstverk i nuvarande 14 å andra stycket och 15 å andra stycket URL sammanförs till ett nytt andra stycke i 14 &. Samtidigt föreslås att bestämmelserna om återgivning av konstverk något skärps. Offentliggjort konstverk skall således, på de villkor som gäller för citat, få avbildas i kritisk eller vetenskaplig fram— ställning om det sker till belysning av texten eller i tidning eller tidskrift vid redogörelse för dagshändelse, om konstverket inte har tillkommit för att återges i sådant alster. Det föreslås vidare att man upphäver den nuvarande tvångslicensbestämmelsen för återgivande av två eller flera konstverk i populärvetenskapliga framställningar. Detta innebär att i fortsättningen redan återgivandet av ett enda konstverk kommer att kräva samtycke av upphovsmannen om det sker i sådan framställning.

Nästa paragraf, 15 & URL, innehåller i första stycket bestäm— melser om pressens s.k. lånerätt och i andra stycket bestämmelser om återgivning av konstverk i tidningar och tidskrifter vid redogörelse för dagshändelse. Paragrafen föreslås upphävd samtidigt som bestämmelserna i andra stycket, som nyss nämnts, i reviderad form överförs till 14 5.

I 16 & URL finns en tvångslicensbestämmelse för återgivning av litterära och musikaliska verk i gudstjänst— och skolantologier. Förslaget innebär att bestämmelsen i vad den avser återgivning i gudstjänstantologier upphävs. Beträffande skolantologier föreslås att tvångslicensen ersätts med en avtalslicensbestämmelse.

I 18 & URL finns bestämmelser om exemplarframställning i blindskrift och om framställning av s.k. talböcker. Vi anser att någon ändring inte behövs beträffande regleringen av blindskrift. När det gäller talboksframställningen föreslår vi att den i fortsättningen regleras genom en avtalslicensbestämmelse. Samtidigt föreslår vi att tillämpningsområdet för sådan exemplarframställning väsentligt utvidgas i förhållande till nuvarande reglering, så att framställningsrätten kommer att omfatta även andra läshandikappade än blinda och vanföra.

I 19 & URL finns en bestämmelse som tillåter återgivning av text i konsertprogram och dylikt. Vi föreslår att bestämmelsen upphävs.

I 20 5 URL finns bestämmelser som innebär inskränkningar i upphovsmannens ensamrätt till offentliga framföranden. Enligt dessa bestämmelser får framföranden ske fritt vid gudstjänst och undervisning, vid tillfällen där framförandet inte är det huvud— sakliga om tillträdet är avgiftsfritt och anordnandet sker utan förvärvssyfte samt i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt syfte om den som framför verket, eller, vid framföranden av flera, alla medverkande framför det utan ersättning. Vi föreslår att samtliga bestämmelser, med undantag för den om framföranden vid undervisning, upphävs. Bestämmelsen om framföranden vid undervisning gäller inte framföranden som sker i klassrum eller liknande lokaler. Sådana framföranden får ske fritt redan av den anledningen att de i URL:s mening inte är offentliga. Ifråga om framföranden som är offentliga, t.ex. offentliga föreläsningar eller undervisning i radio eller TV, föreslår vi att nuvarande bestämmelse ändras på så sätt att framförandet i fortsättningen bara skall kunna ske fritt om framförandet sker på annat sätt än genom radio och television.

I 22 & URL finns bestämmelser om radio— och TV—företags möjlighet att göra s.k. efemära upptagningar samt en avtalslicens- bestämmelse som ger vissa radio— och TV-företag rätt att sända litterära och musikaliska verk. Vi föreslår, förutom en redaktionell ändring som går ut på att styckena i paragrafen byter plats, att rätten att göra efemära upptagningar görs beroende av tillstånd. Förslaget innebär i denna del att sådan rätt skall tillkomma radio— eller TV—företag som har regeringens tillstånd enligt 5 & radiolagen eller, såvitt avser närradioverk— samheten, tillstånd av närradionämnden. När det gäller avtalslicensbestämmelsen föreslår vi att den skall ändras så att även konstverk kommer att innefattas.

I 23 & URL finns bestämmelser om spridningsrätten till litterära och musikaliska verk. Vi föreslår att den generella inskränkning i spridningsrätten som gäller sedan verket utgivits begränsas ytterligare. Upphovsmannen samtycke skall således krävas inte bara, som nu, vid uthyrning av musikaliska verk och vid uthyrning och utlåning av datorprogram i maskinläsbar form utan även vid uthyrning av andra litterära verk.

Vi har i detta sammanhang också övervägt införandet av en upphovsrättslig biblioteksersättning, men avstår för närvarande från att lägga fram förslag till en sådan ordning.

I 24 & URL finns bestämmelser om återgivande av andra av myndighet upprättade allmänna handlingar än sådana som avses i 9 5. Som tidigare redovisats föreslår vi att de bestämmelser i 9 & som innehåller inskränkningar i upphovsrätten av systematiska skäl överförs till ett nytt första stycke i 24 5. Vidare föreslås, av samma skäl som motiverar våra ändringsförslag beträffande 9 &, att upphovsrätt skall kunna göras gällande också i fråga om alla kartor samt andra fristående litterära verk än dikter. Som en följd av våra förslag beträffande fotografirättens integrering i URL överförs bestämmelsen i 12 5 första stycket FotoL om utnyttjande av fotografisk bild i rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse oförändrad till ett nytt sista stycke i 24 5.

I 25 & URL finns bestämmelser om spridningsrätten till konstverk. Som redan antytts anser vi att upphovsmän skall ha rätt till ersättning vid yrkesmässig vidareförsäljning av konstverk, s.k. droit de suite. Vi föreslår därför att en sådan rätt till ersättning införs i 25 5 (mer om förslaget nedan).

Enligt 25 & tredje stycket får konstverk som ingår i samling eller som utställs eller utbjuds till försäljning avbildas i katalog eller meddelande om utställningen eller försäljningen. Vi föreslår att bestämmelsen tillämpningsområde begränsas på så sätt att sådana kataloger och meddelanden inte får försäljas till allmänheten; katalog skall dock få försäljas om det sker i samband med utställningen eller försäljningen.

I samma stycke föreskrivs att man fritt får avbilda konstverk som är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats utomhus. Vi föreslår att bestämmelsen begränsas till att gälla fall där konst— verket inte utgör huvudmotivet på bilden.

Nya slag av rättigheter och skyldigheter

Som framgått av den tidigare redogörelsen föreslår vi vissa andra förstärkningar av konstnärernas rättigheter. Sålunda föreslås införande av en rätt till ersättning vid yrkesmässig vidare- försäljning av konstverk, s.k. droit de suite. Ersättningen föreslås utgå med fem procent av försäljningspriset efter vissa avdrag. Ersättningsrätten omfattar inte vidareförsäljning av byggnad och inte heller alster av brukskonst, som framställs i flera identiska exemplar. Ersättning skall inte heller utgå om försäljningspriset

efter avdrag underskrider ett av regeringen fastställt minimipris, förslagsvis 2 000 kr. Den nya rätten skall vara personlig och i princip oöverlåtbar. Bevakningen, uppbörden och fördelningen av ersättningen skall administreras av en organisation som företräder ett flertal Svenska upphovsmän på området och som godkänts av regeringen. Endast organisationen skall kunna göra rätten till ersättning gällande.

Vi anser också att en konstnär som överlåtit sitt konstverk till annan i vissa fall bör ha rätt att få tillgång till verksexemplaret, s.k. droit d'acces. Det föreslås därför att ägaren till ett verks- exemplar eller den som efter avtal med denne är i besittning av exemplaret skall, om det föreligger särskilda skäl, vara skyldig att på begäran bereda upphovsmannen tillgång till exemplaret på anvisad plats. Skyldigheten skall bara gälla mot upphovsmannen och, efter dennes död, gentemot efterlevande make och bröst— arvingar.

SUMMARY

1 Introduction

The Committee on the Revision of the Copyright Law was convened 1976 with the task to review the Law in light of the fast technological development that had taken place since 1960, when the Act on Copyright in Literary and Artistic Works (Copyright Act) and the Act on Rights in Photographic Pictures (Photography Act) came into effect.

The Committe has submitted the following reports:

l(SOU l978:69) Upphovsrätt ]; Fotokopiering inom undervisningsverksamhet (Photocopying within Educa— tional Activities)

2 (Ds Ju 198117) Skärpta åtgärder mot upphovsrättsintrång

(More Stringent Measures Against Copyright Infringe— ments)

3 Promemoria (1982—03-02) med förslag till ändringar i upphovsrättslagen för att motverka de skadeverkningar som verksamheten med uthyrning av grammofonskivor har eller kan få för rättighetshavarna (Countermeasures on Rental of Phonorecords)

4 (SOU l983:65) Översyn av upphovsrättslagstiftningen; närstående rättigheter, enskilt bruk och videogram (Neighbouring Rights, Private Use and Videograms)

5 (SOU 1985151) Upphovsrätt och datorteknik (Copyright and Computer Technology)

6 (SOU 1988z3l) Översyn av upphovsrättslagstiftningen; enskilt bruk och institutionell exemplarframställning (Private Use, Institutional Copying and Recordning)

The proposals of the Committee have to a large extent been implemented in the copyright legislation. Our proposals regarding

the right to make copies for private use as well as those regarding the right to make copies and to make recordings within "institutions" are now being considered by the Government. Our proposals on videograms are pending, awaiting future develop- ment.

The present report is the final report of the Committee. It contains proposals on the integration of the provisions relating to photographic pictures, at present contained in a separate Act, the Photography Act, into the Copyright Act. Furthermore, it contains proposals regarding provisions on exceptions in the copyright protection. Finally, certain proposals are put forward regarding the protection of works of art and, in that respect, the introduction of droit de suite is proposed.

The Integration of Photographic Pictures into the Copyright Act

The Committee is of the opinion that the protection of photo— graphic pictures should be regulated in the Copyright Act. It therefore proposes that the Photographic Act should be repealed and that the exception in section 10 of the Copyright Act, which stipulates that photographic pictures are not subject to copyright under the Copyright Act, should be abolished. This leads automatically to the result that the provisions in the Copyright Act become applicable to such photographic pictures that are works. For practical reasons the Committee has deemed it important to give all photographic pictures the same protection. Therefore, it has been expressly provided that what is stipulated in the Act in relation to works of art is relevant to photographic pictures, whether they are works or not. This means that all the rules relating to works of art are applicable also to photographic pictures.

The most important consequence of the proposal is that photo— graphic pictures are put on the same level as other works of art. This means among other things that photographic pictures will get a far better protection against reproductions than they now have. Another important consequence is that the time of protection for all photographic pictures will be the general time of protection. i.e. 50 years p.m.a. At present only photographic pictures of artistic or scientific value are protected in that way, while all other pictures are protected 25 years from the year they were made.

The integration requires two specific provisions for photographic pictures in the Copyright Act. Thus, the Committee is proposing an extended collective agreement provision that will enable certain archives and museums to make reproductions for research or for scientific purposes of photographic pictures in their collections. It also proposes that the provisions in section 12 in the Photography Act should be transferrred to section 24 in the Copyright Act.

Section 14 of the Photography Act stipulates that the right to photographic pictures made on commission belongs to the person who commissions the picture, if the parties have not agreed otherwise. A majority of the members of the Committee proposes that this provision should be repealed. This means that photo— graphic pictures in the future will be treated in the same way as other works of art. However, the rule in section 27 relating to portraits executed on commission will be applicable also to photographical portraits. The reverse is the case with the provision in section 14 in the Photograpy Act, according to which the person who has commissioned a portrait may exhibit the portrait in a newspaper, periodical or biography, provided the photographer has not forbidden it. That provision will in the future apply also to other portraits than photographic portraits.

A minority in the Committee proposes that the present regulation on commissioned photographic pictures shall be retained, but in a modified form. They propose that the right to a photographic picture, created on commission, shall be transferred to the person who commissions the picture in accordance with the agreement. However, the photographer may not exercise his right to the picture without the consent of the person who has commissioned it.

The revision of Chapter Two of the Copyright Act

In section 9 there are rules on copyright in certain qualified public documents, i.e. laws, decisions issued by public authorities, reports issued by Swedish public authorities and official trans- lations of such texts. As a rule such documents are not subject to copyright. However, copyright may be claimed in respect of certain types of works (official maps, works of drawing, painting and engraving, musical works and works of poetry) in so far as such works form part of a qualified document mentioned above.

The Committee proposes that the copyright protection should be extended to all maps and to independant literary works.

The Committee proposes that all the provisions containing exceptions to copyright in section 9 are transferred to section 24 in chapter two of the Act, which contains all the other exceptions in the Act. This proposal is made only for editorial reasons.

Section 12 contains rules permitting archives and libraries, who have the permission of the Government to make photographic reproductions of a work for the purpose of their activities. The provision is supplemented by adminstrative provisions which allow for such reproduction under certain conditions, i.e. protection, preservation, replacement and, to a very limited extent, public lending.

The Committee proposes that the present limitation to photo— graphic reproduction shall be abolished. Such archives and libraries should be allowed to use any method for the repro- duction. However, it is suggested that the only permissible use of copies reproduced by other means than photographic reproduction should be research in the archive or library. No home lendning should be allowed.

In order to regulate the inter—librarian lending the Committee proposes an extended collective agreement provision for all photographic reproduction that a library makes at the request of another library.

Finally, as mentioned above, the Committee proposes another extended collective agreement provision which will permit archives and museums to make reproductions of photographs in the their collections for scientific purposes and research.

Section 13 stipulates, among other things, that buildings may be altered by the owner without the consent of the author.

The Committee proposes a certain modification of this strict rule. It is suggested that a building should be allowed to be altered without the consent of the author if it is necessary for technical reasons or for the proper use of the building. This proposal will only change the present law to the extent that the consent of the author will be required if the alteration of the building is of only aesthetic nature and if it is prejudicial to the author's

artistic reputation, or to his individuality. The change puts the Swedish regulation on par with those in the other Nordic countries.

In section 14 there are provisions on quotations and on repro— duction of works of art in critical or learned treatises if the reproduction is made in connection with the text. If two or more works of art of the same author have been reproduced in a work of popular science, the author is entitled to compensation.

The Committee proposes that it shall be explicitly stated that quotations cannot be made from works of art. At the same time it is proposed that the present rules on reproduction of works of art in section 14 and section 15 are combined in a new section 14 and that the rules are made more stringent. Thus, it is proposed that reproduction of a work of art may take place in accordance with proper usage and to the extent necessary for the purpose, if the reproduction is made for illustration of the text of a critical or learned treatise or in newspapers and periodicals in connection with the reporting of a news event. Finally, the Committee proposes that the present provision on compensation for reproduction in works of popular science shall be repealed.

Section 15 contains provisions on so-called lending rights of newspapers and periodicals and on reproduction of works of art in newspapers and periodicals in connection with the reporting of news event.

The Committee proposes that the provision on lending rights shall be repealed. As regard to the regulation of reproduction of works of art it is, as just mentioned, proposed that the provision should be moved to section 14 in a somewhat more stringent version.

In section 16 there is a compulsory license for the reproduction of minor parts of literary or musical works or of short works of that category in a composite work consisting of works of comparatively large number of authors for use in divine services or in education. There is, however, a time limit; five years must have passed since the work was published. Under the same conditions a work of art may also be reproduced in connection with the text. If a work has been created for use in education it may not be included in a composite work compiled for such a purpose.

The Committee proposes that the present compulsory license is repealed and that, in respect of educational compilations, it is replaced by an extended collective agreement provision of basically the same scope.

In section 18 there are provisions of reproduction of published literary or musical work in copies printed in Braille and, after permission by the Government and in accordance with the conditions therein, of sound recordings of published literary works made by libraries and organizations to be used for loans to blind and other seriously disabled persons.

No changes are proposed in respect to the provisions on repro— duction in Braille. As regards the reproduction of literary works on sound recordings the Committee proposes to replace the present regulation with an extended collective agreement provision. That provision is to have a somewhat more extended scope, i.e. all blind persons and all persons suffering from a handicap which renders them unable to read works in print.

Section 19 contains a provision which allows the reproduction of texts in concert programmes, etc. for the benefit of the audience if the musical work contains text.

The Committee proposes that the provision shall be repealed,

In section 20 there are pr0visions containing exceptions to copyright in public performances. Thus, a published work may publicly be performed at divine services and in connection with education. Such a work may, furthermore, be publicly performed in cases where the performance is not the main feature of an event, provided that no admission fee is charged and the event is not conducted for profit. It may also be performed in connection with educational extension programmes and for charitable or other purposes for the common good, provided that the performer or, if there are several, all the performers receive no payment for their performance. The provisions referred to do not apply to dramatic or cinematographic works.

The Committee proposes that the provisions should be repealed with the exception of the provision on education. That provision is proposed to be limited to other public performances than those occuring in radio or television broadcasts.

In section 22 there is a provision on the right for radio and television organizations to make ephemeral recordings and an extended collective agreement provision on the right to broadcast literary and musical works.

Besides a proposal for editorial reasons that the subsections should change place, the Committee proposes that the right to make ephemeral recordings should be dependent, for national radio and television organizations, of permission by the Government and, for local radio associations, of permissions by the Local Radio Board.

In section 23 there are provisions on exceptions to the right of distribution. Once a literary or musical work has beeen published, the copies that were included in the publication may be further distributed and publicly exhibited. However, copies of musical works may not, without the consent of the author, be made available to the public by means of leasing or other similar acts. The same applies to copies of computer programs in machine- readable form. Such copies may neither be lended to the public without the author*s consent.

The Committee proposes that the scope of the exception should be limited so that the right of distribution should apply in all cases where literary works are made available to the public by means of leasing or other similar acts.

In section 24 there are provisions on the reproduction of other documents issued by Swedish authorities, than those mentioned in section 9. Such documents may be reproduced without the consent of the author. However, that provision does not apply to official maps, technical models, works created for use -in education or which constitute the findings of scientific research, works of drawing, printing and engraving, musical works, works of poetry or works, copies of which are made available to the general public through public authorities in connection with commercial activity.

The Committee proposes, for reasons mentioned in connection with section 9, the introduction of a new provision in section 24 containing all the provisions on exceptions in section 9. Further- more, for the reasons mentioned earlier it is proposed copyright should subsist in all maps and in independant literary works. Finally, as a result of our proposals regarding photography, the provision in section 12 of the Photography Act on the use of

photographic pictures in the interest of justice and national security is transferred to section 24 of the Copyright Act.

In section 25 there are provisions relating to the use of works of art in certain cases. Thus, it is stipulated that when an author has transferred copies of a work of art or when such a work has been published, copies thus transferred or included in the publication may be further distributed and publicly exhibited by means other than those of film or television broadcast.

The Committee proposes that authors of works of art that have been transferred from the author should have a right to remuneration when copies of their work are commercially being sold again. In other words, the introduction of droit de suite is proposed (for a more detailed description, see below).

Section 25 also contains a provision stipulating that a work of art included in a collection, exhibited or offered for sale, may be reproduced in catalogues and notices concerning the exhibition or the sale.

The Committee proposes a general limitation providing that catalogues and notices should not be permitted to be sold to the general public, with one exception relating to catalogues. They may be sold without the consent of the author, but only as long as the exhibition or sale is taking place.

Section 23 also contains a provision stating that a work of art may be reproduced in pictorial form when it is permanently situated outdoors in or at a public place.

The Committee proposes that this provision should be limited to cases where the work of art is not the principal subject of the picture.

New types of rights and obligations

As indicated above the proposals of the Committee are, to a certain extent, meant to strengthen the rights of authors of works of art. A case in point is the proposal to introduce droit de suite in the Swedish Copyright Law. Thus, it is suggested that an author of work of art shall have a right of remuneration when a copy of his work, that has been transferred from the author, is commercially sold again. The remuneration is proposed

to be five percent of the sales price after deduction of taxes and other public fees.

The new remuneration shall not apply to works of architecture and neither to useful articles, produced in several identical copies. It is also suggested that a minimum price, 2 000 Sw.Cr., should be introduced.

The right to remuneration is personal and non—assignable. The collection and distribution of the remuneration should be taken care of by an organization representing a substantial proportion of Swedish authors in the same field and authorized by the Government. Only such an organization should be allowed to make claims on remuneration.

The Committee is also of the opinion that an artist who has transferred a copy of his work in certain cases should have a possibility to gain access to the copy, i.e. droit d'accés. It is therefore proposed that in certain special cases the owner of the copy of the work of art or someone who with the owner's consent is in possession of the copy should have an obligation to give the author of the work access to it. This responsability shall only apply vis—å—vis the author or, if he is dead, vis—å-vis his/her spouse and direct heirs.

LAGFÖRSLAG

Förslag till Lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

dels att 15 och 19 55 skall upphöra att gälla,

dels att 1, 9, 10, 12—14, 16, 18, 20, 22, 22 a, 23, 24, 25, 27, 45, 46, 48, 49, 53, 58 och 60 55 skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 25 a och 52 a 55, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket, vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal, datorprogram, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst, byggnadskonst eller brukskonst eller det har kommit till uttryck på annat sätt.

Till litterärt verk hänföres karta, så ock annat i teckning eller grafik eller i plastisk form utfört verk av beskrivande art.

Vad i denna lag föreskrivs om upphovsrätt till konstverk och andra alster av bildkonst gäller även i fråga om fotografisk bild, oavsett om bilden utgör verk eller inte.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

95

Författningar, beslut av myndighet, av svensk myndighet avgivna yttranden samt officiella översättningar av sådana texter äro icke föremål för upphovsrätt.

Utan hinder av vad sålunda är stadgat må upphovsrätt göras gällande till officiell karta, alster av bildkonst, musikaliskt verk och diktverk i den mån sådant verk ingår i handling som avses i första stycket. Alster av bildkonst, musikaliskt verk och diktverk må dock återgivas utan upphovsmannens samtycke. För sådant åter— givande äger upphovsmannen rätt till ersättning, såvida icke verket återgives i samband med myndighets verksamhet. Ersättning utgår ej heller om verket återges i samband med redogörelse för mål eller ärende i vilket verket före- kommit och det sker endast i den omfattning som betingas av ändamålet med redogörelsen.

Vid återgivande enligt andra stycket äga bestämmelserna i 26 & motsvarande tillämpning.

Utan hinder av vad sålunda är stadgat föreligger dock upp— hovsrätt i fråga om verk som ingår i handling som avses i första stycket i den mån det är fråga om karta, alster av bild— konst. musikaliskt verk, dikt eller annat fristående litterärt verk. Särskilda föreskrifter om återgivande av sådana verk finns i 24 5 första stycket.

105

Har ett verk registrerats såsom mönster enligt vad därom är stadgat, må utan hinder därav upphovsrätt till verket göras

gällande.

Fotografisk bild eller krets- mönster i halvledarprodukter är icke föremål för upphovsrätt

Kretsmönster i halvledarpro- dukter är icke föremål för upphovsrätt

enligt denna

Nuvarande lydelse

enligt denna lag. Om rätten till fotografisk bild och till sådant mönster finns särskilda bestämmelser.

Föreslagen lydelse

lag. Om rätten till sådant mönsterfinnssärskildabestäm— melser.

125

Med regeringens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom

fotografi .

Med regeringens tillstånd och på de villkor, som däri anges. får arkiv och bibliotek för sin egen verksamhet framställa exemplar av verk. Exemplar som framställts på annat sätt än genom reprografiskt förfarande får dock inte användas för annat ändamål än forskning i arkivets eller bibliotekets lokaler.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte datorprogram i maskinläsbar form.

Bibliotek, som har tillstånd som avses i första stycket och som på grund av skriftligt avtal med en organisation som före— träder ett flertal svenska upp— hovsmän på området har rätt att i sin utlåningsverksamhet genom reprografiskt för- farande framställa exemplar av utgivna verk för ett annat biblioteks räkning, får för samma ändamål även fram— ställa exemplar av utgivna verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen.

Arkiv eller museum, som regeringen bestämmer och som på grund av skriftligt avtal med en organisation som före—

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

träder ett flertal svenska yrkesverksamma upphovsmän på området har rätt att för vetenskapliga ändamål eller för forskning framställa exemplar av fotografiska bilder i sina samlingar, har rätt att för samma ändamål framställa exemplar av sådan fotografisk bild även av upphovsman som inte företräds av organisa- tionen.

Beträffande sådan exemplar- framställning som avses i tredje och fjärde styckena gäller även bestämmelserna i 15 a 5 andra stycket. tredje stycket första och andra meningarna samt fjärde stycket. Framställt exemplar får bara utnyttjas för ändamål som avses i avtalet.

135

Byggnad eller bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovs- mannens lov.

Byggnad får ändras utan upphovsmannens samtycke om det krävs av tekniska skäl eller för en ändamålsenlig använd- ning av byggnaden.

Bruksföremål får ändras utan upphovsmannens samtycke.

145

Ur offentliggjort verk må, i överensstämmelse med god sed, citat göras i den omfattning som betingas av ändamålet.

Ur annat offentliggjort verk än konstverk får, i överens— stämmelse med god sed, citat göras i den omfattning som betingas av ändamålet.

Nuvarande lydelse

I kritisk eller vetenskaplig framställning må ock i anslut- ning till texten återgivas offentliggjort konstverk. Återgi vas i populärvetenskaplig framställning två eller flera konstverk av samma upp— hovsman. äger han rätt till ersättning.

Föreslagen lydelse

På samma villkor som anges i första stycket får offentlig— gjort konstverk avbildas

]. i kritisk eller vetenskaplig framställning, om det sker till belysning av texten.

2. i tidning eller tidskrift vid redogörelse för dagshändelse. om konstverket inte har till— kommit för att återges i sådant alster.

155

I tidning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel i religiös, politisk eller ekonomisk dags/råga, såframt ej förbud mot eftertryck är utsatt.

Offentliggjort konstverk må avbildas i tidning eller tid- skrift i samband med redo- görelse för dagshändelse; dock gäller detta icke verk, som tillkommit för att återgivas i dylik publikation.

165

I samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning, sammanställt ur verk från ett större antal upphovsmän, må återgivas mindre delar av litterärt eller musikaliskt verk eller sådant verk av ringa omfång, såframt fem år förflutit efter det år, då verket utgavs. I anslutning till texten må återgivas konstverk. därest

Har någon på grund av skriftligt avtal ingånget med en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området rätt att i samlingsverk till bruk vid undervisning, sammanställt ur verk från ett större antal upphovsmän, återge mindre delar av utgivet litterärt eller musikaliskt verk eller sådant verk av ringa

Nuvarande lydelse

fem år förflutit efter det år, då verket offentliggjordes. Verk som tillkommit för att brukas vid undervisning må ej medtagas i samling för sådant ändamål.

För återgivande som avses i denna paragraf äger upphovs- mannen rätt till ersättning.

Föreslagen lydelse

omfång eller att till belysning av texten återge offentliggjort konstverk, får denne för samma ändamål återge sådant verk av upphovsman som inte företräds av organisationen. Vad nu sagts gäller inte verk som har till- kommit för att brukas vid undervisning och inte heller annat verk, om upphovsmannen hos någon av de avtalsslutande parterna meddelat förbud mot återgivandet eller det på annat sätt föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig det.

Ätergivandet får avse endast verk av det slag som omfattas av avtalet. Även i övrigt gäller de villkor i fråga om rätten till återgivandet som föreskrivs i avtalet. För återgivande som avses i denna paragraf har upphovsmannen dock alltid rätt till ersättning. Framställt exemplar får bara utnyttjas inom sådan undervisning som avses i avtalet.

185

Av utgivet litterärt eller musikaliskt verk må exemplar framställas i blindskrift.

Bibliotek och organisation må. med regeringens tillstånd och på de villkor som däri angivas. framställa exemplar av utgivet litterärt verk genom ljud— upptagning, att användas för utlåning till blinda och andra svårt vanföra.

Bibliotek eller annan som bedriver utlåning i organiserade former och som på grund av skriftligt avtal med en organi- sation som företräder ett fler— tal svenska upphovsmån på området har rätt att genom ljudupptagning framställa

exemplar av utgivet litterärt verk för utlåning eller veder— lagsfri överlåtelse till blinda och andra läshandikappade, får för sådant ändamål även fram- ställa utgivet sådant verk av upphovsman som inte företräds av organisationen. Vad nu sagts gäller inte om upphovsmannen hos någon av de avtalsslutande parterna meddelat förbud mot återgivandet eller det på annat sätt föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig det. Sådan exemplarframställning får heller inte ske sedan ljud- upptagning av verket kommit ut i handeln.

Framställningen får avse endast verk av det slag som omfattas av avtalet. Även i övrigt gäller de villkor i fråga om rätten till framställningen som föreskrivs i avtalet. För återgivande som avses i denna paragraf har upphovsmannen dock alltid rätt till ersättning. Framställt exemplar får bara utnyttjas för ändamål som avses i andra stycket.

195

Då ett musikaliskt verk framföres med text, må till bruk för åhörarna texten

återgivas i konsertprogram eller dylikt.

205

Verk som är utgivet må framföras offentligt vid guds— tjänst eller undervisning.

Utgivet verk må ock framföras offentligt vid tillfälle, där framförande av sådana verk ej är det huvudsakliga samt tillträdet år avgiftsfritt och anordnandet sker utan förvärvssyfte. Det må jämväl framföras offentligt ifolkbild- ningsverksamhet, för väl— görande ändamål eller i annat allmännyttigt syfte, om den som framför verket eller, vid framförande i samverkan, alla de medverkande göra det utan ersättning.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller ej sceniskt verk eller filmverk.

Verk som är utgivet får framföras offentligt vid undervisning om framförandet sker på annat sätt än genom radio eller television.

Föreskrifterna i första stycket gäller dock inte sceniskt verk eller filmverk.

225

Har radio- eller televisions- företag rätt att i utsändning återgiva verk, må företaget ock, under villkor som rege- ringen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas. Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat.

Svenskt radio- ellertelevisions- företag som regeringen bestämmer får, om företaget på grund av avtal med organi— sation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området äger rätt att utsända utgivna litterära och musika— liska verk eller offentliggjorda konstverk. även utsända sådana verk av upphovsman som inte företräds av organisationen; för utsänd-

Svenskt radio— eller televisions— företag som regeringen bestämmer må, om företaget på grund av avtal med organi— sation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området äger rätt att utsända litterära och musikaliska verk, jämväl utsända utgivet dylikt verk av upphovsman som icke företrädes av organisationen: för utsändningen äger upphovs— mannen rätt till ersättning. Vad sålunda stadgats gäller dock icke sceniskt verk, ej heller annat verk om upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsändningen. Bestämmelserna i detta stycke gäller inte sådan vidaresänd- ning som anges i 22 d 5.

ningen äger upphovsmannen rätt till ersättning. Vad sålunda föreskrivits gäller dock inte sceniskt verk och inte heller annat verk om upphovsmannen meddelat förbud motutsändning eller det annars föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsändningen. Bestämmelserna i detta stycke gäller inte sådan vidaresänd- ning som avses i 22 d 5.

Har radio— eller televisions- företag, som har tillstånd enligt 5 5 första stycket radiolagen (1966:755) rätt att i utsändning återge verk, får företaget också, under villkor som regeringen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återges. På samma villkor får sådan upptagning också göras av sammanslutning som har tillstånd enligt 5 af när— radiolagen (1982:459). Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad annars är föreskrivet.

22215

Har företag som avses i 22 5 första stycket rätt att i ut-

Har företag som avses i 22 å andra stycket rätt att i utsänd—

sändning återgiva verk, må företaget för att säkerställa framtida bevisning om inne— hållet i program upptaga verket på anordning genom vilken det kan återgivas. Har sådan upptagning dokumen- tariskt värde, må den bevaras i arkiv som avses i lagen (l978z487) om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bild— upptagningar.

Föreslagen lydelse

ning återge verk, får företaget för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i program upptaga verket på anordning genom vilken det kan återges. Har sådan upp— tagning dokumentariskt värde, får den bevaras i arkiv som avses i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar.

Upptagning som avses i första stycket får utnyttjas endast för bevisändamål, om ej annat följer av 22 c 5.

235

Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk har utgivits, får exemplar, som omfattas av utgivningen, spridas vidare och visas offentligt. Exemplar av musikaliska verk får dock inte utan upphovsmannens sam- tycke tillhandahållas allmän— heten genom uthyrning eller annan därmed jämförlig rätts- handling. Detsamma gäller exemplar av datorprogram i maskinläsbar form. Sådana exemplar får inte heller utan upphovsmannens samtycke lättas ut till allmänheten.

Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk har utgivits, får exemplar, som omfattas av utgivningen, spridas vidare och visas offentligt. Exemplar av litterära eller musikaliska verk får dock inte utan upphovs- mannens samtycke tillhanda— hållas allmänheten genom uthyrning eller annan därmed jämförlig rättshandling.

Bestämmelserna i första stycket gäller även utgivna exemplar av datorprogram i maskinläsbar form. Sådana exemplar får inte heller lättas ut till allmänheten utan upphovsmannens sam- tycke.

245

Annan hos svensk myndighet upprättad handling än som avses i 9 5 första stycket får återges utan upphovsmannens samtycke. Vad som nu sagts gäller dock inte officiell karta, teknisk förebild, dator- program, verk som framställts för undervisning eller utgör resultatet av vetenskaplig forskning, alster av bildkonst, musikaliskt verk, diktverk eller verk, varav exemplar i sam- band med affärsverksamhet genom myndighets försorg till— handahålls allmänheten.

Verk, som ingår i sådan handling som avses i 9 5 första stycket och som är alster av bildkonst, musikaliskt verk eller dikt eller annat fristående litterärt verk, får återges utan upphovsmannens samtycke. För sådant återgivande äger upp- hovsmannen rätt till er— sättning. Detta gäller dock inte om verket återges i samband med myndighets verksamhet. Ersättning utgår inte heller om verket återges i samband med redogörelse för mål eller ärende i vilket verket förekommer och det sker endast i den omfattning som betingas av ändamålet med redogörelsen.

Annan hos svensk myndighet upprättad handling än som avses i 9 5 första stycket får återges utan upphovsmannens samtycke. Vad som nu sagts gäller dock inte karta, teknisk förebild, datorprogram, verk som framställts för undervis— ning eller utgör resultatet av vetenskaplig forskning, alster av bildkonst, musikaliskt verk, dikt eller annat fristående litterärt verk eller verk, varav exemplar i samband med affärsverksamhet genom myndighets försorg till— handahålls allmänheten.

Vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myndighet eller i statlig eller kommunal representation eller vid offentlig över- läggning om allmänna angelägenheter må likaledes återgivas utan

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse upphovsmannens samtycke; dock att utlåtanden, såsom bevis åberopade skrifter och dylikt må återgivas allenast i samband med redogörelse för mål eller ärende vari de förekommit och i den omfattning som betingas av ändamålet med redogörelsen. Upphovsman äger ensam utgiva samling av sina anföranden.

I rättsvårdens och den all— männa säkerhetens intresse får fotografisk bild fritt utnyttjas.

255

Sedan upphovsmannen över- låtit exemplar av konstverk eller verket utgivits, må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, spridas vidare samt verket visas offentligt på annat sätt än genom film eller television.

Sedan upphovsmannen över— låtit exemplar av konstverk eller verket utgivits, får exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, spridas vidare samt verket visas offentligt på annat sätt än genom film eller television. Vid vidarespridning genom försäljning som sker yrkes— mässigtharupphovsmannenrätt till ersättning såsom föreskrivs i 25 a &.

Konstverk som avses i första stycket må medtagas vid inspelning och visning av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av underordnad betydelse med hänsyn till filmens eller program— mets innehåll.

Konstverk, som ingår i en samling eller som utställes eller utb judes till salu, må avbildas i katalog eller meddelande om utställningen eller försälj— ningen. Konstverk må även eljest avbildas, om det är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats utomhus.

Konstverk, som ingår i en samling eller som utställs eller utbjuds till försäljning, får avbildas i katalog eller meddelande om utställningen eller försäljningen. Sålunda framställt alster får inte utan upphovsmannens samtycke försäljas till allmänheten; katalog får dock försäljas om det sker i samband med utställ- ningen eller försäljningen.

Konstverk får även eljest avbildas, om det är stadig— varande anbragt på eller vid allmän plats utomhus och konstverket inte utgör huvud- motivet på bilden.

Byggnad må fritt avbildas.

25a5

Ersättning som avses i 25 5 första stycket andra meningen utgår med fem procent av för- säl jningspriset efter avdrag av skatt och offentliga avgifter. Ersättningen utges av den som yrkesmässigt saluhåller eller förmedlar försäljning avkonst- verket.

Första stycket gäller inte byggnad och inte heller alster av brukskonst, som framställts i flera identiska exemplar.

Avser vidareförsäljningen verk framställda av ädelmetall eller verk vari ingår ädelsten. skall värdet av metallen eller stenen dras av från försäljningspriset innan beräkning av ersättning sker enligt första stycket.

Ersättningen utgår inte om för— säljningspriset, sedan avdrag gjorts enligt första och tredje styckena, underskrider det minimipris som regeringen fastställer.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Rätten till ersättning är personlig och kan inte över— låtas. Efter upphovsmannens död övergår rätten enligt reglerna i ärvdabalken. E fter— lämnar upphovsmannen inte någon som är berättigad enligt dessa regler övergår rätten till den i sjätte stycket nämnda organisationen i stället för till allmänna arvsfonden.

Rätten till ersättning kan endast göras gällande av en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området och som godkänts av regeringen. Organisationen ansvarar för att ersättningen, efter avdrag för organisa- tionens omkostnader, tillställs den som är berättigad till ersättning. Krav mot organisa- tionen preskriberas efter tre år från utgången av det år då vidareförsäljningen skedde.

Den som yrkesmässigt salu- håller eller förmedlar försälj— ning av konstverk som ger rätt till ersättning enligt denna paragraf är skyldig att på begäran av organisationen redovisa vilka vidareförsälj- ningar som ägt rum under de tre närmast föregående kalenderåren. Förteckningen skall vara attesterad av en auktoriserad revisor.

275

Upphovsrätt må, med den begränsning som följer av vad i 3 5 sägs, helt eller delvis överlåtas.

Överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I f råga om beställd porträttbild äger upphovs— mannen dock icke utöva sin rätt utan tillstånd av bestäl— laren eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

Överlåtelse av exemplar inne— fattar inte överlåtelse av upphovsrätt. Ifråga om beställd porträttbild äger upphovs- mannen dock inte utöva sin rätt utan tillstånd av bestäl— laren eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar. Beställaren har alltid rätt att låta ta in porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift med biografiskt innehåll, om inte upphovsmannen har förbjudit det.

Beträffande överlåtelse av upphovsrätt i vissa särskilda avseenden föreskrivs i 30—40 a 55. Dessa bestämmelser tillämpas dock endast i den mån ej annat avtalats.

455

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Ett framförande som har upptagits på en anordning som avses i första stycket får inte utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förrän femtio år har förflutit efter det år då upptagningen gjordes.

Ett framförande som har upptagits på en anordning som avses i första stycket får inte utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en annan eller genom uthyrning eller liknande förfarande göras tillgängligt för allmänheten förrän femtio år har förflutit efter det år då upptagningen gjordes.

Nuvarande lydelse

Beträffande upptagning, ut— sändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3, 6—9 55, 11 5 första stycket, 145 första stycket, 17, 20 och 21 55, 22 5 första stycket, 22 a-22 d, 24, 24 a, 26, 27, 28, 41 och 42 55 sägs äga motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

Beträffande upptagning, ut— sändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3, 6—9 55, 11 5 första stycket, 12 5 första stycket, 14 5första stycket, 17 5, 18 5 andra och tredje styckena, 20 och 21 55, 22 5 andra stycket, 22 a-22 d, 24, 24 a, 26, 27, 28, 41 och 42 55 sägs äga motsva- rande tillämpning.

465

En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud eller filmverk har upptagits får inte utan fram— ställarens samtycke eftergöras förrän femtio år har förflutit efter det år då upptagningen gjordes. Som eftergörande anses även att upptagningen överförs från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av framställares samtycke, skall vad i 6-9 55, 11 5första stycket, 14 5första stycket, 17 och 2155, 225 första stycket, 22 a—22 c, 24 och 24 a 55 samt 26 5 andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud eller filmverk har upptagits får inte utan fram- ställarens samtycke eftergöras eller genom uthyrning eller liknande förfarande göras tillgängligt för allmänheten förrän femtio år har förflutit efter det år då upptagningen gjordes. Som eftergörande anses även att upptagningen överförs från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av framställares samtycke, skall vad i 6—9 55, 11 5första stycket, 12 5första stycket, 14 5 första stycket, 17 5, 18 5 andra och tredje styckena, 21 5, 22 5 andra stycket, 22 a—22 c, 24 och 24 a 55 samt 26 5 andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

485

Ljudradio— eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televisionsföretagets samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom vilken den kan återgivas. Utan sådant samtycke må ej heller televisionsutsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.

En utsändning som har upptagits på en anordning som avses i första stycket får inte utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förrän femtio år har förflutit efter det år då utsändningen ägde rum.

Vad i 6-9 55, 11 5 första stycket, 145 första stycket, 17, 20 och 21 55, 22 5 första

Vad i 6-9 55, 11 5 första stycket, 14 5 första stycket, 17, 20 och 21 55, 22 5 andra

stycket, 22 a-22 c, 24 och 24 a 55 samt 26 5 andra stycket sägs skall äga motsva- rande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.

stycket, 22 a-22 c, 24 och 24 a55 samt 265 andra stycket sägs skall äga motsva— rande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.

Har ett radio— eller televisionsföretag krav på ersättning för en sådan vidaresändning som avses i 22 d 5 första stycket och som har skett med företagets samtycke, skall företaget framställa sitt krav samtidigt som de organisationer som avses där.

495

Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år förflutit efter det år, då arbetet utgavs.

Vad i 6-9 55, 115 första stycket, 12, 14, 15 a, 16 och 1855, 225 första stycket, 22 a-22 c, 24 och 24 a 55 samt 26 5 andra stycket sägs skall äga motsvarande till— lämpning beträffande arbete som avses i denna paragraf. Är sådant arbete eller del därav

Vad i 6-9 55, 115 första stycket, 12 första och andra styckena, 14, 15 a, 16 och 1855, 225 andra stycket, 22 a-22 c, 24 och 24 a 55 samt 26 5 andra stycket sägs skall äga motsvarande till— lämpning beträffande arbete som avses i denna paragraf. Är

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

föremål för upphovsrätt, må sådant arbete eller del därav den ock göras gällande. föremål för upphovsrätt, får den också göras gällande.

52a5

Den som äger eller som på grund av avtal med ägaren besitter ett exemplar av ett litterärt eller konstnärligt verk är, om det föreligger särskilda skäl , skyldig att på begäran av upphovsmannen bereda denne tillgång till exemplaret.

Efter upphovsmannens död gäller skyldigheten enligt första stycket under verkets skyddstid gentemot efter- levande make och bröst— arvingar.

535

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtager åtgärd, som innebär intrång i den till verket jämlikt ] och 2 kap. knutna upphovsrätten eller som strider mot föreskrift enligt 41 5 andra stycket eller mot 50 5, döms, om det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst två år.

Samma lag vare, om någon till riket för spridning till allmänheten inför exemplar av verk, där exemplaret framställts utom riket under sådana omständigheter, att en dylik framställning här i riket skulle hava varit straffbar enligt vad i första stycket sägs.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte fullgör sin redovisningsskyldighet en- ligt 25 a 5 sista stycket, döms till böter eller fängelse i högst två år.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första och andra styckena döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

585

Rätt domstol i mål om ljud— Rätt domstol i mål om ljud- radio- eller televisionsut— radio- eller televisionsut- sändning i strid mot denna lag sändning i strid mot denna lag är Stockholms tingsrätt. - är Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller i mål om Detsamma gäller i mål om ersättning som avses i 9 5 ersättning som avses i 145 andra stycket, 14 5 andra andra stycket, 16 5,22 5första stycket, 16 5, 225 andra stycket, 22 d 5, 24 5 första stycket, 22 d 5 eller 47 5. stycket eller 47 5.

605

Vad i denna lag är stadgat om upphovsrätt är tillämpligt på ]. verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige,

2. verk som först utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige och utom riket,

3. filmverk vars producent har sitt säte eller sin vanliga vistelseort i Sverige,

4. här uppfört byggnadsverk,

5. konstverk som utgör del av här belägen byggnad eller på annat sätt är fast förenat med marken.

Vid tillämpningen av första stycket 2. anses samtidig utgivning ha ägt rum, om verket utgivits i Sverige inom trettio dagar efter utgivning utomlands. Vid tillämpning av första stycket 3. anses, där ej annat visas, den vars namn på sedvanligt sätt utsatts på exemplar av filmverket som verkets producent.

Det som föreskrivs i 25 a 5 gäller för verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga hemvist i Sverige.

Vad i 50 och 51 55 stadgas äger tillämpning på varje litterärt eller konstnärligt verk, oberoende av dess ursprung.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Genom lagen upphävs lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild.

3. Den nya lagen tillämpas även på verk som tillkommit före ikraftträdandet. Har någon före ikraftträdandet tillverkat trycksats, kliché, form eller annat sådant hjälpmedel för att med stöd av äldre lag mångfaldiga visst verk, får han dock använda det för detta ändamål till utgången av år 19XX och fritt sprida och visa exemplar som framställts.

Vad sålunda föreskrivs om verk äger motsvarande tillämpning på framförande, ljudupptagning samt ljudradio— och televisions— utsändning som avses i 45-48 55 ävensom på arbete som avses i 49 5.

4. Den nya lagen tillämpas även på fotografisk bild som har framställts före ikraftträdandet, dock med följande undantag:

a.

Exemplar av fotografisk bild, som har framställts med stöd av äldre lag, får fritt spridas och visas på annat sätt än genom film eller i television.

Exemplar av fotografisk bild, som har framställts med stöd av avtal som har ingåtts före ikraftträdandet, får fritt spridas.

Har någon före ikraftträdandet tillverkat kliché eller annat hjälpmedel för att med stöd av äldre lag mångfaldiga eller visa viss fotografisk bild, får han använda hjälpmedlet för detta ändamål till utgången av år 19XX och fritt sprida och visa exemplar som framställts.

5. Vad i 3. och 4. sägs om fri spridning av exemplar av verk inskränker inte upphovsmannens rätt till ersättning enligt 25 5 första stycket andra meningen.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:612) om medling i vissa upphovs- rättstvister

Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (19801612) om medling i vissa upphovsrättstvister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i denna lag tillämpas när det uppstår tvist om ingående av ett sådant avtal om reprografiskt mång- faldigande av verk i under— visningsverksamhet som avses i 15 a5 lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Bestäm- melserna i lagen gäller även i fråga om tvister om ingående av sådana avtal om repro- grafiskt mångfaldigande, på vilka nämnda lagrum äger tillämpning till följd av hänvisningen i 49 5 lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk eller i 7 a 5 lagen (1969:730) om rätt till fotografisk bild.

15

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i denna lag tillämpas när det uppstår tvist om ingående av sådana avtal ommångfaldigandeavverksom avses i 12 5 andra och tredje styckena, 15 a 5, 16 5och 18 5 andra stycket lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Bestäm— melserna i lagen gäller även i fråga om tvister om ingående av sådana avtal om mångfaldigande, på vilka nämnda lagrum äger tillämp— ning till följd av hänvis— ningarna i 45, 46 och 49 55 lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Förslag till Lag om ändring i närradiolagen (1982:459)

Härigenom föreskrivs i fråga om närradiolagen (1982:459)

dels att 13 5 skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a 5, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5a5

Närradionämnden ger tillstånd till sammanslutning att företa sådan upptagning som avses i 22 5 andra stycket lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

135

Tillstånd att sända närradio får återkallas, om sammanslutningen

1. inte längre uppfyller kraven enligt 4 5,

2. bryter mot beslut om sändningstid eller låter annan i dess ställe utnyttja sändningstid som tilldelats sammanslutningen,

3. sänder program trots att varken behörig programutgivare eller ersättare för programutgivaren enligt lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio finns eller trots att anmälan om vem som är utsedd till programutgivare inte har gjorts,

4. har sänt ett program som i en lagakraftägande dom har befunnits innefatta ett yttrandefrihetsbrott och som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten i närradio,

5. bryter mot föreskrifterna i 10 eller 11 5,

6. inte utnyttjar rätten att sända under tre på varandra följande månader eller

7. inte erlägger avgift i ärende om närradio inom föreskriven

tid, om sammanslutningen har förelagts att erlägga den vid påföljd att tillståndet annars kan återkallas. 8. bryter mot föreskrifterna i 22 5 andra stycket lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt i 11-15 55 förordningen (I96I.'348) med tillämpnings- bestämmelser till lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Innan dom som avses i första stycket 4 har vunnit laga kraft får närradionämnden återkalla tillståndet interimistiskt.

När ett tillstånd återkallas får nämnden bestämma en tid om högst ett år inom vilken sammanslutningen inte kan ges nytt tillstånd.

Denna lag träder i kraft den

ÖVRIGA FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till

Förordningomändringiförordning(1961:348) med tillämpnings— bestämmelser till lagarna (1960:729 och 730) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om rätt till fotografisk bild

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (l961:348) med tillämpningsbestämmelser till lagarna (1960:729 och 730) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om rätt till fotografisk bild

dels att rubriken skall ha följande lydelse, dels att 6 och 8—10 55 skall upphöra att gälla, dels att l—5, 7, och 11—15 55 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Förordning (1961:348) med tillämpningsbestämmelser till lagarna (1960:729 och 730) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om rätt till fotografisk bild

Föreslagen lydelse

Förordning (1961:348) med tillämpningsbestämmelser till lagen (1960:729) om upphovs— rätt till litterära och konstnärliga verk

15

Riksarkivet och de arkiv— myndigheter, som stå under dess inspektion, kungl. biblio— teket och andra vetenskapliga eller fackliga bibliotek, som drivas av det allmänna, samt folkbibliotekma'enligtbestäm— melserna i 2—6 55 här nedan utan upphovsmannens eller fotografens samtycke för sin

Riksarkivet och de arkiv- myndigheter, som står under dess inspektion, kungl. biblio— teket och andra vetenskapliga eller fackliga bibliotek, som drivas av det allmänna, samt folkbibliotek får enligt bestämmelserna i 2—6 55 här nedan utan upphovsmannens samtycke för sin verksamhet

verksamhet genom fotografi framställa exemplar av litterärt eller konstnärligt verk eller av fotografisk bild.

framställa exemplar av litterärt eller konstnärligt verk. Exemplar, som framställts på annat sätt än genom repro— grafiskt förfarande fa'r dock användas endast på det sätt som anges i 12 5 lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

På särskild prövning av regeringen beror, om annat arkiv eller bibliotek än i första stycket sägs må äga rätt till framställning som där avses.

25

Arkiv och bibliotek som avses i l 5 mä genom mikrofilmning eller liknande förfarande framställa kopior av material i sina bestånd och samlingar i den utsträckning som påkallas av beredskaps— och skydds- synpunkter. Av dagstidning mä kungl. biblioteket genom sådant förfarande framställa ytterligare högst tjugofem kopior.

Av sådant i bestånden och samlingarna ingående material, som på grund av sin ömtålighet eller svårersättlighet icke bör i original göras tillgängligt för lånesökande, md genom fotografi framställas kopior för utlåning; dock må för sådant ändamål flera än två kopior framställas endast om synnerliga skäl därtill äro.

Arkiv och bibliotek som avses i l 5 får framställa kopior av material i sina bestånd och samlingar i den utsträckning som påkallas av beredskaps- och skyddssynpunkter. Av dagstidning far kungl. biblio— teket genom reprografiskt förfarande framställa ytter- ligare högst tjugofem kopior.

Av sådant i bestånden och samlingarna ingående material, som på grund av sin ömtålighet eller svårersättlighet inte bör i original göras tillgängligt för lånesökande, får genom reprografiskt förfarande framställas kopior för utlåning; dock får för sådant ändamål flera än två kopior framställas endast om det finns synnerliga skäl till det.

Omfattar materialet sådant skyddat verk eller sådan skyddad fotografisk bild, som icke offentliggjorts, må kopiering icke ske utan upphovsmannens eller fotografens samtycke.

35

Genomfotografimä även fram- ställas kopior av enstaka artiklar i samlingsverk, tidningar eller tidskrifter samt av korta avsnitt i andra utgivna verk för att, då så befinnes ändamålsenligt, för forsknings- eller studie- ändamål utlämnas till låne— sökande i stället för de volymer eller häften i vilka de ingå. Till varje lånesökande mä endast utlämnas en kopia av varje artikel eller avsnitt.

Genom reprografiskt förfa— rande fär framställas kopior av enstaka artiklar i samlingsverk, tidningar eller tidskrifter samt av korta avsnitt i andra utgivna verk för att, då så befinnes ändamålsenligt, för forsknings- eller studie— ändamål utlämnas till låne- sökande i stället för de volymer eller häften i vilka de ingå. Till varje lånesökande får endast utlämnas en kopia av varje artikel eller avsnitt.

45

Är exemplar av verk ofull- ständigt, mä felande partier framställas genom fotografi, därest dessa utgöra en mindre del i förhållande till hela verket.

Är exemplar av verk ofull- ständigt, får felande partier framställas, om dessa utgör en mindre del i förhållande till hela verket.

Framställning av felande del av ett verk, som utkommit i flera delar, och av felande band eller häften av tidskrifter och liknande må dock ske endast om delen, bandet eller häftet icke kan erhållas i bokhandeln eller från utgivaren eller förläggaren.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

55

Bibliotek, som enligt vad därom är stadgat äger att erhålla pliktexemplar av tryckt skrift, må, där synnerliga skäl därtill äro, genom fotografi framställa kopia av utgivet verk, som anses böra förvärvas till dess samlingar men icke kan erhållas i bokhandeln eller från utgivaren eller förläggaren. Av varje verk mä endast en kopia framställas.

Bibliotek,som enligtvad därom är stadgat har rätt att erhålla pliktexemplar av tryckt skrift, fa'r, om det finns synnerliga skäl därtill, genom repro- grafiskt förfarande framställa kopia av utgivet verk, som anses böra förvärvas till dess samlingar men inte kan erhållas i bokhandeln eller från utgivaren eller förläggaren. Av varje verk får endast en kopia framställas.

65

Vad i 3—5 55 sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende ä fotografisk bild.

75

Folkbibliotek mä utan upp- hovsmannens eller fotografens samtycke genom upptagning på film, avsedd för läsapparater, framställa exemplar av utgivet litterärt eller konstnärligt verk eller av utgiven foto— grafisk bild, för utlåning till den som på grund av van förhet är förhindrad att taga del av verket eller bilden medelst exemplar som utkommit i handeln.

Folkbibliotek fär utan upp- hovsmannens samtycke genom upptagning på film, avsedd för läsapparater, framställa exemplar av utgivet litterärt eller konstnärligt verk, för utlåning till den som på grund av läshandikapp är förhindrad att ta del av verket eller bilden genom exemplar som utkommit i handeln.

På särskild prövning av regeringen beror, om annat bibliotek än i första stycket sägs må äga rätt till framställning som där avses.

85

Länsbiblioteket:ochStockholms stadsbibliotek mä enligt bestämmelserna i 9 och 10 55 här nedan utan upphovsmannens samtycke genom ljudupp— tagning framställa exemplar av utgivet litterärt verk ( talbok) för utlåning till läsblinda och sådana van/öra som avses i 7 5 första stycket.

Pä särskild prövning av regeringen beror, om annat bibliotek än i första stycket sägs eller organisation mä äga rätt till framställning som där avses.

95

Talbok må endast framställas genom inläsning eller genom överföring fränredan framställt talboksexemplar.

Sedan ljudupptagning av verket utkommit i handeln, må talbok ej framställas.

105

Talbok skall vid framställ- ningen förses med uppgift om verkets titel ävensom om året för framställningen och om den som föranstaltat om denna. Om skyldighet att angiva upphovs- mannen och utövande konstnär,

Nuvarande lydelse

som må hava medverkat vid framställningen, samt om för- bud mot att ändra verket gäller vad i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är stadgat.

Innan framställningen påbörjas, skall upphovsmannen under— rättas, där så utan omgång kan ske.

Bibliotek och organisation som avses i 8 5 skola upprätta register över talböcker, som framställas med stöd av denna förordning.

Föreslagen lydelse

115

Sådan upptagning av litterärt eller konstnärligt verk eller fotografisk bild, som radio— eller televisionsföretag enligt 22 5 första stycket lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk eller I] 5 lagen om rätt till fotografisk bild må göra utan upphovs- mannens eller fotografens samtycke, skall åstadkommas med företagets egen tekniska utrustning.

Sådan upptagning av litterärt eller konstnärligt verk, som radio- eller televisionsföretag enligt 22 5 andra stycket lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk får göra utan upphovsmannens sam— tycke, skall åstadkommas med företagets egen tekniska utrustning.

Upptagning som nu sagts må ej, utom i fall som avses i 12 5 andra stycket nedan, överlämnas till annan.

Föreslagen lydelse

155

De företag som är program— företag enligt radiolagen (1966z755) får, på de villkor som anges i 22 5 andra stycket lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och 9 5 lagen (1960:730) om rätt till foto— grafisk bild, utan upphovs- mannens eller fotografens samtycke utsända litterärt eller musikaliskt verk i ljudradio eller television samt visa fotografisk bild i television.

De företag som är program— företag enligt radiolagen (l966:755) får, på de villkor som anges i 22 5 första stycket lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, utan upphovsmannens samtycke utsända litterärt eller musi- kaliskt verk i ljudradio eller television samt visa offentliggjort konstverk i tele- vision. Detsamma gäller sådan sammanslutning som har tillstånd enligt 5 a 5 när— radiolagen (1982:459).

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1973:529) om tillämpning av lagen (1 9601729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild med avseende på andra länder och områden, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1973:529) om tillämpning av lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild med avseende på andra länder och områden, m.m. dels att förordningens rubrik och ingress skall ha följande

lydelse,

dels att i förordningen skall införas två nya moment, 1 5 l a mom. och 2 5 l a mom., av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Förordning (1973:529) om tillämpning av lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild med avseende på andra länder och områden, m.m.

Kungl. Maj:t har, i anledning av Sveriges tillträde till den i Paris den 24 juli 1971 revi— derade Bernkonventionen för skydd av litterära och konst- närliga verk, den i Paris samma dag reviderade Världskonven— tionen om upphovsrätt, Europeiska överenskommelsen den 22 juni 1960 om skydd för televisionsutsändningar, Inter- nationella konventionen den 26 oktober 1961 om skydd för

Föreslagen lydelse

Förordning (1973:529) om tillämpning av lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk med avseende på andra länder och områden, m.m.

Kungl. Maj:t har, i anledning av Sveriges tillträde till den i Paris den 24 juli 1971 revi- derade Bernkonventionen för skydd av litterära och konst— närliga verk, den i Paris samma dag reviderade Världskonven- tionen om upphovsrätt, Europeiska överenskommelsen den 22 juni 1960 om skydd för televisionsutsändningar, Inter— nationella konventionen den 26 oktober 1961 om skydd för

utövande konstnärer, fram— ställare av fonogram samt radioföretag och konventionen den 29 oktober 1971 rörande skydd för framställare av fonogrammotolovligkopiering av deras fonogram, med stöd av 62 5 lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och 23 5 lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild, funnit gott förordna som följer.

151a

251a

Föreslagen lydelse

utövande konstnärer, fram— ställare av fonogram samt radioföretag och konventionen den 29 oktober 1971 rörande skydd för framställare av fonogrammotolovligkopiering av deras fonogram, med stöd av 62 5 lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, funnit gott förordna som följer.

mom.

Vad i 25 5 första stycket andra meningen lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är föreskrivet om rätt till ersättning vid yrkesmässig vidare försäl jning av konstverk skall gälla även verk av den som är medborgare eller har sin vanliga hemvist i främmande land tillhörande Bernunionen, under förutsätt- ning att den som är svensk medborgare eller har sin vanliga hemvist i Sverige åtnjuter motsvarande rätt i det landet.

mom.

Vad i 25 5 första stycket andra meningen lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är föreskrivet om rätt till ersättning vid

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

yrkesmässig vidareförsäljning av konstverk skall gälla även verk av den som är medborgare eller har sin vanliga hemvist i ett till Världskonventionen anslutet främmande land under förutsättning att den som är svensk medborgare eller har sin vanliga hemvist i Sverige åtnjuter motsvarande rätt i det landet.

INLEDNING

Den tekniska utvecklingen efter upphovsrättslagens och foto- grafilagens tillkomst 1960 har, liksom den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen, i väsentliga hänseenden påverkat upphovsmäns,fotografers och andrarättighetshavaresmöjligheter att kontrollera hur och i vilka sammanhang deras verk och prestationer används. En översyn av den upphovsrättsliga lagstift— ningen har därför länge varit nödvändig.

Enligt direktiven har vi haft i uppgift att göra en total översyn av den upphovsrättsliga regleringen och anpassa bestämmelserna till den tekniska utveckling som ägt rum och som kan förväntas inom den närmaste framtiden. På en del områden har emellertid behovet av en reglering anpassad till teknikutvecklingen bedömts vara så angeläget att vi funnit det lämpligt att lägga fram våra förslag successivt.

I ett första delbetänkande (SOU l978:69) Upphovsrätt I behandlade vi sålunda fotokopieringen inom undervisnings— området. Förslaget har lett till lagstiftning (15 a 5 URL).

I ett andra delbetänkande (SOU:1983:65) Översyn av upphovs— rättslagstiftningen föreslog vi bl.a. nya regler för exemplar— framställning för enskilt bruk. Betänkandet, som remiss— behandlats, har ännu inte lett till lagstiftning i denna del. Det har ansetts (prop.l985/86179 s. 13) att en reform på detta område bör kopplas samman med våra förslag till en reglering av myndig— heters, företags och organisationers kopiering av skyddade verk, dvs. vad som kallats "institutionell exemplarframställning".

I ett tredje delbetänkande (SOU 1985:51) Upphovsrätt och datorteknik föreslog vi bl.a. vissa ändringar i 1, 11, 23, 24, 27 och 40 a 55 URL samlade fram förslag om rättsskyddet för integrerade kretsar. Detta betänkande har lett till lagstiftning. Förslagen om integrerade kretsar finns upptagna i lagen (l986:l425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter, vilken trädde i kraft den 1 april 1987. De nya bestyämmelserna i URL trädde däremot i kraft den 1 juli 1989.

I vårt fjärde delbetänkande (SOU 1988131) Översyn av upphovs— rättslagsiftningen behandlade vi bl.a på nytt frågan om exemplar— framställning för eget bruk. Vidare lade vi fram flera förslag till reglering av det s.k. institutionella bruket, dvs. myndigheters, företags, organisationers och andra sammanslutningars möjligheter att i vissa fall enkelt kunna framställa exemplar av skyddade verk. Ett av förslagen tillgodosåg således möjligheten för sådana institutioner att kopiera artiklar ur tidningar och tidskrifter för intern information till anställda och andra med särskild anknytning till verksamheten. Ett annat tillgodosåg möjligheten att spela in radio— och TV—program för intern, tidsförskjuten visning för patienter och andra som vistas på vårdinrättningar. Ett tredje avsåg att möjliggöra inspelning av radio— och TV—program med politiskt, ekonomiskt, religiöst eller liknande innehåll för intern, tidsförskjuten visning. Ett fjärde, slutligen avsåg att reglera inspelning av radio— och TV—program för tidsförskjuten visning inom undervisningsverksamhet. Förslagen har remissbehandlats och bereds för närvarande i regeringskansliet.

I denna sista etapp behandlar vi först frågan om fotografirättens integration i URL, dvs. frågan om skyddet för fotografiska bilder även i fortsättningen skall ges i en en särskild lag eller om nreglerna i stället bör finnas i URL. I det sammanhanget tar vi också upp den särskilda frågan om rätten till beställda bilder. Vi förslår att fotografirätten skall integreras i URL vilket medför att vår fortsatta översyn av 2 kap. URL får betydelse även för fotografierna, eftersom dessa kommer att räknas till konstverk i URL:s mening. Den översynen omfattar en lång rad av bestäm- melser som vi där behov av lagändring ansetts föreligga. Slutligen tar vi upp och överväger ett par sätt att stärka konstnärernas upphovsrättsliga ställning, nämligen frågan om rätt till ersättning vid yrkesmässig vidareförsäljning av konstverk, s.k. droit de suite, och om skyldighet för den som har ett konstverk i sin besittning att bereda upphovsmannen tillgång till verket om det föreligger säskilda skäl, s.k. droit d”acces.

Det arbete som redovisas i detta betänkande påbörjades huvud— sakligen i september 1988. Med anledning av den begränsade tid som ställts till vårt förfogande har arbetet drivits under en mycket stark tidspress. Detta har påverkat innehållet i betänkandet. De olika delfrågorna har inte alla kunnat utredas i den omfattning som hade varit önskvärt. Kontrollen av hur de olika förslagen förhåller sig till varandra har inte heller kunnat utföras med den noggrannhet som erfordras vid lagstiftning av

ifrågavarande typ. Vi har inte heller haft tid att redigera och utforma textmaterialet på det sätt vi önskat.

Den utmätta tiden har inte heller medgivit att alla de frågor som enligt vår mening ryms inom direktiven kunnat behandlas. Det återstår bl. a. att göra en överyn av bestämmelserna i 3 kap. URL, som behandlar frågor kring upphovsrättens övergång; en översyn som den danska upphovsrättsutredningen redan gjort. Även en del frågor 1 5 kap. URL behöver utredas, bl. a. frågan om rätten till ersättning enligt 47 URL bör utvidgas till att gälla inte bara, som nu, vid offentliga framföranden av ljudupptagningar utan också vid framföranden av bildupptagningar. Även en redaktionell översyn av lagen hade varit önskvärd.

Del I

Fotografirättens integration i upphovsrättslagen

1 INLEDNING

Redan vid den nuvarande upphovsrättsliga lagstiftningens till— komst 1960 var den allmänna uppfattningen att man från prin- cipiell synpunkt borde skydda fotografiska verk inom URL. Av huvudsakligen praktiska skäl samt av hänsyn till intresset av nordisk rättsenhet på området valde lagstiftaren emellertid att i stället skydda alla fotografiska bilder i en särskild lag. Ett syfte med detta val var att alla fotografier skulle ges samma skydd. Helt konsekvent genomförd blev dock inte denna tanke. Under riksdagsbehandlingen valde man nämligen att ge kvalificerade fotografier, dvs. konstnärliga och vetenskapliga sådana, en lika lång skyddstid som gällde för upphovsrättsligt skyddade verk, medan andra fotografier skyddades i 25 år från framställningsåret.

Enligt vår mening finns det flera skäl som talar för att nuva- rande lagstiftning om fotografiska bilder bör ses över. Den nuvarande lagstiftningen ger inte fotograferna ett lika gott skydd som upphovsmännen har enligt URL. Olika regler gäller sålunda beroende på om det är fråga om ett fotografi eller annat konstverk. Bl.a. har fotografier ett sämre skydd mot återgivning i ändrat skick än andra konstverk, något som kommit till uttryck i ett nyligen avgjort mål i Högsta domstolen. Skillnaden i skydd mellan yrkesverksamma fotografer och andra konstnärer kan enligt vår uppfattning inte rättspolitiskt försvaras. I stället bör eftersträvas att alla upphovsmän i största möjliga utsträckning behandlas lika. Detta innebär att i den mån det inte finns sakliga skäl som talar i annan riktning bör utgångspunkten vara likabehandling av alla olika former av bildkonst. Att ett fotografi kan utgöra ett konstverk torde det numera råda enighet om.

Fotografier förekommer i många olika former, från konstnärliga fotografier till vanliga semesterbilder. Detta faktum kan man måhända ta fasta på om man hävdar att skyddet bör utformas efter vad som skulle påkallas för de allra enklaste bilderna. Ett fotografirättsligt skydd måste dock enligt vår mening, liksom upphovsrätten i övrigt, utformas utifrån skyddsbehovet för de konstnärligt mest värdefulla prestationerna. Skyddet utgör bl.a. en förutsättning för att yrkesverksamma fotografer skall kunna få inkomster av sin verksamhet. Det bör således vara en utgångspunkt för lagstiftaren att utforma skyddet så att det i första hand tillgodoser denna kategori av fotografer. Ett sålunda

utformat skydd kommer givetvis också andra fotografer till godo. Den omständigheten att skyddet för "vanliga" fotografier då kan tyckas bli onödigt omfattande, behöver i praktiken inte spela någon avgörande roll.

En annan utgångspunkt bör vara att reglerna skall utformas så att tillämpningen förenklas. Det finns skäl som talar för att samma regler bör gälla för både fotografier och andra konstverk. Ett sådant skäl är utvecklingen av s.k. kombinerade utnytt— janden. Om olika regler gäller i detta hänseende kommer bild— utnyttjande i olika medier att avsevärt försvåras. Ett annat skäl är utvecklingen på det tekniska området, där t.ex. framställning av bilder med hjälp av den digitala tekniken, t.ex. i s.k. paint— boxar, leder till att det inte längre går att särbehandla foto— grafierna.

De tekniska framställningsmetoderna har också lett till att man ibland numera inte genast kan avgöra med vilken metod en bild framställts. Gränsen mellan traditionell bildkonst och fotografi är i betydande utsträckning upplöst eller under upplösning. I det konstnärliga arbetet förekommer att många använder ett fotografi som utgångspunkt för sitt bildskapande i annan konstart. Därför bör en utgångspunkt vid överväganden om integrationen vara att regleringen utformas så att det för skyddets innehåll är likgiltigt på vilket sätt bilden framställs.

2 GÄLLANDE RÄTT

2.1. Bakgrund. Äldre lag

I detta kapitel redogörs för gällande rätt enligt lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild (FotoL). Eftersom avsikten är att undersöka förutsättningarna för en integration av fotografirätten i URL kommer reglerna i FotoL fortlöpande att jämföras med motsvarande regler i URL. Dessutom kommer en tämligen utförlig redogörelse för övervägandena i lagens förarbeten i fråga om fotografirättens inplacering. Allra först dock en kortfattad redogörelse för de materiella reglerna i föregångarna till 1960 års lag.

Så länge fotografiska bilder har haft skydd enligt svensk lagstiftning har det varit placerat i en särskild lag och inte som en del av den egentliga upphovsrättsliga lagstiftningen. Det hade från början sin grund i att också på det övriga upphovsrättliga fältet fanns olika lagar för litterära verk och för konstverk, men det har sedermera motiverats med att fotografering inte ansetts vara en konstart utan mer av en teknisk hantering.

Den första svenska lagen i ämnet är 1897 års lag ang. rätt att återgiva fotografisk bild. Den gav i l & fotografen ensamrätt att under fem år från det han gav ut en bild låta bilden "till försäljning eller offentligt utställande återgivas genom fotografi". Ett villkor för att fotografen skulle få skyddet var dock att varje exemplar av fotografiet var märkt med uppgift om namn eller firma, om bostads- eller rörelseort samt om utgivningsår. I 2 5 stadgades en inskränkning i rätten: Vad i l & stadgades utgjorde inte hinder att i vetenskaplig framställning eller i skrift, som var avsedd att tjäna till bruk vid undervisning, återge fotografisk bild. I 3 & föreskrevs att om en fotografisk bild utförts efter beställning gick rätten över till beställaren.

1897 års lag ersattes år 1919 av lagen om rätt till fotografiska bilder. I dess 2 & uttrycktes fotografens rätt till sin bild på det sättet att han dels hade uteslutande rätt att genom fotografi mångfaldiga bilden, dels hade uteslutande rätt att genom kine- matografi offentligen förevisa den. Det var inte längre något villkor för rätten att varje exemplar av fotografiet märktes.

Rätten varade i femton år efter utgivningsåret, eller, för icke utgivna bilder, i femton år efter fotografens död.

När det gällde inskränkningar i fotografens rätt innehöll 1919 års lag också en bestämmelse om rätt att mångfaldiga fotografi till bruk i vetenskaplig framställning eller i skrift, avsedd för bruk vid undervisning. Denna rätt kvalificerades något i förhållande till 1897 års lag genom att den inskränktes till utgivna eller offentligen utställda fotografier. Dessutom förutsattes att användningen skedde "till förklaring av texten".

1 övrigt innehöll 1919 års lag ingen nyhet i materiellt hänseende annat än att det stadgades en rätt för var och en att utan fotografens tillstånd mångfaldiga fotografisk bild till sitt enskilda bruk.

Också 1919 års lag innehöll en regel om att rätten till beställd bild övergick till beställaren.

I auktorrättskommitténs betänkande Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk (SOU 1956:25) behandlas i specialmotiveringen till 10 & URL frågan om fotografirättens placering i regelsystemet. Kommittén konstaterade till en början att den övervägande meningen var att det fotografiska för— farandet kunde utgöra medel att åstadkomma konstverk. Kom— mittén ansåg därför att det från teoretisk synpunkt utan tvivel vore riktigast att bereda skydd åt de fotografier, som var i rättslig mening konstnärliga alster, på det sättet att de allmänna bestämmelserna om upphovsrätt skulle tillämpas på dessa, som då skulle behandlas som "fotografiska verk". Kommittén ansåg dock att en sådan lösning skulle förutsätta att lagen kompletteras med vissa specialföreskrifter för fotografiska verk. Det skulle t.ex. gälla reglerna om visning och om beställningsarbeten. Vidare borde skyddstiden bestämmas kortare än för konstverk. Ett fotografi kunde nämligen få ett värde ur historiska, biografiska eller liknande synpunkter. Med den betydelse som bilden fått i pressen och annars i samhällslivet skulle det vara ett allmänt intresse att möjligheten att återge fotografier av alla slag inte var bunden under så lång tid som i regel gällde för upphovs- rättsligt skyddade verk.

Kommittén ansåg vidare att man vid bedömandet av fotografi— rättens inordnande måste beakta att det vid sidan av de konst— närliga fotografierna fanns andra grupper av fotografier som också påkallade skydd men under delvis andra förutsättningar. Dit

hörde t.ex. pressfoto och annat reportagefoto, reklam- och annat kommersiellt foto, passfoto och annan enklare porträtt— fotografering. Detta var enligt kommittén ett fotografiskt arbete som, även där det var skickligt och kunnigt, inte fyllde och inte heller gjorde anspråk på att fylla konstnärliga krav. Också sådana fotografier behövde självfallet ett skydd men det kunde enligt kommitténs mening inte komma i fråga att hänföra även sådana fotografier under upphovsrätten; det skulle spränga ramarna för det upphovsrättsliga begreppet verk. För sådana fotografier måste därför anordnas ett skydd i särskild ordning, ett fotografirättsligt skydd. Kommittén ansåg alltså att det vore teoretiskt riktigast med upphovsrättsligt skydd för de konstnärliga fotografierna, dvs. de fotografiska verken, och ett särskilt fotografirättsligt skydd för övriga fotografier. Emellertid skulle en sådan dubbel lösning vara olämplig, framför allt på grund av svårigheterna att i det särskilda fallet dra gränsen mellan konstnärliga fotografier och övriga. Kommittén sade att visserligen är det i otaliga fall lika vanskligt att dra gränsen mellan vad som är ett konstnärligt eller litterärt "verk" och vad som är en arbetsprodukt utan denna kvalifikation, men i regel är den gränsdragningen utan praktisk betydelse; de objekt som ligger nära gränsen har i allmänhet inte något värde för andra och behöver därför inte skyddas för obehörigt utnyttjande och efterbildning. Beträffande fotografier kunde däremot befaras att antalet praktiska fall där tvist skulle uppstå om gränsdragningen skulle kunna bli stort. Kommittén fann att det var möjligt att undvika gränsdragningsproblemen om man i en enhetlig fotografilagstiftning genomförde regler av sådan beskaffenhet att de tillgodosåg även det skyddsbehov som förelåg för den mer kvalificerade gruppen fotografier. Därför föreslog kommittén att fotografiska bilder i 10 5 URL uttryck— ligen skulle undantas från upphovsrätt och att fotografiers rättsliga skydd helt skulle regleras i FotoL. Det skulle visser— ligen medföra att reglerna för den stora massan mindre kvalifi- cerade fotografier gick längre än vad som kunde anses strängt behövligt för denna kategori, men det torde inte medföra någon påtaglig olägenhet.

I propositionen (1960: 1 7) godtog departementschefen kommitténs förslag att reglera fotografirätten i en särskild lag och att inte göra någon skillnad mellan olika slag av fotografier. Även första lagutskottet anslöt sig till förslaget men med ett betydelsefullt tillägg: i fråga om skyddstiden ville utskottet ge konstnärliga och vetenskapliga fotografier samma skyddstid som enligt URL, dvs. i princip femtio år efter fotografens dödsår. I fråga om övriga fotografier godtog utskottet kommitténs och departementschefens

förslag, tjugofem år efter framställningsåret. Bakgrunden till att frågan kom upp i första lagutskottet var att det i några motioner yrkades att det i 10 5 URL uttryckligen skulle förklaras att fotografisk bild kunde vara föremål för upphovsrätt. Utskottet yttrade sig härom enligt följande (LIU l960:4l s. 47 f).

Enligt utskottets mening kan åtskilliga skäl anföras till förmån för den av motionärerna biträdda uppfattningen att kvali— ficerade fotografier bör skyddas i upphovsrätten. För denna talar i första rummet principiella överväganden. Det är en riktpunkt för den nya lagstiftningen, att den skall omfatta alla former av litterärt eller konstnärligt skapande, och det är föga tilltalande att göra avsteg från denna princip. Även sakliga skäl kan anföras. Främst märkes att upphovsmän till kvalificerade fotografier har ett berättigat anspråk på att komma i åtnjutande av den längre skyddstid som gäller i upphovsrätten. I förslaget till fotografilag är skyddstiden satt till endast 25 år från framställningsåret och kommer alltså i många fall icke ens att vara under upphovsmannens hela livstid. Mot upphovsrätt för kvalificerade fotografier talar å andra sidan starka praktiska skäl. Denna lösning skulle medföra att skyddet för fotografier komme att behandlas i två lagar, vilka i flera fall reglerar samma frågor på olika sätt; detta gäller t.ex., utom om skyddstiden, om möjligheterna att begagna verk och fotografier som illustrationer i skilda sammanhang och om rättsläget vid beställning. I varje fall då en sådan fråga bleve aktuell skulle man alltså, för att få visshet om vilka regler som gäller, bli nödsakad att söka fast— ställa om fotografiet vore att anse som kvalificerat eller ej. Med hänsyn till den stora omfattning i vilken fotografier av alla slag i våra dagar användes i en rad verksamhetsgrenar - t.ex. pressen, bokutgivning, television — skulle frekvensen svårbedömda gränsfall troligen bli mycket hög, och förhål— landena måste ge anledning till betydande rättsosäkerhet på området. Ur praktisk synpunkt är det därför enligt utskottets mening nödvändigt att behålla en såvitt möjligt enhetlig reglering för alla slags fotografier. För denna lösning talar vidare att den biträtts i övriga nordiska länder. Senast vid de nordiska interparlamentariska överläggningarna framkom att man i dessa länder icke har för avsikt att lämna detta system.

I ett viktigt hänseende synes det emellertid utskottet möjligt att - inom ramen för den fotografirättsliga lagstiftningen — tillgodose uppfattningen att skapare av konstnärliga och vetenskapliga fotografier bör erhålla ett förstärkt skydd,

nämligen i fråga om skyddstiden. Att för kvalificerade fotografier införa längre skyddstid än för fotografier i allmänhet synes icke kunna medföra allvarligare svårigheter i tillämpningen. Den berörda frågan om gränsdragning mellan de båda grupperna av fotografier blir nämligen ur förevarande synpunkt av betydelse först då skyddstiden för de vanliga fotografierna utlöpt, alltså efter 25 år. Efter så lång tid torde endast ett begränsat antal fotografier ännu ha intresse och vidare torde ha skett en naturlig sållning, så att gräns- dragningen mellan de båda grupperna blivit lättare.

Det anförda borde enligt utskottets mening leda till att frågan löstes så att man bibehöll undantaget för fotografier i 10 5 URL men i FotoL införde bestämmelser om längre skyddstid för kvalificerade fotografier. Vi kommer att behandla denna fråga mer nedan i samband med redogörelsen för skyddstidsbestämmelsernai gällande lag (se avsnitt 2.5).

2.2. Rättens innehåll enligt FotoL

2.2.1. Rätten till exemplarframställning och visning

I 1 & FotoL fastställs fotografens ekonomiska rättigheter. De är ensamrätten att framställa exemplar av bilden och att visa den offentligt. Angående exemplarframställningsrätten bör noteras en betydelsefull skillnad mellan URL och FotoL. URL:s utgångspunkt är verket. Enligt 2 5 innefattar upphovsrätten ensamrätten att framställa exemplar av verket eller att göra det tillgängligt för allmänheten "i ursprungligt eller ändrat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik". Om alltså någon använder en målning som förlaga och gör t.ex. en relief är det ett exemplar av målningen och som alltså omfattas av målarens ensamrätt. Enligt 4 & URL har bearbetaren upphovsrätt till sin bearbetning av verket men han får inte förfoga över den i strid med upphovsrätten till original- verket. I FotoL finns ingen motsvarighet till dessa regler. Fotografen har skydd endast mot ren kopiering av sin bild. Det har därvid visserligen ingen betydelse vilken teknik som används. Fotografens exemplarframställningsrätt omfattar sålunda både fotokemiska metoder (dvs. vanlig kopiering eller förstoring) och fotomekaniska metoder (dvs. fotografiet används som förlaga vid ett tryckeriförfarande). Den omfattar även det fall att en

konstnär gör en teckning som är lik fotografiet. Här framträder emellertid skillnaden gentemot URL:s regler. FotoL ger skydd för fotografen bara om teckningen är så lik fotografiet att den framstår som en kopia av fotografiet. Om tecknaren i stället tecknar av ett upphovsrättsligt skyddat verk, exempelvis en målning, är teckningen att anse som ett exemplar av målningen även om teckningen inte är identiskt lik målningen men målningen är igenkännlig i teckningen. En sådan fråga har nyligen varit föremål för Högsta domstolens bedömande. HD:s dom i målet kommer att behandlas i avsnitt 5 om skyddets objekt.

Före 1960 års lag omfattade fotografens ensamrätt till exemplarframställning endast framställning genom fotografi. Om att rätten utvidgades till exemplarframställning också på annat sätt, varvid tryck och teckning nämns i lagtexten, sade departementschefen följande (prop. l960:17 s. 329 f.):

Enligt min mening är det härvid välmotiverat att genomföra ett skydd mot obehörigt avtecknande o.dyl., ett skydd som för fotograferna är av stort värde. Några praktiska svårigheter att tillämpa de nya reglerna torde knappast behöva befaras. Självfallet måste det stå envar fritt att genom, fotografi, teckning eller på annat sätt, konstnärligt eller icke konst— närligt, återge föremål, situationer, landskapsbilder o.s.v. utan hinder av att de tidigare upptagits på fotografi. Detta innebär att motivet för ett fotografi aldrig i och för sig kan åtnjuta skydd enligt fotografilagen. Det är också klart att det måste vara tillåtet för konstnärer att skaffa sig verklighetsstoff genom att studera andras fotografi. Det ligger därför i sakens natur att ett skydd mot efterbildning av fotografi genom ritning o. dyl. icke i regel kan avse mer än ett direkt kopierande av själva fotografiet eller ett eftergörande med ändringar som uppenbarligen blott avser att beslöja ett sådant direkt kopierande. Göres längre gående ändringar, föreligger i allmänhet icke ett efterbildande av fotografiet utan ett återgivande av motivet; sådant är tillåtet, eftersom fotografen, såsom nämnts, icke har någon ensamrätt till detta.

Eftersom FotoL inte, liksom för övrigt inte heller URL, ger något skydd för motivet är det alltså inte något som hindrar en fotograf att under samma ljusförhållanden och ur samma vinkel eftergöra ett tidigare fotografi av exempelvis Stockholms stadshus.

Rätten att visa bilden offentligt innebär t.ex. ensamrätt att visa bilden på duk i samband med föredrag eller att visa den på biograf eller i TV.

2.2.2. Spridningsrätt saknas i FotoL

En annan skillnad mellan FotoL och URL är att FotoL inte ger fotografen någon spridningsrätt. I 2 & tredje stycket URL definieras den som att exemplar av verk "utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten". Emellertid stadgas om bilder i 25 5 första stycket såvitt gäller konstverk en betydelsefull inskränkning i denna spridningsrätt. Det heter där att när upphovsmannen överlåtit ett konstverk eller utgivit det får konstverket eller exemplar som omfattas av utgivningen spridas vidare och visas offentligt (utom genom film eller i television) oberoende av upphovsmannens samtycke. Anledningen till olikheten beträffande spridningsrätten mellan URL och FotoL är att lagstiftaren har ansett att med hänsyn till de omfattande inskränkningar i spridningsrätten som lagen skulle behöva innehålla var det att föredra att inte ge fotograferna någon spridningsrätt alls. Det var ett led i strävandena att göra FotoL enkel och inte mer omfattande än vad som var nödvändigt.

Ett av de viktigaste momenten i spridningsrätten är att den ger upphovsmannen rätt att ingripa mot att 010vligt framställda exemplar sprids. På denna punkt är dock även fotograferna tillgodosedda, trots avsaknaden av spridningsrätt, genom att det enligt 16 å FotoL är straffbart att sprida 010vligt framställda exemplar av fotografier, liksom att till riket införa sådana exemplar för spridning.

Avsaknaden av spridningsrätt gör dock att fotografen inte har någon möjlighet att hävda någon rätt då hans alster hyrs ut eller lånas ut.

2.2.3. Den ideella rätten

I 2 5 FotoL beskrivs fotografens ideella rättigheter. De liknar upphovsmannens rättigheter enligt 3 & URL och är i huvudsak två:

1) När exemplar av fotografisk bild framställs eller visas

offentligt skall fotografen anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

2) Bilden får inte ändras så att framställarens anseende som fotograf kränks. Inte heller får bilden visas offentligt i sådan form eller i sådant sammanhang att framställarens anseende som fotograf kränks.

En skillnad mot URL är att FotoL inte har någon motsvarighet till 3 & tredje stycket URL, enligt vilken upphovsmannen kan med bindande verkan efterge sin ideella rätt bara såvitt angår "en till sin art och omfattning begränsad användning av verket". Någon sådan begränsning gäller inte för fotografen, som alltså kan avtala bort sin ideella rätt helt.

2.3. Inskränkningarna i fotografirätten enligt FotoL

Fotografens rätt till sina bilder har enligt FotoL vissa inskränkningar, som liknar dem som gäller för upphovsmännen enligt URL. En del av dem är mycket lika i de båda lagarna, på andra punkter finns skillnader. Nedan följer en genomgång av inskränkningarna i ensamrätten enligt FotoL, jämförda med motsvarande inskränkning i URL.

1. Enligt 5 5 FotoL får av fotografisk bild enstaka exemplar framställas för enskilt bruk. Ett exemplar som är framställt för enskilt bruk får inte användas för annat ändamål. Det finns inte något förbud mot att anlita annan vid framställ- ningen. Bestämmelsen skiljer sig från motsvarande regel i URL (11 5) på så sätt att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk inte är inskränkt till offentliggjorda fotografier.

2. Arkiv och bibliotek får enligt 6 & FotoL för sin verksamhet på de villkor regeringen bestämmer framställa exemplar av fotografier. Bestämmelsen är helt lik 12 & URL.

3. Enligt 7 5 första stycket FotoL får offentliggjord foto— grafisk bild återges i anslutning till texten i kritisk eller vetenskaplig framställning. Om det är fråga om populär- vetenskaplig framställning skall betalas ersättning. Bestäm- melsen skiljer sig från motsvarande bestämmelse i URL (14 å andrastycket)därigenomattersättningsskyldigheteninträder

redan när bara ett fotografi använts; enligt URL kan upphovsmannen ställa krav på ersättning först när två eller fler av hans konstverk använts i populärvetenskapligt sam- manhang. Här kan inskjutas att FotoL inte har någon mot— svarighet till bestämmelsen i 15 å andra stycket URL om att offentliggjort konstverk får avbildas i tidning eller tidskrift i samband med redogörelse för dagshändelse, en rätt som dock inte gäller konstverk som tillkommit för att återges i sådan publikation.

4. Enligt 7 5 andra stycket FotoL får offentliggjord fotografisk bild tas in i anslutning till texten i arbete till bruk vid undervisning. Fotografen har rätt till ersättning. En mot— svarande bestämmelse finns i den s.k. antologiregeln i 16 & URL. För att ett konstverk skall få tas in i anslutning till texten i arbete till bruk vid undervisning krävs dock att fem år har förflutit från det att konstverket offentliggjordes. Inte heller får konstverk som tillkommit för att användas i undervisning tas med i sådana antologier.

5. 7 a & FotoL innehåller en hänvisning till avtalslicensbestäm— melsen om skolkopiering i 15 a & URL.

6. Enligt 8 g" FotoL får fotografisk bild, som vid information om dagshändelse i TV, på film (eller genom kabelöverföring) syns under dagshändelsen, återges i den utsträckning som betingas av informationssyftet. Bestämmelsen är helt lik motsvarande regel om verk i 21 & URL.

7. ”IV—företag, som regeringen bestämmer, får enligt 95 FotoL mot ersättning visa offentliggjord fotografisk bild, om inte fotografen meddelat förbud mot det eller om det annars finns särskild anledning att anta att fotografen motsätter sig visningen. Denna bestämmelse gäller inte film. En motsva— rande bestämmelse finns i 22 å andra stycket URL för upphovsrättsliga verk. En skillnad är att FotoL:s bestäm— melse är en tvångslicensbestämmelse, dock med möjlighet för fotografen att förbjuda utnyttjandet, medan den i URL är konstruerad som en avtalslicensregel.

8. I 9 5 andra stycket FotoL hänvisas beträffande fotografisk bild som vidaresänds genom kabel till 22 d 5 URL.

9. I 10 å FotoL ges vissa regler om rätt att ställa ut foto- grafier eller att annars visa dem offentligt utan fotografens

10.

11.

12.

samtycke. Om alltså fotografen har överlåtit ett exemplar av ett fotografi får exemplaret enligt paragrafens första stycke ställas ut offentligt utan hans samtycke. Det gäller också för utgivna exemplar. FotoL definierar inte vad "utgivning" innebär, men man har rätt att utgå från att därmed menas detsamma som i URL, dvs. ett utgivet exemplar är ett som har saluförts eller på annat sätt spritts till allmänheten med fotografens samtycke.

I andra stycket stadgas att ett offentliggjort fotografi även får visas offentligt i samband med undervisning, eller om visningen sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte eller om den sker i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt syfte.

10 & FotoL motsvarar i URL 25 &. I dess första stycke sägs att exemplar av konstverk, som upphovsmannen har överlåtit får spridas vidare och visas offentligt på annat sätt än genom film eller i television. I andra stycket medges dock att konstverket får tas med vid inspelning eller visning av film eller TV-program, om återgivningen är av underordnad betydelse med hänsyn till programmets innehåll.

Regleringen är alltså i detta hänseende tämligen olika i FotoL och URL såvitt gäller annan visning än utställning. Enligt FotoL får sådan visning utan fotografens samtycke ske bara i vissa sammanhang såsom undervisning eller välgörande ändamål. Enligt URL får offentliggjorda eller utgivna exemplar av konstverk visas i vilka sammanhang som helst utan konstnärens samtycke så länge det inte sker genom film eller i television (och återgivningen då inte är av underordnad betydelse).

11 & FotoL är helt lik 22 5 första stycket URL. Den reglerar radio- och televisionsföretags rätt att göra s.k. efemära upptagningar.

I 12 5 första stycket FotoL finns en inskränkning i foto— grafirätten som inte har någon motsvarighet i URL. Den säger att fotografisk bild får fritt utnyttjas i "rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse".

I 12 5 andra stycket hänvisar FotoL till reglerna om allmänna handlingar i 9 och 24 åå URL. Här bör dock noteras att hänvisningen är utformad så att den inte gäller

för alla fotografier utan bara för dem som äger konstnärligt eller vetenskapligt värde. Detta är det enda ställe i FotoL, utom när det gäller skyddstiden, som särregler ges för konstnärliga eller vetenskapliga fotografier.

13. I 125 tredje stycket hänvisar FotoL till reglerna om referensupptagningar för arkivändamål i 22 a-c åå URL.

Av denna genomgång framgår att URL:s regler skiljer sig från FotoL:s i de bestämmelser om inskränkningar som upptagits under punkterna l (enskilt bruk), 3 (kritisk eller vetenskaplig fram— ställning), 4 (arbete till bruk vid undervisning), 7 (tvångslicens till förmån för Sveriges Radio), 9 (offentliggjorda och utgivna exemplar), och 11 (rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse). Hur dessa skall behandlas vid en integration skall vi återkomma till i avsnitt 6.4.

2.4 Rätten till beställd fotografisk bild

2.4.1. Innehållet i gällande regel

Som ovan nämnts i redogörelsen för FotoL och dess föregångare har den fotografirättsliga lagstiftningen redan från början innehållit särskilda regler om rätten till beställda bilder. De har också hela tiden haft samma innebörd, nämligen att rätten till bilderna primärt tillkommer den som beställt dem. I gällande FotoL lyder bestämmelsen sålunda (14 å).

Rätten till fotografisk bild, som utförts på beställning, tillkommer beställaren, där ej annat uttryckligen avtalats. Fotografen äger dock på sedvanligt sätt utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren förbjuder det.

Beställare av fotografiskt porträtt äger, ändå att fotografen förbehållit sig rätten till bilden, låta intaga porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift med biografiskt innehåll, såframt fotografen icke gjort särskilt förbehåll däremot.

Paragrafens huvudregel utsäger klart att det är beställaren som har den ursprungliga rätten till den fotografiska bilden. Rätten presumeras alltså uppstå hos honom. Den övergår inte till honom.

Hela fotografirätten tillkommer beställaren, alltså inte bara de ekonomiska rättigheterna utan även den ideella rätten. Detta i varje fall enligt lagens ordalydelse. Förarbetena tar inte upp saken men den är omstridd. Vissa författare, bl.a. Ljungman, har hävdat att den ideella rätten kvarstår hos fotografen.

2.4.2. Motiven för gällande ordning

Både i 1914 års betänkande, som låg till grund för 1919 års lag, och i auktorrättskommitténs betänkande, som låg till grund för gällande lag från 1960, föreslogs att beställarpresumtionen skulle i huvudsak upphävas. Men i respektive propositioner föreslog departementschefen att presumtionen skulle bibehållas. Därför kommer de argument, som då anfördes för och emot, fram tydligt i dessa lagmotiv.

I 1914 års betänkande ansåg de sakkunniga att regeln i dåvarande lag (från 1897) om fotografirättens övergång på beställaren i betänklig grad sköt över målet. Eftersom flertalet av de bilder, som yrkesfotografer framställde, var tillkomna på beställning blev, menade man, det skydd som lagen skulle tillförsäkra dem nästan illusoriskt. I det samtidigt framlagda förslaget till konstverkslag hade de sakkunniga förordat en bestämmelse om beställd porträttbild, enligt vilken konstnären inte skulle få efterbilda porträttbilden utan tillstånd av beställaren. I analogi därmed hävdade de att beställaren av i vart fall fotografisk porträttbild borde få en viss bestämmanderätt i fråga om återgivande och offentliggörande. Fotografen borde alltså, sades det, vara bunden av beställarens samtycke i fråga om reproduktions- och sprid- ningsrätten till sådana bilder men i gengäld vara säkerställd mot den ekonomiska konkurrens från beställarens sida som regeln i 1897 års lag möjliggjorde. I sitt förslag utgick alltså de sakkun- niga från att fotografen innehade fotografirätten även i fall av beställning.

Gentemot de sakkunnigas förslag framhöll departementschefen i propositionen (19193) med förslaget till 1919 års lag att det här inte var fråga om någon auktorsrätt; "till en sådan kan foto- grafien såsom en rent teknisk verksamhet icke giva upphov" (s. 75). En analogi med upphovsrätten kunde därför inte god— kännas och enligt departementschefen borde huvudregeln i då gällande lag behållas.

De sakkunnigas tankar från 1914 togs upp och utfördes ytterligare av auktorrättskommittén. Den föreslog en huvudregel av följande lydelse: "Är fotografisk bild utförd på beställning, må ej ytterligare exemplar framställas eller bilden göras tillgänglig för allmänheten utan samtycke av beställaren." Enligt kommittén kunde det inte anföras något giltigt skäl för att behålla presum- tionsregeln. Den fortsatte (SOU l956:25 s. 478):

Huruvida och i vad mån beställaren skall äga rätt att förfoga över bilden bör avgöras med ledning av beställningsavtalets innehåll och omständigheterna i övrigt. I vissa fall lär avtalet visserligen, även om det icke upptager några bestämmelser därom, kunna tolkas så att beställaren förvärvat hela rätten till bilden. I andra fall leder emellertid en avtalstolkning till att beställaren endast erhållit rätt att använda bilden för det ändamål, för vilket den beställts, och att rätten i övrigt stannar hos fotografen. Då den nu gällande presumtionsregeln innebär ett hinder för en sådan fri avtalstolkning, har kommittén ansett den icke böra överföras till förslaget.

Om fotografen behöll fotograf irätten, menade kommittén vidare, borde emellertid beställaren skyddas mot att fotografen utan tillstånd mångfaldigade bilden eller gjorde den tillgänglig för allmänheten. Skälet härför angavs vara det personliga intresse av bilden som beställaren ofta hade, i första hand i fråga om porträtt eller liknande. Vidare föreslogs Specialregler om foto- grafens rätt att ställa ut bilden i reklamsyfte och om beställarens rätt att ta in porträttbild i tidning etc.

I propositionen (1960: 1 7) hänvisade departementschef en till att ett stort antal remissinstanser yrkat att tidigare bestämmelser skulle bibehållas. Han anförde vidare (5. 344):

Det är tveksamt vilken lösning som här bör väljas. Till förmån för kommitténs förslag talar principiella synpunkter. Enligt min mening väger emellertid de praktiska skäl som i remiss- kritiken anförts till förmån för den motsatta lösningen tyngre. Ytterst är här fråga om på vem av parterna som man bör lägga bördan att vid avtalets ingående göra förbehåll rörande rätten. Det synes härvid mest ändamålsenligt att det skall ankomma på fotografen, som är yrkesman, att om han av något skäl önskar att förbehålla sig fotografirätten, träffa avtal därom; dylikt förbehåll kan lätt göras exempelvis genom påstämpling av de kopior som utlämnas till beställaren. Det kan vidare anföras, att kommitténs förslag är ägnat att

medföra en viss oklarhet rörande rättsförhållandet; det måste i många fall vara svårt att genom tolkning av beställnings- avtalet bestämt fastställa hur långt beställarens rätt sträcker sig. Jag vill av anförda skäl förorda, att nu gällande presum- tionsregel beträffande beställda bilder bibehålles. Departementsförslaget står här i överensstämmelse med vad de delegerade vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 rekom- menderat.

Utskottet och riksdagen anslöt sig till departementschefens förslag.

2.4.3. Upphovsrätten till beställd porträttbild

I det föregående har nämnts att de sakkunniga i 1914 års betän- kande föreslog en särbestämmelse, som upptogs i 1919 års konst- verkslag och som lydde (10 & tredje stycket):

Är porträttbild utförd efter beställning, må den ej av konst- nären eller hans rättsinnehavare efterbildas utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande makar och arvingar.

Eftersom den regeln fick sin motsvarighet i fotografirätten är det lämpligt att redovisa övervägandena bakom regeln. Den är i gällande lag upptagen i 27 å andra stycket URL. Paragrafens två första stycken lyder:

Upphovsrätt må, med den begränsning som följer av vad i 3 & sägs, helt eller delvis överlåtas.

Överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I fråga om beställd porträttbild äger upphovs— mannen dock icke utöva sin rätt utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

Auktorrättskommittén (SOU l956:25 s. 281) fann det i och för sig naturligt att det för efterbildning av porträttet skulle fordras tillstånd av beställaren. Kommittén utgick emellertid från att det i regel lär vara förutsatt mellan parterna att konstverket förblir unikt. Om så undantagsvis inte skulle vara fallet borde enligt kommittén gälla att beställaren fick skydda sina intressen genom

uttryckligt förbehåll. Därför upptogs inte någon motsvarighet till den äldre bestämmelsen i kommitténs förslag.

Departementschefen biträdde denna lösning och framhöll (prop. l960:17 s. 176 f.) att den i alla normala fall torde leda till samma resultat som den då gällande regeln i 1919 års konstverks— lag. Den av kommittén förordade lösningen hade också enligt honom företräde från principiell synpunkt och var mer ända— målsenlig i de - visserligen sällsynt förekommande - fall, där det får antas ha varit parternas avsikt att konstnären skulle behålla reproduktionsrätten.

Mot förslaget att slopa den dåvarande regeln och låta frågan lösas genom avtalstolkning hade i ett par remissinstanser invänts att en sådan tolkning måste bli ytterst vansklig. Dessa farhågor för tolkningssvårigheter delades av lagrådet som anförde (prop. s. 388):

Även om det ligger i sakens natur att antalet förekommande fall alltid måste vara jämförelsevis ringa är det likväl angeläget att bestämmelserna utformas så att tvister i möjligaste mån undvikas. Med denna utgångspunkt synes det naturligare att konstnären får f örbehålla sig reproduktionsrätt än att av beställaren kräva uttryckligt förbehåll att konst— verket skall förbli unikt, något som han i de flesta fall utgår från som självklart. Med hänsyn till det anförda kunna de till stöd för förslaget åberopade synpunkterna enligt lagrådets mening icke utgöra tillräckliga skäl för en ändring av gällande rätt.

Lagrådets yttrande föranledde statsmakterna att i 27 & URL ta in en motsvarighet till föreskriften i konstverkslagen, enligt vilken upphovsmannen i fråga om beställd porträttbild inte får utöva sin rätt utan tillstånd av beställaren.

2.5. Skyddstiden enligt FotoL

En skillnad mellan regleringen av fotografirätten och i upphovsrätten gäller, som tidigare antytts, skyddstidens längd. URL ger ju i första hand skydd för verk intill utgången av femtionde året efter upphovsmannens dödsår. Beträffande verk som offentliggörs anonymt eller under preudonym gäller skyddet till utgången av femtionde året efter offentliggörandet.

FotoL (15 5) ger samma skyddstid som URL åt konstnärliga och vetenskapliga fotografier. För övriga bilder gäller skyddet till utgången av tjugofemte året efter framställningsåret. Sär— r'e'gleringen för konstnärliga och vetenskapliga fotografier infördes, som tidigare nämnts, först under utskottsbehandlingen. Vi har också tidigare redogjort för utskottets skäl för indel- ningen av fotografier i två kategorier. Här skall endast tilläggas att utskottet uttalade följande till ledning för bedömningen av vilka fotografiska bilder som skall anses ha konstnärligt eller vetenskapligt värde (LIU l960:41 s. 90).

Att ett fotografi, för att åtnjuta den längre skyddstiden, skall äga konstnärligt eller vetenskapligt värde, innefattar ett kvalitetskrav, som är avsett att nära överensstämma med det som ligger till grund för det upphovsrättsliga begreppet verk. Vad särskilt angår kravet på vetenskapligt värde må fram— hållas, att fotografiet i och för sig skall äga sådant värde. Den längre skyddstiden åtnjutes alltså icke för vanliga fotografier, även om dessa på grund av det sammanhang i vilket de infogas får vetenskapligt intresse, t.ex. då äldre amatörbilder användes för att belysa en historisk utredning.

Såvitt känt har en domstol endast vid ett tillfälle haft att ta ställning till om ett fotografi är konstnärligt (eller vetenskapligt) eller inte. Stockholms tingsrätt har på hösten 1988 bedömt att en omtvistad bild var konstnärlig. Målet är överklagat av båda parter och är i mars 1990 ännu inte avgjort i hovrätten.

2.6. Fotografirätten i övriga nordiska länder

Alla nordiska länder utom Island reglerar fotografirätten i en särskild lag. I den isländska upph0vsrättslagen ingår däremot fotografier i uppräkningen av olika verk i artikel 1 och skyddas därför på samma sätt som andra konstnärliga verk. För de fotografier Som inte når verkshöjd stadgas i artikel 49 att kopiering inte är tillåten utan fotografens eller rättsinnehavarens samtycke. Om ett sådant fotografi offentliggörs har rätts- innehavaren rätt till vederlag. Detta subsidiära skydd varar i 25 år från utgången av framställningsåret. Dessa regler är de enda specialbestämmelserna om fotografier i den isländska upphovsrättslagen.

De danska, norska och finska fotografilagarna har däremot i princip samma uppbyggnad som den svenska. Vissa skillnader finns i t.ex. inskränkningsbestämmelserna. Vari de i huvudsak består kommer att framgå av redogörelsen i avsnitt 3 för de reformförslag som lagts fram i dessa länder. Här skall endast anmärkas att när det gäller skyddstidens längd är den nordiska rättsolikheten total. Sålunda ger den danska lagen skydd i 25 år från utgången av framställningsåret. Den finska lagen räknar skyddstiden intill utgången av tjugofemte året efter offentlig— görandet. Den norska lagen ger skydd till utgången av femtonde året efter fotografens sista levnadsår, dock minst till utgången av tjugofemte året efter framställningsåret. Sistnämnda skyddstid gäller också för fotografi, framställt av juridisk person. Endast den svenska lagen delar in fotografierna i kategorier och ger längre skydd åt kvalificerade bilder.

I de danska, finländska och norska lagarna är regeln om beställda bilder i sak densamma som den svenska. Dock gör man i den danska lagen undantag för de ideella rättigheterna i lagens & 2, som kvarstår hos fotografen.

2.7 Fotografirätten i vissa andra länder

I 1965 års västtyska upphovsrättslag skiljer man på fotografiska verk och fotografier. Fotbgraf iska verk tas med i lagens & 2 som en skyddad verkskategori och åtnjuter därför egentligt upphovsrättsligt skydd. Dessutom finns 15 72 en bestämmelse om att reglerna för fotografiska verk skall ha motsvarande tillämp- ning på fotografier. Den bestämmelsen är placerad i avsnittet om närstående rättigheter. Skyddstiden för fotografiska verk är den samma som för andra verk, dvs. enligt huvudregeln intill utgången av sjuttionde kalenderåret efter upphovsmannens död. Fotografier som inte är verk har enligt 5 72 tredje stycket en skyddstid om femtio år efter framställnings- eller utgivningsåret, om de utgör historiska dokument, "Dokumente der Zeitgeschichte". Annars är skyddstiden tjugofem år. Dessa regler infördes genom lagändring år 1985. Tidigare gällde tjugofemårsfristen både för fotografiska verk och andra fotografier.

Även den österrikiska lagen skiljer mellan fotografiska verk och andra fotografier. De fotografiska verken åtnjuter upphovs- rättsligt skydd som andra verk och har samma skyddstid som dessa. Övriga fotografier har en skyddstid om trettio år efter

året för framställningen eller för offentliggörandet. Dessa fotografiers skydd innefattar exemplarframställning, offentlig visning genom optiska anordningar och visning i television.

I den nya engelska "Copyright, Designs and Patents Act 1988" räknas, liksom i äldre engelsk lag, fotografier till konstnärliga verk (artistic works). Skyddet lämnas oberoende av fotografiets konstnärliga halt. Skyddstiden är femtio år från året för offentliggörandet. Det anses i litteraturen att skyddet omfattar alla fotografier utan hänsyn till verkshöjd, i varje fall så länge det inte är fråga om en kopia av ett annat fotografi. Till följd härav har engelsk rätt inte något behov av subsidiära regler om skydd för fotografier såsom närstående rättigheter e.dyl. Lagen definierar fotografi såsom "a recording of light or other radiation on any medium on which an image is produced or from which an image may by any means be produced, and which is not part of a film" (section 4). En särbestämmelse om fotografi finns i section 85. Enligt den har den som för personligt (private and domestic) ändamål beställer en fotografisk bild rätt att förhindra att exemplar av fotografiet ges ut, ställs ut eller visas offentligt eller sänds ut i TV eller i kabel. Detta är den enda särbestäm— melsen om fotografier. Lagen har alltså ingen motsvarighet till äldre lags bestämmelse om att rätten innehavare var den som ägde den film på vilken bilden fotograferats.

Enligt den franska upphovsrättslagen från 1957 hade från början bara fotografiska bilder med konstnärligt eller dokumentärt värde upphovsrättsligt skydd. Detta skydd kompletterades inte med närstående rättigheter eller liknande till skydd för de fotografier som inte uppfyllde detta krav. Det hade därför stor betydelse om detta krav är uppfyllt i det enskilda fallet. Detta medförde ett stort antal processer. Genom en lagändring år 1985 togs villkoret om konstnärligt eller dokumentärt värde bort, vilket medförde att de vanliga reglerna om verkshöjd skulle tillämpas även på fotografier.

I inget av dessa länder finns någon särskild regel om rätten till beställd bild, med undantag för den omnämnda begränsade bestämmelsen i engelsk lag.

2.8 De internationella konventionerna

Både Bernkonventionen och Världskonventionen omfattar foto— grafier även om det är bara den förra som tar upp fotografier i den icke uttömmande uppräkningen av verkskategorier. Bara i ett avseende ger de båda konventionerna särregler för fotografier, nämligen beträffande skyddstiden. Sålunda säger Bernkonven- tionen i artikel 7.4 att "det är förbehållet unionsländernas lagstiftning att bestämma skyddstiden för fotografiska verk (samt för verk av brukskonst) i den mån dessa skyddas som konstverk; skyddstiden får likväl ej understiga en tid av tjugofem år från sådant verks tillkomst". Enligt artikel IV:3 i Världskonventionen skall på motsvarande sätt skyddstiden inte understiga tio år. I bestämmelsen sägs inte från vilken tidpunkt denna frist skall räknas. I detta avseende överensstämmer FotoL med våra konventionsåtaganden.

I ett annat avseende kan dock en viss tvekan råda. Artikel 2.3 i Bernkonventionen lyder:

Lika med originalverk skyddas översättningar, bearbetningar, musikaliska arrangemang och andra omarbetningar av litterära eller konstnärliga verk, dock utan att detta inskränker den rätt som tillkommer originalverkets upphovsman.

Som nyss sagts räknar Bernkonventionen fotografiska verk till konstnärliga verk. I den citerade bestämmelsen om skydd för bl.a. bearbetningar görs inte något undantag för fotografiska verk.

Rätten att bearbeta hör till de i konventionen stipulerade minimirättigheterna. Artikel 12 lyder:

Upphovsmän till litterära eller konstnärliga verk äger ute- slutande rätt att låta bearbeta, arrangera eller på annat sätt omforma sina verk.

Principenom minimirättighetermedförattSverige,såsomkonven- tionsland, torde vara förpliktat att ordna sådant skydd för medborgare i ett annat konventionsland, såvitt avser fotografiska verk. Det har därvid ingen betydelse att den svenska FotoL inte skiljer på fotografiska verk utan gäller för alla fotografiska bilder, eftersom åtminstone vissa fotografier är att anse som verk oavsett vilka kriterier som används för att bestämma om ett alster är ett verk eller inte.

Men, som framgått av avsnitt 2.2.1, ger FotoL inte fotografier något skydd mot bearbetning.

Det är således tveksamt om skyddet för fotografier på denna punkt uppfyller Sveriges konventionsåtaganden.

3. LAGFÖRSLAG FRAMLAGDA I ANDRA NORDISKA LÄNDER

3.1 Danmark

En majoritet i den danska upphovsrättsutredningen har i betän- kandet Billedret (1063/1986) föreslagit att fotolagen skall upphöra att gälla och att fotografirätten skall integreras i upphovsrättslagen. Minoriteten vill däremot behålla fotolagen oförändrad.

Integrationsförslaget medför enligt majoriteten i huvudsak följande förändringar i jämförelse med gällande danska fotolag.

Bland de verkstyper som uppräknas i l ä upphovsrättslagen tas också "fotografiskt verk" med. Om detta sägs i betänkandet (s. 58) att en infogning av begreppet fotografiska verk i upphovs— rättslagen förutsätter att fotografier kan uppfylla de krav som normalt ställs på litterära och konstnärliga verk. Det skall alltså vara fråga om ettresultat av en skapande insats och den skall bära prägel av upphovsmannens individualitet. Enligt gällande fotorätt är det alltid fotografen, dvs. den som trycker på kameraknappen som är skyddets subjekt. Om fotorätten inordnas i upphovsrättslagen kan frågan om vem som är upphovsman till ett fotografiskt verk bedömas på ett mer individualiserat sätt. Om andra personer än fotografen utfört skapande arbete vid fram— ställning av ett fotografiskt verk, antingen vid själva fotogra— feringen eller vid det efterföljande mörkrumsarbetet kan de tänkas ha bidragit till verket på ett sådant sätt att de enligt 6 & upphovsrättslagen kan ha upphovsrätt gemensamt med fotografen. Det är till och med teoretiskt tänkbart, att fotografens insats är av så underordnad betydelse att han inte räknas som upphovsman.

Vidare innebär ett skydd enligt upphovsrättslagen att det ges skydd också mot plagiat. En sådan utvidgning av ensamrätten innebär att de kvalificerade fotograferna får en behövlig för- stärkning av sitt rättsskydd.

De fotografier som inte kan anses som "fotografiska verk" omfattas inte av det ovannämnda skyddet. Utredningens majoritet föreslår att sådana fotografier ges ett kompletterande skydd. Att

skyddet utformas som ett komplement får betydelse eftersom lagen när det gäller "ickeverk" bara skyddar fotografen, men när det gäller fotografiska verk är det, som anförts ovan, tänkbart att fotografen inte är upphovsman. Det vore inte rimligt om fotografen i den situationen inte ens skulle få det komplet— terande fotografiskyddet.

Härefter görs i det danska betänkandet en genomgång av hur majoriteten vill ha fotorättens materiella innehåll utformat:

Exemplarframställningsrätten är en central rättighet redan i gällande fotorätt liksom i upphovsrätten. Så bör det förbli, både för fotografiska verk och för andra fotografier. Liksom när det gäller den egentliga upphovsrätten bör såsom exemplar- framställning också räknas när ett fotografi "överföres på anordning genom vilken den kan återgivas", t.ex. videoupptagning.

Ensamrätten till offentlig visning är av stor betydelse för fotograferna. Det kan inte råda något tvekan om att både fotografiska verk och andra fotografier bör omfattas av den rätten, som för övrigt också finns i gällande fotolag. Visnings- rätten begränsas dock när det gäller utgivna exemplar.

Beträffande spridningsrätten är det i gällande rätt skillnad mellan fotolagen och upphovsrättslagen. Den senare ger en generell ensamrätt till spridning av exemplar medan fotolagen bara skyddar mot spridning av olovligen framställda exemplar. Om f otorätten skall inarbetas i upphovsrättslagen bör alla fotografier få samma skydd som andra verk.

Också när det gäller ideella rättigheter bör de skillnader som nu finns mellan fotorätt och upphovsrätt tas bort så att upphovs— rättslagens regler kommer att gälla alla fotografier.

Betänkandet behandlar härefter inskränkningarna i fotorätten och vilka justeringar som bör göras i deras innehåll vid en överföring till upphovsrättslagen. De är i korthet följande.

Rätten att framställa enstaka exemplar för enskilt bruk inskränks till att gälla exemplar av offentliggjorda fotografier, dvs. i överensstämmelse med gällande regler i 11 & upphovsrättslagen.

Den danska utredningen anser också att citatregeln i 14 5 första stycket upphovsrättslagen kan göras tillämplig på fotografier om också med "varsamhet". Regeln i 14 å andra stycket, som ger rätt

att återge konstverk i kritisk eller vetenskaplig framställning, och som har sin motsvarighet i 7 5 första stycket fotolagen, bör också göras tillämplig på alla fotografier. På motsvarande sätt föreslår man att den s.k. antologiregeln i 16 & upph0vsrättslagen skall göras tillämplig på fotografier. Regeln har sin motsvarighet i 7 5 andra stycket fotolagen. Skillnaden är endast att upphovsrättslagens regel förutom i undervisning också gäller bruk vid gudstjänst.

Utredningen föreslår vidare att 7 & tredje stycket i den danska fotolagen, som är en tvångslicensregel till förmån för dagstid— ningar, upphävs. Bestämmelsen har inte någon motsvarighet i svensk lag.

Även den s.k. reportageregelni 15 & upphovsrättslagen bör göras tillämplig på fotografier. Därvid påpekas att regeln inte kan tillämpas på pressfotografier, eftersom dessa faller under undantaget i stadgandets sista punkt.

Likaså bör 21 åupphovsrättslagen, som behandlar samma förhål- lande som 15 5 men i relation till film och elektroniska medier, göras tillämplig på fotografier.

Fotolagens regel om att fotografier fritt får utnyttjas i rätts— vårdens och den allmänna säkerhetens intresse bör överflyttas till upphovsrättslagen och ges tillämpning för alla fotografier. Efter det att betänkandet Billedret framlagts har den danska utred- ningen under arbetet med översyn av 2 kap. övervägt om inte denna bestämmelse kunde göras tillämplig på alla verk, alltså inte bara för fotografiska bilder.

Slutligen anser en majoritet i den danska utredningen att tvångslicensregeln i 9 lj fotolagen som ger rätt för radion att mot ersättning men utan tillstånd använda fotografier bör ersättas med den gällande avtalslicensregeln i 22 & upphovsrättslagen.

Beträffande beställda bilder har argumenteringen för och emot att behålla presumtionsregeln följt samma linjer som i Sverige. Utredningens majoritet vill ersätta nuvarande regel, som finns i 5 12 i den danska fotolagen, med en regel av innehåll att när ett fotografi är utfört på beställning har beställaren rätt att använda det i den omfattning som avtalats eller förutsatts vid beställ— ningen. Beställare av fotografiska porträtt skall dock alltid kunna låta återge porträttet i tidningar, tidskrifter eller skrifter med biografiskt innehåll, med mindre annat är avtalat.

När det gäller skyddstiden föreslår utredningens majoritet att den för fotografiska verk skall vara samma som för andra upphovs— rättsligt skyddade verk. För andra fotografier föreslås en skyddstid om femtio år efter framställningsåret.

Lagtekniskt är förslaget uppbyggt så att "fotografiska verk" lagts till i uppräkningen i 1 & upphovsrättslagen.

Som en ny 24 b & införs bestämmelsen om att fotografiska verk fritt kan användas i rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse. Regeln om fotografiska verk som utförts på beställning tas in som 42 a 5. Som tidigare nämnts är bestämmelsen om skydd för andra fotografier placerad i femte kapitlet om de närstående rättigheterna nämligen som 49 a 5. Dess första stycke lyder: "Fotografiske billeder må ikke eftergores eller gores tilgaengelige for almenheden uden fremstillerens samtykke forend 50 är er gået efter udgangen af det år, hvori billedet blev fremstillet. Er billederne genstand for ophavsret, kan denne også göres geeldende." När det gäller att ange vilka regler som skall gälla också för andra fotografier än fotografiska verk har man använt tekniken att hänvisa till de relevanta paragraferna i lagens första och andra kapitel samt till den föreslagna 42 a 5 om beställda bilder.

Beträffande övergångsbestämmelser hänvisas i det danska betän- kandet till den allmänna principen att utvidgningar av upphovs- rätten också kommer sådana verk tillgodo vilkas skydd enligt gällande regler inte har gått ut. I föreliggande fall har man emellertid sett sig föranlåten att gå ifrån denna princip i viss utsträckning. Detta beror på att tillkomsten av spridnings- rättigheter i motsatt fall skulle göra det möjligt för fotograferna att göra tidigare avtal illusoriska, eftersom dessa avtal i enlighet med gällande fotolag endast har behandlat rättigheterna till exemplarframställning. Av samma skäl är det nödvändigt att bevara beställarnas rätt till beställda bilder och att utvidga dessa rättigheter parallellt med det allmänna skyddet. Dessa bestäm— melser finns intagna iå 61 a i majoritetens lagförslag. Paragrafen innehåller dessutom en bestämmelse som vidareför en övergångsbestämmelse från gällande fotolag men som redan är överflödig, eftersom utredningens förslag inte hann träda i kraft innan det gått 25 år från gällande fotolags tillkomst.

Detta var en genomgång av det förslag som majoriteten i den danska utredningen lagt fram. En minoritet, bestående av representanter för Danmarks Radio, den danska tidnings-

utgivareföreningen och den danska förläggareföreningen har invändningar enligt följande.

Till att börja med motsätter sig minoriteten att fotorätten integreras med upphovsrättslagen. En integration skulle medföra att fotografier delas i två kategorier, fotografiska verk och andra fotografier. Gränsdragningen får betydelse bl.a. för fotografiets skyddstid och för vem som är att anse som upphovsman. Detta innebär ökade svårigheter för användarna.

Dessutom uttalar sig minoriteten på en del särskilda punkter. Den

— vill behålla den särskilda tvångslicensen till förmån för dagstidningar i 7 & tredje stycket fotolagen (paragrafen har ingen motsvarighet i den svenska fotolagen) vill inte ersätta tvångslicensen i 9 5 fotolagen med avtalslicensen i 22 & upphovsrättslagen — vill behålla gällande regler om skyddstid vill behålla beställarpresumtionen.

Som skäl för att behålla beställarpresumtionen anför minoriteten i huvudsak att dagspress och television ofta arbetar under stark tidspress och att det därför inte kan-vara rimligt att det skall få ekonomiska konsekvenser om man det enskilda fallet kommer ihåg att få rättighetsöverlåtelsen specificerad. Vidare kan visserligen reklambyråer och liknande företag, som regelbundet sysslar med fotografier utan tvekan tillförsäkra sig de rättigheter de behöver, medan däremot mindre kunniga personer, t.ex. privatpersoner eller småföretagare snabbt kan råka in i svårigheter på grund av att de inte haft problemen klara för sig.

Därutöver har en minoritet om fyra personer, vilka representerar kultur— och undervisningsministerierna samt biblioteks- och folkbildningsorganisationer ansett att en integration bör anstå till dess man gör en revision av hela andra kapitlet i upphovs- rättslagen.

3.2. Norge

Den norska upphovsrättsutredningenhar behandlatdefotorättsliga frågorna, bl.a. integrationsspörsmålet i sitt fjärde delbetänkande, benämnt "Fotografiretten" (NOU 1987116).

Utredningen föreslår att fotografier som är ett resultat av en självständig skapande insats skall ha skydd enligt upphovs— rättslagen (åndsverksloven) som konstverk. För övriga fotogra- fiska bilder skall enligt huvudförslaget fotolagen bibehållas. Den generella undantagsregeln för fotografieri 10 åupphovsrättslagen föreslås därför bli upphävd. Därigenom får de fotografier som når verkshöjd skydd enligt upphovsrättslagen. Utredningen anser att uppräkningen av uttrycksformer i l & upphovsrättslagen inte behöver kompletteras med fotografier; uppräkningen är ändå inte avsedd att vara uttömmande. Utredningen förutsätter för övrigt att relativt få fotografier kommer att nå upp till upphovsrättsligt skydd.

Av hänsyn till de praktiska problem som kan uppstå genom att fotografier kommer in under olika skyddsregler föreslås att vissa av reglerna om rätt till att använda fotografier för vissa ändamål utan rättighetshavarens samtycke också skall gälla fotografier som ges upphovsrättsligt skydd, i stället för reglerna om konstverk.

Beträffande beställda bilder har majoriteten (sex medlemmar) tänkt sig att regleringen av beställda bilder, som nu finns i fotografilovens & 10, skall behållas praktiskt taget oförändrad, dvs. rätten till bilden skall tillkomma beställaren om inte annat avtalats. Den enda föreslagna skillnaden består i att kravet på att avtalet skall ha varit uttryckligt tas bort. En minoritet i utred— ningen (fyra medlemmar) har föreslagit en alternativ regel om beställda bilder av följande innehåll.

"Er et fotografisk bilde fremstilt etter bestilling, er retten gått over til bestilleren i den utstrekning det anses avtalt. Fotografen kan i alle fall stille ut bildet til reklame på vanlig måte såfremt bestilleren ikke forbyr det. Bestilleren kan tillate at bildet blir tatt inn i aviser, tidsskrifter og skrifter med biografisk innhold såfremt fotografen ikke har tatt sarskilt forbehold mot det."

Majoriteten gör förbehåll för det fall att nordisk enhet uppnås om en annan lösning.

I reglerna om skyddstid föreslår utredningen att regeln om att den tiden skall räknas från utgången av fotografens dödsår upphävs. Enligt fotografilovens & 13 varar skyddet 15 år från denna utgångspunkt, dock minst 25 år från utgången av framställ- ningsåret. Utredningen föreslår en allmän regel om att skyddstiden skall vara 50 år från utgången av framställningsåret.

Utredningen har gått igenom fotografilovens regler om avgräns— ning av fotografirätten och har i det sammanhanget också gjort en jämförelse med upphovsrättslagens regler. Därvid anförs följande.

Utredningen föreslår inga begränsningar i rätten till att fram— ställa exemplar av fotografier för enskilt bruk, 5 åfotolagen. Den anser således att det också i fortsättningen skall vara tillåtet att kopiera också icke offentliggjorda fotografier när det sker för enskilt bruk. Enligt 11 & upphovsrättslagen är rätten till att kopiera verk för enskilt bruk begränsad till offentliggjorda verk. Utredningen anser att starka skäl talar för att behålla rätten till kopiering för enskilt bruk även av icke offentliggjorda bilder. Ett sådant förbud skulle utgöra en för stark begränsning i hand— lingsfriheten och skulle knappast bli respekterat.

Fotografilovens 5 7 om rätt till att återge fotografier i kritiska och vetenskapliga framställningar till "klårgjering av teksta" föreslås ändrad i överensstämmelse med åndsverkslovens & 13 andra stycket (14 å andra stycket URL). Enligt fotografilovens & 7 kan det i sådan framställning bara återges enstaka bilder av samma fotograf utan hans samtycke. Enligt förslaget får foto— grafen rätt till vederlag om det i en sådan framställning av populärvetenskaplig karaktär återges mer än en bild av samma fotograf.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i fotografilovenså 8 första stycket upphävs. Den motsvaras av 7 5 första stycket fotolagen och ger rätt att återge fotografiska bilder till "klårgjering av teksta" i undervisningsmaterial. Förslaget kommer att ge rätt till att använda fotografier i samlingsverk för undervisningsändamål enligt samma regler som gäller för konstverk, åndsverkslovens & 15 (16 & URL). Utanför detta område kommer återgivande av fotografier i undervisningsmaterial att förutsätta fotografens samtycke.

Utredningen föreslår också att fotografilovens & 8 andra stycket upphävs såvitt den ger stöd för att mot vederlag återge offentliggjort fotografi i tidningar och tidskrifter i samband med dagshändelser. (Bestämmelsen har ingen motsvarighet i svensk rätt.) Också ett sådant bruk av fotografier kommer enligt förslaget att förutsätta samtycke frän fotografen.

Bestämmelsen i samma lagrum om rätt att mot vederlag använda fotografier i "TV—utsändningar föreslås begränsad till att gälla

Norsk rikskringkasting. Andra TV-bolag kommer hädanefter att få inhämta samtycke från den som disponerar rättigheterna till de bilder de önskar använda (t.ex. en bildbyrå). En minoritet menar att man för NRK:s användning av fotografier bör gå över till en ordning som gäller för konstverk enligt åndsverkslovens & 20 andra stycket (22 å andra stycket URL), dvs. att NRK:s rätt att använda fotografier i TV blir beroende av avtal med en representativ organisation för rättighetshavarna.

Bestämmelserna i fotografilovens & 9 (10 & FotoL) om offentlig visning av fotografier utan rättighetshavarnas samtycke föreslås ändrad i överensstämmelse med reglerna för visning av konst— verk, åndsverkslovens & 23 (25 & URL). Utredningen förutsätter att en sådan ändring inte kommer att ha så stor praktisk betydelse för fotograferna, men det är önskvärt att det så vitt möjligt gäller parallella regler. Om utredningens förslag om upphovsrättsligt skydd för fotografier som uppfyller de allmänna kraven på ett sådant skydd inte genomförs, och om fotografi— skyddet även i fortsättningen skall regleras i en särskild lag, är det knappast skäl till att föreslå en sådan ändring i visnings- reglerna.

Utredningen har övervägt om en särskild fotografilag bör bibe— hållas. Alternativet är att inarbeta fotografiskyddet i en egen paragraf i upphovsrättslagens femte kapitel om närstående rättigheter. Utredningen finner det vara ändamålsenligt att fotograf iskyddet också i fortsättningen regleras i en särskild lag. Det förutsätts att en gemensam nordisk lösning kommer till stånd. Utredningen har utarbetat ett alternativt lagförslag, baserat på att fotografiskyddet inarbetas i åndsverkslovens femte kapitel.

Angående övergångsbestämmelser föreslår utredningen en regel som helt kort säger att den nya lagen träder i kraft den dagen konungen bestämmer och att den också skall gälla bilder som är framställda innan lagen träder i kraft. Detta innebär att inte bara de bilder som vid ikraftträdandet har skydd enligt gällande rätt får del av det utökade skyddet, utan även de bilder för vilka skyddstiden gått ut men som inte framställts tidigare än femtio år innan den nya lagen träder i kraft. Utredningen har övervägt om det bör finnas en övergångsregel för det fall att investeringar gjorts i klichéer o.d. för en utgivning av bilder som blivit fria enligt tidigare lag men vars skydd nu kommer att återuppväckas. Utredningen säger emellertid att en sådan regel är onödig; eventuella övergångsproblem kan avhjälpas genom att man låter det gå en tid från det att lagen antages tills dess den träder i

kraft. Detta är anledningen till att utredningen föreslår att konungen skall bestämma dag för ikraftträdande.

3.3 Finland

Den finska upphovsrättskommittén har behandlat fotorätten som en del i sitt tredje delbetänkande (198717).

Betänkandet behandlar tre huvudfrågor, nämligen - bör sådana fotografier vari skapande och självständighet kommer till uttryck få skydd enligt upphovsrättslagen, — bör beställarpresumtionen justeras på så sätt att fotografi— rätten primärt skulle anses tillkomma fotografen även då det är fråga om beställningsarbete, och - bör skyddstiden förlängas.

Beträffande frågan om fotorätten bör integreras i upphovs- rättslagen säger kommittén att det i första hand är en lagteknisk fråga som i sak inte är väsentlig. Avgörande är i stället hur långt man bör göra enhetliga regler i fotorätten och i upphovsrätten. Kommittén anser att fotorätten i någon mån bör närmas till upphovsrätten.

Efter att bl.a. ha sagt att det vore teoretiskt riktigast att ge fotografier som uppnår verkshöjd skydd enligt upphovsrättslagen finner man ändå att de gränsdragningssvårigheter som skulle uppstå om olika fotografier skulle ges olika skydd, beroende på om de uppnått verkshöjd eller inte, är av avgörande betydelse. Kommittén har därför funnit att fotolagen bör behållas och att däri alla fotografier skall behandlas enligt samma regler. Som nyss sagts föreslår kommittén dock att fotolagens regler något närmas till upphovsrätten.

Härvid behandlas först ensamrättens innehåll. Kommittén påpekar att fotografens rättigheter utgörs av rätten att framställa exemplar och att visa bilden offentligt. En fotograf har däremot inte ensamrätt till spridning, något som tillkommer en upphovsman enligt upphovsrättslagen. En annan betydelsefull olikhet är att föremålet för skyddet enligt fotografilagen är bilden som sådan och inte, såsom enligt upphovsrättslagen, den skapande insats som kommer till uttryck i bilden och som kan ges uttryck genom olika slags teknik och genom många olika fram— ställningssätt medan dess identitet förblir oförändrad. Fotografen har visserligen uteslutande rätt att framställa exemplar av sin

bild genom nyttjande av fotografi, tryck, teckning eller annat förfarande, men å andra sidan skall det enligt förarbetena inte betraktas som kopiering om i anslutning till fotografiet skapas ett nytt självständigt verk. I finsk rättspraxis har detta tillämpats så att en teckning kan betraktas som ett exemplar av ett fotografi om den utgör en mycket noggrann kopia av fotografiet. Om teckningen i någon mån avviker från fotografiet är slutresultatet inte ett exemplar av det ursprungliga fotografiet och fotografen har inte någon på fotografilagen baserad rätt till det. Fotografen har alltså inte någon rätt att bestämma om återgivande av bilden i förändrat skick. Om bilden utnyttjas för reproduktion på så sätt att det görs ändringar i den med vilken metod som helst, konstnärlig eller annan, så är det inte fråga om i fotografilagen avsedd framställning av exemplar och reproduktionen faller utanför fotografens rätt.

Kommittén säger härom att spridning och ändring av bilder numera har en avsevärd betydelse när det gäller nyttjandet av fotografier. De flesta bilder som offentliggörs sprids på något sätt, t.ex. genom publicering i tidningar, som affischer eller som vykort. Det är också vanligt att bilderna ändras i samband med nyttjandet. Numera kan de också bearbetas med digitala pro— cesser. Fotografier kan även användas som förebilder för mål— ningar och teckningar. Det kan då vara fråga om fotografier som står på en konstnärligt hög nivå.

Kommittén föreslår därför att fotografens ensamrätt justeras så att skyddet utvidgas till att gälla framställning av exemplar och visning av bilden även i det fall, att ändring av bilden skett. Detta kan ske genom att orden "i ursprungligt eller ändrat skick" införs i fotografilagens ] 5. En sådan ändring innebär enligt kommittén ett betydligt närmande av fotografilagen till upphovsrättslagen.

Kommittén föreslår däremot inte att ensamrätten skulle utvidgas till att också omfatta rätt till spridning av fotografier. Skälet härtill är att spridning av fotografier helt baseras på avtal om reproduktion och visning. Om en spridningsrätt införs skulle det medföra stora ändringar av avtalspraxis på området och de villkor som gäller mellan fotograferna och nyttjarna. Införande av spridningsrätt skulle dessutom föranleda behov att överväga begränsningar i rätten i enlighet med vad som i upphovsrättslagen stadgas t.ex. beträffande litterära och musikaliska verk.

Beträffande beställda bilder förs i betänkandet en diskussion om presumtionen bör ändras eller inte. Argumenten som förs fram för de olika ståndpunkterna överensstämmer nära med motsvarande diskussioner i övriga nordiska länder. Kommittén säger samman— fattningsvis att den inte är övertygad om att från fotografernas synpunkt något större behov skulle finnas att justera stadgandet om beställarpresumtionen. Några reella praktiska svårigheter har inte kommit till kommitténs kännedom. Kommittén är å andra sidan heller inte övertygad om att en sådan ändring av stad— gandet som fotograferna har önskat skulle leda till några särskilda svårigheter för användarna när det gäller anskaffning av fotografier. Enligt kommitténs uppfattning bör stadgandet enligt vilket rättigheterna till beställda fotografier tillkommer beställaren behållas oförändrat. Mellan fotograferna och bestäl— larna kan avtalas att somliga nyttjanderätter kvarstår hos fotografen.

Kommittén föreslår dock två förändringar i bestämmelsen som i den finländska fotografilagen finns i 15 5. Enligt förslaget skall paragrafens första stycke lyda på följande sätt.

Då fotografi framställs på beställning, övergår rätten till det med de begränsningar som följer av 2 5 till beställaren, såvida ej annat uttryckligen avtalats. Fotografen får dock på sedvanligt sätt ställa ut bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren förbjuder det.

Denna lydelse innebär i två avseenden ändringar i jämförelse med gällande rätt. Dels markeras att rätt till beställd bild uppstår hos fotografen och övergår till beställaren och uppstår alltså inte hos beställaren, dels kvarstår den ideella rätten hos fotografen. Den nya lydelsen skulle enligt kommittén göra den finländska lagen tydligare och bekräfta vad som redan för närvarande anses vara gällande rätt. En minoritet (tre ledamöter) önskar att 15 & ändras på så sätt att rätten till beställd bild kvarstår hos fotografen och övergår till beställaren endast i den omfattning som avtalats.

När det till slut gäller skyddstiden föreslår kommittén att den skall vara femtio år från framställningsåret för samtliga fotogra— fier. Inte heller i detta avseende vill alltså den finska kommittén göra skillnad på olika slags fotografier. Man anpassar sig till de övriga nordiska länderna genom att f ramställningsåret skall tjäna som utgångspunkt och inte året för offentliggörandet. Övergångsbestämmelserna är utformade så att endast sådana bilder

för vilka skyddet inte har gått ut enligt gällande regler omfattas av den förlängda skyddstiden.

I två avseenden är kommittén oenig. En 'minoritet om tre medlemmar vill att reglerna om skyddstidens längd skall lämnas oförändrade. Det gäller inte bara fotorätten utan också det i en annan del av betänkandet framlagda förslaget till förlängning av skyddstiden för utövande konstnärer m.fl. En annan minoritet om fyra medlemmar menar att skyddet för fotografier borde ha inordnats i upphovsrättslagen och att f otografilagen borde upphävas. Tre av dem menar dessutom att skyddstiden för alla fotografier bör vara 50 år från fotografens död och att beställarpresumtionen bör upphävas.

4. FRAMFÖRDA ÖNSKEMÅL OM ÄNDRINGAR I FOTOGRAFIRÄTTEN

4.1 Motioner i riksdagen

Motioner om ändringar i rätten till fotografisk bild har under senare är flera gånger lagts fram i riksdagen. De har dels gällt frågan om rätten till beställda bilder, dels frågan om fotografi- rättens integration i URL. Under 1981/82 års riksmöte väcktes sålunda fyra motioner om rätten till fotografisk bild. I dessa jämförs å ena sidan fotografernas skydd enligt FotoL och å andra sidan det skydd som upphovsmän har enligt den upphovs— rättsliga lagstiftningen. Motionärerna pekar på att fotografer till följd av 14 5 har en svagare rättslig ställning än övriga grupper som omfattas av upphovsrätt. Fotografen förlorar sålunda den ekonomiskt betydelsefulla rätten att mångfaldiga bilden. Vidare framhålls att användningen av fotografier ökat mycket starkt sedan lagens tillkomst och att bilder i dag beställs främst av annons— och reklambyråer, bokförlag, tidningar och tidskrifter, industrier och statliga organ. Det anförs att det kan vara svårt att förhandla och nå avtal med så starka förhandlingsparter. Också den synpunkten förs fram att beställaren ofta har en starkare ställning genom att han erbjuder ett uppdrag.

Lagutskottet (LU l981/82:22) uttalade vid sin behandling av motionerna att det finns starka skäl för att fotografernas rättigheter i förhållande till beställare av bilder bör förstärkas. Utskottet förklarade sig dela motionärernas uppfattning att bestämmelserna i FotoL i detta hänseende bör bli föremål för översyn. Utskottet fann emellertid att några tilläggsdirektiv eller särskilda uttalanden inte behövdes mot bakgrund av de pågående nordiska utredningarna på området. Motionerna och utskottets betänkande lämnades därför över till utredningen för att tas i beaktande under utredningsarbetet. Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden.

Vidare förelåg vid 1986/87 års riksmöte en motion som behandlade fotografirätten. Huvudyrkandet var att fotograf irättens integra— tion i URL skulle utredas. I andra hand borde 14 5 FotoL ändras så att beställarpresumtionen endast skulle gälla fotografiska porträtt. Lagutskottet avstyrkte i sitt betänkande (LU 1987/88z9)

bifall till motionen med hänvisning till att de båda önskemålen skulle komma att prövas av utredningen. Riksdagen biföll utskottets förslag.

Också vid 1988/89 års riksmöte behandlades en motion med hem— ställan om att fotografireglerna integreras i URL. Lagutskottet hemställde i sitt betänkande (LU 1988/89:26) att riksdagen skulle avslå motionen under hänvisning till att frågan om fotorättens integration behandlades av upphovsrättsutredningen. Riksdagen biföll utskottets förslag.

Slutligen har till 1989/90 års riksmöte ånyo två motioner ingivits om en integration av fotografirätten i URL.

4.2. Framställningar till utredningen

4.2.1. KLYS framställning

Ien framställning till upphovsrättsutredningen från januari 1986 med förslag till ändrad lydelse av URL och FotoL tar Konst— närliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) bl.a. upp frågan om en integrering av fotografirätten i URL.

KLYS konstaterar därvid till en början att den Svenske lag— stiftaren vid genomförandet av 1960 års lagar hade den prin— cipiella inställningen att fotografier inte borde behandlas annor- lunda än andra konstnärliga verk. Att man ändå valde lösningen med en separat fotografilag som exklusivt behandlade fotogra— fiska bilder berodde enligt departementschef en dels på praktiska skäl, bestående i att det skulle uppstå besvärliga gränsdrag— ningsproblem om man inte behandlade alla fotografiska bilder enligt samma regler, dels på att man ville värna om den nordiska rättslikheten. KLYS påpekar att lagutskottet ju dock gjorde avkall både på gränsdragningsproblemet och den nordiska rätts— likheten genom att införa regeln om längre skyddstid för konstnärliga och vetenskapliga bilder.

KLYS anför flera skäl för en integrering: - Den som vill utnyttja en fotografisk bild vill ofta samtidigt

utnyttja annat skyddat material, t.ex. text. Den som kopierar en sida för enskilt bruk ur en tidning, den som vill banda

ett TV-program för att använda i något sammanhang, privat eller offentligt, har med nuvarande utformning av skyddet att söka efter tillämpliga regler i två olika lagar. Reglerna stämmer visserligen ofta men inte alltid. Den tekniska utvecklingen har medfört att sådana kombinerade utnytt— janden har blivit allt vanligare. Det blir därför alltmer betydelsefullt att lika regler gäller för olika typer av verk och prestationer.

- En praktisk effekt av en integrering av fotoskyddet i URL blir att ingen längre behöver ställa sig frågan om vad som menas med ett fotografi. Med dagens olika tekniker för bildframstållning kan man inte alltid omedelbart av en bilds utseende dra slutsatsen om med vilken metod den fram—- ställts. Många bilder ligger i gränslandet mellan fotografi och traditionell bildkonst. Ett inarbetande av fotoskyddet i URL gör det tekniska förfaringssättet vid framställningen av bilden betydelselös för bildens innehåll.

— För fotografikonstens och fotografernas del skulle det länge eftertraktade målet uppnås: en i lagen uttalad jämställdhet med andra konstarter. Det skulle utan tvekan ha en status— höjande effekt för fotografikonsten och för fotograferna som konstnärer.

KLYS framhåller slutligen också att en förutsättning för att en integrering av fotoskyddet i URL är att den kan göras på ett sådant sätt att samma regler blir gällande för fotografier som för bildkonstverk i övrigt samt att skyddet för de fotografier som inte når upp till kravet på verkshöjd ordnas på ett sådant sätt att upphovsrättslagens regler blir gällande även för dem.

4.2.2. Framställningar beträffande beställarpresumtionen

Beträffande frågan om rätten till beställda bilder har vi fått del av åtskilliga framställningar. Från fotografhåll, bl.a. i skrivelse från Svenska Fotografernas Förbund, har anförts att fotografer numera oftast inte längre är anställda utan uppträder själv— ständigt på frilansbasis och att deras verksamhet numera inte riktar sig så mycket till enskilda personer som till större beställare, såsom tidningar, bokförlag, industrier och annonsbyråer. Därför, menar man, är den gällande regleringen av beställda bilder otidsenlig. Den utgår från uppfattningen att det

är beställaren och inte fotografen som typiskt sett är den svagare i avtalssituationen.

4.2.3. Önskemål om ändringar i skyddstiden

Önskemålet att kvalificerade fotografier bör behandlas fullt ut på samma sätt som upphovsrättsligt skyddade verk infriades vad gäller skyddstiden genom bestämmelsen i 1960 års lag att fotografier av konstnärligt och vetenskapligt värde skall ha den längre skyddstid som gäller för upphovsrättsliga verk i allmänhet. På vissa håll har man anfört betänkligheter mot denna lösning, bl.a. därför att den skapar två kategorier av fotografier, som det dessutom är svårt att skilja åt. Många har hävdat att bestäm— melsen är svårtolkad, och i varje fall råder olika meningar om dess rätta innebörd. Mot bestämmelsen har också riktats kritik av principiellt slag, som går ut på att med det har införts kriterier för bedömningen av skyddade alster - dvs kvalitetskrav i vissa hänseenden — som sägs vara upphovsrätten främmande. Såvitt känt har rättslig prövning påkallats i hittills endast ett fall; Stock— holms tingsrätt har haft att i ett fall bedöma om ett fotografi var konstnärligt eller inte. Domen har ännu inte slutligt avgjort. Det är omvittnat att denna brist på rättspraxis mera beror på att utfallet av en rättslig prövning har framstått som oberäkneligt än på att fall värda prövning skulle ha saknats. Det har framhållits att man sålunda ibland hellre har räknat alla skyddsvärda fotografier till den kvalificerade kategorien eller tvärtom hellre har utgått ifrån att t.ex. alla pressfotografier äldre än 25 år är fria. I den sistnämnda situationen sägs många fotografer ha fått falla undan. Man har menat att rättsläget är på flera sätt otillfredsställande, att det är ett läge som skapar onödiga konflikter.

I första hand har man velat råda bot på den besvärliga situa— tionen genom att förlänga skyddstiden för de "vanliga" fotogra— fierna till 50 år, en skyddstid som ansetts önskvärd för dem även av flera andra skäl, såsom fotografiernas bättre tekniska kvalitet. Åsikten att en enhetlig skyddstid om 50 år vore att föredra har också framförts.

5. ÖVERVÄGANDEN 1 INTEGRATIONSFRÅGAN

5.1. Skyddets objekt

5.1.1. Skyddets objekt enligt FotoL

En grundläggande skillnad mellan URL och FotoL ligger i hur föremålet för skyddet bestäms. För att. ett alster skall kunna åtnjuta skydd enligt URL krävs att det är fråga om ett verk, som ger uttryck för sin upphovsmans självständiga skapande insats; det skall ha uppnått "verkshöjd".

Skyddsobjektet enligt FotoL är däremot rent tekniskt definierat; det skall vara fråga om en bild som tillkommit genom fotografi eller därmed jämförligt förfarande. Här uppställs inte något krav på verkshöjd eller annat kvalitetskrav.

Lagen definierar inte närmare vad som anses med fotografi men den beskrivning som auktorrättskommittén gjorde har blivit allmänt vedertagen: "Med uttrycket får i överensstämmelse med teknisktspråkbruk förstås bild, som uppkommitunder inverkan av ljus på därför känsliga ämnen. I allmänhet är fråga om synligt ljus, men även bilder som uppkommit under inverkan av annan strålning, såsom ultraröd eller ultraviolett sådan, röntgenstrålar osv. äro att hänföra under lagen." (SOU l956:25 s. 470.)

Enligt nordisk uppfattning måste bilden vara fixerad, men det kan ske inte bara genom konventionella fotografiska metoder, utan också genom Videoteknik eller liknande. Vidare omfattas också bilder framställda genom ADB-teknik, så länge de blir till genom ljus eller liknande strålenergi. Om bilden framställs rent elek— troniskt, t.ex. genom databaserade ritsystem (s.k. CAD, computer— aided design) är det däremot inte fråga om fotografisk bild i lagens mening. Som ovan nämnts menade auktorrättskommittén att röntgenbilder föll under lagen. Men kravet på att det är ljus som skall ha inverkan på ett därför känsligt ämne förefaller utesluta andra sätt att framställa bilder. Det gäller t.ex. positron- kameror som framställer bilder med hjälp av isotoper. Det gäller även bilder tagna med elektronmikroskop.

Fotokopior skyddas inte, och inte heller offsetplåtar och liknande företeelser som bara är mellanled i en reprografisk framställning, jfr NJA 1979 s. 70. Att rättspraxis kommit fram till detta kan inte bero på att fotokopieringsförfarandet i och för sig skulle falla utanför lagens definition av fotografi. Det kan i stället vara så att man tagit fasta på att vad som skall skyddas är en fotografisk bild. Däri ligger ett krav på en viss individualitet. I den riktningen talar också att lagen förutsätter att rätten till en bild uppstår hos en fysisk person.

Det "egentliga Skyddsobjektet" är det material som direkt utsatts för ljuspåverkan och på vilket bilden framkallats, dvs. vanligen negativet. Positiva bilder som framställs på grundval av negativet är i så fall att anse som exemplar av fotografiet. Som exemplar av den fotografiska bilden anses naturligtvis inte bara sådana som framställs genom fotokemiska metoder utan även genom foto- mekaniska tryckmetoder. När lagstiftningen om fotografisk bild kom till rådde en viss osäkerhet om detta, något som är den ursprungliga anledningen till att FotoL i likhet med Bern— konventionen särskilt utsäger att också bilder som framställs genom ett med fotografi jämförligt förfarande åtnjuter skydd.

Filmer åtnjuter skydd som filmverk enligt URL, men varje f ilmruta som filmen består av är skyddad som fotografisk bild enligt FotoL.

5.1.2. Något om verkshöjd och kategoriindelning

Om fotografier skulle skyddas enligt URL följer att verks— begreppet måste gälla också för dem. Frågan är då om det också innebär att fotografier måste indelas i olika kategorier, de som är verk och de som inte är det. Det kan naturligtvis medföra problem för den som vill använda ett visst fotografi, men det torde i och för sig inte innebära några nya problem för rätts— tillämpningen. Om detta säger Gösta Eberstein i sitt särskilda yttrande 1 auktorrättskommitténs betänkande (SOU l956:25 s. 500):

".. upprätthållandet av den allmänna regeln om skydd för konstnärligt skapande i vilken form det än framträder [är] så viktigt, att man i fråga om fotografiskyddet, liksom tidigare då upphovsmannarätten utsträcktes till nya konstarter (konst- hantverket och konstindustrien), måste taga olägenheten att lägga dylika — låt vara vanskliga - avgöranden på domstolarna,

till vilkas hjälp ju ock kvalificerade sakkunniga stå till förfogande. Alldeles likartade problem ha domstolarna redan tidigare upprepade gånger måst lösa, då de ställts inför sådana frågor som exempelvis huruvida ett orreforsglas eller en stålrörsstol vore att anse som alster av konsthantverk eller konstindustri. Även om någon i ett eller annat fall förmenat, att ett domstolsbeslut bort gå i en annan riktning än som skett, faller det ingen in att av denna grund vilja utesluta konsthantverket och konstindustrien från upphovsmannarätt. På samma sätt bör man resonera även i fråga om de konstnär— liga fotografierna."

Det var för övrigt Eberstein som var den ivrigaste förespråkaren för att fotografier skulle kunna få upphovsrättsligt skydd och hans tankar hade stor betydelse för första lagutskottets ställ- ningstagande om skyddstiden.

I det danska betänkandet Billedret (1063/1986) har man inte ansett att verkshöjdsbestämningen kräver en mer omfattande utläggning. Man uttalar endast att upphovsrättsligt skydd förutsätter att fotografiet uppfyller det krav som normalt ställs på litterära och konstnärliga verk. Det skall vara fråga om ett resultat av en skapande insats och den skall bära prägel av upphovsmannens individualitet. I betänkandet betonas också det självklara att ju mer skyddsreglerna för fotografiska verk och övriga fotografier stämmer överens med varandra, desto mindre blir gränsdragningsproblemen och desto färre antalet tvister.

Även i det norska betänkandet framhålls att kategoriindelningen av fotografier kan medföra gränsdragningsproblem. Utredningen anmärker till en början att med hänsyn till att det upphovs— rättsliga skyddet blir ett komplement till det allmänna fotografi— skyddet, torde den längre skyddstiden utgöra det huvudsakliga praktiska värdet med ett upphovsrättsligt skydd. Sedan diskuterar man något vilka krav som skall ställas på en fotografisk bild för att den skall få upphovsrättsligt skydd, dvs. vilka faktorer som medför verkshöjd. Utredningens majoritet avvisar härvid en uppfattning som hävdats från fotografhåll, nämligen att ett fotografi är ett verk när det är resultatet av ett medvetet val av motiv, kameraplacering, tid, belysning, bildbeskärning och efterbehandling. Majoriteten uttalar att dessa kriterier är typiska för det professionella fotografiet som det fotografirättsliga skyddet primärt är avsett för; om professionella fotografier som huvudregel skulle komma in under upph0vsrättslagen skulle det inte vara stort behov för ett speciellt skydd för "övriga foto-

grafier". Majoriteten menar vidare att sådana omständigheter som att ett fotografi likaväl som ett konstverk kan förmedla stäm— ningar eller att ett fotografi kan återge händelser av historiskt intresse inte har någon betydelse för verkshöjdsbedömningen. Det är ju inte innehållet i ett verk som får skydd enligt upphovs— rättslagen. Majoriteten uttalar sammanfattningsvis att man bör ställa speciella krav på kreativitet och individualitet för att det skall få skydd enligt upphovsrättslagen; "profesjonel dyktighet er ikke nok". Denna grundinställning medför att det enligt den norska utredningens mening bara blir ett litet antal fotografier som når verkshöjd.

I länder med anglosachsisk rättstradition har däremot alla fotografier som inte är kopior av andra fotografier copyright— skydd. I den nya "Copyright, Designs and Patents Act 1988" räknas fotografier till konstverk och åtnjuter samma skyddstid som dessa, dvs. i första hand till utgången av femtionde kalen— deråret efter upphovsmannens död.

Den västtyska lagstiftaren kan sägas beträda en medelväg i detta avseende. I Västtyskland har fotografiska bilder sedan länge haft skydd såsom konstverk. I 1965 års upphovsrättslag delades de upp i två kategorier, Lichtbildwerke (fotografiska verk) och Licht— bilder (övriga bilder). De fotografiska verken skyddas såsom konstverk. För de övriga bilderna stadgar lagen i 5 72 att de skall vara skyddade de med motsvarande användning (in ent— sprechender Anwendung) av bestämmelserna om rättens innehåll i lagens första del.

Enligt Schricker (Urheberrecht, Kommentar herausgegeben von Professor Gerhard Schricker, Miinchen 1987, 5 72, Rdnr. 9) skall därmed förstås följande. De regler, som gäller för verk beträf— fande de ideella och ekonomiska rättigheterna, om rättens övergång och om inskränkningarna i rätten, skall gälla också för övriga fotografiska bilder. Lokutionen "motsvarande användning" innebär bl.a. att skyddets objekt är det konkreta fotografiet såsom fysiskt föremål och alltså inte ett abstrakt verk som materialiserat sig i den fotografiska bilden. Därmed består ensamrätten till exemplarframställning huvudsakligen av rätt att kopiera bilden i oförändrad form. Visningsrätten är i praktiken av samma omfattning som för verk, eftersom fotografiska bilder när de visas i exempelvis television nästan alltid återges i oförändrad form.

I bara två avseenden har den tyska lagen särregler för de övriga bilderna. Den ena säger att rätten till bilden tillkommer "der Lichtbildner". Därmed avses den som självständigt åstadkommit den fotografiska bilden, i så måtto att han bestämt motiv, beskärning,avståndsinställning,djupskärpa,dvs.allainställningar och dessutom själv bestämt när slutaren skall utlösas. Detta gäller även om han fått i uppdrag att ta bilden. Det påpekas att i en fotoautomat är rättsinnehavaren den som utlöser kameran, dvs. vanligen den avbildade själv (Schricker a.a. & 72, Rdnr. 18). Den andra särregeln gäller skyddstiden. De fotografiska verken åtnjuter den allmänna skyddstiden enligt den tyska lagen, dvs. upphovsmannens livstid och 70 år därefter. För övriga bilder gäller sedan 1985 en differentierad skyddstid, i det att sådana bilder som utgör historiska dokument (Dokumente der Zeit— geschichte) är skyddade i 50 år från framställningsåret, medan övriga "övriga bilder" har skydd i 25 år från framställningsåret.

Det kan också vara lämpligt att något beröra vad som enligt tysk doktrin skall krävas av en fotografisk bild för att den skall utgöra ett "Lichtbildwerk". Därom säger Schricker (a.a. & 2, Rdnr. 113) att den skall uppvisa individualitet och skaparhöjd, dvs. det vanliga upphovsrättsliga kravet. Bilden måste förmedla ett individuellt betraktelsesätt eller en konstnärlig uttryck hos fotografen. Detta kan åstadkommas genom motivvalet, en ovanlig beskärning eller ett ovanligt perspektiv, genom fördelning av ljus och skugga, bildskärpan, eller genom val av det riktiga ögon— blicket för tagningen. Men det kan också bestå i olika åtgärder efteråt i mörkrummet eller vid retusch och montage. Fotografiska verk skiljer sig i allmänhet från övriga bilder därigenom att de utöver den rena avbildningen förmedlar en stämning eller på ett inträngande sätt framställer en problematik, som väcker efter— tanke hos betraktaren. Den stora massan av alldagliga bilder som rent hantverksmässigt avbildar det fotograferade är inte foto- grafiska verk. Dit hör "Gegenstandsfotografien" som har till uppgift att så naturtroget som möjligt återge ett föremål.

En annan utgångspunkt har Gunnar Karnell i uppsatsen Photo- graphy — A Stepchild of International Conventions and National Laws on Copyright (Copyright, mars 1988). Han menar att gränsdragningsproblemen med fördel kan lösas genom att alla fotografier ges skydd som verk.

Hans resonemang går i stort ut på följande. Om alla fotografier (som inte är kopior av andra fotografier) skulle få det fulla upphovsrättsliga skyddet, innebär det att originella och ambitiösa

fotografier (som i brist på bättre term kan kallas kvalificerade fotografier) kommer att få samma skydd som triviala amatör— fotografier, ett skydd som de triviala fotografierna i och för sig inte behöver. Det gör emellertid inte så mycket, eftersom skyddsomfånget är så olika. Ju mindre originell bilden är, desto mindre är dess skyddsomfång. Därmed menas att ett amatör- fotografi av exempelvis stadshuset i medljus en solig dag är så litet originell att den inte kan utsättas för plagiat; varje annan bild av stadshuset under liknande förhållanden är resultat av legitimt dubbelskapande. Exemplarframställningsrätten till ett sådant fotografi är därmed i praktiken inskränkt till ett rent kopieringsskydd. För mer originella och individuella bilder är däremot skyddsomfånget större. En omsorgsfullt arrangerad och ljussatt bild, föreställande t.ex. en bil, avsedd att användas i reklamsammanhang kan däremot eftergöras, dvs. plagieras. Det är också för den typen av bilder och för de konstnärliga fotogra— fierna som det upphovsrättsliga rätten att förfoga över verket i ursprungligt eller ändrat skick har betydelse.

Mot detta synsätt kan invändas att man sätter verkshöjdsribban för lågt. Ett minimikrav för upphovsrättsligt skydd är att alstret har en individuell prägel och att risken skall vara liten att två personer ger alstret exakt samma utformning; risken för dubbelskapande skall vara liten. Detta framhöll mönster— skyddsutredningen i fråga om alster av brukskonst i sitt betänkande Mönsterskydd (SOU 1965:61 s. 208):

Det är, även ur allmän synvinkel, besvärande att behöva räkna med förekomsten av flera anspråk på upphovsrätt till pro— dukter med överensstämmande eller snarlika utseenden. Man kan därför med fog hävda, att ett krav för erhållande av upphovsrättsligt skydd på brukskonstområdet bör vara att produkten tack vare en individuell utformning icke riskerar att framkomma också genom annans självständiga skapande. Utredningenanserattdenna skyddsförutsättningsammanfaller med det krav på att verket skall vara präglat av upphovs- mannens individualitet, som brukar framhållas isammanhanget och som emellanåt uttryckes så att en viss »verkshöjd» måste föreligga.

Enligt vår uppfattning ligger emellertid saken något annorlunda till med fotografier. Det är för alla praktiska syften inte svårt att i detta sammanhang skilja ett fotografi från andra alster. När det gäller exempelvis brukskonst är däremot den nedre gränsen för vad som är alster av brukkonst och vad som är triviala

nyttoartiklar, och som avgjort inte skall skyddas av upphovsrätt, oklar. Redan enligt gällande rätt har ju däremot alla fotografier kopieringsskydd och visningsskydd, dvs. det skydd som de triviala fotografierna skulle få även om de förs in under URL.

Nyss nämndes att den upphovsrättsliga ensamrätten att förfoga över verket också i ändrat skick skulle få betydelse för de kvalificerade fotografierna. Saken har nyligen varit föremål för Högsta domstolens bedömande. HD har i en dom (NJA 1989 s. 315) avgjort en tvist om huruvida två teckningar var exemplar av fotografiska bilder. HD fann att tecknaren hade använt fotogra— fierna såsom förlaga, i ena fallet mot tecknarens bestridande. HD:s majoritet menade dock att teckningarna bl.a. saknade vissa speciella fotografiska egenskaper i fotografierna. Dessa bestod i ljusskildringen, gråskalan och spelet mellan svart och vitt. Teckningarna hade andra skuggspel och andra kontraster.

HD:s motivering medför att det räcker med mycket små avvikelser i teckningen i förhållande till fotografiet för att teckningen inte skall anses som ett exemplar av den fotografiska bilden. Målet illustrerar tydligt skillnaden mellan det skydd mot kopiering som FotoL ger och det skydd mot plagiat som URL erbjuder. Om tecknaren i målet inte hade haft ett fotografi utan t.ex. en målning som förlaga och saken därmed bedömts enligt URL hade målet säkerligen fått en annan utgång.

5.2. Skyddets subjekt

Enligt l 5 FotoL tillkommer rätten till en fotografisk bild framställaren, fotografen. I prop. l960:17 (s. 330) säger departementschefen att det "i allmänhet är självklart att såsom fotograf anse den person som manövrerat själva kameran, som »tagit bilden». Om någon annan anvisat eller arrangerat motivet bör detta icke medföra att denne erhåller någon rätt till bilden, eftersom rätten icke avser motivet." Enligt en presumtionsregel i 3 & FotoL skall som fotograf anses den vars namn, firma eller allmänt kända signatur på sedvanligt sätt utsätts på exemplar av bilden eller anges då bilden visas offentligt. Regeln överens— stämmer nära med motsvarande bestämmelse i 7 & URL. En skillnad är att URL inte tar upp "firma" utan endast namn, pseudonym eller signatur. Att FotoL också nämner "firma" betyder dock inte att inte även fotografirätten alltid ytterst härleds till en fysisk person.

När det gäller beställd bild är det beställaren som har rätten till bilden, om inte annat avtalats (14 & FotoL). Regeln innebär att rätten uppstår hos beställaren, inte att den överläts till honom.

FotoL skiljer sig väsentligt från URL när det gäller att ange vem som innehar skyddet. Enligt 1 & URL tillkommer skyddet den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk. Det innebär att alla som har medverkat vid framställningen av ett verk och som därvid har gjort en så självständig skapande insats som 1 & kräver har upphovsrätt till verket. Om flera medverkat till ett verk kan de få gemensam upphovsrätt enligt 6 & URL. Rätten till en fotografisk bild tillkommer enligt nordisk uppfattning däremot bara fotografen. Som nyss nämndes kan personer som arrangerat motiv eller liknande inte få del av fotografirätten. Inte heller en efterföljande medverkan vid mörkrumsarbetet är skyddad enligt FotoL.

Om fotografirätten integreras i URL kommer dessa regler att gälla också för fotografiska verk. Med ett upphovsrättsligt betraktelsesätt kan varje självständigt skapande insats vid tillkomsten av ett fotografi resultera i något som kan bli skyddat. Vid t.ex. reklamfotografering kan det vara så att någon annan än fotografen bestämmer hur bilden skall se ut genom att t.ex. bestämma ljussättningen. Också en skapande insats efteråt i mörkrummet kan ges skydd.

Detta torde emellertid endast i undantagsfall få några praktiska konsekvenser. Det skulle visserligen bli svårt för en bildanvändare att finna ut om någon annan än fotografen har upphovsrätt till en viss bild. Å andra sidan torde det vara främst när det gäller fotografier som framställs på någons uppdrag som andra än fotografen medverkati bildframställningen påett upphovsrättsligt relevant sätt. Det innebär bl.a. att om beställaren av en bild medverkat vid framställningen så att han är att anse som medskapare, får han med stöd av 6 & URL möjlighet att kon- trollera användningen av bilden. För övrigt torde det i dessa situationer finnas möjlighet att i avtal klargöra rättigheternas fördelning mellan fotograf och andra medskapare. Dessutom är det inom andra konstarter vanligt att konstnären har medhjälpare som utför stora delar av arbetet. Skulptörer har t.ex. ofta hjälp av särskilda personer vid gjutningen av sina verk. En konstnär som skapar en gobeläng anlitar ofta hjälp för vävningen av det färdiga verket. Detta brukar inte förorsaka några upphovsrättsliga tvister och är i varje fall inte något skäl för ett annat betrak— telsesätt.

I sammanhanget kan också nämnas att den nyss nämnda presum- tionsregeln i 7 & URL är till hjälp i denna situation.

I vissa fall är det inte alldeles naturligt att tänka sig att en fotografisk bild är framställd av en bestämd person. Det gäller t.ex. kameror som är uppsatta på olika platser i bevakningssyfte. Dessa tar bilder antingen mer eller mindre kontinuerligt eller genom att utlösningsmekanismen sätts igång genom fotocell eller liknande anordningar. I det sammanhanget torde den som enligt lagens uttryckssätt "framställer" bilden vara den som bestämmer vilken bild som skall fixeras. Detsamma torde gälla bilder som tas från satelliter. Frågan om vem som skall anses ha den ursprung— liga rätten till bilden torde emellertid ha ringa praktisk betydelse, eftersom rätten till sådana bilder i alla praktiska fall torde ha övergått till uppdragsgivare eller arbetsgivare.

6. FÖRSLAG 1 INTEGRATIONSFRÅGAN

6.1. Inledning

6.1.1. Kapitlets uppläggning

Vi avser att lägga fram förslag om fotografirättens integration i URL. Som en bakgrund till förslaget inleder vi därför detta kapitel med att ange varför en integration enligt vår mening är ef tersträvansvärd.

För att en integration skall vara ändamålsenlig bör URL innehålla så få särregler som möjligt om fotografier. Dessutom är det önskvärt att undvika de gränsdragningsproblem som uppkommer om fotografier indelas i olika kategorier. Därför kommer vi att senare i kapitlet att undersöka i vad mån man i ett integra— tionsförslag kan avvara Specialregler för fotografier. Vi kommer där att behandla såväl i vad mån olika kategorier av fotografier behöver särskiljas från varandra som om särregler för fotografier i förhållande till andra konstverk behövs när det gäller rättens innehåll, inskränkningarna i rätten och vissa övriga hänseenden, bl.a. beställda bilder.

6.1.2. Fördelar med en integration

Av såväl praktiska som kulturpolitiska skäl bör enligt vår mening fotografier behandlas som andra konstverk i URL. Det bör inte spela någon roll om en viss bild är ett fotografi eller någon annan typ av konstverk, något som har betydelse när allt fler konstnärer använder sig av fotografier som förlagor eller som element i sina konstverk. En integration leder till en sådan jämställdhet mellan fotografier och konstverk.

Vi har också ansett det vara angeläget att fotografier får ett skydd mot återgivande även i ändrat skick. Detta skulle ge kvalificerade fotografer skydd mot att andra, t.ex. tecknare, utan samtycke använder deras fotografier som förlagor för sina alster. Det ovan (avsnitt 5. 1 .2) relaterade HD—avgörandet NJA 1989 s. 315 visar att FotoL ger ett otillräckligt skydd för fotograferna i

detta avseende, eftersom lagen enligt HD:s mening skall tolkas så restriktivt att det innebär att en teckning kan vara praktiskt taget identisk med ett fotografi utan att vara ett exemplar av det i lagens mening. Vi menar att detta är otillfredsställande. Genom en integration av fotografirätten i URL får fotograferna ett skydd mot sådana åtgärder.

En sådan utvidgning av skyddet för fotografier har också betydelse i en tid när möjligheterna drastiskt ökar att genom datateknik och elektronik, t.ex. genom s.k. "paintbox", snabbt och enkelt förändra bilder.

Också i andra sammanhang skulle ett skydd mot eftergörande, dvs. plagiat, få betydelse: I det danska betänkandet anförs att det utgör ett välbehövligt tillskott i skyddet för konstnärligt arbetande fotografer. Det kan också ha stor ekonomisk betydelse t.ex. för reklambyråer som, om de förvärvat rättigheterna till en bild, kan förhindra att andra byråer "snyltar" på deras skapande insatser. Det utökade skyddet hindrar också en illojal utnyttjare att göra ändring i en bild bara för att sedan kunna hävda att det inte är fråga om exemplarframställning av den ursprungliga bilden när han mångfaldigar sin ändrade bild.

Till de skäl som talar för en integration hör bl.a. att det är praktiskt för en utnyttjare att samma regler om skydd gäller för text och bild när dessa förekommer tillsammans. Detta är fallet t.ex. i illustrerade böcker eller när en journalist och en fotograf tillsammans skickas ut på ett uppdrag.

Det kan vidare förutsättas att den tekniska utvecklingen kommer att medföra nya sätt för bildskapande med hjälp av datorteknik, nya typer av strålning och liknande. Detta innebär att det uppkommer allt fler fall där det är svårt att bara genom att betrakta en bild avgöra om den tillkommit genom fotografi (eller därmed jämförligt förfarande) eller inte.

För närvarande råder det paradoxala rättsläget att en skissartad teckning, som en fotograf gör inför ett planerat fotografi, får skydd enligt URL i fotografens livstid och femtio år därefter. Det färdiga fotografiet får däremot bara det mer begränsade skyddet enligt FotoL, som dessutom enligt huvudregeln inte varar i mer än tjugofem år efter framställningsåret. Detta bör enligt vår mening rättas till. Det sker genom en integration.

6.2 Behövs särskilda regler för olika kategorier av fotografier?

6.2.1. Inledning

Innan vi går in på att undersöka i vad mån URL:s regler utan ändringar kan tillämpas på fotografier skall vi något beröra om det finns något skäl att skilja på olika slag av fotografier. Så har man ju gjort t.ex. i den tyska lagen och i de danska och norska integrationsförslagen. Det gäller här dels skyddstiden, dels vem som är innehavare av rätten. Vi börjar med skyddstiden och tar därvid också upp frågan om skyddstiden för fotografier bör förlängas oavsett fotografirättens placering i rättssystemet.

6.2.2. Skyddstiden

Om man godtar det resonemang som tidigare redovisats (se ovan avsnitt 5.1.2) förts om olika fotografiers olika skyddsomfång förefaller det som om det inte är nödvändigt av s.a.s. upphovs- rättsteoretiska skäl särskilja fotografiska verk från övriga fotografier. Det behovet uppkommer först om man av något skäl inte vill ge lika omfattande skydd åt alla slags fotografier. Så har man i Västtyskland inte varit villig att ge alla fotografier samma skyddstid. Där indelas fotografier i inte mindre än tre kategorier i skyddstidshänseende, nämligen fotografiska verk, som är skyddade under lika lång tid som andra upphovsrättsliga verk, dvs. i femtio år efter upphovsmannens död, fotografier som utgör historiska dokument, som är skyddade i femtio år efter framställ- ningsåret, och slutligen övriga fotografier, som är skyddade i tjugofem år efter framställningsåret.

Om den vanliga skyddstiden enligt URL skulle komma att gälla för alla fotografier innebär det inte någon ändring för de konstnärliga eller vetenskapliga fotografierna, eftersom dessa redan enligt gällande rätt skyddas i femtio år efter fotografens dödsår. För alla triviala fotografier har en utökad skyddstid heller inte någon betydelse, eftersom de vanligen inte är efter— frågade, och deras skyddsomfång dessutom är så litet. Ändringen får alltså praktisk betydelse bara för de fotografier som inte är konstnärliga eller vetenskapliga men som har ett marknadsvärde. För dessa fotografier är nuvarande skyddstid, tjugofem år efter framställningsåret, så kort att för åtskilliga av dem utslocknar rätten mitt under fotografens yrkesverksamma liv.

De danska, finska och norska utredningarna har alla lagt fram förslag om förlängning av skyddstiden.

En sådan förlängning skulle visserligen betyda ökade kostnader för bildanvändarna och något ökat besvär eftersom en större del av de intressanta bilderna kommer att vara skyddade. Bl.a. på grundval av en mindre enkät har vi dock fått intrycket att den ekonomiska betydelsen för användarna inte blir så stor, eftersom handeln med gamla fotografier representerar endast en mindre del av omsättningen på detta område. Inte heller torde en skyddstids— förlängning medföra avgörande praktiska svårigheter med själva bildhanteringen, bestående däri att det skulle vara svårt att få tag i rättighetshavaren; bilder av den typ som det här är fråga om är vanligen väl kända och klara ur rättighetssynpunkt, dvs. rätten till dem innehas eller administreras genom bildbyråer och liknande. Fotografier av detta slag är för övrigt ofta utbytbara; om en bild som exempelvis en tidning önskar använda visar sig vara oklar från rättighetssynpunkt, går det oftast att för samma syfte hitta en annan till vilken rätten är klar och kan förvärvas av tidningen.

Vi har emellertid under utredningsarbetet förstått att en för— längning av skyddstiden kommer att innebära ökade svårigheter på ett särskilt område, nämligen beträffande de fotografier som finns i museers och arkivs samlingar. Dessa svårigheter finns emellertid redan enligt gällande regler och är därför inte skäl nog att avstå från en förlängning av skyddstiden för fotografier. Vi kommer att ta upp frågan om behandlingen av dessa foto- grafier i avsnitt 6.5.

När vi i vårt andra delbetänkande föreslog en förlängning av skyddstiden för de s.k. närstående rättigheterna, framhöll vi att en skyddstidsförlängning bl.a. syftar till att ge rättighetshavarna vissa ekonomiska fördelar och att dessa måste betalas av någon. Liksom på den egentliga upphovsrättens område bör utnyttjarnas ekonomiska intressen inte tillmätas avgörande betydelse vid bestämningen av skyddstiden.

Med vår angivna utgångspunkt att en förlängning av skyddstiden till femtio år efter upphovsmannens död bara får praktisk betydelse för ett förhållandevis begränsat antal fotografier, anser vi att det inte behövs någon särregel för något särskilt slag av fotografier, dvs. vi anser inte att fotografier av skyddstidsskäl behöver indelas i kategorier.

Vår uppfattning är därför att gällande skyddstidsreglering i URL passar även fotografier. Däri ligger också att skyddstiden primärt bör räknas från upphovsmannens död. Att, såsom enligt gällande huvudregel i FotoL, räkna skyddstiden från framställningsåret skulle innebära att skyddet försämrades för de konstnärliga och vetenskapliga fotografierna. Valet av utgångspunkt för skyddstiden bör göras i första hand för att tillgodose de konst— närligt högtstående fotografiernas behov. Även beträffande de anonyma verken och dem som offentliggjorts under signatur eller pseudonym kan bestämmelserna i URL (44 5) gälla för fotografier. En bestämmelse av detta innehåll finns redan i 15 å tredje stycket FotoL när det gäller de konstnärliga eller vetenskapliga fotografierna.

6.2.3 Särregel om vem som är innehavare till rätten?

Såsom nämnts (se ovan, avsnitt 2) tillkommer i alla de nordiska länderna (utom Island) rätten till fotografisk bild den som framställt bilden. I både det danska och det norska integrations— förslaget har intagits en sådan regel för de "övriga bilderna". Skyddet för dessa bilder har utformats som ett kompletterande skydd, dvs. ett fotografi har alltid det särskilda skyddet enligt de föreslagna bestämmelserna därom i lagens femte kapitel, men om fotografiet är att anse som ett verk har det dessutom det fullständiga upphovsrättsliga skyddet. Denna konstruktion har valts bl.a. med hänvisning till att det är tänkbart att fotografen vid tillämpning av upphovsrättslagarnas regler om vem rätten tillkommer kanske inte anses vara ens medskapare till bilden, om den är ett fotografiskt verk. I den situationen anser den danska och den norska utredningen att det vore olämpligt att fotografen inte fick åtminstone det skydd som tillkommer icke-verk enligt förslagen. Också den tyska lagen har en särregel för "Lichtbilder" av detta innehåll.

Vi anser däremot att en sådan särregel är överflödig. Beträffande de mer triviala fotografier det här är fråga om kan man normalt knappast föreställa sig att någon annan än fotografen är att anse som bildens skapare.

Vi anser således att det inte finns något beh0v av särregler för något särskilt slag av fotografier, vare sig beträffande skyddstiden eller beträffande vem som är innehavare till rätten.

6.2.4. Lagteknisk lösning

Det kan hävdas att, om fotografirätten integreras i URL, måste fotografier ändå av teoretiska skäl indelas i verk och övriga bilder. Då skulle fotografiska verk få skydd genom reglerna i 1 och 2 kap. URL medan skyddet för de övriga bilderna skulle inordnas i 5 kap URL. Genom hänvisningar till reglerna i 1 och 2 kap. skulle de "övriga bilderna" få alldeles samma skydd som verken. Meningen med detta skulle vara att undvika att verks- begreppet kontamineras. Det har nämligen hävdats att om alla fotografier skyddas som verk kan det innebära att verkshöjden beträffande andra typer av alster kan påverkas. Beträffande vissa slag av industriell fotografering eller annan fotografering som saknar individuell prägel, har det även hävdats att det vore naturligare att inordna skyddet bland de närstående rättigheterna i 5 kap. Det gäller t.ex. satellitfotografering och sådan foto— grafering som bara syftar till att avbilda tekniska detaljer.

Vi finner emellertid att de praktiska fördelarna med att slippa kategoriindelningen av fotografier är så stora att man kan överse med dessa betänkligheter. Det resonemang vi fört i avsnitt 5.1.2 leder till att varje fotografisk bild (som inte är en ren kopia av en annan fotografisk bild) skall åtnjuta samma skydd enligt URL. Vi anser också att det är möjligt att i lagen genomföra denna nyordning utan att det skall behöva ha något inflytande på andra verkskategorier.

Det grundläggande är att FotoL upphävs och att undantaget för fotografisk bild i 10 å tas bort. De fotografiska bilder som är att betrakta som verk får därmed automatiskt skydd enligt URL, eftersom de är alster av bildkonst som ingår i uppräkningen i 1 5 första stycket.

Sedan kan finnas olika meningar om hur man skall åstadkomma att alla fotografier skall få skydd enligt URL.

Ett sätt är att inte göra någon ytterligare lagändring än den nyss nämnda, men att i motiven uttala att avsikten är att alla fotografiska bilder (som inte är kopior av andra fotografiska bilder) är att anse som verk i lagens mening. Det skulle i och för sig vara tillräckligt för att alla fotografier skulle behandlas lika i URL.

Vi finner emellertid att en så genomgripande ändring av foto— grafirättens ställning och innehåll, som vårt förslag innebär, måste komma till uttryck i lagtexten. Därför, men även för att undvika en kontamination av verksbegreppet för andra kategorier av verk, föreslår vi att l ä URL förses med ett nytt tredje stycke av följande lydelse: Vad i denna lag föreskrivs om upphovsrätt till konstverk och andra alster av bildkonst gäller även i fråga om fotografisk bild. oavsett om bilden utgör verk eller inte. Resonemanget bakom tillägget är följande.

I 1 & URL sägs att den som skapar ett verk har upphovsrätt till verket. I paragrafens uppräkning av olika verkskategorier ingår bl.a. alster av bildkonst. Om undantaget för fotografier i 10 & tas bort får därigenom, som nämnts, de fotografier som är verk upphovsrättsligt skydd. Det föreslagna nya stycket innebär emel- lertid att när det gäller fotografiska bilder är det utan betydelse om en viss bild är verk eller inte; den skall under alla omstän- digheter åtnjuta det skydd enligt URL som ges till alla verk. Genom att införa denna regel markeras också att detta är en specialregel för fotografiska bilder som inte skall påverka bedömningen av verkshöjd för andra kategorier av verk.

En invändning som kan riktas mot den föreslagna regleringen är att den är onödig på det sättet att den ger fotografiska verk skydd på två ställen, dels såsom verk som utgör alster av bildkonst enligt första stycket, dels genom specialregeln om fotografiska bilder i tredje stycket. Vi finner emellertid att den föreslagna bestämmelsen är ändamålsenlig just därför att den inte skiljer ut de fotografiska verken från övriga fotografiska bilder. Ett av huvudmålen med vårt förslag är att alla fotografier skall ha samma skydd och att därför verkshöjdsbestämningen inte skall ha någon betydelse för dem.

I URL används begreppet "konstverk" som en sammanfattande beteckning på det som i 1 & kallas "verk som utgör alster av bildkonst, byggnadskonst eller brukskonst". Det föreslagna nya stycket i l 5 klargör också att det förhåller sig på det sättet. Det blir vidare klart att fotografiska bilder i URL skall behandlas som alster av bildkonst och att därigenom lagens bestämmelser om konstverk kommer att gälla alla fotografiska bilder.

Med dessa grundläggande ändringar i 1 kap. URL uppnås det mål vi anser väsentligast, nämligen att alla fotografier skall komma i åtnjutande av skydd enligt URL och att alla fotografier skall behandlas lika i lagen. Det är därför vid tillämpningen av den

lag vi föreslagit likgiltigt om de är verk eller inte. Regleringen innebär vidare att varje fotografi kommer att få det skydd som det behöver: Fotografier skiljer sig från alster av andra konst— arter därigenom att också en trivial bild kan få ett historiskt intresse och ett marknadsvärde, t.ex. ett amatörfotografi av en sedermera känd person som barn eller av en händelse som senare visar sig ha historisk betydelse. En sådan bild får genom den föreslagna regleringen ett skydd som inskränker sig till det den har enligt gällande FotoL, dvs. skydd mot kopiering och offentlig visning samt mot spridning av olovligt framställda exemplar. Att skyddet inte blir mer omfattande än så beror, såsom vi utvecklat i avsnitt 5.1.2, på att bildens skyddsomfång är så litet. Det innebär att ett sådant fotografi inte kan bli föremål för bear- betning i den mening som avses i 25 första stycket URL, eftersom varje förändring av det medför att det uppstår en ny bild. Ett sådant fotografi har emellertid inte heller något behov av ett skydd mot bearbetning eller plagiat. Ju mer kvalificerat fotografiet är, dvs. ju mer särpräglat det är i fråga om det sätt på vilket motivet framträder i bilden, desto större blir dess skyddsomfång och desto mer blir bilden också skyddad mot bearbetning, i samma mån som det ursprungliga fotografiet kan igenkännas i en bearbetning. Därmed får t.ex. ett konstnärligt fotografi skydd mot att en tecknare använder det som förlaga, eller en särpräglad reklambild skydd mot plagiat.

Även om nu i och med dessa ändringar fotografier kommer att behandlas som konstverk i URL är det tänkbart att det behövs specialbestämmelser för fotografier i URL. I den fortsatta framställningen skall vi undersöka i vad mån det är nödvändigt, till en början när det gäller rättens innehåll och inskränkningarna i rätten.

6.3 Behövs särregler när det gäller rättens innehåll?

En betydelsefull skillnad i URL:s och FotoL:s utformning av upphovsrättens resp. fotografirättens innehåll består i att upphovsrätten skyddar verket inte bara i ursprungligt utan också i ändrat skick. Om man låter 2 & URL också gälla för fotografier kommer alltså skyddet för dem att också gälla fotografier i ändrat skick. Vi har tidigare (se ovan, avsnitt 6.1.2) angett vad denna utvidgning av skyddet innebär och skall här därför inte närmare behandla det. Däremot skall här behandlas övriga para— grafer i 1 kap URL om rättens innehåll och vi'kommer därvid att

undersöka om dessa behöver kompletteras med särregler för fotografier.

Rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten är olika utformad i FotoL och URL. FotoL ger bara rätt till visning, medan URL också anger framförande och spridning. Framförande är inte aktuellt när det gäller fotografiska bilder. Det är däremot spridning. Därmed menas huvudsakligen utbud av exemplar till försäljning, uthyrning eller utlåning. Det danska integrations— förslaget ger spridningsrätt även till fotograferna, medan den norska utredningen anser att undantagen från en sådan rätt skulle behöva bli så omfattande att den skulle bli illusorisk och bara i onödan komplicera lagen. Skillnaden i rättsläget blir inte stor vare sig man följer den danska eller den norska förebilden. Vår utgångspunkt är, som tidigare nämnts, att inte stifta särskilda regler för fotografier annat än där det är nödvändigt. Vi föreslår därför att uppräkningen i 2 & URL av vad upphovs— rätten innefattar inte skall innehålla någon specialregel för fotografier.

När det gäller den ideella rätten finns i FotoL ingen motsvarighet till tredje stycket i 3 & URL. Däri stadgas att upphovsmannen kan efterge sin ideella rätt till verket bara såvitt gäller en till art och omfattning begränsad användning av verket. Vi kan— liksom den danska och den norska utredningenkommittén — inte finna något skäl att inte låta den bestämmelsen gälla även för fotografier.

Även beträffande övriga paragrafer om rättens innehåll i 1 kap. URL har det danska och det norska förslaget undvikit att ge särregler för fotografier. Här följer en kort redogörelse för vad dessa bestämmelser innehåller.

Det gäller till en början 4 & URL om bearbetares rätt. Enligt den bestämmelsen har den som bearbetat ett verk eller överfört det till en annan konstart upphovsrätt till verket i den gestalten men han får inte förfoga över verket i strid med upphovsrätten till originalverket. (Detta gäller alltså om man i bearbetningen igenkänner originalverket. Om någon i fri anslutning till ett verk åstadkommer ett nytt och självständigt verk är hans upphovsrätt inte beroende av rätten till originalverket, 4 5 andra stycket.) En sådan bestämmelse torde vara ändamålsenlig för fotografier. Den skulle t.ex. medföra att det för en collagemakare rättsligt sett inte skulle ha någon betydelse om han utgår från fotografier eller andra konstverk.

Inte heller kan det finnas några skäl att inte låta 5 & URL om rätten att framställa samlingsverk gälla också alla fotografiska bilder. 6 & URL behandlar upphovsrätten till verk som har två eller flera upphovsmän i de fall där dessas bidrag inte kan särskiljas. Upphovsrätten tillkommer dem då gemensamt. Som framgår av vad som anfördes om saken i avsnittet om skyddets subjekt (se ovan, avsnitt 5.2) kan det vara ändamålsenligt att den bestämmelsen görs tillämplig på fotografier, då den möjliggör ett mer individualiserat betraktelsesätt när det gäller att avgöra vem som är upphovsman.

7 & URL innehåller presumtionsregler om vem som skall anses som ett verks upphovsman. Den är snarlik motsvarande bestäm- melse i 3 & FotoL och kan utan vidare göras tillämplig på fotografier.

8 & URL ger legaldefinitioner av "offentliggörande" och "utgiv— ning". Också dessa kan göras tillämpliga på fotografiska bilder. FotoL innehåller för närvarande en definition av offentliggörande men inte av utgivning, trots att även det begreppet används i lagen.

Slutligen är det inte heller något hinder att låta 9 5 URL gälla för alla fotografiska bilder. Redan i gällande lag (12 å andra stycket FotoL) hänvisas till bestämmelserna i 9 5 (och 24 &) URL om upphovsrätten till allmänna handlingar.

Vår mening är alltså att reglerna om rättens innehåll i första kapitlet URL utan vidare kan göras tillämpliga på fotografier.

Härefter övergår vi till att undersöka om det finns något behov av Specialregler när det gäller inskränkningarna i rätten, som finns i 2 kap. URL.

6.4. Behövs särregler för fotografier i 2 kap. URL?

6.4.1. Inledning

JämförelsenavinskränkningsbestämmelsernaiFotoL och URL(se ovan, avsnitt 2.3) visar att de skiljer sig på sex punkter:

Återgivande i kritisk eller vetenskaplig framställning eller i samband med dagshändelse (p. 3 i jämförelsen i avsnitt 2.3). - Antologiregeln (p. 4). - Avtalslicensregeln för radio— och TV—företag (p. 7). — Regeln om konsumtion av rätten till spridda exemplar (p. 9). - Enskilt bruk (p. 1). Rättsvården och den allmänna säkerheten (p. 11).

Av dessa sex punkter kommer de fyra första att behandlas i betänkandets andra del som innehåller en översyn av bestäm— melserna i 2 kap. URL. Här skall endast kort anmärkas vad de förslag vid där lämnar går ut på.

När det gäller återgivande i kritisk eller vetenskaplig fram- ställning m.m. föreslår vi (se Del II, avsnitt 5.7.1) att det uttryckligen sägs att citaträtten enligt 145 första stycket inte gäller konstverk. Dessutom föreslår vi att reglerna om återgivning i kritisk eller vertenskaplig framställning och återgivning i samband med dagshändelse förs samman i 14 å andra stycket. Det medför att ett offentliggjort konstverk, på samma villkor som anges i första stycket (dvs. i överens— stämmelse med god sed och i den'omfattning som betingas av ändamålet), får avbildas (l) i kritisk eller vetenskaplig fram- ställning om det sker till belysning av texten och (2) i tidning eller tidskrift vid redogörelse för dagshändelse,'om konst— verket inte har tillkommit för att återges i dylik publikation. Dessa bestämmelser kommer således att gälla också fotografier.

Beträffande antologiregeln föreslår vi (se Del II, avsnitt 7.8.1) dels att tvångslicensen ändras till en avtalslicens, dels att rätten bara skall gälla antologier för skolbruk, inte för gudstjänst. Också den regeln skulle komma att omfatta fotografier.

Vårt förslag angående avtalslicensregeln till förmån för radio— och TV-företag (se Del 11, avsnitt 12.6.1) innebär att bestäm— melsen skall gälla också konstverk. En integration medför därför för fotografiernas del att den gällande tvångslicensen ändras till en avtalslicens.

Såvitt avser konsumtionsregeln har framgått av beskrivningen ovan (se avsnitt 2.3, p. 9) att regleringen i 25 & URL skulle medföra en större inskränkning i fotografens rätt än vad han för närvarande vidkännes enligt 10 & FotoL.

Återstående punkter, dvs. om exemplarframställning för enskilt bruk och för bruk i rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse, skall behandlas i det följande.

Dessutom skall vi i detta sammanhang ta upp en annan fråga som väckts under utredningens gång, nämligen arkivs och museers svårigheter med fotografier som finns i deras samlingar. Ett förslag till lösning i detta hänseende redovisas nedan (se avsnitt 6.5).

6.4.2. Enskilt bruk

Enligt 5 & FotoL gäller rätten att för enskilt bruk framställa enstaka exemplar av fotografiska bilder alla sådana bilder, alltså inte bara offentliggjorda, såsom enligt motsvarande bestämmelse i 11 & URL. De skäl som auktorrättskommittén angav för denna skillnad var helt kort att i fråga om fotografier var "offentlig— görande inte något regelmässigt och normalt, och en inskränkning av den enskildes kopieringsrätt till enbart offentliggjorda fotografier skulle draga alltför snäva gränser för denna" (SOU l956:25 s. 475).

Med instämmande i vad den danska utredningen uttalat finner vi att argumenteringen kan kritiseras på två punkter. För det första är den legala definitionen i 4 5 FotoL av när ett fotografi är offentliggjort så vid att huvudparten av de bilder som har intresse från informations- eller studiesynpunkt täcks därav. För det andra kan fotografier som inte offentliggjorts ha ett särskilt skyddsbehov. Det kan t.ex. gälla förarbeten till särskilt kom- plicerade fotografier eller fotografier från privatlivet. Kopiering av sådana bilder bör vara beroende av fotografens samtycke. Det är också tydligt att gällande rätt i första hand tar sikte på den stora mängd fotografier som kommer till stånd utan anspråk på att de skall ha någon individuell särprägel. Utformningen av 5 & FotoL är ett exempel på ett försök att enhetligt reglera alla fotografier oberoende av art och kvalitet. Enligt vår mening bör lagstiftaren rikta in intresset på de kvalificerade fotografierna. Då kan det sättas i fråga om allmänhetens intresse av att kunna utnyttja icke offentliggjorda fotografier bör ges försteg framför fotografens rättigheter. Detta gäller naturligtvis i särskilt hög grad vid en integration av fotografierna i URL. Det finns enligt vår mening inte skäl att på denna punkt ge specialregler för fotografier i 11 & URL.

Vi har tidigare under utredningsarbetet lagt fram förslag till ändringar i 11 & URL. Vi har bl.a. i vårt andra delbetänkande (SOU 1983265) föreslagit att förbudet mot att anlita annan vid exemplarframställning för enskilt bruk skall utvidgas till att omfatta ytterligare verkskategorier, såsom filmverk. Vi har också, senast i vårt fjärde delbetänkande (SOU 1988:31), föreslagit en viss begränsning av det tillåtna området för enskilt bruk. Vi får i denna del hänvisa till vad vi anfört i dessa betänkanden.

Enligt gällande lydelse av 11 5 andra stycket URL är det inte tillåtet att för eget bruk låta annan framställa bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande efterbilda annat konstverk, ej heller rätt att utföra byggnadsverk. När det gäller tillämpningen av denna bestämmelse på fotografiska bilder bör det måhända påpekas att normal fotokemisk framställning av positiva bilder från fotografiska negativ och som inte innebär ett individuellt manipulerande med den positiva bilden inte kan anses utgöra konstnärligt förfarande i paragrafens mening.

6.4.3. Rättsvården och den allmänna säkerheten

Den danska utredningen föreslår att rätten att utnyttja foto— grafisk bild i rättsvårdens intresse skall utvidgas till att gälla alla verk. Utredningen anför som skäl att det är tänkbart att exempelvis teckningar eller dagboksanteckningar kan ha bevis- värde. Den föreslagna bestämmelsen skulle gälla även verk som inte offentliggjorts. Visserligen, fortsätter utredningen, finns inte något uttryckligt stöd i Bernkonventionen för en sådan bestäm— melse, i det att artikel 2 fjärde stycket handlar om officiella texter på lagstiftningens, förvaltningens och rättsskipningens område och därmed inte innefattar handlingar som getts in under rättegången. Här bör det emellertid, enligt utredningen, kunna vara fråga om en begränsning som har stöd i den generella rätten till att införa vissa snävare begränsningar i nationella och sociala syften. Den danska utredningen har utelämnat den särskilda regeln om utnyttjande av fotografier i den allmänna säkerhetens intresse, eftersom ett uttryckligt undantag i detta hänseende inte torde vara nödvändigt. Vidare föreslår utredningen att det uttryckligen stadgas att rätten att återge sådana verk utanför rättegången (retshandlingen) beror av i övrigt gällande regler.

Vi har under utredningsarbetet inte funnit något behov av en sådan utvidgning av bestämmelsen till andra verk än fotografier. Den inger dessutom betänkligheter från integritetsynpunkt. Vi

föreslår därför att nuvarande regel i 12 5 första stycket FotoL överflyttas oförändrad till URL och där inpassas som ett nytt stycke i 24 &. Placeringen överensstämmer med det danska förslagets.

6.5 Behövs särregel för fotografier i arkivs och museers samlingar?

6.5.1. Problemställningen

I många svenska museer finns stora arkiv med fotografiska bilder. Så har t.ex. Nordiska museet omkring 1,5 milj. bilder. Stora samlingar finns också hos Stockholms stadsmuseum och flera andra museer. Även hos vissa arkiv finns stora samlingar. Det gäller de statliga riksarkivet och landsarkiven men även folk— rörelsearkiv och vissa arkiv inom näringslivet.

Bilderna har kommit till museer och arkiv både som resultat av medveten insamling och på grund av mera slumpartade omstän— digheter; museer och arkiv har tagit hand om åtskilliga "herrelösa" arkiv från t.ex. nedlagda tidningar. Antalet bilder ökar för varje år.

För dessa fotografier gäller att uppgift om fotograf ofta saknas. Om sådan uppgift finns är det vanligen svårt att utan betydande insatser ta reda på om fotografen lever och, om han är död, nå hans arvingar, som dessutom kan vara många. I endast ett fåtal fall finns uttryckliga avtal mellan rättighetshavaren och museet1 om på vilket sätt museet får använda fotografiet.

Sammantaget är det beträffande en stor del av dessa bilder i praktiken omöjligt att leta upp den eller dem som har rättigheterna till dem. Detta gäller redan med gällande skyddstid, dvs. tjugofem år efter f ramställningsåret. Problemen blir än större om skyddstiden förlängs till femtio år efter fotografens död. En sådan förlängning skulle innebära att ytterligare ett stort antal fotografier inte kan publiceras, varken i vetenskapliga eller i

1 För att förenkla framställningen betecknar i detta avsnitt "museer" både museer och arkiv.

andra sammanhang, eftersom museerna inte har någon exemplarframställningsrätt till dem.

Om fotografirätten integreras i URL kommer, som vi nämnt, dess bestämmelser om konstverk att också gälla fotografier. Om ingen specialbestämmelse för fotografier i arkivs och museers samlingar införs, kommer följande att gälla.

De fotografier som museer fått hand om och katalogiserat så att de är tillgängliga för allmänheten är i 8 & URL:s mening offentliggjorda. Museet kan därför med stöd av 25 5 första stycket URL ställa ut dem eller visa dem på annat sätt än genom film eller i television. Enligt samma paragrafs tredje stycke får fotografiet också avbildas i katalog över samlingen eller med- delande om utställningen.

Museets möjligheter att utan stöd av avtal med rättighetshavaren framställa exemplar av fotografier i sina samlingar är begränsade. Enligt 12 5 URL får museer och arkiv, med regeringens tillstånd och på där närmare angivna villkor, för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi. Regleringen går ut på att skydda originalexemplaren av bl.a. fotografiska bilder och ger därför museerna en viss rätt till exemplarframställning. En närmare beskrivning av regleringen såvitt gäller arkiv finns nedan i andra delen av detta betänkande (se Del 11, avsnitt 3.2).

Om en person för enskilt bruk vill ha en egen kopia av ett fotografi som finns i ett museum kan han be att museet hjälper honom med att framställa den.

Om någon för annat ändamål än enskilt bruk vill ha en kopia av ett fotografi som finns i ett museum, kan museet vara behjälpligt endast i den mån museet har förvärvat någon exemplar— framställningsrätt genom avtal med rättighetshavaren. Avtalet måste förmodligen vara uttryckligt; att en rättighetshavare lämnar ett fotografi till ett museum kan knappast i sig anses innebära att han också har överlåtit exemplarframställningsrätten eller någon del av den.

Sammanfattningsvis ger gällande rätt museerna en mycket begränsad rätt att framställa exemplar av fotografier i museets besittning. Museet får däremot fritt visa fotografierna på utställningar och i liknande sammanhang.

6.5.2. Förslag till en avtalslicenslösning

Från museihåll har anmälts ett stort intresse av att fotografier som museer har i sina samlingar kan göras tillgängliga för allmänheten. För att detta skall kunna åstadkommas i önskad utsträckning önskar museer inte bara en rätt att ställa ut eller på annat sätt visa fotografier utan även en rätt att kunna framställa exemplar av fotografier som finns i deras samlingar. Det gäller för vetenskapliga och kulturella men även kommersiella ändamål. Detta förfogande över exemplarframställningsrätten vill museerna kunna utöva utan att behöva lägga ner orimliga resurser på att för varje enskilt fotografi leta reda på rättighetshavaren. Problemet finns redan i dag men det kommer att förvärras om lagen ändras så att skyddet återuppväcks för de fotografier som tillkommit mellan femtio och tjugofem år före lagändringens ikraftträdande. Om ingen åtgärd vidtas kommer de praktiska Svårigheterna med rättighetsklarering att lägga en död hand över stora delar av fotografisamlingarna.

Mot museernas intresse av att kunna framställa exemplar av fotografier måste ställas fotografernas intresse av att kunna motsätta sig att museer utan deras medverkan tjänar pengar på deras produkter och uppträder som andra bildbyråer, särskilt om det sker i konkurrens med deras eget utnyttjande av bilden.

Det skulle kunna övervägas att behålla den kortare skyddstiden för den typ av fotografier som är av intresse. En sådan lösning är dock olämplig av två skäl. Dels skulle den medföra att fotografier alltjämt skulle indelas i olika kategorier, något som har betydande praktiska nackdelar såsom vi har utvecklat tidigare i detta avsnitt. Dels skulle det endast i begränsad utsträckning lösa museernas problem, vilka är betydande redan med gällande skyddstid. Lösningen får enligt vår mening sökas efter andra vägar.

Situationen med många rättighetshavare och ett stort antal utnyttjanden av förhållandevis få institutioner påminner om t.ex. skolkopieringen som ju lösts genom en avtalslicens, 15 a & URL. Den bestämmelsen ger skolorna rätt till exemplarframställning genom ett avtal mellan dem och upphovsmannaorganisationerna, ett avtal som genom lagregeln får licensverkan gentemot de upphovsmän som inte är medlemmar av organisationerna.

Den inskränkning i upphovsrätten som här övervägs måste överensstämma med våra konventionsåtaganden, närmast

artikel 9.2 i Bernkonventionen. Den innebär att inskränkningar i exemplarframställningsrätten bara får avse vissa särskilda fall under förutsättning att mångfaldigandet inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och inte heller oskäligt inkräktar på upphovsmännens legitima intressen. Detta torde i förevarande fall innebära att en inskränkning som avser fotografier i museer och arkiv är ett "visst särskilt fall", men att en rätt att fram— ställa exemplar av fotografier för alla ändamål, inklusive kommer- siella, är oförenlig med artikelns övriga villkor. Däremot kan hävdas att en avtalslicensbestämmelse som begränsas till att ge museerna rätt att framställa exemplar av fotografier för veten- skapliga ändamål eller för forskning inte skulle göra intrång i det normala utnyttjandet av verket och inte heller oskäligt inkräkta på upphovsmännens legitima intressen.

En sådan avtalslicensbestämmelse bör. ge besked i följande avseenden.

I . Vilka fotografier bör omfattas? Bestämmelsen bör omfatta alla fotografier som finns i de berörda museernas och arkivens samlingar, och som inte museet förvärvat genom avtal med fotografen och där särskilda villkor för museets exemplarframställningsrätt stipulerats. I sådana fall gäller självfallet det individuella avtalet framför det kollektiva avtalet. Därigenom har fotografen inlagt veto mot att licensordningen tillämpas beträffande hans alster.

2. Vilka typer av utnyttjanden bör omfattas? Museet skall i varje fall inte ha rätt att i kommersiellt syfte framställa exemplar av bilder i sina samlingar. Syftet skall vara vad som kan beskrivas som "för vetenskapligt ändamål eller för forskningsändamål". Inom den ramen kan det vara fråga om t.ex. illustrationer i böcker eller på annat mer fristående sätt. Bestämmelsen är avsedd att ge möjlighet till en mer omfattande exemplarframställningsrätt än den som grundar sig på 14 å andra stycket URL och som ju i gällande lydelse förutsätter att återgivningen sker i anslutning till texten. Enligt vårt förslag skall bestämmelsen också preciseras på så sätt att återgivande endast får ske "till belysning av texten" (se Del III, avsnitt 1.5.5).

3. Vilka skall vara avtalsparter? Eftersom avtalslicensbestäm- melsen är avsedd att ge museer och arkiv en tämligen omfattande rätt att framställa exemplar av fotografier, kan inte vilka museer eller arkiv som helst tillerkännas rätten

att sluta avtal. Det bör ankomma på regeringen att bestämma vilka museer eller arkiv som kan komma i fråga. Rätten bör inskränkas till sådana museer eller arkiv som verkligen behöver den, nämligen sådana som har mycket stora samlingar av fotografier, där rättighetshavaren är okänd och det är oklart vilken rätt till bilden som museet har. Det bör däremot inte ha någon betydelse om museet eller arkivet är i offentlig ägo eller inte. De angivna krite— rierna innebär att t.ex. tidningsarkiv inte bör ha denna rätt även om de innehåller stora mängder fotografier. Dessa är vanligen köpta av tidningen eller tagna av anställda fotografer, dvs. rättighetshavaren bör sällan vara okänd.

På rättighetshavarsidan bör på samma _sätt som i andra avtalslicensbestämmelser rätten att sluta avtal anförtros organisationer som företräder ett flertal upphovsmän på området. På denna punkt kan det möjligen invändas att dessa organisationer inte är representativa när det "gäller de fotografier som finns i arkiv och museer. Dessa är endast i begränsad omfattning framställda av medlemmar i någon av fotograforganisationerna, utan är till stor del tagna av andra än yrkesfotografer. Dessutom är det så på detta område, jämfört med andra områden som reglerats genom avtalslicens, att också alster av icke-yrkesverksamma eller amatörer har en stor efterfrågan; på t.ex. skolkopi- eringsområdet förekommer det sällan att andra än yrkesför— fattares alster kopieras. Emellertid är fotograforganisa— tionerna representativa för de fotografer som lever på sitt bildframställande och som därför är i behov av skydd vid en lagreglering av det föreslagna slaget. Därför finner vi att det är försvarbart att låta de organisationer som företräder yrkesfotografer kunna vara part i det licensutlösande avtalet, trots att de egentligen inte företräder alla de fotografer vars alster kan komma i fråga. Genom att införa ordet "yrkesverksamma" i lagtexten har vi markerat att det räcker med att organisationen är representativ för de yrkesverksamma för att avtalet skall få licensverkan även gentemot övriga fotografer eller andra rättighetshavare.

Mot den föreslagna ordningen kan invändas att den i större utsträckning än när det gäller avtalslicenser på andra områden kommer att innebära att pengar kommer att betalas in till- organisationer, eller till en av dem förvaltad fond, utan att pengarna någonsin kommer att nå den berörda rättighetshavaren. Det är dock en oundgänglig följd, eftersom avsikten med regle-

ringen är att skapa en viss möjlighet för museerna att utnyttja fotografier utan känd rättighetshavare eller, med andra ord, att åtminstone delvis lyfta bort den döda handen från samlingarna.

Vår uppfattning är alltså att en på detta sätt begränsad bestäm- melse överensstämmer med våra konventionsåtaganden men att bestämmelsen heller inte kan göras mer omfattande än så. Vi föreslår därför att en bestämmelse av detta innehåll införs som ett nytt stycke i 12 5 URL. Angående övriga föreslagna ändringar i 12 & hänvisas till våra överväganden i andra delen av betän— kandet (se avsnitt 3.8).

Om museerna vill ha en mer vidsträckt exemplarframställningsrätt än vad den föreslagna bestämmelsen ger och kanske också möjlighet att upplåta sådan rätt till någon annan, återstår endast möjligheten att genom avtal tillförsäkra sig den rätten.

6.6 Behövs särregel om beställda bilder?

6.6.1. Inledning

Som framgått ovan (se avsnitt 2.4) finns i FotoL en presumtions- bestämmelse om vem som har rätten till en beställd bild. Den saknar motsvarighet i URL. I detta avsnitt undersöks om den bestämmelsen skall bibehållas i en integrerad URL. Först dock en kortfattad beskrivning över vilka standardavtal m.m. som finns på marknaden i fråga om beställda fotografiska bilder.

6.6.2 Avtal och leveransvillkor på marknaden.

Den kollektiva bildmarknaden har översiktligt behandlats i annat sammanhang (se Del 111, avsnitt 1.2). Där har de organisationer som verkar på den fotografiska bildmarknaden beskrivits. Där har också de gällande avtalen beskrivits. Som framgår av den

genomgångenbehandlaravtalenhuvudsakligenarkivbilderochinte beställda bilder.

Såvitt avser beställda bilder gäller i huvudsak följande.

Beträffande frilansande fotografer har Bildleverantörernas Förening träffat kollektiva avtal med Svenska Tidningsutgivare—

föreningen, VECTU, Fackförbundspressens Samorganisation och Sveriges Television. I dessa avtal föreskrivs att fotografirätten skall tillhöra beställaren. Vidare har kollektivavtal för frilans— medarbetareträffatsmellanTidningarnasArbetsgivareföreningoch Svenska Journalistförbundet. Också i det stadgas i fråga om publiceringsrättens omfattning att för beställda bilder skall gälla vad som föreskrivs i FotoL. Däremot finns inte något avtal mellan Svenska Fotografernas Förbund och beställarsidan.

I övrigt finns bara ensidiga rekommendationer från olika organisationer. Både Bildleverantörernas Förening och Svenska Fotografernas Förbund tillhandahåller sålunda orderbekräftelser till bruk för sina medlemmar. I dem finns en klausul om att fotografen förbehåller sig fotografirätten. Såvitt gäller reklambranschen finns inköpsvillkor som antagits av Reklam— byråförbundet och Annonsörsföreningen. Enligt dessa skall fotografirätten tillkomma beställaren.

Sammanfattningsvis beror således rekommendationens innehåll på vem som utfärdat dem. Beställare rekommenderas av sina organisationer att tillämpa samma ordning. Från fotografernas sida anbefalls att förbehåll görs om rättigheterna.

6.6.3 Överväganden och förslag Något om beställningsavtalet

Eftersom 14 5 FotoL är en presumtionsregel som inträder när det är fråga om beställda bilder bör med några ord beröras vad som krävs för att en bild skall vara beställd.

I de flesta fall erbjuder det inte några svårigheter att avgöra om en beställning föreligger eller inte. Den som går till en fotograf för att skaffa några bilder på sig själv eller medhavda barn beställer otvivelaktigt en fotografisk bild. Detsamma gör den företagare som ber en fotograf att under någon tid på bild fånga de anställda i verksamhet. Likaså det brudpar som bjuder in fotografen till bröllopsfesten med uppgiften att ta bilder som han själv tycker bäst förevigar tilldragelsen.

För att det skall röra sig om en beställd bild förutsätts således att fotografen fått ett uppdrag att fotografera ett visst motiv eller ett visst slag av motiv. Vad som skall fotograferas behöver dock inte anges särskilt noggrant. Men det är givet att ju

allmännare uppdragets innehåll anges, desto större blir utrymmet för olika uppfattningar om en viss bild är beställd. Den frågan får avgöras genom sedvanlig avtalstolkning.

Det bör påpekas att det kan bero på tillfälligheter om en beställares rätt till en bild följer av avtal eller av regeln i 14 & FotoL. Det förra blir fallet om beställningen kan effektueras med en bild som fotografen så att säga har i lager, det senare kan bli fallet om bilden tas efter det att fotografen fått uppdraget.

Vid tolkning av ett beställningsavtal är att märka att 14 & FotoL säger att rätten till bilden tillkommer beställaren om inte annat uttryckligen avtalats. Den bestämningen har funnits ända sedan den första lagbestämmelsen, från 1897. Som framhållits av Lögdberg i uppsatsen Några immaterialrättsliga spörsmål (NIR 1962, s. 257 f.) kan man finna ledning av vad därmed avses genom en jämförelse med l & köplagen från 1905. I den para- grafens första stycke sägs:

De i denna lag givna stadganden om säljares och köpares rättigheter och skyldigheter lände till efterrättelse, såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller eljest må anses avtalat eller ock följer av handelsbruk eller annan sedvänja.

Bestämmelsen markerar alltså att köplagens regler skall gälla om inte I) annat uttryckligen överenskommits, eller 2) annat följer av vad som eljest må anses avtalat, eller 3) annat följer av handelsbruk eller sedvänja.

I detta sammanhang innebär således lokutionen "uttryckligen" att därmed avses sådana tolkningsdata som kommer fram mellan parterna i tal eller skrift. Dessa skiljs från sådana data som får anses underförstådda eller följer av handelsbruk eller sedvänja. Om denna betydelse av ordet "uttryckligen" skulle gälla också i 14 & FotoL skulle alltså lagstiftarens avsikt vara att endast sådana omständigheter som vid avtalsslutet varit uppe till diskussion eller kommer fram i skrift har någon betydelse för rättsförhållandet mellan beställare och fotograf.

I förarbetena till de olika fotografilagarna sägs inte något om betydelsen av ordet "uttryckligen". Det får därför anses osäkert om den strikta tolkningen enligt köplagen skall gälla analogt. Något säkert stöd i rättspraxis åt endera hållet finns inte. I både de norska och finska betänkandena med förslag till ändring i

FotoL, där majoriteterna vill att presumtionen bibehålls, föreslås att ordet "uttryckligen" tas bort.

I avsnitt 6.6.2 nämns att fotograforganisationer utfärdat rekom- mendationer om att fotografen bör förbehålla sig fotografirätten. Det bör måhända framhållas att för att en sådan klausul skall få verkan gentemot beställaren måste förbehållet enligt allmänna avtalsrättsliga principer ha gjorts innan avtalet slutits, dvs. beställaren måste ha fått möjlighet att yttra sig över det. Att det förhåller sig på det sättet torde vara oomtvistligt men bör påpekas med anledning av vad departementschefen yttrade i motiven till 14 & (Prop.]960:l7 s. 344):

"Ytterst är här fråga om på vem av parterna som man bör lägga bördan att vid avtalets ingående göra förbehåll rörande rätten. Det synes härvid mest ändamålsenligt att det skall ankomma på fotografen, som är yrkesman, att om han av något skäl önskar att förbehålla sig fotografirätten, träffa avtal därom; dylikt förbehåll kan lätt göras exempelvis genom påstämpling av de kopior som utlämnas till beställaren." (kurs. här.)

Uttalandet är diskutabelt. Som Lögdberg påpekat synes det vara svårt att tolka paragrafen på annat sätt än att, "om fotografen önskar behålla fotografirätten, beställaren dels skall känna till att fotografen givit uttryck åt sin vilja att behålla fotografirätten och dels uttryckligt samtyckt därtill redan vid avtalets ingående. Ren passivitet från beställarens sida i förening med fotografens påstämpling kan icke gärna konstituera ett uttryckligt avtal," (a.a. s. 257).

Finns det ett behov av avtalslagstiftning? Granskning av 1960 års motiv

14 5 FotoL i gällande lydelse är ett exempel på vad som brukar kallas avtalslagstiftning. Sådan lagstiftning är vanlig på det privaträttsliga området. Den kan vara dispositiv, dvs. beskriva hur rättsförhållandena mellan parterna skall vara när de inte avtalat om annat. Den kan också vara tvingande, dvs. gälla även om parterna avtalat om annat.

Exempel på tvingande regler finns i hyreslagen och konsumentlag- stiftningen. Där finns ett samhällsintresse att skydda den enskilde hyresgästen eller konsumenten mot en starkare motpart.

I URL finns flera exempel på dispositiv avtalslagstiftning. I fråga om beställda porträttbilder sägs sålunda att upphovsmannen inte får utöva sin rätt utan beställarens tillstånd, 27 5. I tredje kapitlet finns regler om förhållandet mellan författare eller andra upphovsmän och förlag med tämligen ingående bestämmelser om exempelvis den upplåtna rätten, upplagestorlek, utgivningsplikt och kontrollmekanismer.

En dispositiv avtalslagstiftning har till syfte att säkra att ett visst rättsläge uppstår när inte något särskilt avtalats. För det praktiska rättslivet får regleringen ofta också den funktionen att den framhåller för parterna vilka moment i deras mellanhavande som de särskilt bör uppmärksamma.

Även bakom den upphovsrättsliga dispositiva avtalslagstiftningen ligger ibland vissa skyddsaspekter. När det gäller förlagsbestäm— melserna är det sålunda tydligt att man utgått från att upphovs- mannen är den svagare parten som behöver lagens skydd.

Också 14 & FotoL är exempel på en dispositiv avtalslagstiftning men dess huvudregel är mer grovhuggen än de nyss angivna exemplen från URL. Den ger ju beställaren all rätt till bilden om inte annat avtalats. Särreglerna om fotografiskt porträtt och om fotografens rätt att utnyttja bilden i reklamsyfte är däremot mer traditionella och liknar motsvarande regler i URL.

Även i fråga om 14 5 har skyddsaspekten föresvävat lagstiftaren. Därmed kommer vi in på de skäl som departementschefen år 1960 angav för att behålla beställarpresumtionen. Som tidigare nämnts (se citatet i avsnitt 2.4.2) var de till antalet två.

Det första skälet var att det borde ankomma på fotografen såsom yrkesman att förbehålla sig fotografirätten om han så önskade. Det betyder alltså att lagstiftaren ännu 1960 ansåg att beställaren var den mer skyddsvärda parten. Att han kom till den uppfatt— ningen berodde, som tidigare påpekats, att han framför allt hade för ögonen att en privatperson "kom in från gatan" och beställde ett porträtt av sig.

Fotografiska bilder beställs i stor omfattning. Den typiska situationen är att beställaren är, inte en privatperson, utan en tidning, förläggare, reklambyrå eller liknande. Det är den typen av beställare som står för de flesta uppdragen, i varje fall de ekonomiskt mest betydelsefulla. Enligt uppgift är fotograferna numera ofta frilansare eller anställda i små rörelser. Från

fotografhåll hävdas att detta har medfört att för de ekonomiskt viktiga beställningarna har styrkepositionerna förskjutits så att det numera vanligen är beställaren som är den starkare. Vi behöver inte ta ställning till om påståendet är riktigt eller inte. Dock torde vara obestridligt att beställaren generellt sett inte längre befinner sig i underläge gentemot fotografen, i varje fall inte i sådan grad att det kan utgöra skäl för lagstiftaren att särskilt hålla honom om ryggen.

När det gäller beställda porträttbilder kan det dock fortfarande finnas skäl att behålla skyddsregeln till förmån för beställaren i 14 5 andra stycket. Där tillkommer ju hänsynen till beställarens integritet som ett skäl att ge honom rätt att kontrollera användningen av bilderna.

Det andra skälet som departementschefen angav för att behålla beställarpresumtionen var att den skapade klarhet i rätts- förhållandet mellan parterna.

Bestämmelsen går långt i det angivna syftet; den ger ju all rätt till beställaren om inte annat uttryckligen har avtalats. Lag- motiven ger också intryck av att regeln skulle göra närmare avtalsvillkor onödiga. Detta är återigen en följd av att lag— stiftaren framför allt tänkt på en situation där beställaren är en privatperson och fotografen en yrkesman. I själva verket kan ju parterna i de vanliga ekonomiskt betydelsefulla beställningarna inte träffa heltäckande överenskommelser bara genom att hänvisa till 14 & FotoL. När det gäller de betydelsefulla beställningarna är det alltså tveksamt om paragrafen leder till någon ökad klarhet. Om inte annat måste parterna åtminstone komma överens om pris och betalningsvillkor. I dessa fall utgörs beställarna också av massmedieföretag eller exempelvis reklambyråer. På dessa områden torde standardavtal kunna träffas. Det är över huvud taget ingen främmande uppgift för dem att förvärva upphovs— och fotografirättigheter.

Dessutom ger beställarpresumtionsreglen inte någon ökad klarhet i det fall att oenighet mellan parterna uppstår om huruvida det föreligger avtal som ger fotografen rätt till bilden eller inte.

Lagregeln har däremot, som nämnts, den effekten att den ger beställaren ett övertag i förhandlingarna med fotografen. Alla rättigheter som fotografen inte uttryckligen förbehåller sig tillkommer ju beställaren. Om inte annat avtalats har beställaren rätt att efter beställningstillfället använda en bild i ett helt

annat sammanhang än som avsågs vid den ursprungliga beställ— ningen. En bild som ett förlag beställt för en tidning kan långt senare användas i en bok utan ytterligare ersättning till foto- grafen, om denne inte vid beställningen särskilt förbehållit sig rätten till ytterligare publicering av bilden. 1 ett sådant exempel märks särskilt tydligt att lagregeln innebär ett avsteg från principen om upphovsmannens ensamrätt till bilden.

Det sagda innebär i sin tur att i en tvist med beställaren har fotografen bevisbördan för att han har någon rätt till sin bild. Om avtalet är oklart på den punkten gynnar det alltså bestäl- laren.

Av det föregående framgår att de två skäl som departements- chefen' är 1960 angav för att behålla beställarpresumtionen enligt vår uppfattning inte längre är bärande. Då uppstår frågan om det kan finnas andra skäl för att ändå behålla huvudregeln i 14 5 FotoL. Vår utgångspunkt är nämligen att eftersom nuvarande beställarregel innebär ett avsteg från principen om upphovs- mannens ensamrätt till sitt verk, måste det förebringas skäl för att behålla den. Detta gäller med än större tyngd om fotografi- rätten skall integreras i URL. För att kunna ta ställning till det skall vi till en början försöka beskriva hur läget skulle bli om presumtionsregeln upphävs.

Vad händer om presumtionsregeln upphävs?

Om presumtionsregeln för beställda bilder upphävs och om fotografirätten integreras i URL kommer den grundläggande regeln i l & URL att gälla också dem, dvs._rätten till bilden tillkommerupphovsmannen,vanligenfotografen.Fullavtalsfrihet kommer att råda; rätten övergår till beställaren bara i den mån fotografen vid eller efter beställningen överlåter den till honom. (Vissa speciella regler kommer att gälla beställd porträttbild, 27 å URL.)

Det betyder alltså att en beställare vid varje beställning måste träffa avtal med fotografen om vilken rätt till bilden som han önskar förvärva. Om t.ex. en reklambyrå ger en fotograf i uppdrag att ta bilder av ett mjölkdrickande barn för en annonskampanj för mejeriprodukter, måste byrån träffa avtal med fotografen om på vilket sätt byrån skall få använda bilden. Det kan vara fråga om rätt att använda bilden i vissa tidningar men inte i TV eller på film. Detta måste tydliggöras. Men det

finns naturligtvis inga hinder mot att avtal träffas som innebär att byrån förvärvar all rätt till bilden.

Om aktörerna på marknaden finner det opraktiskt att vid varje beställning komma överens om alla detaljer i det utnyttjande som beställaren önskar förvärva rätten till, torde problemen vara väl ägnade att lösa genom standardavtal mellan organisationer av fotografer och bildanvändare, t.ex. reklambyråer, tidningar, bokförlag. Vid varje beställning kan sedan parterna hänvisa till ett relevant standardavtal.

I sådana branschavtal kan också allehanda specialfall regleras. Det kan t.ex. inom näringslivet gälla att fotografen inte får använda bilden på ett sätt som avslöjar beställarens företagshemligheter. Eller det kan inom sjukvården gälla att se till att en bild av en patient inte används på ett sätt som kränker dennes integritet. Att bilder i sådana situationer inte missbrukas beror dessutom mer på personligt förtroende mellan beställare och fotograf än på lagreglers utformning.

Det kan dock finnas situationer där ett branschavtal inte förekommer. Kan ett upphävande av beställarpresumtionen i så fall leda till rättsförluster? Hur går det för en småföretagare som inte anlitar fotografer för uppdrag mer än någon enstaka gång? Det kan t.ex. gälla en möbeltillverkare som vill ha en ny bäddsoffa fotograferad. Han behöver ha full kontroll över rättigheterna eftersom bilderna kan tänkas avslöja företags— hemligheter. Om detta är att säga att om bilderna har så stor ekonomisk betydelse för fabrikanten är det inte för mycket begärt av honom att han vid beställningen gör detta klart för fotografen så att fabrikanten förvärvar den rätt till bilden som han behöver och så att fotografen inte använder bilderna på ett sätt som kan skada fabrikanten. Om fabrikanten är osäker i en sådan situation är det heller inte oöverstigligt för honom att be om råd från den egna branschorganisationen eller på annat sätt.

Kan ett upphävande av beställarpresumtionen leda till rätts— förluster av det skälet att den har gällt så länge och parterna har inrättat sig efter den? Det kan knappast vara fallet om beställaren hör till någon av kategorierna tidningar, bokförlag, TV-företag eller reklambyråer. I sådant fall bör man kunna utgå från att beställaren klargör sina villkor i avtal med fotografen. Detta gäller vare sig fotografen är rutinerad i sådana samman- hang eller inte. I det fall fotografen är rutinerad medan det för beställaren är fråga om en engångsföreteelse bör beställarpresum-

tionen som regel inte heller ha någon betydelse, eftersom fotografen i allmänhet genom avtalet försäkrar sig om de rättigheter han vill förbehålla sig. Den enda situation där ett bibehållande av beställarpresumtionen typiskt sett skulle kunna ha någon betydelse är när båda parter är lika okunniga om rätts- området. Men i det fallet saknas det skäl för lagstiftaren att ge just beställaren en förhandlingsfördel. Gällande presumtions- bestämmelse motiverades ju bl.a. av att fotografen såsom yrkes— man ansågs vara den som låg närmast till hand att göra förbehåll om sin rätt; en uppfattning som uppenbarligen utgår från att fotografen har kunskaper i fotografirätt.

Det faktum att det kan vara beställaren som skapat de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för uppdraget är naturligtvis ett skäl för beställaren att i avtalet med fotografen förbehålla sig hela eller största delen av rätten till bilderna, men det ger honom knappast stöd för att kräva att detta skall tillgodoses med en presumtionsregel.

Om beställaren, såsom särskilt i publicistisk verksamhet, har behov av att oinskränkt kunna förfoga över, välja bland och bearbeta de alster som en beställning resulterar i, har han även givetvis möjligheter att avtala sig till det.

Något annorlunda ställer det sig i en situation som livligt diskuterats under utredningsarbetet, och som är speciell för pressen: en tidning får en kväll reda på att en eldsvåda har inträffat på en plats där tidningen inte har någon egen fotograf att anlita men känner till att det finns en frilansande fotograf som kan tänkas hinna fram innan elden har släckts. Då finns det inte tid för några omfattande diskussioner om vilken rätt till bilden som tidningen önskar förvärva. Från pressen har då hävdats att beställarpresumtionsregeln är nödvändig för att skydda tidningen för att fotografen senare förfar illojalt genom att t.ex. sälja bilden till en annan tidning. Om detta är att säga att det snabbt nog kan utvecklas sedvänja om vilken rätt en tidning förvärvar i ett sådant fall, t.ex. publicering en gång. Det torde inte heller vara helt omöjligt att i telefonsamtalet hänvisa till ett standardavtal som båda parter känner till, i varje fall om fotografen är någorlunda rutinerad. Vidare torde fotografen inte anlitas mer av tidningen om han förfar illojalt, något som han för övrigt kan tänkas göra oavsett hur avtal och fotolagar är utformade. Under alla förhållanden är denna situation enligt vår mening inte av den digniteten att den kan utgöra skäl att behålla beställarpresumtionen.

Det har slutligen från användarhåll hävdats att risken skulle vara uppenbar att avtal inte kan träffas, som garanterar beställarens kontroll över bilden, om beställarpresumtionen upphävs; detta skulle kunna allvarligt försvåra nyhetsförmedling, opinionsbild— ning och marknadsföring. Vi vill endast påpeka att när det gäller utnyttjande av alla andra typer av frilansare som används i de angivna verksamheterna, t.ex. journalister och författare, har ingen krävt en beställarpresumtionsregel fastän dessas insatser torde vara väl så viktiga därvidlag. Dessutom ligger det i båda parters intresse att avtal träffas; fotografer vill framställa bilder som användare vill köpa.

Vi har alltså i vårt arbete inte kunnat finna att de argument som åberopats för att behålla beställarpresumtionsregeln har tillräcklig tyngd för att den skall behållas.

Förslag

Vi föreslår såöedes att bestämmelsen om beställarpresumtionen inte bibehålls i en integrerad URL. Som vi emellertid också redan nämnt anser vi att den gällande bestämmelsen om att fotografen inte får utöva sin rätt till beställd fotografisk porträttbild skall gälla även i fortsättningen, liksom att beställaren alltid skall ha rätt att ta in porträttet i tidningar och liknande alster, om inte fotografen särskilt förbjudit det. Detta rättsläge åstadkommes genom att 27 5 andra stycket URL utökas med en bestämmelse av sistnämnda innehåll, som då kommer att gälla alla porträtt och inte bara fotografiska. Vid denna utformning av lagregeln bortfaller behovet av att i lagen ge fotografen rätt att ställa ut bilden i reklamsyfte. Den rätten har han redan enligt huvud— regeln.

6.7 Övriga bestämmelser i FotoL

Vi har kommit fram till att reglerna i l — 13 55 FotoL om rättens innehåll och om inskränkningarna i rätten vid en integra- tion kan ersättas med motsvarande regler i URL, med det undantaget att inskränkningsregeln i 135 till förmån för rättsvården och den allmänna säkerheten enligt förslaget förs över till 24 s URL. Även reglerna om skyddstiden i 15 & FotoL föreslås bli ersatta av URL:s regler. Vad beträffar beställar— presumtionsregeln i 14 & föreslår vi att huvudregeln i första

stycket upphävs och att regeln om beställt porträtt flyttas till 27 & URL. Avtalslicensregeln till förmån för fotografier i arkivs och museers samlingar föreslås inpassad i 12 & URL.

Återstår så 16 - 23 55 FotoL, som behandlar ansvar, ersättning och lagens tillämpning. Dessa bestämmelser är praktiskt taget likalydande med sina motsvarigheter i URL. En olikhet finns i 16 5 andra stycket FotoL, jämförd med 53 å andra stycket URL. Den beror på, som tidigare nämnts, att FotoL inte tillerkänner fotografen någon spridningsrätt. Vid en integration skall emel- lertid enligt vårt förslag fotograferna även få den rätten, och då kan även 53 & URL utan vidare tillämpas på fotografier.

Som nämnts i avsnitt 6.4.2 innebär förslaget att fotografierna kommer att omfattas av bestämmelsen i 26 5 första stycket URL om att bestämmelserna om inskränkning i rätten inte medför inskränkning i den ideella rätten. Vidare kommer regeln i 28 5 att även gälla fotografier. Den innehåller följande:

Om ej annat avtalats, äger den till vilken upphovsrätt överlåtits icke ändra verket samt ej heller överlåta rätten vidare. Ingår rätten i en rörelse, må den överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del därav; överlåtaren svarar dock alltjämt för avtalets fullgörande.

Slutligen medför förslaget att URL:s regler beträffande konstverk i 32 5 om upplagestorlek och i 42 5 om utmätningsfrihet även kommer att gälla fotografier.

6.8 Övergångsbestämmelser

Det är en allmän princip att ny lagstiftning inom upphovsrättens område skall tillämpas också på verk som tillkommit före ikraftträdandet. Principen har emellertid inte alltid tillämpats fullt ut. När lagstiftningen har gällt en förlängning av skyddstiden har sålunda principen försetts med vissa undantag av varierande omfattning. Undantagen har ibland haft den innebörden att den nya, längre skyddstiden kommit redan föreliggande verk till godo bara under förutsättning att skyddstiden för dem enligt äldre bestämmelser inte har löpt ut vid ikraftträdandet. Vid 1986 års ändringar i URL av bl.a. skyddstiden för de närstående rättigheterna begränsades på detta sätt tillämpningen av de nya bestämmelserna till fall där skyddstiden fortfarande löpte vid

tidpunkten för ikraftträdandet. I andra fall har undantagen varit mindre omfattande. Det har då godtagits att en förlängning av skyddstiden skulle komma att gälla även till förmån för verk som redan hunnit bli fria vid ikraftträdandet, dvs. deras skydd har återupplivats. Men genom övergångsbestämmelser har man sett till att den som påbörjat en verksamhet avseende då fria verk har kunnat i viss utsträckning fritt tillgodogöra sig utbytet av den

verksamheten även efter lagändringen.

Skyddstiden för fotografiska bilder har förlängts både genom 1919 års lag och genom 1960 års lag. Vid båda tillfällena åter— upplivades skyddet för äldre, fria bilder med vissa övergångs— bestämmelser av nyss beskrivet innehåll.

Enligt vår mening bör principen om ny lags "retroaktiva" verkan tillämpas på samma, nyss nämnda sätt även i fråga om den förlängning av skyddstiden som följer av att regleringen i URL kommer att tillämpas även på fotografier. Därigenom uppnås den fördelen att det inte blir nödvändigt att ens beträffande äldre fotografier avgöra om de har konstnärligt eller vetenskapligt värde eller inte. Det är också allmänt att föredra att frågan om hur länge en bild är skyddad alltid kan avgöras med ledning enbart av den nya lagen. Detta torde vara särskilt viktigt när det gäller så vanligt förekommande objekt som fotografiska bilder.

Den föreslagna regleringen medför att skyddet kommer att återuppväckas för fotografier utan konstnärligt eller vetenskapligt värde som framställts mellan tjugofem och femtio år före lagens ikraftträdande. (För de fotografier som har sådant värde innebär ju den föreslagna lagändringen inte någon skillnad såvitt gäller skyddstiden.)

Från huvudregeln i övergångsbestämmelserna att den nya lagen skall tillämpas även på fotografier som framställts tidigare måste göras vissa undantag beträffande exemplar därav som framställts före ikraftträdandet. Vid tidigare skyddstidsförlängningar har bestämts att sådana exemplar får fritt spridas och visas. Vi föreslår att sådana exemplar fritt skall få spridas, men när det gäller visning har vi gjort undantag för visning genom film eller i television. Bakgrunden är följande. Avsikten med att utvidga skyddet också till fotografier tillkomna före ikraftträdandet är bl.a. att jämställa fotografer med andra konstnärer. Rätten till visning genom film eller i television är ekonomiskt betydelsefull för fotograferna. Därför bör den rätten, såvitt gäller exemplar av

fotografier som framställts före ikraftträdandet, omfattas av den nya lagstiftningen.

Undantagsbestämmelsernas punkt 1 är utformad i enlighet härmed. Utformningen har också vissa praktiska fördelar: Inte heller när det gäller före ikraftträdandet framställda exemplar behöver man bedöma om fotografiet har konstnärligt eller vetenskapligt värde eller inte.

1 den ensamrätt som fotografen tillförsäkras i l & FotoL ingår inte spridningsrätt. Lagförslaget innebär att fotografier kommer att omfattas även av sådan rätt. Detta gäller även fotografier som tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Detta innebär att beträffande sådana fotografier där fotografen—före ikraft- trädandet genom avtal har överlåtit viss exemplarframställnings— rätt får han genom den nya lagen en spridningsrätt också till exemplar som framställts med stöd av avtalet. Men för att löpande avtal skall kunna fullföljas måste den som före lagens ikraftträdande avtalat sig till rätt att framställa exemplar kunna sprida dem även om han framställt dem efter lagens ikraft— trädande. En sådan bestämmelse finns undantagsbestämmelsernas punkt 2.

I ytterligare ett hänseende fordras en undantagsbestämmelse. Det kan antas att viss verksamhet för utnyttjande av vissa bestämda fotografier har planerats eller påbörjats med förutsättningen att bilderna i fråga är fria. Genom särskilda bestämmelser bör den som kommit så långt med verksamheten att klichéer, trycksatser och liknande har framställts av ett visst eller vissa fotografier tillförsäkras rätten att under en övergångstid om ett par år fritt använda dessa hjälpmedel för avsett ändamål. Det kan likaledes tänkas att ett sådant fotografi ingår i en planerad film eller en TV—produktion för senare visning. För att den nya regleringen inte skall påverka en planerad produktion föreslår vi att exemplaret skall få visas fritt efter ikraftträdandet. Punkt 3 i övergångsbestämmelserna har utformats med hänsyn härtill.

Del II

Översyn av 2 kap. upphovsrättslagen

1 INLEDNING

1.1 Historisk tillbakablick

Sett i ett historiskt perspektiv har upphovsrätt i egentlig mening inte funnits länge. Revolutionerande för utvecklingen av en sådan rätt och då framförallt i formen av en författarrätt var boktryckarkonstens intåg under andra hälften av 1400-talet. Den nya tekniken medförde helt nya möjligheter att utnyttja de litterära verken ekonomiskt. Man kunde då relativt snabbt och för en mindre kostnad framställa upplagor av litterära verk. Det uppstod därför ett behov av skydd mot eftertryck, dvs. ett skydd mot olovlig kopiering av skrifterna. Sådant skydd gavs först genom s.k. privilegier. Dessa gavs emellertid ursprungligen inte till författarna utan till boktryckare och förläggare. Dessa fick- genom privilegierna ensamrätt att trycka och ge ut skrifter. Motivet för att ge dem privilegierna var att de skulle våga ekonomiskt åta sig att trycka alster. En författare kunde också komma i åtnjutande av privilegiet, men endast i egenskap av boktryckare eller förläggare.

Med tiden förändrades situationen till författarnas förmån. Man började anse att privilegier inte kunde beviljas utan dessas med- givande. Det var dock först i början av 1600—talet som författarens medgivande blev en förutsättning för att privilegiet skulle kunna ges. Samtidigt ersattes meddelandet om privilegiet av en anmälan till ett offentligt register. Därmed hade en färdig författarrätt utvecklats, om än i rudimentär form. Skyddet för musikaliska verk utvecklades i allt väsentligt på samma sätt som skyddet för skrifter.

Någon större utbredning fick dock författarrätten inte förrän i början av 1700—talet. I England infördes 1710 en lag om copyright som gav författare ensamrätt att under 21 år (i vissa fall 14 år) trycka sitt arbete under förutsättning att arbetets titel infördes i ett särskilt register. Lagen infördes "for the encouragement of learned men to compose and write useful books".

På kontinenten var Danmark föregångslandet i fråga om författarrätten genom införandet av 1741 års förordning till skydd för litterära verk. Enligt förordningen krävdes tillåtelse av

författaren eller den förste förläggaren för att trycka en skrift. I samband med den franska revolutionen erkändes författarrätten också i Frankrike 1793, och erkännandet tog sig uttryck i det av konventet utfärdade "Decret relatif aux droit de propriété des auteurs d*écrits en tout genre, des compositeurs de musique, de peintres et des dessinateurs". Genom den lagen fick upphovsmannen rätt att under sin livstid försälja eller på annat sätt sprida sina verk.

När det gällde dramatiska och musikaliska verk var det inte tillräckligt med bara skydd mot eftertryck. Det erfordrades också ett skydd mot att andra olovligen uppförde eller utförde verket. Frankrike var först med att ge skydd för sådana former av utnyttjanden genom en lag 1791 vilken kom till efter en strid angående uppföranderätten till Beaumarchais” komedi "Le mariage de Figaro". Andra länder följde sedan efter.

Också för den s.k. bildande konsten medförde boktryckarkonstens behov av skydd mot eftertryck. Träsnitt, kopparstick, litografi och liknande förfaranden ökade möjligheterna att mångfaldiga konstverken. Ett sådant skydd infördes för första gången 1737 i England genom en parlamentsakt som gav skydd för teckningar, gravyrer, etsningar och liknande verk.

Även i Sverige utvecklades de olika skyddsformerna efter samma mönster som i det Övriga Europa. Sålunda utgick också här författarrätten från ett på privilegier grundat boktryckar- och förläggarskydd. Det var dock först i samband med 1809 års stats— välvning som författarrätten erkändes här i riket. I 1810 års tryckfrihetsförordning föreskrevs då att varje skrift var författarens eller dess laglige rättsinnehavares egendom. Förläggaren hade i fortsättningen således bara en från upphovsmannen härledd rätt. Någon ensamrätt att offentligen uppföra dramatiska eller musikaliska verk infördes däremot inte samtidigt. Sådant rätt för svenskt dramatiskt, eller för skåde— platsen författat musikaliskt arbete infördes först 1855. Musikaliska verk, som avfattats med noter eller med annan teckenskrift, åtnjöt dock samma skydd som skrifter.

Skyddet för konstverk följde till en början skyddet för skrifter, dvs. de åtnjöt skydd mot mångfaldigande genom tryck. En särskild rätt till konstverk infördes först 1867, varigenom måleri och skulptur fick skydd mot efterbildning.

Sedan slutet av 1800-talet har den tekniska utvecklingen i accelererande takt resulterat i nya sätt att återge eller förmedla litterärt och konstnärligt skapande. Först kom fotografiet, som i Sverige fick sitt första skydd 1897. Därefter har nymodigheterna föranlett kompletteringar i den upphovsrättsliga lagstiftningen i en allt snabbare takt. Exempel på sådana företeelser är foto— kopieringstekniken, filmen, radion, grammofonen, televisionen, kassettbandspelarna, videoapparaterna, satellitsändningstekniken och den digitala överföringstekniken. Denna utveckling fortsätter.

1 .2 Den upphovsrättsliga ensamrätten

Upphovsrätt är den rätt som författare, kompositörer, konstnärer och andra upphovsmän har till sina verk. Bestämmelserna om denna rätt finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL). I lagen finns också bestämmelser om rättigheter som anses stå upphovsrätten nära, de s.k. närstående rättigheterna. Dessa bestämmelser ger utövande konstnärer (artister, musiker, skådespelare m.fl.), producenter av fonogram (grammofonskivor och andra ljudinspelningar), producenter av filmverk (filmer och videogram), radio- och TV-företag samt framställare av kataloger, tabeller och liknande arbeten vissa tidsbegränsade rättigheter att bestämma över utnyttjandet av sina prestationer. Rätten till fotografisk bild liknar upphovsrätt. Bestämmelserna om denna rätt finns i en särskild lag, lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild (FotoL).

URL ger varje upphovsman dels en ensamrätt att bestämma över hur hans verk används, den s.k. ekonomiska rätten eller förfoganderätten, dels ett skydd för ideella och personliga intressen, den s.k. ideella rätten.

Den ekonomiska förfoganderätten innehåller i sin tur två huvud- delar. Den ena innebär en rätt att framställa exemplar av verket. Den andra är rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten. Som ett sätt att göra verket tillgängligt för allmänheten nämner lagen att det framförs offentligt eller då exemplar av verket utbjuds till försäljning, uthyrning eller utlåning eller på annat sätt sprids till allmänheten eller visas offentligt.

Den ideella rätten innebär i princip att upphovsmannen skall anges när exemplar av verket framställs eller när detta görs tillgängligt för allmänheten. Den innefattar också en rätt att

motsätta sig att verket ändras eller att det görs tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i ett sådant sammanhang att upp— hovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks.

Upphovsmannens ensamrätt gäller dock inte oinskränkt. Av hänsyn till olika allmänna intressen har en rad inskränkningar gjorts. Dessa återfinns i en uttömmande uppräkning i 1 kap. 9 5 och i 2 kap. URL.

Även skyddet för de s.k. närstående rättigheterna är i princip utformat som en ensamrätt, dock med den skillnaden att det endast omfattar vissa utnyttjanden av prestationer. Vad slutligen gäller rätten till fotografisk bild regleras den i princip på motsvarande sätt som upphovsrätten. Även i nu nämnda rättigheter har inskränkningar gjorts.

1.3 Allmänna utgångspunkter för översynen

1.3.1 Inledning

När det gäller upphovsmannens individuella intressen ansågs vid URL:s tillkomst (SOU l956:25 s. 85) att rättsordningen bör sträva efter att så långt som möjligt skänka upphovsmannen gynnsamma arbetsförhållanden, att göra det möjligt för honom att fortsätta sin verksamhet, att nå ut till allmänheten samt att göra den insats i den kulturella verksamheten som hans begåvning motiverar. Som nyss angivits sker detta i URL genom att upphovsmannen tillerkänns vissa rättigheter till verket av ekonomisk och praktisk betydelse. Genom dessa rättigheter ges upphovsmannen möjlighet att begära ersättning för sitt arbete och därigenom i princip försörja sig på sitt skapande.

De mål som lagstiftaren 1960 ställde upp för upphovsmannens individuella intressen är enligt vår mening alltjämt giltiga. Dessa får därmed avgörande betydelse när det gäller att under över- synen närmare bestämma innehållet i och omfattningen av ensamrätten. Det är dock uppenbart att varje försvagning av rättenimotsvarandemånminskarupphovsmannensmöjligheteratt ekonomiskt kompensera sig för sitt arbete.

Marknaden för litterära och konstnärliga alster skiljer sig i ett väsentligt hänseende från den där man handlar med saker, t.ex. ett bord. Försäljningspriset för ett bord bestäms med beaktande av olika kostnader som uppstår för tillverkning och distribution. Tillverkaren har kontroll över sin äganderätt till arbetsresultatet och behöver inte lämna ifrån sig bordet med mindre han får den betalning han anser sig behöva. Samhället skyddar hans rätt genom bl.a. reglerna om stöld och skadegörelse i brottsbalken.

Litterära och konstnärliga alster sprids emellertid inte på detta sätt till allmänheten. Den marknaden bygger i stället på att alstren och prestationerna används kontinuerligt och successivt under en lång tid och att upphovsmannen under denna tid får betalning för sitt prestation vid flera tillfällen. När det gäller det överlåtna exemplaret kan upphovsmannen inte hindra att vem som helst i praktiken kan utnyttja verket genom de många tekniska hjälpmedel och metoder som i dag finns tillgängliga på marknaden. Den upphovsrättsliga lagstiftningen uppgift är att tillhandahålla ett skydd som på ett så effektivt sätt som möjligt ser till att marknaden för litterära och konstnärliga verk trots den angivna skillnaden kan fungera tillfredsställande.

Att lagstiftningen skyddar upphovsmannen på nyss angivna sätt är emellertid inte motiverat enbart av hänsyn till upphovsmannen. Ytterst ligger det i samhällets intresse att se till att upphovs- männen ges bästa möjliga förutsättningar för sin skapande verksamhet. Denna verksamhet bör därför kunna ske med så få inskränkningar som möjligt.

I sammanhanget är det viktigt att framhålla att upphovsrätten är en förutsättning för att text, musik, bilder etc. skall kunna spridas till allmänheten. När det gäller litterära och musikaliska verk är det tex. i de flesta fall inte upphovsmannen själv som gör verken tillgängliga. Denne anlitar i stället t..ex förläggare eller någon annan utgivare. I andra fall görs verket tillgängligt genom t..ex utsändning i radio eller TV. Dessa producenter härleder sin rätt från upphovsmannen och det upphovsrättsliga skyddet utgör här en förutsättning för att de skall vara villiga att ta de ekonomiska risker som måste till för produktionen. Utan det rättighetssystem som finns i URL är det inte sannolikt att någon av dem skulle vilja lägga ner arbete och kapital för en sådan verksamhet. Systemet ger således upphovsmannen och dennes rättsinnehavare den säkerhet som behövs för de stora investeringar som görs bl.a. inom kultur- och medieområdet samt inom elektronikområdet. Utan upphovsrätten skulle spridningen

till allmänheten med stor sannolikhet kraftigt försvåras eller t.o.m. omintetgöras.

1.3.2 Utgångspunkter vid överväganden om inskränkningar i upphovsrätten

Sedan länge har avtal varit det naturliga sättet för upphovsmän att överlåta eller upplåta sin upphovsrätt. Detta har traditionellt skett främst genom individuella avtal. Under senare tid har i Sverige, liksom i de flesta industrialiserade länder i världen, skett en utveckling mot att vissa upphovsrättsliga utnyttjanden regleras genom kollektiva avtal. Denna kollektivisering utgör ibland den enda praktiska möjligheten för upphovsmännen att kunna utöva sin rätt. Visserligen leder denna metod till en viss förstärkning av den i upphovsrätten naturligt liggande ensamrättssituationen, men samtidigt innebär den också den enda möjligheten att till- försäkra användarna tillgång till litterära och konstnärliga verk inom ramen för ensamrätten. Det bör därför i vissa fall vara lagstiftarens uppgift att i den mån särskilda behov föreligger komplettera denna kollektiva hantering av tillstånd till utnyttjanden genom föreskrifter som ökar avtalens tillämpnings— område och medför större rättssäkerhet.

Det kan ibland vara förenat med rent praktiska svårigheter att erhålla tillstånd från upphovsmannen till viss utnyttjande. I sådana situationer kan det måhända i det korta perspektivet ibland förefalla vara frestande att förespråka inskränkningar i upphovsrätten till förmån för olika enskilda och allmänna intressen. Det kan dock inte råda någon tvekan om att det också ligger i samhällets intresse att som utgångspunkt se till att den principiella avtalsfriheten upprätthålls också på det upphovs- rättsliga området och att upphovsrätten inte inskränks i vidare mån än vad som behövs för att tillgodose mycket viktiga samhälleliga intressen.

Vid tillkomsten av URL hade lagstiftaren (se t.ex. SOU 1956:25 s. 248 och prop. l960:17 s. 60) som en utgångspunkt att upphovsmannen skulle förbehållas rätt att ekonomiskt tillgodo- göra sig alla sådana utnyttjanden av verket som hade praktisk betydelse. I denna huvudregel som ofta, även nyligen, bekräftats i rättstillämpningen, kunde man sedan göra ett antal inskränk— ningar med hänsyn till vissa samhälleliga intressen. När det gällde att närmare bestämma gränserna för den upphovsrättsliga ensamrätten uttalades (se t.ex. SOU 1956:25 s. 104 och LlU

1960141 5. 38) att inom gränserna borde i princip falla allt sådana utnyttjande av verket i ekonomiskt syfte som inte var att hänföra till privatlivets område.

Gällande inskränkningar i 2 kap. URL utgör resultatet av ett beaktande av såväl upphovsmännens legitima intressen som samhällets intresse av att verk och andra prestationer kan utnyttjas i största möjliga utsträckning. I några fall är det främst praktiska hänsyn som motiverat inskränkningen.

Den konkreta utformningen av inskränkningsbestämmelserna har, enligt vad som framgår av lagens förarbeten, påverkats av den organisationsstruktur och teknologiska nivå som f anns vid början av 1960-talet. Upphovsmännen var då inte i samma utsträckning som nu anslutna till organisationer som för deras räkning kunde ge tillstånd till och uppbära ersättning för utnyttjanden. Det var därför i vissa fall ofta svårt för såväl upphovsmän som användare att få till stånd avtal om utnyttjande. Likaså har valet av de situationer där inskränkningar ansetts motiverade i en del fall präglats av den tidens samhällssyn, t.ex. inskränkningar till förmån för gudstjänst, välgörande och liknande ändamål, en syn som i sig grundades på föreställningar från sekelskiftet.

En utgångspunkt vid översynen av 2 kap. URL bör, liksom tidigare, vara att lagstiftningen skall ge upphovsmännen möjlighet att kunna förfoga över sina verk i alla ekonomiskt betydelsefulla situationer och därigenom tillförsäkra dem ersättning när deras verk utnyttjas. Det är vidare av vikt att ersättningen i dessa fall i princip kan fastställas under marknadsmässiga villkor.

Denna utgångspunkt leder till slutsatsen att inskränkningar i upphovsmännens ensamrätt i princip aldrig bör göras för att tillgodose enbart ekonomiska intressen, oavsett om dessa är allmänna eller enskilda. Om det finns starka samhälleliga skäl att särskilt stödja en verksamhet bör detta inte ske genom en inskränkning i upphovsmännens rättigheter. I stället bör sådana speciella intressen tillgodoses i vanlig ordning genom särskilda insatser från samhällets sida.

När det gäller att avgöra i vilka fall inskränkningar bör göras och på vilket sätt de bör utformas måste beaktas att situationen i dag i flera avseenden skiljer sig från den som förelåg vid lagens tillkomst. Gällande inskränkningsbestämmelser i URL har i många fall utformats med hänsyn till vad man vid lagens tillkomst ansåg vara från upphovsmannens synpunkt obetydliga

utnyttjanden vid sidan av de traditionellt betydelsefulla utnyttjandena. I dag har i många fall sådana "småutnyttjanden" av olika skäl utvecklats till utnyttjanden som måste anses vara av stor betydelse för upphovsmännen och som således principiellt bör omfattas av deras ensamrätt.

Kulturen sprids inte längre bara genom böcker, tidningar, tid- skrifter, "live"-framföranden, teaterföreställningar, film, radio och TV, utan också genom fotokopior, video, satellitsändningar, kabel—TV och olika 'elektroniska distributionsformer. Denna förändring i "konsumtionsmönstret" medför att nya ställnings— taganden måste göras till nuvarande inskränkningsbestämmelsers utformning och innehåll.

Den relativa enkelhet varmed exemplar av verk numera kan framställas eller spridas vidare försvårar överblicken över vilka konsekvenser en inskränkning i ensamrätten har eller som en ny inskränkning kan f å. Så har t.ex de moderna kopieringmaskinerna, videoapparaterna och den digitala överföringstekniken öppnat nya vägar för en omfattande exemplarframställning och distribution av verk vid sidan av vanliga avtal mellan upphovs— männen och förläggare eller andra producenteru Om ett sådant utnyttjande får ske med stöd av inskränkningar i upphovsrätten kan den vanliga produktionen allvarligt störas. Därför bör utgångspunkten vid våra överväganden vara att lagen skall uppta så få inskränkningar som möjligt och att när inskränkningar anses nödvändiga bör de vara så begränsade som möjligt. I några fall finns det dock, åtminstone för närvarande, inte någon annan utväg för lagstiftaren än att kompensera upphovsmännen och andra rättighetshavare med ersättning för vissa former av utnyttjanden genom att införa band- eller apparatavgif ter.

Bristen på organisationer som för upphovsmännens räkning kunde ge tillstånd till och uppbära ersättningar för utnyttjanden tillades vid URL:s tillkomst viss betydelse för avgörandet av om en inskränkning var motiverad eller, om så ansågs vara fallet, hur den skulle utformas. I dag finns det en god organisations- täckning på upphovsmannasidan och tillgång till datorstöd vid hanteringen av tillstånd och ersättningar. Detta medför att det nu för varje särskild inskränkning åter bör prövas om den är motiverad eller om den bör ges en annan utformning.

1.3.3 Olika former av inskränkningar i ensamrätten

Det finns flera olika typer av inskränkningar genom vilka man i lagstiftning kan tillgodose sådana allmänna intressen som samhället anser förtjäna stöd. Vid valet mellan dessa typer av inskränkningar bör man utifrån tidigare angivna utgångspunkter välja de för upphovsmännen minst ingripande åtgärderna. I det följande redogörs översiktligt för några vanligt förekommande typer av inskränkningar i upphovsrätten.

Bestämmelser om fritt utnyttjande

Bestämmelser om fritt utnyttjande av skyddade verk innehåller de mest långtgående inskränkningarna i upphovsmannens ensamrätt. De innebär att upphovsmannen inte kan motsätta sig utnyttjandet och inte heller har rätt till att begära ersättning för det. Motivet för att införa regler om fritt utnyttjande är vanligtvis att starka samhälleliga skäl anses tala för en sådan begränsning i ensam- rätten, men även svårigheten att i vissa fall kontrollera utnytt- janden kan utgöra argument för en sådan ordning.

I gällande lag finns undantag från den "principiella ensamrätten i ett flertal bestämmelser om fritt utnyttjande i 2 kap. URL. Bland dessa kan nämnas reglerna om exemplarframställning för enskilt bruk i 11 5, om viss begränsad exemplarframställning vid arkiv och bibliotek i 12 5, om citat och viss återgivning av konstverk i 14 5, om pressens lånerätt m.m. i 15 5, om fram- ställning av blindskrift och talböcker i 18 5, om offentliga framföranden vid gudstjänst, undervisning, välgörenhet m.m. i 20 &, om viss återgivning av konstverk i 25 å.

Regler om fritt utnyttjande sätter emellertid upphovsmannens ensamrätt helt ur spel. Ett så allvarligt ingrepp i rätten bör därför övervägas bara om starka samhälleliga skäl talar för en sådan lösning. Och även om sådana skäl föreligger bör lösningen inte tillgripas om samhällsintresset kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt.

Vidare måste hänsyn tas till att det från konventionssynpunkt endast finns ett begränsat utrymme för införande av regler om fritt utnyttjande. Lagstiftaren måste beakta de minimikrav i fråga om skyddet för utländska rättighetshavare som uppställs i de olika internationella upphovsrättsliga konventioner som Sverige anslutit sig till. Dessa krav måste vara uppfyllda även om det

från nationell synpunkt skulle anses angeläget att verken .fick utnyttjas fritt. Därvid bör även beaktas att det i länder anslutna till Bernkonventionen i allmänhet anses att den nationella lagstiftaren inte bör ge de egna medborgarna ett sämre skydd än som måste ges till medborgare i länder anslutna till konventionen.

En utgångspunkt vid översynen bör således vara att total— inskränkningar i upphovsmännens rättigheter i princip bara skall göras i vissa strikt avgränsade typsituationer. I vissa situationer är t.ex. intresset av att fritt kunna sprida information och utbyta åsikter så starkt att det finns skäl att göra avkall på ensam- rätten. Detta ligger då vanligtvis i såväl upphovsmannens som allmänhetens intresse. Exempel på sådana inskränkningsbestäm— melser är 14 5 första stycket om citaträtten och 24 å andra stycket om återgivning av vad som anförs i vissa allmänna sammanhang.

I andra situationer går det av kontrollskäl inte att övervaka vad som sker. Detta gäller t.ex. inom den privata sfären och det saknas då möjlighet att utöva ensamrätten. Exempel på en sådan inskränkningsbestämmelse är 1 l 5 om exemplarframställning för enskilt bruk. I vissa länder med anglosaxisk rättstradition, t.ex. England och USA, är dock t.o.m. sådan framställning i princip helt förbjuden. Viss framställning kan dock ske med stöd av reglerna om "fair dealing" resp. "fair use".

I åter andra fall är det av praktiska och ekonomiska skäl inte är försvarbart att upprätthålla ensamrätten. Exempel på en sådan situation är 18 5 första stycket URL om framställning av blindskrift. Att i ett sådant läge upprätthålla den ensamrätten torde varken upphovsmännen eller utnyttjarna ha intresse av.

Däremot har upphovsmännen i vissa andra situationer ett påtagligt intresse av att totalinskränkningar omprövas. Så är t.ex. fallet i fråga om bestämmelserna i 20 5 om offentliga f ramföranden i olika sammanhang. Det ekonomiska intresse som dessa användningsformer rymmer bör inte längre tillgodoses genom en inskränkning som drabbar upphovsmännen. När det gäller den praktiska möjligheten att träffa avtal är en betydelsefull faktor i detta och liknande sammanhang att det numera är betydligt lättare än förr att erhålla tillstånd av upphovsmännen till olika utnyttjanden och att moderna administrationsmetoder gör det möjligt att effektivare administrera ersättningarna för utnyttjandet.

Tvångslicensbestämmelser

En annan form av inskränkningar i upphovsmännens principiella avtalsfrihet utgörs av tvångslicensbestämmelserna. Sådana bestämmelser har i allmänhet motiverats med att det i vissa fall från samhällelig synpunkt ansetts angeläget att ett verk alltid skall kunna utnyttjas. Samtidigt har det emellertid framstått som självklart att upphovsmannen måste kompenseras för utnytt— jandet. Lagstiftaren har då föreskrivit att verket får utnyttjas utan upphovsmannens samtycke under iakttagande av de i lag- bestämmelsen uppställda villkoren, men uttryckligen angivit att ersättning då skall utgå för utnyttjandet. En tvångslicens— bestämmelse innebär således att rättighetshavaren inte kan motsätta sig utnyttjandet, men att han har rätt till ersättning för detta. Ersättningens storlek fastställs genom avtal eller, i sista hand, om parterna inte kan enas, av domstol.

Exempel på sådana bestämmelser är 14 å andra stycket URL om återgivning av konstverk i populärvetenskaplig framställning och motsvarande bestämmelse för fotografisk bild i 7 5 första stycket FotoL. Ytterligare ett exempel är 16 & URL om återgivning av litterära eller musikaliska verk i samlingsverk till bruk vid guds- tjänst eller undervisning; dess motsvarighet i FotoL finns, såvitt avser undervisning, i 7 5 andra stycket. För fotografier finns också föreskrifterna i 9 & FotoL om TV-företagens visningsrått. Även bestämmelserna i 9 5 andra stycket URL om återgivning av vissa verk som är allmänna handlingar (jfr 12 5 andra stycket FotoL) utgör exempel på tvångslicens.

Tvångslicensbestämmelser innebär emellertid, liksom bestäm— melser om fritt utnyttjande, ett långtgående ingrepp i upphovsmännens ensamrätt. Dessa berövas därigenom möjligheten att förhandla om villkoren för utnyttjandet. Inte ens när det gäller att bestämma ersättningen för utnyttjandet har de några påtryckningsmedel utan tvingas, om parterna inte kommer överens, söka få bifall till sina krav vid domstol, något som både är dyrt och tidskrävande.

I en del fall medför tvångslicensbestämmelser inte några problem för upphovsmännen när det gäller att kontrollera utnyttjandets omfattning, eftersom antalet utnyttjare är begränsat. Så är t.ex. fallet när det gäller tillämpningen av den nuvarande tvångslicens— bestämmelsen i 16 & URL om återgivande av verk i vissa antologier. I dessa fall har upphovsmännen rimliga möjligheter att kontrollera att de förläggare som använder sig av bestämmelsen

tillämpar bestämmelsen riktigt och att bevaka sin rätt till ersättning. I andra fall kan emellertid en tvångslicensordning medföra svårigheter för upphovsmännen att kontrollera utnyttjandet. Om en tvångslicensbestämmelse ger många utnyttjare möjlighet att fritt använda verk kan rätten till ersättning lätt bli illusorisk för upphovsmannen, eftersom denne i praktiken kommer att sakna medel att övervaka i vilka sammanhang verket utnyttjas.

En annan faktor av betydelse är att lagstiftaren i en tvångs— licensbestämmelse för lång tid framöver måste i detalj reglera tillämpningsområdet för utnyttjandet och bestämma de närmare villkoren för detta. Detta innebär att sådana bestämmelser mer än t.ex. avtalsbestämmelser, löper risken att bli föråldrade.

Vidare måste beaktas att också när det gäller tvångslicens— bestämmelser hänsyn måste tas till att våra konventionsåtaganden medför att utrymmet för sådana bestämmelser är begränsat.

Avtalslicensbestämmelser

I de flesta fall torde de samhälleliga intressena kunna tillgodoses genom avtal, kollektiva eller individuella. För att möjliggöra för användarna att utan alltför stora besvär och risker kunna utnyttja ett stort utbud, kan avtalen kompletteras med en avtalslicensbestämmelse. Genom en avtalslicensordning garanteras användarna i princip tillgång till alla verk som omfattas av avtalet samtidigt som villkoren för utnyttjandet, inklusive ersättningen, fastställs genom fria förhandlingar.

En sådan bestämmelse förutsätter att en organisation som företräder ett flertal upphovsmän på ett visst område ingår ett avtal med användare om visst utnyttjande av upphovsmännens verk. Bestämmelsen medför att användare kan använda inte bara verk av upphovsmän som omfattas av avtalet utan även verk av upphovsmän som inte företräds av upphovsmännens organisation. Det är således fråga om en i lag avgränsad licensordning som får sitt innehåll i det bakomliggande avtalet.

I svensk lagstiftning finns några exempel på avtalslicens- bestämmelser. Redan vid 1960 års reform infördes en avtalslicens i 22 5 andra stycket URL om radioföretagens rätt att utsända litterära och musikaliska verk. Därefter har en sådan licensregel införts i 15 a 5 URL resp. 7 a & FotoL om fotokopiering inom

undervisningsverksamhet. Senaste exemplet på en sådan föreskrift är 22 d 5 URL om vidaresändning av radio- och TV—program i bl.a. kabelnät (se hänvisning till bestämmelsen i 9 5 FotoL andra stycket).

För att ett avtalslicenssystem skall kunna fungera i praktiken måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. En sådan förutsättning är att det på rättighetshavarsidan finns representativa organisationer som kan ingå de nödvändiga avtalen. På användarsidan kan i och för sig avtalen slutas av varje enskild användare. Det finns emellertid såväl praktiska som förhandlings- mässiga skäl som talar för att även användarna organiserar sig och förhandlar om avtalen på mer eller mindre central nivå. En annan sådan förutsättning bör vara att sannolikheten för att parterna skall ingå avtal generellt sett måste vara stor.

Ett avtalslicenssystem måste kompletteras med garantier för utomstående rättighetshavare. I licensbestämmelsen i lagen kan sålunda föreskrivas att avtalets bestämmelser om ersättning och övriga villkor skall tillämpas också på utomstående rättig- hetshavare. Eftersom det bakomliggande avtalet kan föreskriva t.ex. att ersättningar till viss del skall användas för kollektiva ändamål måste licensbestämmelsen dessutom kompletteras med en föreskrift som ger den utomstående upphovsmannen rätt att kräva individuell ersättning.

Systemet kan också kompletteras med en möjlighet för utom- stående rättighetshavare att meddela förbud mot utnyttjande. Om avtalet innehåller en sådan f örbudsmö jlighet bör den, med hänsyn till principen om nationell behandling, vara tillämplig även på utomstående rättighetshavare. Innehåller däremot avtalet inte någon sådan möjlighet måste man ta ställning till om inte dessa rättighetshavare ändå bör kunna förbjuda utnyttjandet. Motivet för att vilja förbjuda utnyttjanden kan vara att försöka erhålla högre ersättning än vad som utgår enligt det kollektiva avtalet, men det kan också vara ideella motiv som ligger bakom.

De internationella konventionerna innehåller inte några regler om avtalslicensbestämmelser. Vår konventionstillhörighet kräver att vi ger utländska medborgare visst minimiskydd och att vi tillämpar principen om nationell behandling. Principen om minimiskydd innebär att avtalslicens kan införas om konventionen tillåter totalinskränkning eller tvångslicens. Principen om nationell behandling innebär att om en avtalslicensbestämmelse införs i lagen det blir en förutsättning för dess förenlighet med

våra konventionsåtaganden att utländska rättighetshavare behandlas likadant som svenska vid tillämpningen av bestäm— melsen.

2 ALLMÄNNA HANDLINGAR

Det är en grundläggande princip i svensk rätt att var och en skall ha fri tillgång till allmänna handlingar och rätt att offentliggöra dem. Denna tryckfrihetsrättsliga princip har slagits fast i grundlag.

Allmänna handlingar är i vissa fall av sådan beskaffenhet att de uppfyller förutsättningarna för att anses som verk i upphovs— rättsligt hänseende. Som tidigare nämnts ger den upphovsrättsliga lagstiftningen som huvudregel upphovsmannen till ett verk ensamrätt att bestämma över dess publicering.

Motsättningen mellan dessa tryckfrihetsrättsliga och upphovs- rättsliga principer hade tidigare inte så stor praktisk betydelse. De förra gavs emellertid företräde. Med några få undantag var allmänna handlingar uteslutna från upphovsrättsligt skydd och kunde fritt återges. Med tiden kom frågan emellertid i ett annat läge.

Redan när URL kom till i början av 1960-talet framstod det inte längre som rimligt att allmänna handlingar generellt skulle vara fria för eftertryck. Statliga organ hade i en omfattning som tidigare var okänd börjat ombesörja affärsmässiga och kulturella uppgifter i former som organisatoriskt och praktiskt motsvarade den enskilda f öretagsamhetens. Vidare framträdde ett ökat behov av skydd för handlingar som enskilda personer gav in till myndigheter och som därigenom fick karaktären av allmänna handlingar i den mening som avses i tryckfrihetsförordningen (TF).

URL kom visserligen, liksom tidigare lagstiftning på det upphovs- rättsliga området, att bygga på principen att allmänna handlingar som upprättats hos myndighet inte är föremål för upphovsrätt. Principen finns återgiven i 9 5 första stycket URL. Från denna gjordes undantag för vissa kartor. Övriga möjliga undantag ansågs först behövas utredas. Efter URL:s tillkomst har lagstiftnings- arbetet rörande allmänna handlingar således huvudsakligen handlat om vilka slags handlingar som bör undantas från huvud-

regeln (för en närmare redogörelse, se nedan avsnitt 2.2.1). Undantagen finns i 9 5 andra stycket och 24 5 första stycket.

Den nuvarande upphovsrättsliga reglering rörande allmänna handlingar tycks i stort sett fungera tillfredsställande. Det har dock från några håll gjorts framställningar om en översyn av regleringen för att komplettera den i vissa hänseenden. Konst- närliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) har således hemställt att även s.k. fristående litterära verk bereds upphovsrättsligt skydd samt att regleringen också ses över från redaktionell synpunkt. Kommunförbundet har å sin sida hemställt att regleringen i vad den avser skydd för kartor ses över. Slutligen har Svenska Journalistförbundet bett oss undersöka eventuella negativa konsekvenser i fråga om fristående författares bidrag till t.ex. personaltidningar.

Med anledning av härav lämnas nedan en redogörelse för gällande rätt, situationen i de övriga nordiska länderna och den konventionsrättsliga regleringen. Därefter presenteras f ramställ— ningarna om lagändring, varefter våra överväganden och förslag redovisas.

2.2 Gällande rätt

Auktorrättskommittén lade i sitt betänkande (SOU l956:25 s. 165 ff. och s. 256 ff.) fram förslag beträffande det upphovs— rättsliga skyddet i fråga om allmänna handlingar. I betänkandet, och senare också i propositionen med förslag till URL (prop l960:17 s. 4, 7, 87 ff. och 163 f.), utformades reglerna olika för handlingar som upprättats hos myndighet och för handlingar som från enskilda kommit in till myndighet. Beträffande upprättade allmänna handlingar föreslogs att handlingarna skulle omfattas av upphovsrätt, men att undantag skulle gälla för författningar samt beslut och yttranden av myndighet. I fråga om inkomna allmänna handlingar föreslogs en reglering som väsentligen innebar att upphovsrätt i princip skulle gälla. Anföranden inför myndigheter m.m. skulle dock få återges utan upphovsmannens samtycke.

Riksdagen godtog i allt väsentligt den av kommittén föreslagna regleringen om inkomna allmänna handlingar. Förslaget till

reglering av upprättade allmänna handlingar utsattes dock för kritik av bl.a. remissinstanserna. Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (L1U l960:4l s. 44 f.) bl.a. att som huvudregel i stället borde gälla att sådana handlingar inte skulle vara föremål för upphovsrätt och att från denna huvudregel sedan fick föreskrivas de undantag som behövdes. Utskottet ansåg dock att det inte utan ytterligare utredning kunde bedömas vilka slag av hos myndighet upprättade handlingar som borde beredas upphovsrättsligt skydd. Utskottet föreslog därför att det i 9 & URL skulle föreskrivas att handlingar som upprättats hos myndighet som avses i 2 kap. 3 & TF inte skulle vara föremål för upphovsrätt. I överensstämmelse med vad som redan gällde gjordes dock i förslaget undantag för vissa kartor. Riksdagen, som godtog utskottsförslaget, beslutade samtidigt att hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning huruvida allmänna handlingar borde erhålla upphovsrättsligt skydd i andra fall än som följde av 9 5 i den beslutade lydelsen.

Offentlighetskommittén, som fick i uppdrag att utreda frågan, avlämnade 1967 ett betänkande i ämnet (SOU 1967z28). Förslaget innebar i huvudsak att man bibehöll huvudregeln om att upprättade allmänna handlingar i princip inte är föremål för upphovsrätt. Man föreslog emellertid undantag för tre grupper av handlingar, nämligen vissa officiella kartor, verk som framställts för försäljning till allmänheten samt alster av bildkonst. Dessa kategorier av verk borde enligt kommittén omfattas av upphovsrätt. Några ändringar av reglerna i 24 5 URL föreslogs inte. En viss jämkning av 1 kap. 8 & TF förordades.

Kommitténs förslag utsattes för viss kritik och en inom justitie— departementet tillkallad utredningsgrupp för upphovsrättsfrågor lade i oktober 1969 fram en promemoria (Stencil Ju 196928) med förslag till vissa ändringar i URL och FotoL avseende upphovs- rätten till allmänna handlingar. I promemorian föreslogs att bestämmelserna om upphovsrätt till allmänna handlingar borde delas upp på två huvudstadganden. Det ena, som borde tas in i 9 & URL, innefattade sådana hos myndighet upprättade handlingar som överhuvud inte borde vara föremål för upphovsrätt. Därmed avsågs sådana handlingar som har särskild stats- eller f örvaltningsrättslig karaktär, såsom författningar samt beslut och yttranden av myndigheter. Beträffande övriga allmänna hand— lingar framhölls i promemorian att det tryckfrihetsrättsliga intresset inte krävde mer än att handlingen skulle kunna återges utan upphovsmannens samtycke. Däremot fanns det ingen anled— ning att i fråga om dessa handlingar begränsa upphovsmannens

ideella rätt. En huvudregel om att upphovsmannen inte hade ensamrätt att förfoga över nu ifrågavarande allmänna handlingar föreslogs därför infördi24 å URL.Ipromemorian förordades att bestämmelsen också borde innehålla undantag till f örmån för vissa kategorier av handlingar, över vilka upphovsmannen således skulle ha principiell förfoganderätt. Undantag föreslogs för officiella kartor, tekniska förebilder, verk som är avsett för undervisning, verk som utgör resultat av vetenskaplig forskning, verk som genom myndighets försorg tillhandahålls allmänheten i samband med affärsverksamhet, verk som utan upphovsmannens samtycke tagits in i en allmän handling, verk som ingivits för godkännande eller antagande av myndighet samt verk som åberopats som bevis m.m. Vidare föreslogs vissa regler om tillhandahållande enligt 2 kap. TF av denna grupp av handlingar samt om rätten att utan upphovsmannens samtycke återge verk som innefattats i sådan allmän handling. De i 24 & föreslagna reglerna borde enligt promemorian också gälla i fråga om verk som innefattas i muntliga anföranden inför myndighet m.m. Någon ändring av 1 kap. 8 5 TF var enligt promemorian inte nödvändig.

De förslag som framlagts av of fentlighetskommittén och 1969 års departementspromemoria behandlades i proposition l973:15 (s. 101 ff.), vars förslag ligger till grund för gällande lag— stiftning i ämnet.

I vårt delbetänkande (SOU 198515 1) Upphovsrätt och datorteknik s. 106 ff.) tog vi upp frågan om det upphovsrättsliga skyddet för datorprogram. Däri konstaterades att i den mån sådana program tillkommit t.ex. för undervisning eller utgjorde verk, varav exemplar tillhandahållits av myndighet i samband med affärs— verksamhet åtnjöt de skydd redan enligt gällande bestämmelser. Vi föreslog emellertid att alla datorprogram som framställts hos myndighet skulle omfattas av det upphovsrättsliga skyddet. Skyddet skulle gälla datorprogrammen i viken form de än fanns, dvs. oavsett om det återgavs på en papperskopia eller fanns i form av en upptagning på något medium, t.ex. flexskiva eller magnetband.

Förslaget förelades riksdagen i oförändrad form (prop. 1988/89:85 s. 18 f.) Riksdagen godtog förslaget (se bl.a. 1988/89zLU34 s. 8 f.).

Bestämmelserna om skyddet för verk som har upprättats av myndighet finns i 9 och 24 55 URL. Från upphovsrättslig synpunkt kan de handlingar som upprättats av myndighet indelas i tre kategorier, nämligen

]. handlingar som saknar upphovsrättsligt skydd (9 5 första stycket)

2. handlingar som fritt får återges, men som åtnjuter visst upphovsrättsligt skydd (9 5 andra stycket och 24 5 första stycket första meningen), och

3. handlingar som har fullt upphovsrättsligt skydd (24 5 första stycket andra meningen).

I 9 5 första stycket finns bestämmelser avseende den förstnämnda kategorin, nämligen vissa handlingar av speciell stats— och förvaltningsrättslig karaktär. I paragrafen föreskrivs att författ- ningar, beslut av myndighet, yttranden av svensk myndighet samt officiella översättningar av sådana texter inte är föremål för upphovsrätt. Det är således fråga om undantag i upphovsrätten, dvs. de typer av handlingar som anges i bestämmelsen är inte föremål för upphovsrätt i någon form.

Såvitt gäller den andra kategorin stadgas i 9 5 andra stycket att upphovsrätt får göras gällande till vissa typer av verk som ingår i handling som undantas enligt första stycket. Således får upphovsrätt göras gällande till officiell karta, alster av bildkonst, musikaliskt verk och diktverk, dock med den inskränkningen att de tre sistnämnda verkskategorierna får återges utan upphovsmannens samtycke. Denne har dock rätt till ersättning för återgivningen. Ersättning utgår emellertid inte om verket återges i samband med myndighets verksamhet. Inte heller utgår ersätt— ning om verket återges i samband med redogörelse för mål eller ärende i vilket verket förekommit och det sker endast i den omfattningen som betingas med ändamålet av redogörelsen.

Slutligen föreskrivs i 9 & tredje stycket att vid återgivande enligt andra stycket skall bestämmelserna i 26 å URL äga motsvarande tillämpning, dvs. upphovsmannens ideella rätt skall beaktas vid sådan återgivning.

Allmänna handlingar som inte undantas från upphovsrätt enligt 9 & URL har i princip ett visst upphovsrättsligt skydd. I 24 5 första stycket URL finns emellertid inskränkningsbestämmelser för sådana hos myndigheter upprättade handlingar som inte omfattas av 9 5 första stycket, dvs. andra allmänna handlingar än författningar, beslut eller yttranden av myndighet. Verk som ingår i sådana handlingar får återges utan upphovsmannens samtycke, dvs. de ingår i den andra kategorin. Upphovsmannen har dock i dessa fall kvar sin ideella rätt enligt 3 & URL, vilket innebär att hans namn skall anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver och att verket inte får ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för honom. Vidare gäller enligt 26 å andra stycket URL att källan skall nämnas i samma omfattning som i fråga om upphovsmannens namn och att verket inte får ändras i vidare mån än som krävs för den medgivna användningen.

Från denna huvudregel görs i andra meningen undantag för vissa särskilda typer av handlingar, vilka ingår i den tredje kategorin. Undantagna handlingar är officiell karta, teknisk förebild, verk som framställts för undervisning eller utgör resultat av veten- skaplig forskning, alster av bildkonst, musikaliskt verk, diktverk eller verk, varav exemplar i samband med affärsverksamhet genom myndighets försorg tillhandahålls allmänheten. För dessa typer av verk gäller således att de inte får återges utan upphovsmannens samtycke.

Beträffande verk som ingår i handling som lämnats in till myndighet gäller det upphovsrättsliga skyddet fullt ut.

I 24 5 andra stycket URL föreskrivs att vad som muntligen eller skriftligen anförs inför myndighet eller i statlig eller kommunal representation eller vid offentlig överläggning om allmänna angelägenheter får återges utan upphovsmannens samtycke.

Även från denna huvudregel görs undantag på så sätt att utlåtanden, såsom bevis och dylikt, får återges endast i samband med redogörelse för mål eller ärende vari de förekommit och då endast i den omfattning som betingas av ändamålet med redo— görelsen. Dessutom föreskrivs att upphovsmannen ensam har rätt att utge samling av sina anföranden.

I fråga om alla verk som innefattas i allmänna handlingar, dvs. verk innefattade i såväl upprättade som inkomna handlingar, gäller enligt 24 a & URL att de utan hinder av upphovsrätt skall

tillhandahållas i den ordning som tryckfrihetsförordningen säger. Bestämmelserna härom finns i 2 kap. 12 och 13 55 TF.

Särskilt om kartor

En karta kan åtnjuta upph0vsrättsligt skydd under förutsättning att kartbilden som sådan uppnår verkshöjd, dvs. utgör resultatet av en individuell skapande verksamhet. De kartografiska element som är faktiskt givna, t.ex gränser, orter, vägar m.m., omfattas emellertid inte av skyddet och får således återges fritt. Skyddet omfattar förenklat uttryckt den samlade kartbilden.

Om en karta saknar verkshöjd kan den ha skydd enligt 49 & URL, dvs. utgöra ett sådant arbete, vari det sammanställts ett stort antal uppgifter.

Mot bakgrund av den reglering som finns i 9 och 24 åå URL kan från upphovsrättslig synpunkt en indelning göras mellan kartor som upprättas av enskilda rättssubjekt och kartor som upprättas av myndigheter.

För kartor som upprättas av enskilda rättssubjekt gäller fullt upphovsrättsligt skydd. Detta innebär att de i princip inte får t.ex. reproduceras utan tillstånd av den som innehar rättigheterna till kartmaterialet. Inskränkningar i skyddet finns föreskrivna i 2 kap. URL. Om en av enskild upprättad karta ges in till en myndighet kan upphovsrätten till kartverket i vissa fall därigenom komma att inskränkas, nämligen i de fall f örutsättningarna i 24 å andra stycket URL är uppfyllda.

För kartor som upprättas av myndigheter gäller reglerna i 9 och 24 55 URL. Regleringen medför att man kan indela kartor som upprättats på detta sätt i tre olika kategorier, nämligen

]. officiella kartor,

2. kartor som ingår i författning, beslut av myndighet eller yttranden av svensk myndighet eller som utgör under— lagsmaterial till sådana handlingar, och

3. övriga kartor.

Officiella kartor har alltid fullt upphovsrättsligt skydd. Med officiella kartor avses enligt uttalanden i förarbetena (prop. 1973:15 s. 160) kartor som det enligt föreliggande instruktioner

eller i övrigt enligt statsmakternas beslut åligger verk och myndigheter att upprätta och ge ut oberoende av beställning. Exempel på sådana kartor är (prop. l973:15 s. 140) officiella kartor upprättade inom rikets allmänna kartverk, sjökarteverket och sjöfartsstyrelsen, kartor upprättade inom Sveriges geologiska undersökning, den s.k. fastighetskartan som framställs av f astighetsbildningsmyndigheterna samt luf tf artsverkets of f iciella kartor.

Uttrycket officiell karta anses inte omfatta (prop l973:15 s. 160) t.ex. vanliga förrättningskartor som upprättats inom fastighetsbildningsmyndighet för fastighets— eller planändamål eller enligt expropriationslagen. Sådana kartor ansågs tillkomma på initiativ av annan än myndigheten, eftersom de upprättats vid förrättning som påbörjas efter ansökan.

Det påpekades vid lagens tillkomst (prop. l973:15 s. 140) att de enskilda kartbladen av de officiella kartorna vanligen tillkom efter beslut av den upprättande myndigheten varigenom bladet i fråga godkändes. Eftersom kartbladen i sådana fall således omfattades av myndighetens beslut infördes de särskilda regler som ger kartbladen fullt skydd även om de ingår i författning eller beslut eller yttrande av myndighet.

I fråga om andra upprättade kartor än officiella kartor medför regleringen i 9 5 första stycket att upphovsrätt inte kan göras gällande beträffande kartor som ingår i en författning, beslut av myndighet eller yttrande av svensk myndighet. I förarbetena (prop. l973:15 s. 158) anges bl.a. att beslut och yttranden av myndighet ibland hänvisar till kartor som upprättats i ärendet, t.ex. i ett stadsplane- eller ett lantmäteriärende och att en sådan handling utesluts från skydd.

Övriga kartor som upprättats av myndighet faller under regleringen i 24 &, dvs. det är fråga om "annan hos svensk myndighet upprättad handling än som avses i 9 & första stycket". Upphovsrätten till sådana verk är som huvudregel inskränkt på så sätt att kartan får återges utan upphovsmannens samtycke. Om kartan återges med stöd av huvudregeln gäller enligt 26 & URL att upphovsmannens ideella rättigheter enligt 3 5 skall iakttas liksom de kompletterande bestämmelserna att källan skall anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver och upphovsmannen kan påfordra att verket inte ändras i vidare mån än som krävs för den medgivna ändringen.

Om en karta inom kategorin övriga kartor utgör ett "verk, varav exemplar i samband med affärsverksamhet genom myndighetens försorg tillhandahålles allmänheten" åtnjuter dock alstret fullt upphovsrättsligt skydd. För sådant skydd krävs att det är fråga om ett tillhandahållande av exemplar genom myndighet. Att myndigheten uppdrar åt ett enskilt förlag att ge ut verket är utan betydelse i sammanhanget. Det krävs vidare att alstret till— handahålls allmänheten i samband med affärsverksamhet. Uttrycket affärsverksamhet omfattar (prop. l973:15 s. 164) inte bara sådana fall där verksamheten bedrivs i rent vinstsyfte utan även de situationer där meningen bara är att verksamheten i stort sett skall bära sig. Under uttrycket faller således myndigheter som direkt är affärsdrivande samt fall där bara en viss del av myndigheten driver affärsverksamhet, t.ex. i form av förlagsrörelse eller på annat sätt. Kravet på att det skall tillhandahållas i samband med affärsverksamhet innebär också att det är utan betydelse om ersättning skall betalas för exemplaret.

2.3.1. Gällande rätt

Danmark

Regler motsvarande 9 5 första stycket URL finns i Danmark där det föreskrivs i 9 5 DaURL i dess lydelse efter 7 juni 1989 (Lov nr 378) att "love, administrative forskrifter, retsafgorelser og lignende offentlige aktstykker" inte är föremål för upphovsrätt.

I den tidigare lydelsen talades det om "andre offentlige akt— stykker". Med den nya lydelsen har man velat markera att det bara är sådana offentliga handlingar som det med hänsyn till sin normerande karaktär är naturligt att jämställa med de tidigare nämnda som skall undantas från upphovsrätt, dvs. skriftliga handlingar från myndigheter, upprättade som ett direkt eller indirekt led i deras lagstiftande, dömande eller administrativa verksamhet. Offentliga publikationer av mera allmän eller informativ karaktär, t.ex. undervisningsmaterial, examens- uppgifter, handböcker, ordböcker, informationsmaterial, broschyrer, reklam och liknande, skall dock vara föremål för upphovsrätt i vanlig ordning. Detta gäller även kartor och andra liknande produkter som publiceras av offentliga myndigheter och

institutioner och som mera har karaktären av att vara of f entlig service än egentlig myndighetsutövning. Samma sak gäller även datorprogram i skriftlig form.

Vid lagändringen 1989 infördes också ett nytt andra stycke i 9 5. Där föreskrivs att bestämmelserna i första stycket inte gäller för verk som framstår som självständiga bidrag i de i första stycket nämnda handlingarna. Sådana verk får dock återges "i f orbindelse med aktstykket", t.ex. i samband med en redogörelse för hand— lingen i pressen. Beträffande andra former av utnyttjanden gäller vanliga regler, dvs. verken får inte användas i en senare själv— ständig publicering eller annat särskilt utnyttjande av bidragen.

Bestämmelserna i 24 5 DaURL överenstämmer i huvudsak med 24 å andra stycket URL. Där har man dock i ett andra stycke uttryckligen uttalat att bestämmelserna även gäller för utsänd- ningar i radio och TV av dikussioner om allmänna angeläg— henheter.

Övriga länder

Även i de övriga länderna överensstämmer i allt väsentligt bestämmelserna med dem i 9 5 första stycket URL. I Finland föreskrivs således att upphovsrätt inte gäller för "Lagar och förordningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt organ". I Island gäller undantaget "Love, f erordninger, administrative forskrifter, retsafgorelser og lignende offentlige aktstykker" och i Norge "Lover, administrative forskrifter, rettsavgjorelser og andre offentlige saksdokumenter".

Regler motsvarande dem som finns i 24 5 första stycket URL finns inte i något av de dessa nordiska länderna. Däremot har bestämmelserna i 24 & URL om återgivande av offentliga över— läggningar i allmänna angelägenheter sina motsvarigheter också i dessa länders lagar. Av bestämmelserna i de isländska och norska lagarna framgår dock uttryckligen, på samma sätt som i den danska lagen, att återgivningen får ske även i radio och TV.

2.3.2. Utredningsförslag

Den danska upphovsrättsutredningen föreslår inte några ändringar av gällande bestämmelser. Däremot föreslår man att det

upphovsrättsliga skyddet inte skall utgöra hinder mot att verk återges "som led i bevisfarelsen under retssager".

Den norska upphovsrättsutredningen har i sitt slutbetänkande NOU l988z22, Endringer i åndsverksloven m.v. lagt fram förslag som något inskränker och preciserar gällande bestämmelser. Således föreslås att upphovsrätt inte skall gälla för "Lover, forskrifter, rettsavgjtzrelser og andre vedtak av offentlig myndighet". Detsamma skall gälla för "forslag, utredninger og andre uttalelser" som gäller offentlig myndighetsutövning och som avgetts av offentlig myndighet eller offentligt utsett råd eller utredning eller som har utgetts av "det offentlige".

2.4 Bernkonventionen

Bestämmelserna i 9 och 24 55 URL bör ses mot bakgrund av Bernkonventionens bestämmelser i ämnet. I artikel 2(4) finns ett stadgande om allmänna handlingar. Artikeln har följande lydelse:

"Det är förbehållet unionsländernas lagstiftning att bestämma vilket skydd som skall tillkomma officiella texter på lagstift— ningens, förvaltningens och rättskipningens område ävensom officiella översättningar av sådana texter."l

Artikel 2bis(l) ger unionsländerna rätt att från skydd helt eller delvis utesluta politiska tal samt anföranden inför rätta.2

I artikel 2bis(2) finns bestämmelser om andra muntliga verk. Bestämmelsen lyder:

1 Den engelska texten lyder: It shall be a matter for legislation in the countries of the Union to determine the protection to be granted to official texts of legislative, administrative and legal nature, and to official translations of such texts.

2 Den engelska texten lyder: It shall be a matter for legislation in the countries of the Union to exclude, wholly or in part, from protection provided in the preceding Article political speeches and speeches delivered in the course of legal proceedings.

"Det är likaledes förbehållet unionsländernas lagstiftning att bestämma de villkor under vilka offentligen framförda föredrag, tal och andra verk av samma art får återges i pressen samt göras till föremål för radiosändning, tråd- överföring till allmänheten eller sådantoffentligt framförande som avses i artikel llbis(l) i denna konvention, när sådant nyttjande är rättfärdigat av det informationssyfte som avses."3

Enligt artikel 2bis(3) har upphovsmannen rätt att föranstalta om samlingar av sådana verk som avses i artikeln.

I övrigt kan inskränkningar i upphovsmännens exemplarfram— ställningsrätt stödjas på artikel 9(2) enligt vilken den nationelle lagstiftaren i vissa särskilda fall får föreskriva sådana inskränk— ningar om mångfaldigandet inte gör intrång i det normala ut— nyttjandet av verket och inte heller oskäligt inkräktar på upphovsmännens legitima intressen.

2.5.1. KLYS framställning

KLYS föreslår att upphovsrätt skall kunna göras gällande även till ett fristående litterärt verk. Enligt KLYS gör sig samma skäl gällande för sådana verk som beträffande diktverken. Nuvarande bestämmelse har lett till att avsnitt som författats av en fristående författare som anlitas av en statlig utredning senare utgivits i bokform utan något som helst sammanhang med utredningen. I sådana fall har man på grund av avfattningen av

3 Den engelska texten lyder: It shall also be a matter for legislation in the countries of the Union to determine the conditions under which lectures, adresses and other works of the same nature which are delivered in public may be reproduced by the press, broad— cast, communicated to the public by wire and made subject of public communication as envisaged in Article llbis(l) of this Convention, when such use is justified by the informatory purpose.

9 & URL inte ens behövt respektera den ideella rätten. Enligt KLYS kan det på goda grunder antas att det kan komma att bli svårt för exempelvis statliga utredningar att i framtiden engagera utomstående experter, t.ex. facklitterära författare, eftersom dessa helt går miste om upphovsrätten till texter som ingår i ett betänkande.

Från redaktionell synpunkt föreslår KLYS att ordet "diktverk" ersätts av "dikt". Uttrycket diktverk innefattar även verk på prosa. Genom att använda ordet dikt markeras att det är poesi som avses i denna del av bestämmelsen.

Slutligen föreslår KLYS den redaktionella ändringen att bestäm— melserna om återgivande av vissa handlingar flyttas till 24 5. Enligt KLYS bör man i princip skilja mellan undantag från och inskränkningar i upphovsrätten. Systematiskt hör undantagen hemma i 1 kap. URL och inskränkningarna bör återfinnas i 2 kap. URL.

2.5.2. Journalistförbundets underhandsframställning

Svenska Journalistförbundet har hemställt att vi utreder vilka konsekvenser som uppstår när en myndighet anlitar en fristående författare för att lämna ett textbidrag till personaltidning eller liknande. Det kan hävdas att bidraget i sådana fall inte åtnjuter annat skydd än ett i praktiken mycket svagt ideellt skydd, eftersom det som regel inte är fråga om exemplar som i samband medaf färsverksamhetgenommyndighetens f örsorgtillhandahålles allmänheten (se 24 5 första stycket). Förbundet har kännedom om fall där sådana bidrag "utnyttjas" i kommersiella sammanhang. Fristående bidrag av den typ som det här är fråga om bör därför rimligtvis åtnjuta upphovsrättsligt skydd.

2.5.3. Kommunförbundets framställning

Svenska kommunförbundet har i en skrivelse den 4 mars 1988 till regeringen hemställt att nödvändiga åtgärder företas så att även kommunala kartverk omfattas av upphovsrättsligt skydd. Regeringen har genom beslut den 10 november 1988 överlämnat framställningen till utredningen.

Till stöd för framställningen har förbundet framfört bl.a. följande. Kommunerna har ansvaret för de grundläggande mätningarna och

kartorna på lokal nivå. Det är därför ett kommunalt intresse att åstadkomma en samordning av insatserna i den s.k. MBK—verk- samheten (Mätning, Beräkning och Kartframställning).

Genom att kommunerna upprättar s.k. primärkartor (baskartverk) ger detta möjlighet till att rationalisera bl.a. kommunens kart— och mätningsverksamhet. Primärkartorna ligger till grund för upprättandet av exempelvis grundkartor för detaljplaneläggning, förrättningskartor, nybyggnadskartor, ledningskartor etc. Även externa intressenter kan erhålla rationaliseringsvinster.

Kommunernas kostnader för primärkartor (baskartor) och stomnät beräknades (mars 1988) uppgå till ca 350 miljoner kr. Den totala kommunala kartproduktionen beräknades omsluta ca 1 miljard kr per år.

Primärkartorna trycks (publiceras) inte på samma sätt som allmänna kartor utan utgör underlag för vidareanvändning.

Många kommuner fördelar kostnaden för primärkarta och grund- läggande stomnät på de användare som utnyttjar kartan. Denna fördelning görs dels mellan olika kartanvändare inom kommun- förvaltningen, dels mellan olika externa kartanvändare. Andra kommuner åter skattefinansierar verksamheten.

Genom en avgiftsfinansiering tillskapas möjlighet att överföra kostnaden till de sektoriella verksamheter som har nytta av primärkartan och stomnätet.

Kommunerna framställer och trycker även vissa kartprodukter, t.ex. adress- och turistkartor, vilka som s.k. förlagsprodukter säljs till allmänheten och andra intressenter. I vissa fall utnyttjas kommunalt kartmaterial som underlag för förlagsprodukter av utomstående intressenter.

Förbundet anser att kommunala primärkartor bör vara upphovs- rättsligt skyddade. Kommunerna får då möjlighet att kräva ersättning av den som utnyttjar en sådan karta i sin verksamhet. Att kommunala primärkartor ges upphovsrättsligt skydd innebär inte att allmänheten hindras f rån att ta del av kartan utan inskränker endast rätten att vidareutnyttja den.

Enligt förbundet råder det i dag en tveksamhet om den lag- reglerade rätten att kräva ersättning för utnyttjande av kommunala kartor, bl.a. på grund av justitiekanslerns yttrande

den 22 december 1983 över Sandvikens kommuns krav på att från Gävle lantmäteridistrikt få ersättning för sådant utnyttjande.

Förbundet anser att det inte är fullt klarlagt i vad mån kommunala kartor kan betraktas som officiella och därmed skyddade enligt URL. Vidare bör primärkartans framtagande och ajourhållning kunna betraktas som affärsmässig, eftersom varje användare (såväl kommunens egna förvaltningar som externa användare, t.ex. televerket, elverk, lantmäteriet och entreprenörer) bör bidra med avgifter för att finansiera verk— samheten.

Frågan om upphovsrättsligt skydd för kommunala primärkartor har enligt förbundet stor betydelse för kommunerna, eftersom dessas ambition att effektivisera och rationalisera ett utnytt— jande av primärkartor i en väl fungerande MBK—verksamhet hindras av det oklara rättsläget.

2.6.1. Fristående litterära verk

Det förekommer inte sällan att facklitterära författare bidrar till exempelvis offentliga betänkanden, rapporter eller liknande utredningar med fristående litterära alster, dvs. texter som inte inarbetas i betänkandet, rapporten eller yttrandet utan som återges däri under författarens eget namn, oftast i form av en bilaga. Om ett sådant fristående verk återges i ett betänkande eller yttrande av myndighet ingår det enligt gällande rätt i en upprättad allmän handling. Enligt 9 & URL är bl.a. svensk myndighets yttrande inte föremål för upphovsrätt. Ett fristående litterärt verk, som ingår i sådan handling, får därför fritt återges. Eftersom verket undantas från upphovsrätt behöver därvid inte heller upphovsmannens ideella rätt iakttas.

I allmänhet torde denna reglering inte leda till några större olägenheter för upphovsmannen. I den mån denne är anställd vid en myndighet med uppgift att författa dylika alster övergår upphovsrätten normalt till myndigheten som en följd av anställ— ningsavtalet. Också när en myndighet använder sig av t.ex. konsult eller annan utomstående för att författa dylika alster kan myndigheten förvärva hela rätten att förfoga över verket genom

uppdragsavtalet. I dessa och liknande fall är upphovsmannen normalt medveten om konsekvenserna av överlåtelsen och publiceringen.

I vissa fall kan emellertid den nuvarande regleringen leda till mindre lämpliga resultat. Om parterna t.ex. vid uppdragets ingående inte kommer överens om annat än att myndigheten skall ha rätt att publicera det "fristående verket" i ett betänkande, kan undantaget i upphovsmannen ensamrätt att förfoga över verket leda till att upphovsmannens legitima intressen oskäligt åsidosätts. Enligt uppdragsavtalet har han ju i princip kvar rätten att förfoga över verket i andra avseenden än genom publicering i betänkandet. Det kan i sådana fall inte vara rimligt att utom- stående skall kunna självständigt utnyttja verket utan att behöva kompensera upphovsmannen för utnyttjandet eller ens iaktta den ideella rätten. I vissa fall kan den utomståendes utnyttjande av verket leda till att upphovsmannen själv inte kan exploatera sitt verk. Denna konsekvens är särskilt stötande i de fall upphovs— mannen inte haft klart för sig vilka konsekvenser nuvarande reglering kan medföra.

Det finns också en risk för att nuvarande reglering leder till att fristående experter avstår från att lämna bidrag i de sammanhang som det här är fråga om. En sådan konsekvens är olycklig från allmän synpunkt. Intresset av att upprätthålla högsta tänkbara kvalitativa nivå i den offentliga förvaltningen talar för att den nuvarande regleringen utformas på ett sådant sätt att fristående upphovsmän inte på grund av upphovsrättsliga regler avstår från att erbjuda det allmänna sina tjänster.

Enligt vår mening bör det därför övervägas om inte problemet kan avhjälpas genom införandet av ett upphovsrättsligt skydd för fristående litterärt verk även om det ingår i en sådan handling som avses i 9 5 första stycket URL, dvs. man inför ytterligare ett undantag från huvudregeln.

För att ett litterärt verk skall kunna anses som "f ristående" bör det först och främst krävas att verket författats av någon som inte har till uppgift, vare sig som anställd eller i annan egenskap, att framställa den allmänna handling vari verket skall ingå. Vidare bör det krävas att det klart framgår att verket utgör en självständig del av den allmänna handlingen. Detta kan vara fallet om t.ex. en rapport av en fristående författare ingår som en bilaga i ett betänkande. Att dessutom kräva att författaren särskilt anges i anslutning till texten låter sig inte göras. Ett

sådant krav skulle visserligen ge användare bättre möjlighet att avgöra huruvida verket är att anse som fristående. Det skulle emellertid innebära att det infördes ett formkrav, något som inte är tillåtet enligt Bernkonventionen. Det skulle också vara oförenligt med upphovsmannens principiella frihet att själv bestämma om han vill offentliggöra sitt namn när verket publiceras.

Ett på antytt sätt utformat skydd för "fristående litterära verk" kan enligt vår uppfattning förenas med de principer som uppbär den tryckfrihetsrättsliga regleringen.

Om det nu föreslagna tillägget införs i 9 och 24 55 skulle det även komma att omfatta de av SJF uppmärksammade fallen, dvs. när en myndighet anlitar exempelvis en fristående författare för att lämna ett textbidrag till intern personaltidning eller liknande.

När det gäller dessa fall måste man emellertid beakta lag— ändringen 1976 i 11 & TF. I den paragrafens andra punkt föreskrivs sedan dess att som allmän handling anses inte meddelande eller annan handling som inlämnats till eller upp- rättats hos myndigheten endast för offentliggörande i periodisk skrift som utgives av myndigheten. Syftet med lagändringen var (prop. 1975/76:160 s. 173 ff.) att undvika en lagkonflikt mellan reglerna om handlingsoffentlighet och bestämmelserna om anonymitetsskydd. De intressen som ligger bakom of f entlighets- principen talade enligt departementschefens mening inte med någon styrka för att tidningar och andra periodiska handlingar som ges ut av myndigheterna skulle vara allmänna handlingar. Det rörde sig i dessa fall om en sådan aktivitet från myndigheternas sida som i hög grad skilde sig från myndighetsutövning i gängse bemärkelse. Redan av denna anledning var det enligt departementschef ens uppfattning naturligt att i princip jämställa handlingar som var avsedda för offentliggörande i myndighets— utgivna tidningar med motsvarande handlingar hos privatägda publikationer. Författares och meddelares intresse av att kunna vara anonyma gjorde sig gällande med samma styrka i fråga om myndigheters tidningar som när det gällde periodiska skrifter i allmänhet. Intresset av att handlingar av det slag det var fråga om görs allmänt tillgängliga var enligt departementschefens mening däremot mycket obetydligt.

Mot denna bakgrund torde redan enligt gällande rätt bidrag som lämnas till eller upprättas för tidningar och andra periodiska publikationer som ges ut av myndigheter åtnjuta fullt

upphovsrättsligt skydd, eftersom 24 & URL bara sådan gäller sådana handlingar som är allmänna. Såvitt gäller denna kategori av bidrag behövs således inte någon lagändring.

2.6.2. Kartor

Kommunförbundets framställning utgår från att det upphovs- rättsliga rättsläget beträffande kommunala primärkartor är oklart. Förbundet har därvid hänvisat till bl.a. ett yttrande den 22 december 1983 av justitiekanslern (JK) över ett krav av stads— ingen jörskontoret i en kommun avseende s.k. nytt janderättsavgif t för kartor som kontoret framställt efter beställning av en fastighetsbildningsmyndighet (FBM). Stadsingenjörskontoret gjorde gällande att kommunen hade upphovsrätt till kartorna, vilket bestreds av lantmäteriverket.

JK uttalade i yttrandet sammanfattningsvis att de av stads— ingenjörskontoret upprättade kartorna inte åtnjöt skydd enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen samt konstaterade att, oavsett om kartorna hade sådant skydd eller inte, FBM enligt 24 a & URL och 2 kap. 13 & TF hade rätt att mot erläggande av fastställd kopieringsavgift erhålla kopior av kartorna. JK fann därför att FBM inte skulle betala någon nyttjanderättsavgift för dem.

I yttrandet redovisar JK de förarbetsuttalanden som gjordes i prop. l973:15 beträffande uttrycket officiella kartor (se den tidigare redogörelsen om kartor i avsnitt 3.2.2). Därefter uttalar JK följande:

"Som framgår av stadsingenjörskontorets yttrande hit har de aktuella kartorna arbetats ut för att i första hand användas i kommunens egna verksamhet. Sålunda används kartorna av bl.a. byggnadsnämnden, gatukontoret, hälsovårdsnämnden, fastighetskontoret,stadsingenjörskontoretochkulturnämnden, Något åliggande för kommunen att upprätta kartorna finns inte. Enligt min mening kan kartorna således inte anses vara officiella kartor och som sådana ha upphovsrättsligt skydd."

Det citerade uttalandet visar på vanskligheten i att använda gamla motivuttalanden. Ursprungligen avsågs med officiella kartor "sådana kartor, som det enligt verkens instruktioner eller i övrigt enligt statsmakternas beslut åligger verken att upprätta och utgiva oberoende av huruvida beställningar å dem föreligger eller

ej." (prop. 19561148 s. 18; kursiverat här). I 1973 års lagstift- ningärende uttalade man (prop. l973:15 s 160) att det i likhet med vad som uttalats i nyssnämnda citatet med officiella kartor avsågs sådana som det "enligt föreliggande instruktioner eller i övrigt enligt statsmakternas beslut åligger verk och myndigheter att upprätta och ge ut oberoende av beställning" (kursiverat här).

Uttalandena visar att en officiell karta föreligger om det finns en skyldighet att på angiven grund upprätta kartan och ge ut den. Enbart en skyldighet att upprätta kartor är således inte till— räckligt.

Det ursprungliga uttalandet var vidare begränsat till statliga verk. I det senare inkluderas emellertid även myndigheter. Uttrycket "myndighet" omfattar i och för sig såväl statliga som kommunala myndigheter. Förarbetena röjer emellertid inte vilka över- väganden som legat bakom utvidgningen. De olika exempel på officiella och icke—officiella kartor som gjordes i förarbetena talar närmast för att regleringen utformats med hänsyn till kartor upprättade av statliga verk och myndigheter.

Inte heller användningen av uttrycken "instruktioner" och "beslut" ger tillräcklig vägledning för att avgöra i vad mån även av kommunala myndigheter upprättade kartor kan anses som officiella.

Med hänsyn till nu nämnda omständigheter och mot bakgrund av JK:s yttrande torde rättsläget beträffande kommunala primär— kartor i varje fall kunna karaktäriseras som oklart.

Man kan också konstatera att sedan URL:s tillkomst har omfattande förändringar skett i fråga om de kartproducerande organen i samhället. Sålunda har tillkomsten av de nuvarande storkommunerna och statsmakternas beslut att ålägga dem att ansvara för fysisk riksplanering, bostadsförsörjning och miljövård medfört ett Ökat behov av aktuella kartor.

Som kommunförbundet framhållit är den kommunala kart- produktionen omfattande och de upprättade primärkartorna har ett vidsträckt användningsområde, såväl internt inom kommun— förvaltningarna som externt visavi statliga och privata intressenter.

Av förarbetena till 1956 års lag (prop. l956:184 s. 15 ff.) framgår att det huvudsakliga skälet för att ge upphovsrättsligt skydd till

officiella kartor var att statsverket ansågs för sin verksamhet när det gällde utgivning av sådana kartor från affärsmässiga syn— punkter vara i behov av samma skydd som gällde för kartor framställda av enskilda företag. Med hänsyn till de ekonomiska intressen som ligger i framtagandet och användningen av de kommunala primärkartorna bör dessa rimligtvis på samma sätt som de statliga officiella kartorna åtnjuta fullt upphovsrättsligt skydd. Några särskilda tryckfrihetsrättsliga skäl som talar för att de kommunala primärkartorna skall behandlas annorlunda än officiella kartor finns inte.

När det gäller att bestämma vilka kategorier av kommunala kartor som bör åtnjuta skydd torde det från tryckfrihetsrättsliga principer vara riktigast att uppställa kriterier som motsvarar dem som gäller f ör närvarande. Avgränsningsproblemen är dock uppen— bara och från användarsynpunkt torde ett sådant tillägg inte medföra några påtagliga lättnader i tolkningshänseende. Det kan också ifrågasättas om de tryckfrihetsrättsliga skäl som givit upphov till den nuvarande splittrade regleringen i fråga om kartor verkligen har sådan styrka att den bör upprätthållas.

Vi anser att de intressen som gör sig gällande kan tillgodoses genom att låta ordet "officiell" utgå ur lagtexten i 9 och 24 55. En sådan ändring skulle innebära att kartor som uppnår verkshöjd och ingår i författningar, beslut av myndighet eller yttranden av svensk myndighet alltid blir föremål för upphovsrätt. Detsamma skulle gälla andra kartor upprättade av svensk myndighet.

En sådan lagändring skulle stämma överens med den danska lagstiftningen i detta hänseende.

I den danska lagen har man beträffande verk som framstår som självständiga bidrag i handlingar som upprättas av myndighet eller institution gjort en inskränkning i upphovsrätten på så sätt att de får återges " i forbindelse med aktstykket". Enligt motiven till bestämmelsen, som bl.a. gäller kartor, innebär inskränkningen att de får återges i samband med redogörelse för handlingen i pressen. Däremot får de inte användas i en senare självständig publicering eller annat särskilt utnyttjande av bidraget. Den danska lagstiftningen bygger i detta hänseende på en annan systematik än den svenska och det torde vara svårt att inordna ett liknande undantag i de svenska bestämmelserna.

Enligt 1 5 andra stycket URL hänförs bl.a. karta till litterärt verk, dvs. verk av beskrivande art. I den mån kartan innehåller

element av konstnärlig karaktär, t.ex. konstnärliga utsmyckningar såsom bilder av kyrkor eller andra byggnader, åtnjuter dessa skydd som konstverk. Oavsett om en officiell karta eller karta upprättade av en enskild person, vilka åtnjuter fullt upphovs— rättsligt skydd, hänförs till den ena eller andra kategorin är det redan enligt gällande rätt fritt att återge kartan med stöd av 14 & URL eller, när det gäller avbildning i tidning och tidskrift i samband med redogörelse för en dagshändelse, med stöd av 15 å andra stycket URL. Om samtliga kartor, såsom föreslås, ges fullt skydd torde det åsyftade resultatet kunna uppnås inom ramen för en rimlig tolkning av den av oss i detta betänkande föreslagna lydelsen av 14 & URL (se Del II, avsnitt 5.7.1; Del III, avsnitt 1.5.5 och avsnitt 1.8.5). Ett återgivande av en karta i en tidning eller i TV i samband med redogörelse för t.ex. ett stadsplane— beslut eller liknande ryms inom de kriterier som uppställs i 14 5.

Det har ifrågasatts om inte kartor, liksom övriga verk som omnämns i 9 5 andra stycket, borde fritt kunna återges mot ersättning. Vi anser att en sådan lösning skulle föra för långt. Det saknas skäl att göra inskränkningen större än vad som krävs av hänsyn till informationsintresset. Detta tillgodoses genom vårt förslag. Det kan knappast anses vara ett allmänt intresse att gå längre och tillåta andra att fritt skall kunna exploatera kartor som upprättas av myndighet. I den man idrottsföreningar eller andra intressenter har intresse av att framställa kartor för sin verksamhet kan de lätt inhämta tillstånd till utnyttjandet.

Såvitt gäller allmänhetens intresse av att ta del av kartor bör dock i sammanhanget också erinras om att allmän handling enligt 24 a 5 URL skall tillhandahållas i den ordning som 2 kap. tryckfrihetsförordningen stadgar utan hinder av upphovsrätt. Detta innebär att en reglering av det typ som föreslås inte innebär några hinder i allmänhetens rätt att ta del av kartor. Den som önskar ta del av handlingen har således rätt till ett exemplar av kartan. Däremot skulle regleringen innebära att det krävs samtycke av innehavaren till upphovsrätten för t.ex. bearbetning eller exemplarframställning av kartverket.

2.6.3. Den redaktionella utformningen

Ordet "diktverk" bör ersättas med ordet "dikt". Det förra ordet är inte helt entydigt. Det innefattar även större skönlitterära verk på prosa. Ordet "dikt" markerar däremot på ett klarare sätt att det är poesi som avses i bestämmelsen.

Föreskrifterna i 9 & andra stycket URL rör bl.a. inskränkningar i upphovsrätten till allmänna handlingar. Från principiell synpunkt är det viktigt att skilja mellan undantag från och inskränkningar i upphovsrätten. Systematiskt kan en sådan uppdelning ske genom att man samlar undantagen i 1 kap. URL och inskränkningarna i 2 kap. URL. Konsekvent utförd bör en sådan uppdelning under— lätta tillämpningen av bestämmelserna i lagen. Vi föreslår därför att de föreskrifter i 9 5 andra stycket som rör inskränkningar i upphovsrätten flyttas över till 2 kap. URL. De bör därvid lämpligen infogas som ett nytt första stycke i 24 & URL.

3 EXEMPLARFRAMSTÄLLNING VID ARKIV OCH BIBLIOTEK

Det är en gammal princip inom upphovsrättslig lagstiftning att tillåta citat ur skyddade verk. En sådan frihet anses oumbärlig för den litterära, vetenskapliga och konstnärliga kritiken liksom för den allmänna diskussionen i övrigt. I URL finns en bestäm- melse om citaträtt i 14 5 första stycket URL. Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse om återgivning av konstverk i kritisk eller vetenskaplig framställning.

KLYS har förordat att bestämmelserna ses över. I det följande sker därför en kortfattad genomgång av gällande rätt, situationen i de övriga nordiska länderna, främmande rätt och den konven— tionsrättsliga regleringen. Vidare redogörs för KLYS förslag till lagändringar. Därefter redovisas våra överväganden och förslag.

5.2 Gällande rätt

5.2.1. Den allmänna citaträtten

Enligt 14 5 första stycket URL får, i överensstämmelse med god sed, citat göras ur offentliggjort verk i den omfattning som betingas av ändamålet.

Citaträtten gäller i princip för alla slags verk (SOU l956:25 s. 200). Sitt huvudsakliga tillämpningsområde har bestämmelsen givetvis på litterära verk bestående av ord. Bestämmelsen är emellertid tillämplig också på sådana verk som enligt l 5 andra stycket URL hänförs till litterära verk, dvs. kartor, teckningar samt grafiska eller plastiska verk av beskrivande art. När det gäller musikaliska verk är bestämmelsen tillämplig såväl när verket i notskrift återges i en skriftlig framställning som när del av verket används antingen som direkt citat eller som tema i ett variationsverk. Det finns i fråga om andra verk än litterära och musikaliska verk knappast utrymme för citat i egentlig mening (SOU l956:25 s. 201). Frågan om rätt att för sådana ändamål som

motiverar citaträtten återge konstverk behandlas enligt auktor— rättskommittén i 14 5 andra stycket (a.a. s. 201). Kommittén ansåg att citat är möjliga ur filmverk vid t.ex. filmkrönikor; det är emellertid omtvistat om citaträtten också omfattar de enskilda fotografiska bilderna i filmverket (Olsson, Agne Henry, Copy— right, 3 uppl., Stockholm 1987 s. 80).

För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs att det citerade verket skall vara offentliggjort, dvs. verket skall ha gjorts till- gängligt för allmänheten på sådant sätt som anges i 8 5 första stycket URL. Begränsningen har tillkommit huvudsakligen för att tillgodose upphovsmannens ideella intressen. Den innebär bl.a. att citat i allmänhet inte kan ske ur brev. Inte heller får man citera ur interna promemorior etc.

Det krävs vidare att citatet görs i överensstämmelse med god sed. Detta krav tar sikte på typiska situationer och ändamål. Det innebär bl.a. att det är tillåtet att citera partier ur andra verk inom ramen för ett eget självständigt arbete. Citatet används då i allmänhet för att kritisera, utlägga eller belysa det andra verket eller för att understryka egna ställningstaganden. Däremot är det i allmänhet inte tillåtet att i ett självständigt arbete återge delar av andra verk om citatet inte fyller någon funktion. Ett exempel på sådant överskridande av citaträtten är fallet att det i en recension av en revyföreställning återges ett antal av de mest spirituella replikerna utan annat syfte än att vidarebefordra en del av den underhållning revyn skänker (SOU 196525 5. 199).

I vissa fall anses citat stå i överensstämmelse med god sed även om det sker fristående. Exempel på sådana citat är motton, deviser eller liknande. Ett motto belyser ofta endast indirekt den egna texten eller ger denna en speciell infallsvinkel men kan ibland användas endast i estetiskt syfte. Ett annat exempel på tillåtna fristående citat är den praxis som utbildats i pressen att under stående rubrik, inom en ram eller dylikt återge uttalanden ur den offentliga diskussionen eller citat ur den aktuella litteraturen.

Bortsett från nyss nämnda fall är det i allmänhet inte tillåtet att i en tidning helt fristående ta in en dikt eller del av dikt. Som regel är det inte heller tillåtet att använda fristående citat i reklam. Det anses dock vanligen vara acceptabelt att man i bok- och filmannonser återger recensioner av produkten, i varje fall om citatet inte är långt.

Bestämmelsen är inte tillämplig om det endast är fråga om att ställa samman valda partier ur andra verk till en "citatsamling". För att en sådan samling skall vara tillåten krävs en egen sammanbindande framställning där citaten behandlas eller belyser texten. Det bör i sammanhanget observeras att under vissa förutsättningar kan samlingar av den typ som här avses ske med stöd av antologiregeln i 16 & URL.

Gränsdragningen mellan citat och aforismer eller aforistiska formuleringar har visat sig svår (se Gehlin, Jan, Upphovsrätt för författare, Stockholm 1983 s. 50). Det förekommer således att vissa pressorgan under en stående rubrik återger aktuella uttalanden och slagfärdiga formuleringar. Detta torde vara förenligt med intentionerna bakom stadgandet om det är fråga om korta citat ur en debatt eller något mera omfattande. Däremot kan det knappast anses vara fallet i fråga om de paradoxer, funderingar eller korthistorier som normalt tillkommer just för att publiceras i pressen.

Bestämmelsen uppställer också kravet att citat får göras endast i den omfattning som betingas av ändamålet. Denna förutsättning hänger samman med kravet att citatet skall vara i överens- stämmelse med god sed. Om citatet görs längre än ändamålet kräver uppfyller det inte heller kravet på överensstämmelse med god sed.

Hur omfattande ett citat får vara kan inte anges generellt utan är beroende av hur långt god sed sträcker sig och syftet med citatet. I allmänhet gäller att ju mer fristående ett citat är desto mindre del av verket får citeras. I vetenskaplig och kritisk framställning anses det dock tillåtet att återge relativt stora delar av ett annat verk. Dikter och andra kortare verk kan i sådana fall t.o.m. få återges i sin helhet; huvudregeln är annars att verk inte får citeras i sin helhet ens om de är av ringa omfång (SOU l956:25 s. 200).

Det är i princip utan självständig betydelse hur långt citatet är i förhållande till den egna framställningen. I kritisk eller polemisk framställning är det således tillåtet att återge avsnitt ur främmande verk med endast korta insprängda egna kommentarer eller bemötanden.

Slutligen krävs att upphovsmannens ideella rätt respekteras när citat görs. Detta innebär att upphovsmannens namn skall anges om det överensstämmer med god sed att så sker. Vidare gäller att

citerade partier inte får ändras i vidare mån än vad som krävs för att citatet skall kunna användas. Om ändring sker får den inte göras på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Källan måste också anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver.

Genom hänvisningar i 45—49 55 URL äger 14 5 första stycket motsvarande tillämpning på upptagning, utsändning, överföring eller arbete som avses i de nämnda paragraferna.

I FotoL saknas bestämmelser som motsvarar 14 5 första stycket.

5.2.2. Återgivning av konstverk i vissa fall

Se nedan den särskilda redogörelsen om URL:s inskränknings— bestämmelser beträffande konstverk (Del III, avsnitt 1.5.1).

5.3 Situationen i de övriga nordiska länderna

5.3.1 Gällande rätt

När det gäller allmän citaträtt har Danmark, Finland (14 5 första stycket) och Norge (13 5 första stycket) bestämmelser som i huvudsak överensstämmer med de svenska.

I fråga om återgivning av konstverk företer ländernas bestäm— melser emellertid vissa inbördes olikheter. Enligt de danska (14 å andra stycket) och norska (13 å andra stycket) bestämmelserna har man rätt att, med iakttagande av samma begränsningar som gäller i fråga om den allmänna citaträtten, återge offentliggjort konstverk i kritiska och vetenskapliga (i Danmark även "alment oplysende") framställningar i anslutning till texten. Därtill kommer att den danska bestämmelsen även omfattar verk som avses i 1 5 andra stycket DaURL, dvs. kartor, teckningar och andra i grafisk eller plastisk form utförda verk av beskrivande art. Den finländska bestämmelsen (14 å andra stycket) överensstämmer med den svenska. I samtliga länder gäller, liksom i Sverige, att återgivningsrätten regleras som en tvångslicens när fler än ett konstverk av samma upphovsman tas med i en populärvetenskaplig framställning.

5.3.2. Utredningsförslag

Den danska upphovsrättsutredningen föreslår inte några ändringar i citatbestämmelsen i första stycket. Däremot diskuteras utförligt under vilka förutsättningar citering får ske. Beträffande ändringar i andra stycket, se den särskilda redo- görelsen nedan om URL:s inskränkningsbestämmelser beträffande konstverk (Del III, avsnitt 1.5.2).

Den norska upphovsrättsutredningen tar i sitt slutbetänkande (NOU l988z22) Endringer i åndsverkloven m.v. inte upp bestäm- melserna i 13 & NoURL till behandling.

5.4 Situationen i vissa andra länder

I de flesta länder finns i den upphovsrättsliga lagstiftningen bestämmelser om citaträtt. I det följande redovisas översiktligt rättsordningen i några viktiga europeiska länder, som var och en på sitt sett tillgodosett de allmänna intressen som uppbär citaträtten.

I Storbritannien är citaträtten inte uttryckligen reglerad. Däremot fanns i 1956 års Copyright Act stadganden (sections 6(2) och 9(2)) enligt vilka "fair dealing" med ett litterärt, dramatiskt, musikaliskt eller konstnärligt verk inte utgör intrång i upphovsrätten om utnyttjandet avser "criticism or review" och är "accompanied with sufficient acknowledgement". I den nya lagen Copyright, Designs and Patents Bill 1988 finns motsvarande bestämmelser i section 30.

I Frankrike finns i artikel 41 i upphovsrättslagen från 1957 en bestämmelse om citaträtt. Enligt den bestämmelsen är det tillåtet att - under förutsättning att namnet och källan klart anges- utnyttja verk för "les analyses et courtes citations justifiées par le caractere critique, polémique, pédagogique, scientifique ou d'information" om verket i vilket citatet är intaget. Det är omtvistat om bestämmelsen avser bildcitat. Citat ur musikaliska verk faller utanför bestämmelsen, eftersom det är omöjligt att ange namnet och källan. I Västtyskland innehåller upphovsrättslagen från 1956 bestäm— melser om citat i 5 51. Citaträtt föreligger endast till förmån för ett självständigt verk. Citatet kan ske genom mångfaldigande,

spridning eller offentligt framförande. Citat kan ske i en omfattning som betingas av ändamålet.

Citat av hela verk (GroBzitat) är enligt 5 51 Nr 1 tillåtet endast om återgivningen sker i ett självständigt vetenskapligt verk. Det krävs att citatet sker till förklaring av innehållet i det veten— skapliga verket. Citatet får endast omfatta enstaka verk, som utgivits.

Citat av delar av verk (Kleinzitat) är enligt 5 51 Nr 2 tillåtna i självständiga litterära verk. Bestämmelsen anses vara tillämplig, direkteller analogt på film. Även TV—utsändningar, pantomimiska verk samt vetenskapliga och kritiska framställningar faller under stadgandet. I samtliga dessa fall är det tillräcklig om det citerade verket har offentliggjorts.

Citat av enstaka delar ur ett musikaliskt verk (Musikzitat) får enligt 5 51 Nr 3 ske i ett självständigt musikaliskt verk. Om musikcitatet sker i ett annat verk än ett musikaliskt gäller de båda andra bestämmelserna. Variationer på ett tema faller däremot inte under tillämpningsområdet för 5 51 Nr 3.

Det saknas bestämmelser när det gäller "bildcitat" (Bildzitat). Sådana anses emellertid kunna ske genom analogi i form av GroBzitat i vetenskapliga verk och i form av "kleinen GroBzitat" i vissa andra fall, nämligen när det gäller "politischen Meinungs- kampf" eller inom ramen för ett sändningsföretags informa- tionsuppdrag. Vanliga fotografier kan inte citeras eftersom de inte är självständiga verk.

5.5 Bernkonventionen

Det konventionsmässiga stödet för den allmänna citaträtten i 14 5 första stycket URL finns i Bernkonventionens artikel 10(l). Den bestämmelsen lyder:

"Citat ur ett verk, som lovligen gjorts tillgängligt för allmän— heten, är tillåtna på villkor att de står i överensstämmelse med god sed och sker i den omfattning som rättfärdigas av

ändamålet; citat innefattar även lån ur tidnings— och tidskriftsartiklar i form av pressöversikter."1

Bestämmelsen i 14 å andra stycket URL har sitt konventions— mässiga stöd i Bernkonventionens artikel 9(2).

Sedan länge har man i den upphovsrättslig lagstiftningen genom särskilda bestämmelser givit tidningar och tidskrifter möjlighet att låna artiklar i aktuella ämnen från varandra. I URL finns sådana bestämmelser om pressens lånerätt i 15 5 första stycket. I 15 å andra stycket regleras rätten för tidningar och tidskrifter att i vissa fall återge konstverk.

Behovet av dessa regler har ifrågasatts från olika utgångspunkter. I det följande redogörs därför kortfattat för gällande rätt i Sverige och i vissa andra länder samt för den konventions- rättsliga regleringen. Vidare behandlas KLYS förslag till lag— ändring och frågans tidigare behandling. Slutligen redovisas våra överväganden och förslag.

6.2 Gällande rätt

Enligt 15 5 första stycket URL får en tidning eller tidskrift ta in en artikel i religiös, politisk eller ekonomisk dagsf råga från en annan tidning eller tidskrift under förutsättning att det inte utsatts förbud mot eftertryck.

Av förarbetena framgår (SOU 1956:25 s. 206) att uttrycket religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga begränsar tillämp- ningsområdet i två hänseenden. För det första måste artikeln behandla ett religiöst, politiskt eller ekonomiskt ämne. Detta innebär att rätten inte omfattar t.ex. allmänna kulturartiklar, recensioner, idrottsartiklar etc. Artiklar i andra frågor, t.ex. recensioner av litteratur, teater och konst samt allmänna kultur- artiklar, f aller således utanför bestämmelsens tillämpningsområde. För det andra måste artikeln behandla en dagsfråga inom dessa områden. Kravet att ämnet måste vara aktuellt innebär således att exempelvis historiska artiklar i de omnämnda ämnena normalt inte

får lånas. Uttrycket artikel innebär den ytterligare begränsningen att större bidrag av mer avhandlingsliknande karaktär, t.ex. undersökningar som fyller ett eller ett par häften i en tidskrift, faller utanför. Inte heller fotografier omfattas av rätten.

Lånerätten gäller endast till f örmån för tidningar och tidskrifter och får bara utövas mot sådana publikationer, dvs. den kan inte åberopas vid eftertryck i icke—periodiska skrifter såsom böcker och broschyrer. Med tidskrift avses i första hand periodiska publikationer, som behandlar exempelvis fackliga, kulturella eller politiska frågor, men även veckopressen. Med periodisk publikation avses i första hand en periodisk skrift enligt tryckfrihetsförordningen, dvs. en skrift som enligt utgivnings- planen skall komma ut under bestämd titel minst fyra gånger per år. Uttrycket periodisk publikation kan dock innefatta en skrift som utkommer färre gånger per år under förutsättning att utgivningen av skriften sker med viss planmässig periodicitet. Eftersom lånerätten begränsats till tidningar och tidskrifter får man således inte utan upphovsmannens låna artiklar ur böcker, broschyrer, radio- och TV—program.

Lånerätten kan upphävas genom att förbud mot ef tertryck utsätts i samband med publicerandet. Förbehåll kan sättas ut i början eller slutet av artikel men även förbud som placeras i början eller slutet av tidningen eller tidskriften är giltiga förutsatt att det placeras och utformas så att det kan upptäckas utan Svårighet. Ett förbud mot eftertryck saknar giltighet om inne- hållet i artiklen kan återges utan tillstånd med stöd av någon annan bestämmelse i URL, t.ex. 14 å och 24 5 andra stycket URL.

6.2.2 Avbildning av konstverk i vissa fall Avbildning av konstverk enligt 15 å andra stycket URL behandlas nedan i den särskilda redogörelsen om URL:s inskränknings— bestämmelser beträffande konstverk (Del III, avsnitt 1.8.1).

6.3 Situationen i de övriga nordiska länderna

6.3.1. Gällande rätt

Danmark (15 5) har till skillnad från de övriga nordiska länderna endast bestämmelser om avbildning av konstverk. Således saknas bestämmelser om lånerätt till artiklar. Kommissionsutkastet 1951 innehöll förslag till en sådan bestämmelse. Den utgick emellertid ur lagförslaget eftersom det ansågs att pressen kunde klara sig med den allmänna citaträtten i 14 5. Man konstaterade bl.a. att regeln om pressens lånerätt i praktiken bara hade betydelse när det gällde hela artiklar, att det inte ansågs som god pressetik att tidningar och tidskrifter övertog hela artiklar från andra sådana publikationer utan tillstånd från innehavaren av upph0vsrätten till artikeln samt att pressen själv inte önskade använda sig av lagstöd för att trycka av hela artiklar.

När det gällde citaträttens betydelse konstaterades i motiven att det var en huvuduppgift för pressen att orientera om politiska, religiösa, kulturella och andra frågor och att en tillfredsställande orientering inte kunde ges utan en relativt bred tillgång till citat ur aktuella artiklar som förekom i andra pulikationer i samband med en pågående diskussion. En så långtgående citaträtt för tidningar och tidskrifter ansågs ha stöd i den allmänna citat- bestämmelsen, dvs. citat kunde ske i den utsträckning som betingades av ändamålet. Det förutsattes att citat efter omständigheterna kunde omfatta mycket stora delar av en artikel dels därför att ett omfattande citat kunde vara nödvändigt för en korrekt och exakt återgivning av författarens synpunkter, dels för att det kunde vara nödvändigt för ett bemötande. För en vid citaträtt talade också att artikelförfattare i allmänhet är intresserade av att deras åsikter rätt citerade — får bredast möjliga spridning och att en återgivning av delar av deras artiklar endast i sällsynta fall skulle innebära intrång i deras ekonomiska intressen.

I motiven framhölls emellertid också att pressens möjligheter att citera ur aktuella artiklar inte kunde vara obegränsad. Om det t.ex. rörde sig om citat ur en tidningsartikel, särskilt av en längre artikel som hade karaktär av en avhandling, borde man naturligtvis inte kunna återge huvuddelen av artikeln med hänvisning till citaträtten. Citat var i sådana fall tillåtna om de låg inom ramen för en sedvanlig orientering till läsarna. Det förutsattes att man vid den närmare avgränsningen av citaträtten

kunde hämta stöd i sedvänjor som utbildat sig på uppfattningar om vad som är god pressetik.

I Finland (15 5) och Norge (14 5) finns bestämmelser som motsvarar de svenska. Också Island har liknande bestämmelser (art. 15), dock med den skillnaden att lånerätten där gäller även radio och TV.

6.3.2. Utredningsförslag

Den danska upphovsrättsutredningen föreslår, förutom en viss redaktionell ändring, att det i 14 5 första stycket DaURL angivna kravet att utnyttjandet skall ske "i overensstemmelse med god skik og i det omf ang, som betinges af formålet" uttryckligen skall gälla även vid avbildning av konstverk. Därigenom uppställs krav på att avbildning av konstverk i tidningar och tidskrifter endast kan ske när det föreligger ett relevant sammanhang mellan verket (eller upphovsmannen) och den dagshändelse som är föremål för omnämnande. Och när ett sådant sammanhang före- ligger får inte fler verk avbildas än som "betinges af formålet".

Den norska upphovsrättsutredningen föreslår att rätten i 14 5 första stycket NoURL utgår ur lagen. Utredningen redovisar att bestämmelsen motiverats med att upph0vsrätten inte skall innebära någon inskränkning i pressens möjligheter att orientera allmänheten om aktuella spörsmål och hänsynen till den offentliga debatten. Därefter konstaterar utredningen att stadgandet knappast har någon praktisk betydelse när det gäller att fylla dessa uppgifter. Utredningen framhåller bl.a. att bestämmelsen endast har betydelse för artiklar som kan anses vara litterära verk i den mening som avses i lagen; "rene nyhetsmedlinger og annet pressestof f" kan fritt återges eftersom de saknar upphovsrättsligt skydd. Vidare påpekas att det är den individuella utformningen av artiklarna som skyddas av lagen, vilket medför att man fritt kan återge de faktiska upplysningar som de innhåller. Slutligen konstateras att en redogörelse för innehållet i viss utsträckning också kan ske i form av citat.

6.4 Bernkonventionen

Bestämmelsen i 15 5 första stycket återgår på Bernkonventionens artikel 9( 2) i den lydelse betämmelsen har i Brysseltexten. Där

stadgas att aktuella artiklar rörande ekonomiska, politiska eller religiösa frågor kan återges av pressen om det inte gjorts uttryckligt förbehåll mot deras återgivande.

I programmet till Stockholmskonferensen föreslog den svenska regeringen att bestämmelsen skulle upphävas. Förslaget vann stöd från många håll, men en majoritet av de deltagande staterna ansåg att bestämmelsen inte bara skulle bibehållas utan utvidgas till att även gälla radio och TV. Eftersom bestämmelsen inte längre skulle vara tvingande stödde Sverige och andra stater som ställt sig bakom det svenska förslaget i slutomröstningen yrkandet om utvidgning.

Bestämmelserna om pressens lånerätt finns enligt Paristexten i artikel IObis(1). Bestämmelsen lyder:

"Det är förbehållet unionsländernas lagstiftning att tillåta mångfaldigande genom pressen samt radiosändning eller trådöverföring till allmänheten av tidnings- eller tidskrifts— artiklar i aktuella ekonomiska, politiska eller religiösa frågor samt radioprogram av samma karaktär, om icke uttryckligt förbehåll gjorts mot att de mångfaldigas eller f ramföres genom radiosändning eller överföring med tråd. Källan skall dock alltid tydligt anges; den rättsliga påföljden för det fall att denna skyldighet ef tersättes bestämmes enligt lagen i det land där skydd påkallas."1

När bestämmelsen i 15 5 andra stycket infördes i URL saknade Bernkonventionen bestämmelser i ämnet. Stadgandet anses (se prop. 1973:15 s. 46) emellertid rymmas inom Bernkonventionens

1 Den engelska texten lyder: It shall be a matter for the legislation in the countries of the Union to permit the reproduction by the press, the broadcasting or the communication to the public by wire of articles published in newspapers or periodicals on current economic, political or religious topics, and of broadcast works of the same character, in cases in which the repro- duction, broadcasting or such communication thereof is not expressly reserved. Nevertheless, the source must always be clearly indicated; the legal consequences of a breach of this obligation shall be determined by the legislation of the country where protection is claimed.

artikel 9(2) i dess lydelse enligt Paristexten. Intresset av att använda verk vid reportage har annars en särskild reglering i Bernkonventionens artikel IObis( 2 ). Den bestämmelsen lyder:

"Det är även förbehållet unionsländernas lagstiftning att bestämma de villkor på vilka det skall vara tillåtet att i redogörelser för dagshändelser, som lämnas med hjälp av fotografi, film, radiosändning eller trådöverföring till allmän- heten, mångfaldiga och för allmänheten göra tillgängliga litterära eller konstnärliga verk, som synes eller höres under dagshändelsen, i den omfattning som rättfärdigas av det informationssyfte som avses."2

Som framgår av texten syftar den på företeelser som regleras i 21 & URL och 8 & FotoL. Den ger emellertid uttryck för en internationell syn på avvägningen mellan det allmänna informa- tionsintresset och upphovsmännens berättigade intressen vid reportage om dagshändelser.

3.1. Inledning

URL innehåller en föreskrift som ger vissa arkiv och bibliotek möjlighet att på villkor som regeringen bestämmer för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi. Sådan exemplarframställning får ske för vissa närmare angivna bered- skaps— och skyddsändamål, kompletteringsändamål samt utlåningsändamål.

I allt väsentligt tycks regleringen tillgodose de intressen som för närvarande finns på området. Såvitt gäller utlåningsverksamheten på forskningsbibliotek har dock föreningen Bild Ord Not UpphovsrättsligSamorganisation(BONUS)hemställtomöversynav regleringen. BONUS hävdar att utlåningen av kopior av skyddade verk nått en sådan omfattning att den enligt BONUS närmast kan karakteriseras som yrkesmässig utlåning till allmänheten. Ett sådant förhållande kan enligt BONUS inte anses stå i överens- stämmelse med vare sig URL eller rättspraxis.

En översyn av regleringen är också motiverad av att de övriga nordiska upphovsrättsutredningarna behandlar motsvarande bestämmelser i sin översyn av 2 kap URL.

Med anledning härav lämnas i detta kapitel en redogörelse för gällande rätt, situationen i de övriga nordiska länderna och i vissa andra länder samt den konventionsrättsliga regleringen. Därefter återges BONUS framställning utförligare. Vidare redogörs kortfattat vissa faktiska uppgifter angående situa- tionen inom området i Sverige. Slutligen redovisas våra över— väganden och förslag.

3.2 Gällande rätt

Med regeringens tillstånd och på däri angivna villkor får enligt 12 & URL arkiv och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi.

De närmare bestämmelserna om denna exemplarframställning finns i förordningen (l961:348) med tillämpningsbestämmelser till lagarna (1960:729 och 730) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om rätt till fotografisk bild (TBURL).

Där fastslås vilka som har den i 12 & URL omnämnda rätten att framställa exemplar. Sådan rätt har (1 5 första stycket TBURL):

riksarkivet arkivmyndigheter som står under riksarkivets inspektion kungl. biblioteket andra vetenskapliga eller fackliga bibliotek, som drivs av det allmänna

5. folkbibliotek.

ewpr

Regeringen kan efter särskild prövning besluta att annat arkiv eller bibliotek får rätt att utöva den ifrågavarande framställ- ningsrätten (] 5 andra stycket TBURL).

Den kopieringsrätt som medges i förordningen får utövas endast för beredskaps- och skyddsändamål, kompletteringsändamål samt - i begränsad omfattning - för utlåningsändamål.

Kopiering för beredskaps- och skyddsändamäl av material som finns i institutionens bestånd eller samling får ske genom mikrofilmning eller liknande förfarande. Därvid får det antal kopior framställas som påkallas från beredskaps— och skydds— synpunkt. Kungl. biblioteket har dessutom rätt att av dagstidning framställa ytterligare högst 25 kopior (2 5 första stycket TBURL).

Kopiering för kompletteringsändamål, dvs. för att hålla samlingarna fullständiga, får ske av felande partier av verk, om de utgör en mindre del i förhållande till hela verket. Om det är fråga om del av ett verk som utkommit i flera delar eller band eller häften av tidskrifter och liknande får dock framställning av felande del, band eller häfte ske endast om den/det inte kan erhållas i bokhandeln eller från utgivaren eller förläggaren (4 & TBURL).

Om det föreligger synnerliga skäl får bibliotek, som har rätt att få pliktexemplar av tryckt skrift, framställa kopior av utgivna verk som anses böra f örvärvas till samlingarna men som inte kan erhållas i bokhandeln eller från utgivaren eller förläggaren. Endast en kopia får dock framställas av varje verk (5 & TBURL).

Kopiering för utläningsändamäl kan ske under vissa förutsätt— ningar. Det är således tillåtet att, om det befinnes ändamålsen— ligt, framställa kopior av enstaka artiklar i samlingsverk, tidningar eller tidskrifter samt av korta avsnitt i andra utgivna verk om det sker för studie- eller forskningsändamål. Endast en kopia av varje artikel eller avsnitt får dock lämnas ut till varje lånesökande (3 & TBURL). Vidare får kopiering ske av material i samlingarna som på grund av sin ömtålighet eller svårersättlighet inte i original bör göras tillgängligt för lånesökande. Fler än två kopior får framställas endast om det finns synnerliga skäl (2 5 andra stycket TBURL). Även kopior som framställts med stöd av 4 5 TBURL, dvs. för kompletteringsändamål, torde kunna hållas tillgängliga för utlåning.

Därutöver har folkbibliotek rätt att genom upptagning av film, avsedd för läsapparater, framställa exemplar av utgivna verk och fotografier för utlåning till den som på grund av vanförhet är förhindrad att ta del av verket eller bilden medelst exemplar som utkommit i handeln. Regeringen kan efter särskild prövning ge andra bibliotek den rätten (7 5 TBURL).

I förordningen fastslås uttryckligen att skyddat verk eller skyddat fotografi, som inte har offentliggjorts, inte får kopieras utan upphovsmannens eller fotografens samtycke (2 & tredje stycket TBURL).

I 22 a c 55 URL finns sedan 1978 särskilda bestämmelser med avseende på exemplarframställning och utnyttjande av material som skall förvaras hos arkivet för ljud och bild (ALB). Bestäm- melserna reglerar den upphovsrättsliga sidan av den verksamhet somALB bedrivermedstödavpliktexemplarlagen(SFS 1978:487). Enligt den lagen skall exemplar av grammofonskivor och andra ljudupptagningar, videogram, biograffilmer samt radio- och TV— program lämnas till ALB. Såvitt avser de sistnämnda medierna sker detta genom att de s.k. referensbandupptagningarna som radio- och TV—företagen är skyldiga att göra för bevisändamål enligt radioansvarighetslagen (19661756) överlämnas till ALB, som i viss utsträckning är skyldig att bevara dessa inspelningar.

Enligt 22 a & URL får radio- och TV-företag som har rätt att i sändning återge verk utan upphovsmännens samtycke göra en s.k. referensbandsupptagning. Upptagningen får i princip inte användas för annat än bevisändamål. Om upptagningen har dokumentariskt värde får den dock bevaras i ALB.

I fråga om offentliggjort filmverk har enligt 22 b & URL ALB fått rätt att överföra sådant verk på anordning genom vilken det kan återges.

Enligt 22 cå URL får ALB framställa exemplar av offentliggjort verk som lämnats över till arkivet med stöd av 22 a 5 om det är påkallat från beredskaps— eller skyddssynpunkt. ALB får också framställa enstaka exemplar för forskningsändamål. Exemplar som framställts med stöd av 22 c 5 får inte användas för annat ändamål.

3.3 Situationen i de övriga nordiska länderna

3.3.1. Gällande rätt

Danmark, Finland (12 å) och Norge (16 5) har i stort sett överensstämmande stadganden när det gäller arkivs och biblioteks (i Danmark även museers) rätt att framställa exemplar av verk. Det anges således att kopieringsrätten är beroende av närmare bestämmelser som meddelas i administrativ ordning. De utfärdade bestämmelserna har i huvudsak samma innehåll som de svenska.

3.3.2. Utredningsförslag Danska upphovsrättsutredningen

Den danska upphovsrättsutredningen föreslår att 12 5 ändras på sådant sätt att begränsningen till enbart fotografering upphävs och att det blir möjligt att med stöd av bestämmelsen framställa exemplar även av grammofonskivor, ljudband, videogram och datorprogram m.m. När det gäller exemplar som framställs på annat sätt än genom fotografering föreslås dock att i lagen införs den begränsningen att exemplaren inte får lånas ut eller på annat sätt göras tillgängliga för allmänheten utan upphovsmannens samtycke. Detta innebär således att exemplar av de ifrågavarande kategorierna som framställts utan samtycke bara skall få användas i institutionernas interna verksamhet, dvs. i första hand för säkerhets— och bevarandeändamål, men också för viss högre forskning. Som en ytterligare begränsning föreslås att den på detta sätt utvidgade exemplarframställningsrätten skall gälla

endast för institutioner som har särskilda bevarande— och forsk- ningsuppgifter i fråga om dessa media.

Utredningen har övervägt införandet av en avtalslicens för distribution av upptagningar av radio- och TV—utsändningar via biblioteken. En sådan licens har emellertid inte ansetts förenlig med Bernkonventionens bestämmelser, eftersom distributionen skulle komma in på ett område som får anses utgöra det normala utnyttjandet av verken.

I fråga om tillämpningsföreskrifterna i 2 & understryker utred- ningen att bestämmelsernas ändamål inte är att möjliggöra för biblioteken att spara på inköpsanslagen. Kopiering med stöd av bestämmelsen bör därför bara kunna ske om återanskaffning är omöjlig eller orimligt dyr.

När det gäller tillämpningsföreskrifterna i 3 &, vilka gäller kopiering av enstaka artiklar i samlingsverk, tidningar och tidskrifter samt korta avsnitt av böcker och andra utgivna skrifter för forsknings- eller studieändamål, konstaterar utred- ningen att föreskrifterna saknar större praktisk betydelse i vad avser kopiering av alster i de egna samlingarna. De flesta bibliotek har installerat kopieringsmaskiner som allmänheten själv kan använda sig av mot avgift. Denna form av kopiering karaktäriseras visserligen av utredningen som kopiering för eget bruk med anlitande av annan, men föreskrifterna anses i dessa fall böra bevaras som en ordningsföreskrift om vilken kopiering dessa institutioner får medverka till.

Enligt utredningen ligger det annorlunda till när det gäller framställning och förmedling av kopior av verk för andra biblioteks räkning. I sådana fall kan enligt utredningen en effektiv och välordnad interurbanutlåning vara betänklig, eftersom bibliotekens behov av att anskaffa särskilt vetenskap- liga tidskrifter minskas betydligt. Bl.a. därför föreslår utred— ningen att tillämpningsområdet för 3 5 i tillämpningsföre- skrifterna begränsas till kopiering av bibliotekets egna samlingar. Förslaget innebär att föreskrifterna inte skall gälla för t.ex. fjärrlåneverksamhet. I gengäld föreslås en avtalslicensbestämmelse som ger statliga och kommunala bibliotek möjlighet att i sin verksamhet framställa exemplar av utgivna verk genom repro— grafiskt förfarande.

Utredningen föreslår inte några ändringar i tillämpningsföre-

skrifternas 4 &, vilka tillåter framställning av fotografiska kopior av delar av verk för att komplettera ofullständiga verk.

Inte heller i tillämpningsföreskrifternas 5 & föreslås några ändringar. Den paragrafen ger vetenskapliga och "faglige" bibliotek, som är universitetsbibliotek eller huvudbibliotek för ett visst "fagområde" rätt att, om särskilda skäl föreligger, framställa ett exemplar av ett utgivet verk som finns i samlingarna men som inte kan inköpas i bokhandeln eller från utgivaren eller förläggaren. Framställningar om en utvidgning av bestämmelsen i vissa avseende vann inte gehör hos utredningen. Från biblioteks— väsendets sida hade man önskat få möjlighet att framställa både ett referens- och ett utlåningsexemplar samt att utöver i bestämmelsen angivna bibliotek även "lokalarkiver og lokal- historiske samlinger" i kommunerna skulle omfattas av regleringen.

De förslag som utredningen lägger fram avser att uttömmande regleraexemplarframställningförutlåningenfrånbibliotek.Någon kopiering med stöd av bestämmelserna om exemplarframställning för enskilt bruk kommer således inte att vara tillåten.

Norska upphovsrättsutredningen

Den norska utredningen behandlar i sitt slutbetänkande (NOU 1988222) Endringer i åndsverksloven m.v. frågor om exemplarframställning vid arkiv och bibliotek.

Utredningen föreslår att bibliotekens rätt att framställa exemplar av verk för utlåning skall regleras genom en avtalslicens- bestämmelse. Bestämmelsen skall endast gälla bibliotek. Arkiv kommer således att falla utanför. Utlåning av kopior från sådana institutioner kommer således att vara fri om den sker i över— ensstämmelse med tillämpningsföreskrifterna. Exemplarfram- ställningsrätten föreslås gälla framställning av enstaka artiklar i samlingsverk, tidningar och tidskrifter samt korta avsnitt i andra verk för forsknings- och studieändamål. Ersättningen skall betalas av ägarna till biblioteken. Det framhålls att bestämmelsen skiljer sig från andra föreslagna avtalslicenser såtillvida att den inte är begränsad till internt bruk inom den egna verksamheten.

Avtalsliccnsbcstämmelsen är inte avsedd att ersätta utlåningen av de kopior som framställs för bevarandeändamål. Exemplar-

framställning för eget bruk skall också falla utanför tillämpnings- området.

Utredningen är dock inte enig i frågan om det dessutom skall införas en subsidiär nämndlicens för det fall avtal inte kommer till stånd. En sådan nämndlicens innebär att frågan om villkoren och vederlaget för kopieringen slutgiltigt skall bestämmas av en nämnd.

En majoritet anser att det inte finns skäl att införa en nämnd- licensbestämmelse. Den uttalar bl.a. att det inte finns några väsentliga betänkligheter mot att det ibland på grund av avbrott i förhandlingar blir otillåtet att framställa kopior till utlåning. Den hänvisar till förhållandena på skolkopieringsområdet och framhåller att det är väsentligt med likartade regler för alla avtalslicensordningar. Den konstaterar också att det underlag som kopieras på biblioteken under alla förhållanden finns tillgängligt där för den som vill ta del av materialet.

Minoriteten förordar å sin sida en nämndlicens. Den anser att en sådan licens är en praktisk form för att lösa tvister samtidigt som den inte innebär några reella betänkligheter från rättig— hetshavarsynpunkt. Ett kopieringsavbrott kan medföra betydande

negativa konsekvenser, särskilt när det gäller forskning och studier.

Utredningen lägger inte fram något förslag om att förhand- lingarna skall ske genom en enda gemensam organisation som representerar rättighetshavarna. I stället föreslås att förhand— lingsorganisationen skall godkännas av departementet. Därigenom tillgodoses enligt utredningen behovet av offentlig kontroll över organisationerna.

Utredningen föreslår också att regleringen, dvs. såväl den kopiering som kommer att ske med stöd av tillämpningsföre- skrifterna som den som skall ske i enlighet med avtalslicensen, utvidgas så att den kommer att omfatta inte bara offentligt ägda "fag- og forskningsbibliotekene" utan även folkbiblioteken. Andra arkiv och bibliotek kan efter godkännande av departementet få rätt att kopiera i enlighet med den föreslagna regleringen.

Utredningen föreslår vidare att gällande bestämmelser utvidgas till att omfatta även andra former av exemplarframställning än fotografering, dvs. ljud- och bildupptagningar (fonogram,

videogram och film). Utvidgningen föreslås gälla för beredskaps— och skyddsändamål. Den skall vidare gälla för kompletterings— ändamål och för att Skydda särskilt skadeutsatta exemplar som ingår i samlingarna, dock endast om exemplar av verket inte finns att tillgå i handeln eller hos producenten. Rätten föreslås begränsad till framställning av exemplar som är identiska med eller motsvarar originalexemplaret. Den framställda kopian skall endast få utnyttjas i arkivets eller bibliotekets lokaler. Fjärrlån skall dock vara möjliga.

I fråga om datorprogram föreslår utredningen att det skall vara tillåtet att kopiera från ett maskinläsbart exemplar till ett annat sådant exemplar om det sker för beredskaps- och skyddsändamål. Vidare föreslås att det skall vara tillåtet att kopiera från tryckta verksexemplar m.m. till maskinläsbara exemplar, men denna rätt skall endast tillkomma vissa fack— och forskningsbibliotek och bara gälla verk som redan finns i samlingarna. Sådan överföring skall endast få ske för beredskaps- och skyddsändamål samt dessutom för f orskningsändamål. Vidare bör gälla att framställda exemplar inte får användas i datamaskinbaserade informations- system. När det gäller kopiering från maskinläsbart exemplar till utskrift anser utredningen att det inte finns några särskilda betänkligheter när det gäller kopiering till säkerhets— och skyddsändamål. Däremot menar utredningen, som noterar att denna form av exemplarframställning närmar sig "on demand publishing", bör kopiering för forsknings- och studieändamål falla under den avtalslicensregleringen som utredningen föreslår.

3.4 Situationen i vissa andra länder

3.4.1. Storbritannien

Den nya engelska Copyright, Designs and Patents Act 1988 innehåller i sections 37 — 43 bestämmelser om exemplarframställ- ning och tillhandahållande av verk i bibliotek och arkiv. Bestäm- melserna upptar de grundläggande reglerna, vilka förutsätts fyllas ut genom administrativa regler fastställda av Secretary of State. De grundläggande bestämmelserna avser kopiering av artiklar i tidningar och tidskrifter och delar av utgivna verk för utlåning till allmänheten, kopiering för andra biblioteks räkning, kopiering för bevarande— eller kompletteringsändamål samt kopiering av vissa opublicerade verk.

Enligt section 38 får en bibliotekarie under vissa förutsättningar ta kopior av artiklar i tidningar och tidskrifter och tillhandahålla dessa till personer som behöver dem för forskning eller privata studier. En person får aldrig erhålla mer än en kopia av samma artikel eller mer än en artikel ut samma tidning eller tidskrift. Den som skall ha kopian av artikeln måste betala en avgift som inte får understiga f ramställningskostnaden av kopian.

Under motsvarande förutsättningar får enligt section 39 en bibliotekarie ta en kopia av en del av ett litterärt, dramatiskt eller musikaliskt verk.

Enligt section 41 får en bibliotekarie ta kopior av vissa verk och tillhandahålla ett annat bibliotek kopiorna. Detta gäller kopior av artiklar i tidningar och tidskrifter samt av hela eller delar av utgivna litterära, dramatiska eller musikaliska verk. Kopior av sistnämnda verkskategorier får dock inte framställas om bibliotekarien kan "by reasonable inquiry" fastställa namnet och adressen till rättighetshavaren.

Föreskrifter för bevarande— och kompletteringsändamål finns i section 42. Bestämmelserna gäller för såväl bibliotek som arkiv. Kopior får göras av alla slags verk under förutsättning att de finns i bibliotekets eller arkivets samlingar. Kopiering får ske antingen för att bevara förlagan eller för att ersätta den. Kopiering av en sådan förlaga är också tillåten för att ersätta ett förlorat, förstört eller skadat exemplar i ett annat bibliotek eller arkiv. Kopiering av det slag som det här är fråga om får bara ske när det inte är "reasonably practicable" att i stället köpa ett exemplar för att uppnå ändamålet.

Enligt section 43 får arkiv och bibliotek framställa kopior av ett litterärt, dramatiskt eller musikaliskt verk som finns i samlingarna under förutsättning att verket inte publicerats innan det deponerades i biblioteket eller arkivet eller att rätts- innehavaren förbjudit kopiering. Vidare föreskrivs samma villkor som för utlåning enligt sections 38 och 39.

3.4.2. Frankrike

Den franska upphovsrättslagen från 1957 innehåller bara några få undantag från upphovsmannens ensamrätt till exemplarframställ— ning. Bland dem finns inte någon särskild bestämmelse som tillåter kopiering av skyddade verk i bibliotek och arkiv. Dessa

institutioner kan således framställa verksexemplar med stöd av lagen endast i de fall de allmänna inskränkningsbestämmelserna tillåter det. Dessa undantag finns samlade i artikel 41. I detta sammanhang är det bestämmelsen om exemplarframställning för privat bruk som är av intresse. Enligt den är det tillåtet att framställa kopior och andra reproduktioner av ett verk om det framställda verket är avsett att används för "l'usage privé du copiste" och de framställda kopiorna inte är avsedda för "une utilisation collective".

3.4.3. Spanien

Enligt artikel 37 i den nya spanska lagen från 1987 kan innehavareavupphovsrättintemotsättasigexemplarframställning av verk som sker utan vinstsyfte av museer, bibliotek (böcker och tidskrifter), fonotek, cinematotek och arkiv som ägs av staten eller utgör en del av kulturella eller vetenskapliga institutioner om framställningen uteslutande sker för forsknings- ändamål.

Den nya bestämmelsen har utsatts för kritik som bl.a. går ut på att den kan leda till en så omfattande kopiering att den kommer i strid med Bernkonventionen (se härom, A. Delgado, RIDA, Vol. 138, Octobre 1988, s. 229 f.).

3.4.4. USA

I upphovsrättslagen från 1976 finns regler om rätten för bibliotek och arkiv att framställa exemplar av skyddade verk i section 107 och section 108. Bestämmelserna i section 107 om "fair use" gäller för de bibliotek och arkiv som inte omfattas av section 108. I det följande redogörs först för regleringen beträffande de "privilegierade" biblioteken och arkiven. Därefter behandlas reglerna om "fair use".

Särskilda bestämmelser om fotokopiering vid vissa bibliotek och arkiv finns således i section 108. Enligt den bestämmelsen får bibliotek eller arkiv under närmare angivna villkor framställa eller tillhandahålla kopior av de flesta typer av skyddade verk för eget bruk och för utlåning under förutsättning

]. att nämnda åtgärder vidtas utan Syfte att erhålla "direct or indirect commercial advantage",

2. att bibliotekets eller arkivets samlingar är öppna för allmänheten eller inte bara för forskare som är anslutna till biblioteket eller arkivet eller någon överordnad institution utan också för andra personer som bedriver forskning på ett visst område, samt

3. att reproduktionen eller spridningsåtgärden inkluderar en "notice of copyright".

De bibliotek och arkiv som avses i section 108 har rätt att göra kopior för eget bruk i två fall. Enligt section 108(b) har dessa institutioner rätt att framställa exemplar av ett "unpublished" verk för bevarande- och beredskapsändamål eller för f orsknings— ändamål i ett annat bibliotek eller arkiv om den kopierade förlagan finns i bibliotekets eller arkivets samlingar. Enligt section 108(c) får bibliotek och arkiv framställa exemplar av ett "publicerat" verk för att återställa skadade, förstörda, bortkomna eller stulna kopior om biblioteket eller arkivet, efter en rimlig undersökning, finner att ett oanvänt exemplar inte kan erhållas till ett skäligt pris.

De privilegierade biblioteken och arkiven får för utlåningsändmål också framställa kopior från egna samlingar och förmedla kopior från andra källor. Detta framgår till en början av section 108(d) som tillåter framställning av endast en kopia av en artikel eller annat bidrag i ett samlingsverk eller en periodisk skrif t eller av en mindre del av ett annat skyddat verk under förutsättning att kopian inte används till annat än "private study, scholarship, or research" och att biblioteket eller arkivet på ett tydligt sätt tillkännager en föreskriven "warning of copyright" på låne- formuläret och vid den plats där lånade föremål lämnas ut.

Vidare får dessa bibliotek och arkiv enligt section 108(e) för utlåning framställa exemplar av hela verk eller en "substantial part" av ett verk eller införskaffa en kopia från annan källa, om biblioteket eller arkivet på grundval av en rimlig undersökning har funnit att en kopia inte kan erhållas till ett skäligt pris, att beställaren skall använda exemplaret till "private study, scholar— ship, or research" samt att en "warning of copyright" anbringats på föreskriven plats.

Rätten till exemplarframställning enligt section 108 begränsas av förbudet i section 108(g) mot "the related or concerted repro- duction of multiple copies of the same material" och mot systematisk exemplarframställning och spridning av periodiska

artiklar eller mindre delar av skyddade verk. Förbudet mot systematisk framställning och spridning av verk begränsas i sin tur av bestämmelserna i section 108(g)(2) enligt vilka ett bibliotek och arkiv kan delta i "interlibrary arrangements" som inte syftar till eller får som effekt att den mottagande institutionen mottar kopior i sådan omfattning att den ersätter prenumeration och inköp.

Den praktiska tillämpningen av sistnämnda begränsning har man sökt underlätta genom riktlinjer som National Commission on New Technological Uses of Copyrighted Works (CONTU) utarbetade i samband med lagens tillkomst 1976. Riktlinjerna har godtagits av de största biblioteken, förläggarna och rättig— hetshavarorganisationerna. Enligt riktlinjerna ersätter exemplar- framställningen prenumeration eller inköp om

1. det under ett kalenderår ur en tidskrift framställs sex eller fler kopior av en artikel eller artiklar som publicerats i tidskriften inom fem år från det beställ- ningen gjordes,

2. det under ett kalenderår av ett annat verk framställs sex eller fler exemplar av verket under verkets skyddstid.

Riktlinjerna innehåller också särskilda undantag från dessa bestämmelser för de fall det beställande biblioteket eller arkivet av särskild anledning inte har ett förvärvat exemplar av verket tillgängligt. Vidare föreskriver riktlinjerna att biblioteken och arkiven skall hålla register över beställningarna och deras verkställighet.

För de bibliotek och arkiv som inte omfattas av regleringen i section 108 gäller bestämmelserna i section 107 att "fair use" av ett verk inte innebär intrång i upphovsrätten. Principen om "fair use" har sin grund i den rättspraxis som utbildades före lagens tillkomst 1976. Under uttrycket "fair use" faller kritiska kommentarer, nyhetsrapportering, undervisning, forskning och liknande. Fyra faktorer skall beaktas vid bedömningen av om ett utnyttjande är tillåtet, nämligen

brukets syfte och art, innefattande sådana omständigheter som om bruket är kommersiellt eller tillgodoser under- visningsändamål utan förvärvssyfte,

verkets art,

- omfattningen och betydelsen av den del av verket som används i förhållande till det skyddade verket i dess helhet, och — vilken inverkan bruket kan ha på den potentiella marknaden när det gäller värdet.

Den rätt som föreskriften ger gäller såväl fotokopiering som inspelning av ljud— och videoupptagningar.

3.4.5. Västtyskland

Efter ändringarna 1985 i den västtyska upphovsrättslagen finns bestämmelser om kopiering och upptagning i bl.a. & 53 andra stycket punkt 2. Där stadgas att det är tillåtet framställa eller låta framställa enstaka exemplar av verk för eget arkiv, om och i den omfattning sådan framställning är nödvändig och under förutsättning att en egen kopia används som förlaga.

Bestämmelsen ger således utrymme för t.ex. bibliotek att av föra över sina samlingar på mikrofilm. En sådan överföring kan t.ex. vara nödvändig på grund av utrymmesskäl eller för att av säkerhetsskäl kunna bevara filmen på ett annat ställe. Framställ— ningen måste ske för eget internt bruk, vilket innebär att det inte är tillåtet att kopiera för andra biblioteks räkning eller att kopiorna används av utomstående (Schricker, Urheberrecht, Munchen 1987, 5 53 Rdnr 16; jfr dock Fromm/Nordemann, Urheberrecht, 6 Aufl, & 53 Rdnr 10). Det är bara tillåtet att använda en egen förlaga vid framställningen. Detta innebär att det inte är tillåtet att använda ett lånat exemplar som förlaga, vilket således får betydelse för bibliotekens interna låneverk- samhet. Ett icke helt oväsentligt krav för f ramställningsrätten är vidare att kopieringen är nödvändig med hänsyn till bevarande- syftet. Genom rekvisitet enstaka exemplar tillses att biblioteken inte kan föröka sina samlingar med stöd av bestämmelsen.

En annan bestämmelse av betydelse för biblioteken är 5 53 andra stycket punkt 4. Enligt den bestämmelsen är det tillåtet att f ramställa eller låta framställa enstaka exemplar för annat eget bruk om det gäller utgivna verk som är utgångna sedan minst två år tillbaka.

Genom den bestämmelsen ges bland andra bibliotek och veten- skapliga institut en möjlighet att framställa exemplar som behövs

för att samlingarna skall bli fullständiga eller för att få till— räckligt antal läseexemplar. Ett verk är utgånget när det inte längre kan levereras av förlaget.

Det bör i sammanhanget observeras att enligt 5 53 fjärde stycket exemplarframställning av musiknoter, hela böcker och tidskrifter samt väsentliga delar av datorprogram inte är tillåtet ens om det sker för privat bruk eller annat eget bruk. Det dock tillåtet att skriva av musiknoter samt hela böcker och tidskrifter.

I 5 54 finns bestämmelser om ersättning för kopiering som sker för personligt eller annat eget bruk, dvs. enligt bestämmelserna i 5 53. Ersättning utgår således för all kopiering som sker med stöd av dessa bestämmelserna.

I paragrafen görs en uppdelning mellan, å den ena sidan, kopiering av ljud- och videoband och, å den andra, kopiering av tryckta verk.

Ersättningen för kopiering av tryckta alster är uppbyggd på så sätt att det dels utgår en avgift för viss kopieringsapparatur avsedd att kompensera allt reprografiskt utnyttjande, dels betalas en ersättning som är baserad på utnyttjandet av verken i fall där det typiskt sett är fråga om ett intensivt utnyttjande.

Skyldighet att betala avgift för kopieringsapparater gäller främst för fotokopierings- och elektrostatiska apparater men också för exempelvis matriser, mikrooffset och mikrofiche. Avgiften på kopieringsapparater skall betalas av tillverkaren eller importören. Skyldighet att betala avgift uppstår när apparaten försäljs eller förs in i landet. Avgiften beräknas på grundval av apparatens kopieringskapacitet, dvs. det antal kopior per minut som maskinen kan prestera. Avgift utgår enligt följande intervaller:

- 2 till 12 kopior per minut 75 DM — 13 till 35 kopior per minut 100 DM - 36 till 70 kopior per minut 150 DM - fler än 70 kopior per minut 600 DM.

Avgiften på kopieringsapparater utgår således i form av en klumpsumma. Denna beräknas täcka det antal kopior av skyddade verk som normalt görs på en kopieringsmaskin av den typ det är fråga om.

Utöver denna avgift finns som redan nämnts en ersättning som utgår för utnyttjandet av skyddade alster i fall som lagstiftaren ansett typiskt sett utgöra ett intensivt utnyttjande. Så anses vara fallet i fråga om kopieringsmaskiner som finns placerade i skolor, universitet och andra undervisningsinstitutioner, forsknings— institutioner, offentliga bibliotek eller lokaler där allmänheten har tillgång till maskinerna mot betalning. Med offentligt bibliotek avses sådana som är tillgängliga för allmänheten.

Ersättning för utnyttjandet utgår med 0,02 DM för varje A4—kopia av ett skyddat verk. Denna ersättning beräknas på grundval av ett statistiskt urval vid särskilt utvalda institutioner vilka anses som representativa inom sitt område. Sedan man fastställt hur stor andel av antalet gjorda kopior som utgör kopior av skyddade verk beräknas med ledning härav det totala antalet kopior av skyddade verk som görs på varje maskin placerad i en liknande lokal.

Krav på ersättning enligt 6 54 kan endast göras gällande genom en organisation som företräder rättighetshavarna. Dessa har i sin tur rätt till skälig ersättning ur avgiften.

3.5. Bernkonventionen

Frågan om arkivens och bibliotekens möjligheter att framställa exemplar av skyddade verk regleras av olika bestämmelser i Bernkonventionen.

En generell bestämmelse om exemplarframställning finns i artikel 9(2). Enligt den bestämmelsen kan den nationelle lagstiftaren i vissa särskilda fall föreskriva inskränkningar i upphovsmännens principiella ensamrätt till exemplarframställning under f örutsätt— ning att sådant mångfaldigande inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och inte heller oskäligt inkräktar på upphovsmannens legitima intressen.

Särskilda bestämmelser som tillåter viss begränsad exemplar- framställning finns bl.a. i artikel lO(l) om citat och i artikel 10(2) om utnyttjande av verk som illustration vid undervisning.

I fråga om verk som utsänds i radio— eller TV-program finns i artikel llbis(3) bestämmelser om upptagning och bevarande av programmen.

3.6. BONUS framställning

BONUS har i en skrivelse till justitieministern den 12 februari 1987 hemställt att åtgärder vidtas för att bringa kopieringen i forskningsbibliotekens utlåningsverksamhet i överensstämmelse med gällande rätt eller, för den händelse påtalade förhållanden anses stå i överensstämmelse med gällande rätt, att reglerna ändras för att åstadkomma att forskningsbibliotekens kopiering inskränks. Genom beslut den 7 maj 1987 har skrivelsen över— lämnats till upphovsrättsutredningen.

I skrivelsen hävdar BONUS att den omständigheten att forskningsbiblioteken i mer än en fjärdedel av utlåningsfallen tillhandahåller papperskopior i stället för original måste betraktas som att biblioteken ägnar sig åt att yrkesmässigt gå låne- sökanden, dvs. beställaren, tillhanda med kopiering; ett för- hållande som inte är i överensstämmelse med vare sig HD:s dom (NJA 1984 s. 304) eller 12 & URL.

Vidare framhåller BONUS att HD i dom (NJA 1985 s. 702) fastslagit att upphovsmännens rätt att förfoga över sina verk utgör en s.a.s. fullständig och heltäckande rätt, varifrån vissa i lag särskilt angivna undantag gjorts i syfte att tillgodose samhälleliga intressen, samt att det mot den bakgrunden finns ett synnerligen begränsat utrymme att intolka andra begränsningar i upphovsmannens rätt än de som finns angivna i lagen.

3.7. Några faktauppgifter

3.7.1. Inledning

I detta avsnitt ges en översiktlig beskrivning av låneverksamheten vid biblioteken i Sverige. Redovisningen är inte avsedd att vara uttömmande utan syftar endast till att ge en skissartad bakgrund till de överväganden och förslag som görs i nästa avsnitt. Redovisningen inleds med en kortfattad framställning av olika typer av bibliotek. Därefter lämnas vissa uppgifter angående såväl utlåningsverksamheten "på stället" som den som sker i form av fjärrlån. Slutligen redovisas kortfattat uttalanden och andra uppgifter om bibliotekens framtida inriktningen beträffande utlåningsverksamheten.

3.7.2. Bibliotekssystemet

Folkbiblioteken

Före 1950-talet var den kommunala biblioteksverksamheten begränsad. Efter kommunreformen 1952 genomgick den kommunala biblioteksverksamheten en genomgripande struktur- förändring och en utveckling skedde i både kvantitativt och kvalitativt hänseende. En omfattande utbyggnad av verksamheten skedde också under det ekonomiska uppsvinget på 1970-talet bl.a. genom en genomgripande utbyggnad av filialverksamheten. Utbyggnaden har fortsatt under 1980—talet.

Var och en av de 284 kommunerna i Sverige har sitt eget bibliotekssystem. Totalt finns det omkring 2 000 kommun- bibliotek, inräknat alla filialer.

Länsbiblioteken

Centralbibliotek, senare kallade länsbibliotek, började inrättas redan i början på 1930-talet. Centralbiblioteksorganisationen var fullt utbyggd i mitten av 1950—talet. För närvarande finns det 24 länsbibliotek i landet.

Denna kategori av bibliotek hade ursprungligen till uppgift att betjäna de lokala biblioteken genom direkt och kostnadsfri utlåning av böcker som behövdes i studiesyfte. De skulle även bistå de lokala biblioteken med s.k. vandringsbibliotek.

Verksamheten var inledningsvis inriktad på vandringsbiblioteken och de enstaka f järrlånen utgjorde endast en liten andel. Vandringsbiblioteksverksamheten har emellertid avtagit efter hand som de kommunala bibliotekens kompetens och själv- f örsörjningsgrad ökat. Samtidigt har f järrlåneverksamheten ökat i omfattning. Länsbiblioteken har dessutom allt mer inriktat verksamheten på olika former av Specialtjänster.

I förhållande till folkbiblioteken utgör länsbiblioteken det första ledet i folkbibliotekens s.k. fjärrlånekedja.

Länecentralerna

Lånecentraler inrättades under 1960—talet vid stadsbiblioteken i Malmö, Stockholm och Umeå. Syftet var bl.a. att ge låntagare, oavsett bostadsort, tillgång till sådan kvalificerad litteratur som det egna biblioteket inte kunnat införskaffa.

Organisationen för lånecentralverksamheten är i dag fortfarande densamma. Antalet fjärrlån från centralerna har dock ökat kraftigt i omfattning.

Lånecentralerna utgör det sista ledet i folkbibliotekens låneked ja. Enligt ett visst regelsystem förmedlas emellertid låneansökningar sedan vidare till forsknings— och specialbibliotek.

Forsknings- och andra specialbibliotek

Utöver kungl. biblioteket finns inom de sex universitetsdistrikten allmänna forskningsbibliotek i Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Uppsala och Umeå. Därutöver finns ett tjugotal bibliotek vid de mindre högskolorna samt specialinriktade forskningsbibliotek anknutna till högskolor eller andra institu- tioner, t.ex. biblioteken vid kungl. tekniska högskolan, Chalmers tekniska högskola, Karolinska institutet, Handelshögskolan i Stockholm och Sveriges Lantbruksuniversitet.

Vidare finns det specialbibliotek vid vissa myndigheter, t.ex. riksdagen, statistiska centralbyrån och naturvårdsverket samt vid större privata företag, t.ex. Saab och Volvo inom bilbranchen, Ericsson inom elektronikbranchen samt Astra inom läkemedels— branchen.

Universitets— och högskolebiblioteken skall, enligt högskole- förordningen, förutom att betjäna de egna institutionerna även stå till tjänst med fjärrlån och annan service inom den egna regionen och landet i övrigt. Samtliga offentliga forsknings- bibliotek bedriver sedan l800—talets slut förvärvs— och f järrlåneverksamheten från utgångspunkten att dessa egentligen utgör en enda resurs, det s.k. sambiblioteket.

3.7.3. Utlåning på stället

Det finns inte någon statistik beträffande den utlåning av tryckta alster som sker på stället i biblioteken. Detta innebär att vi saknar säker kunskap om i vilken utsträckning tryckta alster som lånas på bibliotek används som förlaga för att med stöd av 11 5 URL för eget enskilt bruk framställa exemplar av skyddade verk på de kopieringsapparater som i allmänhet finns tillgängliga för allmänheten i bibliotekens lokaler. Man registrerar visserligen sedan någon tid tillbaka antalet besök och kan konstatera en ökande tendens. Samtidigt finns det statistik på att antalet hemlån, dvs. fall där låntagaren tar med sig det utlånade alstret utanför bibliotekets lokaler, minskat. Vad denna minskning beror på vet man inte. Det är emellertid inte uteslutet att möjligheten att framställa ett exemplar av förlagan på stället och sedan ta med sig kopian är en orsak till minskningen.

Till skillnad mot vad som är fallet i vissa av våra nordiska grannländer har bibliotekens utlåning av grammofonskivor och videogram hittills varit av ringa omfattning. Ett visst ökat intresse för sådan utlåning har, enligt uppgift från bibliotekshåll, kunnat märkas under den senaste tiden. Såvitt gäller grammofon- skivor kan detta ökade intresse bl.a. förklaras av CD—skivans intåg på fonogrammarknaden.

Utlåningen av fonogram och videogram måste för närvarande betraktas som marginell i Sverige. Det är ovisst vilka effekter det nya intresset kan medföra i framtiden.

3.7.4. Fjärrlån Tekniska hjälpmedel m.m.

Den tekniska utvecklingen av datoriserade system för lagring och överföring av information har medfört att man kan lokalisera litteratur på ett sätt som inte var möjligt tidigare.

Folkbibliotekens anslutning till BUMS-systemet har givit dem tillgång till en beståndsdatabas, BURK, som innehåller en stor del av folkbibliotekens samlade bokbestånd. Omkring 80 bibliotek är för närvarande anslutna till BUMS, som även innehåller lokala databaser.

De större f orskningsbibliotekens bok- och tidskriftsbestånd finns sedan 1976 i den nationella databasen LIBRIS. Alla nyförvärv till dessa bibliotek registreras, både utländska och svenska. För närvarande är omkring 25 forskningsbibliotek fast anslutna till databasen. Därutöver använder sig ett stort antal myndigheter, folkbibliotek, arkiv m.fl. av systemet. En del forskningsbibliotek har dessutom egna lokala datasystem.

I LIBRIS finns sedan en tid tillbaka en särskild rutin för direktbeställning av fjärrlån. Forskningsbiblioteken använder också datorbaserad teknik för beställning av dokument från utländska leverantörer, t.ex. BLDSC (British Library Document Supply Centre).

Möjligheten att utnyttja externa ref erensdatabaser har lett till en ökad efterfrågan från folkbibliotekens sida av tryckt material från länsbibliotek och lånecentraler.

Databasen Artikelsök har möjliggjort förbättrad sökning av svenskt tidnings- och tidskriftsmaterial. Detta har inneburit bl.a. en väsentligt större efterfrågan på kopior av tidningsartiklar. Ökningen har en sådan omfattning att vissa länsbibliotek inte längre anser sig ha möjlighet att förmedla kopiebeställningar utan hänvisar i stället kommunbiblioteken till Bibliotekstjänsts artikel- service eller kungl. bibliotekets tidningssektion. Bibliotekstjänst artikelservice framställer kopior av tidningsartiklar för utlåning och kungl. bibliotekets tidningssektion har ett komplett bestånd tidningsfilm som används som referens eller för utlån.

Däremot sker fjärrlån av tidskriftsartiklar i stor utsträckning från kommunbiblioteken, som har lämplig utrustning för fram— ställning av kopior.

F järrläneverksamheten

F järrlåneverksamheten har ökat konstant under den senaste tiden. Av folkbibliotekens totala utlåning utgör f järrlånen dock totalt sett en liten andel. Totalt gjordes drygt 70 miljoner utlån 1987. Fjärrlånen var drygt 560 000 från länsbiblioteken och 84 600 från lånecentralerna.

Folkbibliotekens f järrlåneverksamhet utgör en liten andel (omkring 0,8 - 1 procent) av den totala utlåningen.

Länsbiblioteken effektuerade 1988 drygt 500 000 enstaka fjärrlån. Härtill kommer antalet deponerade enheter som uppgick till nästan 300 000 enheter. Den minskning av antalet fjärrlån i förhållande till föregående år avser dels talböcker, dels mikro- filmade kyrkoarkivalier. Däremot visar andelen fjärrlån av böcker och artikelkopior från länsbiblioteken en ökande tendens.

Fjärrlånen från forskningsbiblioteken uppgick 1988 till drygt 540 000, vilket kan jämföras med en total, registrerad utlåning om cirka 2,4 miljoner (många lokala utlån registreras dock inte). Av fjärrlånen går cirka 40 procent till andra forskningsbibliotek. Bland övriga mottagare märks framför allt industrin. Endast omkring 35 000 lån riktas till folkbiblioteken. Mot bakgrund av att endast cirka 2 procent av den vetenskapliga litteraturen har Sverige som ursprungsland samt att samtliga universitetsbibliotek erhåller pliktexemplar av svenska publikationer kan man utgå från att det svenska materialet utgör ett mycket litet inslag i f järrlåneverksamheten.

Det förekommer f järrlåneverksamhet från folkbibliotek till forsknings- och andra specialbibliotek. Denna verksamhet är dock för närvarande försumbar.

3.7.5. Vissa uppgifter beträffande den framtida f järrlåne- verksamheten

Statens kulturråd har i en rapport (1989:5) om lånecentraler och depåbibliotek gjort vissa bedömningar i fråga om den framtida låneverksamheten.

Såvitt avser f järrlåneverksamheten kan ur rapporten utläsas bl.a. att uppbyggnaden av databasen Artikelsök har medfört en högst väsentligt ökad efterfrågan på artiklar ur svenska tidningar och tidskrifter. En konsekvens av detta är att behovet av fjärrlån ökar liksom behovet av en ökad samverkan med forsknings- biblioteken. Vidare medför den decentralicerade högskolan en ökad "belastning" på de lokala biblioteken som i vissa fall helt eller delvis får tjäna som högskolebibliotek.

Några direkta uttalanden angående den framtida f järrlåne— verksamheten vid folkbiblioteken kan inte utläsas av rapporten.

Inte heller beträffande länsbibliotekens roll i fjärrlåneverk— samheten gör några direkta uttalanden i rapporten. Indirekt

framgår emellertid att den betydande omfattningen av f järrlånen kommer att öka i framtiden och att en icke oväsentlig del kommer att utgöras av kopior av tidskrifter.

Någon förändring av nuvarande lånecentalsorganisation föreslås inte i rapporten. Däremot föreslås att det inrättas en invandrar— lånecentral. Vidare bör enligt rapporten lånecentralernas verk— samhet ses över så att man genom klarare avgränsningar renodlar lånecentralfunktionen. Det uttalas också att det är önskvärt att mer uttalat se forskningsbiblioteken som en gemensam samhällelig resurs och ett led i folkbibliotekens kunskapsförmedling.

3.8. Överväganden och förslag

3.8.1. Inledning

Bibliotekens roll i samhället har förändrats sedan URL trädde i kraft 1960. Allt fler utnyttjar de tjänster biblioteken erbjuder. Den tekniska utveckling har också lett till bättre och billigare apparater för framställning av exemplar av skyddade verk. För bibliotek och arkiv har denna utveckling medfört att dessa institutioner på ett bättre sätt än tidigare kan fullgöra sina uppgifter att bevara samlingarna för framtiden. De kan också enklare komplettera defekta, förstörda eller borttappade exemplar. Den nya tekniken har emellertid också lett till att nya sätt att låna ut verksexemplar kommit till användning, t.ex. f otokopior av tidskriftsartiklar. Den beskrivna utvecklingen fortgår. Nya möjligheter öppnar sig ständigt såväl när det gäller att överföra skyddade verk till nya medier som i fråga om sätt att bevara verken åt eftervärlden; i detta hänseende kommer bl.a. dator- teknologins utveckling att vara av avgörande betydelse.

Av den exemplarframställning som äger rum på bibliotek berör en stor del verk till vilka den upphovsrättsliga skyddstiden löpt ut. En omfattande del av framställningen avser emellertid verk för vilka skyddstiden ännu löper. Hur stor denna andel är finns det inga närmare undersökningar om. Man kan dock utgå från att det är en betydande mängd exemplar som framställs varje år.

En bedömning av fotokopieringens inverkan på exemplar- framställning av skyddade verk vid bibliotek och arkiv och vilka överväganden som kan göras i samband med en översyn av

regleringen i 12 & URL synes kunna ske med utgångspunkt i de ändamål som uppställs i de nuvarande tillämpningsföreskrifterna till URL. Så kommer att ske i det följande.

I bibliotek och arkiv förvaras och utnyttjas numera verken i allt ökande utsträckning även återgivna i andra medier än tryckta. Därför bör även frågan om också andra f ramställningsmetoder än fotografering skall omfattas av en reglering tas upp till behandling. Den frågan behandlas nedan i ett särskilt avsnitt.

3.8.2. Allmänna utgångspunkter

Upphovsmannen har av lagstiftaren givits en ensamrätt att bestämma över sina verk. Med stöd av denna ensamrätt kan han upplåta bl.a. rätten att framställa exemplar av verket till annan som i sin tur med stöd av den rätt han erhållit kan ge ut t.ex. en upplaga av verket. Den upphovsrättsliga exemplarframställ- ningen sker således normalt med stöd av avtal. De utgivna exemplaren sprids normalt bland allmänheten genom försäljning i bokhandel och liknande. En del av de utgivna exemplaren sprids vidare genom utlåning i bibliotek. Även andra former av vidare- spridning finns, t.ex. uthyrning av litterära verk.

I ett tidigare betänkande (SOU l988z3l) har vi bl.a. behandlat exemplarframställning som sker vid myndigheter, företag och organisationer för internt bruk. Den framställning som sker i bibliotek tjänar emellertid även andra syften, bl.a. utlåning till allmänheten. Exemplarframställning som sker för utlåning kan karaktäriseras som en särskild form av utgivning av exemplar av verk. Att en sådan verksamhet kan påverka den normala marknaden är uppenbart. Särskild försiktighet är därför påkallad vid utformningen av bestämmelser som medger exemplarfram— ställning för utlåningsändamål. I sådana fall är det en rimlig utgångspunkt att exemplarframställning som sker systematiskt eller i yrkesverksamhet eller som tar sig former som liknar normal förläggarverksamhet bör omfattas av upphovsmannens ensamrätt. Inskränkningar i ensamrätten bör f å förekomma endast om från allmän synpunkt starka skäl talar härför.

Den exemplarframställning som sker i bibliotek och arkiv och som är inriktad på beredskaps- och skyddsändamål eller för att komplettera material som finns i samlingarna tillvaratar viktiga samhällsintressen. I allt väsentligt framställs sådana kopior för institutionernas interna verksamhet även om viss utlåning till

allmänheten kan förekomma. Denna typ av exemplarframställning innebär typiskt sett inte något hot mot upphovsmännens berättigade intressen, eftersom framställningen inte gör intrång i den normala marknaden och inte heller i övrigt sker under former som oskäligt inkräktar på upphovsmännens legitima intressen.

När det gäller den exemplarframställning för utlåning som sker från arkivens eller bibliotekens egna samlingar är risken för konflikt med den normala utgivningen typiskt sätt större. Den tidigare angivna utgångspunkten bör i princip gälla för dessa fall. Om denna typ av framställning får en sådan omfattning att den kan anses göra intrång i den normala marknaden bör, bl.a. med hänsyn till Bernkonventionens reglering, exemplarframställnings— rätten innefattas i upphovsmannens ensamrätt. Anses bibliotekens exemplarframställning endast oskäligt inkräkta på deras legitima intressen bör de principiellt i varje fall ha rätt till ersättning för utnyttjandet.

En stor den av denna typ av framställning, sannolikt den över- vägande delen, sker i dag med stöd av bestämmelserna i 11 & URL om exemplarframställning för enskilt bruk. I våra tidigare betänkanden (SOU l983:65 och SOU 1988131) har vi lagt fram förslag i avsikt att begränsa nuvarande tillämpningsområdet för 11 5 URL. Förslagen övervägs, efter sedvanlig remissbehandling, för närvarande av justitiedepartementet. Indirekt kommer resultatet av dessa överväganden att påverka bestämmelsens tillämpningsområde i förhållande till 12 & URL. Klart är emellertid att "11 å—kopieringen" vid bibliotek och arkiv även i fortsätt- ningen kommer att bli betydande.

När det gäller sådan utlåning till allmänheten som sker i form av fjärrlån tillkommer ytterligare aspekter. Dessa är inte enbart av upphovsrättslig karaktär. Från upphovsrättslig synpunkt innebär emellertid en ökad exemplarframställning för fjärrlån en risk för minskning i antalet försålda exemplar eller prenumerationer. Detta kan medföra negativa konsekvenser för upphovsmännen, och därmed också för förläggare och tidnings- och tidskrifts— utgivare. Att en omfattande exemplarframställning för f järrlåneverksamhet typiskt sett måste anses strida mot verkens normala utnyttjande eller i varje fall oskäligt inkräkta på upphovsmännens berättigade intressen är uppenbart. Verk— samheten innebär ju i denna del att produktion som principiellt bör ske med stöd av avtal ersätts med en annan, avtalslös. Denna leder också i sin tur till att upphovsmännen saknar möjlighet att

kontrollera omfattningen av framställningen och de får inte ens ersättning för utnyttjandet av sina verk.

3.8.3. Fotokopiering för beredskaps- och skyddsändamål

När det gäller den exemplarframställning som sker för bered— skaps— eller skyddsändamål har den nya tekniken inte medfört några konsekvenser som kan betecknas som intrång i rättig- hetshavarnas berättigade intressen. Det är inte heller sannolikt att så kommer att ske i framtiden. Denna typ av framställning sker ju normalt inte för att t.ex. ersätta prenumeration på tidningar och tidskrifter eller inköp av litterära verk. Kopieringen sker i stället för att bevara verken för eftervärlden och det ligger i såväl allmänhetens som upphovsmännens intresse att framställningen kan ske utan upphovsrättsliga hinder. Inte ens i de fall där exemplar som framställts för att bevara ömtåliga eller svårersättliga verk används för utlåning torde förfarandet innebära några beaktansvärda risker för rättighetshavarna. Exemplarframställning för de ändamål som det här är fråga om bör därför även i fortsättningen kunna ske utan upphovsmännens samtycke.

3.8.4. Fotokopiering för kompletteringsändamål

I fråga om exemplarframställning för kompletteringsändamål är bilden inte lika entydig. Komplettering av mindre delar av ett verk sker så gott som uteslutande för att återställa verket i dess ursprungliga skick. I de flesta fall torde det också vara fråga om verk som inte längre finns tillgängliga i handeln. Exemplar- framställning av detta slag kan knappast anses inkräkta på upphovsmännens berättigade intressen.

Även i de fall framställning sker i syfte att komplettera en del av ett verk som utkommit i flera delar eller ett exemplar av ett band eller häfte av en tidskrift eller liknande påminner situa- tionen i allmänhet om den nyss beskrivna. Sådan framställning får enligt gällande tillämpningsbestämmelser ske för att ersätta felande del, band eller häfte men endast om vad som fattas inte kan erhållas i bokhandeln eller f rån utgivaren eller förläggaren. Ett bibehållande av dessa kriterier torde även under den närmaste framtiden säkerställa att denna form av framställning inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verken eller annars oskäligt inkräktar på rättighetshavarnas berättigade intressen.

Situationen blir däremot annorlunda om man överväger att utsträcka exemplarframställning för kompletteringsändamål till att generellt avse hela verk. Då ökar risken för att framställ- ningen kommer att inkräkta på verkets normala utnyttjande, dvs. att framställningen ersätter den normala formen för utgivning. Om biblioteken hade en generell rätt att kopiera utgångna verk skulle risken för att återutgivningen påverkas i många fall öka. Det är därför viktigt att möjligheten att kopiera hela verk även i fortsättningen begränsas till att gälla endast de bibliotek som har rätt att få pliktexemplar av tryckt skrift och att dessa endast får framställa kopior under de snäva förutsättningar som i dag gäller. Om så sker bör den nuvarande regleringen vara tillräcklig för denna typ av framställning även under den närmaste framtiden.

3.8.5. Fotokopiering för utlåning Allmänt om exemplarframställningen

När det gäller sådan exemplarframställning som innebär att låntagaren får ett exemplar av verket i stället för att låna det är risken för att framställningen kommer att inkräkta på rättig— hetshavarnas berättigade intressen i många fall påtaglig. Exemplarframställning för utlåning sker visserligen i olika syften. Ibland är avsikten att undvika att ett ömtåligt verksexemplar utsätts för slitage. Det kan också vara fråga om en önskan att ständigt hålla ett verksexemplar tillgängligt, något som är vanligt vid exempelvis utlåning av tidningar och tidskrifter. I fjärrlåneverksamheten kan framställningen ske i syfte att spara porto, exempelvis i samband med kopiering av en artikel ur ett samlingsverk.

Möjligheten att med stöd av 12 & URL kopiera hela verk och använda kopian för utlåning är emellertid med ett undantag på det hela taget begränsad. Enligt gällande bestämmelser kan sådan framställning ske endast om verksexemplaren i bibliotekens eller arkivens bestånd och samlingar är så ömtåliga eller svårersättliga att de inte bör göras tillgängliga för lånesökande i original. Som regel får då högst två kopior framställas. Fler kopior får framställas endast om det finns synnerliga skäl (2 5 andra stycket TBURL).

Även en kopia av en felande del eller felande band eller häften av ett verk får lånas ut, liksom kopior av verk som ej går att få

tag på och som kopierats av de bibliotek som har rätt att få pliktexemplar. I dessa fall får dock endast ett exemplar fram- ställas (4 och 5 55 TBURL).

Till skillnad från dessa tämligen begränsade möjligheter att framställa exemplar ger den frihet att framställa en kopia per lånesökande av enstaka artiklar i tidningar, tidskrifter eller andra samlingsverk som enligt ordalydelsen kan ske enligt 3 & TBURL utrymme för en omfattande exemplarframställning.

Det är uppenbart att denna sistnämnda form av kopiering numera har en helt annan betydelse än vid URL:s tillkomst. Varje år framställer biblioteken en stor mängd kopior av skyddade verk för utlåning; en exemplarframställning som skall sammanställas med den som enskilda låntagare själva gör med stöd av 11 & URL på de fotokopieringsapparater som finns tillgängliga i bibliotekens lokaler. I vissa fall kan utnyttjandet av det enskilda verket bli mycket intensivt. Mängden skyddat material som framställs genom fotokopiering är mycket stor och tenderar hela tiden att öka. Exemplarframställningen sker mer eller mindre regelmässigt på ett sätt som gör det faktum att kopieringen sker för att användas i privat bruk mindre framträdande. Därtill kommer att framställningen ofta är av ordnad och systematisk karaktär och inte alltid enbart avsedd som en serviceåtgärd i det enskilda fallet. Av betydelse är också det faktum att stora samlingar skyddade verk och moderna kopieringsapparater i samma lokaler med nödvändighet ger biblioteken möjligheter att utnyttja verken på ett sätt som lagstiftaren knappast kan ha avsett.

Det är inte osannolikt att exemplarframställning vid bibliotek i framtiden i vissa fall kommer att ske med sådana metoder att framställningen kommer att konkurrera med den normala utgiv- ningen och försäljningen av litterära verk. Särskilt påtagligt blir detta när exemplarframställningen tar sig uttryck som liknar "on demand publishing", dvs. beställaren förvärvar vid beställnings- tillfället ett exemplar av ett verk. Denna form av "utgivning" har utomlands ökat under den senaste tiden, särskilt i fråga om vetenskapliga och facklitterära verk. Framställningen sker i dessa fall via en databas och ger abonnenten, t.ex. biblioteket, möjlighet att framställa exemplar av artiklar som finns i data- basen. Den kan också ske genom att olika former av mikromedier som framställs för försäljning inte minst till bibliotek som förstorar artiklarna på papper och gör dem tillgängliga för allmänheten. Nu beskrivna utgivningsformer har ännu inte slagit igenom på den svenska marknaden, men används

redan utomlands i fråga om vissa utländska vetenskapliga tidskrifter.

Tva' nordiska lösningsmodeller

I det nordiska utredningsarbetet har hittills presenterats två typer av lösningar på problemet med bibliotekens utlåning av f otokopior av skyddade verk. Den ena lösningen, som förespråkas av den danska upphovsrättsutredningen, går ut på att begränsa 3 & TBURL till att endast omfatta kopiering för utlåning som sker från bibliotekets egna samlingar och reglera den kopiering som sker ur den egna samlingen för andra biblioteks räkning genom en avtalslicens. Den andra lösningen förordas av den norska upphovsrättsutredningen fram i sitt slutbetänkande NOU 1988122 Endringer i åndsverkloven m.v. Där föreslås (s. 60 ff.) en avtalslicens för all kopiering som sker för utlåning oavsett om den sker ur egna samlingar eller inte.

Tillämpningsområdet är enligt båda förslagen detsamma, dvs. det omfattar sådan exemplarframställning som avses i 3 & TBURL. Detta innebär att de föreslagna licenserna skulle gälla endast framställning av enstaka artiklar i samlingsverk, tidningar och tidskrifter samt korta avsnitt i andra utgivna verk för bruk i studie- och forskningsändamål. Kopiering för beredskaps- och skyddsändamål samt kompletteringsändamål skulle däremot inte omfattas av den föreslagna regleringen och inte heller sådan exemplarframställning för enskilt bruk som sker med stöd av 11 å URL.

Det danska förslaget bygger på uppfattningen att den kopiering som sker av bibliotekens egna samlingar för utlåning huvud— sakligen sker med stöd av ll & och att nuvarande reglering i 12 å i allt väsentligt saknar betydelse annat än som en påminnelse om inom vilka ramar biblioteken själva f är kopiera för utlåning. Den föreslagna avtalslicensen är därför begränsad till framställning och förmedling av kopior av exemplar för utlåning i andra bibliotek.

Även det norska förslaget är avsett att tillgodose dessa synpunkter. Det förslaget utgår emellertid också från uppfatt— ningen att den kopiering som sker ur de egna samlingarna är av en sådan omfattning och får sådana effekter att den bör regleras genom en avtalslicens. Det understryks dock att den föreslagna ordningen för kopiering i bibliotek inte är avsedd att medföra att

möjligheterna att framställa exemplar enligt 11 & begränsas i de fall ett bibliotek hjälper till med att kopiera verksexemplar som hämtas från dess egna samlingar. Utredningen framhåller vidare att problemet med gränsdragningen mot "11 å-kopieringen" i förhållande till låntagarna bara kommer att uppstå om man anser att dessa skall betala ersättning för kopieringen i stället för de som äger biblioteken. Däremot får man enligt utredningen ett gränsdragningsproblem när det gäller att bestämma det underlag varpå ersättningen skall beräknas. Utredningen anser dock för sin del att det i praktiken borde vara rimligt att utgå från att en stor del av den kopiering som äger rum vid biblioteken görs mot ersättning.

Avgränsningen mot 11 & URL

Innan man tar ställning i valet mellan dessa båda modeller bör frågan om avgränsningen av bibliotekens exemplarframställning för utlåning i förhållanden till den som kan ske med stöd av 11 5 URL något beröras.

Det kan som ovan antytts i och för sig diskuteras vilken betydelse bestämmelsen i 3 5 TBURL har i fråga om kopiering som sker ur bibliotekets egna bestånd. I de flesta bibliotek har allmänheten tillgång till kopieringsapparater som de själva kan använda mot en smärre avgift. Därigenom öppnas möjlighet att framställa exemplar av verk med stöd av 11 & URL för enskilt bruk i en omfattning som inte är möjlig enligt tillämpnings— bestämmelserna till 12 &. Bestämmelserna i 12 5 är därför av betydelse huvudsakligen för den kopiering som görs av biblioteken eller som sker efter beställning av myndighet, företag eller organisation.

En särskild fråga vid gränsdragningen mot tillämpningsområdet till 11 5 blir hur man rättsligt skall bedöma den exemplar- framställning som sker av allmänheten på kopiatorer i biblio— tekens lokaler. Den danska upphovsrättsutredningen uttalade i sitt första delbetänkande, 912/ 1981 Licenskonstruktioner og foto— kopiering, bl.a. att om exemplarframställning sker vid kopierings— apparater som ställs till allmänhetens förfogande skall f ramställ— ningen anses ha skett med "fremmed medh jeelp". Detta uttalande vidhöll utredningen när den på nytt behandlade frågan i sitt sjätte delbetänkande, 1063/1986 Billedret. Uttalandet innebär bl.a. att det inte skulle vara tillåtet att använda fotokopierings- apparater på bibliotek för att exempelvis kopiera noter.

Den norska upphovsrättsutredningen har uttalat (NOU 198335 5. 30 och NOU 198822 5. 57) att det får anses att lagstiftningen kringgås om bibliotek, som inte själva har rätt att kopiera verk, okontrollerat ställer en kopieringsmaskin till allmänhetens för— fogande.

Dessa båda uppfattningar skall jämföras med det uttalande som den finländska upphovsrättsutredningen gjorde i samma fråga i sitt första delbetänkande (1980:12) Enskilt bruk, fotokopiering, bandinspelning inom undervisningsverksamhet. Där fastslog utredningen (s. 96 f.) att det inte var fråga om framställning av exemplar genom utomståendes medverkan, eftersom den utom— ståendes hjälp i dessa fall inskränkte sig till att ställa kopie— ringsapparaten till allmänhetens förfogande. Enligt utredningen var framställning av exemplar med hjälp av en sådan kopierings- apparat eller hyrd kopieringsapparat att jämställa med fram— ställning som skedde på egen apparat.

Vi har inte tidigare tagit ställning till denna fråga. Från upphovsrättslig synpunkt måste det avgörande emellertid vara att en utomstående ställer kopieringsapparaten till den enskildes f ör- fogande. Annars skulle exemplarframställning som en enskild låter göra vid t.ex. reprograficentraler och liknande inrättningar inte anses som framställning med hjälp av utomstående. Ställningstagandet i frågan får betydelse i fråga om exemplar— framställning för utlåning av musikaliska verk och f ilmverk, som ju enligt våra tidigare förslag inte skall kunna framställas med hjälp av utomstående. I fråga om litterära verk skulle ställnings- tagandet däremot sakna betydelse, vilket innebär att svårigheten att dra gränsen gentemot "11 å—kopieringen" blir betydande, om inte omöjlig, när det gäller annan framställning än sådan som sker för fjärrlån.

Val av lösning

Övervägande skäl talar enligt vår mening för den modell som föreslås i Danmark. Den kopiering som äger rum från förlagor ur bibliotekens egna samlingar för utlåning sker huvudsakligen med stöd av 11 &. Nuvarande reglering i 12 5 har framför allt sin betydelse som en påminnelse om inom vilka ramar biblioteken själva får kopiera för sin verksamhet och för en viss begränsad utlåning som inte kan anses omfattad av 11 5. Det är vidare svårt att hitta kriterier som på ett praktiskt användbart sätt avgränsar "12 å-delen" från "11 å-delen". Däremot är det mycket

lätt att avgränsa exemplarframställning som sker för f järrlåne— verksamhet även om det är en enskild som gör beställningen.

För forskningsbibliotekens del har under senare år kopieringen 1 f järrlåneverksamheten, liksom f järrlånet över huvud, ökat påtagligt i omfattning. Detta beror bl.a. på att den s.k. informationsexplosionen för med sig en alltmer utvecklad f örvärvssamverkan från bibliotekens sida. För att komma tillrätta med de beskrivna problemen föreslås därför att det införs en avtalslicens för framställning av kopior av utgivna verk för andra biblioteks räkning.

Förslaget utgår från uppfattningen att en omfattande f ramställ— ning och förmedling av fotokopior av skyddade verk mellan bibliotek kan få betänkliga effekter från upphovsrättslig synpunkt. Särskilt beträffande facktidskrifter finns en tendens att bibliotekens intresse av att nyanskaffa eller vidmakthålla prenumerationer minskar.

Med den föreslagna lösningen får upphovsmännen möjlighet att kontrolleraomfattningenoch villkoren förexemplarframställning. Därigenom får de också rätt till ersättning för framställningen. Samtidigt preciserar man de legala förutsättningarna för f järrlåneverksamheten. Därvidlag tar förslaget tillvara de praktiska fördelarna med interurban kopiering.

3.8.6. Andra framställningsmetoder än fotografering

Inledning

En annan fråga av stor betydelse för utformningen av en framtida reglering av bibliotekens och arkivens rätt att framställa exemplar är om man skall utöka den nuvarande begränsning till exemplarframställning genom fotografering till att omfatta även andra f ramställningsmetoder.

Den tekniska utvecklingen har medfört att det finns ett ökande intresse för bibliotek och arkiv att med andra framställnings- metoder än fotografering kunna framställa exemplar för olika ändamål. Allteftersom grammofonskivor, ljudband, videogram förvaras eller används i arkiv och bibliotek har dessa ett intresse av att kunna bevara dessa I jud- och bildupptagningar. En del av de ifrågavarande medierna förlorar med tiden sin upptagnings- kvalité och de är alla känsliga för slitage. Detta medför att det

finns ett intresse av att också kunna kopiera materialet för beredskaps- och skyddsändamål. I vad mån nyare former av upp— tagningar, t.ex compact discs och digital audio tapes, utsätts för slitage är oklart. Under alla förhållande bör det emellertid vara möjligt att kunna göra kopior av sådana medier för beredskaps— och skyddsändamål.

För närvarande är hemlån av ljud— och bildupptagningar inte särskilt utbrett i Sverige. Nyttjandet sker i stället i bibliotekets eller arkivets lokaler, varvid man använder exemplar som förvärvats på marknaden. Som framgår av den tidigare redo— görelsen är det ovisst i vilken utsträckning hemlånen av dessa medier kommer att öka i framtiden. Man törs dock anta att det normala vid hemlån av dessa medier kommer att vara att låntagaren önskar låna en kopia som innehåller samtliga verk som finns på upptagningen. På så sätt skiljer sig denna form av utnyttjande från det som sker vid lån av fotokopior. Ett annat särskiljande drag är att dessa medier i digital form ger kopior vilka inte kan särskiljas från förlagan.

I fråga om maskinläsbara medier som inte är baserade på magnetband är det inte heller helt klart vilken hållbarhet dessa har. Man kan dock utgå från att det finns ett behov av att kunna kopiera dessa för beredskaps- och säkerhetsändamål. När det gäller utlåning av sådana medier finns det emellertid särskilda problem.

Man bör inte behöva hysa några större betänkligheter mot att utvidga tillämpningsområdet för 12 & URL till att omfatta även ljud- och bildupptagningar samt framställning av maskinläsbara medier under förutsättning att upptagningen eller framställningen sker för att bevara materialet för den framtida forskningen.

När det gäller exemplarframställning av maskinläsbara medier för utlåning har riksdagen under riksmötet 1988/89 antagit ett av regeringen framlagt förslag (prop. 1988/89:85 om upphovsrätt och datorer) beträffande utlåning och uthyrning av datorprogram. Enligt förslaget skall upphovsmannen bl.a. ha kvar rätten att bestämma om utlåning och uthyrning av exemplar av dator— program i maskinläsbar form. Motivet för förslaget är bl.a. (s. 18) att en offentlig utlåning av datorprogram från exempelvis bibliotek kan utgöra underlag för en omfattande enskild kopie- framställning. Det skulle därför motverka syftet med den nya regleringen av rätten till kopiering för enskilt bruk om man tillät utlåning eller olika former av uthyrning.

Av förarbetena framgår emellertid inte om man i det samman— hanget även övervägt den form av utlåning som sker "på stället" 1 bibliotek eller arkiv och som avser forskning eller andra former av högre studier. Lagtexten lämnar dock inte något utrymme för tvekan. Förarbetena (prop. 1988/89:85 s. 18) antyder att det var frågan om hemlån som i huvudsak motiverat regleringen.

Under det nordiska utredningsarbetet har de danska och norska upphovsrättsutredningarna berört frågeställningen från "12 å- perspektivet". Den danska utredningen föreslår att när exemplarframställning sker på annat sätt än genom fotografering får framställda exemplar inte utan upphovsmannens samtycke lånas ut eller på annat sätt göras tillgängliga för allmänheten utanför biblioteket. Regleringen innebär enligt utredningen att de framställda exemplaren inte skall kunna göras tillgängliga för allmänheten utanför biblioteket utan i första hand tjäna "sikkerheds- og bevaringsformål". De skall emellertid kunna användas vid forskning inom institutionens lokaler och vid sådana högre "laereanstalter m.v." som det åligger de berättigade biblioteken att betjäna. Detta följer enligt utredningen av det faktum att det endast är ett förhållandevis begränsat antal bibliotek och arkiv som skall ha rätt att kopiera med stöd av den föreslagna bestämmelsen, nämligen sådana institutioner som det åligger vissa bevarande— eller forskningsuppgif ter i förhållande till dessa medier.

Den norska utredningen har i sitt slutbetänkande (NOU 1988:22) Endringer i åndsverkloven m.v. (s. 65 ff.) lagt fram ett förslag enligt vilket det är tillåtet att framställa exemplar av ljud och bilder, såsom fonogram, videogram och film, samt av maskin- läsbara exemplar om det sker för "konserverings- og sikrings- f ormål". Sådant exemplar skall kunna lånas ut om exemplaret inte kan göras tillgängligt för allmänheten utan att lätt skadas eller om det inte kan ersättas om det förkommer. Utlåningen får dock ske endast i den formen att det framställda exemplaret hålls tillgängligt. i bibliotekets egna lokaler. Hemlån skall således inte kunna ske. Fjärrlån skall dock kunna ske efter särskild beställning för bruk i det inlånande bibliotekets lokaler. Kopian måste återsändas, raderas eller förstöras när låntagaren inte behöver det längre. Regleringen innebär således också att biblioteken inte kan låna material av varandra och därigenom utöka sina egna samlingar.

Val av lösning

Även för svenskt vidkommande bör man tillgodose arkivens och bibliotekens intresse av att för beredskaps-, skydds- och kompletteringsändamålkunnaframställaexemplaravutgivnaverk även genom andra metoder än fotografering under förutsättning att framställningen sker från egna samlingar. Utvidgningen bör dock inte gälla datorprogram i maskinläsbar form. Detta ligger helt i linje med den nya lagstiftningen som trädde i kraft den 1 juli 1989, enligt vilken såväl utlåning som uthyrning av sådana datorprogram ligger under upphovsmannens ensamrätt. De skäl som motiverade den lösningen bör leda till motsvarande resultat också i förevarande fall. Däremot bör utvidgningen omfatta ljud- och bildupptagningar samt överföringar av andra former av digitalt lagrad information än datorprogram i maskinläsbar form.

Bestämmelsen i 12 & bör därför ändras på så sätt att också andra metoder än fotografi, dvs. reprograf iska förfaranden kan användas för beredskaps— och skyddsändamål samt för kompletterings- ändamål. Detta kan ske genom att man upphäver begränsningen till enbart fotografiska f ramställningsmetoder. Det måste dock i så fall uttryckligen göras undantag för datorprogram i maskin— läsbar f orm. De närmare f örutsättningarna f ör f ramställningsrätten får anges genom att nuvarande tillämpningsbestämmelser kompletteras i motsvarande mån.

När det gäller kompletteringsf allen måste man särskilt beakta att en obegränsad exemplarframställningsrätt skulle kunna inverka på den "normala marknaden". Möjligheten att kopiera bör därför i dessa fall vara begränsad till fall där förlagan inte finns till— gänglig på marknaden. Den begränsningi f ramställningsrätten som finns i tillämpningsbestämmelserna till URL bör gälla även i nu ifrågavarande fall.

Vid utformningen av föreskrifterna måste man särskilt beakta att det i dessa fall är fråga om verk som är upptagna på medier som är betydligt mer kopieringskänsliga än tryckta alster. Exemplar som framställs med stöd av den föreslagna regleringen skall därför inte få lämnas ut till allmänheten i form av hemlån; en sådan distributionsform inbjuder till omfattande hemkopiering. Det kunde därför ligga nära till hands att överväga om inte framställda exemplar skulle f å göras tillgängliga för allmänheten i arkivets eller bibliotekets lokaler. Det bör dock observeras att en sådan oreserverad utvidgning skulle möjliggöra att fonogram och videogram kunde utnyttjas på ett sätt som skulle innefatta

offentligt framförande, och således lätt komma att inkräkta på den normala marknaden. I den mån sådana aktiviteter före- kommer vid biblioteken måste även i fortsättningen tillstånd till framförandet inhämtas från upphovsmännen. Den enda form av utlåning som bör vara tillåten utan tillstånd är forskning i den mån utnyttjandet sker i biblioteket eller arkivets lokaler.

För att det inte skall råda någon tvekan att exemplar som framställts med stöd av den här föreslagna regleringen inte skall kunna användas som förlaga till exemplarframställning med stöd av 11 & URL, bör det till lagen fogas en föreskrift om att exemplar som med stöd av bestämmelsen framställts på annat sätt än genom reprografiskt förfarande inte får användas för annat ändamål än forskning i arkivets eller bibliotekets lokaler.

Beträffande verk som ingår i ljud- eller bildupptagningar som inte utgivits utan offentliggjorts på annat sätt får den reglering som finns i 22 a — c 55 URL anses tillräcklig.

1. *"

4 ÄNDRING AV BYGGNAD

4.1. Inledning

I detta kapitel behandlas frågan om den upphovsrättsliga regleringen beträffande ändring av byggnad. KLYS har lagt fram ett förslag i ämnet som överensstämmer med såväl det förslag som auktorrättskommittén lade fram redan 1956 som de bestäm— melser i ämnet som sedan 1960/61 finns i de övriga nordiska länderna.

I det följande behandlas därför situationen i Sverige och i de övriga nordiska länderna. Vidare redovisas de bestämmelser som finns i de internationella konventionerna. Därefter redovisas KLYS förslag och, till sist, våra överväganden och förslag.

4.2 Gällande rätt

Auktorrättskommittén konstaterade (SOU l956:25 s. 195) att det föreslagna stadgandet i 3 & URL att verk inte skulle få ändras på ett sätt som var kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende och egenart principiellt var tillämpligt även på exemplar av verk. En arkitekt kunde därför motsätta sig att en byggnad, som uppförts enligt hans ritningar, utsattes för ändringar som förvanskade hans konstnärliga insatser. Det fanns enligt kommittén inte anledning att göra inskränkningar i upphovsmannens rätt att inskrida till förmån för sina ideella intressen i fall där ändringar och ingrepp företogs helt god— tyckligt eller endast i syfte att tillgodose ägarens privata uppfattning i estetiskt avseende eller av annat ovidkommande skäl. Eftersom byggnader kunde fylla även en praktisk funktion kunde det emellertid inträffa att långtgående åtgärder var betingade av tekniska skäl eller nödvändiga för att byggnaden skulle komma till ändamålsenlig användning. I den uppkomna intressekonflikten kunde det inte undvikas att det konstnärliga inslaget fick sättas i efterhand och att åtgärderna borde anses

tillåtna. Förhållandet borde regleras i en särskild bestämmelse. Kommittén föreslog därför att byggnad skulle få ändras av ägaren utan upphovsmannens lov, såvitt det krävdes av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

Den försvagning av de ideella rättigheterna, främst rätten att motsätta sig ändringar som var kränkande för upphovsmannen anseende och egenart (droit au respect), som auktorrätts— kommitténs förslag innebar kritiserades av Akademien för de fria konsterna och Svenska Arkitekters Riksförbund. De förordade att upphovsmannen i varje fall skulle ha rätt att yttra sig över planerade ändringar för att förhindra den förstörelse som ofta förekom vid ändringsarbeten på värdefulla byggnader.

Kommitténs förslag upptogs i propositionen (prop. l960:17 s. 111 ff.). Beträffande förslaget om yttranderätt vid ändring av byggnad ansåg departementschefen (a.a. s. 117 f.) att det knappast kunde komma i fråga att föreskriva en sådan skyldighet för ägaren av en byggnad. Att inhämta sådant yttrande låg oftast i ägarens eget intresse. Departementschefen tillade att sådana mera betydelsefulla byggnadsverk, där ändringar överhuvud taget kunde anses beröra arkitektens ideella intressen, ofta var i offentlig ägo och att det därför kunde förväntas att de avsedda önskemålen beaktades även utan särskilda bestämmelser.

Lagförslaget ändrades emellertid av lagutskottet, som gav bestäm- melsen dess nuvarande lydelse. Enligt utskottet (LlU l960:4l s. 53 f.) var det i hög grad tveksamt om man verkligen borde låta upphovsmannens ideella rätt gälla även sådana objekt med praktisk användning som byggnader. Från ägarens synpunkt innebar den föreslagna regleringen en begränsning i hans handlingsfrihet som kunde vålla allvarliga olägenheter utan att upphovsmannens skydd i realiteten mera avsevärt förbättrades. Det var enligt utskottet självfallet högst ovanligt att ändringar i byggnader över huvud taget i objektiv mening var kränkande för upphovsmannen. Utskottet erinrade också att redan det allmännas tillsyn över byggnadsverksamheten i regel borde förhindra ingrepp av ifrågavarande art. Behovet av skydd mot kränkande ändringar var alltså föga framträdande. Det kunde emellertid befaras att upphovsmännen skulle komma att åberopa det före— slagna stadgandet även beträffande ändringar av annan art. Ägarna av byggnader kunde således riskera att upph0vsmannen efter genomförda ändringar gjorde gällande att dessa kränkte hans ideella rätt och att det förelåg åtalbart intrång. Redan risken för att komma i konflikt med upphovsmannen kunde i vissa

fall verka som ett hinder för att företaga ändringar som objektivt var önskvärda. De olägenheter som var förbundna med förslaget var, enligt utskottets mening, av den styrka att det inte borde genomföras.

Enligt 13 & URL får byggnad ändras av ägaren utan upphovs— mannen tillstånd.

Regleringen innebär till en början att ägaren får göra ändringar i en byggnad trots upphovsmannens principiella ensamrätt att förfoga över verket i ursprungligt eller ändrat skick. Av 26 5 första stycket URL följer att byggnaden kan ändras även om ändringen skulle strida mot den del av upphovsmannens ideella rätt som ibland kallas respekträtt (droit au respect), dvs. hans rätt enligt 3 & URL att kräva att verket inte ändras så att hans "konstnärliga anseende eller egenart" kränks.

Det framgår inte uttryckligen av förarbetena om ordet "byggnad" avser endast uppförd byggnad och inte byggnadsritning. I för- arbetena omnämns "byggnad" bara i samband med situationer som rör uppförda byggnader och i 25 & fjärde stycket URL åsyftas enligt klara motivuttalanden (SOU l956:25 s. 265) med "byggnad" endast uppförd byggnad. I den nordiska rättsvetenskapliga litteraturen har frågan varit föremål för delade meningar (Ragnar Meinander i JTF 1978 s. 170 f.; jfr häremot Svante Bergström, Upphovsrätt till byggnadsverk s. 42 ff. och Gunnar Karnell i NIR 1980 s. 254). För svenskt vidkommande torde man inte behöva hysa någon tvekan att ordet "byggnad" i URL inte innefattar ritningar.

4.3 Situationen i de övriga nordiska länderna

4.3.1. Gällande rätt

Såväl den danska (13 å) som den norska (12 5) lagen begränsar ägarens frihet att ändra byggnader till fall där det sker av tekniska skäl eller med hänsyn till användningen. Den finländska (13 å) och den isländska (art. 13) lagen uppställer uttryckligen

kravet att ändringarna bara får ske när tekniska skäl eller hänsyn till användningen "kräver" det.

4.3.2. Utredningsförslag

Den danska upphovsrättsutredningen har i sitt delbetänkande, 1063/1986 Billedret, föreslagit den redaktionella ändringen att byggnad skall få ändras när det sker av tekniska skäl eller av hänsyn till "deres praktiske anvendelighed". Utredningen har vidare föreslagit att bestämmelsen kompletteras med en föreskrift om skyldighet för en ägare att, innan han låter vidta ändringar av sin byggnad, bereda upphovsmannen en rimlig frist att lämna sina synpunkter på ändringarna. Denna skyldighet skall enligt förslaget gälla endast byggnader i offentlig ägo. Vidare begränsas skyldigheten till sådana om- eller tillbyggnader som på ett avgörande sätt förändrar byggnadens arkitektoniska beskaffenhet.

Den norska upphovsrättsutredningen konstaterar i sitt delbetänkande, NOU l987z28 Billedkunst m.v. (s. 27) att det danska förslaget om skyldighet att lämna upphovsmannen frist att lämna synpunkter på ändringarna är starkt begränsat eftersom det bara omfattar byggnader i of f entlig ägo. Vidare pekar utredningen på att arkitekten får formell rätt att uttala sig först sedan de planerade ändringarna satts i verket, eftersom f risten inte börjar löpa förrän själva byggnadsarbetena skall påbörjas. Detta är enligt utredningen för sent om arkitektens synpunkter skall kunna få någon betydelse för utformningen av byggnadsritningarna. Utredningen erkänner dock att det att svårt att se hur man på ett rimligt sätt skall kunna fastställa en i lag bestämd frist som börjar löpa väsentligt tidigare, eftersom den i sådana fall ofta skulle löpa innan ägaren har färdigställt sina planer.

Den norska utredningen avstår från att lägga fram något förslag liknande det danska. Den uttalar att en lojal användning av de etiska regler som den Norske Arkitektforening antagit kommer att tillgodose de flesta av de intentioner som man önskar tillgodose med en lagstiftning om underrättelseskyldighet. Samtidigt konstateras att de etiska reglerna har ett vidare användnings— område än en lagbestämmelse rimligtvis skulle kunna ge och att man i dessa regler kan ge en vidare ram för när upphovsmannen skall ges tillfälle att yttra sig.

4.4 De internationella konventionerna

I Bernkonventionens artikel 12 föreskrivs att upphovsmannen har ensamrätt att låta bearbeta, arrangera eller på annat sätt omforma sina verk.1 Ordet "bearbeta" används oftast i betydelsen att ändra ett förutexisterande verk från en genre till en annan, men avser även omarbetningar inom samma genre. Uttrycket "arrangera" används för att beteckna ändringar i musikverk. Av intresse i detta sammanhang blir därför uttrycket "på annat sätt omforma" ett verk. Uttrycket täcker även ändringar i byggnadsverk. Detta innebär att upphovsmannen enligt Bern- konventionen har en principiell ensamrätt även när det gäller ändringar i byggnadsverk. En sådan principiell rätt tillerkänns upphovsmannen i många nationella lagar. Rätten är emellertid då regelmässigt begränsad på olika sätt, ibland mycket långtgående.

En rätt motsvarande Bernkonventionens artikel 12 torde kunna härledas ur Världskonventionens artikel IVbis 1. Enligt andra meningen skall nämligen bestämmelserna i artikeln, som handlar om upphovsmännens ekonomiska rättigheter, tillämpas på verk som skyddas enligt konventionen antingen i deras ursprungliga form eller i en form som på ett igenkänneligt sätt härrör från det ursprungliga.?

I artikel 6bis 1 i Bernkonventionen finns en artikel som behandlar upphovsmännens ideella rätt. Bestämmelsen lyder:

"Oberoende av sina ekonomiska rättigheter och även efter överlåtelse av dessa behåller upphovsmannen rätten att anges som upphovsman till verket samt rätten att motsätta sig varje förvanskning, stympning eller annan ändring i

1 Den engelska texten lyder: Authors of literary or artistic works enjoy the exclusive right of authorizing adaptations, arrangements and other alterations of their works.

2 Den engelska texten lyder: The provisions of this article shall extend to works protected under this Convention either in their original form or in any other form recognizably derived from the original (kursiverat här).

verket eller varje annat förfarande med avseende på detta, som är till men för hans ära eller anseende."3

Bestämmelsen ger således upphovsmannen en principiell rätt såväl att bli namngiven som att kunna motsätta sig att hans verk ändras på ett sätt som är kränkande för hans anseende eller egenart. Denna rätt gäller i princip också vid ändring av byggnadsverk.

I Världskonventionen finns inte någon uttrycklig bestämmelse om droit moral.

4.5. KLYS förslag till lagändring

KLYS f öreslår att gällande frihet att ändra byggnad begränsas till fall där det krävs av tekniska skäl eller för en ändamålsenlig användning av byggnaden. En sådan ändring skulle träffa främst fall där okynnesändringar påverkar byggnadens konstnärliga utformning.

4.6. Överväganden och förslag

Från principiell synpunkt innebär den svenska regleringen en mycket långtgående inskränkning i vissa av upphovsmannens ideella rättigheter. Den leder således till att upphovsmannen helt saknar rättigheter när det gäller ändring av byggnader.

Den intresseavvägning som såväl auktorrättskommittén som departementschef en lade till grund för sina förslag till lösning av dessa fall framstår från principiell synpunkt som rimligare än den som återspeglas i nuvarande bestämmelse. De farhågor som

3 Den engelska texten lyder: Independently of the author's economic rights, and even after the transfer of the said rights, the author shall have the right to claim authorship of the work and to object to any distortion, mutilation or other modification of, or other derogatory action in relation to, the said work, which would be prejudicial to his honour or reputation.

lagutskottet synes ha förknippat med kommitténs förslag framstår i efterhand som något överdrivna. Regleringarna i de övriga nordiska länderna torde, såvitt är känt, inte ha lett till sådana olägenheter som utskottet befarade.

Om 13 & URL ändras så att byggnad får ändras om det krävs av tekniska skäl eller för byggnadens ändamålsenlig användning skulle detta innebära ett närmande till de principer som finns i Bernkonventionens bestämmelser och som kommer till uttryck i många andra länders upphovsrättslagar. Vår lagstiftning skulle också bringas mer i överensstämmelse med de övriga nordiska ländernas.

Utgångspunkten för bedömningen av en sådan reglering utgör 3 5 andra stycket URL. Av den bestämmelsen framgår att ägaren av en byggnad får göra alla ändringar i byggnadsverket han önskar så länge som ändringarna inte kränker upphovsmannens konst- närliga anseende eller egenart.

Om den nuvarande bestämmelsen ändrades på sätt som skett i de övriga nordiska länderna skulle ägaren, på samma sätt som för närvarande, även i fortsättningen kunna göra alla ändringar som krävs av tekniska skäl eller för att byggnaden skall kunna användas på ett ändamålsenligt sätt. Detta skulle alltså gälla oavsett om ändringarna kränker upphovsmannens konstnärliga anseende och egenart.

En sådan ändringen skulle således innebära att upphovsmannens tillstånd till en ändring av en byggnad bara skulle krävas i de fall där ändring uteslutande är av estetisk karaktär och dessutom kränker upphovsmannens ideella rätt i nyss angivna hänseende. I förhållande till gällande rätt torde en sådan förändring i praktiken inte innebära någon väsentlig förändring. I de allra flesta fall torde nämligen en ändring av en byggnad vara motiverad från teknisk synpunkt eller för en ändamålsenlig användning. Skulle ändringen inte vara motiverad av dessa skäl torde den likväl i de flesta fall inte vara av sådan art eller avse sådant objekt att ändringen kränker upphovsmannens konstnärliga anseende eller egenart. Den huvudsakliga betydelsen av den förändringen torde ligga på det principiella planet, men den ger upphovsmannen en möjlighet att förhindra och i före— kommande f all påtala flagranta fall av kränkande estetiska änd— r1ngar.

Med hänsyn till det anförda förordas att 13 å ändras på så sätt att inskränkningen begränsas så att byggnad får ändras om det krävs av tekniska skäl eller för byggnadens ändamålsenliga användning.

Förslaget innebär att frågan om en byggnad får ändras utan upphovsmannens samtycke får avgöras med ledning av bestäm- melserna i såväl 3 5 andra stycket som 13 & URL. Båda dessa bestämmelser förutsätter att ändringen avser ett byggnadsverk. Till byggnadsverk räknas såväl en hel byggnad som delar därav, allt i den mån byggnaden eller byggnadsdelen kan sägas utgöra resultatet av en individuellt skapande insats. Det krävs emellertid inte att resultatet skall vara av viss kvalitet för att räknas som verk. Resultatet får inte enbart vara betingat av naturgivna eller tekniska förutsättningar. Inte heller får det enbart bero på andra personers anvisningar. Ofta uttrycks kravet på erforderlig självständighet och originalitet så att det skall vara fråga om nyskapande i förhållande till vad som funnits tidigare, men också i praktiken uteslutet två personer oberoende av varandra skulle ha givit verket samma utformning.

Något avgörande i högsta instans i frågan om vad som krävs för att ett byggnadsverk skall anses föreligga finns inte i Sverige. Däremot har frågan i någon mån belysts i två underrätts- avgöranden.

Det ena är ett mål som avgjordes genom en lagakraftvunnen dom den 28 november 1979 av Eslöv tingsrätt (DB 373 i mål nr B 310/77). Målet rörde bl.a. frågan om kopiering av vissa byggnadsritningar och andra handlingar som därefter använts för tillverkning och försäljning av byggsatser av en hustypen inne- fattade intrång i upphovsrätten till byggnadsverket. Ritningarna avsåg ett rektangulärt enplanshus med en bostadsyta om ca 140 kvm. Taket bildade på samtliga sidor ett kraftigt överhäng och omgärdades dessutom av sarg av trä som sköt upp ett stycke ovanför den tegelbeklädda takytan. Överhänget skuggade de högt placerade fönstren. Planlösningen hade utformats bl.a. så att det var möjligt för tjänstefolk och övriga boende att i viss utsträckning använda huset åtskilda från varandra.

I målet inhämtades bl.a. yttrande från Föreningen Svensk Forms Opinionsnämnd. I sitt yttrande karaktäriserade nämnden hustypen som ett ordinärt svenskt elementhusbygge, vilket anpassats till arabiska förhållanden och att gjorda anpassningar så gott som uteslutande varit betingade av sociala och klimatmässiga hänsyn,

som såvitt nämnden kunde bedöma alltid fick göras vid uppförande av enplanshus i arabländerna. Nämnden ansåg att husets yttre gestaltning sedd som helhet inte ägde sådan särprägel att huset framstod som en individuell f ormskapelse. Inte heller kunde nämnden finna att den valda planlösningen var originell. Nämndens slutsats blev därför att huset inte var skyddat som alster av byggnadskonst. Två ledamöter av nämnden, som var utsedda av Svenska Arkitekters Riksförbunds styrelse var skiljaktiga och ansåg att intrång i upphovsrätten förelåg.

Tingsrätten fann, i likhet med opinionsnämndens majoritet, att hustypen inte kunde anses som alster av byggnadskonst enligt URL och ogillade åtalet. Däremot f ann tingsrätten att intrång i upphovsrätten förelåg såvitt avsåg ritningarna. I ansvarsdelen hade preskription inträtt, men skadestånd dömdes ut för såväl skäligt vederlag för nyttjandet som för förlust, lidande och annat f örfång.

Det andra målet avgjordes genom en dom den 3 februari 1983 (DB 3028 i mål nr B 863/80) av hovrätten för Skåne och Blekinge. Målet rörde ett fritidshus av souterrängtyp med bostads— och källarplan. I hovrätten gällde frågan visserligen enbart intrång i upphovsrätten till en byggnadsritning som utgjort underlag för kopiering och utnyttjande. Enligt hovrätten erfordrades att en ritning utmärker sig av ett visst mått av självständighet och originalitet för att den skall kunna anses utgöra ett litterärt verk enligt 1 5 andra stycket URL. Hovrätten fann emellertid att utredningen i målet inte visade att detta var fallet.

I tingsrätten hade däremot även frågan om uppförandet av huset med utnyttjande av vissa ritningar utgjorde intrång i upphovs- rätten varit föremål för prövning. Tingsrätten uttalade att upphovsrätten skyddar verkets konstnärliga egenart och inte ett visst tekniskt förfarande eller en viss funktionell planlösning. Enligt tingsrätten framstod den omtvistade hustypen, som den kommit till uttryck på ritning, som ett tämligen ordinärt bygge. Husets yttre form kunde enligt tingsrätten inte anses vara av sådan särprägel att huset framstod som en individuell form— skapelse. Inte heller kunde konstruktion och planlösning betecknas som konstnärligt egenartade i URL:s mening. Tings— rättens slutsats i denna fråga blev således att hustypen i målet enligt rättens bedömning inte kunde anses som alster av byggnadskonst enligt 1 5 första stycket URL.

I båda dessa rättsfall synes domstolarna ha ställt höga krav när det gäller att avgöra om det föreligger ett alster av byggnads— konst. Det bör dock anmärkas att rättsfallen av olika skäl inte kan anses ge någon nämnvärd vägledning när det gäller att avgöra frågan vad som krävs för att ett byggnadsverk skall föreligga.

Det kan dock vara av intresse att jämföra dessa båda avgöranden med en dansk landsretsdom den 19 november 1975 (se NIR 1979 s. 204 ff.) där kraven på verkshöjd uppenbarligen ställts lägre. I målet var det fråga om uppförandet av en byggnad innefattade intrång i upphovsrätten till byggnadsritningarna. Byggnaden var ett elementhus i ett plan med en kvadratisk byggyta om 144 kvm. Huset hade en centralt belägen farstu som i sin förlängning hade ett större vardagsrum med utgång till trädgården mitt på ena sidan. Vidare fanns det sex lika stora kvadratiska rum, tre på var sida om vardagsrummet. Entré och badrum var belägna på motsatt sida av vardagsrummet. Domstolen, som inhämtade yttrande från Danske Arkitekters Landsforbunds Retsudvalg, fann bl.a. att konstruktionen av huset var resultatet av en sådan självständigt skapande verksamhet att det fick anses som ett byggnadsverk som åtnjuter skydd enligt 1 & DaURL.

Om ändringen avser ett uppfört byggnadsverk skall ägaren enligt vårt förslag kunna göra den utan tillstånd av upphovsmannen om ändringen kräva av tekniska skäl eller för byggnadens ändamålsenliga användning. Med uttrycket "tekniska skäl" åsyftas bl.a. sådana ändringsarbeten som krävs för underhåll, förstärkning och dylikt. Uttrycket "för byggnadens ändamålsenliga använd- ning" avser bl.a. situationer där ändringar är nödvändiga för att byggnadens ursprungliga funktion skall kunna vidmakthållas, t.ex. när byggnaden är opraktiskt utformad eller när den behöver moderniseras. Uttrycket innefattar emellertid också situationer när ägaren vill ändra byggnaden för att kunna använda den för ett nytt ändamål, t.ex. från bostadsändamål till affärsverksamhet.

Frågan huruvida en ändring är av beskaffenhet att kränka upphovsmannens konstnärliga anseende och egenart får enligt förslaget avgöras genom en sedvanlig lagtolkning av 3 5 andra stycket. Frågan om kränkningen är av den beskaffenhet som anges i bestämmelsen får då avgöras mot bakgrund av omständigheterna i det särskilda fallet, varvid stor vikt bör läggas vid det värde verket äger ur konstnärlig synpunkt. Det torde således t.ex. inte annat än undantagsvis komma ifråga att anse en ommålning av ett enfamiljshus av vanlig typ i en ny färg

kränker upphovsmannens ideella rätt i angivet hänseende. Å andra sidan torde, under förutsättning att ändringen inte är påkallad av andra skäl, ett byte av nuvarande fasadbeklädnad på nya riks— bankshuset mot t.ex. röd plåt uppenbart utgöra en sådan kränkning som avses i 3 5 andra stycket.

Slutligen skall en särskild fråga något behandlas. Den danska utredningen föreslår att regleringen i 13 & kompletteras genom att man inför en föreskrift om underrättelseskyldighet vid om- och tillbyggnader som på ett avgörande sätt förändrar byggnadens arkitektoniska beskaffenhet. Skyldigheten skall dock bara gälla byggnader som är i offentlig ägo.

För en upphovsman till ett byggnadsverk kan naturligtvis en ändring i hans verk, som vidtas utan att han bereds tillfälle att yttra sig över den, ofta upplevas som ett intrång i hans konst— närliga skapande. Det skulle därför i och för sig kunna vara av värde för upphovsmannen med en underrättelseskyldighet vid så betydelsefulla ändringar att de påverkar byggnadens arkitek— toniska uttrycksf orm. Att straffsanktionera underrättelse— skyldigheten kan dock uppenbarligen inte komma ifråga och det är inte meningsfullt att föreskriva en osanktionerad skyldighet. Därtill kommer att arkitekter genom att tillämpa de etiska regler som de själva uppställt kan ta vederbörlig hänsyn till den ursprunglige upphovsmannen vid ändringar i byggnadsverk. Vidare är de bestämmelser som finns i byggnadslagstiftningen en återhållande faktor.

Mot bakgrund av det nu anförda är det för svenskt vidkommande inte aktuellt att införa någon underrättelseskyldighet av det slag som föreslås av den danska utredningen. De syften den danska bestämmelsen avser att tjäna kan enligt vår mening uppnås utan särskild lagbestämmelse härom. Det kan anmärkas att inte heller i Finland och Norge övervägs införandet av en sådan regel.

111| . | | M? ' -.'F,,.;-,J,_.'|

_.|_1'_ -_.j

" | I' " lf "1'-. ' 1.'J_,1'. ..'.. ”w.-.:. """|'..1.' ,, I,,._.1'_ . "' " " '.' '11 ""1' . . ".1',,"." 1.']. .,. , |- ' 1'. ',, 'f",",. . »»_||',-,_1.| . . ,,,). .,, ,-11., 1'1,' '1..",'.'1'_;. . ' "' Mk. 1.' - , —» ., ""' .'l,'|,'.'- i, . , . '. 1 '1_ 1 -' . _ ' . ,",'," "",'...",'j'1 1" '.1'|"_11'. 11 H . I' , ' l - 1 _' , ..- '.',,', ".. '. ,',_*'| . ' "" . '..'-1 "1 ny.-,H ,'1, . . ff" . »-1.' ' -"-.'l."|".,, _',",' _ ', 1..1L. *r,— 1,1 1, '|-"' . '11, _,1. ,. ' - , ' . 1,, '11 * ..,, , _., ' '. .'. ,' - |— u - . . . , .; - . . I I |, ' '1 ',,.| 1'1', '- I ' ' ' I'rIJ 11 ' I' |" A I ' . '. ,, . , .. _ , ,, "1.' _. . 1. , Q', J,. ..._ ., . *.,_ ._ ||J.'..._; _. '.,11' '.' . '. = ""1n'”'.' '. ," - . _ " . -T ...... ._',.__- 11' . ' , '- ' .. h" ' x' ' ' . ,. '1..r ' '.. "'7__'-.",r1." ' ' 1 1-11 '1 ', , ' ' '>' | (, I 1 . .1 ||| . ||| ,, |. ,,| . .. '1..' ' | I 1 '- ' 111 i"" 'i |, " |, '.' ir1 '1,|" 1' I ' ' 11 , " J . . _' ' _. ,,, ,'."_1' "..."1'1'1'" .. || ..... . ._, . .. | _ ,||, | _|,|.|,|'|__ ' ". . f . ' . "' " -*' ..;| " ' 1'. .'- : " ' ' ' - ' ' '. . , , '. . . »,, ' , ' |||||'_1|"'.'_'å;'.,'1 . ' . |, . . |_1',-. .. - . l 1' 1|I 11', , , . _ ,. . '1'. -._|, _ . 1.1I * . 1( l' -'_, _| '

5 CITAT

5.6. KLYS förslag till lagändring

KLYS föreslår att det görs ett tillägg i 14 & första stycket URL så att det klart framgår att bestämmelsen inte gäller konstverk (KLYS använder i sitt förslag uttrycket "bildverk", vilket förutsätter en integration av fotograf irätten i URL). Enligt KLYS visar erfarenheterna att varje inskränkning i upphovsrätten inbjuder till att man söker tänja gränserna för vad som kan anses tillåtet i förhoppningen om att det antingen inte skall upptäckas eller att upphovsmannen inte skall inskrida. Nuvarande bestäm- melse har lett till uppenbara överträdelser. Det är därför motiverat med motivuttalanden som preciserat tar avstånd från den typ av icke avsedda utnyttjanden som försökts med stöd av gällande text.

Beträffande KLYS förslag till ändring av bestämmelsen om åter- givning av konstverk i 14 5 andra stycket URL, se den särskilda redogörelsen nedan för URL:s inskränkningsbestämmelser beträffande konstverk (Del III, avsnitt 1.5.4).

1 Den engelska texten lyder: (1) It shall be permissible to make quotations from a work which has already been lawfully made available to the public, provided that their making is compatible with fair practice, and their extent does not exceed that justified by the purpose, including quotations from newspaper articles and periodicals in the form of press summaries.

5.7. Överväganden och förslag

5.7.1. Den allmänna citaträtten

Enligt ordalydelsen omfattar bestämmelsen i 14 5 första stycket alla verk. I praktiken har den emellertid störst betydelse när det gäller litterära och musikaliska verk och det finns, som auktor— rättskommittén påpekade, knappast utrymme för citat i egentlig mening i fråga om andra verk än sådana verk. Kommittén ansåg dock att den allmänna citatbestämmelsen borde kunna åberopas i fråga om filmverk, t.ex. när man i exempelvis en filmkrönika i TV återgav en enstaka kort scen ur en film som behandlas i krönikan. Som tidigare nämnts (se avsnitt 5.2.1) är det" dock omstritt om bestämmelsen är tillämplig även på de enskilda foto- grafiska bilder som ingår i filmsekvensen.

Det bör även i fortsättningen vara tillåtet att med stöd av den allmänna citatbestämmelsen använda en kortare sekvens ur ett filmverk för att återge denna sekvens i t.ex. en filmkrönika. Frågan om tillåtligheten att "citera" enskilda fotografiska bilder i en film måste avgöras enligt de för fotografier gällande reglerna där emellertid principiellt samma synpunkter gör sig gällande som när det gäller konstverk.

I allmänhet finns det inte något utrymme för citat i vedertagen mening när det gäller konstverk. Normalt återges ju i dessa fall hela verket. Auktorrättskommittén framhöll också att frågan om rätt att för sådana ändamål som motivera citaträtten för konst— verkens del reglerades i 14 å andra stycket och således inte i första stycket. Om det vore tillåtet att "citera" konstverk skulle skyddet för dessa bli illusoriskt eftersom bestämmelsen i praktiken skulle möjliggöra fritt utnyttjande för illustrations— ändamål. Ett så vidsträckt utnyttjande skulle inte sällan avse områden av ekonomisk betydelse för upphovsmännen och ibland komma i konflikt med det normala utnyttjandet. För att uttryckligen förhindra en sådan tillämpning bör det föreskrivas att bestämmelsen inte omfattar konstverk.

Fotografier torde enligt gällande rätt inte kunna "citeras" eftersom det inte finns någon motsvarande bestämmelse i FotoL. I Danmark har en domstol (Östre landsrets dom den 26 april 1984) ansett att 14 5 första stycket kan användas på enstaka bilder i en TV—utsändning eftersom 48 & URL hänvisar till denna bestäm— melse. En sådan tolkning är knappast försvarlig från svensk

synpunkt. Avsaknaden av en allmän citatbestämmelse i FotoL liksom förefintligheten av särskilda regler för återgivning av konstverk i 14 å andra stycket URL och fotografier i 7 5 första stycket FotoL talar starkt för att lagstiftaren inte avsett att en sådan användning av enstaka bilder skall vara möjlig. En annan sak är att hänvisningen i 48 å URL tyder på att en sekvens i en "PV—utsändning får återges under de för den allmänna citatregeln angivna förutsättningarna.

Eftersom fotografirätten enligt vårt förslag skall integreras i URL, uppkommer frågan i vad mån det skall vara möjligt att citera från fotografier eller ur andra verk som innehåller fotografiska bilder. Det bör då i allmänhet inte vara tillåtet att "citera" vare sig fristående bilder eller enstaka bilder i en film, ett videogram och liknande. Inte heller "citering" av sådana verk i TV bör vara tillåten. En generell citatmöjlighet i dessa fall skulle i realiteten göra bildskyddet illusoriskt. Det kan inte heller vara lämpligt att citatregeln kan användas på ett sätt som sätter andra låneregler ur kraft.

I kravet på att citat skall ske i överensstämmelse med god sed ligger att lojalitet måste iakttas mot upphovsmannens ekonomiska och ideella intressen. Frågan om villkoret är uppfyllt får i det enskilda fallet avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter. En viktig faktor bör därvid vara om citatet brukats i illustrerande syfte som en del i ett självständigt arbete.

Citatregeln syftar i första hand till att tillgodose intresset att upphovsmän i rimligt omfattning skall kunna utnyttja korta utdrag m.m. ur varandras verk i samband med att de skapar nya verk. Detta intresse är särskilt starkt när det gäller den allmänna politiska, kulturella och samhälleliga debatten samt vid framställning av kritiska och vetenskapliga verk. I dessa fall måste den som vill kritisera eller kommentera synpunkter som lämnats av en annan debattör eller författare ha rätt att återge så mycket av dennes uttalanden som är nödvändigt för att läsarna skall kunna förstå vad saken gäller. Detta kan visserligen i stor utsträckning ske genom referat, dvs. en egen återgivning av sakinnehållet och inte endast en bearbetning av det ursprungliga verket. I många fall kan en omsorgsfull användningen av citat leda till att man undviker missförstånd och andra fel. I dessa sammanhang innebär utnyttjandet av verk i form av citat i allmänhet inte något beaktansvärt intrång i upphovsmannens ekonomiska intressen och normalt är det endast upphovsmannens ideella intressen som behöver iakttas.

Inom musiken och filmen utnyttjar ofta kompositörer eller regissörer ett verk av en annan upphovsman just i det syftet att verket, t.ex. temat eller bildsekvensen, skall kännas igen. Sedan gammalt har denna konstform utnyttjats inom musiken och den är ett helt legitimt verkningsmedel om utnyttjandet är underordnat. Om däremot utnyttjandet får karaktär av ett egentligt utnyttjande av verket bör citatregeln inte vara tillämplig.

I praktiken torde dessa konstnärligt grundade citat endast undan- tagsvis ge upphov till några större tillämpningsproblem. Sådana uppkommer främst i de fall utnyttjaren själv inte utövar någon självständig litterär eller konstnärlig insats eller när denna insats är av en helt annan karaktär än den prestation som det lånande verkets upphovsman gjort.

Kravet på att citat skall ske i överensstämmelse med god sed kan leda till svåra gränsdragningar när ett citat används fristående. I gällande rätt uppställs inte något krav att citatet måste kritisera, utlägga eller belysa något som behandlas i det sammanhang vari citatet utnyttjas. Det framgår således av motiven att man kan använda citat som motto eller i en tidnings citatspalt. Aforismer och liknande kan också av hävd användas i åtskilliga samman— hang.

Även i andra sammanhang skulle det gå för långt att kräva att citatet används i samband med en fristående behandling av ett ämne. I många fall är ett citat av en sådan begränsad och tillfällig karaktär att det skulle innebära ett orimligt krav om brukarna skulle vara hänvisade till att söka kontakt med upphovsmannen för att få tillstånd till utnyttjandet.

Kravet att citat skall ha ett lojalt syfte medför att utnyttjandet av ett verk i ett fristående sammanhang ofta måste anses gå utöver citatbestämmelsens ramar. När det gäller utnyttjande av citat i reklamsammanhang är i allmänhet utrymmet för citat starkt begränsat. Där sker utnyttjandet främst för att tillgodose enskilda vinstintressen. De allmänna intressen som motiverar citatbestämmelsen gör sig därför inte gällande i dessa fall. Därtill kommer de problem av ideell karaktär som uppstår om verk fritt utnyttjas i reklamsammanhang. Det bör därför inte vara tillåtet att utan upphovsmannens samtycke citera dennes verk annat än i vissa fall där det i stort sett föreligger identitet mellan den utnyttjade texten och reklamprodukten. Den i bok— och filmannonser utbildade sedvänjan att citera recensioner av boken och filmen utgör ett exempel på fall där sådan identitet

får anses föreligga. Förfarandet torde i dessa fall i allmänhet kunna betraktas som lojalt om citatet görs kortfattat. Det måste emellertid också rätt återspegla den citerades intentioner; man får således inte använda exempelvis ett lösryckt uttalande i artikeln om det inte står i överensstämmelse med artikelförfattarens huvudsakliga avsikt med artikeln. Bortsett från dessa bok- och film annonser bör det inte vara tillåtet att i reklamsammanhang citera innehållet i en tidningsartikel som allmänt behandlar f ör— hållanden med viss anknytning till en vara eller till varor av samma typ.

Det kan också förekomma fall där citat inte bör tillåtas även om det föreligger en identitet av angivet slag. Om exempelvis utnyttjandet normalt skulle kunna utlösa ett icke helt obetydligt honorar, bör av hänsyn till upphovsmannens ekonomiska intressen citat ej få ske. Det bör inte heller vara tillåtet att använda melodier och texter i reklamsammanhang under åberopande av citatregeln. Både ekonomiska och, framför allt, ideella skäl talar starkt för en strikt gränsdragning i dessa fall.

Liknande ekonomiska och ideella synpunkter talar för att utrymmet för att utnyttja t.ex. refränger i reklamsammanhang, på lyckönskningskort och liknande måste vara ytterligt begränsat. Moderna reklamkampanjer i flera medier innebära ett intensivt utnyttjande av det citerade verket och kan därför endast sällan anses stå i överensstämmelse med kravet på god sed.

Ett annat fall av fristående användning av skyddade verk kan uppkomma vid framställning av databaser och liknande. Ofta framställs i dessa fall över huvud taget inte någon ny text. I stället görs sammanställningar av existerande texter ut skilda verk. Utrymmet för den allmänna citatbestämmelsen bör i sådana fall vara mycket litet, i varje fall om utnyttjandet av verken har ekonomiskt värde för upphovsmännen. Det bör således inte vara tillåtet att utan upphovsmännens samtycke ställa samman exempelvis Citatsamlingar utan "kringtext" eller tidningarnas nyheter i databaser som allmänheten har tillgång till.

Frågan om omfattningen av ett citat, dvs. hur mycket av ett verk som får citeras, måste avgöras med hänsyn till en lojalitets— standard. I den allmänna politiska, kulturella och samhälleliga debatten finns det normalt ett legitimt behov av att kunna redogöra för vad andra har yttrat i olika ämnen. Ett uttryck för detta behov är bestämmelsen i 24 å andra stycket URL, enligt vilken man fritt får återge vad som muntligen eller skriftligen

anförs inför myndighet eller statlig eller kommunal representation eller vid offentlig överläggning om allmänna angelägenheter. Men även utanför sådana sammanhang står det ofta i överensstämmelse med lojalitetskravet att citera relativt utförligt i debatt- sammanhang. Citatet får emellertid aldrig bli mer omfattande än vad som behövs med hänsyn till ändamålet. Alla den citerades relevanta synpunkter bör emellertid få framföras så att citatet inte medför missförstånd eller oklarheter.

Möjligheterna att citera bör bedömas olika för olika verks— kategorier, eftersom funktionen och genomslagskraf ten skiljer sig åt. Ett filmcitat spelar normalt en helt annan och mer väsentlig roll i en TV—utsändning än citat från en artikel. Normalt kan därför ett citat från ett litterärt verk göras längre än vad som gäller när ett f ilmverk citeras.

Enligt gällande rätt får endast offentliggjort verk citeras, dvs. verket skall lovligen ha gjorts tillgängligt för allmänheten. Kravet på att det citerade verket skall vara offentliggjort har motiverats främst av ideella skäl. Det innebär att privata brev inte får citeras utan samtycke. Detsamma gäller icke-of f entligg jorda verk som sänts in till eller interna promemorior som upprättats inom en offentlig myndighet. Icke-offentliggjorda verk kan däremot i princip refereras offentligt.

Vad som får refereras ur ett icke—offentliggjort verk är inte ett upphovsrättsligt problem utan i första hand en fråga om det skydd för enskilda personer som följer av brottsbalken och allmänna rättsgrundsatser. Det torde till stor del vara det enskilda verkets karaktär som avgör vad som är tillåtet. Verk med konstnärlig prägel torde normalt inte tillåta några mera vittgående referat innan verket offentliggörs.

Citaträtten innebär att den som citerar kan utnyttja verket på alla sätt. Han kan framställa exemplar av verket, framföra det offentligt etc.

Den allmänna citatbestämmelsen är i princip tillämplig på en upptagning, utsändning eller direkt överföring av utövande konst- närers framföranden av ett litterärt eller konstnärligt verk (45 5 tredje stycket). Däremot ger citatregeln inte någon självständig rätt till att spela in f ramf öranden av verk. Den som vill citera ur ett framförande som äger rum i en konsertsal eller en teater kan givetvis inte med stöd av citatregeln tilltvinga sig tillträde till lokaliteterna eller tvinga konstnärerna att uppträda. Inte ens i

sådana sammanhang där det inte praktiskt går att kontrollera om upptagning sker, t.ex. vid ett friluftsarrangemang, ger citatregeln någon allmän rätt till spela in f ramf örandena. Det är således inte tillåtet att utan tillstånd från samtliga rättighetshavare spela in ett framförande av ett verk för att från detta material sammanställa citat. En upptagning av enbart "citatet" är dock tillåten under iakttagande av de villkor som uppställs i 14 5 första stycket. Den bestämmelsen kan dock inte åberopas för en upptagning av ett framförande som sker på ett rättsstridigt sätt, t.ex. med hjälp av en dold kamera, eftersom förfarandet inte kan anses överensstämma med god sed.

5.7.2. Återgivning av konstverk i vissa fall

Se nedan våra överväganden i samband med den särskilda redogörelsen om URL:s inskränkningsbestämmelser beträffande konstverk (Del III, avsnitt 1.5.5).

6 PRESSENS LÅNERÄTT M.M.

6.5. KLYS förslag till lagändring

KLYS anser att bestämmelsen i 15 5 första stycket URL bör utgå ur lagen. Lånerätten fyller enligt KLYS inte någon egentlig funktion. Det fria informationsflöde som en gång motiverade bestämmelsen kan i stor utsträckning tillgodoses genom referat eller genom citat med stöd av 14 5 första stycket URL. Skulle dessa båda möjligheter inte vara tillräckliga kan problemet enligt KLYS lösas genom överenskommelser om t.ex. återgivning av ledare under rubriken "Pressgrannar" och dylikt. I praxis har bestämmelsen tänjts så att man kan tala om rena missbruk i

2 Den engelska texten lyder: It shall also be a matter for legislation in the countries of the Union to determine the conditions under which, for the purpose of reporting current events by means of photo— graphy, cinematography, broadcasting or communication to the public by wire, literary or artistic works seen or heard in the course of the event may, to the extent justified by the inf ormatory purpose, be reproduced and made available to the public.

samband med återgivningar som inte alls haft med informa- tionsintresset att göra.

När det gäller KLYS förslag beträffande 15 5 andra stycket URL, se nedan den särskilda redogörelsen för URL:s inskränknings— bestämmelser beträffande konstverk (Del 111, avsnitt 1.8.4).

6.6. Frågans tidigare behandlig

Som tidigare nämnts förordade Sverige i programmet till Stock— holmskonferensen, på grundval av en gemensam uppfattning hos tidningsutgivare och journalister, att artikel 9(2) i den lydelse bestämmelsen hade i Brysseltexten skulle slopas. Vid konferensen beslöt man emellertid att bestämmelsen skulle behållas i den nya konventionstexten, dock med vissa ändringar.

I 1970 års departementspromemoria (Stencil Ju 1970:1 s. 48) förordades att man på det nationella planet vidhöll ståndpunkten i programmet och utredningen föreslog således att 15 5 första stycket URL skulle upphävas. Det framhölls bl.a. att en sådan åtgärd skulle överensstämma med vad som redan skett i Danmark i samband med 1960 års upphovsrättsliga lagstiftning.

I propositionen (l973:15 s. 91) uttalade departementschefen att han i och för sig delade den i promemorian uttalade uppfatt— ningen att bestämmelsen kunde upphävas. Något hinder med hänsyn till Bernkonventionen förelåg inte längre. Enligt departementschefens mening måste man emellertid se till att det samhälls- och informationsintresse som bestämmelsen avsåg att gynna tillgodosågs. Det f anns olika möjligheter i det hänseendet, t.ex. att frågan blev föremål för förhandlingar mellan berörda parter. Frågan om upphävande av bestämmelsen borde tas upp först sedan dessa möjligheter undersökts närmare. Detta kunde enligt departementschefen lämpligen ske inom ramen för det fortsatta utredningsarbetet på det upphovsrättsliga området.

6.7. Överväganden och förslag

6.7.1. Pressens lånerätt

Det råder enighet om att en av pressens viktigaste uppgifter är att orientera i politiska och andra dagsfrågor. Det har dock sedan länge ifrågasatts om denna viktiga uppgift med nödvändighet måste tillgodoses genom en regel om fri återgivning av hela artiklar ur tidningar och tidskrifter.

I Danmark ansågs redan i samband med tillkomsten av 1960 års upphovsrättsliga lagstiftning att pressens uppgift att informera allmänheten kunde tillgodoses genom referat och citat enligt de allmänna reglerna i 14 5 första stycket. I Sverige föreslog som tidigare redovisats 1970 års departementsutredning att bestäm— melsen i 15 5 första stycket URL skulle upphävas, bl.a. mot bakgrund av en gemensam uppfattning hos tidningsutgivare och journalister. Senast har bestämmelsen ifrågasatts av den norska upphovsrättsutredningen som föreslår att bestämmelsen i 14 5 första stycket NoURL upphävs.

Såsom framförts i dessa och andra sammanhang torde den allmänna citaträtten tillsammans med möjligheterna att referera i allmänhet vara tillräckliga för att tillgodose pressens behov av att informera allmänheten. 1 de fall där det finns ett behov av att återge hela artiklar bör detta behov tillgodoses genom avtal mellan parterna. Då dessutom såväl tidningsutgivare som journalister tycks vara ense om att bestämmelsen är obehövlig bör den utgå ur lagen.

6.7.2. Avbildning av konstverk i vissa fall

Se nedan våra överväganden i samband med den särskilda redogörelsen om URL:s inskränkningsbestämmelser beträffande konstverk (Del 111, avsnitt 1.8.5).

7. GUDSTJÄNST- OCH SKOLANTOLOGIER

7.1. Inledning

Låneregler till förmån för samlingar till bruk vid gudstjänst och undervisning fanns även före URL:s tillkomst. I URL fördes de olika reglerna samman till en bestämmelse och upphovsmännen fick rätt till ersättning för utnyttjandet.

KLYS har i olika hänseenden ifrågasatt gällande antologi- bestämmelse. 1 det följande lämnas därför en kortfattad redo— görelse för situationen i Sverige och i de övriga nordiska länderna samt för den konventionsrättsliga regleringen. Vidare redogörs för KLYS förslag till lagändringar samt frågans tidigare behandling. Slutligen redovisas våra överväganden och slutsatser.

7.2 Gällande rätt

Enligt 16 5 URL får mindre delar av litterärt eller musikaliskt verk eller sådant .verk av ringa omfång återges i samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning. För att en samling skall kunna karaktäriseras som ett samlingsverk krävs att den framstår som alster av ett självständigt redigeringsarbete. Det krävs vidare att samlingsverket är sammanställt ur verk från ett större antal upphovsmän. Dessutom måste fem år ha förflutit efter det år då verket utgavs.

Konstverk får återges i anslutning till texten 'om fem år har förflutit sedan verket offentliggjordes.

Verk som tillkommit för att användas vid undervisning får dock inte medtas i samling för sådant ändamål. Någon motsvarande begränsning gäller inte beträffande samlingsverk för bruk vid gudstjänst.

För återgivandet har upphovsmannen rätt till ersättning, dvs. bestämmelsen är utformad som en tvångslicens.

Med gudstjänst avses enligt uttalanden i förarbetena (SOU 1956:25 s. 215) i första hand offentlig gudstjänst inom svenska kyrkan eller annat trossamfund. Det skall således vara fråga om samlingar som är åvsedda att komma till användning vid guds- tjänsten såsom psalm-, bön— och koralböcker samt samlingar av orgelstycken, preludier, hymner och liknande. Däremot faller predikningar, betraktelser o.d. utanför, eftersom de inte används vid själva gudstjänsten.

Beträffande återgivning av texter och melodier i psalmer bör i detta sammanhang även regleringen i 95 URL beaktas. Enligt den paragrafen finns det över huvud taget inte någon upphovsrätt alls, dvs. varken ekonomisk eller ideell, till bl.a. beslut av myndighet och yttrande av svensk myndighet. Förenklat uttryckt omfattar begreppet beslut av myndighet även det material till vilket beslutet hänför sig, vilket exempelvis innebär att ett beslut om stadfästelse av en psalmbok anses omfatta inte endast själva beslutet utan också det beslutet avser, dvs. psalmboken och psalmerna som sådana. Ett yttrande av en svensk myndighet kan exempelvis vara ett betänkande av en svensk kommitté. För vissa bestämda typer av verk görs emellertid undantag från huvud- regeln, bl.a. för musikaliska verk och diktverk. Detta innebär att upphovsrätt i princip gäller för psalmtexter och melodier som ingår i ett kommittébetänkande eller i ett beslut om stadfästelse av en psalmbok. Upphovsrätten är emellertid begränsad på så sätt att verken fritt får återges utan tillstånd från upphovsmannen. Denne har dock rätt till ersättning för återgivandet om inte återgivningen sker i samband med myndighets verksamhet.

Bestämmelserna har betydelse för upphovsrätten till texter och melodier i den nya psalmboken. Staten får i samband med f ram— tagandet av denna anses ha förvärvat endast rätten att mång- faldiga text— och melodimaterial i betänkandet och i den psalmbok som fastställdes av kyrkomötet. Upphovsmännen har dock kvar de ideella rättigheterna och rätten till ersättning för det fria mångfaldigandet av materialet, i varje fall om avtal om annat inte kan anses föreligga (SOU 1985:17 s. 215).

Det sagda innebär att de i psalmboken ingåendetexterna och melodierna fritt får återges, men att upphovsmännen inte har rätt till ersättning för återgivningen om den sker i myndighets offentligrättsliga verksamhet. Upphovsmännens ideella rättig— heter måste dock under alla förhållanden respekteras.

Med undervisning avses (a.a. s. 215) såväl vanlig skolundervisning som den som förmedlas genom korrespondensinstitut, radio— kurser, studiecirkelverksamhet och liknande. Såväl allmän under— visning som f ackutbildning avses, liksom universitetsstudier och andra högre studier.

Bestämmelsen är i första hand avsedd för samlingsverk som f ram— ställs genom tryckning, t.ex. skolböcker, koralböcker och samlingar för musikundervisning etc. Bestämmelsen är emellertid också tillämplig när det gäller utgivning i andra former, t.ex. ljudband på vilka spelats in olika litterära verk eller musikaliska verk. Däremot är bestämmelsen inte tillämplig på film.

7.3 Situationen i de övriga nordiska länderna

7.3.1. Gällande rätt

Motsvarande regler finns i Danmark, Finland, Island (art. 17) och Norge (15 5).

Iden danska lagen har man i denna paragraf dock med konstverk jämställt de i l 5 andra stycket DaURL angivna verken, vilka utförts i grafisk eller plastisk form. Vid tillämpningen av bestämmelsen behandlas alltså sådana verk som konstverk i Danmark medan de i de övriga länderna faller under de regler som gäller för litterära verk.

I den norska lagen finns en fullmaktsbestämmelse enligt vilken "kongen", dvs. regeringen, kan bestämma att vissa typer av undervisning som inte bedrivs i "skoler eller laereinstitusjoner" skall undantas f rån bestämmelsen i 15 5 första stycket NoURL. Bestämmelsen kom till vid stortingsbehandlingen som en slags "säkerhetsventil". Man ansåg att uttrycket "undervisning" var något oprecist och att det inte borde tolkas så att det täckte varje form av upplysningsverksamhet. Om det skulle visa sig att bestämmelsen inte tolkades på det sätt som förutsatts skulle fullmaktsstadgandet kunna användas. Detta har ännu inte skett.

Den isländska lagen skiljer sig från de andra lagarna såtillvida att lånerätten begränsats till bruk vid undervisning i skola eller radio.

7.3.2. Utredningsförslag

Den danska upphovsrättsutredningen föreslår att antologiregeln utgår ur lagen. Utredningen konstaterar att det vid gudstjänster så gott som uteslutande används antologier, främst psalmböcker. Detta medför att bestämmelsen i realiteten innebär en mycket väsentlig inskränkning i de upphovsmäns rättsställning, vilkas verk är särskilt ägnade för kyrkligt utnyttjande. Samtidigt finns det på detta område en mycket stor repertoar för vilken skyddstiden har löpt ut, varför en eventuell konfliktsituation inte på ett avgörande sätt skulle störa det kyrkliga livet.

När det gäller antologier för bruk vid undervisning konstaterar utredningen att det finns ett avtal mellan Dansk Forfatter— forening og Den danske Forlazggerforening, ett avtal som visserligen sagts upp men parterna förhandlar med varandra. Mot denna bakgrund anser utredningen att det kan diskuteras om det överhuvud finns något behov av att frångå lagens allmänna ensamrättskonstruktion på detta område. Även om regeln omedelbart tillgodoser intresset för de företag som producerar samlingsverk är dess principiella ändamål att säkra läromedel som är ägnade för bruk inom undervisningen. Utredningen antar också att behovet av antologier har avtagit sedan lagens tillkomst 1961. I den danska undervisningen används nu i större utsträckning än förr andra källor än läseböcker och lärarna har genom avtalen om fotokopiering fått möjlighet att själva kunna komplettera läse— böckerna. Likaså har en tilltagande biblioteksbetjäning medfört att lärarna själva kan välja material till undervisningen. Antologierna är således inte längre, på samma sätt som förr, huvudkällan vid litteraturundervisningen m.m. i skolorna och de borde därför kunna ställas samman efter rent pedagogiska synpunkter utan några rättighetsmässiga hinder. För att upphäva bestämmelsen även för undervisningsantologier talar vidare att den reglerar ett begränsat område som endast omfattar en liten bråkdel av den samlade bokproduktionen och att det i och för sig är praktiskt möjligt att träffa avtal på området. De utländska rättighetshavarna utgör dock ett problem. Utredningen anser emellertid att en avtalslicensbestämmelse inte bör komma ifråga för ett så litet och disparat område. Vidare måste enligt utredningen det ökade behovet av elementär språkundervisning beaktas.

Sammanfattningsvis anser den danska utredningen att den nuvarande bestämmelsen bör behållas när det gäller under— visningsantologier, men inte för antologier för bruk vid guds-

tjänst. Bestämmelsen bör dock begränsas till att omfatta endast litterära verk och konstverk. Musikaliska verk bör däremot inte omfattas av reglerna, eftersom det inte finns något större behov av att återge noter och att det i de fåtal fall man vill trycka av noter normalt kan få tag i rättighetshavarna med hjälp av den internationella registrering av verk och rättighetshavare som finns på musikområdet.

Den norska upphovsrättsutredningen lägger i sitt slutbetänkande (NOU 1988z22) Endringer i åndsverkloven m.v. inte fram något förslag till ändring av dessa bestämmelser. Utredningen framhåller (a.a. s. 33) att det tidigare framförts förslag om att ersätta tvångslicensen i 5 15 NoURL med en avtalslicensbestämmelse, men säger sig ha fått intrycket att det numera inte finns något större intresse för en sådan ändring. Enligt utredningen är det dessutom fråga om en regel som för rättighetshavarna totalt sätt har mindre betydelse än exempelvis kopieringen inom under— visningsverksamhet. Utredningen har inte funnit att utvecklingen av undervisningsmetoder, t.ex. nya kopieringsmetoder, medfört att särregleringen för samlingsverk nu har mindre betydelse än förr.

7.4 Situationen i vissa andra länder

Några europeiska länder utanför Norden har särskilda bestäm- melser om antologier för gudstjänst- och undervisningsbruk i sin upphovsrättsliga lagstiftning. Så är bl.a. fallet med Stor— britannien, Irland, Italien, Nederländerna och Västtyskland. Sådana särskilda bestämmelser finns dock inte i upphovsrättslagarna i Belgien och Frankrike. I detta sammanhang är det av visst intresse att närmare redogöra för hur Stor— britannien och Västtyskland utformat sin lagstiftning i berört hänseende.

I Storbritannien återfanns i Copyright Act från 1956 bestäm— melsen om lånerätt för samlingsverk till skolbruk ("use in schools") i section 6(6). I den nya lagen, Copyright, Designs and Patents Act 1988 finns bestämmelsen i section 33. Frånsett redaktionella ändringar synes den enda skillnaden mellan lagarna vara att ändamålet numera anges som "use in educational establishments" i stället för "use in schools". Enligt den nya lydelsen anses intrång i upphovsrätten inte föreligga vid

användning av korta avsnitt ur utgivna litterära eller dramatiska verk i samlingar avsedda för skolbruk under förutsättning att

1 . samlingen uttryckligen är avsedd för bruk i undervisnings— institutioner,

2. samlingen huvudsakligen består av oskyddade verk, 3 det verk som är föremål för lånerätten inte har utgivits för skolbruk, och

4. källan anges på ett tillräckligt sätt.

Lånerätten är dock utesluten om fler än två avsnitt av samma författare utges av samma förlag under en 5-årsperiod. Därvid inkluderas avsnitt som gjorts i "collaboration with another" liksom avsnitt som utgör resultatet av "joint authorship".

I Västtyskland finns i den tyska upphovsrättslagen från 1965 reglerna om lånerätt för samlingar i 5 46. Lånerätten avser först och främst delar av verk, men också hela litterära och musikaliska verk omfattas av lånerätten om verken är av ringa omfång liksom enstaka konstverk och fotografier. Lånerätten innefattar en rätt att mångfaldiga och sprida ("Zulässig ist die Vervielfältigung und Verbreitung ...") ifrågavarande alster i form av en samling av angiven beskaffenhet.

En förutsättning för lånerätten är att det lånade verket har utgivits. Vidare krävs att samlingen skall innehålla arbeten av ett större antal upphovsmän och att den efter sin beskaffenhet uteslutande skall användas för kyrko-, skol- eller under— visningsbruk. Ifråga om musikaliska verk är lånerätten tillämplig, förutom för kyrkobruk, endast om samlingen är avsedd för musik— undervisning i skolor; musikskolor är således undantagna.

Enligt uttrycklig föreskrift är det en förutsättning för lånerätten att samlingen på titelsidan eller på motsvarande ställe innehålla ett tydligt angivande av det bruk, vartill den är bestämd.

Den som vill utnyttja lånerätten skall enligt uttrycklig föreskrift genom rekommenderat brev underrätta upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare om sin avsikt. Mångfaldigandet får påbörjas sedan två veckor förflutit f rån den dag brevet avsändes. Om upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare är okänd till adress eller uppehållsort finns det möjlighet att i pressen offentliggöra avsikten att utöva lånerätten.

Upphovsmannen har rätt att under vissa förutsättningar förbjuda lånerättens utövande om verket inte längre står i överens— stämmelse med hans övertygelse. De exemplar som redan fram— ställts eller är under framställning vid tidpunkten för förbudet får dock spridas vidare.

Ursprungligen gällde att lånerätten kunde utövas utan ersättning. Efter en lagändring 1972 har upphovsmannen rätt till ersättning för utnyttjandet.

7.5 Bernkonventionen

Bestämmelsen i 16 & URL återgår, såvitt gäller undervisning, på Bernkonventionens artikel lO(2). Bestämmelsen lyder:

"Unionsländer får, genom sin lagstiftning eller genom sådana särskilda avtal dem emellan som för närvarande gäller eller kan slutas i framtiden, bestämma om rätten att i den omfatt— ning som rättfärdigas av ändamålet fritt nyttja litterära eller konstnärliga verk för att genom skrifter eller radioutsänd— ningar eller ljud— eller bildupptagningar illustrera under- visning, förutsatt att sådant nyttjande står i överens— stämmelse med god sed."1

Frågan om 16 5 kan anses förenlig med artikel lO(2) prövades i samband med 1973 års lagstiftningsärende (prop. l973:15 s. 88 ff.). Departementschef en f ann att så var fallet. Samtidigt erinrade han emellertid om att bestämmelserna enligt direktiven skulle ses över av den nordiska upphovsrättskommittén.

När det gäller gudstjänster saknar Bernkonventionen särskilda bestämmelser i ämnet. Lånerätten för sådana ändamål får enligt departementschefen (prop. l973:15 s. 89 f.) anses ha stöd i

1 Den engelska texten lyder: It shall be a matter for legislation in the countries of the Union, and for special agreements existing or to be concluded between them, to permit the utilization, .to the extent justified by the purpose, of literary or artistic works by way of illustration in publications, broadcasts or sound or visual recordings for teaching, provided such utilization is compatible with fair practice.

bestämmelserna i konventionens artikel 9(2), vari medges unions— länderna att i vissa särskilda fall tillåta mångfaldigande om det inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och inte heller oskäligt inkräktar på upphovsmannens legitima intressen.

7.6. KLYS förslag till lagändring

Beträffande skolantologier föreslår KLYS att 16 & URL i denna del ersätts med en avtalslicensbestämmelse. KLYS framhåller att det sedan flera decennier finns avtal mellan företrädare för upphovsmän och förläggare angående ersättning för återgivning av verk i skolantologier. Enligt 9 5 FotoL gäller en tvångslicens för återgivning av fotografier i verk för undervisningsändamål. KLYS påpekar att det även på detta område sedan flera decennier finns avtal beträffande villkoren för sådan återgivning. Enligt KLYS mening finns det inte någon anledning att behålla nuvarande tvångslicensen. Om man inför en avtalslicens- bestämmelse som ger upphovsmannen rätt att förbjuda utnytt— jandet genom att inlägga veto behövs inte nuvarande karenstid om fem år.

När det gäller gudstjänsantologier anser KLYS att bestämmelsen härom kan utgå ur lagen. Enligt KLYS bör behovet av att inom gudstjänstlivet få tillgång till enhetliga samlingar av texter och melodier, ordnade i nummerföljd eller på annat sätt för använd- ning vid olika tillfällen inte ovillkorligen medföra tvångslicens. I själva verket torde det enligt KLYS vara så att författare eller tonsättare som skapat verk som lämpar sig för gudstjänstbruk är ytterst angelägna att verken används så. Och skulle det undan— tagsvis finnas någon som inte önskar att verket medtas i en gudstjänstantalogi finns det all anledning att respektera en sådan önskan.

7.7. Frågans tidigare behandling

Auktorrättskommittén konstaterade (SOU l956:25 s. 212 f.) att lånerätten för samlingar brukar motiveras med en hänvisning till vissa samhälleliga frågor. Enligt kommittén kunde det i viss mån helt allmänt sägas vara ett samhällsintresse att verk som var därtill lämpade fritt kunde få användas för religiösa och pedagogiska ändamål. Det kunde emellertid inte komma i fråga att

medge en generell lånerätt i sådant hänseende. Inte heller borde utdrag av verk utan vidare få begagnas fritt i angivna syften. Däremot ansåg kommittén att andra synpunkter gjorde sig gällande när sådana utdrag togs i anspråk för en samling som särskilt redigerats för de nämnda ändamålen. ] en dylik samling sammanställdes utdrag från ett större antal upphovsmän efter en given plan. Rent principiellt vore det enligt kommittén riktigast att låta upphovsmannen avgöra om han ville vara representerad i en sådan samling. Om emellertid upphovsmannen skulle vägra tillstånd eller faktiska hinder mötte för utgivaren att komma i kontakt med upphovsmannen skulle planen för samlingen brytas sönder och samlingen inte få den avsedda fullständigheten. Det var emellertid ett viktigt samhällsintresse att samlingar av detta slag utgavs och att utgivaren kunde åstadkomma det bästa möjliga i fråga om urval, samlingens disposition och uppläggning. Detta samhällsintresse var enligt kommittén av den styrkan att utgivningen inte borde vara beroende av upphovsmannens tillstånd. Däremot borde denne erhålla ersättning för utnyttjandet.

7.8. Överväganden och förslag

7.8.1. Skolantologier

Det torde vara allmänt accepterat att det är viktigt att man i undervisning kan använda samlingsverk som innehåller ett repre- sentativt och fullständigt urval av litterära eller musikaliska verk. Detta intresse ansågs vid URL:s tillkomst kunna tillgodoses endast genom en tvångslicens.

I praktiken synes framställning av skolantologier sedan länge i allt väsentligt regleras av avtal om ersättning mellan företrädare för f örläggarna och upphovsmännen. Det kan därför ifrågasättas om en tvångslicensordning verkligen är nödvändig för att tillgodose det nämnda samhällsintresset.

Man skulle t.om. kunna överväga att låta framställning av skol— antologier omfattas av upphovsmannens ensamrätt. Sådan f ram— ställning skulle i praktiken ändå komma att regleras av kollektiva avtal mellan parterna, i varje fall såvitt avser ersättningen.

För att underlätta för förläggarna att tillgodose det allmänna intresset av fullständighet och representativitet är dock en

avtalslicensordning att föredra. En avtalslicens skulle i detta sammanhang utlösas av avtal mellan en förläggare inom berört område och en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän inom samma område och innebära att man, på de villkor som anges i avtalet, i samlingsverket också kan ta med bidrag från upphovsmän som inte är medlemmar i organisationen.

Som ovan nämnts ansågs det vid URL:s tillkomst att en ordning som ger upphovsmannen rätt att meddela förbud mot ifråga- varande återgivning inte på samma sätt som en tvångs- licensordning säkerställer ett urval som är tillräckligt representativt. Argumentet torde ha tillmätts överdriven betydelse. Upphovsmän torde i allmänhet inte ha något emot att delar av deras produktion tas med i skolantologier. I praktiken förekommer det också under ett tvångslicenssystem att författares bidrag av olika skäl inte tas med i antologier och det saknas anledning tro att förhållandena i detta hänseende skulle väsentligt förändras i ett avtalslicenssystem.

I ett sådant system får upphovsmännen större möjligheter att kontrollera att de antologier som ges ut med stöd av bestäm- melsen verkligen är skolantologier.

Det saknas anledning anta att en avtalslicensordning inte skulle kunna fungera i praktiken, eftersom det på båda sidor finns representativa organisationer. De parter som kommer ifråga är i princip beredda på att reglera denna form av återgivning genom avtal.

Det förordas därför att det införs en avtalslicensbestämmelse i stället för nuvarande tvångslicensbestämmelse. Från tillämpnings— området bör i enlighet med gällande rätt undantas verk som till— kommit för att användas i undervisningen. Detta undantag är motiverat av hänsyn till de utomstående rättighetshavarnas intressen.

KLYS har i sitt förslag förordat att avtalslicensverkan bara skulle ges om upphovsmännens organisationer ingått avtal med en organisation som företräder ett flertal förläggare på området. Avsikten med den föreslagna ordningen synes uppenbarligen vara att skydda utomstående upphovsmän. Det torde dock vara mindre lämpligt att på detta sätt begränsa den krets som skall ha rätt att utnyttja licensen. Man kan utgå från att upphovsmännens organisationer har ett så starkt intresse av att bara ingå avtal med sådana motparter som kan förväntas uppfylla de skyldigheter

som uppkommer att man därigenom i praktiken uppnår samma syfte. Enligt vår mening bör således något särskilt krav på mot— parten inte uppställas i lagtexten.

En avtalslicensbestämmelse bör kompletteras med en föreskrift om att en enskild utomstående rättighetshavare skall kunna meddela förbud mot användningen. Detta kan tyckas strida mot uppfattningen att avtalslicensen skall underlätta kravet på repre- sentativitet och fullständighet. För en enskild upphovsman kan en sådan rätt emellertid i det enskilda fallet vara av stor betydelse, särskilt från ideell synpunkt, t.ex. om denne av politiska eller religiösa skäl inte vill att hans alster skall utges på nytt därför att han ändrat sin åsikt i dessa avseenden. Det saknas bärande skäl att vägra upphovsmannen den rätten.

Som tidigare nämnts anser KLYS att man bör kunna slopa f emårs- fristen om man inför en avtalslicensbestämmelse. Vi delar denna uppfattning. Fristen har motiverats (SOU 1965125 5. 214) med det under den första tiden efter det att ett verk kommit ut på marknaden finns en viss risk att avsättningen av verket blir lidande om verket eller delar av detta samtidigt publiceras i antologier. Upphovsmannen har således givits ensamrätt att under denna tid bestämma om hans verk skall kunna tas med i en samling. En avtalslicenslösning innebär i förhållande till utom- stående upphovsmän en ordning som kan jämställas med tvångs- licens, låt vara att de har vetorätt. För dessa upphovsmän innebär lösningen en viss försämring i förhållande till nuvarande bestämmelse. De blir ju beroende av de villkor som parterna kommer överens om. Det saknas emellertid anledning befara att upphovsmannaorganisationerna kommer att ingå avtal som på ett väsentligt sätt försämrar de utomstående upphovsmännens ställning.

Från allmän synpunkt skulle ett avtalslicenssystem således kunna i förhållande till gällande rätt innebära den fördelen att låne- rätten i vissa fall kan utnyttjas innan fem år gått från det år verket utgavs och att det därmed blir lättare att få med aktuellt material i exempelvis antologier i samhällskunskap.

För fotografiska bilder innebär förslaget en förstärkning av fotografernas rättigheter i förhållande till regleringen i 7 5 andra stycket FotoL, som närmast motsvarar nuvarande 165 URL såvitt gäller undervisning. Bl.a. får utomstående fotografer rätt till veto och återgivande av bilden får bara ske i samlingsverk.

7.8.2. Gudstjänstantologier

Lånerätten för gudstjänstantologier motiverades vid URL:s tillkomst med att det finns ett behov av enhetliga samlingar med texter och melodier ordnade i nummerföljd eller på annat sätt. Detta behov synes inte heller nu vara ifrågasatt.

Däremot kan ifrågasättas om behovet nödvändigtvis behöver tillgodoses genom en tvångslicensbestämmelse. De flesta verk som används vid gudstjänster — psalmer, kyrkomusik etc. är verk som skapats just för att användas för sådant bruk. Upphovs— männen till sådana verk kan i praktiken inte utöva de rättigheter som normalt tillkommer upphovsmän (jfr även bestämmelserna angående fritt offentligt framförande vid gudstjänst i 20 & URL). Särskilt betänklig framstår regleringen när det gäller verk som tillkommit för att användas i gudstjänst. Dessa har inte, på samma sätt som gäller för verk som tillkommit i under— visningssyfte, undantagits från lånerätten. Undantaget för verk som tillkommit för bruk i undervisning har motiverats med att utgivningen av ett sådant verk är det enda sättet som upphovsmannen kan utnyttja verket. Ett motsvarande undantag när det gäller samlingar för gudstjänstbruk har emellertid ansetts sätta huvudregeln om lånerätt ur kraft, eftersom de flesta verk som används vid gudstjänster är skapade just för detta ändamål.

Sistnämnda argument bör emellertid inte tillmätas alltför stor betydelse. När det gäller återgivning av psalmer som ingår i den nya psalmboken får man, som tidigare redovisats, fritt återge psalmerna. Till skillnad mot förevarande bestämmelse har enligt 9 & URL upphovsmännen rätt till ersättning för utnyttjandet. Å andra sidan är utnyttjandet enligt sistnämnda paragraf inte begränsat till något bestämt utnyttjande, vilket är fallet med 16 å i dess nuvarande lydelse. Vidare saknas anledning anta att upphovsmän som skapar verk för gudstjänstbruk annat än undan— tagsvis skulle motsätta sig att deras verk tas med i antologier av det slag som det här är fråga om. Det bör också beaktas att kretsen av upphovsmän som sysslar med framställning av dessa alster inte torde vara fler än att man kan kräva att den som vill utnyttja ett sådant verk också kan bemöda sig med att begära upphovsmannens samtycke. Från såväl ekonomisk som praktisk synpunkt torde dessutom ett upphävande av bestämmelsen inte betyda särskilt mycket, eftersom huvudparten av de litterära och musikaliska verk som används i de sammanhang som det här är fråga om inte är skyddade verk.

Enligt vår mening bör således bestämmelsen om lånerätt för samlingar till bruk vid gudstjänst utgå ur lagen.

1 |-

8. BLINDSKRIFT OCH TALBÖCKER

8.1. Inledning

I URL finns en paragraf enligt vilken det fritt får framställas exemplar av litterära och musikaliska verk i blindskrift. Enligt samma paragraf får dessutom vissa bibliotek och organisationer fritt framställa exemplar av litterärt verk genom ljudupptagning för utlåning till blinda och andra svårt vanföra.

Olika grupper i samhället har svårt att på ett normalt sätt ta del av de exemplar av litterära verk som gjorts tillgängliga på marknaden. Den tekniska utvecklingen har, liksom utvecklingen i övrigt, medfört att dessa grupper har ett ökat intresse av tillgång till särskilda verksexemplar ägnade för deras speciella behov. Även rättighetshavarna har intresse av att medverka i denna form av exemplarframställning. Synpunkter på gällande reglering har också inkommit från såväl företrädare för an— vändarna som från rättighetshavarorganisationerna.

Med hänsyn till gjorda framställningar och framförda synpunkter lämnas i detta kapitel en kortfattad redogörelse för gällande rätt, situationen ide övriga nordiska länderna och i vissa andra länder samt den konventionsrättsliga regleringen. Därefter lämnas en kortfattad beskrivning av den faktiska situationen i Sverige, varefter framställningarna om lagändring redovisas. Slutligen redovisas våra överväganden och förslag.

8.2 Gällande rätt

8.2.1. Bakgrund

Den upphovsrättsliga lagstiftningen före 1960 innehöll inte några särskilda bestämmelser om exemplarframställning till förmån för blinda och andra läshandikappade.

Auktorrättskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1956:25 s. 223) införandet av en bestämmelse enligt vilken det skulle vara

tillåtet att framställa exemplar av litterära eller musikaliska verk i blindskrift. Kommittén framhöll att förslaget uppbars av humanitära grunder samt att lånerätten i praktiken torde komma att utnyttjas endast av organisationer, som bedriver verksamhet för de blindas väl.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag hemställde De blindas förening att stadgandet skulle utvidgas till att omfatta all för blinda avsedd framställning av litterära och konstnärliga verk, oberoende av vilken teknik som använts. Sveriges allmänna biblioteksförening ansåg att man borde tillgodose inte blott de blinda utan även poliopatienter och andra personer, som var förhindrade att ta del av litterära eller musikaliska verk i konventionellt utförande. Den föreslagna bestämmelsen borde därför avse alla litterära och musikaliska verk, av vilka genom bandinspelning, grammofoninspelning eller på annat sätt kopior kunde framställas till tjänst för sådana personer.

Departementschefen framhöll för sin del (prop. l960:17 s. 133) att det syntes föra för långt med en generell regel varigenom upptagning av litterära och musikaliska verk på tonband till bruk för blinda skulle förklaras fri. L judupptagningar av litterära verk kunde användas även av andra än blinda och man kunde inte bortse från möjligheten att bestämmelser i ämnet skulle kunna missbrukas. Däremot ansåg departementschefen att det i och för sig kunde övervägas att ge de blindas egna organisationer samt folkbiblioteken rätt att framställa ljudupptagningar av litterära verk under villkor att dessa endast fick användas till utlåning åt blinda. Något förslag härom togs inte upp i propositionen, eftersom departementschef en antog att tillstånd till framställning utan större svårigheter skulle kunna erhållas från författarna. Om denna förmodan var oriktig fanns det enligt honom anledning att återkomma till frågan.

Med anledning av motioner i ämnet tog första lagutskottet upp frågan till ny behandling. Enligt utskottets mening (LlU 1960141 5. 61) talade starka skäl för att de blindas behov av talböcker1 tillgodosågs i så stor utsträckning som möjligt. Utskottet ansåg också att man inte kunde komma ifrån att den upphovsrättsliga ensamrätten i princip medför vissa hinder för användningen av

1 Med talbok avses litterärt verk som lästs in på ljudband i enlighet med reglerna i 18 å andra stycket URL och därtill hörande tillämpningsförordning.

detta hjälpmedel. Ett talboksbibliotek som byggde upp sitt bestånd måste för varje särskild talbok ta kontakt med författaren eller dennes rättsinnehavare och förhandla om tillstånd till framställningen. Utskottet ansåg att starka skäl talade för att framställningen av talböcker för utlåning åt blinda skulle få äga rum utan upphovsmannens tillstånd. Däremot fanns det enligt utskottet ingen anledning att betaga upphovsmannen rätt till ersättning för det utnyttjande av hans verk som skedde vid framställningen. Utskottet föreslog därför att stadgandet skulle innehålla en föreskrift om att upphovsmannen skulle ha rätt till ersättning för upptagningen.

Riksdagen biföll emellertid en reservation som gick ut på att talboksframställning som endast var avsedd för utlåning till blinda inte skulle föranleda någon rätt till ersättning för upphovsmannen från talboksframställarens sida. Skälig ersättning till upphovs— mannen kunde enligt reservanterna utgå av allmänna medel i analogi med biblioteksutlåningsersättningen.

8.2.2. Gällande rätt

Enligt 18 5 första stycket URL får exemplar av utgivet litterärt eller musikaliskt verk framställas i blindskrift. Några restriktioner beträffande användningssättet av framställda blindskriftsexemplar uppställs inte. Exemplar som framställts med stöd av bestämmelsen får således försäljas, hyras eller lånas ut eller på annat sätt spridas bland allmänheten. I praktiken innebär ,detta att de sprids till blinda.

Med regeringens tillstånd och på de villkor som däri anges, f är enligt 18 å andra stycket URL bibliotek och organisation f ram- ställa exemplar av utgivet litterärt verk genom ljudupptagning och använda exemplaret för utlåning till blinda och andra svårt vanföra.

Bestämmelsen i andra stycket gäller, liksom den i första stycket, endast utgivna verk. Med "utgivet verk" avses verk varav exemplar med upphovsmannens samtycke förts i handeln eller eljest blivit spridda bland allmänheten. Om verk inte tillhanda— hållits på angivet sätt kan talböcker innehållande skyddade verk inte framställas utan upphovsmannens samtycke. Detta gäller t.ex. för outgivna manuskript eller verk som enbart har gjorts tillgängliga för allmänheten genom att sändas ut i radio.

Uttrycket "andra svårt vanföra" berörs inte närmare i motiv— uttalandena. Av första lagutskottets utlåtande i ämnet (LlU l960:4l 3.62) framgår emellertid att med "andra svårt vanföra" avsågs även de som på grund av rörelsehinder inte kunde hantera en vanlig bok, t.ex. rörelsehindrade, konvalescenter eller långtids- sjuka.

De närmare tillämpningsbestämmelserna till regleringen i 18 & URL finns i 8- 10 55 i förordningen (l961:348) med tillämpnings— bestämmelser till lagarna (1960:729 och 730) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om rätt till fotografisk bild (TBURL).

Enligt 8 5 första stycket TBURL har länsbiblioteken och Stockholms stadsbibliotek, som är länsbibliotek för Stockholms län, rätt att på de villkor som anges i 9 och 10 55 TBURL framställa talböcker för utlåning till läsblinda ock sådana vanf öra som avses i 7 5 första stycket TBURL, dvs. "den som på grund av vanförhet är förhindrad att taga del av verket medelst exemplar som utkommit i handeln".

Enligt 8 5 andra stycket TBURL beror det av regeringens särskilda prövning om annat bibliotek eller organisation skall ha rätt att framställa talböcker. Sådant tillstånd har för närvarande Bibliotekstjänst AB, synskadades Riksförbund (SRF), SRF Tal & Punkt AB samt Talboks- och Punktskriftsbiblioteket (TPB).

Av _9 & TBURL framgår att talbok endast får framställas genom inläsning eller genom överföring från ett redan framställt talboksexemplar. Inspelning från t.ex. en radioutsändning får således inte göras utan upphovsmannens tillstånd. Sedan ljud— upptagning av verket kommit ut i handel får talbok inte fram- ställas. Talböcker som framställts dessförinnan får dock fort— farande användas för utlåning.

I 10 å TBURL erinras om att talbok vid framställningen skall förses med uppgift om verkets titel, året för framställningen och vem som föranstaltat därom. Genom en hänvisning till bestäm— melserna i URL erinras om att upphovsman och utövande konstnär, dvs. inläsaren, i princip skall anges och att verket inte får ändras så att upphovsmannens litterära eller konstnärliga egenart kränkes. Det bör dock i detta sammanhang anmärkas att bestämmelserna i 26 & URL gäller fullt ut trots den mer begränsade skrivningen i tillämpningsförordningen.

Vidare föreskrivs i 10 & TBURL att upphovsmannen skall under— rättas innan framställningen påbörjas, dock endast där så kan ske utan omgång. I en är 1983 inom justitiedepartementet upprättad promemoria avses med uttrycket "utan omgång" att underättelse kan ske utan tidsutdräkt eller besvär.

Slutligen föreskrivs i 10 & TBURL att den som framställer talböcker är skyldig att upprätta register över böckerna.

Såsom tidigare nämnts beslutade riksdagen vid URL:s tillkomst att det inte skulle utgå någon ersättning till upphovsmannen från talboksframställaren för sådan framställning som endast var avsedd för utlåning till blinda. Skälig ersättning till upphovs— mannen borde i stället utgå av allmänna medel i analogi med biblioteksersättningen. Sedan budgetåret 1960/61 har medel anvisats till ersättning åt författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av bl.a. talböcker. Ersättningen för sådan framställning regleras således inte av upphovs- rättslagstiftningen.

Uppgiften att uppbära och fördela ersättningen har av regeringen delegerats till Sveriges Författarförbund. Ersättning utgår till författare och översättare av text som använts till talbok under samma förutsättningar som biblioteksersättningen, dvs. verket skall åtnjuta skydd enligt URL och upphovsmannen skall vara svensk medborgare eller ha stadigvarande hemvist i SVerige. Förbundet tillämpar vid den individuella fördelningen _en av statsmakterna godtagen norm enligt vilken intalad tid multipliceras med antalet framställda talböcker och en multipel som är olika beroende på om verket utgör lyrik i original eller översättning, prosa i original eller prosa i översättning.

Den i 18 5 andra stycket URL lagf ästa rätten att framställa och låna ut talböcker har alltsedan 1973 kompletterats genom ett mellan författarförbundet och skolöverstyrelsen slutet avtal, vilket ger motsvarande rätt i fråga om afasisjuka, ordblinda samt psykiskt utvecklingsstörda. Av avtalet framgår att också rörelsehindrade, långtidssjuka och konvalescenter har rätt att låna talböcker. Ersättning för denna form av utnyttjande utgår enligt de principer som gäller för ersättning vid framställning av talbok enligt 18 5 och vid biblioteksutlåningen. Enligt avtalet har enskild upphovsman rätt motsätta sig att hans verk utnyttjas enligt avtalet. Sådant veto har förbundet åtagit sig att vidare— befordra till skolöverstyrelsen.

Bestämmelsen i 18 å andra stycket URL har också kompletterats med ett avtal mellan författarförbundet och folkbildnings— förbundet. Enligt det avtalet har vissa deltagare i statsbidrags— berättigad studiecirkel rätt att förvärva talbok som utgör studiematerial. Denna rätt har sådana deltagare som avses i bestämmelserna i TBURL eller avtalet mellan f örf attarf örbundet och skolöverstyrelsen. Den som på så sätt förvärvar studie- material skall genom märkning på kassetten erinras om att han inte har rätt att själv framställa kopia av talboken. Ersättning för exemplar som framställs enligt detta avtal förutsätts utgå enligt principer som liknar de som gäller för talboksframställning enligt 18 5 URL. Även enligt detta avtal har enskild upphovsman rätt att motsätta sig att hans verk används enligt avtalet.

8.3. Situationen i de övriga nordiska länderna

8.3.1. Gällande rätt

Också upphovsrättslagarna i de övriga nordiska länderna har bestämmelser till förmån för vissa grupper av handikappade. I Norge har bestämmelserna kompletterats genom tillämpnings- föreskrifter.

Samtliga nordiska länder (Danmark och Finland 18 å, Island art. 19 och Norge 17 5) har en bestämmelse enligt vilken det är tillåtet att framställa exemplar i blindskrift av utgivna litterära och musikaliska verk. De danska, isländska och norska bestäm- melserna medger dessutom att sådana verk avfotograferas till bruk vid undervisning ("i skolor" enligt den isländska) för "dave og talelidende" (sedan 1988 "horsel- og talehemmete" i Norge). Enligt den norska bestämmelsen gäller detta dock inte i fråga om exemplar som är "f remstillt med seerlig henblikk på slik bruk".

När det gäller rätten att framställa talböcker av litterära och musikaliska verk företer regleringen i de skilda länderna vissa olikheter. Den danska lagen tillåter efter en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1985, att talböcker framställs för utlåning till "blinde, svagtseende, ordblinde, laesehandicappede og andre, som er ude af stand til at laese almindelige beger". En förutsättning är dock att framställningen inte sker i förvärvs— syfte. Upphovsmannen har rätt till ersättning för talboks- framställningen, dvs. i denna del är det fråga om en tvångslicens.

Den finländska lagen föreskriver endast att det är tillåtet att framställa exemplar genom ljudupptagning för lånebibliotek för blinda. Enligt ordalydelsen får således inte andra handikapp— grupper låna dessa böcker. Den isländska lagen innehåller inte några bestämmelser om talböcker. Den norska lagen föreskriver att Kongen (dvs. regeringen) kan ge tillstånd till en organisation eller ett bibliotek att för avgiftsfri utlåning till "funksjons- hemmete" (före 1988 "blinde og vanfore") framställa exemplar av utgivet litterärt eller vetenskapligt verk genom upptagning på anordning på vilken de kan återges. Vidare gäller sedan 1988 dels att det i anslutning till texten kan återges offentliggjort konst- verk, dels att regeringen har rätt att på de villkor som gäller för framställning av talböcker ge föreskrifter om rätt till upptagning av film och bildupptagning med eller utan ljud och av utsända radio- och TV-program som inte huvudsakligen innehåller musikverk. Bestämmelsen är, liksom den danska, en tvångslicens och ersättningen skall betalas av staten. De norska tillämpningsbestämmelserna motsvarar i väsentliga delar de svenska.

8.3.2. Utredningsförslag Den danska upphovsrättsutredningen

I fråga om framställning av exemplar av verk i blindskrift är en majoritet i utredningen enig om att gällande regler inte bör ändras, dvs. sådana exemplar skall få framställas fritt även i fortsättning. En minoritet hyser den principiella uppfattningen att hela 18 5 bör upphävas, eftersom det inte kan anses vara rimligt att upphovsmännen som enda grupp i samhället tvingas att betala bidrag till handikappade; normalt är det en offentlig uppgift att stödja de samhällsgrupper som har särskilda behov. Om det anses att nödvändigt att inskränka upphovsmännens ensamrätt, bör detta enligt minoriteten ske genom införande av en avtalslicens, eftersom en sådan ordning är den minst ingripande för upphovsmännen. '

När det gäller framställning av talböcker f öreslår en majoritet i den danska upphovsrättsutredningen att nuvarande bestämmelse ersätts med en avtalslicensbestämmelse. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall statliga eller kommunala institutioner eller andra sociala eller allmännyttiga institutioner kunna framställa "szerlige eksemplarer" av utgivna verk och verk som har utsänts i radio eller TV till bruk för "blinde, svagtseende, dave, tale-

lidende, ordblinde, laesehandicappede och andre som på grund af sarlige fysiske eller psykiske forhold er ude af stand til at tilegne sig vaerkerne på seedvanlig måde". Exemplar som framställts med stöd av bestämmelsen skall bara kunna utnyttjas i de omnämnda institutionernas verksamhet.

Genom att f ramställningsrätten begränsas till "saerlige eksemplarer af udgivne vaerker og vaerker, der har vaeret udsendt i radio og f jernsyn" framgår enligt utredningen att endast sådana exemplar som på ett eller annat sätt skiljer sig från vad som normalt kan f örvärvas i handeln eller som har varit utsänt får framställas med stöd av bestämmelsen. Exemplaren skall således vara speciellt ägnade för de nämnda gruppernas särskilda behov. Någon ytterligare begränsning i vad avser verksexemplaren uppställs inte. Den föreslagna avtalslicensen omfattar således, liksom nuvarande bestämmelse, fotografering av boksidor och liknande samt framställning av talböcker och taltidningar. Dessutom skall licensen täcka exempelvis "oplaesning av vaarker i tegnesprog på videogrammer for dave og tunghore" samt "indatering" av verk i databaser till bruk för exempelvis synhandikappade. Vidare öppnar licensen möjlighet för kopiering av sådana TV-utsänd— ningar som har särskild textning för hörselhandikappade och för distribution av upptagningar av radioutsändningar till läs- handikappade. Avtalslicensen skall också täcka utnyttjande av dansk film och TV—utsändningar i bearbetad form, dvs. försedda med teckenspråk eller annan text, till förmån för döva.

Genom kravet att avtal som utlöser licensen endast skall kunna ingås av "statlige eller kommunale institutioner eller andre sociale eller almaennyttige institutioner", kommer exemplarfram— ställningsrätten att begränsas något i jämförelse med gällande rätt, eftersom det i 18 5 andra stycket endast ställs krav på att framställningen inte sker i förvärvssyf te. Begränsningen anser utredningen nödvändig med hänsyn till bestämmelserna i Bern— konventionen, eftersom det knappast kan anses förenligt med konventionen med ett systematiskt och organiserat utnyttjande på ett så omfattande område som det annars skulle bli fråga om. Begränsningengälleremellertidendastmyndigheternaskompetens att ingå avtal med den särskilda verkan som en avtalslicens har för utomstående rättighetshavare och bestämma användnings— området för framställda exemplar. Det kommer således att stå institutionerna fritt att överlåta den tekniska framställningen till andra, även kommersiella förlag eller liknande företagare.

Även med de begränsningar som utredningen föreslagit i fråga om avtalslicensen talar enligt utredningen konventionsskäl också för att exemplarframställningsrätten begränsas till grupper som har "saarlige og uopfyldte behov". Sådana behov har "blinde, svagt— seende, dove, talelidene, ordblinde og lasehandicappede", dvs. samma grupper som omfattas av nuvarande reglering, men också "andre, som på grund af saerlige f ysiske eller "psykiske f orhold er ude af stand til at tilegne sig vzerkerne på saedvanlig måde". Genom sistnämnda begränsning klargörs exempelvis att barn i f örskoleåldern inte omfattas av regleringen. Med orden "ude af stand" avses att användarna antingen helt enkelt inte förmår att tillägna sig verket i dess ursprungliga form eller endast kan göra detta efter en orimlig insats.

En ledamot av utredningen säger sig kunna förorda avtalslicens- lösningen endast under förutsättning att den kombineras med bestämmelser som ger parterna möjlighet att få frågan om ersättning och andra villkor för utnyttjandet fastställt genom tvångsskiljedom. Några andra ledamöter uttalar i samband härmed att deras stöd för avtalslicensen är subsidiärt och att de i princip anser det att den upphovsrättsliga ensamrätten är tillräcklig på detta område.

Den norska upphovsrättsutredningen

I sitt slutbetänkande NOU 1988222, Endringer i åndsverkloven m.v. konstaterar den norska upphovsrättsutredningen (s. 33) att bruket av databaser kommer att medföra att bestämmelserna i 17 & NoURL kommer att användas i ökad utsträckning. Detta gäller såväl regeln om framställning av blindskrift i första stycket som reglerna om upptagning i andra stycket. Några förslag läggs dock inte fram. Däremot menar utredningen att man under det pågående revisionsarbetet får överväga om reglerna, såsom rättighetshavarorganisationerna påstår, får oönskade effekter på den reguljära marknaden. Utredningen anser att man generellt under revisionsarbetet måste ta hänsyn särskilt till den tekniska utvecklingen så att reglerna utformas så att "funk- sjonshemmete" i största möjliga utsträckning får likvärdig tillgång till verk, både praktiskt och ekonomiskt.

8.4 Situationen i vissa andra länder

I Storbritannien innehåller den nya lagen Copyright, Designs and Patent Bill 1988, liksom den tidigare upphovsrättslagen från 1956, inte några särskilda bestämmelser till f örmån för synskadade eller andra läshandikappade.

Inte heller i Frankrike innehåller upphovsrättslagen från 1957 några särskilda bestämmelser till förmån för synskadade eller andra läshandikappade.

I Spanien finns i den nya upphovsrättslagen från 1987 en särskild bestämmelse innehållande inskränkningar i upphovs— mannens ensamrätt till förmån för synskadade. Enligt artikel 31 är det tillåtet att framställa exemplar för f ramställarens privata bruk ("uso p'rivado") under förutsättning att exemplaret f ram— ställts i blindskrift eller medelst något annat särskilt framställ— ningssätt och exemplaren inte används på något vinstgivande sätt.

I USA innehåller upphovsrättslagen från 1976 bestämmelser i section 107 om att "fair use" av ett verk inte innebär intrång i upphovsrätten. Principen om "fair use" har sin grund i tidigare rättspraxis. Under uttrycket "fair use" faller kritiska kommentarer, nyhetsrapportering, undervisning, forskning och liknande. Fyra faktorer skall beaktas vid bedömningen av om ett utnyttjande är tillåtet, nämligen

- brukets syfte och art, innefattande sådana omständigheter som om bruket är kommersiellt eller tillgodoser under- visningsändamål utan förvärvssyfte,

- verkets art, omfattningen och betydelsen av den del av verket som används i förhållande till det skyddade verket i dess helhet, och

- vilken inverkan bruket kan ha på den potentiella marknaden när det gäller värdet.

Den rätt som föreskriften ger gäller såväl fotokopiering som inspelning av ljud- och videoupptagningar.

I samband med lagens tillkomst uttalades att blindskrift utgjorde ett "special instance illustrating the application of the fair use doctine [as it] pertains to the making of copies or phonorecords of works in the special forms needed for the use of blind

persons". Sådana kopior framställs normalt med rättighets— havarnas tillstånd vid en speciell avdelning i Library of Congress och sprids därifrån till olika bibliotek.

Om en enskild person gratis framställer ett exemplar av ett verk åt en blind person synes förfarandet kunna bedömas som "fair use". Däremot krävs det tillstånd av upphovsmannen om fler exemplar skall framställas (William F. Patry, The Fair Use Privilege in Copyright Law, 1985, Washington D.C., s. 377)

1 Västtyskland innehåller upphovsrättslagen från 1965 inte några särskilda inskränkningsbestämmelser till förmån för utgivning av blindskrift eller talböcker.

I enlighet med en rekommendation av den tyska bokför- läggareföreningen är det dock vanligt att förläggarna, som normalt förvärvat upphovsrätten, beviljar punktskrift— och talboksframställarna rätt att utan särskild licens få framställa exemplar i blindskrift och som talbok. Talböcker får framställas genom inläsning av böcker och genom inspelning av radioprogram. Rättighetshavarorganisationerna GEMA och GVL samt musik— f örläggarf öreningen har accepterat rekommendationen. Regler för sådan framställning har fastställts av framställarna (Schricker,

Urheberrecht, Kommentar, Munchen 1987, Vor 55 45 ff., Radnr 5).

8.5 Bernkonventionen

Bernkonventionen innehåller inte några uttryckliga bestämmelser i ämnet. Med hänsyn till att upphovsmännen i artikel 9(1) tillerkänts en principiell ensamrätt till exemplarframställning får utrymmet för inskränkningar i ensamrätten bedömas enligt artikel 9(2). Enligt den bestämmelsen får unionsländerna i vissa särskilda fall tillåta mångfaldigande om det inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och inte heller oskäligt inkräktar på upphovsmannens legitima intressen.

8.6. Faktiska förhållanden i Sverigez—

8.6.1. Definitioner

Med talbok avses i allmänhet en bok som framställts som

fonogram enligt 18 å andra stycket URL och därtill hörande tillämpningsförordning.

Med talfonogram (talkassetter och talskivor) avses normalt fonogram med inspelat tal och som framställs och ges ut med upphovsmannens tillstånd. Det kan anmärkas att om sådana fonogram kommer ut i handeln får, enligt tillämpningsföre— skrifterna, talbok inte längre framställas med stöd av 18 å andra stycket. En mer vardaglig benämning på denna kategori av fonogram är kassettböcker.

8.6.2. Talboksförsörjningen Produktion

Som tidigare nämnts får talböcker framställas endast vid ett fåtal bibliotek och organisationer.

Under budgetåret 1988/89 framställdes i Sverige ca 2 800 talbokstitlar för allmänt biblioteksbruk. Detta motsvarar nästan 30 procent av den totala utgivningen av nya tryckta böcker i Sverige.

TPB, som är den dominerande producenten av talböcker i landet, producerade budgetåret 1988/89 2 295 titlar per år, inkl. studie— litteratur. Den näst största producenten, Btj, producerade 393 titlar. Övriga producenter t.ex. SRF Tal & Punkt AB/Lyss AB, framställde sammanlagt 126 titlar.

Under 1989/90 införlivade TPB sammanlagt 3 182 titlar i sitt bestånd för utlåning. Detta innebar i förhållande till 1988/89 en ökning med nästan 100 titlar.

2 Uppgifterna i detta avsnitt är huvudsakligen hämtade från Talboks- och punktskriftsbibliotekets anslagsfram- ställning för budgetåren 1990/91 1991/92.

Det finns en särskild produktion av talböcker för lässvaga grupper, främst utvecklingsstörda. Dessa böcker ingår i serien Lättläst för vuxna (LL—böcker). Utgivningen sker numera med stöd från Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation (tidigare skolöverstyrelsen). TPB låter läsa in i stort sett alla LL-böcker som talböcker.

s.k. specialinläsningar är talböcker som innehåller något extra inslag förutom att de har lästs in långsamt och tydligt. TPB låter läsa in vissa LL-böcker och andra böcker som specialinläsningar. 1988/89 lästes 11 titlar in som specialinläsningar.

Alla TPst LL—inläsningar och specialinläsningar säljs via Btj och Krelib.

Under budgetåret 1988/89 producerade TPB 14 talböcker med två eller tre inläsningshastigheter avsedda framförallt för barn med läs— och skrivsvårigheter. Sådana talböcker var avsedda att användas tillsammans med tryckta böcker.

TPB undersöker vilka talböcker som kan rekommenderas till afatiker. Ett litet antal talböcker har framställas speciellt för bruk av afatiker.

Bibliotekstjänst AB (Bt j) har erbjudit sammanlagt 826 titlar, varav 393 egenproducerade. SRF Tal & Punkt/Lyss AB har läst in och erbjudit 126 egna titlar samt 458 titlar ur TPst nyproduktion till försäljning.

TPst samlade talboksbestånd uppgick den 1 juli 1989 till drygt 215 000 exemplar fördelade på närmare 31 000 titlar.

Utlåning

Under budgetåret 1988/89 uppgick utlåningen av talböcker till nästan 188 000 lån. Detta innebar en ökning med över 2 000 lån jämfört med närmast föregående budgetperiod.

Av lånen utgjorde drygt 92 procent enstaka fjärrlån (dvs. böcker beställda för enskilda låntagares räkning) och depositioner av ett större antal böcker till bibliotek eller andra institutioner. Direktutlåningentillenskildatalbokslåntagareupphördenämligen fr.o.m. den 1 januari 1986. Numera utgörs TPst låntagare av

bibliotek (613 st), sjukhus, servicehus och liknande (315 st), skolor m.fl. (288 st) samt enskilda låntagare utomlands (271 st).

Den helt övervägande delen av talboksutlåningen sker via Folk— ochlänsbiblioteken.Talboksutlåningenvidfolkbibliotekenuppgår uppskattningsvis till omkring 1,6 milj. lån.

Under 1987 lånades varje talboksexemplar ut i genomsnitt 3,0 gånger, vilket kan jämföras med motsvarande tal för tryckt bok som var 1,6 gånger.

8.6.3. Talfonogramförsörjningen

Utgivningen av talfonogram, dvs. vad som i dagligt tal kallas kassettböcker, är för närvarande inte särskilt omfattande. Förlaget Opal började hösten 1984 ge ut s.k. ljudböcker till- sammans med den tryckta boken. T.o.m. sommaren 1989 hade 20 titlar givits ut. Förlaget Rabén & Sjögren har givit ut sammanlagt 15 titlar. SRF Kassettbok AB, som startades 1986 av Synskadades Riksförbund (SRF) för att introducera kassettböcker på den svenska marknaden, hade t.o.m. sommaren 1989 givit ut 140 titlar. För 1990 planerade bolaget att ge ut ca 20 titlar.

8.6.4. Punktskriftsförsörjningen

Det framställs årligen 600-700 titlar i punktskrif t. Utgivningen av punktskriftsböcker sker vid TPB, rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel för synskadade (RPH-SYN), Tomtebodaskolan och SFR. Under budgetåret 1988 / 89 förvärvade TPB sammanlagt 549 titlar i punktskrift, varav 285 var barn- och ungdomsböcker. Beståndet av punktskriftsböcker var sommaren 1989 ca 7 000 titlar (exkl. 700 musikalier), de flesta endast i ett exemplar.

Med undantag för läromedel svarar TPB för den huvudsakliga utlåningen av punktskriftsböcker. Totalt utlånades 1988/89 3 369 titlar fördelade på drygt 12 000 volymer. TPB har ett ansvar för att tillhandahålla punktskriftsböcker för försäljning. Detta sker i samarbete med SRF:s företag SRF Tal & Punkt AB, som svarar för marknadsföring och försäljning.

8.7. Olika synpunkter på lagstiftningen

Hänvisningar till S8-7

  • Prop. 2004/05:110: Avsnitt 8.10.2

8.7.1. KLYS förslag till lagändring

KLYS föreslår att 18 5 andra stycket URL utformas som en avtalslicens. En avtalslicens skulle enligt KLYS ge förbättrade nyttjandemöjligheter och utvidgad avnämarkrets. Kretsen skulle omfatta "blinda och andra allvarligt läshandikappade", dvs. i enlighet med den försöksverksamhet som bedrivs av skolöver- styrelsen. Läshandikapp kan enligt förslaget ha annan orsak än synskada. Möjlighet skulle också skapas för den läshandikappade att behålla sitt talboksexemplar.

Förslaget bygger enligt KLYS på att avtalsslutande part på användarsidan skall vara sådan organisation, institution eller företag som bedriver verksamhet för läshandikappade i organiserade former och i övrigt på ett sätt som kan accepteras av samhället.

8.7.2. Synskadades Riksförbunds synpunkter

I publikationen Taltidningar och upphovsrättsf ägorna, 1982, utgiven av Synskadades Riksförbund tas bl.a. upp frågor som aktualiserats genom utgivningen av taltidningar. Där konstateras att det finns oklarheter när det gäller upphovsrätten till material som förekommer i taltidningar och att ersättningsfrågan är olöst. Med taltidning avses material från dags- eller veckopress som lästs in på band. I dagligt tal används uttrycket "taltidning" både för ersättningstidning och dagstidning på kassett.

Ersättningstidningarnas material redigeras och kortas ner för att anpassas till kassettmediet. Därvid uppkommer problem när det gäller den ideella rätten (3 & URL), citatbetämmelsen (14 5 URL) och bestämmelsen om pressens lånerätt (15 & URL).

Taltidningar lånas numera inte ut. Om prenumerationsavgif t tas ut och om returkasset används är det snarare fråga om uthyrning.

Ersättningsfrågan bör enligt förbundet lösas genom avtal mellan parterna på pressområdet, dvs. tidningsutgivare och journalister.

8.7.3. Tal— och punktskriftsbibliotekets synpunkter

Tal- och punktskriftsbiblioteket (TPB) har framställt vissa önskemål om ändring av gällande lag och tillämpningsf öreskrif ter. Ordet "vanför", som numera sällan används och då i betydelsen rörelsehindrad, måste då lagen skrevs ha haft en vidare betydelse än vad det kommit att få. Enligt lagtexten inbegrips blinda i uttrycket vanföra. Innebörden bör därför enligt TPB vara densamma som i den danska upphovsrättslagen, där uttrycket "invaliditet" används. Med dagens svenska språkbruk motsvaras det av uttrycket "handikapp".

Tillämpningsförordningen bör enligt TPB ändras så att talböcker får utlånas till "varaktigt och tillfälligt handikappade som på grund av lässvårigheter ej kan ta del av litteratur fastställd på konventionell väg samt andra handikappade som har särskilt behov av detta medium".

För att lösa problem med överföring av radioinspelningar till talbok föreslår TPB att biblioteket bör få rätt att framställa talböcker av material som sänts i radio och att Sveriges Radio får rätt att sälja materialet för att användas för utlåning till dem som omfattas av paragrafen.

TBP vill vidare att man undersöker möjligheterna att föreskriva att magnetband för sättning av tryckt skrift skall ställas till TPst förfogande för framställning av punktskrift.

8.7.4. Lagutskottet

Vid riksmötet 1983/84 behandlade lagutskottet (LU 1983/84:15) en motion vari det yrkades att upphovsrättsutredningen skulle få i uppdrag att snarast utreda frågan om handikappades till gång till upphovsrättsligt skyddade verk. Enligt motionären lade URL hinder i vägen för de handikappades tillgång till kulturlivet. Verk som inte givits ut men sänts i radio kunde t.ex. inte spelas in och spridas bland synskadade som talböcker. Inte heller kunde tekniken som gör det möjligt att framställa punktskriftsversion av ett verk som trycks i svartskrift användas. Kommunala tal- tidningar kunde inte heller framställas.

Utskottet konstaterade att någon anpassning av lagstiftningen inte skett, vilket innebar att den nya tekniken i allmänhet kunde utnyttjas endast efter överenskommelse med upphovsmännen.

Sådana överenskommelser hade enligt utskottet i praktiken varit svåra att åstadkomma. Det fanns därför enligt utskottet starka skäl som talade för att bestämmelserna i 18 & URL borde mjukas upp. Utskottet underströk emellertid samtidigt att upphovs- männen har ett berättigat intresse av att får ersättning när deras verk utnyttjas och att den tekniska utvecklingen inneburit att de i dag har svårt att bevaka sina intressen.

Utskottet nämnde också att Tal— och punktskriftsbiblioteket i en skrivelse till upphovsrättutredningen hösten 1983 pekat på vissa problem som den upphovsrättsliga lagstiftningen medför när det gäller handikappades tillgång till litterära verk. I skrivelsen berördes bl.a. några av de problem som motionären tagit upp. Utskottet, som utgick från att utredningen skulle behandla dessa och andra spörsmål som rör handikappades möjligheter att få ta del av upphovsrättsligt skyddat material, ansåg att något initiativ från riksdagens sida med anledning av motionen inte var erforderligt.

8.7.5. Skrivelse från Sveriges dövas riksförbund

Riksförbundet har i skrivelse 1984 till utredningen kortfattat redogjort för den produktion av videoprogram på teckenspråk som riksförbundet sedan 1976 drev vid en studio i Leksand. Kassetterna distribuerades till dövföreningar, specialskolor, studieförbund och enskilda personer.

Riksförbundet, som ansåg att deras produktion inte var att jämföra med vanliga "videofilmer", önskade att ifrågavarande produktion skulle få en exklusiv behandling vad gäller upphovs- rättsliga frågor på samma sätt som TPB har särskilda bestäm- melser vad gäller talböcker.

8.8. Överväganden och förslag

8.8.1. Vissa utgångspunkter

Synskadade och andra grupper med läshandikapp samt de som av annan särskild anledning inte- kan ta del av den normala bok- utgivningen har ett stort behov av särskilda medier avsedda för deras speciella behov. Det övergripande ansvaret för framställning

och distribution av sådana hjälpmedel har det allmänna på samma sätt som när det gäller andra sätt att tillgodose särskilt behövande. Det kan därför från principiella utgångspunkter inte vara rimligt att upphovsmännen som enda grupp i samhället skall i lag tvingas att särskilt bidra till handikappade. I detta hänseende måste nuvarande lagstiftning anses bygga på ett föråldrat synsätt. Det måste vara en samhällelig uppgift att stödja de grupper av befolkningen som har särskilda behov. Det allmänna bör således, på samma sätt som sker på andra områden, ansvara för att hjälpmedel ställs till de läshandikappades förfogande och detta bör i princip ske på de för marknaden gällande villkoren.

Det sagda innebär att man från upphovsrättslig synpunkt i första hand bör undersöka om inte de ifrågavarande ändamålen kan uppnås genom avtal mellan de berörda parterna i stället för genom lagregler som innebär långtgående inskränkningar i upphovsmännens rättigheter. En sådan utgångspunkt överensstämmer med de grundläggande principer som uppbär den upphovsrättsliga lagstiftningen i såväl Sverige som i de-flesta andra länder.

I den mån förhållandena på området är sådana att det får anses oundgängligen påkallat att för de ifrågavarande ändamålen göra ingrepp i upphovsmännens grundläggande rättigheter bör utgångspunkten vara att i första hand undersöka om inte den för rättighetshavarna minst ingripande formen av reglering, dvs. en avtalslicensbestämmelse, är tillräcklig för att tillgodose de allmänna intressena.

Först om en avtalslicenslösning framstår som praktiskt olämplig från administrativ eller ekonomisk synpunkt bör andra, mer långtgående inskränkningar i upphovsrätten övervägas.

En särskild fråga är om en reglering för att tillgodose de if råga— varande gruppernas speciella behov även i fortsättningen skall begränsas till "utgivna" verk eller utvidgas till att omfatta också "offentliggjorda" verk.

Den nuvarande begränsningen till enbart utgivna verk tillgodoser en framställning av särskilda exemplar som knappast kan anses komma i konflikt med den normala utnyttjandet verken. Detta är t.ex. uppenbart beträffande framställningen och utnyttjandet av litterära verk i blindskrift. Om man däremot skulle generellt utvidga paragrafens tillämpningsområde till att omfatta även offentliggjorda verk, t.ex. verk som utsänds i radio eller TV, blir

däremot risken uppenbar att framställda exemplar skulle kunna komma att användas på ett sätt som inkräktar på verkets normala utnyttjande, eftersom exemplaren då kan utnyttjas även av andra än dem som ingår i den särskilda målgruppen.

[ den mån det finns ett särskilt intresse av en exemplarfram- ställning av offentliggjorda verk bör denna tillgodoses genom att man på sedvanligt sätt utnyttjar möjligheten att ingå avtal med de parter som finns på marknaden. Parterna har i en avtals— situation stora möjligheter att beakta de olika omständigheter som gör sig gällande i de enskilda typfallen. Det saknas därför anledning att utvidga tillämpningsområdet till att omfatta även offentliggjorda verk. Inte heller finns det tillräckligt starka skäl att låta regleringen omfatta andra verkstyper än de som inne— fattas i gällande reglering.

8.8.2. Punktskrift

Det resonemang som förs i föregående avsnitt leder till att det från principiella utgångspunkter kan ifrågasättas om upphovs— männen skall genom lag tvingas bidra till de i och för sig beaktansvärda ändamål som nuvarande reglering syftar att tillgodose. När det gäller framställning och spridning av exemplar i blindskrift föreligger det emellertid vissa speciella omständigheter. Användarkretsen är mycket begränsad och lätt att avgränsa. Endast blinda kan normalt tillgodogöra sig de framställda exemplaren. Vidare uppgår den årliga utgivningen av punktskriftsböcker till omkring 550 titlar, de flesta — såvitt kunnat utrönas endast i ett exemplar; ett förhållande som får anses som marginellt jämfört med den normala, sammanlagda produktionen av tryckta alster. Därtill kommer att det inte finns någon beaktansvärd risk att det framställs piratupplagor eller liknande, eftersom f ramställningskostnaden för ett exemplar är avsevärd. Det är därför av praktiska och ekonomiska skäl inte vara rimligt att administrera en avtalsordning för en utgivning av så ringa storlek. Med hänsyn härtill saknas anledning att överväga någon ändring i fråga om 18 & första stycket URL.

I detta sammanhang skall även beröras en fråga som TPB önskat få behandlad. Det gäller möjligheten att föreskriva att magnetband för sättning av tryckta skrifter i förekommande fall skall ställas till bibliotekets förfogande för framställning av punktskrift, allt givetvis mot ersättning för den merkostnad som uppkommer genom att bandet hålls tillgängligt.

Bakgrunden till TPst förfrågan är att man numera kan framställa en punktskriftsversion av en bok samtidigt med svartskriften. TPB pekar på att 18 5 första stycket bara gäller utgivna verk och konstaterar att bestämmelsen inte omfattar medier som sättremsor eller magnetband. En ytterligare omständighet som enligt TPB gör det svårare att förvärva magnetband eller motsvarande för framställning av punktskrifter är att reglering saknas när det gäller äganderätten till dessa och att det inte finns några bestämmelser om lagring av sättband eller dylikt liknande de regler som gäller för tryckta böcker, den s.k. plikt- leveransen.

Vad gäller den första frågan som TPB tar upp torde det inte kunna komma ifråga att utvidga bestämmelsens tillämpnings— område genom att ta bort kravet på att verket skall vara utgivet. Det är en grundläggande princip i den upphovsrättsliga lagstift— ningen att upphovsmannen skall ha rätt att bestämma när och på vilket sätt hans verk skall ges ut eller på annat sätt göras tillgängligt för allmänheten. Därtill kommer att frågan om tillhandahållande av den outgivna förlagan under alla förhållanden måste regleras genom avtal.

Den andra frågan som TPB aktualiserar i detta sammanhang ligger inte inom ramen för det uppdrag utredningen har, eftersom den inte rör en upphovsrättslig frågeställning. Generellt synes emellertid lämpligt att TPB söker lösa problemet med att få tillgång till magnetband, disketter eller liknande genom avtal mellan berörda parter.

8.8.3. Talböcker

Gällande reglering av framställningen av talböcker har ifrågasatts från olika utgångspunkter. Det har således gjorts gällande att den nuvarande avgränsningen av de personer som är berättigade att låna talböcker bygger på ålderdomlig terminologi och att den är för begränsad. Vidare har det framställts önskemål om att talböcker skall kunna framställas även av andra litterära och musikaliska verk än utgivna sådana verk, bl.a. outgivna verk som ingår i radioutsändning. Rättighetshavarna har genom KLYS förordat en avtalslicenslösning, vilket skulle möjliggöra för- bättrade nyttjandemöjligheter och utvidgad avnämarkrets.

Även när det gäller framställning av talböcker bör utgångpunkten för en reglering vara att man undersöker i vad mån användarnas

intressen kan tillgodoses genom avtal. Avtalet mellan författar- förbundet och skolöverstyrelsen om rätt att framställa talböcker för utlån till afasisjuka, ordblinda, psykiskt utvecklingsstörda, långtidssjuka och konvalescenter, visar att den rättighetsklarering som måste till kan ske genom avtal. Det saknas anledning att tro att motsvarande inte skulle gälla i fråga om det område som i dag regleras av 18 å andra stycket. Från principiella utgångs— punkter bör därför försörjningen av talböcker inte utan vägande skäl regleras genom en totalinskränkning i upphovsmännens rättigheter.

Argumentet att en ensamrättskonstruktion skulle kunna leda till att enskilda rättighetshavare skulle komma att kräva att deras verk inte skall omfattas av ifrågavarande utnyttjande kan inte rimligtvis få leda till att man tillgriper en totalinskränkning. Det är osannolikt att en författare utan starka skäl skulle vägra medverka. Under alla förhållanden kan man inte använda argument av denna undantagskaraktär för att motivera en reglering av talboksförsörjningen, särskilt som denna blir av en sådan påtaglig omfattning i varje fall om avnämarkretsen utvidgas - och sker under förhållanden som i det närmaste kan karaktäriseras som förlagsmässiga.

Av liknande undantagskaraktär är argumentet att ett avtalslöst tillstånd skulle innebära ett allvarligt hot mot användarnas huvudsakliga källa till tillgång till litterära verk. Mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter på det avtalsreglerade området måste risken för långvarigare konflikter på området bedömas som ytterst ringa.

Det finns därför skäl att undersöka i vad mån de ändamål som nuvarande ordning tillgodoser kan uppnås genom ett system som bygger på avtal. På rättighetshavarsidan finns representativa organisationer för de upphovsmän som kommer i fråga i detta sammanhang. Som motparter bör de myndigheter och organisationer som i dag har ansvaret för talboksförsörjningen kunna uppträda. Med hänsyn till det samhällsintresse som finns i fråga om talboksförsörjningen har man anledning utgå från att staten, liksom för närvarande, skall ekonomiskt ansvara för denna.

Principiella skäl talar således för att en exemplarframställning och distribution avseende verk av den omfattning det här kommer att bli fråga om bör ske genom avtal mellan berörda parter. Praktiska skäl talar emellertid för att de myndigheter och

organisationer som ansvarar för talboksförsörjningen i möjligaste mån befrias från långvariga och kostsamma efterforskningar beträffande upphovsmän som inte är med i organisationerna, de må vara svenska eller utländska. Med en avtalslicenslösning skulle de undvika dessa olägenheter och samtidigt uppnå den erforder- liga rättighetstäckningen.

En avtalslicenslösning skulle också innebära en möjlighet att utvidga användargruppen till att omfatta även dem som för närvarande tillgodoses genom avtalet mellan författarförbundet och skolöverstyrelsen. Det torde nämligen inte kunna komma ifråga att utsträcka gällande bestämmelse till att inkludera en så relativt omfattande framställning och distribution av talböcker som det skulle bli fråga om och som dessutom skulle ske i förlagsmässiga former. Upphovsmännen måste erhålla en rätt till ersättning för ett sådant utnyttjande samt möjlighet att kontrol— lera formerna för framställningen. Att de bör ha i varje fall en rätt till ersättning insåg man redan vid lagens tillkomst. Med den omfattning som talboksförsörjningen numera har kan en reglering som inte ger upphovsmännen en rätt till ersättning knappast anses motsvara de krav som Bernkonventionen uppställer, eftersom den måste anses innebära ett oskäligt intrång i deras berättigade intressen.

Sammanfattningsvis förordas att talboksförsörjningen i fort— sättningen regleras genom en ordning som grundar sig på kollektiva avtal och som kompletteras med en avtalslicens- bestämmelse.

När det gäller att fastställa avtalslicensens tillämpningsområde kan konstateras att gällande bestämmelsen i 18 5 andra stycket gäller till förmån för "blinda och andra svårt vanföra". Uttrycket "andra svårt vanf öra" berördes inte närmare i lagens förarbeten, men av lagutskottets uttalande (se ovan, avsnitt 8.2.2) får anses framgå att man avsåg dem som på grund av rörelsehinder inte kan hantera en vanlig bok, t.ex. rörelsehindrade, konvalescenter eller långtidssjuka. Sedan länge har det stått helt klart att även andra grupper med läshandikapp har ett intresse av tillgång till talböcker, såsom af asis juka, ordblinda samt psykiskt utvecklings- störda. Deras behov har hittills tillgodosetts genom avtal mellan Sveriges författarförbund och skolöverstyrelsen.

Den föreslagna avtalslicensen bör omfatta såväl de grupper som omfattas av gällande lagbestämmelse som de som omfattas av nyssnämnda avtal. Någon anledning att därutöver innefatta även

andra grupper finns inte. En så omfattande exemplarframställning som det här blir fråga om bör i enlighet med Bernkonventionens synsätt begränsas till en avgränsad grupp med särskilt uttalade behov.

Avtalslicensbestämmelsen bör ge rätt att framställa litterärt verk för utlåning till blinda och andra läshandikappade. Uttrycket "andra läshandikappade" bör i detta sammanhang innefatta dem som på grund av andra fysiska samt särskilda psykiska orsaker inte kan ta del av verksexemplar som kommit ut i handeln, dvs. alla grupper som redan omfattas av den talboksförsörjning som i dag sker med stöd antingen 18 å andra stycket eller avtal mellan f örf attarf örbundet och SÖ resp. f olkbildningsf örbundet. Däremot skall bestämmelsen naturligtvis inte omfatta barn i f örskoleåldern och inte heller invandrare. En utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde till att omfatta även dessa grupper kan inte komma ifråga, eftersom regleringen då riskerar att i varje fall inkräkta på upphovsmännens legitima intressen och därigenom också skulle strida mot Bernkonventionen. Den oklarhet som ligger uttrycket "andra läshandikappade" torde inte behöva vålla några besvär, eftersom tolkningen av uttrycket i första hand kommer att vara en fråga för endast ett begränsat antal talboks- f ramställare för vilka den avsedda innebörden torde stå klar. Inte heller för de bibliotek som kommer att svara för utlåningen bör uttrycket såsom det definierats leda till några svårigheter.

Berättigade att sluta avtal om framställning och utlåning av verk enligt licensen bör vara "bibliotek eller annan som bedriver utlåning i organiserade former". Detta innebär att det inte, som enligt gällande reglering, uppställs något krav på att den berättigade måste ha bedömts som lämplig av regeringen. Upphovsmännens organisationer bör kunna anförtros uppgiften att i det enskilda fallet bedöma vilka som uppfyller tillräckliga krav på organisatorisk stadga, ekonomiska resurser etc. för att kunna som sluta avtal med licensverkan gentemot utomstående. Den nu diskuterade begränsningen avser möjligheten att uppträda som part. Ingenting hindrar emellertid att den som ingått avtal med upphovsmannaorganisationerna i sin tur överlåter den tekniska framställningen av talböckerna till annan.

Den föreslagna avtalslicensen bör givetvis inte ges ett mera omfattande tillämpningsområde än vad som erfordras för att uppnå syftet med regleringen, dvs. tillhandahålla talboksexemplar till dem som inte kan ta del av vanliga bokexemplar. Det kan dock inte komma ifråga att utvidga licensen så att den omfattar

även försäljning. Ett så omfattande utnyttjande skulle lätt kunna komma i konflikt med den "normala" kassettboksmarknaden. Utgångspunkten bör därför vara att licensen i princip endast skall omfatta framställning av exemplar av litterära verk och utlåning av de framställda exemplaren. Det bör emellertid vara möjligt för låntagarna att, om det befinnes lämpligt, få behålla det lånade exemplaret, dvs. att få exemplaret som gåva. En förut— sättning härför måste dock vara att det inte utgår någon särskild ersättning för exemplaret i vilken form det vara må. Avtals— licensen bör således omfatta inte bara framställning av exemplar för utlåning till blinda och andra läshandikappade utan också att framställt exemplar skall vederlagsf ritt få överlåtas till de ifrågavarande personerna.

En avtalslicensbestämmelse som innehåller de föreslagna begränsningarna i fråga om utnyttjande är enligt vår mening förenlig med Bernkonventionens reglering.

8.8.4 Radio- och kassettidningar

År 1982 fick taltidningskommittén i uppdrag att fördela bidrag till stöd för utgivningen av radio-och kassettidningar samt bedriva det ytterligare utrednings— och utvecklingsarbete rörande stöd till taltidningar som erfordrades. I juni 1987 lade kommittén fram sitt slutbetänkande (Ds U l987:6) Radio- och Kassettidningar— slutsatser och rekommendationer. Ef ter sedvanlig remiss- behandling redovisades regeringens överväganden i frågan i en proposition (prop. 1987/88:145). Beträffande de upphovsrättsliga frågorna i samband med utnyttjande av tidningsmaterial i radio- och kassettidningar uttalade föredragande statsrådet bl.a. följande (5. 32 f.):

"Under utvecklingsarbetet med radio- och kassettidningar har tidningsmaterial kunnat utnyttjas i talutgåvor utan särskild ersättning enligt avtal mellan Tidningarnas arbetsgivare- förening och Svenska journalistförbundet. Förutsättningar finns för att frågan även i fortsättningen kan lösas genom en överenskommelse mellan berörda parter. Härigenom kan enligt min mening de upphovsrättsliga aspekterna på utgivningen av radio- och kassettidningar lösas på ett ändamålsenligt sätt.

Jag anser att även upphovsrättsliga frågor i samband med

överföring enligt den s.k. RATS-metoden3 bör tacklas på motsvarande sätt. Enligt min mening finns det i dagsläget därför ingen anledning till särskilda åtgärder i dessa avseenden.

Vad beträffar innehållet i läns- och kommunaltidningar gäller för närvarande att rätten att återge tidningsmaterial ofta bygger på överenskommelser på lokal nivå. Olika tidningar tillåter att deras material på lämpligt sätt används för synskadeinformation i sådan form. Så länge ett sådant samförstånd är medvetet och ömsesidigt och underlättar för kommuner och landsting att förbättra synskadades informationssituation finner jag det mindre befogat att ta upp upphovsrättsfrågan till särskild behandling."

Statsrådet förmodade i likhet med kommittén att läns- och kommunaltidningarna, allteftersom verksamheten med talutgåvor av dagstidningar byggs ut, kunde komma att ges en delvis annan inriktning och t.ex. ägna mer utrymme åt sådan information som inte erbjuds på annat sätt, t.ex. genom radio— och kasset- tidningar. Med en sådan utveckling kunde enligt statSrådet dagstidningsmaterialet i taltidningar förväntas minska och i stället ersättas med annan, riktad synskadeinformation. Han fortsatte (s. 33):

"I rådande läge, innan utvecklingstendenserna med bl.a. RATS- metoden tillämpning och läns- och kommunaltidningarnas framtida inriktning klarnar, är jag inte beredd att förorda en samlad prövning av de upphovsrättsfrågor som hänger samman med utnyttjande av tryckt information i olika former för synskadade. I min bedömning i detta avseende tar jag särskild hänsyn till att hittills uppkomna upphovsrättsfrågor kunnat lösas genom avtal mellan berörda parter, vilket jag som nämnts betraktar som den i sammanhanget naturliga modellen."

3 RATS—metoden innebär att tidningar överförs genom radiodistribution. Redigering eller inläsning f örekommerinte utan hela tidningens innehåll överförs i princip från tidningsföretagets sätteridator till en speciell mottagar- utrustning hos abonnenten. Utrustningen är försedd med en särskild mottagare för syntetiskt tal.

Mot bakgrund av denna bedömning och då några väsentliga förändringar inte ägt rum beträffande beslutsunderlaget saknas enligt vår bedömning för närvarande anledning att ta upp berörda frågor till övervägande.

9 TEXT I KONSERTPROGRAM

9.1 Inledning

I svensk upphovsrättslig lagstiftning har det sedan gammalt funnits bestämmelser som givit tonsättare rätt att för kompositionsändamål utnyttja dikter och delar av dikter. URL innehöll tidigare en sådan bestämmelse i 19 5 första stycket URL. Enligt den bestämmelsen fick mindre dikt eller del av dikt som blivit tonsatt återges i noter och framföras offentligt som text till det musikaliska verket, om inte förbud mot sådant utnyttjande utsatts vid utgivandet. Upphovsmannen hade dock rätt till ersättning för utnyttjandet. Bestämmelsen utgick ur lagen 1973, bl.a. av det skälet att den inte ansågs som förenlig med Bernkonventionen. Däremot kvarstår i 19 & URL bestäm- melsen om att i de fall då ett musikaliskt verk framförs med text får till bruk för åhörarna texten återges i konsertprogram eller dylikt.

KLYS har ifrågasatt om inte också den bestämmelsen kan utgå ur lagen. I det följande lämnas därför en kortfattad redogörelse för situationen i Sverige och de övriga nordiska länderna liksom för den konventionsrättsliga regleringen. Vidare redogörs för KLYS förslag till lagändring och frågans tidigare behandling. Slutligen redovisas våra överväganden och förslag.

9.2 Gällande rätt

Om ett musikaliskt verk framförs med text, får enligt 19 & URL texten återges i konsertprogram eller dylikt till bruk för åhörarna. Ordet "konsertprogram" avser enligt auktorrätts— kommittén (SOU 1956:25 s. 227 f.) i första hand program som en arrangör av en konsert låter framställa till bruk för åhörarna och som inte innehåller andra uppgifter och artiklar än de som har samband med konserten. Även program för en hel serie konserter av en viss solist eller kör omfattas emellertid av uttrycket. Orden "eller dylikt" avser att täcka sådana fall där text utdelas i samband med att sång utförs vid kyrkliga ceremonier. Utanför bestämmelsens tillämpningsområde faller däremot återgivning i

tidning eller tidskrift. Någon ersättning för utnyttjandet utgår inte och stadgandet innebär alltså en totalinskränkning i författarens ensamrätt till exemplarframställning.

9.3 Situationen i vissa andra länder

Iden danska lagen (19 5) finns en motsvarande bestämmelse, som emellertid dessutom innehåller en föreskrift om att författaren har rätt till ersättning om det framställs fler än 300 exemplar av programmet. Den finländska lagen (19 5) har en bestämmelse som ordagrant stämmer överens med den svenska. Den norska lagen innehöll före 1960 års lagreform ett motsvarande stadgande.

Den danska upphovsrättsutredningen har föreslagit att 19 & utgår ur lagen.

Den västtyska lagen innehöll tidigare ett stadgande motsvarande det svenska. Det utgick emellertid ur lagen år 1965.

9.4 Bernkonventionen

Bernkonventionen innehåller inte någon bestämmelse som uttryckligen behandlar det ifrågavarande utnyttjandet. Detta regleras i stället av de generella bestämmelserna i artikel 9(1) om upphovsmannens rätt att bestämma över mångfaldigandet av sitt verk och bestämmelserna i artikel 9(2) om att det står unions— länderna fritt att i vissa särskilda fall göra inskränkningar i den rätten om mångfaldigandet inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och ej heller oskäligt inkräktar på upphovsmannens legitima intressen.

9.5 KLYS förslag till lagändring

KLYS föreslår att bestämmelsen utgår ur lagen och hänvisar därvid bl.a. till att så skett i såväl Norge som Västtyskland. Enligt KLYS angavs i Norge bland argumenten mot inskränk— ningen att varken TONO (STIM:s norska motsvarighet) eller Norges Kunstnerråd (KLYS motsvarighet) ville behålla regeln och att en grupp upphovsmän inte borde ges en särställning - som

den inte önskade i förhållande till en annan upphovs— mannagrupp. KLYS framhåller slutligen att företrädare för tonsättarna inte haft något att erinra mot förslaget att bestämmelsen utgår.

9.6 Frågans tidigare behandling

I departementspromemorian 1970 (Stencil Ju 197021 5. 54) föreslogs att det då gällande första stycket i 19 5 URL, vilket innehöll en tvångslicensbestämmelse för återgivning av vissa dikter som text till musikaliska verk, skulle utgå ur lagen. Andra stycket, som motsvarar nuvarande bestämmelse, kunde enligt utredningen emellertid stödjas på artikel 9(2) i den lydelse som fanns i Paristexten och borde kvarstå.

Departementschefen uttalade i propositionen (prop. l973:15 s. 87) om vissa ändringar i upphovsrättslagen m.m. i anledning av tillträdet till den nya texten av Bernkonventionen bl.a. att bestämmelsen i dåvarande första stycket enligt hans mening knappast var förenlig med konventionens artikel 9(1) om upphovsmannens rätt att bestämma över mångfaldigandet av sitt verk. För en del dikter kunde nämligen den användning som åsyftats i bestämmelsen vara det normala. Han delade dock den i promemorian uttalade meningen att andra stycket kunde kvarstå.

9.7 Överväganden och förslag

Bestämmelsen går tillbaka på bestämmelserna i 1919 års lag om rätt till litterära och musikaliska verk. Enligt den lagen var det generellt tillåtet att för bruk i konsertprogram mångfaldiga tonsatta dikter (11 5 första stycket 2). Den bestämmelsen borde enligt auktorrättskommittén (SOU l956:25 s. 227) ses mot bakgrund att själva framförandet av dikten alltid var fritt då dikter framfördes såsom text till musikaliska kompositioner vid sångframträdanden och andra tillfällen. Kommittén ansåg att mot— svarande borde gälla även med dess förslag. Att texten tillhandahölls åhörarna var enligt kommittén ett led i själva framförandet. Hade arrangören fått tillstånd att framföra dikten eller var sådant framförande tillåtet på grund av första stycket eller annat stadgande borde han även vara berättigad att mångfaldiga texten för nu angivna ändamål.

Dåvarande första stycket om återgivande av dikter utgick ur lagen 1973 sedan man bl.a. konstaterat att bestämmelsen inte var förenlig med Bernkonventionens artikel 9. Man kan mot den bakgrunden fråga sig om det numera finns tillräckligt starka skäl för att behålla bestämmelsen i 19 å.

Syftet med bestämmelsen är att praktiskt tillgodose arrangörernas intressen. Bestämmelsen kan likväl ifrågasättas från principiell synpunkt. Det hör nämligen till undantagen i upphovsrättslig lagstiftning att en grupp upphovsmän ges särställning i för- hållande till en annan upphovsmannagrupp. Från praktisk syn- punkt bör det normalt inte heller vålla den som vill använda en text på angivet sätt några större besvär att få kontakt med rättighetshavarna för att inhämta tillstånd. Rättighetshavarna är vanligtvis angivna på de tryckta alster som förekommer inom musikbranchen. Det bör också beaktas att tillstånd till fram- förandet normalt måste inhämtas i de fall som det här är fråga om. Tillstånd till offentligt framförande ges av STIM, som emellertid inte innehar exemplarframställningsrätten. Organisationen kan dock i många fall kunna hjälpa till med att få tag på rättighetsinnehavaren. Med normal planering bör i de flesta fall tidsbrist inte kunna åberopas som argument för bestämmelsens bibehållande. Anförda skäl talar för att bestäm- melsen utgår ur lagen.

10. OFFENTLIGA FRAMFÖRANDEN

10.1. Inledning

URL ger upphovsmannen en principiell ensamrätt att göra verket tillgängligt för allmänheten. Verket görs tillgängligt för allmän— heten bl.a. när det framförs offentligt. Ett framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets anses enligt URL lika med offentligt framförande.

Ensamrätten till offentligt framförande har kritiserats i vissa av— seenden. Sålunda har det ifrågasatts om ensamrätten till offentligt framförande bör omfatta även f ramf öranden av musik vid lands— tingets vårdinrättningar. Vidare har några organisationer som representerar näringsidkare hemställt om en översyn av lagen för att från ensamrätten till offentligt framförande undanta sådant framförande av skyddade verk som sker i samband med demonstration av radio— och TV—apparater, bandspelare etc.

I 20 & URL görs vissa inskränkningar i ensamrätten till offentligt framförande till förmån för såväl vissa religiösa som andra särskilda intressen. Dessa inskränkningar har KLYS ifrågasatt från olika utgångspunkter.

I detta kapitel behandlas frågan om en översyn av URL:s bestäm— melser i nu berörda hänseenden. Inledningsvis lämnas därför en kortfattad redogörelse för gällande rätt angående offentligt framförande av skyddade verk och för vissa inskränkningar i denna ensamrätt. Situationen i de övriga nordiska länderna berörs också något. Vidare redovisas några andra utomnordiska länders lagstiftning beträffande dessa frågor, liksom den konventions- mässiga bakgrunden. Därefter redogörs för de olika förslag till lagändringar som förts fram. Slutligen redovisas våra över- väganden och förslag.

10.2 Gällande rätt

10.2.1. Bakgrund

I äldre svensk upphovsrättslig lagstiftning förbehölls upphovs— mannen olika uteslutande befogenheter, vilka tillsammans utgjorde rättens innehåll. I den mån verken kunde utnyttjas utan att någon av dessa befogenheter kränktes var utnyttjandet fritt för envar. Från början tjänade befogenheterna det gemensamma syftet att ge upphovsmannen ensamrätt att bestämma om litterära och musikaliska alsters offentliggörande.

I fråga om den befogenhet som numera benämns som rätten till offentligt framförande kan konstateras att 1877 års lag angående äganderätt till skrift i fråga om dramatiska eller musikaliskt— dramatiska verk föreskrev skydd endast för offentligt uppförande. Däremot var offentligt föredragande av sådana verk tillåtet om det skedde utan utstyrsel för Skådebanan. Med "föredragande" torde ha avsetts uppläsande eller sjungande av texten till sådana verk utan dramatisk aktion, oavsett om uppläsandet skedde av flera personer med delade roller.

Skyddet för offentligt föredragande av dramatiska och musika- liskt-dramatiska verk utvidgades 1897 till att omfatta otryckta sådana verk, om föredragandet skedde utan utstyrsel för skådebana. Om ett sådant verk hade utgivits, gällde skyddet under villkor att upphovsmannen förbehållit sig rätten till framförandet på verkets titelblad.

I samband med 1919 års lagstiftning utvidgades rätten till offentligt föredragande till att omfatta även outgivna skrifter och muntliga föredrag. Sedan verket utgivits fick det däremot fritt läsas upp för en samlad publik. Vidare ändrades lagen så att upphovsman till utgivna dramatiska och musikaliskt-dramatiska verk inte längre utan vidare kunde förbehålla sig föredragande- rätten. Det infördes också en rätt till offentligt uppförande för mimiska verk (dvs. pantominer och baletter) och för kinemato- grafiska verk. Några inskränkningar i uppförande— eller före— dragningsrätten uppställdes inte.

Bestämmelserna utvidgades ånyo 1931 varvid rätten att offentligen föredraga ett litterärt verk eller ett muntligt föredrag gällde även sedan verket utgivits. Undantag gjordes emellertid för offentlig uppläsning av den som inte yrkesmässigt

ägnade sig åt uppläsning eller, om uppläsningen skedde av en yrkesuppläsare, denne icke erhöll någon ersättning. Ytterligare ett undantag gjordes för uppläsning av skrift när uppläsningen anordnats av statsunderstödd folkbildningsorganisation i folk- bildningssyfte. Offentligt föredragande av litterärt verk såsom sångtext, dvs. när tonsatt dikt föredrogs genom sång, var generellt tillåtet. Offentligt föredragande av texten till dramatiska verk krävde emellertid alltid tillstånd av upphovsmannen.

Såvitt angår musikaliska verk innhöll varken 1855 år förordning eller 1877 års lag angående äganderätt till skrift, i dess ursprungliga lydelse, någon föreskrift till skydd mot oauktoriserat utförande av rent musikaliska verk (jfr ovan beträffande musikaliskt—dramatiska verk). Först genom 1897 års lagändringar blev det förbjudet att utan upphovsmannens samtycke offentligt föredraga ett musikaliskt arbete som var otryckt eller om det vid arbetets utgivande hade genom tillkännagivande på titelbladet eller vid arbetets början gjorts förbehåll som avsåg rätten att f öranstalta om offentligt föredragande därav. Eftersom det endast undantagsvis anbringades förbehåll på utgivna kompositioner innebar lagen att tonsättarna till utgivna verk i praktiken saknade skydd mot offentliga utföranden.

I 1919 års lag om rätt till litterära och musikaliska verk slopades kravet att förbehåll skulle göras i dylika fall. Den utvidgade rätten för tonsättare inskränktes emellertid på så sätt att sånger och dansmusik alltid fritt fick utföras offenligt om verken var utgivna medan det i fråga om andra musikaliska verk därutöver krävdes att antingen åhörare ägde tillträde utan avgift och utförandet icke heller eljest skedde i förvärvssyfte eller att den av utförandet härflytande inkomsten var avsedd för välgörande ändamål och den eller de utförande inte erhöll någon ersättning.

10.2.2. Gällande rätt

Göra verket tillgängligt för allmänheten genom offentligt fram- förande

I URL har de upphovsrättsliga befogenheterna förts samman i en allmän formel. Enligt 2 5 första stycket URL innefattar således upphovsrätt i princip en uteslutande rätt att förfoga över verket bl.a. genom att göra det tillgängligt för allmänheten. Enligt 2 5 tredje stycket URL görs verket tillgängligt för allmänheten bl.a. när det framförs offentligt. Lika med offentligt framförande

anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets.

När det gäller att avgöra om ett verk görs tillgängligt för allmänheten är det enligt uttalanden i förarbetena (SOU 1956:25 s. 93) utan betydelse om verket förmedlas omedelbart till en publik som är närvarande vid framförandet eller om förmedlingen sker med hjälp av tekniska anordningar, såsom filmförevisning, radio, television eller återgivande genom ljusbilder, grammofon eller högtalare. Verket görs tillgängligt för allmänheten inte bara då det första gången framförs offentligt utan också när det senare framförs på nytt.

Under uttrycket "göra verket tillgängligt för allmänheten" faller varje framställning av verket som inte innebär dess fixering i ett exemplar (prop. l960:17 s. 61). Stadgandet är avsett att täcka även sätt att framföra verk offentligt, som var okända vid lagens tillkomst (a.a. s. 61).

Syftet med att begränsa upphovsmannens rätt till offentligt framförande var att från ensamrätten undanta f ramf öranden som sker inom privatlivet (se bl.a. SOU l956:25 s. 93). Det offentlig- hetsbegrepp som förekommer i URL är vidare än det som förekommer i allmänna ordningsstadgan och andra offentlig— rättsliga författningar. Enligt första lagutskottet (LlU 1960141 5. 38) fick det upphovsrättsliga offentlighetsbegreppet ytterst fastställas med hänsyn till förhållandena inom det upphovs- rättsliga rättsområdet, varvid riktpunkten borde vara att upphovsmannens rätt borde omfatta alla f ramf öranden som inte ägde rum inför helt slutna kretsar.

Beträffande avgörandet om ett framförande är offentligt eller inte uttalade auktorrättskommittén (SOU l956:25 s. 104) bl.a. att till privatlivet hörde vad som förekommer i hemmet, i den privata vänkretsen och i det privata umgänget. Även f ramföranden som sker i vissa jämförliga miljöer kunde enligt kommittén vara att hänföra till privatlivet.

HD har i några rättsfall visat på kriterier för avgörandet när ett framförande skall anses vara offentligt. Detta är först och främst fallet när möjligheten att närvara i princip står öppen för var och en (NJA 1980 s. 123 ; i rättsfallet ansågs ett hotell ha gjort intrång i kompositörers rätt till radio- och TV-sända verk genom att för sina gäster göra tillgänglig musik dels från högtalare på rummen, anslutna till hotellens centralanläggning, dels från TV-

apparater utan sådan anslutning). Ett framförandet är emellertid också offentligt när det sker inför en krets som endast är formellt sluten (NJA 1967 s. 150; i rättsfallet hade en gammel- dansförening anordnat danstillställnignar för dess medlemmar, men var och en som var intresserad kunde samma dag som tillställningen ägde rum vinna medlemsskap efter anmälan och mot erläggande av medlemsavgift). För att en personkrets skall anses som sluten måste kretsen vara på något sätt individuellt bestämd och utgöra en utåt avgränsad enhet sammanhållen av ett påvis- bart samband mellan medlemmarna (NJA 1988 s. 715; i rättsfallet hade ett landsting låtit framföra musik för patienter och omsorgstagare som undergått sluten vård vid landstingets lokaler). Detta kan exempelvis vara fallet när det gäller anställda vid ett företag, eleverna vid en skola, särskilt inbjudna deltagare vid en konferens eller medlemmarna i en förening för idkande av viss verksamhet,vilkentillämparklaraochbegränsadeinträdesbestäm- melser eller kräver aktivitet av medlemmarna. Kretsen får emellertid inte vara så stor eller obestämd att den av sådan anledning måste räknas till allmänheten, vilket kan vara fallet om den är öppen för vem som helst som ingår i en stor grupp i ett någorlunda stort område eller som tillhör en särskild grupp av befolkningen. I sista hand får det göras en samlad bedömning av sådana faktorer som ändamålet för en förening eller annan sluten krets, möjligheterna att vinna medlemskap i kretsen och tillträde till framförandet, antalet personer och om framförandet skett i ekonomiskt syfte.

Allmänt om inskränkningar i ensamrätten till offentligt framförande

Den ovan beskrivna ensamrätten ifråga om offentligt framförande inskränks bl.a. genom bestämmelser i 20 å URL. Där anges att utgivna verk i vissa fall får framföras fritt, dvs. utan tillstånd av upphovsmannen och utan att ersättning utgår för utnyttjandet. I de följande avsnitten redogörs närmare för dessa fall, som omfattar framföranden vid

gudstjänst undervisning

tillfällen där framförandet inte är det huvudsakliga, och välgörenhet m.m.

PPR”:—

Inskränkningarna i 20 & URL gäller dock inte sceniska verk och filmverk. Detta innebär bl.a. att inskränkningarna inte gäller när musik som framförs utgör del av ett sceniskt verk eller filmverk eller ingår i en film som visas.

Av hänsyn främst till upphovsmannens ideella intressen gäller inskränkningarna bara för utgivna verk, dvs. då exemplar av verket lovligen förts i handeln eller eljest blivit spridda till allmänheten.

Särskilt om gudstjänst och undervisning

Enligt 20 5 första stycket URL får utgivna verk framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning.

Såvitt avser offentligt framförande vid gudstjänst bör det nuvarande stadgandet ses mot bakgrund av auktorrättskommitténs förslag om att offentligt framförande skulle vara fritt om det skedde avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. Kommitténs förslag utsattes för stark kritik och kompletterades vid departements— behandlingen med en föreskrift om att framförandet inte fick vara det huvudsakliga. Enligt uttalanden i förarbetena (prop. l960:17 s. 141) var det utmärkande för de tillfällen som borde omfattas av stadgandet - kyrkliga ceremonier, militära parader och dylikt — att de musikutföranden och andra f ram- föranden som förekom endast utgjorde "beledsagade inslag" i programmet. Det slutliga förslaget tillgodosåg bl.a. i huvudsak intresset av att offentligt framföra verk i kyrkliga sammanhang. Den särskilda föreskriften om gudstjänst som återfinns i 20 5 första stycket syftade främst till att täcka radioutsändningar från högmässor, aftonsånger osv., eftersom dessa f ramf öranden annars skulle anses som avgiftsbelagda på grund av att licensavgift utkrävs för innehavet av mottagningsapparat.

Uttrycket "gudstjänst" är inte entydigt. I förarbetena till bestämmelsen finns inte några uttalanden som ger direkt vägledning. I samband med avfattningen av 16 & URL angående lånerätten till samlingsverk för bruk vid bl.a. gudstjänst uttalade auktorrättskommittén (SOU 1956:25 s. 215) följande:

"Med gudstjänst avses närmast offentlig gudstjänst inom svenska kyrkan eller annat trossamfund. Endast sådana samlingar är privilegierade som äro avsedda att komma till användning vid gudstjänsten, såsom bön-, psalm- och

koralböcker samt samlingar av orgelstycken, preludier, hymner och liknande. Samlingar av predikningar, betraktelser o. dyl. brukas inte vid själva gudstjänsten och falla sålunda utanför stadgandet."

Mot bakgrund av detta uttalande torde uttrycket "gudstjänst" innefatta alla sådana akter som upptagits i den för statskyrkan stadf ästa kyrkohandboken och därmed enligt kyrklig uppfattning är att anse som gudstjänst. Hit bör således föras högmässor, af tonsånger och liknande förrättningar inom området för central kyrklig religionsutövning. Utanför faller dock kyrkokonserter, musikaftnar och dylikt. När det gäller f rikyrkornas verksamhet har det dock visat sig vara svårt för de inblandade parterna att komma överens om ett framförande som inom statskyrkan typiskt sett framstår som kyrkokonsert även för frikyrkornas del skall falla utanför uttrycket "gudstjänst".

I fråga om offentligt framförande vid undervisning gäller att den undervisning som sker i klassrum och andra undervisningslokaler normalt inte är offentlig. Redan av det skälet kan verk framföras fritt vid sådan undervisning. Offentligt framförande "vid under— visning" kan däremot bli aktuellt vid sådan högre undervisning, t.ex. universitetsundervisning, som sker i form av offentliga f öre— läsningar men som för tillträde förutsätter att terminsavgif t eller liknande erlagts. Störst betydelse har emellertid undantaget för undervisningsprogram som sänds i radio eller TV. Uttrycket "undervisning" omfattar även radio- och TV-program som producerats för studiecirklar och andra liknande grupper.

Särskilt om fram föranden vid tillfällen där framförandet inte är det huvudsakliga

Enligt 20 å andra stycket första meningen URL får utgivna verk fritt framföras offentligt om tre rekvisit är uppfyllda, nämligen

1. att framförandet sker vid tillfälle där det inte är det huvudsakliga,

2. att tillträdet är avgiftsfritt, och 3 att anordnandet sker utan förvärvssyf te.

Bestämmelsen gäller oavsett om framförandet sker "live" eller

genom återgivandeav en upptagning (t.ex. fonogram) av ett f ram— förande.

Såsom ovan antytts infördes kriteriet att framförandet inte får vara "det huvudsakliga" vid departementsbehandlingen av auktorrättskommitténs förslag. Kommittén hade själv framhållit (SOU l956:25 s. 231) att det i och för sig var tveksamt om förslaget borde innefatta jämväl sådana avgiftsfria parkkonserter, friluftsföreställningar och dylikt som vid den tiden i stor omfattning anordnades av kommuner och andra allmänna organ. Det ansågs dock medföra praktiska svårigheter att dra en gräns mellan olika slags avgiftsfria framföranden. Kritiken mot kommitténs förslag ledde till att man införde det begränsande kriteriet att framförandet inte fick vara "det huvudsakliga". Enligt uttalanden i propositionen (1960: 1 7 s. 142) innebär kriteriet att endast framföranden som utgör "beledsagade inslag" i ett program vid exempelvis kyrkliga ceremonier, militära parader och dylikt får ske fritt. Detta uttalande låter sig förenas med auktorrättskommitténs exemplifiering att förslaget avsåg "musik— utföranden vid militärparader, processioner genom gator eller organisationers möten på allmänna platser" (SOU l956:25 s. 231). Utanförbestämmelsenstillämpningsområdefallerdäremottillställ— ningar där framförandet av verket utgör "själva ändamålet med arrangemanget". Exempel på sådana tillställningar är avgiftsfria friluftsföreställningar och parkkonserter (a.a. s. 231).

Ett framförande anses (SOU 1956:25 s. 231) som "avgiftsfritt" om allmänheten äger fritt tillträde. Den omständigheten att allmänheten frivilligt erlägger bidrag, t.ex. kollekt vid en kyrkokonsert, skulle enligt auktorrättskommittén inte föranleda att framförandet anses som avgiftsbelagt. Eftersom den musik som framförs vid kyrkokonserter och dylika sammankomster alltid måste anses utgöra det huvudsakliga vid tillfället får uttalandet närmast betydelse vid "beledsagande inslag" under gudstjänst eller liknande. Med hänsyn till att innehavare av radio- och TV- apparater måste betala licensavgif t anses radio— och TV- utsändningar avgiftsbelagda.

Exempel på f ramf öranden som visserligen inte är avgiftsbelagda men som sker i "förvärvssyfte" utgör musikutföranden i restauranger och affärslokaler samt sådana som anordnas i reklamsyfte, liksom även s.k. industrimusik (SOU l956:25 5.231). Frågan huruvida uttrycket "utan förvärvssyfte" täcker musik- framföranden vid insamlingar har inte varit föremål för domstols- prövning i Sverige och har, såvitt känt, i den svenska

rättsvetenskapliga litteraturen behandlats endast av Gunnar Karnell i NIR 1976 s. 342. Enligt Karnell är det närmast självklart att varje insamling sker i förvärvssyfte av direkt eller indirekt karaktär, eftersom avsikten är att för ett eller annat ändamål förvärva medel. Huruvida f ramf öranden som sker i samband med insamlingar är att betrakta som det huvudsakliga "vid tillfälle, där" framförandet sker kan vara svårt att avgöra (se närmare härom, a.a. s. 342 f.).

Särskilt om framföranden vid välgörenhet m.m.

Enligt 20 å andra stycket andra meningen URL får utgivna verk framföras fritt om

1. framförandet sker i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt syfte, och 2. den som framför verket, eller, vid framförande i samverkan, alla medverkande framför det utan ersättning.

Bestämmelsen gäller endast framföranden som sker "live" och sådana f ramf öranden som sker medelst upptagningar (fonogram), där själva inspelningen skett i samband med ett framförande som den eller de medverkande deltagit i utan ersättning. Eftersom det är ytterst ovanligt med upptagningar avseende f ramföranden av medverkande som deltar gratis, får bestämmelsen i praktiken betydelse endast när det är fråga om live—framföranden.

Ett framförande som sker för ett "allmännyttigt syfte" får ske fritt även om det är avgiftsbelagt eller anordnat i f örvärvssyf te. Inte vilket "välgörande ändamål" som helst är således tillåtet; det krävs att välgörenheten objektivt kan anses "allmännyttigt". I förarbetena (SOU l956:25 s. 232) har "främjande av barns och ungdoms vård, fostran eller utbildning, eller stödjande av sjukvård, försvaret o.dyl." ansetts utgöra allmännyttiga ändamål. Bestämmelsen är tillämplig endast när all uppkommen behållning går till "folkbildningsverksamhet", "välgörande ändamål" eller "annat allmännyttigt syfte". I den mån uppkommen behållning endast delvis skall utgå till välgörande ändamål eller annat allmännyttigt syfte är bestämmelsen inte tillämplig (SOU l956:25 s. 232).

Bestämmelsen är principiellt tillämplig även på utsändning av verk i radio och TV, men i praktiken är de förhållanden under vilka

dessa medier bedriver sin verksamhet sådana att bestämmelsen endast undantagsvis kan komma till användning.

10.3. Situationen i de övriga nordiska länderna

10.3.1. Gällande rätt

De danska och finländska upphovsrättslagarna (20 5) innehåller bestämmelser som motsvarar de svenska.

I den norska upphovsrättslagen (18 5) hade motsvarande regler tidigare en avvikande utformning som medgav ett något större utrymme för fritt offentligt framförande än de danska, finländska och svenska lagarna när det gällde andra f ramf öranden än de som skedde vid gudstjänst och undervisning. Genom en lagändring 1979 minskades skillnaderna mellan lagarna. Nu föreskrivs i den norska lagens andra stycke att offentligt framförande får ske om

1. "fremforing av åndsverk ikke er det vesentlige, såframt tilhorerne eller tilskuerne har adgang uten betaling, og tilstelningen heller ikke indirekte finner sted i ervervsoyemed", och

2. "ved ungdomsstevner som ikke arrangeres i ervervsoyemed".

Också enligt den isländska upphovsrättslagen (art. 21) får verk framföras utan upphovsmannens tillstånd vid undervisning samt vid gudstjänst och andra kyrkliga tjänsteåligganden. Om f ram- förandet sker vid undervisning har dock upphovsmannen rätt till ersättning om det utgår särskild ersättning till den eller de som framför verket. Sker framförandet vid gudstjänster eller liknande tillfällen har upphovsmannen alltid rätt till ersättning enligt bestämmelser som fastställs i administrativ ordning. Enligt sist- nämnda bestämmelser skall det inkasseras ett vederlag som beräknas som en viss andel av den ersättning som utövande konstnärer får vid f ramf örandena. Om framförande sker vid guds— tjänst skall staten årligen betala ett belopp som motsvarar 3 procent av det årliga belopp som staten anslår som ersättning till utövande konstnärer för dessa framföranden. Sker däremot framförandet vid jordfästningar och bröllop utgör andelen

5 procent av den sammanlagda ersättningen som de utövande konstnärerna uppbär och beloppet inkasseras av den som anordnar ceremonin. Bestämmelserna innehåller också en föreskrift om att 20 procent av det sammanlagda beloppet som inkasserats enligt dessa båda regler skall avsättas till en särskild fond som skall främja kyrklig musik och text till sådan musik.

Enligt samma paragraf är det också tillåtet att offentligt framföra verk dels vid sammankomster som anordnas för välgörenhet, för allmän festlighet, för spridning av konst och kultur eller till understöd av andra allmännyttiga ändamål, förutsatt att alla som medverkar gör det utan ersättning, dels vid sådana tillfällen som sammankomster i skolor eller föreningar eller liknande, såframt det inte betalas ersättning för medverkan och de sammanlagda inträdesavgifterna inte överstiger de direkta utgifterna.

10.3.2. Utredningsförslag

Den danska upphovsrättsutredningen f öreslår att regeln angående offentliga framföranden vid gudstjänst utgår. Regeln innebär enligt utredningen att en viss kategori upphovsmän diskrimineras. Kompositörer och textförfattare till kyrkomusik avskärs nämligen från möjligheten att få inkomst f rån den väsentligaste formen av utnyttjande av deras verk. Vidare framhåller utredningen att gudstjänster normalt sker i så organiserade former att det inte borde vara betungande att inhämta tillstånd till f ramf örandena. I de flesta fall kommer det nämligen att vara frågas om en standardiserad tariffbetalning till rättighetshavarorganisationen KODA.

När det gäller undervisning menar utredningen att man bör begränsa inskränkningen så att den inte omfattar utsändningar i radio och TV. Sådana f ramföranden bör i stället omfattas av den generella avtalslicensregeln i 22 5 första stycket DaURL.

Utredningen anser att bestämmelsen om fritt framförande när tillträdet är avgiftsfritt bör behållas, i varje fall så länge det är fråga om ett "ikke-systematiseret og måske tildels uorganiseret vaerkudnyttelse".

"Välgörenhetsbestämmelsen" bör enligt utredningen däremot utgå ur lagen. Det är inte rimligt att upphovsmän och andra tvingas att "bidra" till välgörande och allmännyttiga ändamål. Enligt bestämmelsen krävs det vidare att den eller de som framför

verket gör det utan ersättning; andra medverkanden kan däremot ta betalt för sina prestationer. Det är också svårt att avgöra vad som skall betraktas som "almennyttige og f olkeoplysende f ormål".

Den norska upphovsrättsutredningen gjorde en översyn av bestäm- melserna i sitt slutbetänkande NOU l988z22, Endringer i åndsverkloven m.v.

I fråga om offentliga framföranden vid gudstjänst skilde utredningen på tre fall. I fråga om framföranden i radio och TV av andra verk än musikaliska ansåg utredningen att dessa även i fortsättningen borde vara fria. Däremot borde enligt utredningen framförande av musikaliska verk vid gudstjänst i radio och TV falla under allmänna regler, dvs. frågan borde regleras genom avtal kompletterade med avtalslicensen i 20 å andra stycket NoURL. När det gäller andra offentliga framföranden av musik— verk än sådana som sker i radio eller TV menade utredningen att frågan i praktiken lösts inom ramen för regelverksavtalet mellan staten och konstnärsorganisationerna; dvs. genom avtal mellan staten och TONO om vederlag för f ramf öranden av musikverk vid gudstjänster och musikandakter. Det första avtalet på området ingicks 1978 och har därefter avlösts av nya avtal. År 1987 uppgick vederlaget till 800 000 nkr. Utredningen förutsatte att man även i fortsättningen kommer att begagna sig av en dylik ersättningsordning och avstod därför från att lagreglera frågan.

Beträffande offentliga f ramf öranden vid undervisning ansåg utredningen att man, med undantag f rån f ramf öranden i radio och TV, borde behålla nuvarande regel. Sådana f ramföranden borde regleras genom avtal kompletterade med avtalslicensregeln. Vidare föreslog utredningen att den fria f ramföranderätten inte skulle gälla f ramf öranden som sker inom ramen för organiserad konsertverksamhet.

10.4 Situationen i vissa andra länder

10.4.1. Storbritannien

Enligt Copyright, Designs and Patents Act 1988 har innehavaren av upphovsrätt ensamrätt till offentligt framförande ("performance of the work in public") av litterära, dramatiska och musikaliska verk (section 16 och 19). Den nya lagen innehåller

inte någon definition av "public performance". Eftersom det uttrycket inte tycks ha ändrats i förhållande till 1956 år upphovsrättslag torde tidigare rättsfall om "public performance" alltjämt vara tillämpliga. "Performance" innefattar enligt den nya lagen föreläsningar, uttalanden, tal och predikningar samt alla former av visuell eller akustisk framställning innefattande framställning genom ljudupptagningar, film, radio— och TV- utsändningar eller kabelsändningar (section 19). Det stadgas uttryckligen att offentligt spelande eller visande av ett verk utgör en handling innefattande upphovsrätt till en ljudupptagning, film, radio— eller TV-utsändning eller kabelprogram.

I den nya lagen finns vissa inskränkningar i ensamrätten till offentligt framförande. Några undantag liknande dem i 20 & URL finns emellertid inte.

1042 Frankrike

Enligt den franska upphovsrättslagen från 1957 har upphovs- mannen bl.a. en exklusiv ensamrätt till offentligt framförande ("droit de representation"). Enligt artikel 27 i dess lydelse från 1985 består framförandet av "la communication" av verket till allmänheten på varjehanda sätt, särskilt "recitation publique, exécution lyrique, representation dramatique, presentation publique, projection publique et transmission dans un lieu public de l'oeuvre télédiffusée" samt "télédiffusion".

Den franska upphovsrättslagen innehåller vissa inskränkningar i nämnda ensamrätt, men saknar regler motsvarande dem som finns i 20 å andra stycket.

10.4.3. Västtyskland Offentlig återgivning

Enligt 5 15 andra stycket i den västtyska upphovsrättslagen (VtURL) från 1965 har upphovsmannen bl.a. ensamrätt att of f entligt återge sitt verk ("Recht der öffentlichen Wiedergabe"). Denna rätt innefattar "Vortrags-, Auffi'ihrungs- und Vorfuhrungsrecht", "Senderrecht", "Recht der Wiedergabe durch Bild- oder Tonträger" samt "Recht der Wiedergabe von Funken- sendungen". Återgivningen av ett verk är enligt 5 15 tredje stycket VtURL offentlig om den är avsedd för ett flertal

personer, med mindre denna krets av personer är bestämt avgränsad och personerna är genom ömsesidiga relationer eller relationer till den som ordnar framförandet personligt förenade med varandra.

Inskränkningar i rätten till offentlig återgivning

VtURL innehåller liksom URL inskränkningar i rätten till offentlig återgivning. Dessa inskränkningar finns på flera ställen i lagen, bl.a. i 55 52 och 56.

Enligt 5 52 första stycket VtURL är det tillåtet att återge ett utgivet verk förutsatt att följande tre kriterier är uppfyllda. För det första får återgivningen inte tjäna något f örvärvsändamål hos anordnaren. För det andra krävs att deltagarna medverkar utan kompensation. Om detär fråga om uppläsning eller uppförande av ett verk får, för det tredje, ingen av de deltagande utövande konstnärerna erhålla någon särskild ersättning. För sådant återgivande skall det som huvudregel betalas skälig ersättning. Ersättningsskyldigheten bortfaller emellertid vid framföranden för "Jugendhilfe", "Sozialhilfe", "Alten- und Wohlfahrtspflege", "Gefangenenbetreuung" och "Schulveranstaltungen" såvida dessa kategorier enligt sina sociala och fostrande ändamåls— bestämmningar bara är tillgängliga för en klart avgränsad krets av personer. Från detta undantag görs i sin tur ett undantag om det är fråga om ett framförande som tjänar en tredje persons f Örvärvssyf te.

I 5 52 andra stycket VtURL finns regler om offentlig åter- givning av utgivna verk vid gudstjänst eller kyrkliga högtider. Sådan offentlig återgivning är tillåten, dock måste anordnaren betala en skälig ersättning till upphovsmannen.

Från regleringen i 5 52 första och andra styckena undantas offentliga sceniska uppföranden och radiosändningar av ett verk liksom offentliga framföranden av filmverk. För sådant återgivande krävs således alltid tillstånd av rättsinnehavaren.

Offentliga framföranden i demonstrationssyfte

År 1965 infördes i VtURL särskilda bestämmelser om exemplar- framställning och offentligt framförande i affärsverksamhet. Bestämmelserna återfinns i 5 56.

Stadgandet gäller endast för den som i affärsverksamhet yrkesmässigt försäljer och reparerar "Bild— und Tonträger" (t.ex. kassettband och videoband), apparatur f ör framställning och återgivning av sådana "Bild— und Tonträger" (t.ex. kameror, f ilmpro jektorer, videoapparater, skivspelare, kassettbandspelare och högtalare) samt apparatur för mottagning av radio- och TV— utsändningar (radio- och TV—apparater). Uttrycket "förvärvs- verksamhet" omfattar alla försäljningsled från tillverkare till detaljhandeln.

Enligt bestämmelsen är det tillåtet att framställa exemplar av och offentligen framföra skyddade verk om det är nödvändigt att för kunden förevisa apparaten eller anordningen. Det är endast f ramföranden nödvändiga för förevisning av apparaterna som är tillåtna, inte framföranden för förevisning av "Bild- oder Ton- trägers". Framförandet måste avse förevisning för en viss krets köpare och får endast ske i förevisningssyfte. I den mån framförandet även sker för att underhålla kunderna eller sker i reklamsyfte faller det utanför stadgandets tillämpningsområde. "Bild— und Tonträger" som framställts med stöd av bestämmelsen skall raderas eller göras obrukbar omedelbart efter förevisningen eller reparationen.

10.4.4. Spanien

Iden nya spanska upphovsrättslagen från 1987 finns bestämmelser om upphovsmannens ensamrätt till offentligt framförande av sina verk. Offentligt framförande inkluderar enligt artikel 20 andra stycket sceniska framföranden, föreläsningar, uppläsning, utförande, visning medelst projektor, radio- och TV-utsändning, kabelsändning, vidaresändning av radio- och TV—utsända verk, utsändande av verken till platser tillgängliga för allmänheten medelst vilka medel det vara må, visning samt att medelst telekommunikation göra databaser tillgängliga för allmänheten.

Lagen innehåller bestämmelser som inskränker denna ensamrätt. En sådan bestämmelse är artikel 38, vari det föreskrivs att det är tillåtet att framföra musikaliska verk vid officiella statliga

evenemang, tillställningar som anordnas av offentliga organ samt religiösa ceremonier under förutsättning att allmänheten har fritt tillträde och att de som medverkar inte erhåller någon särskild ersättning för sin medverkan.

Bestämmelsen i artikel 38 har kritiserats för att den inte står i överensstämmelse med bestämmelserna i Bernkonventionen och för att den inte tar hänsyn till att en icke obetydlig del av de verk som kan framföras med stöd av bestämmelsen är verk som tillkommit just för att framföras vid sådana tillställningar (A. Delgado, RIDA, Vol 138, 1988, s. 231 f.)

1045 USA

Bestämmelser om den ensamrätt som innehavare av upphovsrätt har enligt upphovsrättslagen från 1976 finns i section 106. Där föreskrivs bl.a. att innehavaren har ensamrätt att framföra verk offentligt ("to perform the copyrighted work publicly") om detär fråga om litterära, musikaliska, dramatiska och koreografiska verk, pantominer, film och andra audiovisuella verk.

Att framföra ("perform") ett verk innebär " to recite, render, play, dance or act it, either directly or by means of any other device or process or, in the case of motion picture or other audiovisual work, to show its images in any sequence or to make the sounds accompanying it audible".

Att framföra ett verk offentligt ("publicly") innebär enligt definitionerna i section 101 antingen

(1) "to perform it at a place open to the public or at any place where a substantial number of persons outside of a normal circle of the family and its social acquaintances is gathered," eller

(2) "to transmit or otherwise communicate a performance of the work to a place specified by clause (1) or to the public, by means of any device or process, whether the members of the public capable of receiving the performance receive it in the same place or in separate places at the same time or at different times".

Enligt 1909 års upphovsrättslag krävdes det att det offentliga framförandet skulle ske "for profit". I 1976 års lag upprätthålls inte längre det kriteriet. I stället innehåller lagen fyra särskilda inskränkningar i upphovsrättsinnehavarnas ensamrätt i situationer när det föreligger "non-profit" situationer.

Sections 110(1) och (2) innehåller således bestämmelser till förmån för vissa undervisningssituationer samt vissa radio- och TV-utsändningar av undervisningsprogram. Dessa bestämmelser behandlas inte här.

I section 110(3) undantas offentliga framföranden av icke- dramatiska litterära verk och musikaliska verk samt dramatiskt- musikaliska verk "of a religious nature", om det sker "in the course of services at a place of worship or other religious assembly". Uttrycket "dramatiskt-musikaliska verk ”of a religious nature” innefattar kyrklig musik såsom oratorier, kantater och mässor. Däremot faller operor, musikaler och filmmusik utanför även om musiken har ett bakomliggande kyrkligt tema.

Slutligen finns i section 110(4) en generalklausul beträffande alla andra "non—prof it and non-commercial" f ramföranden. Ett framförande är tillåtet utan samtycke av rättsinnehavaren om

- framförandet sker utan syfte "of direct or indirect commercial advantage" - framförandet sker utan att det betalas någon form av ersättning eller kompensation till någon av de medverkande, "promotors, or organizers" - att det inte uttas någon form av inträdesavgift ("no direct or indirect admission charge") eller, om så sker, överskottet av avgiften används endast för "educational, religious or charitable purposes and not for private financial gain". I de sistnämnda fallen har rättighetsinnehavaren rätt att under vissa förutsättningar inlägga veto mot ett planerat framförande.

Enligt section 110(7) undantas f ramf öranden av icke-dramatiska musikaliska verk i detaljhandeln såsom exempelvis grammofon- skiveaffärer om det enda ändamålet med framförandet är att främja försäljningen av exemplar av verket eller av grammofonskivor innehållande verket och framförandena görs inom "the immediate area where the sales are made".

10.5. Bernkonventionen

Av historiska skäl regleras rätten att offentligt framföra verk i olika bestämmelser i Bernkonventionen. Den allmänna rätten att offentligt framföra vissa verk finns i artikel 11. Bestämmelsen lyder:

"Upphovsmän till dramatiska, musikaliskt-dramatiska och musikaliska verk äger uteslutande rätt:

1. att låta offentligt framföra sina verk, oavsett vilka medel eller metoder som kommer till användning vid sådant framförande;

2. att med vilka medel det vara må låta överföra sådant framförande till allmänheten."1

Den särskilda rätten att utsända verk i radio- och TV regleras däremot i artikel llbis (l). Bestämmelsen lyder:

"Upphovsmän till litterära och konstnärliga verk äger uteslutande rätt:

1. att låta utsända sina verk i radio eller att offentligt framföra verken genom varje annan anordning för trådlös utsändning av tecken, ljus eller bilder;

2. att låta med eller utan tråd offentligt återge radio- utsändning av verket, när återgivandet anordnas av annat företag än det ursprungliga;

3. att låta genom högtalare eller annan liknande anordning för överföring av tecken, ljud eller bilder offentligt återge radioutsändning av verket."2

1 Den engelska texten lyder: (1) Authors of dramatic, dramatico-musical and musical works shall enjoy the exclusive right of authorizing:

(i) the public performance of their works, including such public performance by any means or process; (ii) any communication to the public of the performance of their works.

2 Den engelska texten lyder: (l) Authors of literary and artistic works shall enjoy the exclusive right of authorizing: (i) the broadcasting of their works or the communication thereof to the public by any other means of wireless

Ett annan särskild regel finns i artikel llter som innehåller regler beträffande uppläsning och annat offentligt framförande av litterära verk. Bestämmelsen lyder:

"Upphovsmän till litterära verk äger uteslutande rätt:

1. att låta offentligt uppläsa sina verk, oavsett vilka medel eller metoder som därvid kommer till användning;

2. att med vilka medel det vara må låta överföra sådan uppläsning till allmänheten.”

Slutligen finns de betydelsefulla särskilda reglerna om upphovsmän till förutexisterade verk som bearbetas eller återges genom film i artikel l4(l) och om upphovsrätt till filmverk i artikel 14bis(1). Artikel l4(l) lyder:

"Upphovsmän till litterära eller konstnärliga verk äger uteslutande rätt:

1. att låta bearbeta och återge verken genom film samt att låta sprida sålunda bearbetade eller återgivna verk;

2. att låta offentligt framföra samt genom tråd till allmänheten överföra sålunda bearbetade eller återgivna verk."4

diffusion of signs, sounds or images; (ii) any communication to the public by wire or by rebroad- casting of the broadcast of the work, when this communi- cation is made by an organization other than the original one; (iii) the public communication by loadspeaker or any other analogous instrument transmitting, by signs, sounds or images, the broadcast of the work.

3 Den engelska texten lyder: (1)Authors of literary works shall enjoy the exclusive right of authorization: (i) the public recitation of their works, including such public recitation by any means or process; (ii) any communication to the public of the recitation of their works.

4 Den engelska texten lyder: (l) Authors of literary or artistic works shall have the exclusive right of authorizing:

Artikel 14bis(1) lyder:

"Utan inskränkning i de rättigheter som tillkommer upphovs— man till verk som kan ha blivit bearbetat eller återgivet skyddas f ilmverk som originalverk. Innehavaren av upphovs- rätten till filmverket åtnjuter samma rättigheter som upphovsmannen till ett originalverk, däri inbegripet de rättigheter som avses i föregående artikel."5

Några uttryckliga undantag från nu återgivna regler om upphovs— mannens ensamrätt till offentligt framföranden finns således inte i Bernkonventionen.

Vid Brysselkonferensen 1948 uttalas emellertid i generalrapporten (Documents de la conference réunie å Bruxelles du 5 au 26 juin 1948, Berne 1951, s. 100) att den nationelle lagstiftaren hade möjlighet att göra s.k. petites reserves. Sådana begränsade undantag kunde göras till förmån för religiösa ceremonier, militära kapell samt för undervisnings- och f olkbildningsändamål.

Frågan om petites réserves behandlades på nytt vid Stockholms- konferensen 1967. I generalrapporten från den konferensen uttalades bl.a. (Report on the Work of the Main Committee I, Records of the Intellectual Property Conference of Stockholm, 1967, Volume 11, s. 1166):

"It seems that it was not the intention of the Committee to prevent States from maintaining in their national legislation

(i) the cinematographic adaption and reproduction of these works, and the distribution of the works thus adapted or reproduced; (ii) the public performance and communication to the public by wire of the works thus adapted or reproduced.

5 Den engelska texten lyder: (l) Without prejudice to the copyright in any work which may have been adapted or reproduced, a cinematographic work shall be protected as an original work. The owner of copyright in a cinematographic work shall enjoy the same right as the author of an original work, including the rights referred to in the preceding Article.

provisions based on the declaration contained in the General Report of the Brussels Conference."

10.6 Förslag till lagändringar m.m.

10.6.1. KLYS förslag till lagändring

KLYS föreslår att bestämmelserna i vad de avser annat än undervisning utgår ur lagen samt att bestämmelsen om under— visning utformas som en avtalslicens.

KLYS framhåller att den nu gällande regeln för gudstjänst innebär att upphovsmän som specialiserat sig på verk avsedda att användas för gudstjänstbruk som regel inte får någon ersättning när deras verk utnyttjas. Detta är enligt KLYS lika orimligt som om verk avsedda för undervisning skulle få utnyttjas i skol- antologier. De upphovsmän som skapar verk lämpliga för guds- tjänstbruk är inte fler än att det är praktiskt möjligt för dem som vill nyttja verken att söka tillstånd av upphovsmannen eller av STIM. Att ett upphävande skulle innebära ökade kostnader är enligt KLYS inte något bärande argument, eftersom det saknas anledning att låta just upphovsmännens prestationer utnyttjas utan ersättning när det betalas för annan förbrukning (t.ex. stearinljus, elektricitet, värme m.m.).

När det gäller den s.k. välgörenhetsparagrafen i andra stycket anser KLYS att statsmakterna för inte närmare specificerade ändamål har skänkt upphovsmännens verk till vissa grupper, och att detta har skett på ett sätt som saknar konsekvens. Upphovsmannen bör enligt KLYS själv få bestämma om han vill ta ut ersättning eller inte; han bör inte som nu vara hänvisad till exekutörens beslut i sådant hänseende. Det kan just vara den senares konstnärligas brister som ger upphovsmannen anledning att vägra sin medverkan.

Även övriga områden som täcks av andra stycket är av sådant slag att det enligt KLYS saknas anledning att inskränka upphovsmannens rätt att bestämma över sin medverkan. Det finns inte några bärande skäl att ömma mer för anordnare av tillställ- ningar av ifrågavarande slag än för upphovsmännen, särskilt mot bakgrund av vad som är notoriskt om upphovsmännens ekonomi.

För vissa områden, t.ex. vaktparaden, gäller att verken skrivits just för detta ändamål och då har upphovsmannen alltså särskilda skäl att kräva ersättning.

Inom undervisningsverksamhet kan enligt KLYS däremot en generell bestämmelse vara av värde, eftersom det tänkta materialet är mycket stort och man måste räkna med att snabba beslut behöver fattas. En förutsättning för utnyttjande måste dock vara att upphovsmännen får ersättning som fastställs i fria förhandlingar, dvs. att avtal träffas om villkoren för fram- förandet. Om avtal träffas säkrar en avtalslicensbestämmelse tillgången till verk för det aktuella ändamålet.

10.6.2. Interpellation om avgiftsskyldigheten för radiomusik vid landstingens inrättningar

Ien interpellation 1985 (1985/86:50) frågade Georg Andersson (s) justitieministern om upphovsrättsutredningen inom ramen för sina direktiv skulle komma att behandla frågan om skyldighet att betala avgift för radiomusik vid landstingets inrättningar eller om ministern i annat fall var beredd att utfärda tilläggsdirektiv beträffande denna fråga. Interpellationen behandlade frågan om STIM:s krav mot landstingen om ersättning för framförande av upphovsrättsligt skyddad musik.

I svaret på interpellationen (prot. 1985/86:42, 3 december 1985, 4 5) redovisade justitieministern att han inhämtat att frågan skulle tas upp av utredningen i samband med behandlingen av bl.a. reglerna i 20 & URL om de fall där verk får framföras offentligt utan tillstånd av upphovsmannen. Mot den bakgrunden ansåg ministern att det inte behövdes några tilläggsdirektiv till utredningen i den fråga som interpellationen tog upp.

10.6.3. Framställning från vissa marknadsorganisationer

I en skrivelse den 17 februari 1987 till chefen för justitie- departementet har Sveriges Grossistförbund och Sveriges Köpmannaförbund hemställt att en lagändring genomförs till lösning av de problem som upphovsrättslagens nuvarande utformning ger upphov till när det gäller bl.a. användningen av skyddad musik för provning av radio- och TV-apparater, band- spelare m.m. Skrivelsen har genom beslut den 7 maj 1987 överlämnats till upphovsrättsutredningen.

I skrivelsen hänvisas till högsta domstolens dom den 10 december 1986 (NJA 1986 5.702), enligt vilken den demonstrationsmusik som förekommit i målet i upphovsrättslagens mening var att anse som offentligt framförande av musikaliska verk. Enligt förbundens mening är domen olycklig i fall som det som prövats och den ger upphov till problem både inom Sverige och i relation till inter- nationella konventioner och andra staters lagstiftning och praxis.

Att upphovsmännens ensamrätt skulle vara så generell att man inte, som högsta domstolens minoritet, kan vid en helhets- bedömning komma fram till att ett visst förfarande ligger utanför den skyddade sfären även om det ej uttryckligen undantagits, medför enligt förbunden att även situationer som ingen haft i tankarna vid URL:s tillkomst skulle falla in under ensamrätten. Allting tyder på att man vid lagens tillkomst främst tänkt på och avsett att täcka alla traditionella former av nyttjanden av skyddade verk samt varianter av dessa former i takt med teknikens utveckling. Alla helt icke-traditionella, icke avsedda situationer där verksutnyttjandet framstår som en ofrånkomlig bieffekt till huvudändamålet med förfarandet och där verks— utnyttjandet är osäkert, kortvarigt och torde sakna praktisk betydelse för upphovsmännens intresse av ensamkontroll över sina verk, har kommit attfalla inom skyddssfären, vilket orsakar problem och kostnader i det normala samhällslivet. Kostnaderna resulterar i de flesta fall säkerligen i en ökad konsumentbörda.

10.7. Överväganden och förslag

10.7.1. Offentliga framföranden vid sjukhus och liknande inrättningar

Som tidigare redovisats utgår URL från att upphovsrätt innefattar en uteslutande rätt att förfoga över verket genom att bl.a. göra det tillgängligt för allmänheten. Verket görs tillgängligt för allmänheten bl.a. när det framförs of f entligt. Framförande som i f örvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets anses i URL lika med offentligt framförande.

Att avgöra vad som skall anses utgöra offentligt framförande är ibland vanskligt (se närmare härom ovan, avsnitt 10.2.2). Det upphovsrättsliga offentlighetsbegreppet skall i sista hand fast- ställas med hänsyn till förhållandena inom det upphovsrättsliga

området och utgångspunkten är därvid att upphovsmannens rätt bör omfatta alla framföranden som inte äger rum inom helt slutna kretsar.

Tidigare har det varit oklart dels i vad mån den musik som landstinget låter framföra för patienter och omsorgstagare innefattar ett offentligt framförande, dels om framförande av radiomusik till landstingets anställda i slutna personalutrymmen faller in under den s.k. kompletteringsregeln, dvs. framföranden som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets. Genom HD:s avgörande i det s.k. landstingsmålet (NJA 1988 s. 715) har klarlagts att framförande av skyddade verk som genom landstingets försorg sker för patienter och omsorgstagare är offentligt i URL:s mening. Enligt HD kan en så allmänt präglad betingelse som att personer tas in för vård i särskild ordning, dvs. sedan vårdbehov konstaterats av läkare eller motsvarande, inte anses göra den krets, som vid varje tidpunkt är vårdtagare, sluten i URL:s bemärkelse. Den grupp vårdtagare som tillkommer efter konstaterat vårdbeh0v framstår enligt HD allmänt sett till sin sammansättning som heterogen, växlande och tillfällig samt utan egentligt inbördes sammanhang.

I samma avgörande fastslår HD att den sjukvård som landsting bedriver bör bedömas som förvärvsverksamhet i URL:s mening och att den radiomusik som framförs till landstingets anställda i slutna personalutrymmen omfattas av den s.k. kompletterings- regeln. HD uttalar att verksamheten visserligen är budgetstyrd och till övervägande del skattefinansierad, varför den inte kan betecknas som f örvärvsverksamhet i f öretagsekonomisk mening. HD konstaterar emellertid att det i den landstingskommunala sjukvården ingår en omfattande ekonomisk verksamhet avseende t.ex. byggnader, material och löner. Den verksamhet som landstinget bedriver har som HD uttrycker det "starka inslag som kännetecknar näringsverksamhet". Därtill konstaterar HD att sjukvård kan bedrivas under skilda betingelser vad gäller både finansiering och huvudmannaskap samt tillägger att det från upphovsrättslig synpunkt knappast kan anföras sakliga skäl för att sådana omständigheter skall vara avgörande för upphovs— mannens rätt till ersättning för musik som framförs i lokaler avsedda för personal.

Framförande av den typ varom fråga var i HD-målet faller således under upphovsmännens ensamrätt. Att nu överväga inskränkningar i denna ensamrätt kan enligt vår mening inte komma ifråga. I samhället bedrivs idag offentlig verksamhet i en

omfattning som saknade motstycke när URL kom till. Från upphovsmännens synpunkt skulle en inskränkning i deras ensam- rätt till offentligt framförande till förmån för den offentliga sektorn eller delar av denna innebära ett intrång i vad som måste anses vara den normala marknaden för deras produkter. En inskränkning för att tillgodose de ifrågavarande intressena skulle dessutom bli så omfattande att regleringen knappast skulle kunna anses vara förenlig med Bernkonventionen. Tagna efter ordalydelsen medger bestämmelserna i konventionen över huvud taget inte några inskränkningar i ensamrätten till offentliga framföranden. Som framgår av generalrapporten till Bryssel- konferensen 1948 (se ovan, avsnitt 10.5) har emellertid den nationelle lagstiftaren likväl möjlighet att göra s.k. petites reserves. Sådana beränsade undantag får bara göras till förmån för religiösa ceremonier, militära kapell samt för undervisnings— och folkbildningsändamål. Mot bakgrund av uttalanden i frågan vid Stockholmskonferensen 1967 finns det inte utrymme att med stöd av Brysselkonferensens uttalandena om petite reserves göra undantag i ensamrätten till offentligt framförande till förmån för andra ändamål än de som angavs vid Brysselkonferensen.

Den nuvarande ordning bör följaktligen behållas. I praktiken kan hänsyn tas till de olika förhållanden som råder inom vårdområdet i de villkor för f ramförandena som parterna kan komma överens om.

10.7.2. Offentliga framföranden i förevisningssyfte, s.k. demonstrationsmusik

Ensamrätten till offentligt framförande av verk gäller enligt URL även om utnyttjandet avser endast mycket begränsad del av verket. Om ett sådant begränsat utnyttjande sker utan upphovsmannens samtycke kan förfarandet således innefatta intrång i dennes upphovsrätt.

HD har som tidigare antytts (avsnitt 10.6.3) i ett avgörande (NJA 1986 s. 702) tagit ställning till frågan om det är tillåtet för affärsinnehavare att utan samtycke från rättighetshavarna under försäljning i demonstrationssyfte spela smärre delar av musikaliska verk i affärslokaler som är tillgängliga för allmän— heten och därigenom möjliggöra för kunderna att lyssna på ljudet från exempelvis radio- och TV—apparater eller bandspelare för att bedöma deras kvalitet.

Genom avgörandet har fastslagits att den som anordnar s.k. demonstrationsmusik i en af färslokal därigenom i URL:s mening låtit framföra musikaliska verk. Gentemot argumentet att varje utnyttjande av ett verk som demonstrationsmusik är så kortfattat att det inte är rimligt att över huvud taget betrakta det som framförande i URL:s mening, framhöll HD att det av lagens förarbeten framgår att även utnyttjande av en mycket begränsad del av ett verk kan innefatta intrång i upphovsrätten. Från praktisk synpunkt skulle det enligt HD också vara nästan ogörligt att tillämpa lagen på ett sätt som innebär att radiobranschen skulle ha frihet att återge ett mycket kort avsnitt av ett verk, t.ex. ca 30 sekunders spelning, under det att ersättning skulle utges för bakgrundsmusik och demonstrationsmusik som spelas under längre period och också tjänar som underhållning. Eftersom affärslokalen varit tillgänglig för allmänheten fann HD att det varit fråga om ett offentligt framförande i URL:s mening.

I domskälen uttalar HD att upphovsmännens rätt att förfoga över sina verk utgör en så att säga fullständig och heltäckande rätt varifrån vissa i lag särskilt angivna undantag gjorts i syfte att tillgodose samhälleliga intressen. HD uttalade vidare att det med denna uppbyggnad av lagen endast finns ett synnerligen begränsat utrymme för domstolarna att i lagen intolka andra begränsningar i upphovsmännens rätt än dem som är angivna i lagen. Enligt HD syntes det vara nära nog uteslutet att uppställa sådana begränsningar i syfte att tillgodose andra intressen än samhällets, såsom kommersiella intressen.

Två justitieråd var skiljaktiga i frågan om verken framförts offentligt. De ansåg att uppkomsten av musik i samband med provning vid en helhetsbedömning inte kunde anses utgöra framförande av verk i URL:s mening. De uttalade därvid bl.a. att provningen karaktäriseras av att framförandet av musik inte är något huvudändamål utan endast en bieffekt till den tekniska kontrollen av apparaterna samt att provningen normalt är av mycket kort varaktighet och kan sägas sakna praktisk betydelse för upphovsmännen.

Frågan om demonstrationsmusiken kan lagstiftningsvägen övervägas från två lagtekniskt skilda utgångspunkter. Den ena tar avstamp i uttrycket "offentligt framförande"; denna utgångspunkt ligger närmast uppfattningen att utnyttjandet av verken i de situationer som är i fråga är så kortfattat att det inte kan anses utgöra ett offentligt framförande. Den andra utgår från att

utnyttjandet utgör ett offentligt framförande och resulterar i att man gör en inskränkning i denna ensamrätt.

Såvitt avser den första lösningen torde det över huvud taget inte komma i fråga att överväga en ändring av lagens uttryck "offentligt framförande" så att kortare avsnitt av musikaliska verk undantas från ensamrätten. Det är i det närmaste ogörligt att i lag uppställa kriterier som på ett praktiskt tillämpligt sätt anger hur mycket av ett verk som får återges utan att det skall vara fråga om offentligt framförande.

Beträffande den andra lösningen kan konstateras att inskränk- ningar i upphovsmännens principiella ensamrätt till offentliga framföranden hittills har gjorts med hänsyn till religiösa, kulturella eller andra samhälleliga intressen. Att föreslå en inskränkning till förmån för enskilda kommersiella intressen skulle innebära att lagstiftaren introducerade ett från principiell synpunkt nytt betraktelsesätt som måste anses främmande för vår lagstiftning.

En sådan inskränkning skulle dessutom vara oförenlig med Bern- konventionens bestämmelser i fråga om offentliga f ramf öranden. Som framgår av redogörelsen i f öregånde avsnitt kan inskränk- ningar i ensamrätten till offentligt framförande enligt Bern- konventionen endast göras till förmån för religiösa ceremonier, militära kapell samt för undervisnings- och f olkbildningsändamål.

Det saknas således skäl att i förevarande hänseenden göra några ändringar i URL. Villkoren för tillståndsgivningen till demon- strationsmusik och liknande former av offentligt framförande bör även i fortsättningen bestämmas av parterna. De har de största möjligheterna att på ett riktigt sätt kunna beakta de särskilda omständigheter som kan föreligga vid f ramf öranden av de olika typer som kan komma ifråga.

10.7.3. Offentliga framföranden vid gudstjänst

Tidigare har framhållits att de allra flesta offentliga fram- föranden som sker vid gudstjänst eller liknande förrättning är tillåtna redan enligt 20 å andra stycket först