NJA 1994 s. 336

Bolag, som fortlöpande betalat förfallande skulder, har vid tillämpning av 11 kap 1 och 2 §§ BrB inte ansetts vara på obestånd trots att betalningsförmågan var en följd av bolagets felaktiga bokföring. Det förhållandet att åklagaren till grund för yrkande om ansvar för grov oredlighet mot borgenärer enbart påstått att bolag varit på obestånd har ansetts utgöra hinder för prövning av om det förelegat en påtaglig fara för obestånd.

(Jfr beträffande den senare frågan NJA 1978 s 291, 1987 s 194 och 1990 s 361)

Vid Norrköpings TR väcktes åtal mot L.T. och H.F. för omfattande ekonomisk brottslighet.

I åklagarnas (åtalet utfördes av statsåklagaren U.D. och distriktsåklagaren R.G.) stämningsansökan anfördes: Allmänt. Den 17 febr 1988 beslutade styrelsen i Gusums Bruk AB respektive Gusum Trading AB om omedelbar betalningsinställelse. Efter ackordsförfarande försattes båda bolagen i konkurs vid Norrköpings TR d 15 april 1988. Konkursbouppteckningarna i Gusums Bruk AB och Gusum Trading AB utvisade en brist i boet med respektive ca 100 MSKR och ca 10 MSKR. - Verksamheten i Gusums Bruk AB hade under de sista tio åren omfattat skogs- och lantbruksrörelse, blixtlås, metall- samt virarörelse. Verksamheten hade förutom i Sverige bedrivits i Danmark (Nordmetal ASS) och Västtyskland och bolaget hade agenter i Danmark, Finland, Norge, Storbritannien samt Schweiz. Efter successiv utförsäljning av de olika verksamhetsgrenarna kvarstod vid konkursutbrottet endast lantbruksrörelsen. - L.T. har sedan d 4 mars 1977 fram till konkursen varit Gusums Bruk AB:s styrelseordförande. Han har haft rätt att ensam teckna bolagets firma. L.T. var före d 4 mars 1977 bolagets VD. H.F. har sedan 1969 varit Gusums Bruk AB:s ekonomichef och i den egenskapen bl a upprättat bolagets bokslut. Han har från d 4 mars 1977 dessutom varit vice VD och styrelsesuppleant fram till dess han entledigades d 16 febr 1988. Under tiden febr 1982-febr 1984 fungerade H.F. som bolagets VD, enär bolagets dåvarande VD var tjänstledig. H.F. har sedan 1969 haft firmateckningsrätt i förening med bl a L.T. och sedan febr 1982 ensam firmateckningsrätt. - L.T. har fram till dess bolaget försattes i konkurs aktivt deltagit i bolagets skötsel och varit väl insatt i bolagets ekonomi. L.T. med familj har hela tiden varit dominerande aktieägare och vid bolagets bolagsstämma d 12 april 1988 hade familjen T ca 51 % av aktierna och ca 71 % av röstetalet. - Gusums Bruk AB:s räkenskapsår var from 1977, 1 sept - 31 aug. - Gusum Trading AB bildades d 20 juni 1985 och var ett helägt dotterbolag till Gusums Bruk AB. Gustun Trading AB har enligt Gusums Bruk AB:s årsredovisning 850901-860831 bedrivit sin verksamhet i kommission för Gusums Bruk AB. Verksamheten har bestått i räntearbitrageaffärer, värdepappershandel och råvaruaffärer. L.T. var bolagets styrelseordförande och H.F. dess VD. Båda hade ensam firmateckningsrätt. Enligt Gusum Trading AB:s bolagsordning var bolagets räkenskapsår kalenderåret. - Gusums Bruk AB och Gusum Trading AB hade sitt säte i Gusum, Valdemarsviks kommun.

Under åberopande av de angivna omständigheterna yrkade åklagarna ansvar å L.T. och H.F., såsom talan slutligt bestämts, enligt följande:

1. Grovt bokföringsbrott.

H.F. har i samråd med L.T. under tiden 820701-880217 uppsåtligen åsidosatt bokföringsskyldigheten i Gusums Bruk AB och Gusum Trading AB. Följande lägges de båda till last.

A. Felaktigheter i bokslut

Gusums Bruk AB:s balans- och resultaträkningar i boksluten 820831-860831 är felaktiga då bolagets samtliga skulder och ansvarsförbindelser ej redovisats och bolagets tillgångar redovisats med för höga belopp enligt följande:

Balans- och resultatfel 820831

För lågt redovisade skulder med minst 41 800 000

För högt redovisade fordringar med minst 11 200 000

För högt redovisat varulager med minst 19 100 000

Totalt balansfel 72 100 000

För högt redovisat resultat med minst 20 800 000

Balans- och resultatfel 830831

För lågt redovisade skulder med minst 67 800 000

För högt redovisade fordringar med minst 19 200 000

För högt redovisat varulager med minst 23 800 000

Totalt balansfel 110 800 000

För högt redovisat resultat med minst 38 700 000

Ej redovisad garantiutfästelse till FinansSkandic Luxemburg SA om 10 MSKR.

Balans- och resultatfel 840831

För lågt redovisade skulder med minst 78 800 000

För högt redovisade fordringar med minst 22 800 000

För högt redovisat varulager med minst 15 700 000

Totalt balansfel 117 300 000

För högt redovisat resultat med minst 6 500 000

Ej redovisad garantiutfästelse om 10 MSKR - se ovan 830831.

Balans- och resultatfel 850831

För lågt redovisade skulder med minst 107 100 000

För högt redovisade fordringar med minst 27 300 000

För högt redovisat varulager med minst 29 500 000

Totalt balansfel 163 900 000

För högt redovisat resultat med minst 46 600 000

Ej redovisad garantiutfästelse om 10 MSKR - se ovan 830831.

Ej redovisad garantiförbindelse till Svenska Handelsbanken PLC, London, om 340 000 GBP.

Balans- och resultatfel 860831

För lågt redovisade skulder med minst 89 700 000

För högt redovisade fordringar med minst 33 700 000

För högt redovisat varulager med minst 23 900 000

Totalt balansfel 147 300 000

För lågt redovisat resultat med ca 16 600 000

Ej redovisad garantiutfästelse om 10 MSKR - se Ej redovisad garantiförbindelse om 340 000 GBP

B. Felaktigheter i dataframställda inbundna huvudböcker

C. Felaktigheter i kundreskontror

D. Felaktigheter i leverantörsreskontror

E. Felaktigheter i inventeringslistorför varulager

ovan 830831. - se ovan 850831.

F. Felaktigheter i övriga bokslutsbilagor

G. Felaktigheter i bokföringen pga Nordmetalaffären

(Påstående om en oriktigt bokförd faktura på 20 MDKR för försäljning av maskiner mm.)

H. Felaktigheter i bokföringen beträffande redovisning av extraordinär intäkt

I. Felaktigheter i manuella huvudböcker

J. Felaktigheter i bokföringen beträffande Gusum Trading AB

2. Grovt svindleri

H.F. har i samråd med L.T. upprättat felaktiga bokslut i Gusums Bruk AB. Boksluten har ingått i bolagets årsredovisningar. Bolagets årsredovisningar from 751001-760930 tom 850901-860831 har varit felaktiga enär de i boksluten intagna

balans- och resultaträkningarna inte redovisat bolagets samtliga skulder och ansvarsförbindelser samt bolagets tillgångar redovisats med för höga belopp enligt följande:

Balans- och resultatfel 751001-760930

För högt redovisat varulager med minst 16 300 000

För högt redovisat resultat med minst 10 600 000

Balans- och resultatfel 761001-770831

För lågt redovisade skulder med minst 13 500 000

För högt redovisat varulager med minst 23 900 000

Totalt balansfel 37 400 000

För högt redovisat resultat med minst 21 100 000

Balans- och resultatfel 770901-780831

För lågt redovisade skulder med minst 20 900 000

För högt redovisat varulager med minst 19 100 000

Totalt balansfel 40 000 000

För högt redovisat resultat med minst 2 400 000

Balans- och resultatfel 780901-790831

För lågt redovisade skulder med minst 18 900 000

För högt redovisat varulager med minst 24 700 000

Totalt balansfel 43 600 000

För högt redovisat resultat med minst 3 600 000

Balans- och resultatfel 790901-800831

För lågt redovisade skulder med minst 25 100 000

För högt redovisat varulager med minst 17 100 000

Totalt balansfel 42 200 000

För lågt redovisat resultat med ca 1 400 000

Balans- och resultatfel 800901-810831

För lågt redovisade skulder med minst 24 900 000

För högt redovisade fordringar med minst 8800000

För högt redovisat varulager med minst 17 600 000

Totalt balansfel 51 300 000

För högt redovisat resultat med minst 9 100 000

Balans- och resultatfel 810901-820831

- - (samma uppgifter som i åtalspunkt 1 angivits för boksluten 820831-860831)

- - -.

H.F. och L.T. har varit medvetna om att de felaktiga boksluten ingått i årsredovisningarna och L.T. har även undertecknat årsredovisningarna. H.F. och L.T. har varit medvetna om att årsredovisningarna föredragits och godkänts på bolagets ordinarie bolagsstämma enligt följande:

Årsredovisning Bolagsstämma

751001-760930 770304

761001-770831 780216

770901-780831 790227

780901-790831 800215

790901-800831 810226

800901-810831 820226

810901-820831 830221

820901-830831 840223

830901-840831 850215

840901-850831 860203

850901-860831 870227

H.F. och L.T. har varit medvetna om att bolagets årsredovisningar legat till grund för bedömning av bolaget i ekonomiskt hänseende såväl bland allmänheten som bolagets intressenter. H.F. och L.T. har på grund av ovan anförda uppsåtligen offentliggjort eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter spridit vilseledande uppgifter ägnade att påverka bedömandet av bolaget i ekonomiskt hänseende och därigenom orsaka skada.

Brotten är grova enär de skett systematiskt under en följd av år och i ett bolag vars verksamhet varit av stor omfattning och omsatt stora belopp samt då aktierna i bolaget spridits till allmänheten.

På grund av preskription yrkas ansvar för årsredovisningarna från och med 790901-800831 till och med 850901-860831.

3. Grov oredlighet mot borgenärer

Gusums Bruk AB var på obestånd senast vid utgången av räkenskapsåret 790901 -800831. Som angivits under åtalspunkt 1 och 2 har H.F. i samråd med L.T. uppsåtligen upprättat oriktiga bokslut i vart fall från och med räkenskapsåret 751001-760930. I bolagets årsredovisningar, i vilka boksluten ingår, för räkenskapsåren 790901-800831 t o m 850901-860831 har i förvaltningsberättelsen under rubriken "Förslag till vinstdisposition" härigenom kommit att lämnas oriktiga uppgifter om bolagets balanserade vinstmedel och årets vinst. H.F. och L.T. har båda varit medvetna om att det ej funnits vinstmedel att utdela till bolagets aktieägare.

H.F. och L.T. har härigenom vilselett bolagsstämman att besluta om aktieutdelning för räkenskapsåren 790901-800831 och 810901-820831 tom 850901-860831 enligt följande:

Räkenskapsår Bolags- Aktie- Per aktie,

stämma utdelning kr

790901-800831 810226 1 014 300 2:50

810901-820831 830221 1 014 300 2:50

820901-830831 840223 1 420 000 3:50

830901-840831 850215 1 893 000 3:50

840901-850831 860203 1 893 000 3:50

850901-860831 870227 3 245 000 6:00

Summa: 10 479 600

H.F. och L.T. har med insikt om att bolaget var på obestånd i vart fall vid utgången av räkenskapsåret 790901-800831 härigenom uppsåtligen medverkat till att bolaget avhänts egendom av betydenhet, genom utbetalning av aktieutdelning med minst 10 400 000 kr, varigenom bolagets obestånd förvärrats.

Brotten är grova då vilseledande bokföring använts och brotten varit av betydande omfattning.

Lagrum. 11 kap 2 § BrB i dess lydelse såväl före som efter 820101 och 860401.

Ansvar yrkades vidare mot båda eller endera av dem för grovt bedrägeri i fem fall - åtalspunkt 4 (båda) i samband med nyemission av aktier i Gusums Bruk AB, åtalspunkt 5 (båda) vid beviljande av kredit till Gusums Bruk AB, åtalspunkt 6 (båda) vid försäljning av Gusums Bruk AB:s metallindustri, åtalspunkt 7 (H.F.) vid försäljning av maskin, åtalspunkt 8 (båda) vilseledande vid teckning av försäkring av Gusums Bruk AB:s pensionsutfästelser mm - åtalspunkt 9 brott mot aktiebolagslagen (båda), åtalspunkt 10 bokföringsbrott (H.F.), åtalspunkt 11 skattebedrägeri (H.F.), åtalspunkt 12 grovt skattebedrägeri (L.T.) och medhjälp (H.F.) samt åtalspunkt 13 trolöshet mot huvudman (båda).

Yrkande om skadestånd framställdes av ett stort antal målsägande. Under åtalspunkten 3 yrkade Gusums Bruk AB i konkurs skadestånd av L.T. och H.F. med 9 260 564 kr.

I målet förebragtes omfattande muntlig och skriftlig bevisning, bl a förhör med och utlåtanden av auktoriserade revisorn I.V.. Referatet begränsas i fortsättningen i huvudsak till vad som gäller åtalet för grov oredlighet mot borgenärer (åp 3).

TR:n (rådmännen Wedin och Nilsson, ekonomiske experten Fagerkvist samt sex nämndemän) meddelade dom d 14 febr 1992. Beträffande åtalspunkterna 1-3 (och 13), som av TR:n behandlades i ett sammanhang, anfördes

De tilltalades inställning till åtalen.

H.F. har med vissa förbehåll erkänt grovt bokföringsbrott under åtalspunkt 1 A-F och H-I. Han har haft invändningar beträffande storleken och sammansättningen av "blåsningarna" av varulagret i Gusums Bruk AB. - - - H.F. har beträffande punkt 1 G hävdat att den uppbokade fordran på Nordmetal är en verklig fordran.

Vad avser åtalet för grovt bokföringsbrott i Trading, punkt 1 J, har H.F. bestritt ansvar. - - -

L.T. har bestritt ansvar. Han har därvid hävdat att han inte kände till några som helst manipulationer i bokföringen förrän H.F. avlade bekännelse omedelbart före betalningsinställelsen. Han har hela tiden utgått från att bokföringen i såväl Gusums Bruk AB som i Trading varit korrekt. För övrigt har L.T. hävdat att ban är tekniker och inte insatt i avancerade ekonomiska sammanhang eller särskilt bokföringskunnig.

I svindleridelen har H.F. bestritt ansvar. - - -

L.T. har bestritt ansvar även i denna del. Han har därvid, med hänvisning till vad han tidigare sagt, påstått att han inte känt till att boksluten var felaktiga men vidgått att boksluten spritts bland allmänheten.

I oredlighetsdelen har H.F. bestritt ansvar. Han har därvid sammanfattningsvis hävdat att han inte har vilselett bolagsstämman och då hänvisat till att L.T. känt till de av H.F. (till den del H.F. själv vidgått desamma) vidtagna bokföringsmanipulationerna och att L.T. (med familj) har haft aktiemajoriteten i bruket.

H.F. har vidare gjort gällande att han inte kan anses som gärningsman eftersom han inte deltagit i besluten om aktieutdelning i Gusums Bruk AB. Ytterligare har H.F. invänt att bruket vid besluten om aktieutdelning inte var på obestånd i följd varav utdelningarna lagligen kunnat göras. I vart fall har han saknat uppsåt.

L.T. har i denna del bestritt ansvar på förut angivna grunder. Han har tillsammans med H.F. hävdat att obestånd i Gusums Bruk AB inte förelåg förrän vid betalningsinställelsen d 17 febr 1988. Siffermaterialet har vitsordats av dem båda.

Påstådda bokföringsfel och vissa händelser räkenskapsåret 1979/1980 och fram till konkursutbrottet.

TR:n fann att åklagarna styrkt sina påståenden om balansfel och resultatfel.

Obeståndsproblematiken. TR:n anförde:

Ett viktigt moment i åklagarnas uppläggning av åtalet är när obestånd inträffat i Gusums Bruk AB. Med obestånd avses här samma begrepp som återfinns i konkurslagen eller att gäldenären inte kan betala sina skulder vartefter de förfaller och att detta tillstånd inte är tillfälligt. Åklagarna har för egen del gjort gällande att obestånd förelegat senast vid bokslutet per d 31 aug 1980.

H.F. och L.T. har hävdat att obeståndstidpunkten sammanfaller med betalningsinställelsen och därvid hänvisat till att bruket, låt vara i vissa fall med fördröjningar, faktiskt fram till den tiden betalat sina förfallna skulder.

Det är enligt TR:ns uppfattning klart att vid bedömningen av om obestånd föreligger hänsyn måste tas till gäldenärens kreditmöjligheter av olika slag. Men detta kan rimligtvis inte gälla krediter och andra medel som anskaffas under oriktiga förutsättningar och där normal riskbedömning satts ur spel. Så är fallet genom de bokföringsmanipulationer som förekommit. Det skulle tvärtom kunna hävdas att om förekomsten härav blev känd redan beviljade krediter, även långfristiga, skulle kunna sägas upp där betryggande säkerhet inte föreligger. Med det sagda vill TR:n redan här markera att de tilltalades ståndpunkt är orimlig vad gäller tiden för obeståndets inträde.

Konkursförvaltaren har i sin förvaltarberättelse d 16 dec 1988 kommit fram till att obestånd förelegat senast d 31 aug 1986. I.V. i sin tur har i utlåtanden kommit fram till olika tider. Sålunda anger han d 16 dec 1988 att obestånd sannolikt förelegat per d 30 sept 1979 för att d 12 maj 1989 ändra sig till att bruket var på obestånd åtminstone per d 30 sept 1978. I sin sista version d 11 dec 1990 har han uttalat att den aktuella tiden troligen är d 31 aug 1977. Skillnaden i bedömningarna från I.V:s sida har som TR:n uppfattat saken bestått i att allt fler manipulationer kommit i dagen under utredningens gång.

I målet har stort utrymme ägnats åt en maskinskriven handling, uppställd som en mycket förenklad kontrollbalansräkning, och som under rättegången har kallats "slaktvärdelistan". I förundersökningsprotokollet är den fogad efter vissa handlingar hörande till protokollet från styrelsemötet d 11 juni 1981. H.F. har i förhöret med honom lämnat delvis motstridiga och svävande uppgifter om listan i fråga för att slutligen stanna för att han inte vet när, av vem eller i vilket syfte den upprättats. Vad gäller tiden för upprättandet torde man dock med säkerhet kunna slå fast att det måste röra sig om första hälften av 1981 enär som en post upptagits "Skogen 23 MSKR". Härmed måste avses AB Gusum Skogar, som såldes räkenskapsåret 1980/1981.

I "slaktvärdelistan" synes ett försök ha gjorts till en värdering av tillgångarna, möjligen såsom inför en tilltänkt försäljning. Tillgångarna har beräknats till 121 MSKR och skulderna, som tycks vara de verkliga, har upptagits till 119 MSKR. Kvar av aktiekapitalet skulle då endast finnas 2 MSKR. Listan har enligt TR:n visst bevisvärde.

H.F. har ingivit en sammanställning i tabellform omfattande ett betydande siffermaterial. Syftet härmed har varit att visa att det i bruket funnits dolda reserver. Tabellen omfattar åren 1975-1986. Som exempel kan nämnas att enligt uppställningen brukets egna kapital netto skulle ha varit 1986 27,1 MSKR. Till detta är att säga att materialet bygger på värderingar vars riktighet mycket starkt kan ifrågasättas. Härtill kommer att frågan om obestånd skall bedömas från andra och i inledningen av detta avsnitt angivna utgångspunkter.

TR:n har för egen del gjort en beräkning av likviditeten i bruket vid bokslutstillfällena 1979, 1980 och 1981 med utgångspunkt i balansräkningarna med de korrigeringar som där skall göras. Därvid framkommer talen (omsättningstillgångar minus lager dividerat med kortfristiga skulder) 0,60, 0,57 och 0,69 för respektive år. Siffrorna är synnerligen alarmerande, då likviditeten, med viss variation mellan olika branscher, bör ligga runt talet 1. Räntabiliteten har hela tiden varit negativ. Storleken på de verkliga dröjsmålsräntorna talar också entydigt om hur förhållandena varit.

Vid en samlad bedömning av vad som har upptagits här och vad som i övrigt framkommit om brukets ekonomiska ställning vid olika tider finner TR:n utrett att bruket varit på obestånd senast vid den av åklagarna angivna tiden eller d 31 aug 1980.

L.T:s medverkan och uppsåtsfrågor.

L.T. har som förut framgått förnekat all kännedom om de manipulationer som företagits i brukets räkenskaper. H.F. i sin tur hävdar att vad han gjort skett på uppmaning av L.T. och i fullt samförstånd med denne. H.F. har därvid tillagt att L.T. överlät på H.F. att ensam svara för hur manipulationerna tekniskt skulle utföras och att L.T. från i varje fall tidigt 80-tal blev mindre intresserad av att få detaljer om hur det verkliga läget såg ut. Detta kan te sig naturligt, om H.F:s uppgifter godtas, eftersom läget uppenbarligen blev allt hopplösare och sannolikheten för att kunna återta vad som förlorats minskade.

L.T. har även efter det att han blev styrelseordförande i bruket varit mycket aktiv. Sålunda har från åtskilliga håll berättats att han var på bruket praktiskt taget varje dag, då han inte var bortrest. Det har också framkommit att han en stor del av tiden uppehöll sig tillsammans med H.F. och att de hade ett nära samarbete. De har betecknats som "parhästar".

De nu redovisade omständigheterna talar med verklig tyngd mot L.T.. Det får anses ställt bortom varje rimligt tvivel att L.T. på sätt som H.F. sagt initierat manipulationerna och fortlöpande haft kännedom om dem. De har därigenom båda också haft kännedom om brukets ekonomiska tillstånd och insikt om att obestånd förelegat vid tid som åklagarna påstått.

Sammanfattning bokföringsavsnittet (utom Trading).

TR:n har ingående behandlat de fel som åklagarna funnit att boksluten, för de med åtalen avsedda åren, varit behäftade med. Ut- och ingående balanser har här självfallet varit varandras spegelbild och har underliggande material, dataframställda huvudböcker, kundreskontror, leverantörsreskontror, övriga bokslutsbilagor och manuella huvudböcker med nödvändighet visat motsvarande fel per bokslutsdagen. I övrigt har också visats föreligga påstådda fel i resultaträkningar samt underlåtenhet att redovisa ansvarsförbindelser och garantiåtaganden i den omfattning som åklagarna påstått.

I föregående avsnitt har TR:n funnit att L.T. och H.F. gemensamt och i samråd vidtagit manipulationerna i fråga och att de därvid handlat med full insikt om de rätta förhållandena. Detta gäller även de delar för vilka H.F. bestritt ansvar såsom Nordmetalfakturan, kompensationsmaterial mm. TR:n finner sålunda att åklagarna styrkt att H.F. och L.T. gjort sig skyldiga till vad åklagarna lagt dem till last under åtalspunkt 1 A-I. Beträffande rubriceringen och TR:ns bedömning av brottsligheten återkommer TR:n i avsnitt rörande konkurrensfrågor.

Sammanfattning oredlighetsavsnittet.

L.T. och H.F. har vitsordat att respektive bolagsstämma har beslutat om utdelning på sätt som åklagarna påstått. TR:n har tidigare funnit att de gemensamt och i samråd manipulerat bokföringen i Gusums Bruk AB på sätt åklagarna påstått och att bruket per d 31 aug 1980 måste ha varit på obestånd. Med utgångspunkt i de felaktiga årsboksluten har övriga styrelseledamöter förletts att till bolagsstämman lämna förslag till aktieutdelning. Beslut om aktieutdelning har därefter fattats. Härigenom har vid de olika tillfällena brukets obestånd förvärrats. Härtill har H.F. och L.T. till lika delar medverkat. Åtalet är följaktligen styrkt och brottet är att bedöma som grovt.

Skadestånd

Gusums Bruk AB i konkurs har yrkat skadestånd på sätt som anges i bilaga 2 (bilagan här utesluten; redas anm). De tilltalade har vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat belopp men bestritt skadeståndsskyldighet under hänvisning till vad de anfört till sitt fredande i ansvarsdelen. Härutöver har de med hänvisning till rättsfallet NJA 1953 C 11 hävdat att konkursboet som sådant inte lidit skada och ej heller kan uppträda som målsägande. För det fall brott föreligger är målsäganden borgenärerna och dessa för inte talan i målet.

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen tar TR:n endast upp den sist gjorda invändningen. Resonemanget med hänvisning till rättsfallet är bestickande. Emellertid finns i aktiebolagslagen vissa bestämmelser av intresse. Enligt 12 kap 5 § skall utbetalning i strid mot denna lag återbäras. Vidare sägs i andra stycket att för brist som uppkommer vid återbäringen är de som medverkat till beslutet om utbetalningen eller verkställande därav eller till upprättande eller fastställande av en till grund för beslutet liggande oriktig balansräkning ansvariga enligt 15 kap 1 -4 §§. Av 15 kap 4 § 2 st framgår bl a att konkursboet kan föra skadeståndstalan. Denna möjlighet har i lagen inskränkts på vissa däri angivna sätt. Inskränkningarna gäller dock inte då brott föreligger.

Nyssnämnda bestämmelser i aktiebolagslagen tar alltså sikte på de fall då olovlig vinstutdelning föreligger. Flagranta fall av sådan vinstutdelning är att bedöma som oredlighet mot borgenärer. Så är fallet här. Det kan då inte föreligga hinder för konkursboet att uppträda som målsägande i brottmålet. Skada för konkursboet föreligger. Tvist råder inte om beloppets storlek. Det skall därför dömas ut.

I fråga om ansvarspåståendena i övrigt fann TR:n åtalet styrkt utom såvitt avsåg grovt bedrägeri i ett fall (åtalspunkt 7) och del av ett annat fall (åtalspunkt 6) samt i fråga om grov trolöshet mot huvudman (åtalspunkt 13).

Under rubriken Konkurrensfrågor anförde TR:n:

I det följande upptas de konkurrensfrågor som med automatik träder i förgrunden såvitt avser åtalspunkt 1, utom moment J som rör Trading- avsnittet och är ett självständigt brott, och åtalspunkt 2 jämfört med de fall där TR:n funnit L.T. och H.F. övertygade om angivna grova bedrägerier och grov oredlighet mot borgenärer. Som försvårande moment i bedrägeri- och oredlighetsdelen har av åklagarna åberopats också den oriktiga bokföringen. Det som sagts nu gäller också i viss mån åtalet för grovt skattebedrägeri och medhjälp därtill (åtalspunkt 12).

Att det föreligger så kallad brottskonkurrens mellan bokföringsbrotten i Gusums Bruk AB och svindleriavsnittet är ställt utom allt tvivel. Åklagarna har följt den inslagna vägen och sedan sett varje bedrägeri och oredlighetsbrott som en särskild händelse, där bokföringsdelen i vidsträckt mening är ett i sig, bland andra, försvårande moment som gör att brotten skall bedömas som grova. Detta är ett sätt att se på saken.

Ett annat sätt är det som TR:n vill ansluta sig till och som har sin grund i en helhetssyn på vad som förekommit i brottsligt hänseende.

Det kan på goda grunder antas att det övergripande syftet varit att dölja L.T:s uttag ur brukets förmögenhetsmassa, brukets dåliga lönsamhet men trots detta regelbundna och förnyade aktieutdelningar samt katastrofala spekulationer på Londonbörsen i olika metaller. En nödvändig förutsättning har också varit att på olika sätt skaffa fram medel genom nyemissionen och genom nya krediter med bevarande av tidigare kreditvärdighet. Det har då varit erforderligt att bevara trovärdigheten hos aktieägarna.

Det sagda kan sammanfattas med att det hela tiden gällt att hålla bruket igång oavsett metod, säkerställa aktieutdelningar åt L.T. och dölja tidigare falsarier. Bokföringsbrotten i Gusums Bruk AB kan då ses som ett medel att åstadkomma vad som nu sagts och svindleridelen som förberedande och nödvändiga åtgärder.

Åtalspunkt 3 (oredlighetsbrotten avseende olaga aktieutdelningar), åtalspunkt 4 (nyemissionen, vars prospekt innehöll uppgifter från bokslut och framräknade viktiga nyckeltal för de senaste fem åren), åtalspunkt 5 (växelaffären), åtalspunkt 6 moment C och D (Boliden Bergsöe AB affären) och åtalspunkt 8 (kreditförsäkrade pensionsutfästelser) fångar med det angivna synsättet, även tidsmässigt, upp bokförings- och svindleriavsnittet, eftersom straffmaximum för grovt bokföringsbrott och grovt svindleri understiger det för grovt bedrägeri respektive grov oredlighet mot borgenärer angivna.

Konsekvensen av denna bedömning är att L.T. och H.F. inte som särskilt brott skall dömas till ansvar för grovt bokföringsbrott (utom såvitt avser Trading) och inte heller för grovt svindleri. Dessa moment ingår i bedrägeri- och oredlighetsavsnitten och påverkar deras rubricering på sätt som framgår av domslutet. Vad som sagts nu innebär inte någon principiell skillnad vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde.

Domslut. TR:n dömde L.T. för grov oredlighet mot borgenärer medelst grovt bokföringsbrott, jämlikt 11 kap 2 och 5 §§ BrB,

samt för grovt bedrägeri medelst grovt bokföringsbrott, grovt bokföringsbrott, grovt skattebedrägeri och brott mot aktiebolagslagen

till fängelse 5 år.

TR:n dömde H.F. för grov oredlighet mot borgenärer medelst grovt bokföringsbrott, jämlikt 11 kap 2 och 5 §§ BrB,

samt för grovt bedrägeri medelst grovt bokföringsbrott, grovt bokföringsbrott, bokföringsbrott, skattebedrägeri, medhjälp till grovt skattebedrägeri och brott mot aktiebolagslagen

till fängelse 4 år.

L.T. och H.F. förpliktades att solidariskt utge skadestånd till Gusums Bruk AB i konkurs med 9 260 564 kr jämte ränta samt skadestånd till ett flertal andra målsägande. En nämndeman var skiljaktig i fråga om påföljden.

Mot TR:ns dom fullföljdes talan i Göta HovR av åklagarna, L.T. och H.F..

Åklagarna yrkade helt bifall till ansvarsyrkandena i fråga om åtalen för bedrägeri samt straffskärpning.

L.T. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet mot honom utom såvitt avsåg brott mot aktiebolagslagen och i vart fall sätta ned straffet. Han yrkade vidare ogillande av skadeståndsanspråken.

H.F. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet dels för grovt bokföringsbrott enligt åtalspunkten 1 G och därmed sammanhängande del av åtalspunkten 1 A, dels för grovt svindleri och för grov oredlighet mot borgenärer enligt åtalspunkten 3, dels för alla fall av bedrägeri. Han yrkade vidare att HovR:n i vart fall skulle sätta ned straffet och lämna skadeståndsyrkandena utan bifall.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsrådet Sjögreen, fd lagmannen Wibling, hovrättsrådet Ericsson, referent, och hovrättsassessorn Klerfalk samt nämndemännen Lovgren, Peterson och Wilander) meddelade dom d 21 jan 1993. I domskälen anförde HovR:n: - - -

Åtalspunkten 1 A-I utom 1 G och därmed sammanhängande del av 1 A. Genom utredningen är klarlagt att bokföringen haft de brister som åklagarna har gjort gällande.

H.F. har erkänt att han vidtagit manipulationer i bokföringen. Han har, på sätt TR:n funnit, gjort sig skyldig till grov bokföringsbrott. Med hänsyn till vad - - - anförts om L.T:s och H.F:s arbetsförhållanden och inbördes relation är det uteslutet att H.F. år efter år på eget initiativ skulle ha vidtagit bokföringsmanipulationerna. HovR:n finner således vid en sammanvägning av vad som framkommit i målet i denna del att det är ställt utom allt rimligt tvivel att L.T. varit initiativtagare till manipulationerna och fortlöpande genom H.F. hållits underrättad om hur dessa utförts. L.T. har därför gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott i enlighet med åtalet.

Åtalspunkten 1 G och motsvarande del av 1 A (Nordmetalaffären).

H.F. har bestritt åtalet på den grunden att den uppbokade fordringen på Nordmetal är en verklig fordran.

Åklagarna har - - - inte förmått styrka sitt påstående att boksluten per d 31 aug åren 1983, 1984, 1985 och 1986 blivit felaktiga genom den redovisade fordran på Nordmetal om 16,4; 16; 16,4; resp 18,4 MSKR. Åtalet under åtalspunkten 1 G och därmed sammanhängande del av åtalspunkten 1 A (beloppen 16,4; 16; 16,4; och 18,4 MSKR ingår i det angivna totala balansfelet under boksluten 830831 - 860831 i åtalspunkten 1 A) skall därför ogillas.

Åtalspunkten 3 (grov oredlighet mot borgenärer)

Ansvarsfrågan. H.F. har bestritt åtalet på följande grunder:

1. Han har inte vilselett bolagsstämman.

2. Han är inte gärningsman eftersom han inte deltagit i besluten om aktieutdelning i Gusums Bruk.

3. Bruket var vid besluten om aktieutdelning inte på obestånd.

4. Han har saknat uppsåt.

L.T. har bestritt ansvar under påstående att han inte kände till att bokföringen var oriktig och att bruket inte var på obestånd förrän vid betalningsinställelsen d 17 febr 1988.

Enligt konkurslagen är den på obestånd (insolvent) som inte rätteligen kan betala sina skulder, om detta tillstånd inte endast är tillfälligt. Detta konkursrättsliga obeståndsbegrepp sammanfaller med det straff- rättsliga. Därjämte är obeståndet vid t ex brottet oredlighet mot borgenärer ett objektivt gärningsmoment. Åklagarna har således den fulla bevisbördan för sitt påstående att Gusums Bruk var på obestånd senast d 31 aug 1980. Eftersom betalningsinställelse och konkurs inte inträffat förrän d 17 febr respektive d 15 april 1988, får åklagarnas bevisbörda anses omfatta även det förhållandet att obeståndet förelegat fram till betalningsinställelsen.

L.T. och H.F. har även i HovR:n hävdat att obeståndstidpunkten sammanfaller med betalningsinställelsen eftersom bruket rent faktiskt, låt vara med vissa fördröjningar, betalat sina förfallna skulder fram till denna tidpunkt.

Fråga är då om man vid prövningen av om obestånd förelegat skall ta hänsyn till att betalningarna möjliggjorts genom brottsligt förfarande i rörelsen - i förevarande fall genom oegentligheter i brukets bokföring. Spörsmålet synes inte ha behandlats i svensk doktrin eller praxis. Frågan har - så vitt HovR:n kunnat finna - endast i förbigående tagits upp i förarbetena till 1921 års konkurslag. Vid redogörelse för utländsk rätt har där hänvisats till ett stadgande i den då gällande italienska konkurslagen av år 1883. Där föreskrevs att om gäldenären fortsatt sina betalningar med medel, som han förskaffat sig "på ruinerande eller bedrägligt sätt" detta inte skulle hindra att han förklarades i verkligheten ha befunnit sig i "ett tillstånd av betalningsinställelse" (Förslag till konkurslag mm, 1911, s 140). Vid obeståndsprövning skall normalt sett kreditvärdigheten, dvs möjligheterna att få lån, ingå som ett viktigt moment. Till grund för kreditvärdighetsbedömningen rörande ett aktiebolag ligger främst bokföringen. Kreditgivarna måste därför kunna lita på att bokföringen är korrekt; annars har all normal riskbedömning från deras sida satts ur spel. Krediter som åtkommits på grundval av så gravt förvanskad bokföring som den i bruket kan inte tillåtas åtnjuta bevisvärde för solvens. HovR:n finner på grund av det anförda att en obeståndsbedömning måste göras på grundval av brukets ekonomiska ställning med bortseende av bokföringsmanipulationerna. (Huruvida man kommer till samma resultat i det fall medel tillförts ett bolag genom brott som legat utanför bolagets normala verksamhet är mera tveksamt.) Något lagligt hinder föreligger inte heller att en obeståndsbedömning sker beträffande förhållanden som ligger långt tillbaka i tiden. Vid själva obeståndsbedömningen uppstår emellertid svårigheter - särskilt vad avser det subjektiva rekvisitet - med hänsyn till att åklagaren gör gällande att obeståndet inträffat omkring åtta år före betalningsinställelsen. Viss försiktighet torde också böra iakttagas eftersom man numera har kännedom om brukets verkliga resultat.

I målet är utrett att brukets bokföring (bortsett från effekterna av Nordmetal-fakturan) manipulerats på sätt åklagarna påstått och att balansfelet, för att kamouflera driftsförluster m m, har ökat från 42 200 000 kr d 31 aug 1980 till 147 500 000 kr (exklusive Nordmetalfakturan) d 31 aug 1985. Att balansfelet därefter i brukets sista upprättade bokslut, det d 31 aug 1986, minskade till 128 900 000 kr (exklusive Nordmetal-fakturan) berodde endast på att H.F., enligt dennes egen uppgift, var tvungen att "förbereda bokslutet" inför en kommande inkråmsförsäljning så att de konton och poster som skulle överlåtas i stort sett var korrekta. Även om bruket hade ett grundmurat förtroende hos allmänheten och H.F. ett mycket gott anseende i finanskretsar synes det mot bakgrunden av nu redovisade förhållanden vara uteslutet att bruket vid tiden omkring d 31 aug 1980 skulle ha fått ytterligare lån, varigenom medel kunde tillföras rörelsen. Räkenskapsåret 1979/80 fanns inte heller några tillgängliga medel inom ramen för redan beviljade krediter. Frågan är då om bruket vid denna tidpunkt kunnat fortleva av egen kraft.

I.V. har i sina tre utlåtanden förlagt obeståndstidpunkten först till (rätteligen) d 31 aug 1979 och därefter till (rätteligen) d 31 aug 1978 för att slutligen ange d 31 aug 1977 som rätt tidpunkt. Att obeståndstidpunkten på detta sätt förskjutits tillbaka i tiden sammanhänger, enligt vad I.V. uppgivit inför HovR:n, med att fler och fler bokföringsmanipulationer kom i dagen ju längre arbetet fortskred. Han har också anfört att han - vid beräkningen av den tid det skulle ta att uppnå ett kassainflöde stort nog för att täcka det vid varje bokslutstillfälle angivna likviditetsunderskottet - inte räknat med t ex inköpskostnader för bruket för att återställa lager utan endast räknat försäljningsintäkterna under tidsperioden i fråga bruket till godo. Det skulle såväl vid bokslutstidpunkten d 31 aug 1980 som vid de två närmast föregående bokslutstillfällena enligt I.V. behövts ett rent kassainflöde - med bortseende från utbetalningar - under ca 3,5 månaders tid för att täcka likviditetsunderskotten vid tillfällena. Underskottet d 31 aug 1980 uppgick enligt I.V:s beräkningar till 55 800 000 kr. Han har vidare uttalat att han finner det uteslutet att brukets leverantörer skulle låtit sig nöja med att inte få betalt förrän efter 3,5 månader. Redan dessa beräkningar, vari alltså endast intäkter beaktats, talar mycket starkt för att obestånd förelegat i vart fall vid den av åklagarna påstådda tidpunkten. Driftsförlusterna har härefter stadigt ökat vilket visar att brukets förvärvsförmåga inte varit sådan att utvecklingen kunnat vändas.

I.V. har vidare, hörd över en av H.F. i HovR:n åberopad tablå över "Dolda reserver och eget kapital", anfört att han i sina beräkningar beaktat förefintlig varulagerreserv (även då denna var dold år 1977) samt att eventuella övervärden i anläggningstillgångarna inte får relevans för obeståndstidpunkten annat än om dessa tillgångar är omedelbart realiserbara eller belåningsbara. Enligt I.V. är dock möjligheten att avyttra anläggningstillgångar för att produktionen inte skall avstanna realistisk endast beträffande sådana tillgångar som inte används i driften, t ex en hyresfastighet. Sådana tillgångar har, efter vad som framgår av den åberopade tablån och den övriga skriftliga bevisningen i målet, inte funnits i sådan omfattning att en försäljning av dessa skulle ha haft någon påvisbar inverkan på det ständigt växande, men genom bokföringsbrotten dolda, balansunderskottet. Eftersom bruket, enligt vad HovR:n tidigare funnit, inte skulle ha fått några nya lån om kreditorerna haft kännedom om hur det förhöll sig med brukets verkliga ekonomiska ställning kan inte heller den i och för sig tänkbara belåningsmöjligheten av eventuella övervärden påverka obeståndsbedömningen.

Mot bakgrund av vad nu anförts finner HovR:n att I.V:s slutsatser i fråga om tidpunkten för obeståndets inträde får godtas. Bruket skall således, i enlighet med vad åklagarna påstår, anses ha varit på obestånd senast d 31 aug 1980.

Med hänsyn till brukets ständiga likviditetsproblem och det successivt ökade behovet av att under tiden fram till betalningsinställelsen vidta allt fler och mer omfattande manipulationer i bokföringen är det dessutom styrkt att obeståndet förelegat oavbrutet fram till betalningsinställelsen.

Beträffande frågan huruvida H.F. och L.T. insett att bruket var på obestånd senast d 31 aug 1980 gör HovR:n följande bedömning.

L.T. har vid två tillfällen (år 1977 och år 1980) genom att vid vardera tillfället betala in 1 MSKR till bruket visat att han då funnit den likvida situationen särskilt akut. H.F. har uppgivit att driftsförlusterna i bruket ettvart av åren 1977-1980 uppgick till 1,5-2 MSKR. De har båda varit väl medvetna om bristen på likvida medel, driftsförlusterna och brukets oförmåga att generera vinst genom driften. De har också känt till att alla limiterade krediter var fullt utnyttjade i febr 1980. Eftersom de vid varje tidpunkt känt till det ungefärliga belopp som bokföringsmanipulationerna uppgått till (L.T. har t ex i HovR:n uppgivit att kreditorerna år 1977 skulle ha sagt upp redan beviljade lån om de då känt till att manipulationer till ett belopp om 37,5 MSKR företagits i bokföringen) måste det också ha stått klart för dem att några nya lån inte hade beviljats under dessa år om kreditorerna känt till brukets verkliga ekonomiska ställning. L.T. och H.F. visste mycket väl att bruket då inte hade kunnat fortleva. De har därför insett att bruket var på obestånd i vart fall senast d 31 aug 1980. Eftersom brukets ekonomiska situation härefter alltmer försämrats, vilket ökningen år från år av bokföringsmanipulationerna visar, har de också insett att obeståndet bestått fram till betalningsinställelsen.

Vid fråga om brott föreligger och om detta är grovt skall varje räkenskapsår bedömas för sig.

L.T. har deltagit i besluten om aktieutdelning och på så sätt medverkat till att bolaget avhänts egendomen varigenom bolagets obestånd förvärrats. Beloppen är för varje år så betydande att brotten var för sig är grova. L.T. har således gjort sig skyldig till grov oredlighet mot borgenärer.

H.F. har upprättat de felaktiga årsboksluten med kännedom om att dessa skulle föreläggas bolagsstämmorna för beslut om aktieutdelning. Trots att han inte deltagit i besluten om aktieutdelning har han medverkat till brottsligheten i sådan mån att han skall dömas som gärningsman. Även H.F. har således gjort sig skyldig till grov oredlighet mot borgenärer.

Skadeståndsfrågan. L.T. och H.F. har bestritt skadeståndsskyldighet på den grunden att brott ej föreligger. De har dessutom påstått att konkursboet som sådant inte lidit skada och inte heller kan uppträda som målsägande, varvid de har hänvisat till rättsfallet NJA 1953 C 11. Det yrkade beloppet har de vitsordat som skäligt i och för sig. Slutligen har de påstått att TR:n gått utöver i målet angiven grund för talan genom att tillämpa ej åberopade bestämmelser i aktiebolagslagen.

L.T. och H.F. har gjort sig skyldiga till brott. Egendomen har undanhållits konkursboet som följaktligen lidit skada. Nyssnämnda notisfall skall förstås på så sätt att konkursbo ansetts sakna målsägandeställning vid gäldenärsbrott begånget före konkurs men äger rätt att föra skadeståndstalan på grund av sådant brott. Detta överensstämmer alltjämt med gällande rätt. L.T. och H.F. skall följaktligen utge skadestånd till konkursboet med yrkat belopp.

Konkurrensfrågan.

H.F. har - - - påstått att han inte haft någon tanke på att de felaktiga boksluten senare skulle användas för att begå andra brottsliga handlingar.

Det har utan tvekan stått klart för L.T. och H.F. att de felaktiga uppgifterna i boksluten skulle kunna användas och få betydelse vid en hel rad rättsliga dispositioner som bruket vidtog. På så sätt har de bokföringsbrott som L.T. och H.F. begått utgjort medel för bedrägeri- och oredlighetsbrotten. HovR:n har tidigare bedömt L.T:s och H.F:s uppsåt under varje åtalspunkt.

Brottskonkurrens kan föreligga mellan grovt bokföringsbrott och grovt svindleri i det att samma oriktigheter i bokföringen kan medföra ansvar dels för bokföringsbrott, därför att bokslutet varit missvisande i och för sig, dels för svindleri därför att årsredovisningen, vari detta bokslut ingått, varit ägnad att vilseleda.

Det bör dock inte komma i fråga att, i ett fall som det förevarande, använda samma oriktigheter två gånger på så sätt att bokföringsbrotten och svindleribrotten, var för sig, tillåts samverka för att bidra till att bedrägeri- och oredlighetsbrotten rubriceras som grova brott. Åtalet bygger på att det endast är bokföringsbrotten som kvalificerar bedrägeri- och oredlighetsbrotten. TR:ns domslut tyder också på att TR:n dömt på detta sätt även om ordalydelsen i domskälen är tvetydig.

I målet har, som nämnts, bokföringsbrotten (med undantag för åtalspunkten 7) inte endast utgjort medel för bedrägeri- och oredlighetsbrotten utan också medverkat till att dessa rubricerats som grova brott. Det föreligger visserligen endast ett brott för varje bedrägerieller oredlighetsbrott men bokföringsbrotten har ändå haft självständig betydelse eftersom de påverkat rubriceringen av de förra brotten. Denna inverkan medför att även bokföringsbrotten bör citeras i domslutet. Så har också TR:n förfarit. Detta är vad som kallas verklig lagkonkurrens.

Svindleribrotten däremot bör, som nämnts, ses som förberedelser inför bedrägeri- och oredlighetsbrotten. Eftersom de grundläggande oriktigheterna är desamma som de bokföringsbrotten innefattar bör det inte komma i fråga att låta jämväl svindleribrotten påverka rubriceringen av bedrägeri- och oredlighetsbrotten. Samtliga i och för sig fullbordade svindleribrott motsvaras dessutom ungefärligen tidsmässigt av ett bedrägeri- eller oredlighetsbrott. Svindleribrotten bör därför anses konsumerade av bedrägeri- och oredlighetsbrotten vari oriktigheterna pga bokföringsbrotten redan ingår. Detta är en variant av vad som kallas skenbar lagkonkurrens.

TR:ns brottsbenämningar under punkterna 1 och 2 i domslutet är således korrekta.

Domslut

HovR:n ändrar endast på det sätt TR:ns dom beträffande L.T. att HovR:n ogillar åtalet för grovt bokföringsbrott enligt åtalspunkten 1 G och 1 J.

HovR:n ändrar endast på det sätt TR:ns dom beträffande H.F. att HovR:n dels dömer H.F. även enligt 9 kap 3 § BrB för grovt bedrägeri avseende åtalspunkten 7 dels ogillar åtalet för grovt bokföringsbrott enligt åtalspunkten 1 G och därmed sammanhängande del av 1 A (Nordmetal-delen).

Klerfalk var av skiljaktig mening i fråga om ansvar såvitt gällde åtalspunkten 6 D och ville ogilla åtalet i den delen.

L.T. (offentliga försvarare advokaterna G.B. och R.L.) och H.F. (offentliga försvarare advokaten L.R. och jur kand U.P.) sökte revision.

L.T. yrkade ogillande av åtalet utom såvitt avsåg åtalspunkten 9 och, som en följd härav, ogillande av skadeståndsyrkandena samt, i vart fall, straffnedsättning.

H.F. yrkade ogillande av åtalet under åtalspunkterna 3, 4 och 8 och av de till åtalspunkterna 3 och 4 hänförliga skadeståndsyrkandena samt - vid bifall i ansvarsdelen - straffnedsättning eller ådömande av annan påföljd än fängelse.

Riksåklagaren, som anmodats avge genmäle i målet såvitt gällde ansvars- och skadeståndsfrågorna under åtalspunkten 3, bestred ändring i denna del och bestred tillika yrkandet om straffnedsättning även för det fall att åtalet avseende åtalspunkten 3 skulle ogillas.

I sitt genmäle anförde Riksåklagaren bl a: Enligt den definition som återfinns i konkurslagen, är den på obestånd (insolvent) som inte rätteligen kan betala sina skulder, om detta tillstånd inte endast är tillfälligt. Det konkursrättsliga obeståndsbegreppet sammanfaller med det straffrättsliga. För att ansvar för oredlighet mot borgenärer skall kunna komma i fråga krävs, som angetts, att obestånd objektivt sett har förelegat när den ifrågasatta handlingen (avhändandet) företogs.

Obestånd eller insolvens kan betecknas som ett visst förmögenhetsläge hos en gäldenär. Bortsett från fall, där förfallna fordringar överstiger värdet av gäldenärens tillgångar, har obeståndsbedömningen karaktären av en mer eller mindre långtgående prognos beträffande gäldenärens möjligheter att betala sina skulder allteftersom de förfaller till betalning. Hänsyn skall därvid tas till bl a gäldenärens förvärvsförmåga och eventuella kreditmöjligheter. Det finns anledning att påpeka att obeståndsbedömningen i det enskilda fallet kan vara väl så komplex.

I fråga om Gusums Bruk AB skall obeståndsbedömningen ske utifrån bolagets ekonomiska situation d 31 aug 1980 och därefter. Av utredningen framgår att situationen för bolaget, med bortseende från den friserade bokföringen, minst sagt var prekär. Enligt I.V:s beräkningar uppgick underskottet per d 31 aug 1980 till 55 800 000 kr. Som HovR:n anfört har det inte heller funnits några realistiska möjligheter att genom försäljning av tillgångar kunna täcka balansunderskottet, som ständigt växte. Det är vidare ställt utom allt tvivel att några nya lån inte skulle ha beviljats, för det fall kreditorerna känt till bolagets verkliga ekonomiska situation.

Fråga är då om man vid en obeståndsbedömning skall ta hänsyn till att gäldenären - såsom kom att ske beträffande Gusums Bruk AB - kan tänkas få skenbar betalningsförmåga genom brottsligt förfarande. På skäl som redovisats av främst HovR:n finner jag att detta inte kan komma i fråga. Om gäldenären endast kan betala sina skulder genom åtgärder som inte är rättsenliga, kan detta inte räknas honom tillgodo.

Från försvarets sida har gjorts gällande att HovR:ns dom innebär en utvidgning av obeståndsbegreppet som kan medföra en oacceptabel rättsosäkerhet vad gäller konkursprocessen och konkursförfarandet i övrigt.

HovR:n har bedömt Gusums Bruk AB:s betalningsförmåga med utgångspunkt i den utredning som lagts fram om förhållandena som rådde i bolaget d 31 aug 1980 och framåt. HovR:n har vid denna bedömning utgått från bolagets verkliga ekonomiska ställning och således bortsett från de konstaterade bokföringsmanipulationerna. Ett sådant synsätt innebär inte en ettvidgning av obeståndsbegreppet.

Vad gäller invändningarna i fråga om konkursprocessen vill jag därutöver endast framhålla, att en ansökan om konkurs i flertalet fall grundas på en redan dokumenterad betalningsoförmåga hos gäldenären, där de särskilda presumtionsreglerna om obestånd ofta blir tillämpliga. Skulle det i något undantagsfall förekomma att en borgenär i en konkursprocess gör gällande att en gäldenärs betalningsförmåga grundas på brott, får detta bedömas enligt de bevisbörderegler som gäller för den processen.

I likhet med underrätterna finnerjag att Gusums Bruk AB skall anses ha varit på obestånd senast d 31 aug 1980. Utredningen i målet visar klart att obeståndet har förelegat oavbrutet fram till betalningsinställelsen.

I skadeståndsfrågan vill jag anföra följande.

Även om konkursbo anses sakna målsäganderätt i fråga om gäldenärsbrott som begåtts före konkurs kan boet föra talan om ersättning på grund av sådant brott (se Ds ju 1983:17, Gäldenärsbrott, s 113).

Enligt 2 kap 4 § skadeståndslagen skall den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ersätta skadan enligt vad som i 1-3 §§ samma lag föreskrivs i fråga om person- och sakskada. Genom de olagliga aktieutdelningarna har bolagets obestånd förvärrats. Bolagets möjligheter att tillgodose fordringsägarna har minskat. Det är uppenbart att bolaget skadats genom L.T:s och H.F:s brottslighet.

Gusums Bruk AB är försatt i konkurs. En konkursgäldenärs anspråk övertas som huvudregel av konkursboet. På grund härav äger konkursboet föra den aktuella skadeståndstalan. Jag vill tillägga, att bestämmelserna i aktiebolagslagen - som ger konkursbo samma möjligheter som bolaget att föra skadeståndstalan vid olovlig aktieutdelning (15 kap 6 § ABL) - bekräftar konkursboets rätt att föra talan.

HD meddelade d 1 nov 1993 prövningstillstånd för L.T. och H.F. beträffande åtalspunkten 3, såvitt gällde dels frågan huruvida det förhållandet att Gusums Bruk AB till följd av felaktig bokföring haft möjlighet att betala förfallna skulder hindrade att bolaget vid tillämpning av 11 kap 1 och 2 §§ BrB skulle anses ha varit på obestånd vid de tillfällen som avsågs med åtalspunkten, dels frågan huruvida bolagets konkursbo var behörigt att föra skadeståndstalan grundad på beslut om aktieutdelningar från bolaget vid de angivna tillfällena. HD förklarade samtidigt målet i övriga delar vilande.

Konkursboet, som förelagts avge genmäle rörande den till åtalspunkten 3 knutna skadeståndsfrågan, bestred ändring i denna del. L.T. avled d 17 april 1994.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Samtliga parter i målet har skriftligen fullföljt sin talan. På grund härav och på begäran av L.T:s efterlevande maka skall L.T:s talan prövas i dess helhet.

L.T. och H.F. har bestritt ansvar beträffande åtalet för grov oredlighet mot borgenärer med hänvisning till att den omständigheten att bolaget haft möjlighet att betala förfallna skulder och också i stort sett gjort detta i rätt tid ända fram till den formella betalningsinställelsen d 17 febr 1988 hindrar att bolaget vid tillämpning av 11 kap 1 och 2 §§ BrB skall anses ha varit på obestånd vid de tillfällen som avses med åtalspunkten och detta även om betalningsförmågan och betalningarna möjliggjorts genom felaktig bokföring.

De har beträffande skadeståndsanspråket anfört att detta inte skall bifallas dels enär brott inte har styrkts och dels enär konkursboet inte har lidit skada. Till utveckling av sin talan i denna del har de sammanfattningsvis anfört att straffbestämmelsen i 11 kap 1 § 1 st BrB är avsedd att skydda de borgenärer som gäldenären hade när han frånhände sig egendomen och inte gäldenären och att konkursboet därför inte kan göra gällande någon från konkursgäldenären härledd skadeståndsrätt. Inte heller kan konkursboet härleda någon skadeståndsrätt från konkursgäldenärens borgenärer, eftersom de borgenärer, som konkursförvaltaren skall företräda, är borgenärskollektivet vid konkursutbrottet och detta kollektiv inte behöver omfatta de borgenärer som eventuellt skadats genom brottet. De har vidare framhållit att en rätt för konkursboet att föra talan om skadestånd skulle kollidera med den rätt som skadelidande borgenärer har att för egen räkning föra samma talan.

För oredlighet mot borgenärer döms enligt 11 kap 1 § 1 st BrB i dess lydelse före d 1 april 1986 gäldenär som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd. Detsamma gäller om gäldenären genom sådant förfarande framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd. Efter d 1 april 1986 gäller dessutom att straffansvar inträder om den som företar handlingen är på obestånd eller företar åtgärden när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd.

Enligt konkurslagen är den på obestånd som inte rätteligen kan betala sina skulder, om detta tillstånd inte endast är tillfälligt. Det konkursrättsliga obeståndsbegreppet sammanfaller med det straffrättsliga. Vid bedömningen av om obestånd föreligger skall många olika omständigheter beaktas såsom till exempel gäldenärens kreditvärdighet och likviditet. Bedömningen skall ske med utgångspunkt från gäldenärens verkliga situation. Det saknar betydelse att gäldenären genom felaktig bokföring kunnat presentera en bild av företaget som väsentligt avviker från den riktiga och därigenom har erhållit tillräckliga rörelsekrediter för att driva företaget vidare under flera år efter den tidpunkt som avses med obeståndsbedömningen. En annan ståndpunkt skulle innebära att rättsordningen skyddar den som medelst brott driver rörelsen vidare. Såsom HovR:n funnit skall därför en obeståndsbedömning göras på grundval av brukets ekonomiska ställning d 31 aug 1980 och framåt med bortseende från bokföringsmanipulationerna och utan avseende vid att bruket, såsom L.T. och H.F. påstått, betalat sina förfallna skulder fram till tidpunkten för betalningsinställelsen. Med hänsyn härtill och då anledning saknas att frångå den bedömning HovR:n gjort i obeståndsdelen är åtalet under åtalspunkten 3 styrkt och HovR:ns domslut i denna del skall fastställas. Vid denna bedömning saknas anledning att pröva påföljdsfrågorna.

Med hänsyn till att L.T. avlidit har frågan om påföljd för brotten för hans del förfallit. HD finner ej skäl meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt, varigenom HovR:ns dom skall stå fast i övrigt beträffande L.T. och H.F..

Vad angår skadeståndsfrågan framgår av handlingarna i målet att konkursboet grundar sitt yrkande på att boet genom den åtalade gärningen lidit skada. Konkursboet har i HD med hänvisning till 2 kap 4 § skadeståndslagen anfört att L.T:s och H.F:s brott har lett till att bolagets möjligheter att tillgodose sina fordringsägare minskat. Bolagets anspråk övertas genom konkursen av konkursboet, som därför är behörigt att föra skadeståndstalan. Konkursboet har tillagt att ett konkursbo är den rättsfigur som rättsordningen skapat för att ta tillvara den rätt som tillkommer ett gäldenärsbolags borgenärskollektiv. Detta borgenärskollektiv har skadats när konkursbolaget genom de felaktiga aktieutdelningarna frånhänts medel och det är då rimligt att borgenärskollektivet genom konkursboet äger talerätt.

Straffbestämmelsen i 11 kap 1 § 1 st BrB avser att kriminalisera sådana förfaranden, som ställda i relation till vederbörandes förmögenhetsläge framstår som otillbörliga mot gärningsmannens borgenärer i det att de minskar deras utsikter till betalning. Vid lagrummets tillkomst betonades att kriminaliseringen avsåg handlingar som syntes straffvärda med hänsyn till gärningsmannens redan bestående förpliktelser, men att avsikten inte var att straffa den som, hur oursäktligt det än kunde vara, iklädde sig förpliktelser som han inte kunde uppfylla (se SOU 1940:20 s 212). Vid 1986 års reform utvidgades straffansvaret till att omfatta latenta skulder, dvs sådana som hade uppkommit efter tidpunkten för förfarandet men som grundade sig på omständigheter som förelåg vid den tidpunkten. Borgenärer, som innehar sådana fordringar, tillhör numera den skyddade borgenärskretsen.

I förarbetena till 1986 års reform diskuterades om det kunde finnas skäl att vidga möjligheterna att utverka ersättning av personer som medverkat i gäldenärsbrott utöver den skadeståndsrätt som tillkommer enskilda, vid gärningen befintliga borgenärer. Vad som borde övervägas, sades det, var en rätt för konkursboet att utfå belopp motsvarande den skada som gäldenären och/eller annan medverkande kan anses ha vållat och som inte täcks in av skadestånd till enskild borgenär eller förlikningsavtal. All, ej på annat sätt ersatt skada, som vållats borgenärskollektivet, skulle grunda ersättningsrätt för boet och utdömd ersättning skulle fördelas som återvunnen egendom (se Dsju 1983:17 s 114). Dessa tankar ledde inte till lagstiftning. Lagstiftarens nuvarande ståndpunkt är således att endast sådan borgenär som fanns när den straffvärda handlingen företogs eller som, såvitt avser tiden efter d 1 april 1986, innehar en fordran som grundas på omståndigheter som förelåg vid denna tidpunkt, kan lida skada genom brottet.

Gusums Bruk AB försattes i konkurs d 15 april 1988. Konkursboet består således av det borgenärskollektiv som fanns vid denna tidpunkt. De aktuella aktieutdelningarna har ägt rum under åren 1981 och 1983 -1987. Endast de borgenärer som tillhörde den skyddade borgenärskretsen vid dessa tidpunkter är enligt vad ovan anförts berättigade till skadestånd. Det är visserligen tänkbart att en sådan borgenär kan ingå i konkursboets borgenärskollektiv men någon utredning härom har inte presenterats. Och skulle en sådan borgenär finnas drar konkursboet endast indirekt nytta av en skadeståndstalan, eftersom de värden, som kan återfås vid bifall till konkursboets skadeståndsanspråk, i första hand skall tillföras den enskilde borgenären och inte konkursboet och dess borgenärskollektiv. Med hänsyn härtill kan konkursboet inte anses berättigat till skadestånd på grund av beslut om aktieutdelningar från bolaget vid de angivna tillfällena när talan grundas på att konkursboet lidit skada genom brottet. Konkursboets skadeståndstalan skall därför ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns dom i ansvarsdelen beträffande åtalspunkten 3.

HD meddelar prövningstillstånd beträffande den påföljd som ådömts L.T. samt undanröjer HovR:ns dom i detta avseende.

Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD Gusums Bruk AB:s konkursbos skadeståndsyrkande i anslutning till åtalspunkten 3.

HD finner inte skäl meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. HovR:ns dom skall därför stå fast.

HD (JustR:n FreYschuss, Lind, Munck, Danelius, referent, och Nilsson) beslöt följande dom: Domskäl. Sedan HD meddelat prövningstillstånd med avseende på två rättsfrågor, den ena avseende den straffrättsliga bedömningen av åtalet för grov oredlighet mot borgenärer och den andra gällande Gusums Bruks rätt till skadestånd, bereddes parterna tillfälle att utveckla sina synpunkter i dessa frågor. Sedan de slutfört sin talan i dessa delar av målet, avled L.T. d 17 april 1994. I skrift d 20 april 1994 meddelade den avlidnes hustru U.T. att dödsboet förde talan i HD "även i skadeståndsdelen". Under dessa omständigheter finner sig HD även såvitt avser L.T. böra pröva de delar av målet som omfattas av prövningstillståndet (jfr, i fråga om ansvarsdelen, NJA 1989 s862).

Åtalet enligt åtalspunkten 3 för grov oredlighet mot borgenärer grundas enligt åklagarens gärningsbeskrivning på att Gusums Bruk var på obestånd senast d 31 aug 1980 och att de beslut om aktieutdelningar som därefter fattades vid bolagsstämmor 1981, 1983, 1984, 1985, 1986 och 1987 medförde att bolaget avhände sig betydande förmögenhetsvärden till men för bolagets borgenärer. L.T. och H.F. har bestritt att bolaget var på obestånd vid dessa tidpunkter.

Begreppet obestånd i 11 kap 1 § BrB har i princip samma innebörd som i 1 kap 2 § 2 st konkurslagen (1987:672), som i sin tur till innehållet överensstämmer med 1 kap 1 § 2 st i den tidigare gällande konkurslagen (1921:225). Enligt såväl den nya som den gamla konkurslagen föreligger obestånd (insolvens) när gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och denna oförmåga inte är endast tillfällig. Av definitionen får motsättningsvis anses framgå att obestånd inte föreligger så länge gäldenären bedöms komma att i normal ordning betala förfallande skulder, och det saknar därvid i princip betydelse på vilket sätt gäldenären framskaffar medel till sådana betalningar. En annan sak är att, om sådana medel förvärvas på ett olovligt sätt, straffansvar för förvärvet kan föreligga.

I förevarande fall kunde Gusums Bruk i huvudsak betala förfallande skulder fram till 1988, då bolaget inställde sina betalningar och försattes i konkurs. Att bolaget trots sina ekonomiska svårigheter kunde fortleva så länge får anses ha berott på att bolaget med stöd av vilseledande årsredovisningar kunde utnyttja kreditmöjligheter som annars inte skulle ha stått till buds. Utvecklingen visar att det inte funnits grundad anledning anta att bolagets kreditgivare skulle få kännedom om att årsredovisningarna var vilseledande. Obestånd enligt 11 kap 1 § BrB kan därför inte anses ha inträtt så länge bolaget var i stånd att i normal ordning betala förfallande skulder.

Det svar som sålunda lämnats på den i beslutet om prövningstillstånd först ställda frågan medför att prövningstillståndet nu bör utvidgas till att omfatta dels L.T:s och H.F:s ansvar enligt åtalspunkten 3, dels de påföljder som ådömts L.T. och H.F.. Skäl saknas däremot att bevilja prövningstillstånd beträffande de övriga brott för vilka L.T. och H.F. fällts till ansvar.

Åtalet för grov oredlighet mot borgenärer enligt åtalspunkten 3 grundas enligt gärningsbeskrivningen uteslutande på åklagarens påstående att bolaget vid de tidpunkter då aktieutdelningar beslutades var på obestånd. Däremot har åklagaren inte som alternativ grund för ansvar gjort gällande att det vid de aktuella tidpunkterna förelegat en sådan påtaglig fara för att bolaget skulle komma på obestånd som avses i 11 kap 1 § BrB eller att det, i enlighet med den tidigare lydelsen av detta lagrum, genom de åtalade gärningarna framkallats en allvarlig fara för obestånd. Utformningen av åtalet utgör hinder för HD att pröva om ansvar förelegat på sådan grund.

Av det anförda följer att åtalet mot L.T. och H.F. för grov oredlighet mot borgenärer skall ogillas.

Sedan L.T. avlidit har frågan om påföljden för de övriga brott till vilka han funnits skyldig förfallit. Såvitt gäller H.F. bör påföljdsfrågan prövas senare genom en särskild dom.

Eftersom L.T. och H.F. inte skall dömas till ansvar för grov oredlighet mot borgenärer, kan det inte heller föreligga skadeståndsskyldighet för dem på grund av sådant brott. Prövningstillstånd skall därför beviljas såvitt gäller skadeståndet under åtalspunkten 3, varefter det till denna åtalspunkt knutna skadeståndsyrkandet skall ogillas. Det är i detta läge inte påkallat att ta ställning till huruvida L.T. och H.F. vid motsatt utgång i ansvarsfrågan hade kunnat åläggas skadeståndsskyldighet gentemot konkursboet.

Domslut. HD förklarar att det förhållandet att Gusums Bruk AB haft möjlighet att betala förfallna skulder - trots att det skett till följd av felaktig bokföring - hindrar att bolaget vid tillämpning av 11 kap 1 och 2 §§ BrB skall anses ha varit på obestånd vid de tillfällen som avses med åtalspunkten 3.

HD beviljar prövningstillstånd i målet dels för såvitt L.T. och H.F. fällts till ansvar för grov oredlighet mot borgenärer medelst grovt bokföringsbrott enligt åtalspunkten 3 samt ålagts att i anslutning härtill utge skadestånd till konkursboet, dels med avseende på de påföljder som ådömts L.T. och H.F.. HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom i dessa delar skall stå fast.

Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet mot L.T. och H.F. för grov oredlighet mot borgenärer enligt åtalspunkten 3 samt konkursboets skadeståndsyrkande i anslutning till denna åtalspunkt.

HD undanröjer HovR:ns dom såvitt avser den påföljd som ådömts L.T. samt förordnar att påföljden för H.F. skall bestämmas senare.

HD:s dom meddelades d 11 maj 1994 (nr DB 124).

Frågan om bestämmande av påföljden för H.F., som i HD:s nu refererade dom lämnats till avgörande senare, avgjorde HD (JustR:n Magnusson, Lind, Munck, Danelius, referent, och Lambe) efter huvudförhandling genom följande, d 13 juni 1994 (nr DB 157) meddelade dom: Domskäl. De brott till vilka H.F. funnits skyldig har begåtts på ett systematiskt sätt under en lång tidsperiod och avsett mycket betydande ekonomiska värden. Det kan inte komma i fråga att för dessa brott döma H.F. till annat än fängelse. Längden av det fängelsestraff som ådömts H.F. har bestämts med hänsyn både till de omständigheter under vilka brotten begåtts och till H.F:s ålder och hälsotillstånd. Något skäl att på sådana grunder eller på grund av andra i 29 kap 5 § BrB angivna omständigheter sänka det straff som utmätts av TR:n och HovR:n kan inte anses föreligga.

Emellertid har HD i sin dom d 11 maj 1994 ogillat åtalet mot H.F. för grov oredlighet mot borgenärer. Detta bör föranleda en viss sänkning av fängelsestraffet.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut såvitt avser den H.F. ådömda påföljden dömer HD H.F. till fängelse 3 år 6 månader.