NJA 2000 s. 57

Kanalbolaget överklagade i Göta HovR, men HovR:n ändrade i dom d 18 maj 1995 endast på så sätt TR:ns dom att bolaget förpliktades att senast d 1 juli 1995 ha lagt tillbaka bron på ursprunglig plats i skick enligt 1810 års privilegiebrev. HovR:ns dom vann laga kraft.

I sina domskäl anförde HovR:n bl a: Kanalbolaget har gjort gällande att skyldigheten att hålla Ljungs östra bro har upphört på grund av ändrade förhållanden och att bolaget fullgör sina åligganden enligt privilegiebrevet genom att hålla den närliggande Ljungs västra bro, vilken bolaget moderniserat efter nutida krav. Bolaget har vidare hävdat att säteriet inte har något behov av Ljungs östra bro eftersom säteriet numera endast har obetydliga arealer söder om kanalen och säteriet utan olägenheter kan använda den västra bron. En förpliktelse att hålla Ljungs östra bro skulle slutligen vara oskäligt betungande för bolaget, eftersom bron för att kunna användas på ett trafiksäkert sätt måste moderniseras och förses med signalsystem för båttrafiken.

Privilegiebrevet innebär ett allmänt åläggande för kanalbolaget att anlägga och underhålla vindbryggor över Göta kanal. Kungl Maj:t har, i överensstämmelse med 5 § 1 st privilegiebrevet, genom verkställighetsbeslutet år 1812 fastställt en skyldighet för kanalbolaget att inrätta bl a Ljungs östra bro. Enligt HovR:ns mening råder det inte någon tvekan om att broförpliktelsen härrör från föreskrifter enligt dåtidens normgivning och direkt grundas på beslut av Kungl Maj:t. Kanalbolagets skyldighet att anlägga och underhålla Ljungs östra bro vilar således inte på avtalsrättslig grund.

En tolkning av privilegiebrevet och 1812 års verkställighetsbeslut ger inte något stöd för bolagets ståndpunkt att skyldigheten att hålla Ljungs östra bro skulle kunna ha upphört eller förändrats på det sätt som bolaget har hävdat. I enlighet med vad som utsägs i privilegiebrevet är således kanalbolaget alltjämt skyldigt att 'ä godt och fullkomligt stånd" vidmakthålla Ljungs östra bro.

Medan tvistemålet var anhängigt i HovR:n ansökte Kanalbolaget hos Fastighetsbildningsmyndigheten i Östergötlands län om fastighetsreglering berörande bolagets fastighet Linköping Kanaljorden 1:1 och den till Ljungs säteri hörande fastigheten Linköping Ljung 1:6.

I ansökningen anfördes bl a: Kanalbolaget påkallar fastighetsreglering för upphävande av brohållningsskyldigheten för Ljungs östra bro. Skyldigheten utgör servitut belastande Kanaljorden 1:1 till förmån för Ljung 1:6. I privilegiebrevets 5 § anges att Kanaljorden skall "allt framgent underhålla" de broar Kungl Maj:t finner erforderliga. Vid tiden för tillskapandet av Göta Kanal fanns inte någon expropriationslag. Marken ianspråktogs från enskilda fastighetsägare enligt Kungl Maj:ts privilegium. lanspråktagandet är jämförbart med vår tids expropriation. Järnvägarna och järnvägsövergångarna tillkom på liknande sätt. Anledningen till att Ljungs östra bro ansågs nödvändig var att jordbruket på Ljungs säteri, som hade ägor på ömse sidor om kanalen, skulle kunna bedrivas utan olägenhet. Numera har Ljungs säteri inget behov av bron. Ägarna till Ljungs säteri äger endast en fastighet - Ljung 1:2 - som är belägen söder om kanalen. På denna fastighet finns en gammal sockerbruksruin och på fastigheten bedrivs inte någon verksamhet. Ett hundratal meter från Ljungs östra bro finns en bro - Ljungs västra - som är modern och väl anpassad för dagens trafik och behov av bärighet. Denna bro fyller väl det behov av transport och samfärdsel som föreligger för Ljungs säteri. Om Ljungs östra bro skulle iståndsättas för moderna transportmedel skulle kostnaden bli hög. Det är uppenbart att ändrade förhållanden inträtt efter brohållningsskyldighetens tillkomst. Det skulle innebära väsentlig fördel för Kanalbolagets fastighet att brohållningsskyldigheten upphör.

Ägarna av Ljungs säteri gjorde bl a följande invändningar mot ansökningen: Den omtvistade broförpliktelsen utgör inte ett servitut. Rättsligt sett är nämligen förpliktelsen ett av regeringen föreskrivet villkor vid beviljandet av tillstånd till kanalprojektet för det enskilda bolag som bildats för ändamålet. Detta framgår bl a av ingressen i privilegiebrevet, där det står:.. "med efterföljande villkor (och förmoner)". Ett sådant koncessionsvillkor kan inte upphävas med stöd av FBL. - Om det ändå skulle röra sig om ett servitut gör säteriet i andra hand den invändningen att det i så fall är ett sådant servitut som får anses ha tillkommit med stöd av den dåvarande vattenrättsliga lagstiftningen och därför enligt 7 kap 9 § FBL inte kan upphävas genom fastighetsreglering. - Därtill kommer att TR:n har funnit att genom privilegiebrevet och Kungl Maj:ts fastställelse uppkommit en förpliktelse för Kanalbolaget gentemot ägarna av Ljungs säteri att allt framgent underhålla Ljungs östra bro, vilken förpliktelse kan inte ändras av domstol. Någon prövning i sak vid sidan därav av Kanalbolagets talan enligt FBL kan lagligen inte ske.

Kanalbolaget anförde bl a: Det bestrids att förpliktelsen är att rättsligt sett bedöma som ett koncessionsvillkor fastställt av regeringen. Förpliktelsen är rättsligt sett ett servitut eller åtminstone av, sådant slag att den skall betraktas som servitut. I privilegiebrevet hänvisas till förordningen om ersättningarnas bestämmande. Vid tidpunkten i fråga saknade Sverige särskild expropriationslag. De expropriativa regler som fanns stod i 25 kapbyggningabalken. Förordningen om ersättningarnas bestämmande hänför sig till dessa regler, och riksdagens och Kungens beslut var därför rättsenliga. Det är mellan parterna inte tvistigt att det genom de bakomliggande rättigheter som sålunda gavs kanalkonsortiet uppstod en förpliktelse att hålla bro över kanalen vid aktuell plats. Huruvida förpliktelsen tillkommit genom överenskommelse mellan dåvarande ägaren till marken och kanalkonsortiet eller skall anses ha tillkommit genom Kungl Maj:ts beslut är däremot oklart. Sistnämnda förhållande saknar betydelse i förrättningen. Rättsfallet NJA 1990 s 389 visar att ett upphävande av förpliktelsen kan ske genom fastighetsreglering. Genom HD:s dom i det målet fick Statens Järnvägar rätt att stänga ett antal obevakade järnvägsövergångar. Rätten till överfart på järnvägen ansågs grundad på servitut. Parallellen med Ljungs östra bro är uppenbar. Ägarna till Ljungs säteri äger rätt till väg och bro över kanalen och kanalfastigheten. Situationen utgör ett typiskt servitut. - Kanalbolaget bestrider att förpliktelsen i fråga är att hänföra till ett sådant servitut som får anses ha tillkommit med stöd av den dåvarande vattenrättsliga lagstiftningen och därför enligt 7 kap 9 § FBL inte kan upphävas genom fastighetsreglering. Förpliktelsen har tillkommit antingen genom att det träffats överenskommelse mellan parterna som fastlagts av värderingsmännen och Kungl Maj:t eller genom att dessa beslutat om förpliktelsen. Den lagstiftning som använts är de speciella förordningarna och reglementet vilka är baserade på 1734 års lags regler om tvångsianspråktagande, expropriation. Servitut som tillkommit genom expropriation kan utan begränsningar ändras eller upphävas genom fastighetsreglering.

Kanalbolaget åberopade två utlåtanden av f d hovrättsrådet M.B..

Fastighetsbildningsmyndigheten, som fann att det pågående tvistemålet inte utgjorde något hinder mot prövning av Kanalbolagets ansökan, beslöt att frågan om tillåtligheten av den begärda åtgärden skulle avgöras genom ett tillståndsbeslut enligt 4 kap 26 § FBL.

I tillståndsbeslut d 6 dec 1994 anförde myndigheten (förrättningslantmätaren Sven Danielsson): Skäl. Upplåtelsen i fråga är att anse som ett servitut som belastar Kanaljorden 1:1 till förmån för Ljung 1:6.

Ljung 1:6 har endast mark norr om kanalen. Fastigheten genomkorsas av allmän väg med anslutning till bro över kanalen ca 1 km väster om det nu aktuella servitutsområdet. För att Ljung 1:6 skall ha sin utfart söderut och över servitutsbron krävs att den enskilda utfartsvägen genom allén rustas upp och underhålls. Med hänsyn till ovanstående omständigheter måste sådana ändrade förhållanden anses ha inträtt att servitutet inte längre behövs för den härskande fastigheten. Vidare är nyttan av servitutet ringa i förhållande till belastningen för den tjänande fastigheten Kanaljorden 1:1. Servitutet kan därför upphävas enligt 7 kap 5 § 2 st FBL.

Beslut. Tillstånd meddelas till fastighetsreglering varigenom servitut avseende skyldighet att anlägga och underhålla bro över Göta kanal upphävs (Ljungs östra bro). Servitutet som numera gäller till förmån för Ljung 1:6 har tillkommit genom Kungl Maj:t "Privilegium för Götha Canal Bolag" d 11 april 1810 och belastar Kanaljorden 1:1.

A-K.N-W. och medparter överklagade i Linköpings TR, fastighetsdomstolen.

Med anledning av att klagandena med hänvisning till den tidigare rättegången hade gjort invändning om rättegångshinder konstaterade TR:n i beslut d 27 juni 1995 att frågan om litispendens hade förfallit sedan HovR:ns dom d 18 maj 1995 hade vunnit laga kraft. Vad beträffar frågan om denna dom utgjorde rättegångshinder anförde TR:n i beslutet: Den sak, varom talan fördes i det genom Göta HovR:s dom avgjorda målet, gällde skyldighet för Kanalbolaget att lägga tillbaka Ljungs östra bro på dess ursprungliga plats - en s k fullgörelsetalan. Sådan skyldighet har ålagts bolaget, och sedan domen nu vunnit laga kraft är saken rättskraftigt avgjord, vilket innebär att frågan om skyldigheten att lägga tillbaka bron inte kan prövas i en ny, rättegång. Domens rättskraft träffar dock inte den sak, varom Kanalbolaget nu för talan i TR:n, fastighetsdomstolen, och som gäller upphävande genom fastighetsregleringsbeslut av den bolagets fastighet Kanaljorden 1:1 åvilande skyldigheten att "anlägga och underhålla bro över Göta kanal" - Ljungs östra bro. Att rättskraften inte har sådan verkan hindrar emellertid inte att de av HovR:n anförda domskälen kan få betydelse vid TR:ns prövning av det nu anhängiga målet.

A-K.N-W. och medparter yrkade att TR:n skulle upphäva fastighetsbildningsmyndighetens tillståndsbeslut och förordna att förrättningen hos myndigheten skulle inställas.

Kanalbolaget bestred yrkandet.

Klagandena åberopade vad som hade anförts i HovR:ns dom i tvistemålet och hemställde att TR:n skulle förklara att förpliktelsen enligt 1810 års privilegiebrev - med Kungl Maj:ts åtföljande fastställelse - inte kunde upphävas med stöd av FBL, i första hand därför att det över huvud taget inte ankom på domstol att göra en sådan prövning och i andra hand enär lagen i fråga inte var tillämplig i och med att det i detta fall inte förelåg något giltigt servitut.

Kanalbolaget anförde bl a: Bolaget gör gällande att förpliktelsen att hålla bro är ett servitut oberoende av hur det kommit till. I allt fall kan förpliktelsen likställas med ett servitut och därigenom upphävas genom fastighetsreglering. Varken TR:n eller HovR:n har i det tidigare målet tagit ställning till huruvida förpliktelsen är eller skall likställas med ett servitut och huruvida förpliktelsen kan rubbas. Kanalbolaget gör i första hand gällande att servitutet är ett s k tvångsservitut. Detta är logiskt eftersom servitutet eller förpliktelsen - i vart fall huvudsakligen - vilar på ett beslut av myndighet. Eftersom beslutet tillkom för mycket lång tid sedan måste dess innehåll och innebörd tolkas i rättstillämpningen. Det är därför fullt möjligt att med utgångspunkt i det beslut som fattades i vart fall likställa förpliktelsen med ett servitut.

Även Kanalbolaget överklagade fastighetsbildningsmyndighetens beslut och yrkade att beslutet skulle undanröjas och bolagets ansökan bifallas fullt ut genom ett fastighetsbildningsbeslut innebärande att servitutet avseende skyldighet att anlägga och underhålla bro över Göta kanal upphävdes. A-K.N-W. och medparter bestred detta yrkande.

TR:n (rådmännen Falkman och Levander samt fastighetsrådet Sandberg) anförde i utslag d 22 dec 1995: Skäl. Göta HovR har i domen d 18 maj 1995 funnit, att den Kanalbolaget åvilande broförpliktelsen härrör från föreskrifter enligt dåtidens normgivning och direkt grundas på beslut av Kungl Maj:t. TR:n ansluter sig till denna uppfattning. Såsom A-K.N-W. och medparter anfört framstår förpliktelsen att hålla bro som ett - av flera - villkor för att det särskilt bildade bolaget, Kanalbolaget, skulle oktrojeras att företaga och fullborda arbetet med Göta kanal. Förpliktelsen åvilar helt klart - vilket för övrigt fastslagits av HovR:n - Kanalbolaget som juridisk person, och den kan inte, vare sig enligt privilegiebrevets lydelse eller på annan grund, anses knuten till viss härskande eller tjänande fastighet. Snarare förhåller det sig så, att förpliktelsen grundlagt en rätt för envar att begagna sig av bron på den plats där befintlig väg kommit att avskäras av kanalen. Detta måste vara förpliktelsens enkla innebörd.

Vid angivna förhållanden kommer ej i fråga att betrakta broförpliktelsen som ett Kanalbolagets fastighet Linköping Kanaljorden 1:1 åvilande servitut, som skulle kunna upphävas enligt FBL. Därför skall, med bifall till A-K.N-W:s och medparters talan, fastighetsbildningsmyndighetens tillståndsbeslut undanröjas och förordnande meddelas, att förrättningen hos fastighetsbildningsmyndigheten skall inställas.

TR:ns avgörande. TR:n undanröjer fastighetsbildningsmyndighetens tillståndsbeslut och förordnar att förrättningen hos fastighetsbildningsmyndigheten skall inställas.

Kanalbolaget överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle bifalla bolagets vid TR:n förda talan samt ogilla medparternas talan i dess helhet.

HovR:n (t f hovrättslagmannen Thorelli, hovrättsrådet Holm, referent, och hovrättsassessorn Lagerud) anförde i utslag d 3 sept 1996: Skäl. Kanalbolaget har - utöver vad bolaget framfört vid TR:n - anfört bl a följande. Det finns ingen direkt koppling mellan beslutet att oktrojera kanalbolaget att företaga och fullborda arbetet med Göta kanal och beslutet att hålla två broar vid Ljungs säteri. Det kungliga beslutet 1812 att anbefalla två broar vid Ljungs säteri var ett godkännande av de särskilt utsedda värderingsmännens utlåtande och förslag. Dessa hade till uppgift att föreslå markersättningar och skadeförebyggande åtgärder jämlikt Kungl Maj:ts nådiga förordning angående sättet att bestämma ersättningarna för vad som enskilda personer genom Göta kanals anläggning förlorade. De av kungen anbefallda broförpliktelserna vid Ljungs säteri är av grannelagsrättslig karaktär. Säteriet blev genom byggandet av Göta kanal avskuret från Linköpingsvägen. Säteriet hade också då marker på båda sidor om kanalen. Beslutet om två broar vid Ljung hänförde sig till att Ljungs säteri behövde färdas över kanalen och kanaljorden. De två broarna byggdes med anslutningsvägar över Kanaljorden 1:1. Broförpliktelsen är knuten till kanalens byggande och bibehållande över Ljungs säteris marker. Broförpliktelsen bör inte betraktas som villkor för oktroj. Broförpliktelsen hänför sig från beslut enligt de regler som stadgas i reglementet och den kungliga förordningen, vilka låg till grund för beslut om oktroj. Broförpliktelsen hänför sig således från reglerna för Göta kanal, men utgör inte villkor för kanalens byggande. Broförpliktelsen bör anses vara knuten till kanalen och Kanaljorden 1:1 samt ägaren till denna fastighet. Att knyta förpliktelsen enbart till den juridiska personen utan fastighetsanknytning är inte riktigt. Överfarten har vidare redan frän begynnelsen varit knuten till Ljungs säteris behov av överfart och den väg som bron betjänar är och har varit en tillfartsväg till Ljungs säteri. Det föreligger således inte en rätt för envar att färdas över bron.

HovR:n gör följande bedömning.

HovR:n finner inte skäl göra annan bedömning än den TR:n gjort. Kanalbolagets överklagande skall därför lämnas utan bifall.

HovR:ns utslag. HovR:n fastställer TR:ns utslag.

Fastighetsrådet L. var skiljaktig och anförde: Jag finner att TR:ns utslag bör undanröjas och att lantmäterimyndighetens beslut skall fastställas samt att ärendet därför skall återgå till lantmäterimyndigheten för slutförande av handläggningen. Besluten i anledning av Götakanalprojektet bör med dagens terminologi ses som en kombination av koncessions- och markåtkomstbeslut varvid - av i målet tillgängliga handlingar att döma - 1810 års privilegiebrev avser det förra med bl a allmänna villkor om broförbindelser och 1812 års kungliga brev det senare.

Genom 1812 års kungl brev har två brolägen till förmån för Ljungs säteri fastlagts - varav det östra nu är aktuellt i målet - samt ersättningsfrågor reglerats. Förfaringssättet följer dåtida normer. Tidigare stod kungen för tvingande beslutet eftersom lagstiftning ej fanns. Det bör noteras att det först genom förordning år 1845 stiftades en mera allmängiltig expropriationslag och fastslogs handläggningsformer för expropriation.

Genom åtgärden har ostridigt egendomen Ljungs säteri tillerkänts rätt till väg (broförbindelse). Frågan gäller om tjänandet knutits till bolaget i dess egenskap av juridisk person eller av ägare till fast egendom. Enligt mitt förmenande har genom 1812 års brev Ljungs säteri (härskande) tillerkänts vägrätt på den egendom som utgöres av kanalmark vid brofästena (tjänande). Med stöd av de allmänna koncessionsvillkoren har sålunda vid det expropriativa genomförandet med stöd av 1812 års kungliga brev fastlagts en rätt belastande markområdet i anslutning till brofästena. Detta rättsförhållande är av i vart fall servitutsliknande karaktär och uppfyller grundläggande krav på sådant såsom ändamål, varaktighet, positiv värdeförändring, härskande och tjänande egendom.

Rättsbildningen som till sin innebörd motsvarar vad som i dag kallas servitut har sedan lång tid förekommit i Sverige dock utan att någon närmare definition av begreppet servitut förelegat. Av intresse är det försök till allmän definition som gjordes av äldre (jordabalks-)lagberedning år 1847: "aftal hvarigenom last eller besvär lägges å fast egendom till förmån för annan sådan egendom, eller hvarigenom eljest till den ena egendomen upplåtes förmån eller rättighet som inskränker ägaren af den andra i utöfningen af sin äganderätt". Detta dåtida betraktelsesätt får anses normerande även för ifrågavarande på expropriativ väg tillkommen rättighet.

Som en jämförelse noteras vidare att från 1800-talets mitt en mångfald järnvägar byggdes under liknande förhållanden som kanalprojektet. Rätt till vägövergång på därvid tillskapade järnvägsövergångar har i rättspraxis godtagits såsom varande vid marklösen tillkomna servitut av officialkaraktär trots ofta avsaknad av närmare beskrivning.

I den mån förutsättningar jämlikt 7 kap 9 § FBL - för åberopande av vattenföretag eller äldre vattenlagsbestämmelser - skulle kunna anses föreligga synes klart att åtgärden inte medför någon olägenhet för företaget. Tvärtom syftar åtgärden till en förbättring av förhållandena på platsen. Oavsett servitut eller annat skulle det kunna angripas genom FBL. Sammanfattningsvis finner jag att TR:ns utslag bör undanröjas och lantmäterimyndighetens beslut fastställas.

Kanalbolaget (ombud advokaten Nils Larsson) överklagade och yrkade att HD skulle bifalla bolagets talan i HovR:n.

A-K.N-W. och medparter (ombud advokaten Curt Waldenström) yrkade i första hand att bolagets talan skulle avvisas på grund av rättegångshinder. I andra hand bestred de ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Håstad, referent, och Lundius) beslöt följande utslag: Skäl. Frågan i målet gäller huruvida AB Göta Kanalbolag (Kanalbolaget) genom fastighetsreglering skall befrias från skyldigheten att hålla en bro, Ljungs östra bro, över Göta kanal.

Kanalbolagets skyldighet grundar sig dels på Kungl Maj:ts privilegiebrev av d 11 april 1810, vari Kanalbolaget å ena sidan erhöll erforderlig mark samt tilläts bygga kanalen och reglera vatten för denna men å andra sidan (se § 5) ålades att "anlägga och i godt och fullkomligt stånd alt framgent underhålla Vindbryggor öfver Canalen, ej blott på de ställen, der den afskär Lands-, Härads- och Soknevägar, utan ock der Vi i öfrigt finne sådana Bryggor nödiga", dels på ett kungligt brev d 12 maj 1812, vari fastställdes ett förslag framlagt av värderingsmän, innebärande att till resandes och jordägares bekvämlighet skulle anläggas bl a tvenne vindbryggor vid Ljungs säteri. Den östra bron skulle anläggas där kanalen skar av säteriets utfartsväg mot söder.

A-K.N-W. och medparter, vilka samäger fastigheten Ljung 1:6 med Ljungs säteri, har till grund för sitt avvisningsyrkande åberopat att Kanalbolaget - sedan det på 1980-talet permanent dragit av bron - genom Göta HovR:s lagakraftvunna dom d 18 maj 1995 förpliktats att senast d 1 juli 1995 ha lagt tillbaka bron på dess ursprungliga plats i skick enligt 1810 års privilegiebrev.

Eftersom HovR:n i detta tvistemål inte var behörig att pröva den talan som nu förs om upphävande av brohållningsskyldigheten, hindrar HovR:ns lagakraftvunna dom inte prövning av denna talan. Avvisningsyrkandet skall därför avslås.

MB ger i 24 kap 8 § en möjlighet till omprövning av villkor som uppställts vid vattenföretag (jfr även 24 kap 10 §).

Av 5 § lagen (1998:811) om införande av MB följer att omprövning kan ske av beslut som meddelats enligt den upphävda vattenlagen (1983:291) eller motsvarande bestämmelser i äldrelag.

Kungl Maj:ts privilegiebrev 1810 uppfyller inte det krav på generalitet som numera ställs på författningar. Privilegiebrevet har emellertid tillkommit i enlighet med då gällande normgivningsprinciper. Det får anses utgöra en av Riksens Ständer tillstyrkt och av Kungl Maj:t beslutad lagstiftning rörande rikets allmänna hushållning enligt 89 § i 1809 års regeringsform. Villkoret för kanalbygget att hålla Ljungs östra bro får följaktligen anses meddelat med stöd av en äldre lag som motsvarade vattenlagen.

Brohållningsvillkoret i privilegiebrevet kan därmed omprövas av miljödomstol enligt MB.

Kanalbolaget har emellertid ansökt om upphävande av brohållningsskyldigheten genom fastighetsreglering.

Den i FBL (1970:988) införda möjligheten att genom fastighetsreglering ändra eller upphäva i princip alla slags servitut begränsades vid lagens tillkomst av ett absolut förbud i 7 kap 9 § mot att i sådan ordning ändra eller upphäva bl a sådana servitut som bildats enligt 2-6 kap i 1918 års vattenlag eller motsvarande äldre lagstiftning. Servitut tillkomna enligt 7-8 kapvattenlagen eller motsvarande äldre lag fick ändras eller upphävas genom fastighetsreglering, dock endast i samband med sådan (annan) fastighetsbildningsåtgärd för vars genomförande den var av betydelse. Syftet med begränsningen var att undvika att olika materiella regler kunde bli tillämpliga och att ta vara på den särskilda sakkunskapen vid vattendomstolarna.

För att det enklare förfarandet vid fastighetsreglering skall kunna utnyttjas har överlappningen successivt vidgats (se SOU 1963:68 och prop 1969:128, DsJu 1977:12 och prop 1982/83:26 samt prop 1997/98:90). Enligt nu gällande lydelse av 7 kap 9 § 1 st första meningen FBL får servitut, som avser vattenverksamhet och har tillkommit med stöd av 28 kap 10 § MB eller motsvarande äldre bestämmelser, ändras eller upphävas genom fastighetsreglering men endast om åtgärden inte medför olägenhet av någon betydelse för verksamheten. Andra servitut, som tillkommit med stöd av MB:s regler om vattenverksamhet eller motsvarande äldre lagstiftning, får enligt andra meningen inte ändras eller upphävas genom fastighetsreglering.

Vid en jämförelse med 7 kap 2 § FBL om skapande av servitut genom fastighetsreglering framgår att med "andra servitut" i andra meningen av 7 kap 9 §, på samma sätt som i första meningen, avses servitut till förmån för vattenverksamheten. Varken första eller andra meningen i 7 kap 9 § 1 st FBL lägger således hinder i vägen för upphävande av ett servitut som skapats till förmån för en annan fastighet som berörs av ett vattenföretag.

För att en omprövning skall vara möjlig genom fastighetsreglering måste det dock röra sig om ett servitut.

Skyldigheten att hålla Ljungs östra bro åvilar enligt privilegiebrevet från 1810 Kanalbolaget, men skyldigheten får anses ålagd Kanalbolaget i dess egenskap av ägare till Kanaljorden 1:1. Skyldigheten har införts till förmån för ägaren av Ljung 1:6. Villkoret får anses uppfylla de krav som i dag enligt 14 kap 1 § JB gäller för servitut (jfr NJA 1990 s 389). Brohållningsskyldigheten kan därför omprövas även genom fastighetsreglering.

Nyttan av servitutet får anses vara ringa i jämförelse med belastningen på den tjänande fastigheten. Som fastighetsbildningsmyndigheten funnit kan servitutet alltså upphävas enligt 7 kap 5 § 2 st FBL.

På grund av det anförda skall fastighetsbildningsmyndighetens tillståndsbeslut fastställas.