NJA 2000 s. 639

E.M., R.H., M.S. och M.M. förde vid Varbergs TR den talan mot Advokatfirman K.L. Aktiebolag och K.L. om skadestånd som framgår av TR:ns dom.

Rörande bakgrunden till tvisten upptogs i domen följande: Amerikanska medborgaren S.R. avled d 24 maj 1986. I kvarlåtenskapen ingick fastigheten Bua 29:18 i Varbergs kommun. Dödsbodelägarna bestod av efterlevande make, syskon och syskonbarn. Genom ett av S.R. upprättat testamente skulle fastigheten tillfalla S.R:s syskonbarn E.M., R.H., M.S. och M.M..

Dödsboet avträddes till förvaltning av boutredningsman och d 11 aug 1987 förordnade Stockholms TR advokaten T.S. till boutredningsman för dödsboet efter S.R.. Bouppteckningen upprättades d 8 april 1988.

Enligt 14 kap 1 § ÄB i dess lydelse vid S.R:s dödsfall 1986, vilken lag var tillämplig enligt lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, gällde att testamente skulle bevakas vid domstol på visst sätt och inom viss tid. S.R:s testamente kom inte att bevakas i rätt tid. T.S. entledigades som boutredningsman d 15 nov 1994.

T.S. var anställd hos Advokatfirman K.L. KB under den tid testamentet skulle bevakats. Advokatfirman K.L. AB var komplementär och K.L. var kommanditdelägare i kommanditbolaget under samma tid. Kommanditbolaget överläts d 21 aug 1989 och är numera avregistrerat.

E.M. m fl förlorade sin rätt enligt testamentet när bevakningstiden gick ut. Övriga dödsbodelägare godkände inte testamentet och testamentet har inte kunnat göras gällande.

TR:n (rådmannen Segerbo) anförde i dom (mellandom) d 19 aug 1998: Yrkanden m m. E.M., R.H., M.S. och M.M. ansökte d 12 aug 1997 om stämning å Advokatfirman K.L. AB och K.L. med yrkande att de till följd av kärandenas rättsförlust skulle förpliktas att solidariskt till kärandena utge 500 000 kr jämte ränta.

K.L. m fl bestred käromålet.

E.M. m fl angav den rättsliga grunden för käromålet enligt följande. Boutredningsmannen T.S. hade en skyldighet att enligt då gällande regler bevaka testamentet och har sålunda brustit i sin förvaltning genom att inte ha bevakat testamentet i tid. Svarandena har principalansvar eftersom T.S. vid den aktuella tiden var anställd hos Advokatfirman K.L. KB. Talan riktas nu mot delägarna i kommanditbolaget sedan detta avregistrerats. Den skada kärandena lidit till följd av T.S:s försumlighet är en s k ren förmögenhetsskada och den aktuella fastigheten var under hösten 1997 värd i vart fall 500 000 kr.

De rättsliga grunderna för bestridandet angavs av K.L. m fl enligt följande.

Enligt 19 kap 1 § ÄB förordnas boutredningsman av rätten. Ett boutredningsförordnande är därmed ett personligt förordnande med vilket även följer ett personligt ansvar. En arbetsgivare har således inte principalansvar för boutredningsman.

För det fall TR:n skulle finna att principalansvar föreligger görs gällande att kärandenas talan är preskriberad. För talan mot boutredningsman gäller enligt 19 kap 19 § ÄB reglerna i handelsbalken om syssloman. En talan mot syssloman skall enligt 18 kap 9 § HB väckas inom ett år från det att sysslomannen skilts från och redovisat sitt uppdrag. I det aktuella ärendet avlämnades redovisning d 14 juni 1994 och d 29 aug 1994. E.M. väckte talan mot Advokatfirman och K.L. först d 12 aug 1997.

För det fall TR:n skulle finna att talan inte är preskriberad görs gällande att boutredningsman enligt 19 kap 11 § ÄB inte har någon skyldighet att bevaka ett testamente.

Med parternas samtycke har TR:n till avgörande genom mellandom upptagit frågan huruvida svarandena har principalansvar enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen för T.S:s handlande såsom särskilt förordnad boutredningsman.

E.M. m fl har anfört: Det är ostridigt att T.S. var anställd av kommanditbolaget under 1987. Under denna tid underlät han att bevaka testamentet och åsidosatte därmed sin skyldighet. Arbetsgivaren har principalansvar enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen för T.S:s försumlighet. Svarandena var delägare i kommanditbolaget.

K.L. m fl har anfört: Något utrymme att tillämpa skadeståndslagens regler om principalansvar för en boutredningsmans åtgärder föreligger inte. Som framgår av 1 kap 1 § skadeståndslagen skall lagens regler tillämpas endast om inte annat är särskilt föreskrivet. T.S:s ansvar regleras uteslutande av lagregeln i 19 kap 19 § ÄB och den saknar bestämmelse om principalansvar. - Det är ostridigt mellan parterna att Stockholms TR d 11 aug 1987 förordnat advokaten T.S. till boutredningsman. Det ansvar som boutredningsmannen har gentemot dödsboet eller den vars rätt är beroende av utredningen finns reglerat i 19 kap 18 § ÄB. Förordnandet lämnas av rätten enligt 19 kap 1 § ÄB och det finns inte möjlighet för arbetsgivaren att sätta annan i boutredningsmannens ställe med mindre rätten att fattar beslut därom. Det är således fråga om ett personligt uppdrag som arbetsgivaren inte kan utföra någon ledning över och således inte har något ansvar för. En boutredningsmans skadeståndsansvar kan jämföras med en konkursförvaltares. Båda uppdragen är personliga och förordnandet sker genom rättens försorg. I 17 kap 1 § KL finns en skadeståndsregel som till sin uppbyggnad är liknande den i ÄB. - Det är Advokatfirman K.L. AB:s uppfattning att talan mot advokatfirman bör ogillas på den grunden att något principalansvar för T.S. inte föreligger. Vad gäller talan mot K.L. bör den ogillas redan på den grunden att kärandena inte ens påstår att det föreligger ett principalansvar. Under alla omständigheter skall talan mot K.L. ogillas p g a samma skäl som anförs ovan beträffande Advokatfirman K.L. AB.

Domskäl. I 19 kap ÄB regleras boutredningsmannainstitutet, inkluderande särskilda skadeståndsregler för boutredningsman. Även om lagstiftningen väsentligen rör andra rättsförhållanden än skadestånd är de aktuella bestämmelserna om skadeståndsansvar att bedöma som skadeståndsrättslig speciallagstiftning.

TR:n har först att ta ställning till om denna specialreglering utesluter att skadeståndslagens regler kan tillämpas på en boutredningsmans handlande. Frågan om hur skadeståndsrättslig speciallagstiftning skall förhålla sig till de allmänna reglerna om utomobligatoriskt skadestånd, däribland principalansvarsreglerna, har ingående behandlats i motiven till skadeståndslagen. Departementschefen har framhållit att utgångspunkten bör vara att de allmänna reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar i princip ges generell giltighet. De skall gälla utom i de fall där specialregleringen motiverar att modifikationer görs i det grundläggande skadeståndsrättsliga systemet. Den skadeståndsrättsliga speciallagstiftningen kan således medföra att den skadelidande får en bättre eller sämre ställning än han har enligt de allmänna utomobligatoriska reglerna. Regler i speciallagstiftningen innebär ofta ett skärpt skadeståndsansvar för vissa ansvarsobjekt vilket kombineras med regler som i ett eller annat hänseende begränsar den skadelidandes rätt. En sådan begränsning drabbar således inte ett anspråk som den skadelidande till äventyrs kan grunda på de allmänna utomobligatoriska skadeståndsreglerna. Det finns också fall där den särskilda regleringen är exklusiv inom sitt tillämpningsområde och utesluter allmänna skadeståndsregler. Frågan måste, enligt förarbetena, besvaras från fall till fall under beaktande av de rättspolitiska motiveringar som ligger till grund för de särskilda reglerna.

Enligt 19 kap 18 § ÄB är en boutredningsman pliktig att ersätta skada som han uppsåtligen vållat dödsboet eller någon vars rätt är beroende av utredningen. Den som vill klandra boutredningsmannens förvaltning måste vid äventyr av talans förlust, inom ett år från att ha mottagit boutredningsmannens redovisning av uppdraget, väcka talan mot honom vid domstol. Befogenhet att föra klandertalan tillkommer således envar vars rätt är beroende av utredningen vilket innebär att boutredningsmannen genom specialregleringen ålagts culpaansvar mot en mycket vid krets skadelidande. Den skadeståndsrättsliga specialregleringen för en boutredningsman kan således jämfört med allmänt culpaansvar anses innebära ett skärpt ansvar för boutredningsmannen vilket dock mildrats genom en kort preskriptionstid. Specialregleringen i 19 kap 18 § ÄB torde således totalt sett inte vara så sträng för boutredningsmannen att bestämmelsen bör utesluta all tillämpning av skadeståndslagens regler. Med detta betraktelsesätt och med den utgångspunkten att de allmänna skadeståndsreglerna bör gälla generellt anser TR:n att en skadelidande bör vara oförhindrad att trots den skadeståndsrättsliga specialregleringen för en boutredningsman grunda ett anspråk för dennes försumlighet på någon av skadeståndslagens regler.

TR:n ogillar sålunda svarandenas invändning om att 1 kap 1 § skadeståndslagen innebär att kärandena över huvud taget betagits möjligheten att grunda sin talan på skadeståndslagens regler.

TR:n övergår härefter till att pröva frågan om T.S. som anställd på advokatbyrån intagit en sådan ställning i sin roll som boutredningsman att arbetsgivaren bör ha principalansvar för honom.

Det är i målet ostridigt att T.S. förordnats till boutredningsman för dödsboet efter S.R. d 11 aug 1987 och att han varit anställd hos Advokatfirman K.L. KB under den efterföljande tid då S.R:s testamente skulle ha bevakats för att kunna göras gällande.

Beträffande frågan om vilken krets av personer som en principal har att svara för har departementschefen i förarbetena till skadeståndslagen uttalat att principalansvar skall tillämpas undantagslöst när förhållandet mellan den som anlitas för en arbetsuppgift och den som anlitar honom regleras av ett tjänsteavtal. En avgörande omständighet är i vad mån principalen enligt avtalet har befogenhet att bestämma över arbetets utförande och överhuvudtaget utöva kontroll över den anlitade. Hänsyn måste emellertid också tas till i vilken mån principalen rent faktiskt har möjlighet att genom åtgärder, instruktioner och kontroll över medhjälparen öva inflytande på skaderiskens omfattning. Departementschefen har framhållit att i stor utsträckning måste den närmare avgränsningen av personkretsen överlämnas till rättstillämpningen att avgöras på grundval av de ändamålssynpunkter som bär upp lagstiftningen.

Det är i målet ostridigt att ett tjänsteavtal reglerat förhållandet mellan T.S. och advokatbyrån. Fråga är emellertid om advokatbyrån kan sägas ha anlitat T.S. för uppdraget som boutredningsman.

Enligt bestämmelser i 19 kap ÄB gäller följande. Rätten förordnar boutredningsman efter särskild prövning avseende den tilltänkta personens lämplighet och det är endast rätten som kan skilja boutredningsmannen från sitt uppdrag genom entledigande. Rätten kan ävenledes vid vite förelägga en boutredningsman att fullgöra vissa skyldigheter enligt lagen samt har rätt att vidta vissa kontrollåtgärder när så bedöms lämpligt. Vad gäller ersättning för uppdraget äger boutredningsmannen erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för kostnader av dödsboet.

Ett förordnande som boutredningsman är sålunda ett personligt uppdrag. Boutredningsmannen utför sitt arbete för ett dödsbos räkning och inte för en eventuell arbetsgivare. Arbetsgivaren har inga förpliktelser till följd av förordnandet och kan inte skilja boutredningsmannen från uppdraget samt torde sakna egentliga kontrollmöjligheter över hur arbetet utförs. En boutredningsman bör därför ses som en förtroendeman för enskilda som själv svarar för sina fel.

Svarandena bör således inte åläggas principalansvar för T.S. i dennes åtgärder såsom särskilt förordnad boutredningsman. Svarandenas invändning skall sålunda bifallas till följd varav kärandenas talan inte kan vinna bifall.

HovR:n för Västra Sverige

E.M. och medparter överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle bifalla käromålet.

Advokatfirman K.L. Aktiebolag och K.L. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg, hovrättsrådet Zelano, referent, och tf hovrättsassessorn Berntsson) anförde i dom d 15 juli 1999: Domskäl. Parterna har angett samma grunder för sin talan som vid TR:n. De har utvecklat sin talan i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom med följande förtydliganden.

E.M.: Det föreligger ett tjänsteavtal mellan boutredningsmannen och advokatbyrån. Arbetsgivaren, advokatbyrån, har således kontrollmöjligheter över hur arbetet utförs. Det är anställningsförhållandet, tjänsteavtalet, mellan boutredningsmannen och advokatbyrån som utgör sådan förbindelse mellan arbetstagaren, boutredningsmannen, och arbetsgivaren, advokatbyrån, att ett principalansvar föreligger. Det är ostridigt att ett tjänsteavtal reglerat förhållandet mellan boutredningsmannen och advokatbyrån. Det kan inte förhålla sig så att en anställd, även om han vid vissa uppdrag är av rätten förordnad boutredningsman och vid andra uppdrag är t ex rättshjälpsbiträde, i ena stunden är förankrad i advokatbyrån och i andra stunden "hänger i luften".

Advokatfirman K.L. Aktiebolag och K.L.: I målet har vissa dödsbodelägare riktat talan mot boutredningsmannen. Det ansvar som således kan bli aktuellt ligger klart inom ansvarsregeln i 19 kap 18 § ÄB. Det kan inte ha varit lagstiftarens mening, när det finns en specialreglering, att det skall vara möjligt att vidga ansvarsområdet för principalansvar eller t o m tillämpa en annan preskriptionsregel än den i 19 kap 19 § ÄB. Eftersom en boutredningsman ansvarar för skada som orsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet är det fråga om samma skadeståndsansvar som i skadeståndslagen, varför preskriptionsregeln i ÄB bör tillämpas även i detta fall.

HovR:n gör följande bedömning.

Bestämmelsen i 19 kap 18 § ÄB reglerar ansvaret för en boutredningsman. E.M. m fl har emellertid gjort gällande att Advokatfirman K.L. Aktiebolag och K.L. har ett principalansvar enligt skadeståndslagen för T.S. i hans egenskap av anställd i advokatbyrån. Ansvaret för en boutredningsman enligt ÄB avser vållande av boutredningsmannen själv, medan principalansvaret enligt skadeståndslagen avser vållande av annan, dvs arbetstagaren. Vid sådant förhållande innebär inte ansvarsbestämmelsen för boutredningsman i ÄB någon särreglering i fråga om principalansvar. Mot bakgrund härav föreligger i och för sig inte något hinder att tillämpa 3 kap 1 § skadeståndslagen i förevarande fall. Som TR:n funnit har dock Advokatfirman K.L. Aktiebolag och K.L. inte något principalansvar för T.S:s handlande som särskilt förordnad boutredningsman. (Jfr bl a Fitger, Rättegångsbalken 1, s 8:12 f.)

TR:ns domslut skall således fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

HD

E.M. och medparter (ombud advokaten Arto Koivuniemi) överklagade och yrkade bifall till käromålet.

Advokatfirman K.L. Aktiebolag och K.L. (ombud för båda advokaten Anders Ahlm) bestred ändring.

Sveriges advokatsamfund avgav yttrande. I yttrandet anfördes:

Vid behandlingen i samfundets styrelse av frågan om en advokats ansvar för en anställds uppdrag som boutredningsman har framkommit att skilda meningar i frågan finns företrädda inom samfundet. Enighet synes råda om att regleringen i ärvdabalken i och för sig inte - som både TR:n och HovR:n också funnit - utesluter en tillämpning av skadeståndslagens regler om principalansvar.

Den ena, kanske mer formella, meningen ligger i linje med det slut som domstolarna kommit till i målet. Tonvikten ligger alltså på momentet av personligt ansvar för uppdraget. Paralleller dras här till andra uppdrag som tas emot på grund av myndighets förordnande, t ex konkursförvaltare och offentliga försvarare. Det förefaller emellertid inte som det för denna mening avgörande är huruvida uppdraget mottagits på grund av myndighets förordnande. Också andra uppdrag anses vara av samma karaktär, dvs ha en utpräglat personlig karaktär och kanske också vara förenade med särskilda ansvarsregler. I sammanhanget har nämnts t ex styrelseuppdrag. Liksom i praxis och förarbeten har det personliga momentet tillmätts stor betydelse (jfr NJA 1973 s 42 och prop 1977/78:2 s 15). Förespråkarna för den nu berörda meningen hävdar att samma betraktelsesätt gör sig gällande också i den situation som föreligger i målet: Boutredningsmannen har ett personligt uppdrag, som han inte kan överlåta på någon annan att utföra och som annan inte heller kan ingripa i, varför ansvaret för hur uppdraget utförs därför också bör vila på honom, och honom ensam.

Förespråkarna för den andra meningen har som utgångspunkt att det skulle vara orimligt om en principal för en biträdande jurist skulle kunna undandra sig ansvar för skador som den biträdande juristen åsamkar klienten och att detta synsätt gör sig gällande med samma styrka i fråga om dödsbo och dödsbodelägare som beträffande andra klienter. I sammanhanget har nämnts det fallet att en anställd på en banks notariatavdelning tar emot ett uppdrag som boutredningsman. Det har antagits banken inte skulle undandra sig principalansvar och då borde en boutredningsmannens principal eller den byrå hos vilken boutredningsmannen är anställd inte heller göra det. Som ett ytterligare argument för denna ståndpunkt har anförts att det regelmässigt år advokatbyrån som fakturerar klienten för de utförda tjänsterna. Företrädare för den nu behandlade ståndpunkten pekar också på att ett övervägande antal typer av uppdrag i själva verket är personliga i den meningen att uppdraget inte kan anses mottaget på advokatbyråns vägnar. Utan medgivande från den som lämnat uppdraget skulle i dylika fall uppdraget inte kunna överlämnas till annan att utföras på eget ansvar. I själva verket anses att någon åtskillnad i praktiken knappast kan göras mellan fall då uppdraget skall anses personligt i den mening som angetts ovan och andra fall. Inte heller enligt denna mening anses det i vart fall inte kunna vara avgörande om uppdraget lämnats på grund av myndighets förordnande.

Den senare av de två redovisade meningarna torde grunda sig på ståndpunkten att klientens intresse skall stå i fokus. Det kan också hävdas att den i stor utsträckning grundas på praktiska överväganden och erfarenheter än strikt juridiska överväganden. I sammanhanget kan det också påpekas - vilket för övrigt har den största betydelse även i det första fallet - att det enligt 31 § 2 momentet Advokatsamfundets stadgar föreligger en skyldighet att för alla i en advokatrörelse ingående jurister erlägga serviceavgift, vilken bl a innefattar premie för en ansvarsförsäkring. Många advokatbyråer, åtminstone sådana som även har viss affärsjuridisk inriktning, torde ha ett försäkringsskydd därutöver som även det omfattar det ansvar enskilda i byrån verksamma jurister kan ådra sig för uppdrag som kan sägas vara personliga.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Melchior, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Svensson, Lennander och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen (1972:207) skall den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Motsvarande gäller i fall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada genom brott.

Det är ostridigt att T.S. var anställd hos Advokatfirman K.L. KB under den i målet aktuella tiden. Principfrågan i målet är, huruvida kommanditbolaget har principalansvar för T.S:s handlande när han utförde ett uppdrag som boutredningsman.

Den reglering av en boutredningsmans ansvar som finns i ärvdabalken utesluter inte i och för sig en tillämpning av skadeståndslagens regler om principalansvar (jfr t ex prop 1972:5 s 225, 238 och 449). Nästa fråga blir då om T.S. utfört boutredningsmannauppdraget i tjänsten hos kommanditbolaget.

I och för sig kan konstateras att ett uppdrag som boutredningsman är av personlig art i den meningen att en advokat, som är anställd på en advokatbyrå och åtar sig ett sådant uppdrag, inte kan överlämna åt någon annan på byrån att på eget ansvar utföra uppdraget, vartill kommer att advokatbyrån inte heller har rätt att ingripa i boutredningen. En följd härav torde vara att advokaten inte kan anses ha åtagit sig uppdraget på advokatbyråns vägnar och att byrån därför inte är ansvarig för uppdragets fullgörande. (Jfr rättsfallet NJA 1973 s 42.)

Det nu sagda utesluter emellertid inte i och för sig att ett principalansvar kan föreligga. Den fråga som skall besvaras i målet blir därför, om T.S. då han utförde sitt uppdrag som boutredningsman kan anses ha handlat i tjänsten hos kommanditbolaget, trots att detta inte självt svarade för fullgörandet av förpliktelsen.

Ett utförande av uppdrag som boutredningsman faller inom ramen för normal advokatverksamhet och kan därför sägas ingå i en advokats normala arbetsuppgifter. Att uppdraget är av personlig natur är inte något som gör det unikt. I själva verket är ett stort antal typer av uppdrag inom en advokatverksamhet personliga i den meningen att uppdraget inte kan anses mottaget på advokatbyråns vägnar. Enligt en inom Sveriges advokatsamfund företrädd mening kan det i praktiken knappast göras någon skillnad mellan fall då uppdraget skall anses personligt i denna mening och andra fall. Inte heller kan det vara avgörande för ansvaret att uppdraget erhållits på grund av ett förordnande av myndighet. Uppdragets personliga karaktär bör därför inte hindra att det kan anses vara utfört i tjänsten hos advokatbyrån.

Det kan tilläggas, att betydelsen av arbetsgivarens kontrollmöjlighet inte bör överdrivas i förevarande sammanhang. Det förhållande att handlingar som varken kunnat förutses eller kunnat kontrolleras i allmänhet bör falla utanför tjänsten, kan visserligen ha relevans när frågan t ex gäller ansvar för handlingar som en arbetstagare företagit utom arbetstid eller utanför arbetsplatsen eller som varit brottsliga. Men det kan samtidigt framhållas, att ett principalansvar även omfattar vållande av den som själv utövar kontroll för principalens räkning, t ex driftsledning. Principalansvar kan också föreligga trots att den anställde inte är skyldig att lyda order; så t ex har en sjukhusledning principalansvar för en överläkare även om den inte kan ge honom instruktioner om hur han skall behandla sina patienter. (Se Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl 1995, s 154.) Hänsyn måste också tas till den skadelidandes reparationsintresse (prop 1972:5 s 472).

På grund av det anförda skall kommanditbolaget anses ha haft ett principalansvar för T.S:s handlande såsom särskilt förordnad boutredningsman, med åtföljande ansvar för bolagsmännen enligt lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i själva saken förklarar HD att Advokatfirman K.L. Aktiebolag och K.L. har principalansvar enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen för T.S:s handlande som särskilt förordnad boutredningsman.

Referenten, JustR Westlander var skiljaktig och anförde: Frågan i målet är om T.S. i sitt uppdrag som boutredningsman skall anses ha handlat i tjänsten hos kommanditbolaget eller inte. Det får förutsättas att det bland hans arbetsuppgifter hos advokatbyrån ingick att åtaga sig uppdrag som boutredningsman.

Frågan om vad som skall förstås med uttrycket "i tjänsten" diskuteras i förarbetena till skadeståndslagen. Det sägs bl a att principalansvar skall kunna inträda endast under förutsättning att det råder ett funktionellt samband mellan den skadevållande handlingen och vederbörande arbetstagares verksamhet för arbetsgivarens räkning. Principalen skall ha befogenhet att bestämma över arbetets utförande och att utöva kontroll över detta. Hänsyn måste också tas till i vilken mån principalen rent faktiskt har möjligheter att genom förebyggande åtgärder och genom att instruera och utöva kontroll över medhjälparna utöva inflytande på skadefrekvensen och skaderiskernas omfattning i övrigt. Kravet på ett funktionellt samband med tjänsten eller arbetsuppgifterna sägs i allmänhet kunna ställas lägre, om arbetsgivaren åtminstone typiskt sett har haft möjligheter att övervaka arbetstagarens förehavanden. Vidare sägs att en avgränsning uppenbart måste ske mot de fall då arbetstagaren handlar som privatperson eller för annans än arbetsgivarens räkning (se prop 1972:5 s 469, 472 f, 479, 481 och 555).

För en boutredningsmans uppdrag gäller, oavsett om boutredningsmannen är anställd hos någon eller inte, de bestämmelser som är intagna i 19 kap ÄB. Dessa innebär, såvitt här är av intresse, följande: Boutredningsman förordnas av rätten, som skall se till att den person som utses för uppdraget är lämplig för detta och därvid fästa särskilt avseende vid förslag av dem vilkas rätt är beroende av dödsboutredningen. Flera boutredningsmän kan förordnas, om rätten finner detta erforderligt. Rätten kan då bestämma att förvaltningen skall delas mellan de utsedda och efter vilka grunder delningen skall ske. Det är bara domstolen som kan entlediga boutredningsmannen från hans uppdrag. Han har att placera förvaltade penningmedel på visst angivet sätt. Han skall årligen, vid äventyr av vitesföreläggande, lämna redogörelse för medelsförvaltningen. Rätten kan dessutom förordna god man att utöva tillsyn över förvaltningen eller eljest förelägga boutredningsmannen att redovisa för denna eller förordna någon att granska den. Boutredningsmannen är vidare skyldig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av utredningen. Det är dödsboet som skall ersätta boutredningsmannen för hans arbete med uppdraget.

Det är således rätten och inte kommanditbolaget som givit T.S. uppdraget som boutredningsman. Bolaget har inte i sin egenskap av T.S:s arbetsgivare haft behörighet att ge T.S. anvisningar för hur uppdraget skulle utföras som T.S. varit tvungen att följa eller att övervaka eller kontrollera hur T.S. utförde uppdraget. Bolaget har heller inte haft behörighet att skilja T.S. från uppdraget och lägga det på någon annan. Det har inte varit bolaget som haft att ersätta T.S. för det arbete som han lagt ned på uppdraget. Bolaget har således i väsentliga avseenden inte kunnat utöva de funktioner som en arbetsgivare normalt kan göra i förhållande till en arbetstagare. Även om T.S. varit anställd hos bolaget kan det därför inte anses att han vid utförandet av boutredningsmannauppdraget handlat i tjänsten hos detta. Bolaget har därför inte haft principalansvar för T.S:s handlande som boutredningsman. Till följd härav skall HovR:ns domslut fastställas.

HD:s dom meddelades d 4 dec 2000 (mål nr T 3514-99).